9789176839461 by Smakprov Media AB

LIGNUMKORSET

Viktor Nilorak

Lignumkorset En resa i tid och rum

Till dig med äventyrlig ådra och nyfikenhet på Spanien.

Inledande ord Lignumkorset är en äventyrsroman med kulturromantiska inslag. De platser som omnämns finns på riktigt och beskrivs under sina rätta namn, med två undantag: La Montaña Golf Resort och Dos Molinos, allt av hänsyn. Historiska händelser, årtal och legender liksom platser, byggnader och monument är tänkta att beskrivas och förklaras korrekt. Om något ändå blivit fel så är det helt och hållet misstag från min sida. De personer och personligheter som figurerar i texten är fiktiva. Jag har blandat fritt på basis av egna och andras livserfarenheter; allt som nått mina ögon, öron och intuition under livets gång har mixats och skapat dem som får göra sina röster hörda. Katterna som omnämns finns dock på riktigt, men de krävde varsitt alias.

Kapitel ett Arlanda klockan 05.32 den 6 juni 2014. E n trött städare går med sin maskin och gör jämna linjer i det marmorerade golvet. Jag och min fru är egentligen helt matta, men adrenalinet som kommer med spänningen av att snart flyga gör åtminstone mig oerhört alert. En blick på terminalen ger mig data om när vår flight ska avgå och när vi senast ska gå till gaten. Frugan verkar lugn, men jag vet att hon är allt annat än så. Hon brukar dock ha bra koll när vi reser, så jag litar på att hon tar oss till rätt incheckningsdisk och därefter till rätt gate. Min första spontana tanke är att jag vill ha en räkmacka, det är ett måste när vi ska flyga. I alla fall när vi ska på semester. Men denna gång är allt annorlunda, denna gång ska vi inte bara ut och semestra, tänker jag. Det vi gör nu är helt livsförändrande. Vi flyttar från Sverige, till Spanien. Visst, vi har sagt till alla att det blir ett halvår på prov. Men, vi vet båda att det förmodligen är för resten av livet. Det rör sig sprattlande av och an i transportväskan för katter, som jag bär i en rem på min axel. Fina, lojala och goa katten Viggo. Han är för övrigt helt tyst. Normalt brukar han prata med en fantastisk variation av ljud, företrädesvis vokaler. Han får följa med oss vart

vi än tar vägen i världen. Ingen av oss kan leva utan honom, vi älskar katten. Hoppas att han inte far alltför illa av resan. Vi får kompensera honom när vi har kommit fram. Lite fläskfilé eller tonfisk borde göra susen. Frugan rycker mig i ärmen och tar mig ifrån mina tankar. Hon säger att det är dags att gå till incheckningen, men vi kan också välja att checka in automatiskt vid några maskiner. Osäkerheten kommer smygande och jag känner att jag inte vill visa att jag inte vet hur man gör. Innan jag hinner tänka mer kommer en propert klädd markvärdinna fram och frågar om hon kan hjälpa oss med något. Frugan tar kommandot och ber om hjälp med incheckningen via automat. Det går bra, hur smidigt som helst, även om väskorna är hela nio stycken till antalet. Det som återstår är katten, Viggo, honom kan man inte alls checka in automatiskt. Så vi går fram till incheckningsdisken för SAS och visar alla bagagelappar. Allt går bra, men vi måste skriva på en försäkran om att det är vårt ansvar att Viggo är vid god vigör och klarar resan. Inga problem, han är ett energiknippe utan dess like, som dessutom har en intelligens utöver det vanliga. Kanske är det något alla kattägare tycker och tänker, men Viggo är en mycket speciell liten herre och dessutom är han av rasen siames. Ja, egentligen så representerar han en av de raser som utgör ursprunget till de siameskatter som avlats fram. Han är en så kallad thai katt eller wichien-maat. Namnet betyder måndiamant eller moon diamond på engelska, men kan också betyda diamanter och guld. Jag föredrar att tänka på honom som en diamant från månen. Rasen är känd för sin intelligens.

Innan vi lämnar incheckningen frågar den unga kvinnan bakom disken hur länge vi ska vara borta. Hon har uppmärksammat att vi ska resa med nio väskor och en katt. Vi säger att vi inte riktigt vet, men att det åtminstone blir ett halvår. Hon ser nyfiket på oss men också lite osäkert, för att inte säga mycket osäkert. Kanske vågar hon inte fråga något, men hon kan inte hålla sig, utan säger: – Kan man göra så? I rösten hörs både ett stort frågetecken och en intensiv längtan. Hon är ung, men det är märkligt hur den så kallade jantelagen har slagit rot i människor i generationer. Varför skulle man inte kunna lämna Sverige och prova något annat ett tag? Min fru, Maria, svarar lite förvirrat men ödmjukt och trevligt: – Ja, visst kan man det! Själv tänker jag mer på vad frågan verkligen betyder och vad hon menar. Men, innan jag hinner fundera mer, är stressen inför flygturen ett faktum. Vi får våra boardingkort och går mot säkerhetskontrollen. Väl där lyfter jag ut Viggo och sätter sedan hans väska på rullbandet som leder in i röntgenapparaten. Säkerhetspersonalen är tillmötesgående och hjälpsam, de ser till att jag snabbt får in Viggo i väskan igen efter kontrollen. Själv får jag gå igenom proceduren igen, denna gång utan Viggo. Under tiden lägger Maria ner våra nycklar, telefoner och en bärbar dator i sin handbagageväska. Viggo sitter fortfarande helt tyst, men jag ser genom transportväskans svarta nät att han är mer nyfiken och förundrad än stressad. När vi är klara vid kontrollen går vi lugnt mot vår gate.

Vi bestämmer oss för att sätta oss på ett café nära gaten, Robert's Coffee. Det blir ingen räkmacka denna gång, inte heller någon alkohol, endast en kaffe med mjölk. Nu är inget sig likt, inte som när vi ska ut på semester i ett par veckor. Spänningen är på en helt annan nivå, så det gäller att hålla sig lugn och övertala sig själv om att allt blir bra. Oron för framtiden och Viggo är överhängande. Jag återkommer i mina tankar till kvinnan vid incheckningen och kommer på mig själv att fundera över vad hon sa. Kan man göra så? Ja, det är en mycket bra fråga, tänker jag. Och, varför inte? Ju äldre vi blir, desto mer tänker vi kanske på hur kort livet är. Låter som en dålig klyscha, men min tanke med att prova något helt annat i livet handlar just om att njuta av allt, fullt ut. Gustav Jan Julius Jonson är namnen som står i mitt pass och jag undrar hur mina föräldrar tänkte när de gav mig dem. Nu är jag inte sarkastisk, jag tycker om mina namn och funderar bara i största allmänhet på hur de tänkte. Jag måste fråga dem någon gång. Oavsett namnen så har jag lyckats ganska bra i livet. Jag är professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet. Studenterna kallar mig för Gussen. Kanske har jag bjudit för mycket på mig själv, men det är inget jag kan göra något åt nu. De flesta verkar trots allt tycka att jag är en bra, rolig och seriös lärare och handledare. Förhoppningsvis uppskattas även min forskning. Några artiklar har jag faktiskt fått publicerade i erkända tidskrifter, men det är nog inte för min forskning jag är mest känd. Alla som känner till mig, vet att jag är finans-Gussen. Jag har lyckats på aktiebörsen och inte bara på lång sikt,

utan även med kortsiktig trading. Jag är mer känd för mina prognoser om aktiemarknaden än min forskning, märkligt nog, eller förtretligt nog. Jag skriver dagligen på ett aktieforum och trivs med rollen som mentor både i mitt yrkesliv och på aktieforumet. Gussen är kanske inte ett namn jag själv skulle ha valt. Julle vore trevligare, för Julius tycker jag är ett riktigt fint namn. Från högtalaren hörs: – SAS flight SK1884 till Alicante avgår från gate F28,… Maria ger mig nu-är-det-dags-blicken, så vi går mot gaten till vår flight. Två flygvärdinnor hälsar oss välkomna ombord. De ler professionellt och ser vänliga och trygga ut. Jag tänker att vi alltid upplevt besättningar på SAS-flyg som väldigt tillmötesgående och professionella. Vi ler tillbaka och hälsar, sedan går vi på rad längs mittgången i flygplanet. Maria går först, sedan jag med Viggo som handbagage. Våra platser finns längst bak i planet, så vi behöver inte leta efter dem. Tack vare dagens teknik kunde vi förboka platserna via datorn. Nu när vi reser med Viggo så tycker vi att det är passande att sitta nära toaletten, ifall han skulle må illa. Dessutom är det skönt att inte ha någon som sitter bakom ens rygg. Det tar en stund att ta sig fram längs hela flygplanskroppen. En äldre dam framför oss försöker lyfta upp sitt handbagage för att lägga det i utrymmet ovanför sittplatserna. En flygvärdinna finns på plats och hjälper henne. Lite längre bak i planet står en ung man klädd i kostym och pratar med pursern. Mannen ser oerhört stilig och förtroendeingivande ut. Jag kommer på mig själv med att undra vad han jobbar med och om han ska på affärsmöte senare idag. Varken jag eller Maria förstår vad

samtalet rör sig om. Vi hör bara enstaka ord från mannen, de stöts fram i en hård och irriterad ton. Han tystnar när vi är nära nog att höra något. Pursern byter fokus och ser vänligt på oss, innan han försvinner in bakom en avskiljande gardin. Vi låtsas som att vi inte märkt den upprörda stämningen och sätter oss så småningom tillrätta på våra platser, med Viggo under sätet framför mig. Maria tittar på mig och jag nästan ser vad hon tänker säga. Hon lutar sig mot mig och säger lågt: – Hoppas att vi får sitta ensamma här, att ingen tar det tredje sätet. Jag håller med. Vi skrattar lite tyst, nästan fnissar, när vi upptäcker att pursern tycks hört vad Maria sagt. E n positivt laddad nervositet, ja kanske är det adrenalin, gör att vi båda börjar rota i stolsfickan framför oss. Vi vet båda vad som finns där, men ändå tittar vi intresserat på säkerhetsbroschyren, SAS flygtidning och foldern med information om vad som finns att förtära under dagens rutt. Klockan är nu 07.25 och det är dags för take-off. Det luktar som vanligt gammal luft och lite parfym i kabinen, men det är inte något som stör oss. Jag längtar efter en drink med whisky trots att det är arla morgon, det vore skönt med något som lugnar. Jag sneglar på Maria och ser att hon också tittar på utbudet av alkoholhaltiga drycker. – Eaho…eaahooo! säger Viggo med klar stämma. Han ger ifrån sig ett av sina många läten, och tittar både oroligt och bestämt på mig med sina otroligt blå ögon. Jag klappar lugnande på transportväskans tak och säger att allt kommer att gå bra.

Både DN och SvD finns att läsa på planet. Innan flygvärdinnorna gör sig redo för säkerhetsföreskrifterna hinner jag se dagens rubrik: Student vid Uppsala universitet i tragisk olycka under bergsvandring i Spanien. För en sekund får jag en väldigt märklig och otäck magkänsla. Jag tänker på en av mina bästa studenter, Matilda Svensson. Ett par månader innan jag lämnade Uppsala och mitt gamla liv som forskare och lärare frågade jag flera av mina studenter vad de hade för framtidsplaner. Matilda var en av dem. Hon och hennes pojkvän skulle, om jag minns rätt, först till Spanien och sedan till Rumänien. Jag funderar på om det var hon som karriärmässigt skulle satsa på en av de större revisionsbyråerna. Men, när jag tänker efter kanske hon var en av dem, som till en början, ville få erfarenheter från ett mindre företag. Några nämnde även Skatteverket. Matilda, tänker jag, en intelligent och ambitiös tjej med glimten i ögat, som jag önskar all lycka och framgång. Jag skakar av mig den märkliga och ganska obehagliga känslan och koncentrerar mig på starten. Att flyga brukar kännas som en fröjd, men med tidens anda och åldern så har det successivt blivit mer obehagligt för min del. Jag är inte mer än 45 år och ser enligt min omgivning ut som någon de känner igen. Det finns de som nämner en yngre Michael Douglas. Själv är jag alldeles för ödmjuk för att påstå någon sådan liknelse. Jag har dock fått vara med om en del märkliga händelser, som tyder på att många tror att jag är en kändis och således någon helt annan än den jag är. Men, nu är vi på väg, flygplanets hjul har lämnat marken och jag tittar på Maria och sedan på Viggo.

Maria, min fru sedan mer än 11 år tillbaka, sitter lugnt tillbakalutad och ser ut att fundera på något. Egentligen så gör vi den här flytten för att hon ska få ro att skriva. Ja, hon är riktigt bra på att beskriva och förklara saker och ting i text och har alltid drömt om att få testa hur långt hennes talanger kan bära. Själv har jag tagit tjänstledigt i ett år trots att jag lyckats få en så kallad riktig professur. Den som delvis tagit över min roll som lärare, är en adjungerad professor med anställning inom finanssektorn, en alldeles förträfflig lösning. Maria å sin sida har sagt upp sig från sin tjänst som ekonomichef på ett halvstort designmöbelföretag. Hon tänker satsa allt på att skriva och om det inte går, så är det inte hela världen. Vi klarar oss mer än väl ekonomiskt, men det vore väldigt roligt att få se hur långt hon kan nå med sin talang och envishet. Maria är den som fixar allt tekniskt hemma. Om TV:n eller datorn krånglar så är det Maria som tar tag i det. Ja, hon är en riktig ”handy man”, fast en kvinnlig sådan. Jag är bra på matlagning och är kanske lite mer ordningsam än Maria. Hon tycker att det är skönt att slippa laga mat. Hon får ofta maten serverad och säger minst lika ofta att hon känner sig som en lyxhustru. Jag känner mig lyckligt lottad. Tänk att få leva med en person som man bara känner harmoni med, och som i grunden delar ens värderingar och livsfilosofi. Om jag bara ser mig omkring i min omgivning och bland mina vänner, så verkar det vara väldigt svårt att finna den rätta och än svårare att få ihop det med den tilltänkta. Jag måste erkänna att jag inte trodde det fanns en sådan samhörighet mellan två människor, som den

jag och Maria har. Jag betraktar Maria och hon ler mot mig. Hon ser glad ut. Jag tittar på Viggo, han ser mest uttråkad ut. Fina Viggo, vilken härlig krabat. Jag hoppas att vi alla tre ska trivas i Spanien. Två flygvärdinnor rullar en serveringsvagn emellan sig och frågar alla passagerare i tur och ordning om de vill ha något från menyn. Äntligen är det möjligt att beställa något om man vill. Jag beställer en whisky och Coca-Cola, medan Maria bestämmer sig för champagne. Vi vill båda ha jordnötter. Jag häller cola i min whisky och blandar drycken precis så som jag önskar. Jag undrar om någon ser vad jag gör och tänker på att det vare sig är någon fin drink eller speciellt vanlig blandning. Men, jag fick smak för whisky och cola när jag var i Hamburg på konferens, någon gång i slutet av 1990-talet. I Tyskland säljs färdigblandad whisky och cola på burk. Nästan alla bensinmackar erbjuder denna dryck och den verkar vara en favorit bland folket. Jag försöker blanda min drink så att den smakar precis som i Tyskland. Folk får säga vad de vill, för mig är det en favoritdryck. Efter att ha smuttat en stund på drinken sprider sig lugnet i kroppen och jag känner att det här är våra livs stora resa. Dåsig vaknar jag av att flygkaptenen ropar i högtalarna. Vi landar snart i Alicante meddelas det, 23 grader varmt och sol utlovas. Dags att spänna fast säkerhetsbältena. Under landningen tänker jag sporadiskt på min ekonomiska lycka, som jag har fastighetsmarknaden och börsen att tacka för. God ekonomi ger trygghet och frihet, men jag har successivt kommit att avsky att prata om