9789127147829

Page 1

hur varje människa, varje ting i världen lider av sin ofullkomlighet. Jag var hel och begrep inte. Jag rörde mig döv och oförmögen till deltagande bland alla de sorger och smärtor som finns utsådda överallt, också där man som hel minst väntar sig dem.«

ITALO CALVINO (1923–1985) är en av 1900-talets mest hyllade europeiska författare. Med en bedrägligt enkel prosa och stor berättarglädje utmärkte han sig som en vågad stilist som hängivet utforskade litteraturens möjligheter.

ITALO CALVINO

»Det är fördelen med att vara tudelad: att förstå

Den tudelade visconten (1952) är en makaber berättelse om en adelsman som blir delad mitt itu av en kanonkula. Den ena, mer ondsinta halvan, återvänder till det feodala hemlandet. Kort därpå återvänder också den andra, mer dygdiga halvan. De förälskar sig i samma kvinna och blir våldsamma rivaler, något som får oanade konsekvenser.

Den tudelade visconten

OMSLAG: HÅKAN LILJEMÄRKER FÖRFATTARFOTO: © THE ESTATE OF ITALO CALVINO

dentudeladevisconten_calvino_cover160923orig.indd 1-5

2016-09-29 15:26


2


1

Det var krig mot turkarna. Viscont Medardo av Terralba, min onkel, red över Böhmiska slätten på väg till de kristnas läger. Han åtföljdes av en väpnare vid namn Curzio. Storkarna flög lågt, genomkorsade i vita svärmar den ogenomskinliga och stilla luften. – Varför så många storkar? frågade Medardo sin väpnare. Och vart flyger de? Min onkel hade helt nyligen enrollerat sig för att tillmötesgå några hertigar i vårt grannskap som var indragna i detta krig. Han hade försett sig med häst och väpnare i den sista borg som förblivit i kristna händer och nu skulle han inställa sig i det kejserliga kvarteret. – Storkarna flyger mot slagfälten, sa väpnaren dystert. De kommer att följa oss hela vägen. Visconten hade hört att i dessa länder var flygande storkar ett lyckotecken, han försökte visa sig glad över att se dem. Men trots allt kände han sig orolig. – Vad kan det vara som lockar vadfåglarna till slagfälten, Curzio? frågade han. – Till och med vadfåglar äter människokött numera, för hungersnöden har ödelagt våra bygder och torkan har länsat floderna, svarade väpnaren. Där det finns kadaver kommer storkar, flamingos, tranor i stället för korpar och gamar. Min onkel var då i sin första ungdom: den ålder då alla 7


känslor samlas i en förvirrad ansats och ingen skillnad finns mellan ont och gott, då varje ny erfarenhet, om än aldrig så hemsk och omänsklig, ännu är värmd och genomströmmad av levnadslust. – Och korparna? Och gamarna? frågade han. Och de andra rovfåglarna? Vart har de tagit vägen? Han var blek men hans ögon glittrade. Väpnaren var en mustaschprydd och svartmuskig soldat som aldrig lyfte blicken. – I sin glupskhet åt de lik som var smittade av pesten. Då tog pesten dem också. Och han pekade med lansen på några svarta buskar som för en uppmärksam iakttagare visade sig bestå av styvnade rovfågelsfötter och vingpennor i stället för grenverk. – Då vet man inte vem som dog först, fågeln eller människan, vem som kastade sig över den andre och slet sönder honom, sa Curzio. För att undkomma pesten som utrotade befolkningen i städer och byar hade hela familjer vandrat ut på landsbygden och där hade döden drabbat dem. I likhögar spridda över den öde slätten låg nakna människokroppar som hade blivit vanställda av bölderna och av detta som till en början tycktes vara oförklarligt: fjädrarna. Som om svarta vingpennor och fjädrar hade vuxit ut från deras avskalade lemmar. Det var gamarnas lik som hade blandats med deras kvarlevor. Marken bar redan spår efter utkämpade strider. Nu gick färden långsammare, då de båda hästarna stegrade sig och skyggade. – Vad går det åt våra hästar? frågade Medardo. – Herre, svarade väpnaren, det finns ingenting hästarna avskyr så som att känna lukten av sina egna inälvor. 8


Den landsträcka de nu red fram över var nämligen beströdd av döda hästar, några låg på rygg med hovarna sträckta mot himlen, andra på sin buk med mulen nedstucken i jorden. – Varför har så många hästar stupat just här, Curzio? frågade Medardo. – När hästen känner att han är genomborrad försöker han hålla kvar sina inälvor, förklarade Curzio. Några trycker buken mot jorden, andra vältrar sig på rygg så att inte tarmarna kan rinna ut. Men det dröjer inte länge förrän döden tar dem i alla fall. – Då är det särskilt hästarna som stupar i det här kriget? – De turkiska kroksablarna tycks vara gjorda enkom för att slitsa upp buken på dem. Döda soldater ska vi nog få se, men längre fram. Hästarna är de första som stryker med, sedan ryttarna. Men se, där är lägret. Längst borta vid horisonten syntes topparna av de högsta tälten och den kejserliga härens standar. Där steg också röken. När de galopperade vidare mot lägret märkte de att nästan alla som stupade i den senaste drabbningen redan hade blivit bortforslade och begravda. Bara några enstaka lemmar, särskilt fingrar, låg kvar på halmen. – Då och då syns ett finger som visar oss vägen, vad ska det betyda? frågade min onkel Medardo. – Gud förlåte dem! De levande kapar av fingrarna på de döda för att stjäla deras ringar. – Vem där? frågade en vaktpost med vapenrocken täckt av mossa och lavar som barken på ett träd utsatt för nordanvinden. – Leve den heliga kejsarkronan! utropade Curzio. – Och död åt sultanen! svarade vaktposten. Men hör nu, 9


när ni kommer till högkvarteret så var snälla och fråga dem när de äntligen tänker skicka mig avlösning, för här står jag och slår rot. Hästarna travade på för att komma undan flugsvärmarna som surrade över exkrementhögarna runt omkring. – Tappra krigares nattgamla träck ligger kvar på jorden fast de själva redan är i himlen, kommenterade Curzio och gjorde korstecknet. Vid ingången till lägret strök de tätt förbi en rad baldakiner under vilka yppiga och välfriserade damer i långa brokadklänningar visade sina bara bröst och hälsade dem med stoj och höga skratt. – Det är kurtisanernas paviljonger, sade Curzio. Ingen annan krigshär har så vackra kurtisaner. Min onkel Medardo vände sig i sadeln och såg efter dem. – Men pass på, herre, tillade väpnaren, de är så smutsiga och förpestade att inte ens turkarna skulle vilja ha dem i krigsbyte. Numera är de fulla av fästingar och löss och loppor, och inte nog med det, utan ödlor och skorpioner bygger bo på dem. Nu red de förbi fältbatterierna. På kvällarna kokade artilleristerna sin kålrotsoppa på murbräckor och kanoner vilkas brons ännu var glödhet efter dagens täta skottlossning. Nu anlände vagnslaster med jord som sållades av soldaterna. – Det börjar bli ont om krut, förklarade Curzio, men marken där de stora slagen har utkämpats är så genomträngd av krut att man utan större svårighet kan skaffa tillbaka några laddningar. Sedan kom de till kavalleriets stallbyggnader, där veterinärerna omsvärmade av flugor var ständigt sysselsatta med 10


att lappa ihop huden på hästarna med sömmar, bindor och plåster av sjudande tjära. Alla gnäggade och slog sparkar omkring sig, också läkarna. Nu vidtog fotfolkets fältläger och det sträckte sig en lång bit framåt. Solen gick ner. Utanför tälten satt soldaterna barfota och doppade fötterna i baljor med ljumt vatten. De var så vana vid plötsliga alarm både dag och natt, att de behöll hjälmen på huvudet och lansen i sin knutna hand också när de tvättade fötterna. I högre tält som var draperade i stil med de turkiska lusthusen pudrade officerarna sig under armarna och fläktade sig med solfjädrar av spetstyg. – De gör det inte av veklighet, upplyste Curzio. Snarare vill de visa att de trots alla strapatser kan göra lägerlivet behagligt för sig. Visconten av Terralba blev genast förd inför kejsaren. I sin paviljong, som var överfylld med gobelänger och troféer, studerade självhärskaren kartorna och gjorde upp planer för kommande bataljer. Borden var överfyllda med upprullade kartor och kejsaren prickade ut med knappnålar från en nåldyna som en av marskalkarna räckte honom. Kartorna var redan så späckade med nålar att man inte begrep något av dem, och för att kunna läsa på dem måste man plocka bort några knappnålar i taget och sedan sätta dit dem igen. För att ha händerna fria under detta plockande hit och dit höll både kejsaren och marskalkarna sina knappnålar mellan läpparna och kunde bara tala med brummanden. När kejsaren fick syn på den unge mannen som bugade sig för honom uppgav han ett frågande läte och tog genast nålarna från munnen. De presenterade honom: 11


– En riddare som just har anlänt från Italien, ers majestät: visconten av Terralba. Han tillhör en av de förnämsta adelsfamiljerna i det genovesiska riket. – Utnämn honom genast till löjtnant, svarade kejsaren. Min onkel Medardo slog ihop klackarna med klirrande sporrar och härskaren gjorde en kejserlig gest så att kartorna rullade ihop sig och föll till golvet. Fast uttröttad gick Medardo sent till sängs den kvällen. Han vankade av och an utanför sitt tält, hörde vaktposternas rop och hästarnas gnäggande och uppfångade enstaka ord från soldater som pratade i sömnen. Han såg upp mot Böhmens stjärnor, tänkte på sin nya grad, på morgondagens strider, på sitt fosterland långt borta, på vassens brus kring strömmarna. Han hyste varken längtan eller tvivel eller farhågor i sitt hjärta. För honom var tingen än så länge hela och otvetydiga, och sådan var han också själv. Om han hade kunnat förutse det fruktansvärda öde som väntade honom skulle kanske också detta ha förefallit honom lika naturligt och fulländat, trots allt lidande det innebar. Han skärpte blicken mot nattens yttersta horisont där han visste att fienden hade sitt läger, slog armarna i kors och tryckte händerna mot axlarna. Han var nöjd med att känna visshet både om avlägsna och skiftande verkligheter och om sin egen närvaro i deras mitt. Han kände att allt det blod som detta skoningslösa krig hade utgjutit över tusen stränder på jorden nu nådde fram till honom, och han lät sig slickas av det utan att erfara vare sig grymhet eller medlidande.

12


2

Slaget började punktligt klockan tio på morgonen. Hög i sadeln blickade löjtnant Medardo ut över den kristna hären som stod färdig till attack och sträckte ansiktet mot vinden: den rörde upp en lukt av halmstybb som från en dammig tröskbotten. – Nej, herre, vänd er inte om, utropade Curzio, som hade fått sergeants rang och red i bredd med sin löjtnant. För att mildra intrycket av sina befallande ord dillade han lågt: – Det lär föra olycka med sig så här före slaget. I grund och botten var han rädd att visconten skulle tappa modet när han märkte att den kristna hären nästan uteslutande bestod av den rad krigare som nu hade ställt upp och att förstärkningarna utgjorde några fattiga förband fotfolk i bedrövligt skick. Men min onkel Medardo blickade långt bort mot molnet som steg vid horisonten och tänkte: »Det där molnet, det är turkarna, de äkta turkarna, och de här bredvid mig som spottar tobak är kristenhetens försvarare. Den här trumpeten som skallar är attacken, den första attacken i mitt liv. Detta dån och skakande, detta glödande klot som veteraner och hästar tittar på med slö likgiltighet när det borrar sig ned i jorden är en kanonkula, 13


den första fientliga kula jag har sett. Måtte den dagen aldrig komma då jag kan säga: och detta är den sista.« Utan betänkande satte han av i galopp över slätten med draget svärd och blicken mot det kejserliga baneret som försvann och dök upp igen i krutröken medan de kristna kanonaderna dundrade i rymden över hans huvud; medan fienden redan öppnade bräscher i den kristna fronten och drev upp plötsliga pelare av damm och jord. »Nu får jag se turkarna, nu får jag se turkarna«, tänkte han. Ingenting är så behagligt för en man som att ha fiender och att sedan kunna utforska om dessa fiender verkligen är så som han hade tänkt sig. Och han fick se dem: turkarna! Två av dem kom just emot honom därbortifrån. På pansarklädda hästar, med den lilla runda läderskölden, i kappor med svarta och saffransgula ränder. Olivbruna i ansiktet som turken i Terralba, den som allmänt fick heta »Miché turken«, med likadana mustascher och likadan turban. En av dem stupade och den andre stack ned en fiende. Men nu kom de emot honom, Gud vet hur många, och det kämpades med blanka vapen. Hade man sett dessa båda turkar så hade man sett dem alla. De var soldater de också och alla de där kläderna var tagna ur härens förråd. Ansiktena var solbrända och egensinniga som bönders. Om Medardo ville se turkar så hade han fått vad han ville: nu kunde han ha kommit hem till oss i Terralba i lagom tid för att jaga vaktlarna. Men det var för att strida han hade dragit ut. Därför galopperade han vidare och parerade sablarnas hugg tills han mötte en turk till fots, liten till växten, och stack ned honom. Nu hade han lärt sig hur det skulle gå till och ville ge sig på en turk till häst, en av de stora. Men det var inte välbe14


tänkt, för just de små var de farliga. De kröp ända in under hästarna med sina kroksablar och skar upp buken på dem. Medardos häst blev stående med benen isär. – Vad tar du dig till? frågade visconten. Curzio kom fram och pekade: – Se där, herre. Alla tarmarna låg redan på marken. Det stackars djuret lyfte blicken och såg på sin husbonde, sedan sänkte han huvudet som om han ville beta sina inälvor, men det var bara ett utslag av heroism: han sviktade och var död. Medardo av Terralba måste gå till fots. – Ta min häst, löjtnant, föreslog Curzio. Men han kunde inte hejda djuret: han föll själv ur sadeln sårad av en turkisk pil, och hästen galopperade bort. – Curzio! utbrast visconten och gick fram till sin väpnare som låg och jämrade sig. – Tänk inte på mig, herre, stönade han. Vi får hoppas att det åtminstone finns lite brännvin kvar på lasarettet. Alla sårade har rätt till en sup. Min onkel Medardo kastade sig i vimlet. Stridens utgång var oviss. I den allmänna förvirringen såg det ut som om de kristna skulle segra. De hade i varje fall brutit igenom turkarnas linjer och intagit vissa ställningar. Min onkel och andra tappra med honom hade ryckt fram mot de fientliga batterierna och turkarna måste förflytta dem för att hålla de kristna inom skotthåll. Två turkiska artillerister vred runt en kanon på hjul. Långsamma som de var i sina rörelser, med stora skägg, höljda i sina vida kappor kunde man ta dem för två astronomer. Min onkel utbrast: – Nu är det jag som går dit och sätter fart på dem! 15


Han var hänförd men oerfaren och visste inte att man ska närma sig kanonerna från sidan eller bakifrån. Med draget svärd sprang han rakt emot eldmynningen för att skrämma de båda astronomerna. Men de lossade ett skott mitt i bröstet på honom. Medardo av Terralba flög i luften. På kvällen när vapenvila hade inträtt körde två vagnar över slagfältet och samlade upp alla kristna som hade fallit. Den ena var avsedd för sårade, den andra för döda. Det första urvalet gjordes på slagfältet. – Den här tar jag, den där tar du … Om någon såg ut att kunna räddas, lades han på de sårades vagn. Men om det bara var bitar och trasor kvar hamnade han på likvagnen för att få en kristlig begravning. Den som inte ens var ett lik längre lämnades till mat åt storkarna. På grund av stigande förluster i människoliv hade man just i de dagarna gett order om att inte gallra för strängt bland de sårade. Det var det som gjorde att Medardos kvarlevor lades på de sårades kärra. Det andra urvalet gjordes på lasarettet. Efter drabbningarna erbjöd fältlasarettet en anblick ännu mer fruktansvärd än själva slagfältet. På golvet stod den långa raden av bårar med de stackars människorna och runt omkring härjade fältskärerna och slogs om pincetter, sågar, nål och tråd och amputerade kroppsdelar. Från lik till lik gjorde de allt för att väcka de döda till liv, sydde ihop eller sågade, täppte till hål och läckor, vände ut och in på blodådrorna som handskar och lade dem lappade och tätade på plats igen, men med mera trådar än blod i. När en patient dog använde man allt som dög av hans kropp till att laga en annans lemmar med, och så vidare. Värst var det med inälvorna: om de en gång 16


hade kommit i oordning visste man inte hur de skulle läggas till rätta igen. När lakanet som täckte visconten drogs undan blottades en fruktansvärt stympad kropp. Han saknade en arm och ett ben, och inte nog med det: allt som hade funnits av bröst och buk mellan detta ben och denna arm var bortslitet, söndersprängt av kanonkulan som hade träffat prick. Av huvudet återstod ett öga, ett öra, en kind, halva munnen, halva näsan, halva hakan och halva pannan: av huvudets andra hälft fanns bara ett mos. Kort sagt, av visconten hade ena hälften räddats, den högra, som för övrigt var helt oskadd, utan en enda skråma förutom den långa sårytan efter vänsterhalvan som hade blivit söndersprängd. Läkarna var förtjusta: – Uj, vilket lysande fall! Om han inte dog under tiden kunde de rentav försöka rädda honom! Nu slog de ring omkring visconten medan de stackars soldater som bara hade fått en pil i armen fick dö av blodförgiftning. De sydde och lappade och kletade: Gud vet vad de gjorde allt. Och resultatet blev att min onkel redan dagen därpå öppnade sitt enda öga, sin halva mun, vidgade sin näsborre och andades. Terralba-släktens hårda virke hade hållit stånd. Nu levde han och var halv.

17


hur varje människa, varje ting i världen lider av sin ofullkomlighet. Jag var hel och begrep inte. Jag rörde mig döv och oförmögen till deltagande bland alla de sorger och smärtor som finns utsådda överallt, också där man som hel minst väntar sig dem.«

ITALO ALVINO (1923–1985) är en av 1900-talets mest hyllade europeiska författare. Med en bedrägligt enkel prosa och stor berättarglädje utmärkte han sig som en vågad stilist som hängivet utforskade litteraturens möjligheter.

ITALO CALVINO

»Det är fördelen med att vara tudelad: att förstå

Den tudelade visconten (1952) är en makaber berättelse om en adelsman som blir delad mitt itu av en kanonkula. Den ena, mer ondsinta halvan, återvänder till det feodala hemlandet. Kort därpå återvänder också den andra, mer dygdiga halvan. De förälskar sig i samma kvinna och blir våldsamma rivaler, något som får oanade konsekvenser.

Den tudelade visconten

OMSLAG: HÅKAN LILJEMÄRKER FÖRFA ARFO O: © HE ES ATE OF ITALO ALVINO

dentudeladevisconten_calvino_cover160923orig.indd 1-5

2016-09-29 15:26


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.