Översättning: Örjan Sjögren
Gestalterna och situationerna i denna bok är verkliga endast i fi ktionens värld, de syftar inte på och uttrycker ingen åsikt om några verkliga personer eller omständigheter.
Obra publicada com o apoio do Ministério da Cultura do Brasil/ Fundação Biblioteca Nacional Utges med stöd av Brasiliens kulturministerium/ Fundação Biblioteca Nacional
ISBN: 978-91-1-305267-0 Copyright © 2012 by Daniel Galera First published in Brazil by Editora Companhia das Letras, São Paulo Originalets titel: Barba ensopada de sangue Översättning: Örjan Sjögren Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www. norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
När min farbror dog var jag sjutton år och jag hade bara sett honom på några gamla foton. Av någon anledning tyckte mina föräldrar alltid att det var han som borde ta initiativet till ett besök och vägrade av den anledningen att fara till Santa Catarina-kusten med mig. Jag var nyfiken på att få veta vem han var och några gånger befann jag mig alldeles i närheten av Garopaba, staden där han bodde, men till slut sköt jag ändå alltid upp besöket till en annan gång. I tonåren känns resten av livet som en evighet och man räknar med att tiden kommer att räcka till allt. Eftersom min far hade dragit sig tillbaka till ett litet hus i bergen i delstaten São Paulo för att skriva klart en ny roman dröjde det innan han fick veta att brodern hade dött. Min farbror drunknade när han försökte rädda en kvinna som föll från klipporna vid Praia da Ferrugem en dag med otäck baksjö och tre meter höga vågor som exploderade mot klipporna. Kvinnan klamrade sig fast vid livbojen och fick genast därefter hjälp av andra livräddare. Min farbrors kropp hittades aldrig. Det hölls en symbolisk begravning i Garopaba och vi var där. Min mor visade mig platsen där hans första lägenhet låg, ett hus som nu är rivet. På fotona från den tiden ser man ett beigefärgat litet tvåvåningshus med terrass, beläget på klipporna precis framför havet. Det fanns ännu inga höga hus längs stranden och man kunde bada i havet inne i stan. Invånarna i de gamla kvarteren, som i dag är kulturminnesmärkta, levde ännu delvis på det småskaliga fiske som nu har upphört och ersatts av turistutflykter. Vi träffade hans änka, en mycket ljushyllt kvinna med bleknade tatueringar, och deras två små barn, en pojke och en flicka, båda med moderns blå ögon. Mina kusiner. Det var inte många gäster på begravningen. Min mor fick en obegriplig gråtattack och stod senare i omkring en halvtimme och stirrade ut över havet och talade med sig själv eller med någon osynlig samtalspartner. Andra människor stirrade också ut över havet som om de väntade på något och jag fick ett märkligt intryck av att 7
de tänkte på min farbror, trots att han beskrevs som en ensling som nästan ingen kände, en rest från en annan tid. Jag kom på idén att jag skulle filma personer som kunde berätta om honom och mina föräldrar lät mig stanna kvar ensam några dagar i den lilla staden. Ingen kände min farbror väl men det verkade som om alla hade något att säga om honom. I början av förra decenniet öppnade han en liten mottagning där han gav lektioner i stretching och pilates. De flesta kommer ihåg honom som triathlontränare och ett halvdussin delstatsmästare och nationsmästare hade tydligen haft honom som instruktör. Under sommarsäsongen arbetade han som livräddare och lade sina andra aktiviteter åt sidan. Ingen var bättre än han. Varje år tränade han nya sökande till livräddningskursen. Efter att i tolv timmar ha utfört livräddningar, tagit hand om badgäster som drabbats av solsting eller bränt sig på maneter och gått på stranden under Söderns obarmhärtiga sol och förtunnade ozonskikt, brukade han i skymningen ses simma ensam långt där ute på havet, obekymrad om de höga vågorna, störtregnen och det hastigt fallande kvällsmörkret. Han var en ensamvarg, men vid något tillfälle gifte han sig med den här kvinnan som ingen visste något om och byggde ett litet hus på sluttningen till en av kullarna i det så kallade Volta do Ambrósio. Alla som kommer ihåg min farbror från förr nämner en halt hund som kunde simma som en delfin och följde med honom ut på djupt vatten. Men där tar det man kan kalla för fakta slut. Resten av skildringarna består av kalejdoskopiska lager av rykten, legender och rövarhistorier. Folk påstod att han kunde stanna under vattnet i tio minuter utan att komma upp och andas. Att hunden som följde honom överallt var odödlig. Att han hade slagits med bara händerna mot tio ortsbor samtidigt och gått segrande ur striden. Att han brukade simma från strand till strand om nätterna och ibland sågs stiga upp ur havet på avlägsna platser. Att han en gång hade dödat någon eller några och därför var hemlighetsfull och tillbakadragen. Att han hjälpte alla som kom till honom. Att han alltid hade bott på de där stränderna och alltid skulle göra det. Minst ett par personer sa att de tvivlade på att han verkligen var död.
fรถrsta delen
1.
H
an ser en bred, blank och gropig näsa som påminner om en tangerin. En förvånansvärt ungdomlig mun mellan en haka och ett par kinder som har erövrats av tunna rynkor och med en aning slapp hud. Slätrakad. Stora öron med ännu större örsnibbar, som verkar ha tänjts ut av sin egen tyngd. Irisar med en färg av svagt kaffe i ett par lystna men avspända ögon. I pannan tre djupa, horisontella och helt parallella fåror på lika avstånd från varandra. Gulaktiga tänder. Tjockt ljust hår som i en enda våg väller bakåt över huvudet och faller ner till nackens början. Under sekunderna mellan en in- och utandning glider hans blick över varenda detalj av detta ansikte och han skulle kunna svära på att han aldrig har sett denne man i hela sitt liv, men han vet att det är hans far för det är bara han som bor i det här huset i Viamão och på höger sida om mannen som sitter i fåtöljen ligger, med rest huvud, den blåskimrande hundtik som har hållit hans far sällskap i många år. Vad är det där för min? Fadern gör en ansats till att le och han svarar som han brukar göra. Samma min och samma ansikte som alltid. Nu lägger han märke till kläderna, mörkgrå kostymbyxor och en blå skjorta med långa ärmar uppkavlade till armbågarna, skjortan är fuktig av svett under armarna och över den putande magen, till sandalerna som han endast motvilligt verkar ha tagit på sig, som om han utan tvekan skulle ha haft skinnskor om det bara inte hade varit så varmt, och även till konjaksflaskan 11
och revolvern på det lilla bordet bredvid den fällbara fåtöljen. Sätt dig, säger fadern och nickar mot den vita tvåsitssoffan i konstläder. Det är i början av februari och vad termometrarna än påstår känns det som om temperaturen i Porto Alegre med omnejd ligger över fyrtiostrecket. När han kom såg han att de båda tabebujaträden som står vakt framför huset hade fått täta bladverk och verkade lida i den stillastående luften. Senast han var här var det fortfarande vår och träden blommade i lila och gult och skälvde i den kalla vinden. När han körde förbi vinfältet på vänster sida om huset såg han rikligt med klasar av små druvor. Han kunde föreställa sig hur de svettades socker efter månader av torka och värme. Ingenting på gården hade förändrats under de månader som hade gått, det gjorde det aldrig, en plan rektangel igenvuxen med högt gräs bredvid grusvägen, den lilla fotbollsplanen som aldrig användes och fick förfalla, de irriterande skallen från den andra hunden ute på vägen och dörren som alltid stod öppen. Var är pickupen? Såld. Varför har du en revolver på bordet? Det är en pistol. Varför har du en pistol på bordet? Bullret av en motorcykel som far förbi på vägen utanför åtföljs av Bagres hesa skall som låter som en inbiten rökares hosta. Fadern rynkar pannan. Han har svårt att stå ut med den uppkäftiga och högljudda byrackan och det är bara någon sorts ansvarskänsla som får honom att ha den kvar. Man kan överge ett barn, ett syskon, en far, definitivt en kvinna, det finns omständigheter som gör att allt det kan rättfärdigas, men man har inte rätt att lämna en hund efter att man har tagit hand om den en viss tid, hade hans far sagt till honom en gång när han var liten och hela familjen bodde i ett hus i Ipanema som under en period också hade varit hemvist för ett halvdussin hundar. En hund som lever med en människa ger för alltid upp en del av sina instinkter och 12
kan aldrig helt få dem tillbaka. En trofast hund är ett stympat djur. Det är en pakt som vi inte får upplösa. Hunden får upplösa den, även om det är sällsynt. Men människan har inte den rätten, sa hans far. Bagres torra hosta måste med andra ord uthärdas. Det är just vad de båda gör, hans far och Beta, den gamla australian shepherden som ligger bredvid honom, en verkligt beundransvärd, intelligent och varsam tik, stark och kraftig som ett vildsvin. Hur lever livet med dig då, min son? Och revolvern? Pistolen. Du verkar trött. Ja, jag är lite trött. Jag håller på att träna en kille inför Ironman. En läkare. Han är bra. Utmärkt simmare och rätt skaplig i de andra grenarna också. Hans cykel väger sju kilo med däck och allt, du får ge femtontusen dollar för en sån. Han vill klara en tävling nästa år och kvala in till vm inom tre år. Han kommer att greja det. Det värsta är bara att han är så förbannat tråkig, men man får stå ut. Jag har inte sovit så mycket, men det är det värt, han betalar bra. Jag jobbar fortfarande en del som simlärare. För ett tag sen lyckades jag äntligen laga karossen på bilen. Den är så gott som ny. Gick på tvåtusen. Och förra månaden var jag på stranden, jag var en vecka i Farol med Antônia. Hon, den rödhåriga. Just det, henne träffade du visst aldrig. Nu är det för sent, vi bråkade när vi var i Farol. Och så mycket mer har inte hänt, pappa. Det lunkar mest på som vanligt. Varför har du en pistol där? Hur var den rödhåriga? Du har ärvt min smak, märker jag. Pappa. Jag ska snart berätta varför det ligger en pistol på bordet, okej? Vafan, vännen, förstår du inte att jag vill ha en liten pratstund först? Okej. För helvete. Okej, förlåt. 13
Ska du ha en öl? Om du ska ha kan jag ta en. Jag ska ha. Med vissa svårigheter tar sig fadern upp ur den mjuka fåtöljen. Huden på armar och hals har fått en permanent rodnad under de senaste åren och ser också en aning kycklinglik ut. Hans far brukade ställa upp på lite fotboll ibland när han och hans äldre bror var i tonåren och han tränade säsongsvis på gym fram till någon gång i fyrtioårsåldern, men sedan dess, som om det sammanföll med den yngste sonens växande intresse för alla möjliga sporter, har han blivit en tveklös anhängare av ett stillasittande liv. Han har alltid ätit och druckit som en häst, har rökt cigaretter och cigarrer sedan han var sexton och han gillade att ta kokain och hallucinogena droger vilket sammantaget betydde att det numera var rätt mödosamt för honom att släpa omkring på sin kropp. På vägen till köket går han förbi hallväggen där ett dussintal reklampriser, inramade diplom och plaketter i borstad metall är uppsatta, de flesta med datum från åttiotalet, då höjdpunkten i hans karriär som copywriter inföll. På mahognyskivan på ett lågt glasskåp i ena änden av vardagsrummet står ytterligare några troféer. Han följs av Beta på sin utflykt till kylskåpet. Hunden verkar lika gammal som sin husse, ett levande totem som följer honom med tysta och flytande steg. Faderns mödosamma förflyttning förbi dessa minnen av en avlägsen ärofylld yrkesbana, det trofasta djuret hack i häl och söndagseftermiddagens brist på mening väcker en lika oförklarlig som bekant sinnesrörelse hos honom, en känsla man kan få när man betraktar någon som ängsligt försöker fatta ett beslut eller lösa ett litet problem som om själva meningen med livet hängde på det. Han ser sin far på sina krafters yttersta gräns, farligt nära att ge upp. Kylskåpsdörren öppnas med ett sugande ljud, glas som klirrar och några sekunder senare kommer han och hunden tillbaka, med lättare steg än när de gick. Farol de Santa Marta, det ligger i trakterna av Laguna, va? 14
Ja. De skruvar av kapsylerna, kolsyran strömmar ut med ett föraktfullt pysande och de skålar för ingenting särskilt. Jag ångrar att jag inte har varit mer på Catarinakusten. På sjuttiotalet brukade alla åka dit. Din mamma for dit innan hon träffade mig. Det var jag som började ta med henne söderut, Uruguay och sånt. Jag fick lite ångest av de där stränderna i Santa Catarina. Min far dog i trakterna av Laguna och Imbituba. I Garopaba, närmare bestämt. Det tar några sekunder innan han förstår att det handlar om hans farfar, som dog innan han föddes. Farfar? Du har alltid sagt att du inte visste hur han dog. Har jag? Flera gånger. Att du inte visste vare sig hur eller var han dog. Hm. Det kanske stämmer. Ja, det sa jag nog. Var det inte sant? Hans far tänker efter innan han svarar. Han verkar inte vilja vinna tid, han funderar verkligen, gräver djupt i minnet, eller väljer rätt ord. Nej, det var inte sant. Jag vet var han dog och jag vet mer eller mindre hur. Det var i Garopaba. Det är därför jag aldrig har varit särskilt förtjust i att åka till de trakterna. När hände det? Det var sextionio. Han flyttade från gården i Taquara … sextiosex någon gång. Han måste ha slagit sig ner i Garopaba omkring ett år senare och där bodde han i två år, något sånt, tills de tog livet av honom. Han ger ifrån sig ett kort litet skratt genom näsan och sidan av munnen. Hans far tittar på honom och ler han också. Vafan, pappa. Vad menar du, dödade de farfar? Du ler likadant som din farfar, visste du det? Nej. Jag vet inte hur han log. Och jag vet inte hur jag ler heller. Jag kommer inte ihåg. Hans far säger att de inte bara har samma leende, utan att de 15
liknar varandra i flera avseenden både till utseendet och sättet. Att hans farfar hade samma näsa, smalare än hans egen. En aning brett ansikte, djupt sittande ögon. Samma hudfärg. Att farfars droppar av indianblod hade hoppat över sonen och dykt upp hos barnbarnet. Din atletiska kroppsbyggnad, säger hans far, den kan du vara säker på att du har fått av din farfar. Han var längre än du, han måste ha varit en och åttio. På den tiden höll ingen på och idrottade på det sätt som du gör, men så som han högg ved, tämjde hästar och arbetade ute på fälten skulle han bräda alla triatleter som finns i dag. Så såg mitt liv också ut fram tills jag blev tjugo, du ska inte tro att jag inte vet vad jag talar om. Jag arbetade på landet med min far när jag var ung och jag blev imponerad av hur stark han var. En gång gick vi och letade efter ett bortsprunget får och hittade djuret skadat vid staketet, nästan inne på grannens mark. Jag undrade hur vi skulle få dit pickupen för att ta hem henne och trodde att pappa skulle skicka iväg mig för att hämta en häst, men han lyfte upp fåret på axlarna, så att det låg med benen om halsen på honom, och började gå. Ett sånt där får väger fyrtio femtio kilo och du kommer ihåg hur det såg ut där vi bodde, bara kullar och massor av stenblock i terrängen. Jag var kanske sjutton år och bad att få bära det ett tag, jag ville hjälpa till, men pappa sa, Nej, nu ligger hon bra här, det är jobbigare att ta ner och lyfta upp henne igen, vi går på bara, huvudsaken är att vi går. Jag skulle säkert inte ha orkat bära fåret mer än en eller ett par minuter. Spinkig har jag aldrig varit, men du och han är en annan sort. Och ni liknar varandra i temperamentet också. Din farfar var lite tystlåten precis som du. Fåordig och behärskad. Han var inte den som lät käften gå, han pratade bara när han behövde och blev irriterad på andra när de pladdrade för mycket. Men där slutar likheterna. Du är vänlig och väluppfostrad. Din farfar hade kort stubin. Herregud, en sån oförskämd buffel han var. Han var känd för att dra kniv för minsta lilla sak. När han gick och dansade hamnade han alltid i bråk. Och än i dag kan jag inte fatta hur det gick till, för han 16
drack inte särskilt mycket, rökte inte, spelade inte och trasslade inte med kvinnor. Din farmor gick nästan alltid ut tillsammans med honom och det lustiga är att hon verkade inte bry sig om hans våldsamma sida. Hon tyckte om att höra honom spela gitarr. Han var en jäkel på gitarr. En gång sa min mamma till mig att anledningen till att han var på det där sättet var att han hade en konstnärssjäl men hade valt fel liv. Hon sa att han borde ha rest omkring i världen och spelat musik och sett till att få ur sig sina filosofiska känslor – det var så hon uttryckte sig, det kommer jag tydligt ihåg – i stället för att börja med jordbruk och gifta sig med henne, men att han kastade bort den möjligheten när han var ung och sen var det för sent för han var en man med väldigt fasta principer och att ändra sig skulle vara att göra våld på de principerna. Det var hennes förklaring till hans korta stubin, och för mig låter det rimligt, även om jag aldrig kände min far tillräckligt väl för att veta säkert. Jag vet bara att han dammade till folk till höger och vänster. Hade han ihjäl någon? Inte vad jag vet. Att dra kniv innebar sällan att knivhugga någon. Han gjorde det mest för att imponera, skulle jag tro. Jag kommer inte heller ihåg att jag någon gång såg att han var skadad när han kom hem. Förutom när han blev skjuten. Skjuten. Han fick ett skott i handen. Det har jag berättat för dig. Det stämmer. Han blev av med fingrarna, va? En gång när han flög på en snubbe sköt snubben ett skrämskott som snuddade vid farsans fingrar. Han förlorade en del av två fingrar, lillfingret och det bredvid. På vänster hand, som man tar ackorden och tonerna med. Några veckor senare vågade han sig på att ta upp gitarren igen och efter ett tag spelade han lika bra eller ännu bättre än förut. Det fanns de som påstod att han spelade ännu bättre. Det var inget jag kunde avgöra. Han kom på någon galen fingersättning som gjorde att han kunde spela sina milongor och gauderiador. Jag tror inte att man behöver de två 17
fingrarna så mycket. Jag vet inte. För honom var de ingen förlust alls. Vad som verkligen knäckte honom var när din farmor dog, i bukhinneinflammation. Jag var arton år. Livet blev sig aldrig likt igen, vare sig för mig eller för honom. Hans far gör en paus och tar en klunk öl. Flyttade ni från gården efter att farmor hade dött? Nej, vi bodde kvar ett tag till. Två år ungefär. Men allt började kännas konstigt. Din farfar var väldigt fäst vid din farmor. Han var den trognaste man jag har hört talas om. Såvida han inte var oerhört diskret och hade hemligheter … men det kan han inte ha haft, inte på en sån plats, en liten småstad där alla visste allt. Alla kvinnor blev kära i din farfar. Den där bjässen till man, som inte var rädd för någonting och som kunde spela gitarr. Jag vet för jag gick själv på danserna och jag såg både ensamstående och gifta kvinnor kasta sig över honom. Min mamma pratade om det med sina vänner också. Han kunde ha varit stans store donjuan men han var så trogen att det var snudd på löjligt. Det fanns gott om söta små tyskor som ville har roligt och äventyrslystna hemmafruar. Jag roade mig själv rätt friskt. Och farsan retade mig. Han sa att jag var som en gris som vältrade mig i leran. Har du sett en gris som vältrar sig leran någon gång? Det är sinnebilden av lycka. Men det var en viktig del av din farfars moral, det var nästan maniskt, en man måste hitta en kvinna som älskade honom och sen måste han ta hand om henne för alltid. Han grälade massor på mig på grund av den. Och jag beundrade honom medan min mamma levde, men när hon dog fortsatte han att vara trogen på ett nästan absurt sätt fast det inte fanns någon att vara trogen mot. Han kände inte direkt sorg, för det dröjde inte länge förrän han började gå och dansa igen, ordna grillfester, spela gitarr och hamna i bråk. Han började dricka mer också. Kvinnor drogs till honom som flugor till kött och så småningom sänkte han garden för en eller annan, men på det hela taget förblev han märkligt kysk. Det var något som hände då som jag aldrig begrep och aldrig kommer att begripa. Och vi började glida ifrån 18
varandra, jag och han. Inte på grund av det förstås, även om vi hade helt olika syn på hur man skulle umgås med kvinnor. Men vi började bråka. Och det var då du flyttade till Porto Alegre? Just det. Jag flyttade dit sextiofem. Jag hade nyss fyllt tjugo. Men vad var det du och farfar bråkade om? Berätta. Ja … jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men den främsta orsaken var nog att han såg mig som en dagdrivare och kvinnojägare. Som någon som inte ville ett enda dugg med livet, som inte hade minsta intresse för gården, var helt ointresserad av arbete, moral och religiösa institutioner. Vilket han hade helt rätt i, även om han överdrev en del. Jag tror att det kom till en punkt då han helt enkelt fick nog och att han inte hade tålamod att försöka undervisa mig om rätt och fel längre. Riktigt sånt hopplöst fall var jag faktiskt inte, men din farfar … i alla fall. En dag fick jag känna på hans beryktade korta stubin. Och följden blev att han skickade mig till Porto Alegre. Slog han dig? Hans far svarar inte. Okej, du behöver inte säga något. Vi gav varandra några snytingar, kan man väl säga. Äh, skit samma. Det spelar ingen roll nu längre. Ja, han gav mig stryk. Utan att gå in på några detaljer. Och nästa dag bad han om förlåtelse men talade samtidigt om att han tänkte skicka mig till Porto Alegre och att det skulle bli bäst så för mig. Jag kände till Porto Alegre eftersom jag hade varit där flera gånger och förstod genast att han hade rätt. Från första dagen i stan kände jag mig som en stor man. Jag gick ett yrkesprogram. Ett och ett halvt år senare hade jag öppnat tryckeriet i Azenha. Efter tre år tjänade jag så skapligt att jag kunde börja skriva annonser för stötdämpare, kakor och tomtförsäljningar. Du visste inte att livet kunde vara så skönt. Han skrattar. Under. Bart. Det är underbart! Sen går det utför. 19
Ja, ja. Men farfar blev alltså dödad. Ja. Resten av historien är rätt diffus och en hel del är sånt jag har fått veta i andra hand. Jag vet inte riktigt vad som hände och det kanske inte behöver ha hänt något speciellt heller, men omkring ett år efter att jag flyttade till Porto Alegre gav sig din farfar av från gården. Jag fick veta det när han ringde. Från Argentina. Han var i någon jävla avkrok som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Han sa att han bara skulle vara ute och resa ett litet tag, men mot slutet av samtalet lät han halvt om halvt förstå att han hade gett sig av för gott, att han skulle höra av sig då och då och att jag inte skulle oroa mig. Jag oroade mig inte. Inte mycket. Jag kommer ihåg att jag tänkte att inget skulle vara mer passande än om han gick och dog i något knivslagsmål i någon gudsförgäten håla som den där Borgespersonen i den där novellen ”Södern”. Det skulle vara sorgligt, men passande. I alla fall. Jag tänkte också att det säkert fanns en kvinna med i historien, jag menar, chansen var nittionio procent, det finns alltid en kvinna bakom såna här saker, och om det var sant var det bra. Och på hela nästa året ringde han mig bara tre gånger till, om jag kommer ihåg rätt. En av de gångerna var han i Uruguaiana. Den andra gången var från någon liten stad i Paraná. Efter det försvann han i ett halvår och när han ringde igen befann han sig i en fiskeby i Santa Catarina som hette Garopaba. Och även om jag inte kommer ihåg exakt vad som sades under det samtalet kommer jag ihåg känslan av att någonting hos honom hade förändrats. En barnslig ton på rösten, några saker han sa som var på gränsen till obegripliga. Hans beskrivning av platsen var osammanhängande. Jag kommer bara ihåg en sak, han dillade om något som hade med pumpor och hajar att göra. Jag trodde att farsan hade tappat förståndet, eller ännu märkligare, att han hade slagit sig ihop med några hippies och blandat ihop melonjuicen med något konstigt te. Men vad han sa var att han hade sett fiskare fånga haj genom att kasta ut kokt pumpa i havet. Hajarna åt pumpan och skiten jäste i magen på dem tills de 20
sprängdes. Och jag sa, Mm visst, pappa, det är bra, ta hand om dig och han sa, Hej då och lade på. Fan. Sen ringde han inte mer. Och till slut blev jag orolig. När jag inte hörde något av honom tog jag min lätta motorcykel, den Suzuki 50 kubik jag hade på den tiden, och körde till Garopaba en helg några månader senare. Åtta timmars resa på Br-101, i motvind. Vi talar om nittonhundrasextiosju. För att komma till Garopaba var man tvungen att köra ett par mil på grusväg och vissa sträckor var det faktiskt bara sand och längs vägen såg man ett halvdussin små skjul där det bodde lantarbetare och i övrigt bara skog och kullar och berg. Alla människor man hade turen att stöta på gick barfota och på varje motorcykel eller pickup gick det fem oxkärror. Stan såg inte ut att ha mer än tusen invånare och när man kom till stranden såg man inte mycket mer civilisation än en riktigt vit kyrka på bergssluttningen och fiskebodar och fiskebåtar. De flesta husen låg samlade kring valfångststationen, för även om jag inte såg det själv jagade de tydligen fortfarande val där. De hade börjat lägga sten på de första gatorna i fiskekvarteren och det nya torget hade just blivit klart. Utanför byn låg små hus och enkla gårdar utspridda och det var på en sån gård jag hittade din farfar, efter att ha frågat mig fram. Jaså, du menar Gaudério, sa någon bybo till mig. Då letade jag efter Gaudério och upptäckte att din farfar hade bosatt sig i en sorts miniatyrmodell av den gamla familjegården, omkring femhundra meter från stranden. Han hade en gammal häst, massor av höns och en köksträdgård som upptog en stor del av tomten. Han knåpade ihop lite pengar på att göra diverse småjobb åt andra och hade blivit polare med fiskarna. Dessutom skördade han blad av butiapalm, som användes för att göra madrasser. Han torkade bladen i solen och sålde till uppköparna. Innan han fick tag i någonstans att bo sov han i fiskebodarna. Jag kunde inte föreställa mig min far sovande i en hängmatta och ännu mindre i en fiskebod med vågorna som dånade i öronen. Men 21
det var ingenting i jämförelse med hans harpunfiske. Byborna fiskade havsabborre, bläckfisk och jag vet inte vad nere bland klippblocken under vattnet och det kom folk ända från Rio de Janeiro och São Paulo, redan på den tiden, för att delta i den sortens fiske i de trakterna. Och din farfar berättade att en dag följde han med en sån här grupp ut i en liten båt och han fick låna cyklop, snorkel, simfötter och en harpun och han dök och sen kom han inte upp igen. En kille från São Paulo blev rädd och hoppade i för att leta efter min fars drunknade kropp på havets botten och fick syn på honom under reven just när han harpunerade en havsabborre stor som en kalv. Det var så de kom på att Gaudério var en mästare på att hålla andan. Han var bra på att simma, strömmande floder klarade han utan problem, men han visste inte att han kunde hålla andan så länge. Du skulle ha sett din farfar under de där åren. Sextiosju, då var han fyrtiofem eller fyrtiosex år, eller fyrtiosju, jag har tappat räkningen, något sånt, och han var i absurt god form. Han hade aldrig rökt, cigaretter äcklade honom och han hade en fysik som en arbetshäst. Stark hade han alltid varit, men han hade gått ner några kilon och även om man kunde se vissa ålderstecken, rynkor, tunnare och gråare hår och spår av arbetet på landet, skulle han bara behöva fixa till sig lite så blev han en fullfjädrad idrottsman. Bred och kraftig bröstkorg. Några veckor innan jag kom dit hade en sportdykare ungefär i hans ålder, jag tror det var en militär från Santa Catarina, fått blodpropp och dött när han hade försökt vara under vattnet lika länge som min far. Jag kan ha fel, det var länge sen jag hörde historien, men det var fyra fem minuter eller något sånt under vattnet. Och varför tog de livet av honom? Jag kommer till det. Ta det lugnt. Jag ville att du skulle få hela bilden. För det är en bra historia, eller hur? Ja, det är det. Du skulle ha sett honom på den tiden. Det är inte normalt att någon flyttar från en plats till en annan som är totalt annorlunda och anpassar sig på det sättet. 22
Har du inget foto av farfar någonstans? Du visade mig ett en gång. Hm. Jag vet inte om jag har kvar det. Har jag det? Det har jag. Nu kom jag på var det ligger. Vill du se? Ja, det vill jag. Jag kommer inte ihåg hur han såg ut, av naturliga skäl. Om jag får titta på fotot medan du berättar resten skulle det vara bra. Hans far reser sig upp med ölflaskan i handen, försvinner en liten stund och kommer tillbaka med ett gammalt foto med trasiga kanter. Den svartvita bilden visar en skäggig man som sitter på en fårfällstäckt pall bredvid ett köksbord, på väg att föra den runda matemuggens metallsugrör till munnen, samtidigt som han sneglar en aning mot kameran, irriterad över att bli fotograferad. Han har på sig läderkängor, vida byxor och en rutig ylleskjorta. På väggen sitter en almanacka från snabbköpet med en bild av Sockertoppen och ljuset kommer uppifrån ett ventilationsfönster delvis utanför bild. Det finns inga anteckningar på baksidan av fotot. Han reser sig upp och går till badrummet. Han jämför ansiktet på fotot med det ansikte han ser i spegeln och känner en rysning. Från näsan och uppåt är mannen på fotot en mörkare och något äldre kopia av ansiktet i spegeln. Den enda skillnaden värd att nämna är hans farfars skägg och trots detta får han känslan av att han betraktar ett foto av sig själv. Jag vill behålla det här fotot, säger han när han slår sig ner i soffan igen. Hans far nickar. Jag hälsade på din farfar i Garopaba en gång till och det var sista gången. Det var i juni, under marknadsfesten, som är en stor fest de firar där. Musikuppträdanden och dans, folk som käkar multe och jag vet inte vad tills de nästan spricker. En kväll gick en gauchosångare från Uruguaiana upp på scenen, en storvuxen kille i tjugofemårsåldern, och din farfar rynkade genast på näsan. Han sa att han kände igen killen, han hade sett honom 23
spela nere i gränstrakterna och han var kass. Men jag kommer ihåg att jag gillade honom, han slog an strängarna med kraft, såg djup ut under låtarna och berättade inövade vitsar mellan dem. Farsan tyckte att han var en pajas och att han hade bra teknik men nästan ingen känsla. Det kunde ha stannat vid det, men när sångaren efter konserten stod och drack varma cachaçadrinkar vid ett stånd var det en kille som tyckte att det skulle vara en bra idé att presentera dem för varandra, eftersom de båda var från södern och alltså riktiga gauchos. Killen tog sångaren i armen och förde honom till min far och de båda fattade genast motvilja mot varandra. Senare fick jag veta att det handlade om mycket mer än olika musiksmak, men till en början låtsades de som om de inte kände varandra, av respekt för killen som var glad över att få presentera dem för varandra. Men killen var dum nog att gå rakt på sak och fråga min far om han gillade musiken och farsan var nu sån att om man frågade då fick man svar. Hans uppriktiga åsikt gjorde sångaren rasande. De började käfta med varandra och farsan bad killen vända bort munnen för hans andedräkt luktade som röven på en död pampasräv. Det var flera som hörde det och skrattade. Infödingen från Uruguaiana tände förstås till och därifrån till att min far drog kniv var steget inte långt. Sångaren gick därifrån och diskussionen tog slut, men saken är den att jag kommer ihåg hur folk omkring reagerade. De var inte bara nyfikna på bråket, de tittade snett på din farfar, viskade och skakade på huvudet. Jag insåg att han sen mitt förra besök hade blivit en illa omtyckt person i samhället. Vad jag menar är att ingen vill ha en ohyfsad gaucho i sin närhet, i alla fall inte en gaucho som tycker det går finemang att dra kniv för vilken struntsak som helst. Jag sa åt honom att lägga av med det där, men din farfar tyckte inte att det var något att hänga upp sig på, han insåg inte ens hur dumt han betedde sig. Folk här är rädda för dig, sa jag till honom, det är inte bra, du kommer att få allvarliga problem. Jag for därifrån och hörde inte av pappa på ett långt tag. På den tiden jobbade jag väldigt mycket 24
och kom sällan iväg från Porto Alegre och det var också då jag och din mamma blev ihop, vi var tillsammans i fyra år och hon lämnade mig tre gånger innan vi gifte oss, men i alla fall, jag hälsade inte på farsan på ett långt tag och flera månader senare blev jag uppringd av en polischef i Laguna som sa att man hade mördat honom. Det var någon stor söndagsdans i någon sal, en sån där fest som hela stan går på. När festen är som mest livad slocknar lamporna. En minut senare, när ljuset kommer tillbaka ligger en gaucho på golvet mitt i salen med en blodpöl omkring sig, massor, massor av knivhugg. Alla dödade honom, eller med andra ord, ingen dödade honom. Stan dödade honom. Det var vad polischefen sa till mig. Alla var där, hela familjer, antagligen till och med prästen. De släckte lamporna, ingen såg någonting. Folk var inte rädda för din farfar. De hatade honom. De dricker en klunk öl. Fadern tömmer flaskan och betraktar sin son med något som nästan är ett leende. Bara det att jag inte tror på den där historien. Va, varför inte då? För att det inte fanns någon kropp. Men låg han inte där och hade blivit knivhuggen? Det var vad man berättade för mig. Jag såg aldrig kroppen. När polischefen ringde var saken redan i stort sett uppklarad. De påstod att det tog dem flera veckor att hitta mig. De spårade mig via Taquara, någon i Garopaba visste att han kom därifrån och de hittade någon som kände igen beskrivningen av min far och visste vem jag var. När de ringde mig var han redan begravd. Var? I själva Garopaba. På den lilla begravningsplatsen i fiskekvarteren. Det är en sten som det inte står någonting på, längst in på gravplatsen. Har du varit där? Ja, jag for dit och tittade på graven och ordnade med lite pappersexercis i Laguna. Mycket underligt alltsammans. Jag fick en väldigt stark känsla av att det inte var han som låg i den där gro25
pen. Jorden var täckt med ogräs. Jag kommer ihåg att jag tänkte, Satan i helvete, här är det ingen som har grävt för ett par veckor sen, inte en jävla chans. Jag hittade ingen som kunde bekräfta historien. Det var som om det inte hade hänt. Historien om själva mordet var trovärdig och att folk höll tyst var inte svårt att förstå, men sättet jag fick veta det på, polischefens snack, den där hemska gravstenen utan något namn … det kändes aldrig helt övertygande. Men i alla fall, vad som än hände med din farfar var det oundvikligt. De flesta människor går en särskild död till mötes. Han fick sin. Har du aldrig funderat på att öppna graven? Det måste finnas ett lagligt sätt att göra det på. Hans far vänder irriterad bort blicken. Han suckar. Så här ligger det till. Jag har aldrig berättat det här för någon. Din mamma vet inget. Om du frågar kommer hon att säga att din farfar försvann, för det var vad jag berättade för henne. Såvitt jag visste hade han försvunnit. Det var precis vad han hade gjort. Jag brydde mig inte mer om saken. Jag ägnade den aldrig mer en tanke. Om du tycker det är hemskt är det otur för dig. Så som jag var i den åldern, det liv jag levde på den tiden … det skulle vara svårt att få dig att förstå nu. Jag tycker inte det är hemskt. Ta det lugnt. Hans far skruvar sig i fåtöljen. Beta reser sig upp och placerar med ett litet skutt framtassarna i knät på husse, som tar tag i hennes nos och håller fast den som om han satte munkavle på henne, samtidigt som han sänker huvudet för att se henne i ögonen. När han släpper taget går hon ner och lägger sig bredvid fåtöljen igen. Det är en liten del av den outgrundliga ritual som hans fars relation till hunden består av. Och varför berättar du det här för mig nu? Du har inte läst den där novellen av Borges som jag pratade om förut va. Nej. ”Södern”. 26
Nej, jag har aldrig läst något av Borges. Så klart. Du läser inte ett jävla dugg. Pappa. Pistolen. Bueno. Hans far öppnar en flaska konjak, fyller ett litet glas på fot och sveper det i ett drag. Han frågar inte om sonen vill ha. Sedan tar han upp pistolen och studerar den i några sekunder. Han trycker på knappen för att frigöra magasinet och skjuter tillbaka det på en gång, som om han bara ville visa att vapnet inte är laddat. En ensam svettdroppe rinner från tinningen och framhäver det faktum att han inte längre svettas över hela av kroppen. För en minut sedan badade han i svett. Han sätter fast pistolen innanför byxlinningen och ser honom i ögonen. I morgon tänker jag ta livet av mig. Han tänker på det han just har fått höra en lång stund, samtidigt som han lyssnar på sin oregelbundna andning som kommer ut ur näsborrarna i korta stötar. En oerhörd trötthet lägger sig med ens över axlarna. Han stoppar ner fotot av farfadern i fickan, torkar händerna på shortsen, reser sig och går mot ytterdörren. Kom tillbaka. Varför då? Vad vill du att jag ska göra efter att ha fått höra någon sån skit? Antingen menar du allvar och vill att jag ska få dig att ändra dig, vilket skulle vara det taskigaste du någonsin har gjort mot mig, eller också driver du med mig, vilket skulle vara så ofattbart lågt att jag inte ens vill veta det nu. Det är antingen det ena eller det andra. Hej då. Va fasiken, kom tillbaka. Han blir stående vid dörren och tittar tillbaka på det trista golvet av små rosa stenplattor med cementfogar, på den frodiga ormbunken som försöker rymma ur en kruka som hänger i tre tunna kedjor i en krok i taket och känner den mångåriga cigarrrökstunga atmosfären i vardagsrummet med sin osynliga konsistens och söta och märkligt djuriska lukt. 27
Jag skämtar inte och jag vill inte att du ska få mig att ändra mig om någonting. Jag upplyser dig om något som kommer att hända. Det kommer inte att hända ett enda dugg. Det är oåterkalleligt, det ska du ha klart för dig. Jag bestämde mig för några veckor sen i ett ögonblick av renaste klartänkthet. Jag är trött. Jag är utled. Det började nog med den där hemorrojdoperationen, tror jag. När läkaren gick igenom resultaten vid min senaste hälsoundersökning såg han på mig med en dödsblick, en blick som uttryckte besvikelse över hela mänskligheten. Jag fick känslan av att han skulle begära att få bli befriad från mitt fall, som en advokat. Och han har rätt. Jag håller på att bli sjuk och jag gillar det inte. Jag känner inte längre smaken av öl, cigarrerna får mig att må dåligt men jag kan inte sluta, jag vill inte ens ta Viagra för att knulla, jag saknar inte ens att knulla. Livet är för långt och jag har inte tålamod. För någon som har levt som jag är att leva vidare efter sextio en fråga om envishet. Jag respekterar dem som går in för det, men jag har inte lust. Jag var lycklig fram till för två år sen men nu vill jag inte vara med längre. De som tycker att det är fel får väl leva till hundra om de vill, jag önskar dem lycka till. För min del går det bra. Vilken massa skitsnack. Ja. Glöm det. Jag kan inte begära att du ska förstå. Vi är för olika. Försök inte förstå, du kommer bara att anstränga dig i onödan. Du vet att jag inte tänker låta dig göra det, pappa. Varför bad du mig att komma hit och lyssna på något sånt? Jag vet att det är taskigt. Men jag gjorde det för att jag litar på dig, jag vet hur stark du är. Jag bad dig komma för att det är en sak jag måste ordna först och jag kan inte ordna den på egen hand, och bara min son kan hjälpa mig. Varför ringer du inte din andre son? Han kommer kanske att se det komiska i saken. Sen skriver han en bok om det. Nej, jag behöver dig. Det är det viktigaste jag någonsin har 28
behövt be någon om och du är den ende jag kan räkna med. Ge mig pistolen så ordnar jag vad det nu är du vill att jag ska ordna. Okej? Är du klar med dina pajaskonster nu? Fadern skrattar åt sin sons ursinne. Vännen min … hör på. Det som måste ordnas är på grund av den andra saken. Självmordet. Jag undviker helst det ordet, jag tycker det har något ynkligt över sig. Men du får gärna använda det om du vill. Vad ska jag göra, pappa? Ska jag ringa polisen? Få dig inlagd på psyket? Kasta mig över dig och slita pistolen ifrån dig? Trodde du verkligen att det här skulle funka? Det har redan funkat. Det är som om det redan hade hänt. Det är idiotiskt. Du har ett val. Om jag skulle få dig att ändra dig då? Jag har inte alls något val. Att se det som ett val skulle vara lättare för mig, och mycket lättare för dig. Mitt beslut leder inte fram till faktumet, det är en del av faktumet. Det är bara ytterligare ett sätt att dö, min vän. Det tog mig lång tid att komma hit. Sätt dig igen, grabben. Vill du ha en öl till? Han tar några snabba steg fram till soffan och sätter sig ilsket. Tänk så här. Föreställ dig hur det skulle vara om du eller någon annan från och med nu försökte hindra mig. Vilket jävla jobb. Jag försöker genomföra mitt beslut och ni försöker hindra mig, jag vet inte hur, genom att bo hos mig, övervaka mig, lägga in mig, medicinera mig, din bror kommer hit från São Paulo och din mamma blir tvungen att stå ut med mig igen. Jag vet inte vad ni skulle kunna hitta på, men det skulle bli en mardröm utan like för alla inblandade. Inser du det befängda? Det finns inget löjligare än någon som försöker förmå någon annan att göra eller inte göra något. Jag har sysslat med övertalning i hela mitt liv, övertalning är den största cancern i människans beteende. Ingen borde någonsin tvingas bli övertalad till någonting. Människor vet vad de vill och vad de behöver. Det vet jag eftersom 29
jag har varit specialist på att övertala och hitta på behov, det är därför väggen där är full av små plaketter. Försök inte få mig på andra tankar. Om du övertalade mig att inte ta mitt liv skulle du förvandla mig till en krympling, jag skulle leva några år till, besegrad, stympad och sjuk och be och böna om nåd. Jag menar allvar. Försök inte övertala mig. Att övertala en annan människa att inte följa sitt hjärta är oanständigt, övertalning är något oanständigt, vi vet vad vi behöver och ingen kan ge oss råd. Det jag tänker göra har bestämts för länge sen, innan jag själv ens fick idén. Jag väntade mig mer av dig, pappa. Mer än det här sinnesslöa dravlet. Jag äcklas av tanken på att bete mig som ett offer och den som lärde mig det var du. Och nu kör du hela offerrollen fullt ut. Nu ska jag lära dig något annat: när du börjar skita blod och blir impotent och vaknar spytrött på livet varenda förbannade dag, då är det din moraliska skyldighet att bete dig som ett offer. Skriv upp det. Åh, bli inte våldsam nu för fan. Har du blivit en tuffing helt plötsligt? Det är inte din stil. Du är en förståndig och försiktig man, nästan på gränsen till det mesiga, jag har alltid varit uppriktig mot dig. Jag fattar dig helt och hållet. Jag har varnat dig för så mycket. Har jag haft fel någon gång? Va? Jag sa att du skulle förlora din tjej på det sätt du gjorde. Jag sa att du alltid skulle vara de förtvivlades sista utväg. Men du har också en förmåga att tänka på andra människor på riktigt, även om du inte kommer ihåg någons ansikte. Och därför är du bättre än jag och din bror. Det är jag stolt över och jag älskar dig för det. Och nu behöver jag dig, din gamle far vill att du ställer upp för honom. För fan, pappa. Hans fars ögon är röda. Det är Beta. Vad är det med Beta? Fadern vinkar mot ytterdörren och ger ifrån sig ett knappt 30
hörbart ljud. Hunden reser sig utan att tveka och går ut ur huset. Du vet hur mycket jag älskar den jycken. Vi står varandra mycket nära. Jag gör det inte. Varför inte? Jag kan inte ta hand om en hund. Och hur som helst … fan, jag kan inte tro det är sant. Förlåt. Jag måste gå. Jag menar inte att du ska ta hand om henne. Jag vill att du tar henne till Rolf, i Belém Novo. Efter att jag har … gjort det jag ska göra. Be honom att ge henne en liten spruta. Jag har redan tagit reda på hur det går till, det gör inte ont. Nej, nej. Hon är deprimerad redan nu. Hon vet redan. Hon kommer att tyna bort när hon blir ensam. Gör det själv. Det är du som inte har något jävla val. Jag har. Jag tänker inte vara delaktig i det här. Jag vågar inte. Nej, nej. Du måste lova mig. Glöm det, pappa. Det är omöjligt. Lova. Jag vill inte bli indragen. Jag ber dig. Nej. Det är inte rättvist. Du nekar mig min sista önskan. Jag tänker inte göra det. Du kommer att göra det. Jag vet det. Nej, det kommer jag inte. Du är ensam om det här. Det finns inte en chans. Förlåt. Jag vet att du kommer att göra det. Det är därför du är här. Du försöker övertala mig. Fram tills för en liten stund sen var det oanständigt. Jag tänker inte övertala dig. Jag är färdig. Det är en vädjan. Jag vet att du inte kommer att neka mig den. 31
Stackars gamle sate. Det är precis vad jag är. Ett gammalt minne dyker oförmodat upp i tankarna. Scenen är meningslös och verkar knappt förtjäna att ha fastnat i minnet, ännu mindre att erinras så här olägligt. Hans far stod och rakade sig i badrummet på morgonen innan han skulle gå till jobbet, dörren var öppen och han själv, som var i sex- sjuårsåldern, iakttog honom. När hans far var klar med rakningen tvättade han ansiktet med tvål, löddrade in det ordentligt och sköljde sedan flera gånger. Efter den andra sköljningen fanns inga tvålrester kvar i ansiktet, men hans far fortsatte ösa vatten, fyra, fem gånger. Han frågade varför han sköljde med vatten så många gånger när allt lödder var borta redan efter andra gången. Hans far svarade som om det vore den mest självklara sak i världen, För att det är skönt. Min hand skakar, pappa. Du klarar det bra. Du är en överlägset god människa. Håll käften. Jag menar allvar, jag är mycket stolt över dig. Ingen annan skulle klara det. Jag har inte sagt ja. Jag skulle kunna få dig att lova något mycket värre. Sluta fred med din bror, till exempel. Jag gör det om du säger att det här är ett skämt. Om några timmar står jag och kramar om honom. Du kan planera grillfesten. Bra försök. Men sanningen att säga bryr jag mig inte ett dugg. Jag skulle inte heller förlåta honom om jag vore du. Bra att veta. Ja, nu gör det inget om jag säger det. Men det är verkligen viktigt för mig att du skonar lilla Beta. Hon är femton år, men den här rasen kan lätt bli över tjugo år. Hunden är mitt liv. Har du sett en deprimerad hund någon gång? Om hon blir kvar här utan mig kommer jag att ta hennes lidande med mig. Kan jag betrakta det som ett löfte? 32
Ja. Tack. Nej, det kan du inte. Jag vill inte bli indragen. Jag älskar dig, vännen. Jag har inte sagt ja. Jag har inte sagt ja. Ta inte på mig. Jag tänkte inte ta på dig. Jag har inte ens rört mig.
33