9789173518970

LAURA HILLENBRAND HHH

OBRUTEN En sann berättelse från andra världskriget

Översättning: Ulf Gyllenhak

FĂśr de sĂĽrade och de saknade

Vad dröjer sig kvar inom dig längst och djupast? av väldig panik av svåra strider och förbittrade belägringar vad dröjer sig kvar djupast inom dig?

– Walt Whitman, ”The Wound-Dresser”

I nneh å ll

Karta Förord

10 13

DEL I 1. En pojkes uppror 17 2. Spring utav bara attan 28 3. Tornadon från Torrance 34 4. Att bestjäla Tyskland 43 5. Krig!

54 DEL II 6. Den flygande kistan 7. Nu är det allvar, grabbar 8. ”Det är bara killarna på tvätten som vet hur rädd jag var” 9. Femhundranittiofyra hål 10. Den vidriga sextetten 11. ”Det här kommer ingen att överleva”

67 82 94 108 123 133

DEL III 12. I vattnet 13. Saknade till havs 14. Törst 15. Hajar och kulor 16. Den himmelska sången 17. Tyfon

143 149 160 172 180 190

DEL IV 18. En död kropp som andas 19. Tvåhundra tysta män

199 210

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

Att släppa väder för Hirohito Tro Planer smids Ett monster Jagad B-29 Vanvett Chocken Förslavad Tvåhundratjugo slag Den kokande staden Nakna män Kaskader av ljusröda persikor Mors dag

DEL V 34. Den glittrande flickan 35. Sammanbrottet 36. Kroppen på berget 37. Tvinnade rep 38. En varslande vissling 39. Gryning Epilog Författarens tack Noter

222 235 243 254 264 273 284 295 301 312 319 326 334 345

359 371 380 388 394 403 406 424 431

Naoetsu

JAPAN Omori Ofuna

Stilla Midway

Wake

Kwajalein mar shallรถar na

gil ber

ar tรถ

Nauru

Makin Tarawa

Howland

na

Canton Funafuti

d

ton

havet

USA KALIFORNIEN Torrance

h aw Kauai

Oahu

aii

Hawaii

Palmyraatollen

Förord

V

art han än riktade blicken såg han bara vatten.

Det var den 23 juni 1943. Någonstans i Stilla havets ofantliga vidd låg bombfällaren vid det amerikanska flygvapnet och den olympiske långdistanslöparen Louie Zamperini på en liten flotte och drev västerut.

Hopsjunken bredvid honom åter fanns en sergeant, en av skyttarna i hans plan. På en annan flotte, som var hopbunden med den första, låg ännu en medlem i besättningen med ett djupt jack som löpte i sicksack över pannan.

Deras kroppar, som bränts av solen och färgats gula av färgämnet i flottarna, hade krympt ihop till skelett. Hajar simmade i loja öglor runt dem och pressade ryggarna mot flottarna. De väntade.

Männen hade drivit omkring i tjugosju dagar . Ekvatorialströmmarna hade fört dem åtminstone 160 mil djupt in i områden som kontrollerades av japanerna. Flottarna började mjukna till gelé och utsöndrade en sur, frätande stank. Männens kroppar var uppfrätta av sår efter saltvatten och läpparna var så svullna att de tr yckte mot näsborrarna och hakan. D e tillbringade dagarna med blicken riktad upp mot himlen, sjöng ”White Christmas” och muttrade om mat. Ingen letade ens efter dem längre. De var ensamma på ett 165 miljoner kvadratkilometer stort hav.

En månad tidigare hade den tjugosexårige Zamperini varit en av världens främsta löpare, och många förväntade sig att han skulle bli den förste som sprang en engelsk mil på under fyra minuter , en av de mest ber ömda gränserna inom friidr otten. Nu hade hans v ältränade kropp krympt ihop till blott fyrtiofem kilo och hans berömda ben förmådde inte längre hålla honom uppe. Förutom hans familj var det inte många som trodde att han fortfarande levde.

Den morgonen den tjugosjunde dagen hörde männen ett dovt trummande i fjärran. Alla flygare kände igen det ljudet: kolvar. De fick syn på ett blänk på himlen – ett flygplan högt däruppe. Zamperini avlossade två nödraketer och hällde ut färgpulver i vattnet så att flottarna omslöts av en intensivt brand­ 13

gul ring. Planet fortsatte bort och försvann långsamt. Männen sjönk ihop.

Sedan återvände ljudet och planet dök upp inom synhåll igen. B esättningen hade sett dem.

Med armar som krympt ihop till föga mer än ben och gulnad hud vinkade och skrek de skeppsbrutna med röster som var svaga av törst. Planet sänkte sig lågt ner och flög fram längs sidan av flottarna. Zamperini såg besättningen i profil, mörka ansikten mot ljust blått.

Det hördes ett väldigt dånande ljud. Vattnet, och själva flottarna, verkade koka. Det var kulspruteeld. Det här var inte ett amerikanskt räddnings plan. Det var ett japanskt bombplan.

Männen kastade sig i v attnet och simmade in under flottarna. De kröp ihop när kulorna slet upp gummit och skar skummande linjer i vattnet runt deras ansikten. Skottlossningen bara fortsatte och dog sedan tv ärt bort när bombplanet flög förbi dem. Männen hävde sig upp på den flotte som hade mest luft kvar i sig. Bombplanet bankade och gjorde en cirkel för att komma tillbaka mot dem. När det planade ut såg Z amperini mynningarna på kul sprutorna, som var riktade rakt mot dem.

Zamperini tittade på sina kamrater. De var för svaga för att kasta sig ner i vattnet igen. När de lade sig på durken i flotten med händerna ovanpå huvudet, sjönk Zamperini ensam tillbaka ner i vattnet.

Någonstans under honom hade hajarna väntat klart. De böjde på sina kroppar i vattnet och simmade mot mannen under flotten.

14

Del I

Med tillst책nd av Louis Zamperini. Foto av originalbild tagen av John Brodkin.

Ett

En pojkes uppror

I

mörkret just för e gryningen den 26 augusti 1929 satte sig en tolv årig pojke upp i sängen och lyssnade. H an bodde i ett litet hus i Torrance i Kalifornien. Det hördes ett ljud utifrån och ljudet blev bara högr e och högre. Det var en väldig, kraftig vind som skvallrade om något ofantligt, om att luften klövs. Ljudet kom från en plats direkt ovanför huset. Pojken svängde ner benen från sängen, r usade nerför trappan, vräkte upp dörren på bak­ sidan och skyndade ut på gräsmattan. Trädgården såg ut som om den hör de till en annan värld, insvept i ett onaturligt mörker och vibrerade av ljud. Pojken stod på gräsmattan bredvid sin äldre bror och stirrade trollbunden uppåt.

Himlen hade försvunnit. Ett föremål som han bara kunde se i silhuett sträckte sig över ett väldigt bågformat utrymme och svävade fram ett kort stycke ovanför huset. Föremålet var betydligt längre än två fotbollsplaner och lika högt som en stad. Det skymde stjärnorna.

Vad han såg var det tyska luftskeppet Graf Zeppelin. Det var nästan 245 meter långt och 34 meter högt och den största flygande maskin som någonsin tillverkats. Det var mer luxuöst än det mest påkostade flygplan och svävade obesvärat fram över väldiga avstånd. Det var så stort att de som såg det drog efter andan. Sommaren 1929 var det världens största under.

Zeppelinaren var tre dagar från att fullborda en häpnadsväckande flygteknisk bedrift, nämligen en världsomflygning. R esan hade inletts den 7 augusti när Graf Zeppelin hade kapat för töjningarna i Lakehurst i N ew Jersey, stigit till väders med en lång, långsam suck och styr t mot Manhattan. På Fifth Avenue den sommaren skulle man just börja riva Waldorf-Astoria Hotel och bereda utrymme för en skyskrapa av aldrig tidigare skådade proportioner, Empire State Building. På Yankee Stadium i Bronx hade spelarna just börjat använda numrerade matchdräkter: Lou Gehrig hade nummer 4; Babe R uth, som strax skulle lyckas med sin femhundrade home run, hade nummer 3. På Wall Street steg aktierna mot tidernas högsta noteringar.

17

Efter en långsam färd runt Frihetsgudinnan svängde Graf Zeppelin norrut och vek sedan av ut över Atlanten. Så småningom dök land återigen upp under farkosten: Frankrike, Schweiz, Tyskland. Farkosten passerade ovanför Nürnberg, där den marginelle politikern A dolf Hitler, vars nazistparti hade förlorat valet 1928 stort, just hade hållit ett tal där han förespråkade selektivt barnamord. Sedan flög det österut över Frankfurt, där en judisk kvinna vid namn Edith Frank tog hand om sitt nyfödda barn, en dotter vid namn Anne.

Graf Zeppelin sökte sig åt nordost och flög fram över Sovjet. Sibiriska bybor, som bodde så isolerat att de aldrig hade sett ett tåg, föll ner på knä vid åsynen av farkosten.

Den 19 augusti, medan ungefär fyra miljoner japaner viftade med näs ­ dukar och skrek ”Banzai!”, kretsade Graf Zeppelin runt över Tokyo och gick ner på ett landningsfält. Fyra dagar senare, till ackompanjemang av den tyska och japanska nationalsången, steg farkosten till väders rakt in i en tyfon som förde den över Stilla havet i en hisnande far t, mot USA. Passagerarna som tittade ner från fönstren såg bara fartygets skugga och följde det längs mol nen ”likt en v äldig haj som simmade br edvid oss”. När molnen skingrades skymtade passagerarna väldiga varelser som rörde sig nere i havet och såg ut som monster.

Den 25 augusti nådde Graf Zeppelin fram till San Francisco. Efter att ha mötts av jubel längs hela den kaliforniska kusten gled far kosten in i solnedgången, in i mörkret och tystnaden och fortsatte mot midnatt. Lika långsamt som den drivande vinden passerade farkosten Torrance, där den enda publiken utgjordes av en liten skara sömniga själar, bland dem pojken i sin pyjamas bakom huset på Gramercy Avenue.

Där han stod med nakna fötter i gräset under luftskeppet blev han som förhäxad. Å synen var, som han senare skulle berätta, ”skräckinjagande vacker”. Han kände hur farkostens maskiner vibrerade i luften men kunde inte urskilja den silv erfärgade duken, de v älvda ribborna eller den fenförsedda stjärten. Han såg bara svärtan i det utrymme som upptogs av farkosten. Det handlade inte om en påtaglig närvaro utan om en påtaglig frånvaro, en geometrisk ocean av mörker som tycktes svälja själva himlen. * Pojken hette Louis Silvie Zamperini. Han var son till italienska immigranter och hade kommit till världen i Olean i New York den 26 januari 1917. Han vägde 5,2 kilo och hade svart hår som var lika kraftigt som taggtråd. Hans far 18

Anthony hade stått på egna ben sedan han v ar fjorton. Först hade han försörjt sig som kolgruvearbetare och boxare och sedan som byggnadsarbetare.

Hans mor Louise var liten och nätt, lekfull och mycket vacker. Hon hade gift sig när hon v ar sexton och fått Louie när hon v ar arton. I hemmet talade man bara italienska och Louise och Anthony kallade sin pojke för Toots.

Från det ögonblick Louie kunde gå stod han inte ut med att någon tala de om för honom vad han skulle göra. Hans syskon skulle minnas hur han rusade runt och ställde till med oreda bland växter och djur och möbler. Så fort som Louise tvingade honom att sätta sig ner i en stol och sade åt honom att vara still, försvann han. Om hon inte handgripligen höll fast sin bång ­ styrige son hade hon oftast ingen aning om var han befann sig. Å r 1919, när den tv åårige Louie låg sjuk i lunginflammation, klättrade han ut genom sovrumsfönstret, tog sig ner på marken och rusade naken iväg längs gatan med en polis hack i häl medan spektaklet storögt betraktades av en grupp åskådare. Kort därefter fick Louise och Anthony rådet av en barnläkare att deras barn skulle må bra av att bo i ett v armare klimat och de bestämde sig för att flytta till Kalifornien. Deras tåg hann knappt lämna Grand Central Station förrän Louie rusade iväg genom tåget och hoppade ner från bromsvagnen. Där Louies äldre bror Pete stod tillsammans med sin desperata mamma medan tåget rullade bakåt på jakt efter den försvunne pojken, fick han syn på Louie som helt lugn kom gående längs järnv ägsspåret. När hans mamma slog armarna om honom, log han och sade på italienska: ”J ag visste att du skulle komma tillbaka.”

I Kalifornien fick Anthony jobb som elektriker vid järnvägen och köpte ett halvt tunnland mark i utkanten av Torrance som hade en befolkning om 1 800 invånare. Han och Louise byggde ett hus om ett rum, utan rinnande vatten och med ett uthus på baksidan. Taket i boningshuset läckte så mycket att de var tvungna att ha spänner stående på sängarna. Eftersom de bara hade haspar som lås fick Louise för vana att sitta vid dörren på en äppellåda med en brödkavel i handen, beredd att slå in skallen på alla inkräktare som hotade hennes barn.

Där, och i huset på G ramercy Avenue dit de flyttade ett år senare, förmådde Louise hålla alla inkräktare borta, men inte få pli på Louie. När han deltog i en tävling om att först hinna ö ver en livligt trafikerad väg, var han nära att bli påkörd av en bil. Han började röka när han var fem år och plockade upp bortslängda fimpar på väg till lekskolan. Han började dricka en kväll när han v ar åtta: han gömde sig under middagsbor det, knyckte glas fulla med vin, tömde dem, stapplade ut och föll ihop i en rosenbuske.

19

En dag upptäckte Louise att Louie hade fått en bambustör genom benet, en annan dag blev hon tvungen att be en granne att sy fast Louies tå som hade slitits loss. När Louie kom hem genomdränkt av olja efter att ha klättrat upp på ett oljeborr torn och dykt ner i en djup pöl med olja och nästan drunknat, krävdes det fyra liter terpentin och en massa skr ubbande innan Anthony kände igen sin son igen.

Louie, som blev upprymd av att spränga gränser, var otämjbar. I takt med att hans allt skarpare intellekt utvecklades började de våghalsiga upptågen att förlora sin fascination för honom. I Torrance inleddes nu ett uppror med en pojke som deltagare. * Om det var ätbart, stal Louie det. Han smög fram längs gränderna med en ståltråd i fickan för att dyrka upp lås. H emmafruar som lämnade sina kök utan uppsikt blev bestulna på middagen de just lagat. Boende i området som tittade ut genom fönstret bakom huset kanske fick syn på en långbent pojke som rusade iväg längs gatan med en hel tår ta balanserande i händerna. När en grannfamilj str ök Louie från gästlistan till en middag, bröt han sig in hemma hos dem, mutade deras Grand danois med ett ben och tömde familjens isskåp. Vid en annan fest försv ann han med en hel tunna öl. N är han upptäckte att borden där bakverken stod och sv alnade på Meinzers bageri återfanns på armlängds avstånd från bakdörren, började han dyrka upp låset, förse sig med pajer, äta sig mätt och använde sig av återstoden som ammunition vid bakhåll. När rivaliserande tjuvar följde hans exempel, upphörde han med stölderna tills de skyldiga ertappades och ägaren till bageriet slappnade av. Sedan beordrade han sina vänner att stjäla från Meinzer igen.

Det säger en hel del om Louies barndom att hans berättelser v anligtvis slutade med orden ”… och sedan sprang jag som en galning”. Vid upprepade tillfällen jagades han av människor som han hade bestulit, och åtminstone två personer hotade att skjuta honom. För att minimera risken att polisen skulle hitta eventuellt stöldgods i hans ägo när de r egelbundet avlade besök hos honom, ordnade han med gömställen runt om i samhället, däribland en grotta som rymde tre personer och som han hade grävt ut i en närbelägen skog. Under åskådarläktaren på Torrence High School hittade Pete en gång en tillbringare med vin som Louie hade stulit och gömt där . Den var full med berusade myror.

Louie stoppade ner papper i myntinkastet på betaltelefonen som åter 20

fanns i lobbyn på teatern i Torrance. Han gick dit regelbundet för att med hjälp av en ståltråd fiska upp mynten som hade fastnat i papperet och fick händerna fulla med växel. En skrothandlare anade aldrig att den leende italienske pojken som dök upp och sålde kopparskrot till honom i själva verket hade stulit skrotet från skrothandlaren under natten. När Louie slogs med en fiende på en cirkus upptäckte han att vuxna gärna gav kvartsdollar till ungar för att lugna ner dem. Han bestämde sig för att mäkla fred med sina fiender och sedan gick de runt och genomförde fingerade slagsmål inför främlingar.

För att hämnas på en konduktör vid järnv ägen som inte br ydde sig om att stanna för honom, smorde han in rälsen med fett. När en lärare tvingade honom att stå i skamvrån för att han tuggat papper till kulor som han sedan kastat, stack han hål på hennes bildäck med tandpetare. Efter att ha satt delstatligt scoutrekord i konsten att tända en lägereld utan tändstickor, bröt han sitt rekord genom att dränka in sitt fnöske i bensin och komplettera med tändstickshuvuden, vilket förorsakade en mindre explosion. Han stal röret från en grannes per kolator, byggde ett krypskyttenäste i ett träd, stoppade munnen full med bär från rosépepparträdet och använde röret för att skjuta på flickorna i grannskapet som sprang sin väg allt vad tygeln höll.

Hans främsta bedrift blev en legend. S ent en kväll klättrade han uppför klockstapeln vid en baptistkyrka, fäste pianotråd i klockan och knöt fast tråden i ett träd i närheten. Polisen, brandkåren och hela Torrance vaknade av det till synes spontana klämtandet i kyrkklockan. Stadens mer lättr ogna invånare uppfattade det som ett tecken från Gud. Det fanns bara en sak som skrämde Louie. Under ett av sina sista pojkår landade en pilot med sitt plan utanför Torrance och tog med honom på en flygtur. Det ligger nära till hands att ett så oförskräckt barn skulle bli exta tiskt, men farten och höjden skrämde honom. Från den dagen ville han inte ha något med flygplan att göra.

Visserligen präglades Louies barndom av listiga undanflykter, men han ägnade sig inte bara åt ofog. H an formade den man han skulle bli senar e i livet. Han litade benfast på sin egen intelligens, uppfinningsrikedom och djärvhet och trodde att han var förmögen att övervinna alla problem. Det var näst intill omöjligt att få honom att ta reson. När historiens gång resulterade i att han drogs in i ett krig, skulle denna obevekliga optimism bli hans främsta kännetecken. * 21

Louie var tjugo månader yngr e än sin br or, som var allt han inte v ar. Pete Zamperini var stilig, populär, välvårdad, artig mot äldre och farbr oderlig mot yngre, silkesmjuk mot flickor och välsignad med ett så gott omdöme att hans föräldrar frågade honom till råds när det gällde svåra beslut redan när han bara var ett barn. Han drog ut stolen åt sin mor vid middagen, kom hem klockan sju och lade v äckarklockan under kudden för att inte v äcka Louie, som han delade säng med. Han gick upp halv tre på natten för att avverka en tre timmar lång runda som tidningsutbärare, och satte in hela förtjänsten på banken. När depressionen slog till blev han av med alltihop . Han hade underbar sångröst och hade chevalereskt nog alltid klädnålar liggande i byxslagen i den händelse att hans danspartners klänningsband gick sönder. En gång räddade han en flicka från att drunkna. Pete utstrålade en stillsam men imponerande auktoritet som fick alla han träffade, och då även vuxna, att påverkas av hans åsikter. Till och med Louie, som hade gjort det till en religion att inte lyda någon, gjorde som Pete sade.

Louie såg upp till Pete, som vakade över honom och deras yngre systrar Sylvia och Virginia med faderlig beskyddarinstinkt. Men det gick allt sämre för Louie, och han v ägrade att ta reson. Sylvia mindes att hennes mor med gråtfärdig röst berättade för Louie att hon inget hellre ville att han skulle bli mer som Pete. Vad som gjorde det hela än mer fr ustrerande var att Petes rykte delvis vilade på lösan sand. Även om Pete bara gjorde sig förtjänt av en aning bättre betyg än Louie, som det bara gick sämre och sämre för i skolan, utgick hans lärare från att Pete var en mönsterelev. Den kväll som miraklet med kyrkklockan inträffade i Torrance skulle en v älriktad ljuskägla från en ficklampa ha avslöjat att Petes ben hängde ner från trädet bredvid Louies.

Och Louie v ar inte alltid den ende pojken från familjen Z amperini som kunde iakttas komma springande längs gränden med mat som nyss hade tillhört någon av grannarna. Men grannarna skulle aldrig drömma om att misstänka Pete för något. ”Pete åkte aldrig fast”, sade Sylvia. ”Det var alltid Louie som åkte dit.”

Louie fungerade aldrig ihop med de andra barnen. H an var klen och under sina första år i Torrance var hans lungor for tfarande så illa åtgångna efter hans lunginflammation att varenda flicka i hela stan slog honom i löpning. Hans ansiktsdrag, som senar e skulle lägga sig till rätta i ett behagligt samspel, växte i olika hastigheter, vilket gjorde att han fick ett underligt ansikte som verkade ha snickrats ihop lite på en höft. Ö ronen hängde ner längs sidorna av ansiktet likt pistoler i hölster, och ovanför dem återfanns en härva av tovigt svart hår som irriterade honom. Han angrep det med sin fas22

ter Margies strykjärn, stoppade in det i en silkesstrumpa varje kväll och smorde in det med så my cket olivolja att han för följdes av en svärm flugor när han gick till skolan. Men det tjänade inget till.

Och lägg därtill problemet med hans etnicitet. I Torrance under början av 1920-talet bemöttes italienare med sådant förakt att när familjen Zamperini dök upp, vädjade grannarna till stadsfullmäktige att de inte skulle få lov att bosätta sig i området. Louie, som bara behärskade en handfull engelska ord fram till när han började i lågstadiet, kunde inte dölja sitt ursprung. Han överlevde lekskolan genom att hålla tyst men när han började i första klass skrek han ”Brutte bastarde!” till ett annat barn och hans lärare förstod vad klockan var slagen. De förvärrade hans situation genom att låta honom gå om en klass.

Han var en stigmatiserad pojke. Öv ersittare, som lockades av att han avvek från mängden och hoppades kunna tubba honom att vräka ur sig italienska förbannelser, kastade sten på honom, retade honom, slog honom och sparkade honom. Han försökte slippa undan genom att ge dem sin lunch, men de slog honom ändå så att han började blöda. Han kunde ha satt punkt för misshandeln genom att springa sin väg eller börja gråta, men han vägrade att göra någotdera. ”Man kunde slå ihjäl honom”, sade Sylvia, ”och han skulle ändå inte ha sagt så mycket som aj eller börjat gråta.” Han slog bara händerna för ansiktet och härdade ut. * När Louie närmade sig tonåren började det gå rejält utför för honom. Han höll sig för sig själv och var ständigt på dåligt humör. Han drog runt i utkanten av Torrance och umgicks egentligen inte med någon förutom några enstaka missanpassade killar som drogs till honom. Han blev så rädd för bakterier att han inte lät någon komma i närheten av hans mat. Ä ven om han kunde vara nog så trevlig, hade han kort stubin och uppförde sig ofta oregerligt. Han låtsades vara tuff, men innerst inne var han ett plågat barn. Ungar som var på fester såg honom stå och tv eka utanför, oförmögen att uppbåda tillräckligt med mod för att följa med in.

Eftersom han var frustrerad över sin oförmåga att försv ara sig själv, försökte han råda bot på situationen. Hans far lärde honom att slå mot en sandsäck och tillverkade en skivstång åt honom av två kaffeburkar fyllda med bly som han svetsade fast vid ett rör. Nästa gång en översittare gav sig på Louie, duckade han åt vänster och slog till med höger knytnäv e rakt mot pojkens 23

mun. Översittaren skrek till av smärta när en tand gick sönder och flydde sin väg. Louie skulle aldrig glömma den känsla av lätthet som han er for under promenaden hem.

Med tiden blev Louies humör allt v ärre, hans stubin kor tare och hans metoder mer raffinerade. Han slog till en flicka. Han knuffade omkull en lärare. Han kastade ruttna tomater på en polis. Jämnåriga som stötte sig med honom kom hem med fläskläpp, och översittare lärde sig att undvika honom.

Vid ett tillfälle såg Louie att Pete hamnat i bråk med en annan pojke fram för huset. Bägge pojkarna höll knytnäv arna framför sig och v äntade på att den andre skulle slå först. ”Louie tyckte att det var outhärdligt”, mindes Pete. ”Han stod där och r opade åt mig att slå till den andr e killen: ’Klipp till honom, Pete!’ Jag avvaktade och helt plötsligt v ände sig Louie om och slog till den andre killen i magen. Och sedan sprang han sin väg!”

Anthony Zamperini visste inte vad han skulle ta sig till. Polisen verkade alltid komma hem till familjen för att tala förstånd med Louie. S jälv var Anthony ständigt tvungen att be grannar om ursäkt och betala för skadegörelse som han inte hade råd med. Anthony avgudade sin son men kände förtvivlan över hans uppförande och agade sin son ofta och hårt. En gång, efter att han ertappat Louie med att krångla sig ut genom ett fönster mitt i natten, sparkade han honom så hårt i ändan att Louie lyftes upp från golv et. Louie fann sig i bestraffningen under tystnad och utan tårar, sedan gjorde han sig skyldig till samma försyndelser igen, bara för att visa att han kunde.

Louis mor, Louise, valde en annan strategi. Louie var en kopia av henne själv, och hade till och med samma klarblå ögon. H on var aldrig sen att ge igen: om slaktaren sålde skämt kött till henne, marscherade hon iväg till hans butik med stekpannan i handen. H on älskade att hitta på rackar tyg och bredde ut glasyr över en kartong och överlämnade kreationen till en granne som en födelsedagstår ta. Grannens kniv fastnade omgående i kar tongen.

När Pete berättade för henne att han kunde tänka sig att dricka sin ricinolja om hon gav honom en godispåse, gick hon med på överenskommelsen. Hon betraktade hur han drack oljan och sedan gav hon honom en tom godispåse. ”Du sade bara att du vill påsen”, sade hon med ett leende. ”Och det var allt jag fick.” Hon förstod Louies rastlöshet. E n halloween klädde hon ut sig till pojke och gick runt i samhället tillsammans med Louie och Pete och frågade bus eller godis. En grupp ungdomar, som trodde att hon var ligist från trakten, knuffade omkull henne och försökte stjäla hennes byxor. Lilla Louise Zamperini, som var fyrabarnsmor, slogs för fullt med de andra pojkarna när polisen ingrep.

24

Väl vetande att alla bestraffningar bara bidrog till att väcka Louies trots, valde hon att angripa problemet på ett mer förstulet vis. På jakt efter en angivare bearbetade hon Louis klasskamrater med hemlagad paj och fick tag på en eftergiven pojke vid namn Hugh, vars smak för sötsaker blev Louies stora olycka. Plötsligt visste Louise allt om vad Louie hittade på i skolan, och hennes barn började undra om hon hade blivit synsk. Louie v ar övertygad om att Sylvia tjallade på honom och vägrade att sitta med vid matbordet tillsammans med henne. I stället åt han sina måltider under trotsig tystnad vid den öppna ugnsluckan. En gång blev han så förbannad på henne att han jagade henne runt kvarteret. För första gången i sitt liv lyckades Sylvia springa ifrån Louie, genade längs gränden bakom huset och sökte sky dd i faderns arbetsbod. Louie tvingade ut henne ur boden genom att stoppa in sin meterlånga sällskapsorm under golvet. Då låste hon in sig i familjens bil och satt där inne hela eftermiddagen. ”Det gällde liv eller död”, sade hon sjuttiofem år senare.

Trots alla sina försök förmådde inte Louise förändra Louie. H an rymde sin väg och vandrade runt i San Diego i flera dagar och sov under en vägbro.

Han försökte rida på en ungtjur på en äng, blev avkastad och föll rakt mot stammen på ett träd som ramlat omkull. Han haltade hemåt med sitt uppskurna knä ombundet med en näsduk. Såret krävde tjugosju stygn men det fick honom inte att ta sitt förnuft till fånga. H an slog till en annan kille så hårt att det knäckte hans näsa. H an vräkte omkull en annan kille och stop pade in pappershanddukar i munnen på honom. Föräldrar förbjöd sina barn att gå i närheten av honom. E n bonde, som var rasande över Louis stölder, laddade sitt hagelgevär med bergsalt och sköt honom i ändan. Louie miss handlade en annan kille så svårt att han var rädd att han hade dödat honom där han lämnade honom medv etslös i ett dike. N är Louise såg blodet på Louies knytnävar brast hon ut i gråt. * När Louie förberedde sig för att börja i Torrance High började han mer påminna om en farlig ung man än en okynnig småpojke. High school skulle bli hans sista utbildning. Man hade inga pengar till college. Anthonys lön räckte inte veckan ut och Louise var tvungen att improvisera måltider på aubergine, mjölk, gammalt bröd, svamp och kaniner som Louie och P ete sköt ute på ängarna. Med allt sämr e betyg och inga särskilda fär digheter hade Louie ingen möjlighet att få ett stipendium. Det var föga troligt att han skulle få tag på ett arbete. Depressionen hade slagit till och arbetslösheten närmade 25

sig 25 procent. Louie hade inga riktiga ambitioner. Om han hade fått frågan vad han ville bli, skulle han ha svarat ”cowboy”.

På 1930-talet hade pseudovetenskapen eugenik spridit sig till USA med sitt löfte om att stärka människorasen genom att sålla bort ”olämpliga” individer ur genpoolen. Förutom de ”svagsinta”, galna och kriminella fördes flera andra kategorier till gruppen ”olämpliga”. Hit hörde kvinnor som hade sex utanför äktenskapet (vilket betraktades som en psykisk störning), föräldra ­ lösa, handikappade, fattiga, hemlösa, epileptiker , personer som onanerade, blinda och dö va, alkoholister och flickor vars könsorgan ö verskred vissa mått. Några rashygieniker för espråkade dödshjälp och detta genomför des också på mängder av människor på mentalsjukhus genom ”dödlig försum melse” eller r ena mord. På ett mentalsjukhus i I llinois fick nya patienter mjölk från kor som led av tuberkulos i tron att endast de icke önskvärda skulle dö. Så många som fyra av tio av dessa patienter avled. Ett mycket populärt ingrepp inom rashygienen v ar tvångssterilisering. Stora grupper stackars satar, som på grund av olämpligt uppförande eller otur fallit i händerna på de delstatliga regeringarna, drabbades av detta. Å r 1930, när Louie kom upp i tonåren, präglades den delstatliga r egeringen i Kalifornien av de rashygie niska värderingarna och i slutändan skulle man sterilisera ungefär tjugotusen individer.

När Louie var i början av tonåren inträffade en händelse i Torrance som fick honom att förstå allv aret i situationen. E n pojke från Louies kv arter stämplades som svagsint, placerades på anstalt och ly ckades med nöd och näppe undgå sterilisering tack v are att hans föräldrar med ekonomisk hjälp av sina grannar i Torrance inledde en juridisk kampanj för att få tillbaka honom. Pojken fick privatlektioner av Louies släktingar och fick högsta betyg i alla ämnen i skolan. Eftersom Louie hela tiden balanserade på gränsen till att hamna på ungdomsv årdskola eller i fängelse och ständigt ställde till med problem och dessutom var en misslyckad elev och suspekt italienare, var han just den sor tens person som rashygienikerna ville gallra ut. N u gick det plötsligt upp för honom vilken fara han svävade i och han blev oerhört uppskakad.

Han visste att den person han hade blivit inte var hans äkta jag. Han gjorde tvekande försök att börja umgås med folk. Han skurade köksgolvet för att glädja sin mor, men hon utgick från att det var Pete som hade gjort det. När hans pappa var bortrest, gick Louie igenom motorn på familjens sedan, en Marmor R oosevelt Straight-8. Han bakade kakor och gav bor t dem. När hans mor blev trött på stöket och kastade ut honom från köket, började han 26

baka hemma hos grannen i stället. Han gav bort nästan allt han hade stulit.

Pete menade att Louie v ar ”generös”. Han ”gav bort nästan allting, oavsett om det var hans eget eller inte”.

Varje försök han gjor de för att rätta till sin livsföring slog fel. H an satt ensam och läste r omaner av Zane Grey och drömde sig bort med hjälp av böckerna, en man och hans häst ute på Vilda Västerns vidder, helt avskuren från världen. Han gick jämt på bio och såg v ästernfilmer och glömde bor t intrigen medan han stirrade på landskapet. Ibland hände det att han tog med sig sina sängkläder ut i trädgår den och sov där ute ensam. Andra nätter låg han vaken i sängen under affischer av filmstjärnecowboyen Tom Mix och hans fantastiska häst, Tony, och kände sig snärjd av något han inte kunde göra sig fri från.

I sovrummet på baksidan av huset hörde han tågen åka förbi. Där han låg bredvid sin bror, lyssnade han på det dova, mullrande ljudet: ett ljud i fjärran som blev allt högre och sedan avtog igen för att ersättas av ett gällt, lockande visslande som dog bort. Ljudet gav honom gåshud. Louie var helt uppfylld av längtan och föreställde sig att han befann sig ombord på ett tåg som rullade iväg in i ett landskap han inte kunde se, och att han blev mindre och mindre tills han försvann.

27

Två

Spring utav bara attan

R

ehabiliteringen av Louie Zamperini inleddes 1931 med en nyckel.

Den fjortonårige Louie befann sig hos en låssmed när han hör de någon säga att om man stoppade in en valfri nyckel i valfritt lås, var chansen en på femtio att den passade. Louie blev inspir erad och började samla nycklar och prova dem. Han hade ingen framgång förrän han provade nyckeln till sitt hus på dörren till gymnastiksalen på Torrance High. När basketsäsongen inleddes uppstod en oförklarlig skillnad mellan antalet biljetter för tio cent som hade sålts och det betydligt större antalet elever på åskådarläktaren. I slutet av 1931 var det någon som förstod hur det hela låg till och Louie fördes till rektorsmottagningen för femtioelfte gången. I Kalifornien började elever som fötts under vintermånaderna ny klass i januari, vilket innebar att Louie just skulle börja i nian. R ektorn bestraffade honom genom att utestänga honom från idr ottsverksamheten och alla sociala aktiviteter .

Louie, som ändå aldrig deltog i något sådant, struntade i vilket.

När Pete fick höra vad som hade hänt gick han raka vägen till rektorsexpeditionen. Även om hans mor inte talade engelska särskilt bra släpade han med sig henne för extra stöd. H an berättade för rektorn att Louie behövde uppmärksamhet, men att han aldrig hade givits uppmär ksamhet i form av beröm och därför sökte han i stället bestraffning. Pete menade att om Louie gavs erkänsla för att han hade gjor t något rätt, skulle hans liv ta en annan vändning. Han bad rektorn att låta Louie få börja med någon idr ott. När rektorn sade nej, frågade P ete honom om han kunde lev a med att ha låtit Louie misslyckas. Det var en oförskämd sak av en sextonåring att säga till sin rektor, men Pete var den enda killen i Torrance som kunde klara sig undan med en sådan kommentar och låta övertygande. Louie tilläts börja med fri­ idrott 1932.

Pete hade stora planer för Louie. Själv gick Pete sista året 1931–1932 och skulle ta examen med tio utmär kelser i idrott, varav tre i basket och tr e i 28

baseboll. Men det var löpning, där han hade fått fyra utmär kelser, tangerat skolans rekord på en halv engelsk mil och innehade r ekordet på en engelsk mil på 5:06, som var hans verkliga styrka. När han såg Louie, som var ytterst startsnabb, menade han att han såg samma talang.

Men det var faktiskt inte Pete som fick Louie att börja springa. Det var Louies svaghet för flickor. I februari började flickorna i nionde klass att sätta samman ett lag i löpning som skulle tävla mot de andra klasserna. Det gick bara fyra pojkar i klassen och Louie v ar den ende som såg ut som om han kunde prestera något på löparbanan. F lickorna lyckades övertala Louie att ställa upp och plötsligt stod han där bar fota på startlinjen inför ett lopp på 660 yard. När alla sprang iväg, följde han efter med v evande armbågar och hamnade långt efter. När han kämpade sig i mål som siste man, hör de han fnitter. Flämtande och förnedrad sprang han raka vägen bort från banan och gömde sig under läktaren. Tränaren muttrade något om att Louie definitivt inte hade något på löparbanan att göra. ”Han är min bror”, svarade Pete.

Från den dagen lämnade Pete inte Louie i fred utan tvingade honom att träna och släpade sedan med honom till löparbanan för att han skulle delta i ett nytt lopp. Påhejad av sina kamrater på läktaren lade Louie på ett extra kol och lyckades i alla fall slå en tävlande och slutade tr ea. Han hatade att springa, men applåden var berusande, och utsikten att få upplev a mer av den v aran bidrog till att göra honom i v art fall någorlunda medgörlig. Pete tjatade på honom varje dag att träna, cyklade bakom honom och rappade till honom med en pinne. Louie släpade benen efter sig, fick ont i magen och slutade så fort han blev trött. Pete tvingade honom upp på fötter igen och manade på honom att fortsätta. Louie började vinna sina lopp . Vid slutet av säsongen blev han den förste eleven från Torrance High som blev uttagen till distriktsmästerskapen. Han blev femma.

Pete hade haft rätt i fråga om Louies talang. M en för Louie kändes trä ningen bara som ytterligar e ett tvång. På natten lyssnade han på visslorna från de förbipasserande tågen, och en dag sommaren 1932 härdade han inte ut längre. * Det började med en syssla som Louies far hade bett honom att göra. Louie satte sig på tv ären, ett bråk följde, och Louie kastade ner några kläder i en väska och r usade ut genom dörr en. Hans föräldrar beor drade honom att stanna kvar, men Louie vägrade. När han gick sin väg, skyndade hans mor ut 29

i köket och dök upp igen med en smörgås inslagen i smörpapper . Louie stoppade ner smörgåsen i v äskan och gick. H an hade hunnit halvv ägs nerför gångstigen när han hörde sitt namn ropas. När han vände sig om, stod hans far där med bister min och höll tv å dollar i sin utsträckta hand. D et var mycket pengar för en man vars lön inte räckte veckan ut. Louie tog pengarna och gick.

Han strålade samman med en v än och tillsammans liftade de till Los Angeles, bröt sig in i en bil och sov på sätena. Morgonen därpå hoppade de på ett tåg, klättrade upp på taket och åkte norrut.

R esan var en mardröm. Pojkarna blev inlåsta i en godsv agn som var så varm att de inte stod ut och var tvungna att komma därifrån. Louie hittade en kasserad metallbit, klättrade upp på sin v äns axlar, bände upp en v entil, hävde sig upp och hjälpte sin v än ut samma väg samtidigt som han skar sig illa. Därefter upptäcktes de av en järnvägspolis, som under pistolhot tvingade dem att hoppa ner från det rullande tåget. Efter flera dagars vandring och efter att ha blivit bor tjagade från fruktträdgårdar och livsmedelsbutiker där de försökte stjäla mat, satt de på marken vid en rangerbangård och delade på en burk bönor de hade stulit. De var smutsiga, blåslagna, solbrända och blöta. Ett tåg skramlade förbi. Louie höjde blicken. ”J ag såg … vackra vita dukar och kristallglas på bor den. Och mat. Folk som skrattade och hade roligt och åt”, sade han senar e. ”Och där [satt jag] och huttrade och åt en ömklig burk bönor.” Han mindes pengarna i sin fars hand och rädslan i sin mors ögon när hon gav honom den där smörgåsen. H an reste sig upp och började gå hemåt.

När Louie gick in i huset, slog Louise armarna om honom, inspekterade honom för att se om han v ar skadad, ledde iv äg honom till köket och gav honom en kaka. Anthony kom hem, fick syn på Louie och sjönk ner i en stol. Hans ansikte veknade av lättnad. E fter middagen gick Louie upp till övervåningen, lade sig på sängen och viskade till Pete att han hade fått nog. * Sommaren 1932 gjorde Louie nästan ingenting förutom att springa. En vän lånade honom en stuga på cahuillaindianernas r eservat i södra Kaliforniens höglänta öken. Varje morgon gick han upp med solen, tog med sig sitt gevär och joggade ut i den låga v egetationen. Han sprang uppför och ner för kullar, genom öknen och längs raviner. Han jagade hjordar med hästar, sprang in bland de kringvirvlande hästarna och försökte förgäves få tag om en man 30

och svinga sig upp. Han simmade i svavelhaltiga källor, betraktades av cahuillakvinnor som skrubbade kläder på stenarna, och lade sig att tor ka i solen.

Under språngturen varje dag tillbaka till stugan på eftermiddagen sköt han en kanin till kvällsmat. På kvällen klättrade han upp på taket till stugan och lade sig att läsa r omaner av Zane Grey. När solen gick ner och or den blev suddiga, stirrade han ut över landskapet, djupt påverkad av dess skönhet och såg hur det förtonade från grått till lila innan mör kret fick jorden och himlen att smälta samman. På morgonen gick han upp för att springa igen. Han sprang inte från något eller till något, inte för någon eller tr ots någon: han sprang för att det v ar vad hans kropp ville göra. R astlösheten, osäkerheten och behovet att trotsa försvann. Det enda han kände var frid.

När han återvände hem var han helt fixerad vid att springa. All den ansträngning han tidigare hade lagt ner på att stjäla gick nu åt till att springa.

På Petes uppmaning avverkade han hela sin r unda som tidningsbud åt Torrance Herald springande och dessutom sprang han till och från skolan samt till stranden och tillbaka. H an uppehöll sig sällan på tr ottoarer utan vek av in på grannarnas gräsmattor för att hoppa ö ver buskar. Han slutade dricka och röka. För att förbättra sin lungkapacitet sprang han till den allmänna simbassängen på R edondo Beach, dök ner till botten, grep tag om avloppsventilen, höll sig fast och stannade kvar där nere lite längre för var gång. Till sist kunde han stanna kvar under vattnet i tre minuter och fyrtiofem sekunder. Folk brukade hoppa i vattnet för att rädda honom.

Louie hittade också en för ebild. På 1930-talet var löpning en oerhör t populär sport och de främsta utövarna var välkända namn. Bland dem fanns en man från Kansas University vid namn Glenn Cunningham, som sprang en engelsk mil. Som liten pojke hade Cunningham varit med om en olycka när skolan han gick i exploderade. Hans bror hade dött och Glenn hade fått allvarliga brännskador på benen och överkroppen. Det dröjde en och en halv månad innan han kunde sitta, och än längr e tid innan han kunde stå upp .

Han kunde inte räta på benen och lärde sig att häva sig upp genom att luta sig mot en stol medan benen v ek sig under honom. H an fortsatte sina övningar genom att hänga sig fast vid svansen på familjens mula och så småningom vid svansen på en tillmötesgående häst vid namn Paint. Med hjälp av hästen lärde han sig att springa, vilket till en början för orsakade enorm smärta. Inom några år hade han börjat med löpning, slog rekord efter rekord på en engelsk mil och kr ossade sina motståndare med hela upploppet. Å r 1932 uppmärksammades den försagde, blide Cunningham, vars ben och rygg var täckta ett ringlande virrvarr av ärr, på nationell nivå och snart skulle 31

han hyllas som den främste löparen på en engelsk mil i USA:s historia. Louie hade fått sin hjälte.

Hösten 1932 började Pete studera på Compton, ett avgiftsfritt förberedande college, där han blev en stjärna inom löpning. Nästan varje eftermiddag pendlade han hem för att träna Louie, sprang br edvid honom, lär de honom av med att veva med armbågarna och fick honom att börja tänka taktiskt. Louie hade en sällsynt biomekanisk fördel: hans höfter rullade när han sprang. När ena benet riktades framåt, svängde motsvarande höft framåt på samma gång vilket gjorde att Louie fick ett exceptionellt effektivt, drygt två meter långt steg. E fter att hejaklackledaren Toots Bowersox hade stått vid staketet till Torrance High och sett honom springa beskrev han löpstilen kort och gott med ett ord: ”Smidiiigt.” Pete tyckte att Louie hittills hade satsat på alltför korta distanser. Han skulle löpa en engelsk mil, pr ecis som G lenn Cunningham.

I januari 1933 började Louie i tionde klass. I takt med att han slipade bort sitt otillgängliga, irritabla sätt v älkomnades han av traktens innegäng. D e bjöd med honom att äta varm korv vid Kellow’s Hamburg Stand, där Louie deltog i allsång till ackompanjemang av ukulele och i improviserade fotbollsmatcher, som alltid avslutade man med att någon hejaklackstjej trycktes ner i en soptunna. Louie drog fördel av sin nyvunna popularitet och ställde upp i valet till klassrepresentant och vann. Han använde sig av samma tal som Pete hade hållit när han utsågs till klassrepresentant i Compton. Bäst av allt var att flickorna nu började vurma för honom. När han fyllde sexton år och var ute ensam och gick överfölls han av en grupp fnittrande hejaklackstjejer.

En flicka satt på Louie medan de andra gav honom sexton klatschar på rumpan, plus en för att växa.

När friidrottssäsongen började för terminen i februari föresatte sig Louie att ta reda på om träningen hade inneburit några framsteg. F örvandlingen var hisnande. Han tävlade i ett par svarta kortbyxor av siden som hans mor hade sytt av en skjorta och vann ett lopp på 880 yard. Han slog skolrekordet, som Pete innehaft tillsammans med en annan löpar e, med drygt två sekunder. En vecka senare utklassade han ett helt star tfält på en engelsk mil och sprang på 5:03, tre sekunder snabbare än Petes rekord. Vid en annan tävling sprang han på 4:58. Tre veckor senare satte han delstatligt rekord på 4:50,6.

I början av april hade han sänkt rekordet till 4:46 och i slutet av april gick han i mål på 4:42. ”Oj! Oj! Oj!” hette det i en lokaltidning. ”Kan den där killen flyga? Ja, vi menar grabben Zamperini!”

Louie sprang en engelsk mil nästan v arje vecka och avverkade säsongen 32

ohotad och obesegrad. När det inte längre fanns några killar från high school kvar att besegra, utmanade han Pete och tretton andra löpare från college på en dubbel engelsk mil i Compton. Trots att han bara var sexton år och aldrig hade tränat den distansen, vann han med femtio yard. Därefter försökte han sig på att löpa en dubbel engelsk mil vid UCLA:s Southern Californian Cross Country. Han sprang så obehindrat att han inte ens kände hur fötterna rörde vid marken, tog ledningen och utökade sitt försprång. Halvvägs låg han nästan tvåhundra meter före de övriga tävlande, och publiken började undra när pojken i de sv arta byxorna skulle börja kr okna. Louie kroknade inte. Efter att han flög förbi mållinjen på nytt banrekord, såg han sig om mot det långa upploppet. Ingen av de övriga löparna befann sig ens inom synhåll.

Louie hade vunnit med lite drygt fyrahundra meter.

Han kände det som om han skulle svimma, men inte av utmattning.

Utan av insikten av vad han var.

Louie vinner UCLA:s Cross Country år 1933 över två engelska mil med drygt fyrahundra meters försprång. Pete kommer springande bakifrån för att hylla honom. Med tillstånd av Louis Zamperini.

33

Tre

Tornadon från Torrance

D

et hände v arje lördag. Louie gick till löparbanan, mjukade upp , lade sig på magen på gräset på innerplan och visualiserade sitt kommande lopp. Sedan gick han bort till startlinjen, väntade på startskottet och rusade iväg. Pete brukade springa fram och tillbaka längs innerplan, ta tider med sitt stoppur och ge uppmuntran och instruktioner. När Pete gav signalen sträckte Louie ut sina långa ben och hans motståndar e skingrades och hamnade på efter kälken. Enligt en journalist blev de ”djupt modfällda och desillusionerade”. Sedan kom Louie springande in över mållinjen och Pete rusade fram och omfamnade honom medan ungdomarna på åskådarplats hurrade och r opade. Sedan dök grupper med flickor upp som ville ha hans autograf. Därefter var det dags att åka hem, få kyssar av mamma och bli fotograferad på gräsmattan framför huset med segerpokalen i hand.

Louie vann så många armbandsur, den traditionella segerkransen inom löpning, att han började skänka bor t dem till folk ö ver hela stan. E mellanåt hände det att någon basunerade ut att en ny begåvning hade dykt upp som skulle besegra Louie, men dessa profetior infriades aldrig. Ett offer, skrev en journalist, hade hyllats som ”pojken som inte vet hur snabbt han kan springa.

Det blev han varse i lördags.”

Louies främsta ögonblick under sin tid på high school kom under 1934 års Southern California Track and Field Championship. Louie deltog i ett startfält som hyllades som det bästa som någonsin hade ställt upp i ett high school-mästerskap på en engelsk mil, men han sopade banan med sina konkurrenter. Han fick tiden 4:21,3, vilket innebar att han krossade det nationella rekordet för high school, som hade satts under första världskriget, med över två sekunder. Hans främste konkurrent blev så utmattad av att försöka hinna ikapp att han fick bäras av banan. När Louie lunkade in i Petes armar, kände han ett styng av sorg. H an kände sig för pigg. H an menade att han säkert hade fått en tid på 4:18 om han bara hade spr ungit det andra varvet 34

snabbare. En journalist förutspådde att Louis rekord skulle överleva i tjugo år. Det överlevde i nitton år.* Louie, som en gång i tiden hade varit traktens ärkeskurk, var nu en superstjärna och Torrance förlät honom allt. När han tränade, stod folk längs staketet vid banan och ropade: ”Kom igen, Järnmannen!” Sportsidorna i Los Angeles Times och Examiner var fulla med artiklar om detta underbarn, som Los Angeles Times kallade för ”Stormen från Torrance” och som nästan alla andra kallade för ”Tornadon från Torrance”. Enligt en uppgift var artiklarna om Louie en sådan viktig inkomstkälla för Torrance Herald att tidningen försäkrade hans ben för 50 000 dollar. Invånarna från Torrance samåkte till hans lopp och fyllde åskådarläktarna. Louie, som blev generad över uppståndelsen, bad sina föräldrar att inte titta på hans lopp. Louise kom ändå och smög in på banan för att kika genom stängslet, men loppen gjorde henne så nervös att hon slog händerna för ögonen.

En kort tid dessförinnan hade Louies föresatser begränsats till vems kök han tänkte göra inbrott i härnäst. Nu skaffade han sig ett betydligt mer oförväget mål: de olympiska spelen 1936 i Berlin. En engelsk mil förekom inte som tävlingsgren i OS, utan i stället sprang man 1 500 meter, ungefär 110 meter kortare än en engelsk mil. Det var en gren för erfarna löpare: de främsta inom disciplinen uppnådde sina bästa r esultat i tjugofemårsåldern eller senar e. Å r 1934 var Glenn Cunningham favorit till den olympiska titeln på 1 500 meter.

Han hade satt världsrekord på den engelska milen, 4:06,8, bara några veckor efter att Louie slagit det nationella rekordet för high school. Cunningham hade sprungit sedan fjärde klass och vid OS 1936skulle han vara knappt tjugo­ sju år. Han skulle springa sin snabbaste mil först när han var tjugoåtta. Å r 1936 skulle Louie bara ha fem års erfarenhet, och bara vara nitton år.

Men Louie var redan den snabbaste löparen på milen i det amerikanska skolväsendets historia, och han utvecklades så snabbt att han hade kapat sin * Louies tid kallades för ”v ärldsskolrekord”, men det stämde inte. D et fanns inget officiellt världsrekord för high school. Senare källor förtecknar tiden som 4:21,2, men alla källor från 1934 uppger 4:21,3. Eftersom olika organisationer hade olika regler för att godkänna r ekord, råder det viss för virring om vems rekord Louie slog, men enligt dåtidens tidningar v ar den tidigar e rekordhållaren Ed Shields, som sprang på 4:23,6 år 1916. Å r 1925 fick Chesley Unruh tiden 4:20,5, men detta verifierades inte officiellt. Också Cunningham tillskrevs rekordet, men hans tid år 1930, 4:24,7, var betydligt långsammare än Unruhs och Shields. Louies tid stod sig till 1953 då den slogs av Bob Seaman.

35

tid med fyrtiotvå sekunder på två år. Hans bästa mil, som han sprang när han var sjutton, hade v arit tre och en halv sekund snabbar e än Cunninghams bästa lopp som han hade sprungit när han var tjugo.* Också de mer återhållsamma förståsigpåarna började tr o att Louie skulle kunna slå alla tidigar e rekord, och efter att han hade vunnit v artenda lopp sitt sista år på high school började de bli än mer övertygade om sin sak. Louie, liksom Pete, trodde att han kunde klara det. Louie hade aldrig känt att han v elat något så mycket som att få springa i Berlin.

I december 1935 tog Louie sin examen från high school. E tt par veckor senare ringde han in år 1936 med huvudet fullt av tankar på Berlin. Uttagningstävlingarna skulle hållas i New York i juli och den olympiska kommittén skulle välja ut deltagarna med utgångspunkt i en rad kv alificeringslopp.

Louie hade sju månader på sig att bli en i laget. Fram till dess var han också tvungen att bestämma sig för vilket college han skulle läsa på, ett svårt val eftersom han hade fått flera erbjudanden om stipendium. Pete hade fått ett stipendium till University of Southern California, där han hade utv ecklats till en av landets tio bästa löpare på milen. Han uppmanade Louie att tacka ja till USC:s erbjudande men att inte börja läsa förrän till hösten, så att han kunde träna heltid. Louie flyttade in på Petes studenthem och med Pete som handledare började han träna som besatt. Sju dagar i veckan dygnet runt levde och andades han 1 500 meter och Berlin.

Fram på vårkanten började han inse att han inte skulle klara av det. Även om han blev snabbar e för v arje dag som gick, kunde han inte tvinga sin kropp att bli jämbör dig med sina äldr e konkurrenters fram till sommar en.

Han var helt enkelt för ung. Han var otröstlig. * I maj läste Louie en tidning där han fick syn på en artikel om Compton Open, en prestigefull tävling som skulle hållas på Los Angeles Coliseum den 22 maj. Favoriten på 5 000 meter var Norman Bright, en tjugosexårig lärare.

Bright hade satt amerikanskt rekord på två engelska mil 1935 och var USA:s snabbaste löpare på 5 000 meter, efter den legendariske tjugotr eårige Don Lash från Indiana University, som slog rekord på löpande band. USA skulle skicka tre femtusenmeterslöpare till Berlin, och Lash och B right betraktades * Förmodligen på grund av sina brännskador började Cunningham inte läsa på high school förrän han var arton.

36

som självklara. Peter uppmanade Louie att anmäla sig till Compton O pen och pröva på en längre distans. ”Om du lyckas hålla jämna steg med Norman Bright”, sade han till Louie, ”kommer du att få en plats i laget till Berlin.”

Det var en djärv idé. En engelsk mil var fyra varv på banan medan 5 000 meter var drygt tolv, något som Louie skulle beskriva som en ”tortyrkammare om femton minuter”. Distansen var gott och väl tre gånger längre än vad han var van vid. Han hade bara sprungit i lopp som var över en engelsk mil vid två tillfällen och 5 000 meter, liksom milen, dominerades av bety dligt äldre män. Han hade bara tv å veckor på sig att träna inför Compton och eftersom uttagningarna till olympiaden ägde r um i juli hade han bara tv å månader på sig att bli USA:s yngste femtusenmeterslöpare i elitskiktet. Men han hade ingenting att förlora. Han tränade så hårt att huden på tårna skavdes loss så att hans strumpor blev blodiga.

Loppet, som dragit tiotusen åskådare, blev en gastkramande tillställning.

Louie och Bright drog upp tempot tillsammans och lämnade resten av startfältet bakom sig. Varje gång någon av dem tog ledningen, rusade den andre förbi honom igen och publiken vrålade. De svängde in på upploppet för sista gången sida vid sida med B right innanför och Louie utanför . Längre fram fanns en löpare som hette John Casey och som låg ett helt varv efter. Funktionärerna vinkade åt Casey, som försökte springa åt sidan, men B right och Louie kom r usande innan han hann lämna utr ymme. Bright trängde sig förbi på insidan samtidigt som Louie blev tvungen att svänga åt höger för att ta sig runt Casey. Men Casey blev för virrad och sökte sig än längr e ut mot höger, vilket tvingade Louie att ta ytterligare ett par steg ut mot höger. Louie ökade farten för att ta sig förbi Casey, men nu började också Casey springa snabbare, vilket tvingade Louie nästan hela vägen ut mot huvudläktaren. Till sist tog Louie ett snedsteg för att ta sig förbi på insidan, förlorade balansen och satte ena handen mot mar ken. Nu hade Bright fått ett försprång som Pete menade var flera meter. Louie tog upp jakten och knappade snabbt in meter för meter. Medan publiken stod upp och vrålade hann Louie upp Bright vid målsnöret. Men han var för sent ute: Bright vann med en bråkdels sekund. Han och Louie hade sprungit det snabbaste femtusenmetersloppet i USA under 1936. Louies dröm om OS hade fått nytt liv.

Den 13 juni deltog Louie återigen i ett kvalificeringslopp på 5 000 meter inför OS, men han hade skadat en tå under träning och nu gjorde sig smärtan påmind igen. Han var för stel för att träna inför det avslutande kvalificeringsloppet, och det straffade sig. Bright besegrade Louie med dr ygt tre meter, men Louie hade ändå gjort bra ifrån sig. Han hade sprungit det tred37

je snabbaste femtusenmetersloppet i USA sedan 1931. Han fick en inbjudan att delta i finalloppen inför uttagningen till OS. * På kvällen den 3 juli 1936 samlades inv ånarna i Torrance för att vinka av Louie inför resan till New York. De gav honom en plånbok full med respengar, en tågbiljett, nya kläder, rakutensilier och en r esväska som pryddes med texten ”TOR NADON FRÅ N TORR ANCE”. Av rädsla för att r esväskan skulle få honom att framstå som alltför ö vermodig, bar han den utom syn håll och klistrade över smeknamnet med tejp, varefter han gick ombord på tåget. Enligt hans dagbok tillbringade han r esan med att pr esentera sig för varenda tilldragande flicka han fick syn på, bland annat fem stycken på sträckan mellan Chicago och Ohio.

När tåget kom fram till perrongen i New York kände han det som om han klev rakt in i ett inferno . Det var den varmaste sommaren i USA:s historia och New York var en av de värst drabbade städerna. Å r 1936 var luftkonditionering en sällsynthet, som bara återfanns på några få biografer och varuhus, vilket gjorde att det nästan var omöjligt att fly från värmen. Den veckan, då landet upplevde sin varmaste tredagarsperiod under nationens historia, tog värmen livet av tretusen amerikaner. På Manhattan, där temperaturen steg till drygt 41 grader, dog fyrtio människor.

Louie och Norman Bright delade på kostnaden för ett rum på Lincoln Hotel. I likhet med alla idrottsmän var de tvungna att träna helt oaktat värmen. Så gott som varenda idrottsman gick ner betydligt i vikt. De svettades ymnigt dag som natt, tränade i solen och sov på varma hotellrum och vandrarhem och förlorade aptiten. Enligt en uppskattning gick ingen av de tävlande ner mindre än fyra och ett halvt kilo i vikt. E n av deltagarna blev så desperat att han flyttade in på en luftkonditionerad biograf. Han köpte biobiljetter och sov sig igenom varenda visning. Louie mådde lika dåligt som alla andra. Han led ständigt av uttorkning och drack så mycket han kunde: efter ett lopp på 880 meter i fyrtiogradig värme, drack han åtta flaskor läsk och en kvarts liter öl. Varje kväll, när det var lite svalare, passade han på att ta en promenad om knappt tio kilometer. Hans vikt gick ner dramatiskt.

Tidningsartiklarna inför loppet gjorde honom irriterad. Don Lash betraktades som oövervinnelig. Han hade just vunnit NCAA:s titel på 5 000 meter för tredje gången. D essutom innehade han v ärldsrekordet på tv å engelska mil och det amerikanska rekordet på 10 000 meter, plus att han hade bese 38

grat Bright vid upprepade tillfällen, en gång med nästan 140 meter. Journalisterna menade att Bright skulle komma tvåa, och en rad andra löpare skulle hamna trea till femma. Louie nämndes inte. I likhet med alla andra hyste Louie stor respekt för Lash, men de tre första löparna skulle få åka till Berlin, och han trodde att han skulle kunna kvalificera sig. ”Om jag har någon kraft kvar efter den här v ärmen”, skrev han till Pete, ”kommer jag att slå B right och ge Lash skrämselhicka.”

På natten före loppet låg Louie sömnlös i sitt tryckande varma hotellrum.

Han tänkte på alla de människor som skulle bli besvikna om han misslyckades.

Morgonen därpå lämnade Louie och Bright hotellet tillsammans. Uttagningstävlingarna skulle hållas i en ny arena på R andall’s Island, vid sammanflödet av floderna East och Harlem. Det var ungefär 32 grader varmt inne i stan, men när de klev av färjan kunde de konstatera att det var betydligt varmare inne på arenan, förmodligen närmare 38 grader. R unt om på arenan kollapsade den ena tävlande efter den andra och kör des iväg till sjukhus.

Louie satt och väntade på sitt lopp och svettades under den obevekliga solen som, med hans egna ord, ”förvandlade mig till ett vrak”.

Till sist blev de tillsagda att inta sina star tpositioner. Startskottet gick, löparna rusade iväg och loppet var igång. Lash tog täten med B right hack i häl. Louie lade sig i klungan och bevakade sin position.

På andra sidan kontinenten trängdes en gr upp invånare i Torrance runt radion hemma hos familjen Z amperini. De våndades. Starttiden för Louis lopp hade kommit och gått, men journalisten på NBC dr öjde sig kvar vid simbassängerna. Pete var så frustrerad att han funderade på att sparka sönder apparaten. Till sist rabblade kommentatorn upp deltagarna i femtusenmetersloppet men nämnde inte Louie. Louise stod inte ut med anspänningen utan rusade ut i köket.

Löparna avverkade det sjunde, åttonde och nionde v arvet. Lash och Bright höll täten medan Louie låg kvar i klungan och väntade på att göra sitt drag. Värmen var tryckande. En av löparna segnade ihop och de andra hade inget annat val än att hoppa över honom. Sedan kollapsade ytterligare en och man hoppade över också honom. Louie kände hur hans fötter kokade: dobbarna på skorna ledde upp värmen från banan. Norman Bright hade särskilt stora problem med fötterna. Han hade oerhört ont, tog ett stapplande steg mot innerplan och stukade fotleden innan han raglade tillbaka ut på banan.

Det verkade som om han hade fått nog. Lash sprang ifrån honom. När Louie och klungan hann ikapp honom, hade han inget att sätta emot. M en han fortsatte springa.

39

När löparna kom in på sista varvet, slog Lash av något på takten och lade sig alldeles bakom sin lagkamrat från I ndiana, Tom Deckard. Långt bakom honom gjorde sig Louie beredd att ta upp jakten. Han ökade farten just efter den näst sista kurvan. Lashs rygg kom allt närmare, och sedan var den bara ett par meter bort. När Louie såg den väldige Don Lashs guppande huvud, fylldes han av bävan. Han tvekade under flera steg. Sedan såg han den sista kurvan närma sig, och anblicken fick honom att vakna till. Han drog upp farten så mycket han förmådde.

När Louie rundade kurvan, sprang han upp jämsides med Lash i samma ögonblick som Lash sökte sig åt höger för att passera D eckard. Louie tvingades springa i tredje spår och förlorade värdefulla meter. Deckard hamnade på efterkälken och Louie och Lash sprang sida vid sida längs upploppet. Med drygt nittio meter kv ar hade Louie en knapp ledning. Lash hakade på och kämpade som besatt för att inte hamna på efterkälken. Ingen av dem hade

Louie och Lash vid upploppet under uttagningsförsöken till 1936 års olympiad.Med tillstånd av Louis Zamperini.

40

kraft att öka farten. Louie insåg att han kanske var en tvärhand före, och han tänkte inte släppa sitt försprång.

Med bakåtkastade huvuden och osynkr oniserade ben sprang Louie och Lash mot målsnöret. Med bara ett par meter kvar började Lash närma sig och kom upp jämsides. Med ben som var så stumma att de var som gummi vräkte sig de tv å löparna fram förbi domarna i en slutstrid som v ar osannolikt jämn. Louie sade senare att ”det fanns inte plats för ett hårstrå mellan oss”.

Kommentatorns röst ekade i v ardagsrummet i Torrance. Han sade att Zamperini hade vunnit.

Där Louise stod i köket hörde hon hur folksamlingen i rummet bredvid plötsligt skrek till. Utanför tutade bilar, ytterdörren slogs upp och grannarna vällde in i huset. Louise grät glädjetårar medan hysteriskaTorrancebor firade runt henne. Anthony kor kade upp en flaska vin och började fylla glas och ropa skål. Enligt en av de firande log han som ”en åsna som äter kaktus”. Ett ögonblick senare hördes Louies röst i radion. Han hälsade till Torrance.

Men kommentatorn hade fel. Domarna gav segern till Lash, inte Zamperini. Deckard hade ly ckats haka sig fast vid tr edjeplatsen. Kommentatorn rättade sig snar t, men det förmådde egentligen inte lägga sor din på stämningen i Torrance. Samhällets egen son hade kvalificerat sig för det olympiska laget.

Ett par minuter efter loppet stod Louie under en kall dusch. Han kände hur det sved från brännsåren på fötterna som v ar avtryck efter dobbarna i skorna. Efter att ha torkat sig vägde han sig. Han hade svettats bort nästan ett och ett halvt kilo. Han tittade sig i spegeln och såg en spöklik avbild titta tillbaka på sig själv.

På andra sidan av r ummet satt Norman Bright hopsjunken på en bänk med ena fotleden över andra knäet och stirrade på foten. Den foten, liksom den andra, var så illa bränd att huden hade lossnat från fotsulan. H an hade slutat femma, tv å platser bor t från det olympiska laget. * Efter dagens slut * Bright försökte aldrig kvalificera sig till OS igen, men han sprang under resten av sitt liv och satte rekord långt upp i åldern. Så småningom blev han blind, men han fortsatte att springa genom att hålla fast i ena änden av ett rep medan en ledsagare höll i andra änden. ”D et enda problemet var att det inte fanns särskilt många ledsagare som kunde springa lika fort som min bror, inte ens när han närmade sig åttioårsåldern”, skrev hans syster Georgie Bright Kunkel. ”När han var i åttioårsåldern brukade hans barnbarnsbarn följa med honom när han promenerade runt ålderdomshemmet samtidigt som han tog tiden med ett stoppur.”

41

hade Louie fått ungefär etthundratjugofemtelegram. FOLK ÄR SOM FÖR R YCKTA I TORR ANCE, lydde ett. SAMHÄLLET HAR TAPPAT FÖR STÅ NDET, lydde ett annat. H an fick till och med ett telegram från polismyndigheten i Torrance. Förmodligen kände man lättnad ö ver att någon annan jagade Louie.

Den kvällen satt Louie och lusläste kv ällstidningarna, som publicerade foton av upploppet. På några av bilderna verkade han gå i mål sida vid sida med Lash, på andra v erkade han korsa mållinjen först. U te på löparbanan hade han känt sig övertygad om att han hade vunnit. De tre första skulle få åka till olympiaden, men Louie kände sig ändå lurad.

Medan Louie gick igenom tidningarna, granskade domarna foton och en film av loppet. Senare skickade Louie ett telegram till sina föräldrar med nyheten: DOMAR NA SÄGER OAVGJOR T. Å KER ONSDAG TILL BER LIN. SKA SPR INGA SNABBAR E I BER LIN. När Sylvia kom hem från arbetet dagen därpå var huset fullt av gratulanter och journalister. Louies tolvåriga syster Virginia höll hårt om en av Louies pokaler och berättade för journalisterna att hon tänkte bli nästa stora löpare i familjen Zamperini. Anthony stack iv äg till klubben Kiwanis, där han och Louies ledare från pojkscouterna skålade för Louie fram till klockan fyra på morgonen. När Pete gick runt i samhället dunkade folk honom i ryggen och gratulerade honom. ”Jag är hur lycklig som helst”, skrev han till Louie. ”Jag måste gå runt med öppen skjorta för att få rum för mitt svällande bröst.”

Louie Zamperini var på väg till Tyskland för att tävla i olympiaden i en gren som han bara hade spr ungit fyra gånger. Han var den yngste långdis tanslöpare någonsin som hade kvalificerat sig till det amerikanska laget.

42