www.wahlstroms.se Svensk utgåva © 2017 B. Wahlströms, Massolit Förlagsgrupp AB Text © 2016 S. J. Kincaid Published by arrangement with Simon & Schuster Books For Young Readers, an imprint of Simon & Schuster Children’s Publishing Division All rights reserved. No part of this book may be reproduced or transmitted in any form or by any means, electronic or mechanical, including photocopying, recording or by any information storage and retrieval system, without permission in writing from the Publisher. Omslagsillustrationer © 2016 There Is Studio Originalets titel The Diabolic Sättning RPform Tryck Livonia, Lettland 2017 ISBN 978-91-32-16890-1
Lammets skapare – och din? – WILLIAM BLAKE, ”Tigern”
Alla trodde att diaboler inte kunde känna fruktan, men under mina första levnadsår var fruktan det enda jag kände till. Den ansatte mig också den dagen paret Impyrean kom för att besiktiga mig i hägnet. Jag kunde inte tala men jag förstod de flesta ord jag hörde. Hägnmästaren var upphetsad när han instruerade sina medhjälpare. Senator von Impyrean och hans hustru, matriarken, skulle snart vara här. Skötarna vankade oroligt fram och tillbaka utanför min fålla och synade mig noga för att upptäcka eventuella defekter. Jag inväntade denne senator och hans matriark med bultande hjärta och hårt spända muskler, redo för strid. Och sedan kom de. Alla tränare och skötare föll på knä framför dem. Hägnmästaren tog vördnadsfullt deras händer och pressade dem mot sina kinder. ”Vi är mycket hedrade av ert besök.” Jag fylldes av skräck. Vad var det här för människor som fick den fasansfulle hägnmästaren att knäböja? Det skimrande kraftfältet som omgav min fålla hade aldrig 6
tidigare känts så begränsande. Jag backade så mycket jag kunde. Senator von Impyrean och hans hustru kom närmare och betraktade mig från andra sidan den osynliga barriären. ”Som ni ser”, sa hägnmästaren, ”är Nemesis ungefär lika gammal som er dotter och fysiskt skräddarsydd enligt era specifikationer. Hon kommer bara att växa sig större och starkare under de kommande åren.” ”Är du säker på att flickan är duglig?” frågade senatorn med släpig röst. ”Hon ser mest ut som ett skrämt barn.” Hans ord fick mig att rysa. Det var inte meningen att jag skulle vara rädd. Rädsla innebar elchocker, mindre mat, tortyr. Ingen fick någonsin se mig rädd. Jag gav senatorn en blodtörstig blick. Han ryckte till när våra ögon möttes. Han öppnade munnen för att säga någonting, men hejdade sig sedan och kisade lite innan han till slut slet blicken från mig. ”Du har kanske rätt”, mumlade han. ”Det djuriska syns i ögonen. Är du säker på att vi verkligen behöver det här vidundret i vårt hushåll, min kära?” ”Varenda inflytelserik familj har en diabol numera. Vår dotter ska minsann inte vara det enda oskyddade barnet”, svarade matriarken. Hon vände sig mot hägnmästaren. ”Visa mig vad vi får för våra pengar.” ”Naturligtvis”, svarade hägnmästaren, vände sig om och vinkade åt en skötare. ”Ta hit några …” ”Nej.” Matriarkens röst var vass som en pisksnärt. ”Vi vill vara helt säkra. Vi har tagit med oss tre egna fångar. De blir en passande utmaning för den här varelsen.” 7
Hägnmästaren log. ”Naturligtvis, Grandeé von Impyrean. Man kan inte vara nog försiktig. Det finns så många oseriösa uppfödare numera. Nemesis kommer inte att göra er besviken.” Matriarken nickade åt någon som jag inte kunde se och i nästa ögonblick materialiserades hotet som jag hade väntat på i form av tre män som nu leddes fram till fållan. Jag pressade ryggen mot kraftfältet igen och kände de pirrande vibrationerna i huden. Jag fick en iskall klump i magen. Jag visste exakt vad som väntade. Det här var inte de första män som hade släppts in i min fålla. Hägnmästarens medhjälpare befriade männen från deras kedjor, avaktiverade kraftfältet framför dem, knuffade in dem och lät sedan resa den osynliga muren igen. Jag andades med korta flämtande andetag nu. Jag ville inte göra det här. Jag ville inte. ”Vad är det här?” utbrast en av fångarna och for med blicken mellan mig och den lilla skaran av åskådare utanför. ”Är det inte ganska uppenbart?” Matriarken krokade arm med senatorn. Hon gav sin make en belåten blick och tilltalade sedan fångarna med belevad röst: ”Det är era grova brott som har fört er hit. Men nu har ni en chans att vinna tillbaka er frihet. Min make kommer att benåda er om ni dödar barnet.” Männen stirrade på senatorn som gjorde en nonchalant gest med handen. ”Ni hörde vad hon sa.” En av männen svor mellan tänderna. ”Jag vet vad det 8
där är. Tror ni att jag är en idiot? Jag tänker inte gå i närheten av den!” ”Om ni inte gör det”, svarade matriarken leende, ”så kommer ni alla att bli avrättade. Seså, döda barnet nu.” Fångarna synade mig noga men efter några sekunder spred sig ett leende över den störstes ansikte. ”Det är bara en liten unge. Jag gör det själv. Kom hit, flicka lilla.” Han började gå mot mig. ”Ska det vara blodigt eller räcker det om jag bara knäcker hennes nacke?” ”Det bestämmer du själv”, svarade matriarken. Hans självförtroende fyllde de andra två med mod och hoppet om frihet färgade deras kinder röda. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet. Det fanns ingen möjlighet för mig att varna dem för att komma nära mig och även om jag hade kunnat göra det skulle de inte lyssna. Deras ledare hade redan slagit fast att jag bara var en liten unge och det var det alla såg nu. Ett ödesdigert misstag. Den storväxte sträckte vårdslöst ut handen för att hugga tag i mig och han var så nära att jag kunde känna lukten av hans svett. Det triggade igång någonting i mig. Det hade varit likadant vid alla tidigare tillfällen. Plötsligt skingrades rädslan och ersattes av ett våldsamt raseri. Jag satte tänderna i hans hand. Blodet sprutade, rött och hett. Han skrek och försökte dra tillbaka sin hand men det var för sent. Jag högg tag i hans handled och vräkte mig framåt samtidigt som jag vred om hans arm så att det knakade i lederna. Jag sparkade honom i knävecken och han föll framstupa i marken. Jag tog sats och 9
landade med kängorna mot hans bakhuvud så att skallen sprack. En av de andra männen hade också varit för djärv, vågat sig alltför nära mig och insåg först nu sitt misstag. Han skrek av fasa, men kunde inte fly. Jag var för snabb. Jag pressade handflatan mot brosket i hans näsa och tryckte in det i hjärnan. Jag klev över de båda kropparna för att komma till den tredje mannen – den som hade haft vett att frukta mig. Han skrek och snubblade baklänges mot kraftfältet, precis som jag själv hade gjort nyss, innan jag hade fyllts av raseri. Han lyfte sina darrande händer mot mig. Hela hans kropp skakade av snyftningar. ”Snälla. Gör det inte. Snälla, skada mig inte. Gör det inte!” Orden fick mig att tveka. Jag hade gjort det här i hela mitt liv. Slagits mot angripare, dödat för att själv undkomma döden, dödat för att inte själv bli dödad. Men bara en gång tidigare hade någon tiggt om nåd. Den gången hade jag inte vetat vad jag skulle göra och nu, när jag stod framför den här skräckslagne mannen, sipprade samma känsla av osäkerhet genom mig och fick mig att hejda mig. Vad skulle jag göra? ”Nemesis.” Plötsligt stod matriarken framför mig med bara kraftfältet emellan oss. ”Kan hon förstå tal?” frågade hon hägnmästaren. ”De har tillräckligt mycket människa i sig för att lära 10
sig språk”, svarade han, ”men hon kan inte svara förrän maskinerna har justerat hennes hjärna.” Matriarken nickade och vände sig mot mig igen. ”Du har imponerat på mig, Nemesis. Nu frågar jag dig: Skulle du vilja lämna den här platsen? Skulle du vilja ha någonting dyrbart som du känner kärlek för och vill beskydda och ett trivsamt hem med bekvämligheter som du förmodligen inte ens kan föreställa dig?” Kärlek? Bekvämligheter? Det var främmande ord. Jag förstod inte vad de betydde, men hennes röst var så lockande, så fylld av löften. Den lindade sig runt mitt medvetande som en mjuk melodi och överröstade snyftningarna från den skräckslagne mannen. Jag kunde inte slita blicken från matriarkens lysande ögon. ”Om du vill bli någonting mer än ett djur i den här eländiga fållan”, sa hon, ”så måste du bevisa att du är värdig att tjäna familjen Impyrean. Visa mig att du kan lyda när det gäller. Döda mannen.” Kärlek. Bekvämligheter. Jag visste fortfarande inte vad orden betydde. Det enda jag visste var att jag ville ha det. Jag skulle ha det. Jag sträckte ut handen och knäckte mannens nacke. Matriarken log när den tredje kroppen sjönk ihop framför mina fötter. Senare tog skötarna med mig till laboratoriet. Där väntade en ung flicka. Jag var bunden. Mina armar och ben var fängslade av tjocka järnbojor med ett ytterskikt av 11
skimrande elektricitet. Jag kunde inte sluta stirra på den märkliga varelsen framför mig. Så liten och darrande, med mörkt hår och hud, och en näsa som aldrig hade varit bruten. Jag visste vad det var för en varelse. Det var en riktig flicka. Jag visste det eftersom jag hade dödat en tidigare. Hon tog ett steg närmare mig. För nära. Jag morrade åt henne och hon ryggade tillbaka. ”Hon hatar mig”, sa hon och hennes underläpp började darra. ”Nemesis hatar dig inte”, sa doktorn lugnande men kontrollerade för säkerhets skull att mina bojor satt som de skulle. ”Det är så här diaboler uppträder i den här fasen av sin utveckling. De ser ut som vi, men de är inte mänskliga som du och jag. De är rovdjur. De kan inte känna empati eller godhet. De saknar helt enkelt förmåga att göra det. Det är därför vi måste civilisera dem när de är tillräckligt gamla. Kom närmare, Sidonia.” Doktorn vinkade henne till sig och Sidonia följde med honom fram till en datorskärm. ”Ser du?” frågade han. Jag kunde också se bilden på skärmen men jag fann den inte särskilt intressant. Jag hade spräckt tillräckligt många skallar för att känna igen en människohjärna när jag såg en. ”Det där kallas för frontala cortex.” Doktorn var tyst ett ögonblick och det fanns ett spår av fruktan i hans blick när han såg på flickan. ”Jag har naturligtvis inte själv 12
bedrivit någon forskning på området men i mitt arbete lär man sig helt enkelt saker genom att studera maskinerna.” Sidonia rynkade pannan, som om hans ord gjorde henne förbryllad. Han fortsatte snabbt och nervöst: ”Efter vad jag förstår kommer de här maskinerna att göra den här delen av hennes hjärna större. Mycket större. De kommer att göra Nemesis smartare. Hon kommer att lära sig att prata och resonera med dig. Maskinerna kommer också att initiera anknytningsprocessen.” ”Och då kommer hon att tycka om mig?” ”Efter i dag kommer hon att vara din bästa vän.” ”Så hon kommer inte att vara arg längre?” sa Sidonia med liten röst. ”Alla diaboler är skapade med den här aggressiviteten. Men Nemesis kommer aldrig att rikta den mot dig. Du är den enda personen i hela universum som hon någonsin kommer att älska. Och om någon skulle försöka skada dig … ja, då får de helt enkelt passa sig.” Sidonia log blekt. ”Men nu, min vän, vill jag att du ställer dig så att hon kan se dig. Ögonkontakt är helt avgörande för en lyckad anknytningsprocess.” Doktorn placerade Sidonia framför mig, men ändå gott och väl utom räckhåll. Han undvek skickligt min bitande mun när han fäste elektroder på mitt huvud. Efter ett ögonblick började det surra och brumma i dem. Jag kände en ilning i hjärnan och jag såg blinkande stjärnor på näthinnan. 13
Mitt raseri, min längtan efter att slita sönder och förgöra, lugnade sig. Började klinga av. Sedan ännu ett fräsande strömflöde. Och ytterligare ett. Jag stirrade på den lilla flickan framför mig och någonting nytt började långsamt vakna i mig. En känsla som jag aldrig tidigare hade upplevt. Ett utdraget dån i mitt huvud förändrade mig, omformade mig. Jag ville hjälpa den här flickan. Jag ville skydda henne. Dånet bara fortsatte, men sedan tonade det bort som om ingenting annat existerade i universum än hon. Modifieringen av min hjärna pågick i flera timmar och doktorn utförde ett antal tester. Han lät Sidonia gradvis komma närmare mig och studerade mitt ansikte när jag såg på Sidonia. Till slut var det dags. Doktorn såg till att Sidonia stod helt stilla, precis framför mig. För säkerhets skull riktade han sedan sin elpistol mot mig och lossade därpå mina bojor. Jag rätade på mig och skakade av mig kedjorna. Den lilla flickan gjorde en häftig inandning och hennes nyckelben avtecknade sig skarpt under den där smala halsen. Den skulle vara så lätt att knäcka. Det visste jag. Men trots att jag skulle kunna skada henne, trots att jag precis hade befriats från mina bojor och hon stod här framför mig precis som alla andra som jag hade dödat, var tanken på att skada den här varelsen direkt frånstötande. 14
Jag tog ett steg för att titta närmare på flickan, detta dyrbara väsen, vars överlevnad plötsligt kändes viktigare för mig än min egen. Så liten hon var. Jag förundrades över känslan som fyllde mig och som brann som glödande kol i mitt bröst. Denna ljuvliga glöd som väcktes av att bara se på henne. När jag sträckte ut handen och vidrörde den mjuka huden på Sidonias kind, ryggade hon bakåt en aning. Jag undersökte hennes mörka hår, så annorlunda än mitt eget vitblonda. Jag böjde mig fram för att studera irisarna i hennes stora ögon. Djupt därinne såg jag rädsla och jag ville att den skulle försvinna. Hon darrade fortfarande så jag lade händerna runt hennes tunna armar, stod mycket stilla och hoppades att min stillhet skulle lugna henne. Sidonia slutade darra. Rädslan klingade av. Hennes mungipor vinklades uppåt. Jag försökte härma henne och tvingade mina egna mungipor att kröka sig. Det kändes onaturligt men jag gjorde det för hennes skull. Det var första gången i mitt liv som jag handlade för någon annans skull än min egen. ”Hej Nemesis”, viskade Sidonia. Hon svalde ljudligt. ”Jag heter Sidonia.” En rynka uppstod mellan hennes ögonbryn och sedan pressade hon handen mot sitt bröst. ”Si-do-nia.” Jag härmade henne och lade handen mot mitt eget bröst. ”Sidonia.” Sidonia skrattade. ”Nej.” Hon tog min hand och lade den mot sin egen bröstkorg. Jag kunde känna hennes vilt 15
bultande hjärta under handflatan. ”Jag är Sidonia. Men du kan kalla mig Donia.” ”Donia”, upprepade jag och klappade lätt med fingrarna mot hennes nyckelben när jag förstod. Donia log brett och hennes leende fick mig att känna mig … varm, lycklig, stolt. Hon vände sig mot doktorn. ”Du hade rätt! Hon hatar mig inte.” Doktorn nickade. ”Nemesis är bunden till dig nu. Från och med i dag och under resten av sitt liv kommer hon att leva och andas bara för dig.” ”Jag tycker om henne också”, sa Donia och log mot mig. ”Jag tror att vi kommer att bli vänner.” Doktorn skrattade mjukt. ”Vänner, ja. Nemesis kommer att vara den bästa vän du någonsin kan ha. Hennes kärlek till dig kommer att vara tills du dör.” Och äntligen fick jag ett ord för känslan, denna underliga men underbara nya sensation inuti mig. Det var det här matriarken hade lovat mig. Det var kärlek.
16
17
1 Sidonia hade begått ett farligt misstag. Hon hade arbetat med att karva ut en figur ur ett tungt stenblock. Det var någonting hypnotiskt med laserknivens skimrande och svepande rörelser som avtecknade sig mot den mörka stjärnhimlen utanför fönstret. Hon riktade aldrig laserstrålen på det sätt som jag förväntade mig, men på något vis lyckades hon alltid trolla fram saker ur stenen som jag inte hade kunnat frammana i min vildaste fantasi. I dag var det en scen ur den helionistiska mytologin – en stjärna som förvandlades till supernova – som hon levandegjorde i den döda stenen. Men ett av hennes lasersnitt hade av misstag kapat ett alltför stort stycke sten från skulpturens bas. Jag upptäckte det genast och rädslan som sipprade genom mig fick mig snabbt på fötter. Stenblocket stod inte längre stadigt. Den tunga statyn skulle rasa samman vilket ögonblick som helst. Donia själv hade, omedveten om faran, sjunkit ner på knä för att studera den visuella effekt som hon hade skapat. 18
Jag närmade mig tyst. Jag ville inte ropa en varning. Det skulle kunna få henne att rycka till och skära sig på lasern. Då var det bättre att själv styra upp situationen. Jag rörde mig långsamt över golvet. Precis när jag kom fram till henne hörde jag det första knakande ljudet och i nästa ögonblick började stendammet regna och statyn tippa. Jag kastade mig fram och svepte undan Donia. En sekund senare rasade statyn i golvet med ett explosionsartat dån och luften i den instängda ateljén fylldes av damm. Jag vred laserkniven ur Donias hand och stängde av den. Hon slet sig lös och gnuggade sig i ögonen. ”Åh, nej! Det var jag inte beredd på.” Hon såg sig förskräckt omkring på förödelsen. ”Jag har förstört alltsammans, eller hur?” ”Strunta i skulpturen”, sa jag. ”Är du skadad?” Hon viftade dystert bort min fråga. ”Jag fattar inte hur jag kunde vara så klumpig. Det gick ju så bra …” Hon sparkade på en hög med stenkross med sin toffel. Sedan suckade hon och såg på mig. ”Sa jag tack? Det gjorde jag inte va? Tack, Nemesis.” Jag var inte intresserad av tacksamhet. Hennes säkerhet var det enda viktiga för mig. Jag var hennes diabol. Det var bara människor som suktade efter beröm. Diaboler var inte människor. Vi såg ut som människor, det gjorde vi verkligen. Vi hade mänskligt DNA, men vi var någonting annat: Vi var skapta fullständigt hänsynslösa och lojala till en enda 19
individ. Vi var beredda att döda för den personen och bara den. Det var därför alla inflytelserika familjer i imperiet ville knyta till sig diaboler som livslånga livvakter till sig själva och sina barn, och för att döda sina fiender. Men på senare tid hade flera diaboler gått för långt. Donia tittade ofta på utsändningarna från senaten för att följa sin pappas arbete. Det ”diabola hotet” hade debatterats flitigt under de senaste veckorna. Senatorerna hade diskuterat diabolernas tilltagande råhet och det faktum att de vid flera tillfällen hade dödat fiender till sina härskare över minsta småsak. Det hade till och med hänt att de dödat familjemedlemmar till barnet som de hade satts att skydda för att slå vakt om barnets intressen. För vissa familjer hade diabolerna visat sig utgöra mer hot än tillgång. Jag förstod att senaten måste ha fattat ett beslut i diabolfrågan för i morse hade matriarken överlämnat en skrivelse från kejsaren till sin dotter. Efter en enda blick på skrivelsen hade Donia kastat sig in i arbetet med stenskulpturen. Jag hade levt tillsammans med henne i nästan åtta år. Vi hade i princip vuxit upp sida vid sida. Det var bara när hon oroade sig för mig som hon slöt sig inom sig själv på det här sättet. ”Vad stod det i skrivelsen, Donia?” Hon fingrade på en stenflisa från den raserade statyn. ”Åh, Nemesis … De har förbjudit diaboler. Retroaktivt.” Retroaktivt. Det innebar även befintliga diaboler. Sådana som jag. ”Så kejsaren kräver att du ska göra dig av med mig?” 20
Donia skakade på huvudet. ”Det gör jag inte, Nemesis.” Naturligtvis skulle hon inte göra det. Och sedan skulle hon bli straffad. Min röst blev skarp. ”Om du inte kan förmå dig att göra det, måste kanske jag ta saken i egna händer.” ”Jag sa att jag inte gör det, Nemesis och det gör inte du heller!” Hennes ögon blixtrade och hon lyfte trotsigt på hakan. ”Jag ska nog komma på en lösning.” Sidonia kunde ge intryck av att vara undergiven och blyg, men det var bara på ytan. Jag hade länge vetat att hon hade en vilja av stål. Hennes pappa, Senator von Impyrean, kom till hennes hjälp. Han hyste sedan länge en stark antipati mot kejsaren, Randevald von Domitrian. När Sidonia bad för mitt liv tändes genast en trotsig glimt i hans ögon. ”Så kejsaren kräver hennes död, säger du? Nåväl, du ska inte vara orolig, min kära. Du ska inte förlora din diabol. Jag meddelar kejsaren att dödsdomen har verkställts och sedan kommer vi inte att höra mer om saken.” Men där tog senatorn miste. Som många andra mäktiga människor hade familjen Impyrean valt att leva isolerat och enbart socialisera med andra i cyberrum. Den närmast belägna opulensen – fria människor som levde utspridda på planeter – låg flera solsystem ifrån Senator von Impyrean och hans familj. Han utövade sin makt över opulensen på strategisk distans. Familjens fort låg i omloppsbana runt en obebodd 21
gasjätte som var omgiven av livlösa månar. Därför blev alla lika chockade när ett rymdskepp några veckor senare helt oannonserat dök upp. Det hade skickats ut av kejsaren under förevändning att ”inspektera” den döda diabolens kropp. Men det fanns ingen egentlig inspektör ombord på skeppet. Bara en inkvisitor. Senator von Impyrean hade underskattat kejsarens fientliga inställning till honom och hans familj. Min existens gav bara kejsaren en ursäkt att placera en av sina spioner i familjens fort. Inkvisitorer utgjorde en särskild gren inom prästerskapet och var specialutbildade för att konfrontera de värsta hedningarna och pränta in den helionistiska religionen i dem, inte sällan med våld. Enbart besöket av en inkvisitor borde ha skrämt senatorn till lydnad, men Sidonias pappa framhärdade i sitt trots. Inkvisitorn hade kommit till fortet för att inspektera en kropp och en kropp visades också upp. Det var bara inte min kropp. En av familjens tjänare hade nyligen drabbats av solsot. I likhet med diaboler var tjänare genetiskt programmerade för uppgiften att tjäna. Men till skillnad från oss hade de ingen nytta av att kunna fatta egna beslut och hade därför inte utrustats med den förmågan. Senatorn tog med mig till tjänarens sjukbädd och gav mig en dolk. ”Gör det du gör bäst, diabol.” Jag var tacksam över att han hade skickat Sidonia till sitt rum. Jag ville inte att hon skulle se det här. Jag lät 22
dolken sjunka in strax under kvinnans revbensbåge. Hon gjorde ingenting för att undkomma sitt öde. Hon ryckte inte ens till. Hon såg bara på mig med uttryckslösa ögon och en sekund senare var hon död. Först då fick inkvisitorn tillstånd att docka sitt skepp. Han utförde en hastig inspektion av kroppen och tittade sedan upp. ”Så underligt. Hon verkar ha dött alldeles … nyss.” Senatorn som stod bredvid honom svarade skarpt. ”Diabolen har legat döende i solsot i flera veckor och vi hade precis bestämt oss för att göra slut på hennes lidande när ni anlände.” ”Tvärtemot vad som stod i er skrivelse, alltså”, kontrade inkvisitorn och spände ögonen i senatorn. ”Ni påstod att dödsdomen redan var verkställd. Och nu när jag ser henne blir jag också fundersam över hennes storlek. Hon är ganska liten för att vara diabol.” ”Ifrågasätter ni kroppen också?” fräste senatorn. ”Jag har ju precis förklarat att hon har varit döende i flera veckor.” Själv stod jag i ett hörn och följde inkvisitorn med blicken. Jag bar en ny tjänaruniform som i viss mån kamouflerade min storlek och mina muskler. Om han genomskådade bluffen skulle jag bli tvungen att döda honom, men jag hoppades att det inte skulle bli nödvändigt. Att sopa igen spåren efter en besökande inkvisitors plötsliga död skulle kunna bli … komplicerat. ”Om er familj visade större respekt för Det levande kosmos”, anmärkte inkvisitorn, ”så skulle ert hushåll kanske slippa plågsamma sjukdomar som solsot.” 23
Senatorn drog ilsket efter andan för att svara, men precis då kom matriarken in genom dörren. Hon högg tag i sin makes arm och föll honom i talet. ”Ni har så rätt, inkvisitor! Vi är ofantligt tacksamma för er visdom.” Hennes leende var älskvärt. Hon delade inte alls sin makes önskan att trotsa kejsaren. Hon hade själv i unga år fått känna på kejsarens vrede när hennes egen familj hade fallit i onåd och ett av hennes syskon hade fått betala priset. Nu verkade hon nästan elektrifierad av skräck. Hela hennes kropp såg ut att darra av iver att behaga gästen. ”Jag skulle vara så tacksam om ni ville inspektera vår mässa i kväll, inkvisitor. Ni kanske kan identifiera vad vi gör för fel.” Hennes röst var honungslen och det lät underligt eftersom den vanligtvis var giftig och vass. ”Det gör jag gärna, Grandeé von Impyrean”, svarade inkvisitorn vänligt. Han sträckte ut armen för att dra hennes hand till sin kind. ”Jag går genast och förbereder tjänarna”, sa hon. ”Den här tar jag med mig direkt. Du där, kom med mig.” Hon vinkade åt mig att följa henne. Jag hade ingen lust att lämna inkvisitorn ur sikte. Jag ville följa vartenda steg han tog och registrera varje ansiktsuttryck, men matriarken gav mig inget annat val än att följa med henne, eftersom det var vad en tjänare skulle ha gjort. Vi lämnade rummet tillsammans och snart befann vi oss utom både syn- och hörhåll för inkvisitorn. Matriarken gick med snabba steg mot senatorns arbetsrum och jag följde efter henne. 24
”Galenskap”, muttrade hon. ”Det är ren galenskap att ta en sådan risk i det här läget! Du borde ligga död framför inkvisitorn och inte gå här bredvid mig!” Jag gav henne en lång och fundersam blick. Jag skulle gärna dö för Donia, men om det stod mellan mitt liv och matriarkens, skulle jag utan tvekan sätta mitt eget först. ”Tänker ni berätta för inkvisitorn vad jag är?” Medan jag talade visualiserade jag hur jag skulle döda henne. Ett enda slag mot bakhuvudet skulle räcka … Jag ville inte riskera att hon hann skrika. Då kunde nämligen Donia komma ut från sitt rum och jag ville verkligen inte döda mamman inför hennes ögon. Men matriarken hade en överlevnadsinstinkt som både hennes make och dotter saknade. Till och med min mjuka ton framkallade krusningar av skräck i hennes ansikte. Men eftersom de försvann lika snabbt som de hade kommit undrade jag om jag kanske bara hade inbillat mig. ”Naturligtvis inte. Om jag avslöjar sanningen nu är vi alla döda.” Hon fick leva. Jag slappnade av. ”Men eftersom du ändå är här”, sa hon mörkt, ”så ska du få göra nytta. Du ska hjälpa mig att gömma min makes skrifter innan inkvisitorn inspekterar hans arbetsrum.” Det gjorde jag gärna. Vi steg in i senatorns arbetsrum och matriarken fick lyfta på kjolarna för att snabbt kunna vada genom röran av hädiska skrifter och utdrag ur databaser som omedelbart skulle leda till döden för hela familjen om inkvisitorn hittade dem. ”Skynda dig”, sa matriarken och gjorde en gest med handen. 25
”Jag tar med dem till förbrännar…” ”Nej.” Hennes röst var bitter. ”Om vi förstör dem kommer min make bara att skaffa nya. Vi får nöja oss med att gömma dem tillfälligt.” Hon krökte fingrarna runt en spricka i väggen och genast öppnades en lucka till en lönngömma i golvet. Sedan slog hon sig ner i en stol och fläktade sig i ansiktet med handen medan jag började vräka ner famn efter famn med datachips och andra datordelar i lönngömman. Senatorn tillbringade större delen av sin tid här, där han reparerade, manipulerade och laddade ner information till sin personliga databas. Han läste alla texter han kunde komma över med stort intresse och diskuterade ofta innehållet med Sidonia. Det var vetenskapliga teorier och tekniska beskrivningar. Alltsammans hädiskt. Alltsammans en förolämpning mot Det levande kosmos. Jag stoppade ner senatorns persondator bland allt det andra och matriarken gick fram till väggen och stängde golvluckan. Sedan flyttade jag senatorns skrivbord så att den dolde gömstället. När jag rätade på mig igen upptäckte jag att matriarken studerade mig med smalnande ögon. ”Du tänkte döda mig nyss.” Hon såg utmanande på mig för att se om jag vågade förneka det. Det gjorde jag inte. ”Ni vet vad jag är.” ”Åh, ja. Det gör jag sannerligen.” Hennes läppar kröktes. ”Ett monster. Jag vet nog vad som försiggår bakom den där kalla och själlösa blicken. Det är därför diaboler har förbjudits. De skyddar en person men utgör ett hot mot 26
alla andra. Men du får aldrig glömma att Sidonia behöver mig. Jag är hennes mamma.” ”Och ni får aldrig glömma att jag är hennes diabol. Hon behöver mig mer.” ”Du kan inte ens förstå vad en mor betyder för ett barn.” Nej, det kunde jag inte. Jag hade aldrig haft någon mor. Det enda jag visste var att Sidonia var tryggare tillsammans med mig än med någon annan i hela universum. Till och med tryggare än med sitt eget kött och blod. Matriarken skrattade glädjelöst. ”Men varför ens försöka diskutera det här med dig? Det är ungefär lika meningsfullt som att försöka få en hund att förstå poesi. Nej, det som är viktigt är att du och jag har ett gemensamt intresse. Sidonia är godhjärtad och naiv. Utanför det här fortet, i det stora imperiet … kanske en varelse som du är exakt vad min dotter behöver för att överleva. Men du får aldrig – aldrig – berätta för någon vad vi har gjort i dag.” ”Aldrig.” ”Och om någon skulle få nys om att vi har skonat vår diabol, så är det din sak att lösa problemet.” Blotta tanken fick det att ila i mig av beskyddande vrede. ”Utan minsta tvekan.” ”Även om ’att lösa problemet’ börjar med dig själv.” Hennes ögon var hårda och fågellika. Det var ett påpekande som jag inte ens bevärdigade med ett svar. Naturligtvis var jag beredd att dö för Sidonia. Hon var hela min värld. Jag älskade ingen 27
annan än henne och hennes välbefinnande var det enda viktiga för mig. Utan henne förlorade hela min existens mening. Döden skulle vara en välsignelse jämfört med det.
28