N채ktergalen Carl Martin Grann
Copyright © 2013 Carl Martin Grann Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred/Alfreds Design Författarbild: Elon Månbåge Omslagsbilder: Morguefile och Fotoakuten (Stockholm) och Shutterstock (man med huva) Formgivning inlaga: Brun Mediaproduktion AB ISBN: 978-91-86775-76-6 Tryckt 2013 hos Bookwell, Finland
Allt som berättas här är sant, åtminstone i så måtto att jag har gjort mitt bästa för att återberätta händelseförloppet i så noga överensstämmelse som möjligt med hur det en gång berättades för mig. Carl Martin Grann
Första delen Kapellskärstragedin
7
Andra delen Attentatet
81
Tredje delen Död näktergal sjunger inte
166
Epilog
196
FÜrsta delen Kapellskärstragedin
Kapitel 1
D
et var en ovanligt fin sommar. Redan före midsommarafton hade en värmebölja lagt sig över den skandinaviska halvön och den skulle stanna i flera veckor. En polispatrull parkerade vid sommarstugan i Kapellskär i Roslagen. Anmälaren, en man som ringt tidigare under morgonen, hade uttryckt oro för sina grannar. Samtalet hade kommit in till stationen i Norrtälje via polisens nationella telefonnummer 114 14, inte via SOS Alarm, och ärendet klassades genast som prio tre, den lägsta, själva anmälan mottogs med den sortens trötta automatik som präglar en tjänsteman i tryckande hetta. Polisinspektören Pär Magnus Stoltz och polisaspiranten Claes Davidsson steg ur bilen och gick in på grusuppfarten med prövande steg. Inga tecken på liv i sommarstugan eller den omgivande trädgården noterades, bara ett intensivt fågelkvitter, och eftersom det inte fanns någon ringklocka knackade de på. Inget svar. Den äldre av dem, Pär Magnus Stoltz, tittade på den gula notislapp han höll i handen. Han hade klottrat ned några anteckningar. Efter avfarten Gillberga, ta tredje till höger, ta till höger igen vid korsningen med alla brevlådorna. Och så vidare. Detta för att navigera sig till rätt ställe i gyttret av sommarstugor. Där på lappen fanns också namnet Lennart Sjölander och ett mobiltelefon nummer. Stoltz tittade upp och sökte av omgivningarna med blicken. Svetten rann i pannan och blicken fastnade på det som måste vara anmälarens hus, mindre än hundrafemtio meter bort på en liten kulle. Han svor med eftertryck och bestämde sig för att gå upp och besöka den idioten och ta ett allvarligt samtal med honom innan de lämnade Kapellskär. Om man är bekymrad för sina grannar så tar man väl för fan och promenerar över dit och frågar: ”Hej,
8
Näktergalen
hur mår ni?” Istället ska polisen köra fyra mil fram och tillbaka från Norrtälje. Pär Magnus Stoltz lade många års yrkeserfarenhet och tjugo kilo extra bakom när han bultade på ytterdörren, hårdare denna gång, men ljudet hade ingen hämmande inverkan på fågelsången eller trädkronornas prassel i den varma sommarvinden. ”Hallå, det var från polisen är det någon hemma?” Inget svar, inga ljud inifrån. En silverfärgad stadsjeep stod parkerad på uppgången, på verandan i anslutning till ytterdörren fanns en utomhusmöbel, ett par tallrikar med matrester och halvt urdruckna glas stod på bordet. En rosa barncykel med stödhjul låg på sidan i gräset, en trädgårdsslang i slingor som en lång, brandgul mask. ”Vi tar väl ett varv”, sa Pär Magnus Stoltz. De gick tillsammans runt huset, ställde sig på tå här och där och försökte kika in genom fönstren. De överlade en stund. Sommarstugans ytterdörr och altandörr var bägge låsta och alla fönster var haspade. De grubblade. Eller rättare sagt, Pär Magnus Stoltz grubblade för sig själv och den unge aspiranten lyssnade passivt. Exakt vad anmälan bestått av visste inte Stoltz, den hade förstrött förmedlats muntligen via inre befäl tidigt samma morgon. Låset till ytterdörren var enkelt, Stoltz hämtade bräckjärnet från patrullbilens lastutrymme och forcerade det. Innanför hallen fanns ett rymligt allrum med en stor roslagsspis. Det var tryckande hett därinne, säkert flera grader varmare än ute, och utomhus visade termometern på trettio. Stanken var outhärdlig, och ett lågfrekvent brummande ljud hördes, som av en transformator. De bägge poliserna blinkade och kisade. I allrumet med roslagsspisen låg två människokroppar i onaturliga ställningar. De bägge polismännen drog efter andan. Något stod inte rätt till med kropparnas huvuden, det fanns inga ansikten. Och håret, varsin tufsig peruk som satt snett. Det stack ut en vit skärva som från ett stortäggskal. Ett öra som satt på fel ställe. En underkäke som mötte de bägge polismännen med hela
Näktergalen
9
den vita tandraden, den hängde onaturligt ned över bringan. Och överallt levrat blod. På golvet, på soffan, på väggarna. Blodet var svart, inte rött. Man kunde förmoda att det hade varit en man och en kvinna, åtminstone av kläderna att döma. Mannen hade klubbgrön piké tröja och shorts, kvinnan en knälång kjol och ljusrosa, ärmlös blus. Polismännen höll upp varsin arm framför ansiktet för att andas i armväcket mellan kväljningarna. Vita maskar i hundratal åt av halsarna och huvudena på liken. Den unge polisaspiranten Davidsson fick för sig att nät brummet från transformatorn kom från taket, så när han långsamt vände blicken uppåt var det inte för att be om nåd. Han böjde nacken bakåt och hans läppar gick ofrivilligt isär. Taket var egentligen i ljus furu men nu var det svart av miljoner flugor som surrade ovanför deras huvuden, svarta punkter som rörde sig i hastiga rörelser och bildade ett gigantiskt raster, som ett böljande svart hav, en jättelik sammanhållen varelse som hovrade dovt och hotfullt ovanför dem. Stoltz blick flackade i rummet, såg nu att den döde mannens högra hands tumme hade stelnat i bygeln på ett hagelgevär. Vapnet vilade beskedligt över hans lår. Stoltz gjorde en rörelse mot radion på sin axel, men han hejdade sig. Davidsson stirrade fortfarande uppåt och in i det böljande havet av flygfä i taket, men bägge kände de den obestämda känslan av att vara iakttagna av någon. De såg nu flickan. Hon satt vid ett köksbord i rummet intill och åt ur en ask russin. * Han kunde inte se något, och fick panik. Han hörde ljud, fågelkvittret och vinden och Stoltz som skrek Claes! Claes! och han kände hur någon höll fast honom. Greppade med en hand om vardera axeln och ruskade honom lätt. Han kiknade, ögonen tårades. Det kom fler kräkningar och även efter att magsäcksinnehållet spritts över gräset fortsatte
10
Näktergalen
kramperna i buken. Lungorna skrek efter luft. Fyra ord hade flickan sagt ögonblicket tidigare: ”Mamma och pappa sover.” Pär Magnus Stoltz uppskattade hennes ålder till tre eller fyra. ”Vad heter du?” sa han, men fick inget svar. ”Var inte rädd. Vi är poliser, vi ska hjälpa dig. Hur gammal är du? Hur länge har mamma och pappa sovit?” Inget svar. Stoltz förstod att konversationen inte skulle komma längre. Den unge Davidsson hade plötsligt sprungit ut samma väg som de kom, ut i friska luften. Stoltz hade själv en liten djävul som satt sig någonstans bakom adamsäpplet, och som nu ömsom kittlade retligt och ömsom slog obarmhärtigt på hans kräkreflex. Men han höll sig och svor tyst och gick från flickan i köket ut till Davidsson, som låg på alla fyra på gräsmattan utanför. Och sedan, brydd över i vilken ordning han skulle ta hand om saker och ting, gick han tillbaka in igen för att försäkra sig om att flickan var okej. Han tog en snabb lov genom resten av sommarstugan, vandrade hastigt från rum till rum utan att påträffa fler kroppar, levande eller döda. Han bar försiktigt den lilla bräckliga flickkroppen mot bilen. Hon var avmagrad och påtagligt uttorkad. Det ångade om henne, samma odör som den inne i stugan, och hon hade ett vitt men mycket fläckigt nattlinne på sig. Hon luktade av skräck och avföring, trots värmen tycktes hon frysa i Stoltz armar. Hon gjorde inget motstånd när han frustande stapplade ut på gruset med henne i sina armar. Hennes ögonglober verkade sitta aningen utanför sina hålor, fast egentligen var det väl så att det var hålorna som var urgröpta. De onaturligt stora ögonen följde uppmärksamt varje rörelse han gjorde när han satte henne i baksätet på bilen och gav henne en flaska vatten. Han satte igång motorn på tomgång för att bilens luftkonditionering skulle sätta in. Den unge Claes Davidsson satt på gräsmattan och skakade fortfarande lätt. Han hulkade och spottade något okänt grönt och
Näktergalen
11
det mesta hamnade på den redan nedspydda uniformsskjortan. Stoltz sa: ”Okej, vi gör så här. Du får ta flickan till lasarettet. Ta henne till akuten, vandra förbi alla köer. Förstår du? Förklara för dem, se till att de tar in henne. Jag stannar här, kontaktar LKC och så vidare.” Davidsson svalde magsyra, men nickade. Stoltz lade tillbaka bräckjärnet i lastutrymmet och tog ut två rullar av blåtejpen.
12
Näktergalen
Kapitel 2
S
amtidigt som Pär Magnus Stoltz gick upp till anmälarens hus såg han hur Claes Davidsson körde patrullbilen i hög hastighet genom sommarstugeområdet, motorn som övervarvade, gruset och dammet som yrde bakom de två pulserande blåljusen. Hoppas han klarar det, tänkte Pär Magnus utan att veta exakt vad han menade med det. Hans ena mobiltelefon, tjänstetelefonen, ringde på nytt. Det var samma röst som han pratat med ett par minuter tidigare, yttre befäl, då denne beslutat om avspärrning. Stoltz pratade i luren med korta meningar. Gjorde pauser när yttre befäl gav vidare instruktioner eller ställde frågor till honom. ”Nej, ja, just det. Ja, vid avfarten Gillberga. Nej, jag skickade aspiranten med flickan till lasarettet. Jag stannar på plats och är på väg upp till anmälaren. Vem på krim är det? Tekniska också? Nej, jag vet inte, jag vet inte. Det är ingen kul syn, bara så att ni är beredda på det. Jag vet inte. Ja, det ligger ett hagelgevär där.” När han närmade sig anmälarens stuga kom makarna Sjölander, båda i sjuttioårsåldern, ut och mötte honom i grinden. ”Vad är det som har hänt?” sa Lennart Sjölander. ”Var det ni som ringde?” ”Ja, min hustru var orolig att något hade hänt.” Pär Magnus var nu glad för att paret inte själva gått över till grannstugan. Det som fanns där var inget för vanligt folk. ”Kan ni berätta varför ni ringde?” Stoltz tittade växelvis på Margaretha Sjölander, som tittade på sina fötter, och på Lennart Sjölander som log tillbaka emot honom. Kanske inte så passande med ett leende i den här situationen, om det nu var ett leende? Kanske var han nervös. ”Vi vet ju när de är där och när de är borta. Med tanke på BMW:n, den syns ju om man säger så.” Lennart Sjölander nickade mot stugan där Stoltz och Davidsson
Näktergalen
13
gjort det makabra fyndet. På uppfarten stod den silverfärgade X5:an. ”Och vet ni vad de heter?” Bägge Sjölanders skakade på huvudet. ”Vet ni var de bor, vad de jobbar med?” ”De är snobbar från Östermalm”, svarade Margaretha Sjölander snipigt, men såg sedan ut att ångra sig. ”Har det hänt något?” frågade Lennart Sjölander för andra gången. ”Ja, de är döda, bägge två”, sa Stoltz. Margaretha Sjölanders bröst hävde sig. Genom de glipor hon format ögonen till, två skottgluggar, stirrade hon tillbaka på den överviktige polismannen där han stod i svettig uniform bara två meter framför henne. Men sedan vände hon sig med ett ansträngt ansiktsuttryck mot sin make, som för att påpeka att det var hans tur att säga något. Men maken stod bara och gapade mot Stoltz en lång stund, och Stoltz i sin tur orkade inte möta hans fåraktiga blick mer än några sekunder. Lennart Sjölander såg ut att tänka fler tankar än hans hjärna orkade med. Till slut frågade han: ”Och flickan, då?” ”Hon lever. Min kollega är på väg med henne till lasarettet.” * Pär Magnus Stoltz stod en lång stund på grusuppfarten med de båda rullarna avspärrningstejp, vägde dem i sina händer. Han hade ingen större lust att gå in i stugan igen. Hur skulle han dra tejpen? Hettan, den senaste halvtimmens upplevelser, promenaden till grannstugan, alltihop gjorde att han badade i svett. Och lukten av människolik i förruttnelse fanns fortfarande i hans näsborrar. Beträffande anmälarna, paret Sjölander, så hade det snart stått klart för Stoltz att de hade sina grannar under mycket bättre uppsikt än vad de ville tillstå. Men de hade alltså inte sett till dem på ett par dagar, men känt sig övertygade om att de fortfarande fanns därinne. Till slut hade maken ringt till polisen.
14
Näktergalen
Nu monterade Pär Magnus Stoltz avspärrningstejpen. Texten låg i blått mot vit bakgrund, med det förstnämnda ordet i mer markerad stil. Snedställda blåa ränder höll isär orden. POLIS AVSPÄRRAT / POLIS AVSPÄRRAT. Han knöt änden om grindstolpen och slog helt sonika tejpen från träd till träd, via en solstol och handtaget på en gräsklippare som stod på gräsmattan, till nästa träd och så vidare i en improviserad cirkel runt hela sommarstugan. Han avslutade vid utgångspunkten med en knut runt den andra grindstolpen. Han beslöt att inte gå in i stugan förrän arbetskamraterna från krim och tekniska anlände. De fann honom i en stol på verandan utanför den uppbrutna ytterdörren, som stod halvöppen. Snart var huset i Kapellskär omgivet av parkerade fordon och tjänste män i febril aktivitet. En patrullbil vars blåljus av någon anledning fortfarande blinkade tyst på taket, samt ett av de specialfordon, en modifierad husbil av märket Mercedes, som svenska polisens tekniska rotlar använder. Ytterligare en bil kom flera timmar senare, den tillhörde Rätts medicinalverket. Det var rättsläkaren Ingemar Thiblin och hans assistent från Rättsmedicinska avdelningen i Uppsala som ringts in till platsen. De arbetade i hettan och stanken under återstoden av dagen, viftade och slogs med flugor och mygg inne i stugan, fotografier togs, noteringar gjordes. Både Stoltz och kriminalinspektör Anna Stålhamre ringde otaliga samtal och anropade länskommunikationscentralen från radion i patrullbilen. Civilanställda på stationen inne i Norrtälje kontaktade fastighetsregistret och gjorde slagningar i Dafa i syfte att få identiteterna på de döda bekräftade. De sökte i bilregistret, vapenlicensregistret, lade metodiskt sitt pussel. Sent på eftermiddagen hade Pär Magnus Stoltz tagit en av patrullbilarna över till paret Sjölander på nytt, uppmanat dem att följa med till stationshuset. De hade följt med men det hade varit tryckt stämning hela vägen in till Esplanaden 1 i Norrtälje. Det var stökigt på polisstationen, en stor bilolycka hade inträffat under eftermiddagen på motorvägen, stiltjen som rått i
Näktergalen
15
distriktet under förmiddagen hade brutits. Man hade fått kalla in extrapersonal. Polismästardistriktets tillförordnade chef hade själv mött upp Stoltz och förklarat att några andra kollegor skulle ta hand om Sjölanders istället. ”Du måste ta hand om Davidsson, grabben är förstörd”, sa han. Samme tillförordnade chef för Roslagens polismästardistrikt mottog senare muntligen rapport från kriminalinspektör Anna Stålhamre, efter att hon med trötta ögon och två utsträckta pekfingrar knackat en PM om ärendet på sin dator. Hon hade fyllt i blanketten Uppgifter betr. avliden person och postat till Rätts medicinska avdelningen i Uppsala, samt Primärrapport dödsfall, som lades till ärendet. ”Ett utvidgat suicid, preliminärt”, sa hon till sin chef. ”Man tar först livet av någon annan och sedan sig själv. Mannen hade skjutit kvinnan i huvudet på nära håll, därefter stoppat hagelbockens mynning i sin mun och tryckt av med tummen.” Hon suckade och fortsatte: ”För djävligt, men det händer trots allt några gånger per år, till och med i det här fredliga lilla konungariket. Rättsläkaren inkommer med en mer slutgiltigt preliminär rapport innan han går på semester på fredag.” ”Mer slutgiltigt preliminär, säger du?” ”Ja, vi får invänta. Fan, du skulle ha sett. De hade ju legat där i värmen i flera dagar.” Medarbetare vid närpolisområdet Täby i Stockholm fick åka på adresser i Djursholm under sena eftermiddagen med dödsbud, Citys kollegor for runt i innerstan, detsamma skedde på andra platser i landet. I Långedrag utanför Göteborg gjordes också ett hembesök av det här dystra slaget. Många kollegor inom kåren tycker i själva verket att just denna arbetsuppgift, att lämna dödsbud, är det allra värsta som man kan råka ut för i yrket. Ystad spolisen i Skåne hade nästan fem mil till en gård ensligt belägen på Österlen. Man försökte per telefon få tag på någon som bodde i London. De tog alla chockade emot beskedet att två av deras närstående inte längre fanns.
16
Näktergalen
* Hemma i villan på kvällen berättade Pär Magnus Stoltz för sin fru om sin dag ute i Kapellskär. Han berättade om sommar stugan, liken, flugorna, flickan, hur han fått springa fram och tillbaka mellan flickan inne i köket och Claes ute på gräsmattan. ”Jag tänkte att fan, nu har jag två barn att ta hand om.” Han hade bara ett par veckor till pension. Efter trettiofem år vid ordningen har han väl hanterat en och annan döing, självspilling eller inte, burit dem stela som plankor, och vad blod och annat snask beträffar var det väl inte värre än vid vilken trafikolycka som helst. Det var bara det att han hade känt sig så ensam. Han redogjorde också för besöket hos anmälaren. Eller anmälarna, snarare. Paret Sjölander. De hade försökt ge intryck av att de minsann skötte sitt och inte i onödan lade sig i andras liv, men de kände till både de avlidnas namn och vanor. Hur ofta de brukade komma och gå under sommarhalvåret. Sjölanders hade berättat att de som ägde stugan hette Hellsten. Mamma, pappa och ett barn, en liten flicka. De bodde på Grev Magnigatan på Östermalm i centrala Stockholm, de brukade synas under en sammanhållen vistelse på tre veckor varje sommar sedan de köpt sommarstugan fyra år tidigare, men såvitt de visste så kom familjen ibland också ut på helgerna under vår och höst. Dottern hette Amanda, hon borde vara fyra nu för hon var nyfödd när de köpte stället. Mannen jobbade som advokat på en av de stora, välkända affärsjuristbyråerna vid Norrmalmstorg. Ibland lämnade han stugan med stadsjeepen för att åka och handla. Om dagarna gick de bägge föräldrarna och flickan till badplatsen en dryg kilometer bort. ”När det är så här fint väder brukar de äta frukost och middag på verandan”, hade Lennart Sjölander upplyst honom. ”Men inte sedan i söndags.” ”Och kan ni berätta varför ni ringde?” ”Det var min fru som var orolig.”
Näktergalen
17
”Vi funderade båda på vad som hänt”, lade Margaretha Sjölander till. Hon hade annars mest varit tyst. Stoltz hade lyssnat med trötthet och rastlöshet och försökt driva samtalet mot avgörande detaljer. Hade de sett något, hört något? Andra personer, fordon? Hade de pratat med de avlidna nyligen? Tydligen hade Hellstens anlänt drygt en vecka tidigare. Ja, tio dagar för att vara exakt. Margaretha och Lennart Sjölander hade börjat diskutera sina grannars förehavanden redan i måndags, i förrgår, när de inte som vanligt dök upp för frukost på verandan, trots att bilen vittnade om att de fortfarande var kvar. Inte under hela måndagen hade de synts till, men det är klart, de kunde ju gett sig av till fots, utan att deras grannar sett det. Under tisdagen, det vill säga gårdagen, hade det hettat till mellan makarna Sjölander, som snart skulle fira guldbröllop. Men det fanns inte något äktenskapsgräl omnämnt i uppgifterna som lämnades till Stoltz. Han läste med matta ögon möjligen in en del av detta mellan raderna. Familjen Hellsten hade inte ätit middag på verandan på måndagskvällen och fortfarande inte synts till på annat sätt, ingen frukost i det fria på tisdagens morgon heller, och Sjölanders hade därför satt grannhuset under förhöjd bevakning. Fast det var inte på det sättet de hade uttryckt saken. Hustrun ville att mannen skulle gå över dit och kontrollera om allt stod rätt till, men han vägrade, den gamle mannen. Han skrattade till och med. Det var inte deras sak hade han sagt. De började gräla. ”Gör det själv då!” ”Nej, jag vågar inte.” Under eftermiddagen på tisdagen hade de gått sin vanliga promenad och passerat huset med den exklusiva BMW:n på nära håll. Och det var då det hade hänt. De hade sett flickan skymta till i ett av sommarstugans fönster. Fru Sjölander hade då, trots makens nervösa protester, promenerat in på uppfarten och bultat på dörren. Ingen öppnade. De hade fortsatt hem till sitt och överlagt om situationen hela
18
Näktergalen
vägen. Fru Sjölander insisterade på att man borde ringa polisen, något var kusligt fel med situationen. Hennes make hade vid det laget förstått att det var han som var ”man”, men han tyckte att det var fel att lägga sig i. Det skulle bara skapa besvär för alla parter, och det fanns säkert en naturlig förklaring. Så ytterligare en sommarkväll hade passerat. ”Men när de inte syntes till vid frukosttid i dag heller så ringde jag”, hade Lennart Sjölander sagt. Stoltz hade nickat och sagt: ”Vi behöver ta med er till Norrtälje för förhör.” Margaretha Sjölander hade då sett ännu mer blek och trött ut än vad hon gjort då Stoltz knappt tio minuter tidigare berättat för dem att paret i grannstugan var döda. ”Men vi har inte gjort något”, skrek då Lennart Sjölander. ”Det är upplysningsvis.” Stoltz berättade för sin fru hur han sålunda återvänt till stugan för att spärra av den och invänta personal från krim och tekniska och, senare under eftermiddagen, en rättsläkare som skulle göra en undersökning på plats. ”Men det jävligaste var när vi kom tillbaka”, förklarade Pär Magnus Stoltz för sin fru. ”Jag fick ta hand om Claes, min nya. Han är färsk, direkt från skolan. Bara tjugofyra år. Jag är hans handledare. Vi satt i ett förhörsrum nästan till åtta, han gnydde och bölade. Det var synd om honom.” Pär Magnus Stoltz såg uppgivet mot sin fru, suckade. ”Hur gick det på lasarettet då?” frågade hon. ”Med flickan.” ”Jo, de tog hand om henne”, svarade han. ”Claes berättade att de hade ställt frågor. Han fick vänta utanför akuten i nästan två timmar. Sedan kom de ut och sa att de behövde köra henne till Ackis i Uppsala. Claes följde med ambulansen, körde eskort hela vägen. De tog henne till barnpsyk. Hon blev inlagd.” ”Men det gjorde han väl bra, din aspirant?” sa frun. ”Jodå. Men han är svårt chockad, stackaren”, sa Pär Magnus Stoltz.
Näktergalen
19