Mardrรถmmar
Mardrommar
Den första boken om Olivia och Enderra: Där drömmar blir till
www.opal.se © Emma Andersson, 2013 Omslag: Lisa Zachrisson Omslagsfoto: Nina Pak/Arcangel Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Bookwell in Finland, 2013 ISBN: 978-91-7299-619-9
Emma Andersson
MARDRĂ–MMAR
Opal
4 Det skulle inte finnas någon godhet utan ondska … Charles Mackay
I drömmen är jag aldrig ifred. Där är allting annorlunda. Jag är det allseende ögat som ingen undkommer. Jag kan höra till och med den knappt uttalade viskningen. Jag kan bevittna allt, men inget göra för att förhindra eller avbryta. Jag har ingen aning om vart drömmen har fört mig den här gången. Någonstans långt bort hörs ett hotfullt muller, en varning från ett annalkande oväder för vad jag kan komma att möta. En gång berättade Johnny för mig att naturen här har kraften att visa vad den tycker om världen. Ikväll tänker naturen inte vara nådig, vilket innebär att det finns en mänsklig kraft inte särskilt långt härifrån med exakt samma avsikter. Luften omkring mig sprakar och känns tung, ovädret är inte långt borta. Något drar mig framåt, in i en enorm sal. Det vackra marmorgolvet är så blankputsat att jag skulle ha kunnat spegla mig i det om jag hade haft någon spegelbild i mitt osynliga tillstånd. Väggarna är täckta av stora väggmålningar och väver med magnifika motiv av forntida drottningar och kungar i praktfulla kläder. De dansar på storslagna baler eller utkämpar strider mot fasansfulla monster eller rivaliserande furstar. Längst fram i salen står en förgylld tron. Där sitter en ung man. Han är klädd i en vit guldbroderad skjorta och mörka byxor. Det mörka ostyriga håret är lätt tillbakakammat 27
för att ge fri sikt åt de nästan svarta ögonen som ser allt. Det väl ansade skägget som täcker kinder, haka och överläpp får honom att se charmig och stilig ut. Han är en ung man som de flesta unga kvinnor skulle drömma om att få ta hem och presentera för sina föräldrar. Till synes den perfekte mannen, men skenet bedrar. Simon Tara ser bekymrad ut och påminner för tillfället mer om en pojke än en man. Fast jag vet sedan tidigare att det är just det som är så farligt med honom. Man ska inte låta sig luras av hans oskyldiga utseende och charm, eller det faktum att han inte alls ser ut att vara en skurk som har mördat och missbrukat sina förmågor för att slå sig fram till den tron han sitter på. Jag undrar vad det är som får honom att se så där oroad ut. Jag trodde inte att Simon Tara kunde känna någonting. Minst av allt oro. Jag trodde att han kände sig helt överlägsen alla andra och på så sätt inte var rädd för någonting. Fast det är klart, han misslyckades med sin storslagna plan förra gången, då han inte hade räknat med att Johnny skulle vara modig nog att döda Gaspar för att rädda honom. Och nu är Johnny, Simon Taras mäktigaste fiende, odödlig fram till sin tjugoettårsdag. Om jag hade varit Simon Tara hade jag kanske också varit rädd vid det här laget. Han sitter och stirrar fundersamt framför sig medan hans fingrar leker med en förgylld dolk. Den flyger livsfarligt upp och ner, men han tappar den aldrig. Simon Tara är lika skicklig med fysiska vapen som med sina överlägsna förmågor. Jag betraktar honom där jag står, bara någon meter bort, i min osynlighet. Tänk om han visste att jag kan se honom nu. Jag ska just till att gå lite närmare när de jättelika dubbeldörrarna plötsligt slås upp bakom mig. Jag vänder mig hastigt om och får syn på Zire Boris, den ondskefulle och lojale kaptenen för Simon Taras armé. Senast vi sågs försökte han döda mig, nu marscherar
28
han g enom salen med fyra soldater i släptåg. Ytterligare två soldater stänger dörrarna bakom dem. De går i rask takt fram till Simon Tara. Zire Boris faller på knä framför honom i en vördnadsfull bugning. ”Ers majestät”, hälsar han med sin obehagliga röst. Simon Tara ägnar honom inte ens en blick. ”Res dig, Zire, dina bugningar är patetiska”, muttrar den självutnämnde kungen uttråkat och vänder sin genomträngande blick mot dem. ”Zire, jag trodde att du var på väg till Elinien.” Zire Boris nickar och vågar sig på ett nervöst skämt: ”Men nu är jag tillbaka, ers majestät.” Simon Tara uppskattar inte skämtet. Han slår sin högra knytnäve i tronens armstöd så hårt att det går av. Jag har aldrig sett Simon Tara riktigt arg förut och det går inte att ta miste på skräcken i Zire Boris ögon. ”Varför är du tillbaka?” rasar Simon Tara hotfullt och spetsar kaptenen med sin svarta blick. ”Varför? Jag skickade iväg dig för ett dygn sedan! Du kan omöjligt vara tillbaka redan! Säg mig, Zire, inte blev du attackerad av den mystiske hämnaren som än en gång på egen hand har lyckats övermanna den starka armé som jag sände ut dig att leda?” Zire Boris skruvar oroligt på sig och ser sig försiktigt om på de andra fyra soldaterna som står några steg bakom honom. Deras tidi gare likgiltiga ansikten uttrycker ren skräck och när deras ledare vänder sig framåt igen ser han än mindre pigg ut på att svara. ”Zire”, säger då Simon Tara plötsligt och Zire Boris vänder hoppfullt blicken upp mot den nu oväntat vänliga rösten. ”Zire, berätta för mig. Säg sanningen. Det är inte ditt fel att alla mina soldater försvinner i dimmor och mörker utan att du kan förklara varför eller vart de tar vägen. Så säg mig, Zire, var det så det gick till, även den
29
här gången? Var det han som Enderras folk kallar Dimmornas Prins som än en gång fick mina soldater att försvinna mitt i tomma intet?” Simon Tara ser vänligt och förstående på Zire Boris och det är en blick som påminner om en förälder som ställer en fråga till sitt busiga barn. Fast blicken är lika förrädisk som Simon Tara själv. Är Zire Boris verkligen dum nog att gå på det? ”Vi tog inte vägen genom Den Mörka Skogen, ers majestät”, börjar Zire Boris. ”Det ville ers majestät inte att vi skulle göra, så jag beordrade en lång omväg. Vi marscherade i utkanten när vi plötsligt hörde munspelets melodi, den där dystra som jag har berättat om. Och med melodin kom dimman. Vi kunde inte se någonting, inte ens var vi satte våra fötter.” Zire Boris avbryter sig själv och sneglar nervöst på de fyra soldaterna bakom honom, som för att de ska bekräfta hans historia. De nickar ivrigt och en av dem tillägger med eftertryck: ”Kapten Boris har alldeles rätt, ers majestät. Vi kunde knappt se våra egna händer!” Än en gång nickar de andra instämmande och Zire Boris fortsätter: ”Jag beordrade soldaterna att stå blixtstilla och göra sig redo för attack. I ers majestäts namn skulle vi bekämpa denne Dimmornas Prins och visa honom vem som verkligen bestämmer i Enderra.” Zire Boris tystnar plötsligt och Simon Tara suckar otåligt och nästan föraktfullt. ”Men självklart misslyckades du”, säger han med en ton som förutom besvikelse och förakt även rymmer förundran och ett uns av skräck. ”Vi hade inte en chans, ers majestät”, vågar sig en annan av de fyra soldaterna på att säga. ”Vi såg honom aldrig.” ”Nej, det var som om han var ett med melodin och dimman”, intygar ännu en av dem. ”För när melodin upphörde försvann dimman och då var han borta. Han och alla de andra!” 30
”Vi var de enda som blev kvar”, nickar en tredje och den fjärde ser nervöst på Zire Boris innan han tillägger: ”Vi vet inte vart de andra tog vägen, ers majestät. De bara försvann i tomma intet utan att ge ifrån sig minsta ljud. Vi vet inte ens om de ännu är vid liv.” Efter det blir det alldeles tyst. Simon Tara har begravt ansiktet i båda händerna. Till slut masserar han försiktigt sina tinningar med den ena handen. ”Ers majestät…?” börjar Zire Boris, men blir avbruten: ”Du har försatt mig i en mycket svår position här, Zire.” Simon Taras röst är kall som is. ”Du har misslyckats, och svikit både mig och Enderra. Och som kung kan jag inte se mellan fingrarna på något sådant.” Han ser på sin kapten med svarta ögon: ”Dessutom kan jag inte låta bli att känna misstankar, Zire. Sju gånger har du nu återvänt till mig som en av de enda fem överlevande. Man kan undra över hur det kan komma sig att vår fiende skonar dig varenda gång. Här sitter jag i tron att du är min närmaste man, medan det kanske är så att du hjälper denne mystiske musikant …” ”Nej, ers majestät, jag försäkrar er!” utbrister Zire Boris desperat, när han förstår vad hans härskare försöker antyda. ”Jag är er tjänare – er och enbart er! Ers majestät …” ”Något märkligt är det när vår fasansfulle fiende låter fem leva.” Simon Tara studerar uttråkat sina naglar. ”Om det nu var fem som återvände, förstås.” Zire Boris tittar upp. ”Jag gör vad ers majestät än ber mig om.” Simon Tara överger sina naglar. ”Gå då ut tillsammans med dina soldater. Känn min vrede. Dö den död som är straffet för den som sviker mig.” Zire Boris darrar när han nickar. ”Som ni vill, ers majestät.” 31
Han gör tecken åt sina soldater och de vänder om för att möta sin död utanför dubbeldörrarna. Soldaterna utanför släpper ut dem, men just som Zire Boris ska följa efter dem, hörs Simon Taras röst igen. ”Men vad är det jag tänker på? Kom tillbaka, Zire.” Zire Boris stannar bara någon centimeter ifrån mig. Jag skulle knappt ens behöva höja handen för att snudda vid hans smutsiga slitna läderbrynja, dra värjan ur dess skida och hugga ner honom där han står. Tanken är farligt lockande. Dubbeldörrarna slår igen bakom de fyra soldaterna med ett dovt ljud. Bara några ögonblick senare hörs fasansfulla skrik av smärta och panikslagna rop på hjälp. Straffet för den som sviker. Simon Tara reser sig med uttryckslös min från sin tron. Han går fram till Zire Boris. ”Zire”, säger han långsamt. ”Du har tjänat mig i flera år nu. Mestadels har du gjort mig gruvligt besviken, men du har åtminstone aldrig sviktat i din tro på mig och det jag försöker åstadkomma för Enderra. Har jag rätt?” Zire Boris vågar inget annat än att nicka. Simon Tara har börjat gå runt sin trogne tjänare i en vid cirkel. ”Du känner mig, Zire. Du vet varför jag har förklarat krig mot Elinien. Du vet vem jag fruktar mer än någon annan.” Zire Boris rycker till av ordvalet. ”Fruktar, ers majestät?” Simon Tara nickar, men stannar inte upp. ”Ja, fruktar”, medger han. ”Gaspars död gjorde Jonathan Philipe Rose odödlig och han är mig på spåren. Mina soldater försvinner i dimman för att aldrig dyka upp igen … Snart kommer han hit. Och hur ska jag kunna kämpa mot en pojke som inte kan dö? En pojke som Väktaren utan att tveka kommer att överlämna sin makt 32
till, när dagen kommer? Jag är skickligare, men att slåss mot någon som omöjligt kan besegras? Jag fruktar honom, Zire. Jag fruktar för mitt liv.” Zire Boris står blixtstilla. Uttrycket i hans ansikte säger mig att han inte har den blekaste aning om hur det är meningen att han ska reagera inför hans herres intima bekännelse. Hans konung, den man han dyrkar och älskar, har just erkänt att han är svag. Att han har en svaghet som kan leda till att han kan bli besegrad. Vad ska han säga? Något uppmuntrande? Ska han ens våga tro honom? Eller ska han låtsas som ingenting? Till slut säger Zire Boris det enda han kan komma på: ”Ge mig några mannar, ers majestät. Ett tiotal, kanske. Det skulle väl ers majestät kunna avvara från fronten?” Simon Tara skakar på huvudet och vänder tillbaka till sin tron, men Zire Boris fortsätter enträget: ”Ge mig några mannar och vi ska jaga fatt på honom. Dö kan han kanske inte, men döden är inte det enda som kan plåga en människa.” När jag ser det längtansfulla uttrycket i den ondskefulle kaptenens ansikte, ser hans längtan efter att få använda sin förmåga att tortera andra människor med blotta tanken, kan jag inte låta bli att känna en kall rysning av obehag. Det gör mig illamående. Även Simon Tara ser till en början äcklad ut. Han tillhör en något mer förfinad kategori av ondskefulla människor. Hans dåd är av samma ondskefulla karaktär, men tillvägagångssätten är så noggrant utstuderade att man kanske hade beundrat dem om de inte var riktade mot en själv eller de man älskar. Fast äcklet i Simon Taras ansikte byts snart ut mot ilska och de svarta ögonen flammar. ”Ge mig några mannar, ers majestät”, hånar han Zire Boris. ”Det har du sagt i månader nu, din värdelöse odugling!” Det andra armstödet på tronen far i golvet med en hård smäll och det syns att Zire Boris måste kämpa för att inte visa sin skräck. 33
Drömmen sänder mig alltid att se sådant som har en särskild mening, men i månader har jag inte sett någonting annat än Johnnys smärta. För ett ögonblick tror jag att jag är här för att bevittna mordet på Zire Boris. Simon Tara lugnar ner sig. ”Inga mannar kan fånga in Jonathan Philipe Rose. Han växte upp på slottet. Hans bror var kapten över soldaterna innan han förstod vad hans mor använde dem till. Om det är någon som vet hur soldater tänker så är det han. Han vet hur han ska hålla sig undan. Inget du kan göra kommer att kunna stoppa honom.” Zire Boris ser rådvill ut, ungefär som om han skulle vilja fråga: Men vad ska jag göra då? Fast så modig är han inte. Simon Tara svarar ändå, nästan som om han kan läsa Zire Boris tankar. Kanske kan han det. ”Skatta dig lycklig att jag är din konung, Zire. För jag har funnit ett sätt. Jag har funnit ett sätt att besegra Jonathan Philipe Rose!” Han spottar föraktfullt ut varje stavelse i Johnnys namn och när han har gjort det skrattar han pojkaktigt glatt, nästan som min bror David när han gör mål i fotbollsmatcherna ute på gatan utanför vårt hus. Det låter så kusligt, de där svängarna i hans humör. De gör det så tydligt att man aldrig någonsin kan veta var man har Simon Tara. Zire Boris känner sig nog inte heller säker. Det verkar inte spela någon roll för Simon Tara vem som är vän eller fiende. ”För in flickan!” utbrister Simon Tara och både jag och Zire Boris hoppar till när dörrarna bakom oss än en gång öppnas. Två soldater kommer in och mellan sig släpar de på en ung flicka med märkligt utseende som stretar emot och ser fullständigt skräck slagen ut. Jag får en klump i halsen. Hon kan inte vara äldre än tretton år. Vad ska Simon Tara göra med henne? 34
”Det här, Zire, är Naida Havsdotter”, förklarar Simon Tara vänligt, utan att ta blicken från flickans skräckslagna ansikte. ”Hon har den sällsynta förmågan att ibland se glimtar av framtiden och det bästa är att hon även kan visa vad hon ser för andra.” Han nickar åt soldaterna. De släpper flickan så plötsligt att hon faller ner på knä på det hårda marmorgolvet. Hennes magra ben slår i och det syns att hon måste knipa ihop för att inte visa sin smärta. Det bleka ansiktet stirrar stint ner i golvet. Simon Tara reser sig från tronen. ”Lämna oss”, säger han lugnt och soldaterna vänder tvärt om, går med raska steg tillbaka mot portarna och försvinner ut igen. Kvar blir Simon Tara, Zire Boris och flickan, Naida. Och jag. Först är det alldeles tyst. Sedan hörs flickans tysta snörvlande snyftningar och med en gång är Simon Tara där, på knä framför henne. Med en varsam hand under hakan lyfter han upp det tårstrimmiga ansiktet för att möta hennes blick. På osynliga fjäderlätta fötter vill jag gå närmare, och jag svävar förbi Zire Boris fram till flickan. Hon stirrar förbryllat upp i Simon Taras förrädiskt vänliga ansikte med ögon som är lika blågröna och outgrundliga som havet. Han torkar hennes tårar och stryker undan några hårtestar från hennes ansikte. Håret är lika grönt som smaragder, eller kanske havets alger. ”Seså”, säger han, och lurar nästan även mig när han fortsätter att smeka flickans kind med de vänliga orden: ”Seså, lilla vän. Det finns ingenting att vara rädd för. Du är trygg här, ingen ska göra dig illa. Du har ju en fantastisk gåva som har hjälpt mig så mycket. Skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig lite till, och visa vad du såg i din syn för kapten Boris här?” Flickan stirrar rakt in i Simon Taras mörka ögon och för ett ögonblick ser hon ut att tveka. Tårarna har slutat rinna och kanske har 35
hon verkligen redan hunnit vaggas in i den förrädiska tryggheten, för plötsligt skakar hon på huvudet. ”Nej?” undrar Simon Tara och i detsamma hörs en skärpa i den tidigare så lugna och vänliga rösten. ”Du säger nej?” Flickan hör det också och skräcken återvänder till hennes blick. Två tårar letar sig nerför de strimmiga kinderna. Hon vågar varken nicka eller skaka på huvudet igen. Simon Tara reser sig och lägger armarna bekymrat i kors. När han talar är det dock alltjämt med den vänliga rösten som han tidigare använde för att trösta henne: ”Det var inte bra, Naida. Nu gör du mig besviken. Du vet ju vad som händer om mina soldater inte för dig tillbaka till havet imorgon. Sjöjungfrur klarar sig bara som människor i tre dagar, är det inte så? Utan vattnet dör du. Och det vill vi ju inte, eller hur?” Nu rinner tårarna oupphörligt nerför flickans kinder igen och förtvivlan i hennes blick går inte att ta miste på. Jag skulle vilja ta henne i min famn och hålla henne hårt, skydda henne från allt ont. Fast jag kan inget göra utom att hjälplöst se på när hon hickar fram ett svar: ”Förlåt … mig.” Simon Tara ler. ”Käraste Naida, vi begår alla misstag ibland. Jag ska skicka bud till mina soldater redan ikväll om att de ska förbereda sig för avfärd, hur låter det? Allt du behöver göra är att visa mig vad du såg, min kära.” Ännu ett ögonblicks tvekan, sedan nickar Naida. Simon Tara ler ännu mer belåtet. ”Visa mig, Naida”, säger han och möter Zire Boris blick över hennes huvud. Zire Boris kommer fram och ställer sig bredvid honom.
36
”Ers majestät …?” börjar han frågande, men Simon Tara tystar honom. Först händer ingenting. Naida sitter bara där på sina tunna knän på marmorgolvet, sluter ögonen som är fulla av tårar. Sedan, helt plötsligt, syns skräcken i hennes ansikte och det tar mig en stund att förstå att hon ser inåt, ser någonting som vi andra inte kan se. Någonting fruktansvärt. Lika plötsligt slår hon upp ögonen och reser sig upp. ”Ge mig era händer”, befaller hon med en röst som ekar både genom salen och inuti mitt huvud, så annorlunda mot den som just bad om förlåtelse. Nu är den kall och tom, inte längre tillhörande en människa. Hon går fram till Simon Tara och Zire Boris och sträcker fram sina små flickhänder mot dem. Utan att tveka tar Simon Tara hennes vänstra hand. Zire Boris verkar inte lika ivrig, men han tar motvilligt den högra. Jag undrar vad som kommer att hända och vad flickan kommer att visa dem. Försiktigt rör jag mig närmare och när jag lägger min hand över Simon Taras vet jag att jag leker med döden. Ändå måste jag bara få veta vilken framtid Simon Tara så gärna vill visa.
37
5 Vem skulle vilja leva, min son, om han kände framtiden. Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre
DET PÅMINNER OM DIMMAN, men är ändå så annorlunda. Där Dimman är vit är här svart. Där det i Dimman gömmer sig ljus finns här mörker. Där det i Dimman krävs en melodi behövs här ett enda förtvivlat skrik. Sedan är vi där. En glimt av framtiden. Det första jag ser är den svarta glänsande oljelampan där den står på den flata klipphällen i flackande facklors hotfulla ljus. Det andra jag ser är Simon Tara, men han ser inte likadan ut som den man jag just såg. Han ser mer sliten ut, klädd i en dammig mantel och ringbrynja, redo för strid. Sedan blir bilden tydligare för mig och plötsligt känner jag hur hjärtat flyger upp i halsgropen. Scenen är en enorm grotta och runt Simon Tara står en ring av ett tjugotal soldater. I skuggorna bakom dem kan jag dessutom se en smutsig flicka med en dolk hårt tryckt mot halsen. Flickan är jag. ”Olivia!” De första orden som yttras kommer ifrån en röst som nästan är lika välbekant för mig som min egen. Johnny, min prins, 38
ligger på marken klädd i smutsiga slitna kläder, till synes oförmögen att röra sig. Han ser rasande ut och hatet lyser ur hans mörka blick. ”Släpp henne!” Fast det är ingen som bryr sig om honom. Simon Tara har bara ögon för oljelampan och knappt har jag hunnit slita blicken från Johnny förrän något som ser ut som scharlakansröd rök börjar uppenbara sig ur tomma intet. För varje ögonblick blir den allt mer kompakt, tills ett fasansfullt väsen av eld och vind står framför Simon Tara. Det ser på honom med mörka avgrundshålor till ögon och bugar sig. ”Härskare. Ni har kallat mig. Era önskningar är härmed min lag.” Den mörka framtidens Simon Tara ser ut som ett barn på jul afton, men bara för en kort stund. Han vet hur man behärskar sig och snart syns en stolt högdragenhet över hela hans ansikte. ”Shaytan”, säger han långsamt, ”mitt namn är Simon I Tara, kung av Enderra. Jag har kallat dig. Jag har befriat dig från din fångenskap. Nu ska du tjäna mig och uppfylla mitt hjärtas önskningar.” Den fruktansvärda andeliknande djinnen bugar sig igen och sedan hörs dess märkliga hesa röst i hela grottan: ”Som ni önskar, kung av Enderra. Hela min existens bygger på att tjäna den som befriar mig ur min fångenskap. Men om ni känner till detta, ers majestät, måste ni även känna till att en sådan som jag kräver ett pris för mina tjänster. Jag kan uppfylla ert kungliga hjärtas önskningar, men för det räcker inte enbart min frihet. Jag måste ha betalning.” Simon Tara nickar. Han öppnar sin slutna hand och håller fram den mot det röda molnet med avgrundshålorna. Där ligger en stor utsirad nyckel i vitt guld. ”Den här nyckeln leder till kungen av Scorpionias slott. Jag är säker på att du minns vägen dit. När min önskan har blivit uppfylld ska du få den här nyckeln av mig. Sedan kan du ta din hämnd och bli herre över det land som vände dig ryggen så grymt.” 39
Djinnen ser länge på nyckeln innan den ser upp på Simon Tara. Den skrattar till, ett otäckt hånfullt skratt, och för första gången tycker jag mig ana en osäkerhet i den ondskefulle magikerns mörka blick. ”Ers majestät”, börjar djinnen med en röst som får vartenda hårstrå på min kropp att resa sig av fasa. ”Jag skulle inte ha det minsta emot att få chansen att styra Scorpionia i fördärvet, samt plundra slottet på allt av värde. Om jag inte minns fel var det kungen själv som såg till att jag hamnade i den här trånga oljelampan, och jag skulle mer än gärna se det som min chans till hämnd. Men pengar, makt och rikedomar är ingenting som mättar eller stärker mina krafter. Jag är inget monster som lyder den som betalar mig bäst. Betalning för min sort är lite annorlunda. Monster tar sig gärna lite människokött som betalning om inte pengar finns att ge. För det fruktar människorna dem. Men jag …” Djinnen slickar sig hotfullt runt munnen. Hungern lyser i hans ögon. ” … jag behöver en människas själ. Det är nödvändigt för min existens. Annars sinar mina krafter.” Långsamt går det fasansfulla upp för mig, ungefär samtidigt som även mitt framtida jags ansikte fylls av ren förskräckelse inför djinnens upplysningar om sin diet. Simon Tara sluter handen som höll fram den gyllene nyckeln och håller den så hårt att knogarna vitnar. Fast han är en flexibel man och han har mer att erbjuda. Nu gör han en gest mot Johnny. ”Duger han där?” undrar han med likgiltig min. Djinnen visar upp ett skräckinjagande grin och vänder sig mot Johnny som fortfarande försöker ta sig loss från marken. Jag ser skräcken i hans blick, men även den trotsiga beslutsamheten. Sedan gör han något som varken jag eller den framtida Simon Tara har räknat med. Han slutar kämpa emot. 40
”Ja, ta mig”, säger han lugnt med en försiktig blick på mitt framtida jag. Jag kan se hur tårarna rinner nerför mina egna kinder. ”Döden är ingenting främmande för mig. Jag fruktar den inte. Skada ingen annan än mig, och jag ska villigt ge min själ till dig.” Vad i all sin dar håller han på med? Försöker han offra sig eller är det hela en del av någon idiotisk plan som han just har lyckats få ihop? Mitt framtida jag verkar alldeles glömma bort dolken hon har mot halsen, för hon börjar kämpa emot så häftigt att hon skär sig på dess egg. Djinnen ser ut att allvarligt överväga Simon Taras och Johnnys gemensamma erbjudande. Den ser så hungrig ut att jag nästan är rädd för att den ska kasta sig över Johnny utan att överhuvudtaget uppfylla Simon Taras önskning. Fast den behärskar sig och skrattar sedan till innan den återigen vänder sig mot Simon Tara. ”Åh, ers majestät. Ni vet hur ni ska smickra, till och med en varelse som mig. En själ från en kropp där kungligt blod flyter i ådrorna – har det någonsin funnits något bättre? Om jag tog prins Jonathan Philipe Rose skulle det göra mig – Shaytan – mäktigare än nästan alla andra djinner.” ”Så ta mig då”, säger Johnny genast, innan Simon Tara får tillfälle att säga någonting. Djinnen Shaytan slickar sig om munnen igen. ”Det är bra, det är bra”, säger den. ”Men jag vill vara den mäktigaste djinnen som någonsin funnits. Och med det målet räcker inte en kunglig själ vidare långt.” Simon Tara ser inte ut att vara helt säker på vart djinnen vill komma, men Johnnys blick är till bredden fylld av förtvivlan. ”Nej”, viskar han, knappt hörbart. ”Nej, henne får du inte …” Djinnen hör, men ignorerar honom. Än en gång ser den på S imon Tara. ”Ers majestät, ni känner väl till Väktaren till hjärtat av guld?” 41
Ett brett leende sprider sig över hela Simon Taras ansikte och jag känner hur hjärtat stannar inne i bröstet på mig. Mitt framtida jag ser ut att känna ungefär likadant. ”Vad vill du med henne?” undrar Simon Tara med en belåten blick på mitt framtida jag, blodig och fångad i fällan. Djinnen följer hans blick. ”Om hans majestät kan överlämna henne till mig – då ska jag uppfylla varendaste önskning som ni kan komma på. Det har hans majestät Simon Tara mitt ord på.” Djinnen sträcker fram en hand av sprakande rök. Simon Tara funderar inte länge. Valet mellan mig och Johnny är alldeles för lätt. Han tar Shaytans hand. ”Avgjort”, säger han. Shaytan skrattar till, ett hest skratt som hämtat från den mörkaste avgrundshåla. ”Så låt det ske”, andas han längtansfullt. Simon Tara ler triumferande innan han sluter sin mörka blick för att önska.
42
Livet kan betraktas som en drom och doden som uppvaknandet Olivia drommer mardrommar om Johnny och om Enderra, drommarnas land. Hon forstar att drommarna berattar den hemska sanningen om det som ska handa, och som barare av hjartat av guld kanner hon ett ansvar att hjalpa landet i sin kamp mot tyrannen Simon Tara. Men ar hon verkligen beredd pa att offra allt for att radda en varld i en drom?