mission i var tid Här och nu är allting möjligt
ann aldén Verbum
Till Albin och Carl
© 2013 Ann Aldén och Verbum Förlag AB Omslag Lilian Bäckman Grafisk form Åsa Ulfvebrand PORTRÄTTFOTO, OMSLAG Andreas H. Nilsson Hej kompis! logga Tim Krösner ISBN 978-91-526-3543-8 Tryck Balto Print, Litauen 2013 Verbum Förlag AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se
Innehåll ⫷⫸
Inledning
5
Missio Dei – Guds mission 9 För samtal och reflektion 15
Tiden och rummet här och nu
16
Inledning 16 Det självklara är inte längre självklart 19 Individen i centrum 30 Nya förutsättningar för frimodighet 37 Varför senmodern och inte postmodern? 52 För samtal och reflektion 58
Kristen tro och tradition
59
Inledning 59 Kristen tro och tradition – en religion bland många 62 En evangelisk-luthersk kyrka – ett av flera kristna samfund Den levda tron lever vidare 88 För samtal och reflektion 98
Med andra förtecken
99
Inledning 99 Tillit som alternativ till kontroll 100 Gästfrihet som alternativ till gemensamma hus Kyrka med som alternativ till kyrka för 124 För samtal och reflektion 137
Avslutning och tack Litteratur
138
141 3
116
77
Inledning ⫷⫸
Vad innebär det att vara kyrka här och nu? Vad borde det innebära? I den här boken vill jag dela tankar och erfarenheter som jag hoppas kan inspirera dig och er som läser i sökandet efter svaret på dessa frågor. Det är en reflektion kring församlingens sändning och ett försök att belysa kyrkans missio i den så kallade senmoderna kulturen. Boken du håller i din hand formulerar några ansatser till en missiologi, det vill säga läran om kyrkans sändning. Den gör anspråk på att lyfta fram perspektiv inom ramen för kyrkans sändning i världen. Den är inte slutgiltig och det finns ingen ambition att formulera frågornas yttersta och yppersta svar. Den är heller inte fullständig, i så måtto att den skulle vara heltäckande och behandla alla till ämnesområdet hörande delar. Denna text ska betraktas som ett inlägg i ett samtal som hela tiden förs och måste föras. Vad gör vi nu? är en fråga som lever i en kyrka som rör sig och är på väg. Sammanhanget för ett sådant samtal är mångfacetterat och rikt. Här finns trohet i relation till det som räcks oss från människor som gått före, nämligen den kristna tron och traditionen, framför allt så som den har förmedlats i en evangelisk-luthersk kyrka. Här finns också en öppenhet för det som är och det som väntar. Tradition och förnyelse är inte olika rörelser, de är integrerade i samma process, och troheten bevaras genom att bekännelse och praxis formuleras och gestaltas på nytt. Mission av latinets mittere betyder skicka eller sända, och är den del av församlingens uppdrag som visat sig vara mest svårfångad. Ett av skälen till det skulle kunna vara att vad missionen mer exakt innebär kan inte på förhand formuleras. Innehållet i uppgiften klarnar först under resans gång. När den barmhärtige samariern gav sig ut på resa visste han inte vad som väntade honom. Sänd var han, lik5
som vi är sända, men vad sändningen mer exakt skulle komma att innebära visste han ingenting om. Det var först när han kommit en bit på väg och han såg mannen som låg nedslagen vid vägen som han förstod vad han måste göra. Först där klarnade innehållet i uppdraget och sändningen. Texten är skriven av en präst i Svenska kyrkan. Sammanhanget som formar, prövar och omprövar dessa tankar är miljön runt en av kyrkorna i den östra delen av Malmö. Den församling i Svenska kyrkan som i skrivande stund har lägst antal kyrkotillhöriga. Endast 13 % av dem som bor i territorialförsamlingen Västra Skrävlinge tillhör Svenska kyrkan. Det betyder inte att församlingen inte är religiös, tvärtom. I vår del av Malmö sjuder det religiösa livet. Majoriteten av de människor som bor i området är muslimer, men här finns också andra kristna samfund: en romersk-katolsk, en makedonsk-ortodox, en gammal-katolsk församling, flera fria husförsamlingar – och så Svenska kyrkan. Området kännetecknas också av fattigdom, människor lever i stor social utsatthet. Boken är skriven för dig som strävar i uppgiften som gudstjänstvärd, förtroendevald, diakon, präst, organist eller församlingspedagog och för var och en som vill ta församlingens grundläggande uppdrag på allvar. Den är skriven för er som längtar efter att det goda budskapet om Jesus Kristus ska få relevans för fler. Och den är skriven för dig som när en förhoppning om att kristen tro kan bli än mer angelägen både för dig själv och för andra. Växlingen mellan dig och er antyder att boken kan läsas både enskilt och i grupp. I anslutning till varje kapitel finns några frågor, som kan, för den som så önskar, bli utgångspunkt för samtal. Det är naturligtvis inte en tillfällighet att boken skrivs just nu. För Svenska kyrkans del handlar det om att söka sin identitet som friare kyrka och vad det innebär att vara en evangelisk-luthersk folkkyrka i dag. Fortfarande bestämd av lagen om Svenska kyrkan, men med 6
större frihet än insikt om vidden av de möjligheter som nu står till buds. Kyrkans samhällsposition har förändrats. Om hon tidigare var ”den enda” så är hon nu en aktör bland många. Med andra kyrkor och samfund delar Svenska kyrkan de utmaningar som följer i sekulariseringens, individualiseringens och differentieringens spår.1 Tre av de processer som driver fram ett behov av att formulera identiteten och uppdraget på nytt och formulera sig kring församlingens missio. Perspektivet i boken är lokalt, men kyrkan finns i ett sammanhang som är globalt och även här sker stora förändringar. Man räknar med att det år 2050 är endast en kristen av fem som är en icke-latinamerikansk vit person och inom några tiotal år har Kinshasa, Buenos Aires, Addis Abeba och Mailla ersatt Rom och Genève som viktiga centra för kristenheten. Det sker just nu en tyngdpunktsförskjutning från norr till söder. Enligt World Christian Encyclopedia var 2,423 miljoner av världens befolkning kristna 2007. År 2025 räknar man med att antalet har ökat till 3,250 miljoner. Katolska kyrkan är i dag den största och vi kan sannolikt räkna med att den kommer att så förbli. De kyrkor som växer snabbast är långt mer traditionella och moraliskt konservativa än kyrkorna i norr där det odlas en mer progressiv, liberal och social hållning. Utvecklingen bär på många löften och, kan man förmoda, en hel del konflikter och spänningar. I en tid då religionsfriheten värnas och mångfalden välkomnas öppnar det inte endast för oberoende karismatiska kyrkor utan paradoxalt nog även för traditionella och till och med förmoderna kyrkor.
1 Ordet sekularisering har flera betydelser. Wikipedia beskriver det som den process genom vilken en stat inte baserar sina lagar på en religion utan har ambitionen att vara neutral i trosfrågor. Vidare kan ordet uttrycka hur andra till samhället hörande delar i allt mindre utsträckning påverkas av religion, och sist att allt färre människor är religiösa. Ordet individualisering betyder, enligt Svenska akademiens ordlista att ”lämpa behandlingen efter det enskilda fallet”. Differentiering, så som det enligt Wikipedia tolkas inom sociologin, är det sätt ett samhällssystem delar upp sig i olika differentierade subsystem för att hantera en komplex miljö.
7
Missionsbegreppet är problematiskt och bland ledande missiologer finns de som menar att det av olika skäl bör lämnas därhän.2 Jag är inte en av dem. Jag vill försöka en gång till. Pröva om det är möjligt att fylla ordet mission med ett icke-förtryckande innehåll. Jag drivs av övertygelsen att det inte bara är möjligt, utan också önskvärt, med en frimodighet i den kristna tron – utan att det behöver betyda att människor av annan tro berövas frimodigheten i sin. Jag vill försöka en gång till, för begreppet mission har stark teologisk laddning och kastar upp centrala frågeställningar på bordet. Ordet är som ett stort paraply, här finns proklamationen, att stå för den man är och den gåva man av nåd fått ta emot. Här finns vittnesbördet, berättelsen om hur Jesus blev livsviktig för just mig. Vittnesbördet har ytterligare en facett; det finns situationer då uppgiften är att tala och där det skulle vara brottsligt att vara tyst. Under missionsbegreppets vida paraply finns även dialogen, det nyfikna samtalet med beredskap till förändring, och här finns befrielse, mission som konkret handling. Mission handlar om identitet och självbild, den rör hela kyrkans väsen och varje församlings sändning i världen. När det gäller ordval kan redan här sägas att det i texten talas om Gud som en han. Gud är naturligtvis vare sig av manligt eller kvinnligt kön, alternativt Gud är av både manligt och kvinnligt kön. Det centrala, när vi talar om den levande Guden som blev människa i Jesus Kristus, är att det personliga i gudsbilden träder fram. Vidare används ibland hon om kyrkan. Det är på inget sätt en markering utan får snarare betraktas som en rest från ett traditionellt förflutet. Under arbetet med boken har jag flera gånger fått svara på olika frågor: Är det en bok för dem som arbetar i förorten? Är det en bok för församlingar präglade av mångkultur och en interreligiös vardag? Svaret på de frågorna är nej! Inte mer för dessa församlingar än för andra. Det är en bok som har ambitionen att vara relevant i såväl 2 Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, är en av dem. I 60 år har den teologiska reflektionen poängterat att mission inte primärt måste förstås som en aktivitet i syfte att omvända människor till kristen tro, utan som Guds sändning i världen, där han upprättar sitt rike. Ändå har en sådan tolkning inte slagit igenom utanför en liten grupp specialister. Bättre då att specificera och vara konkret, menar Ahlstrand, tala om tjänst, vittnesbörd, fredsstiftande, lovsång och befrielse. Ahlstrand 2012, s. 60–73.
8
små som stora pastorat, både på landet och i staden. Där omvärld och uppdrag möts aktualiseras de frågor som hela tiden måste leva i en levande kyrka. Det gäller varje församling oavsett var i Sverige man befinner sig. Det som kan skilja är att man i de större städerna samverkar med och har människor av annan tro som grannar och möjliga partner. På en mindre ort handlar det ibland om andra grupper. Gemensamt är den sändning som alla delar, vare sig den delas med Centerns kvinnoförbund, den lokala idrottsföreningen, synagogan eller moskén i huset bredvid. Begreppet pilgrimsteologi återfinns i allt fler texter, teologi som process praxis och tankearbete bland människor som dagligen bryter upp och ger sig i väg för att följa den levande Herren. Däremot är boken skriven utifrån erfarenheter som gjorts i bland annat förortsmiljö. Minoritetsförsamlingar i förorten gör erfarenheter som har relevans för, vill jag påstå, varje församling i Svenska kyrkan – givet att såväl uppdrag som närmiljö tas på allvar. Framträdande utvecklingslinjer i förorten kan skönjas i varje annan församling i Svenska kyrkan – kanske inte lika uppenbart och kanske med mindre genomslag, men de finns där och behöver tas på allvar. Kyrkan i centrum behöver kyrkan i marginalen. Uppdraget att vara kyrka, att vara sänd, är detsamma oavsett om det utövas i Ammarnäs, Kista eller Lund. I Svenska kyrkan formuleras det med orden gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är sammanhanget som skiftar och ger färg åt hur uppdraget utövas och tar gestalt. Ytterst vilar uppdraget och arbetet i Guds egen mission. Mission är ytterst inte ett verk av människor, utan ett verk av Gud.
Missio Dei – Guds mission Hur Fadern sänder Sonen och hur Fadern och Sonen sänder Anden har i den lutherska traditionen tolkats som det vidare sammanhang i vilket all mänsklig aktivitet får sitt uttryck. Missio Dei betyder Guds mission och vill uttrycka att Gud är missionens agent; det är Gud som handlar och det är Gud som ger människan tron som gåva. 9
Som enskilda och som kyrka är vi del i en sändning som ytterst är Guds, eller med orden från Church of England, det är inte kyrkan som har en mission, det är Guds mission som har en kyrka. Att Gud i kristen tradition beskrivs som treenig berättar att Gud är relation. Vi tror på en enda Gud, som i sig är gemenskap. I Guds gemenskap får människan leva sitt liv och in i den är vi sända, har vi mandat att bereda rum och rymd för många fler. Att Gud är missionens agent fråntar inte människan ansvar, hon både kan och ska göra skillnad. Det går inte att säga var Guds insats slutar och var människans ”tar vid”, de är integrerade och kan inte skiljas åt. Missio Dei, Guds mission, påminner om att människans arbete och bidrag vilar i en vidare avsikt – en treenig Gud (själv gemenskap) som gång på gång söker gemenskap med oss människor och som inspirerar och utmanar oss att söka gemenskap med varandra. Föreställningen om Missio Dei tydliggör att människan är fri att vara människa, hon behöver inte också ta på sig uppgiften att vara Gud. Hon vilar i kärlek. Detta beskrivs i Johannes första brev med orden ”vi älskar därför att han först älskade oss” (4:19), och det uttrycks i psalm 62 i Den svenska psalmboken där det står ”att bära ett ok i sitt jordiska kall men själv vara buren av den som bär allt”. Missio Dei talar om att Guds tankar och önskan med mänskligheten och världen inte står och faller med enskilda framgångar alternativt misslyckanden. Människan vilar i en vidare sändning, missionen är ytterst Guds. Missionsbegreppet rymmer en spänning, innehållet kretsar kring två kraftfält som behöver hållas samman. Det finns en sändning, en mission, ett uppdrag, som alla människor delar, och det finns en sändning som vi får lov att kalla vår, vi som vill vara kristna. Vårt gemensamma uppdrag har sin grund i det enkla och genomgripande faktum att vi är sårbara och behöver varandra. Allt är skapat av Gud och hör organiskt samman. Vi kan inte i längden leva som isolerade öar. Vi har varandras liv i våra händer, för att tala med den danske teologen K. E. Lögstrup. I det enklaste möte två människor emellan har vi makt att bygga upp och makt att bryta ner. Vi utgör tillsam10
mans det skyddsnät som det finns utrymme för var och en att falla i när livsväven brister. I kraft av att vi lever, rör oss och är till är vi ömsesidigt beroende av varandra. Hur livet organiseras i vår del av världen påverkar människor som vi aldrig kommer att möta. Hur man lever på andra sidan jordklotet påverkar livet här hos oss. Vi har makt över varandra och är kallade att använda den makten konstruktivt. Vi behöver och vi behöver vara behövda. Vi är också sända att berätta om Jesus Kristus, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Vi berättar med våra egna liv och vår egen erfarenhet som resonansbotten. Vi utgör själva det raster som berättelserna om Jesus speglas i och genom – och detta ger dem autenticitet. De behöver ”gå igenom” den enskilde, som är instrument för budskapet. Detta är en förutsättning för att det goda budskapet ska få fäste i den som hör. Frimodigt och utan förbehåll får vi lov att dela det goda budskapet om Guds överraskande närvaro i Jesus Kristus och hur berättelsen om honom kan hjälpa oss att leva våra liv. Vi vet att vår berättelse inte är den enda, men det hör till kyrkans självförståelse att evangeliet angår alla. Som kyrka förvaltar vi en skatt som är så avgörande att den behöver delas. Jesus har något viktigt att säga alla människor. En berättelse är något annat än en dogm. Medan en dogm har karaktär av att vara ”en gång för alla” formulerad, rest som ett tecken vid en viss tid och i ett visst sammanhang, lever berättelsen sitt eget liv. Den integreras och blir en del av den som lyssnar. När den sedan återberättas målas den i berättarens egna färger. Den skiftar karaktär med sin berättare och öppnar på det sättet en rad möjliga ingångar. Den som hör berättelsen bjuds att själv kliva in i dramat och göra sammanhanget till sitt. Förstå sig själv i ljuset av någon annans erfarenhet. Berättelserna i Gamla och Nya testamentet ger läsaren anknytning till rörelsen runt Jesus; de är en påminnelse om vilka vi är och vilka vi vill vara. Missionsbegreppets två kraftfält kan uttryckas på olika sätt. Ett sätt är att säga: vi är sända till varandra (uttrycker uppdraget som vi delar med alla människor och som bygger på att vi är ömsesidigt beroende) och vi är sända att berätta (uppdraget som är 11
unikt för oss som vill vara kristna).3 Ett annat sätt att uttrycka de två kraftfälten skulle kunna vara: vi är kallade att synliggöra det som förenar (de angelägenheter som är allas och i vilka vi kan göra gemensam sak) och frimodigt dela det som är unikt (det goda budskapet om Jesus Kristus).4 När en efter en med utländskt utseende besköts på Malmös gator, och ingen längre kunde gå säker, samlades människor av olika tro och politisk övertygelse till en manifestation på stadens torg. Man synliggjorde det som förenade just då, det gemensamma kravet på att alla oavsett hudfärg och ursprung har rätt att röra sig fritt och i trygghet på stadens gator. En gemensam angelägenhet synliggjordes. Det finns mycket som vi som enskilda och kyrka kan göra tillsammans med människor av god vilja, och det vi kan göra tillsammans bör vi inte göra var för sig. Till det vi kan ta ansvar för tillsammans hör området runt kyrkan, samhället där vi bor och verkar, vår närmiljö. Det har vi ett gemensamt ansvar för och här finns mycket att göra till stöd för en god samhällsutveckling. Till det gemensamma ansvaret hör också barnen, som i någon mening är allas, deras framtid är vår framtid. I relation till människor av annan tro, och till dem som inte har en tro, behöver vi därför inte söka en minsta gemensamma nämnare vad gäller tro och teologi, för det finns så mycket vi delar, och som vi har möjlighet att möta och ta ansvar för tillsammans. Och lika frimodigt som vi verkar i detta gemensamma uppdrag som vi delar förkunnar vi Kristus: hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. I linje med denna tolkning av missionsuppdraget, och i botten på den teologi och det församlingsarbete som läsaren här får inblick i ligger följande enkla förutsättning: Om man liknar församlingen vid en kropp, en människa med två ben, bör församlingen med ett av sina två ben stå stadigt och väl förankrad i gudstjänst och mässa, och med det andra benet stå lika stadigt i sin omgivning. Det är kontexten som ger uppdraget mening och sammanhang.
3 Aldén 2005. 4 Aldén 2006.
12
Kyrka och församling Begreppen kyrka och församling är komplexa och representerar storheter med många facetter. I den här boken används de synonymt. Den läsare som i någon mening identifierar sig som en del av eller som en vän till Svenska kyrkan är välkommen att gå in i rollen som både subjekt och objekt. Läsaren kommer också att möta ordet vi. Detta ord ska tolkas potentiellt inkluderande; du som kan och vill är välkommen in i samtalet. När Werner Jeanrond ska beskriva kyrkan talar han om ett nätverk av människor som söker gestalta sina liv i Jesu Kristi efterföljd, både för egen del och som en del av de troendes gemenskap.5 Styrkan i en sådan definition är att den är öppen och kan tolkas ekumeniskt. På allt fler platser i vårt land måste uppgiften att föra vidare kristen tro till nästa generation bli ett gemensamt ansvar för kyrkorna på orten. Det finns många goda exempel på samverkan mellan Svenska kyrkan och de kyrkor som nu ingår i Equmeniakyrkan. Samverkan behöver vidgas att omfatta även kyrkor såsom den katolska och de ortodoxa. Att identifiera det uppdrag som vi delar, och söka vägar att arbeta med det tillsammans, förutsätter kreativitet och generositet, samt en ständig påminnelse om att kyrkan inte finns för sin egen skull. Strukturen för boken är enkel. Efter denna inledning där bland annat en grundläggande förståelse för missionsbegreppet presenterats följer tre kapitel som vart och ett tar sin utgångspunkt i frågorna var, vad och hur. Det första kapitlet, Tiden och rummet här och nu, är något av en omvärldsanalys och vill svara på frågan var vi befinner oss just nu. Här förs ett kort resonemang kring kronologi och skiften i tiden samt hur de förändringar som lyfts fram i texten kan sammanfattas i att det självklara inte längre är självklart; känslan av förlust är påtaglig och för den enskilde kan tillvaron beskrivas som mindre överblickbar och mera svårkontrollerad. Det som i ett traditionellt samhälle hade givna svar är i senmoderniteten i större ut5 Jeanrond 2012, s. 13.
13
sträckning upp till var och en att bestämma. Individen har skjutits fram och får ta ett större eget ansvar för hur det egna livsprojektet gestaltas. Ett senmodernt samhälle präglas av en känsla av förlust, men här finns även nya förutsättningar för frimodighet. Att tiden och rummet här och nu av allt fler definieras som postsekulära är en sådan. Vidare finns i nätverket, som får beskrivas som samtidens organisationsform, stor potential för en rörelse som Svenska kyrkan. En källa till frimodighet som alltid har funnits, men som är mer avgörande i dag, är den som ögonblicket bjuder. Så stor att den givit namn åt boken; här och nu är allting möjligt. Eftersom begreppet senmodern även signalerar ett ställningstagande i ett filosofiskt-teologiskt samtal avslutas bokens första del med ett resonemang kring valet av ordet senmodern framför postmodern och kan sammanfattas i en hållning som hävdar att det är meningsfullt att söka det sanna, det goda och det rätta. Det andra kapitlet, Kristen tro och tradition, ställer frågan vad, och berättar om arvet som räckts vidare från dem som har gått före och som det är vårt uppdrag och ansvar att räcka vidare till dem som kommer efter. Kristen tro och tradition är en av många religioner och en evangelisk-luthersk kyrka ett av flera kristna samfund. Här målas några bilder som förhoppningsvis kan vara till hjälp när vi tänker kring religion i allmänhet och kristen tro och tradition i synnerhet. Här formuleras också några kännetecknande drag i en evangelisk-luthersk kyrka. I denna bokens andra del aktualiseras även frågan om hur tron och traditionen bäst bevaras, och svaret är att det är den levda tron som lever vidare, den som är en ständig rörelse mellan de platser där Gud lovat möta människan: den enskilda andakten, den gemensamma gudstjänsten och i medmänniskans tjänst. Det tredje kapitlet, Med andra förtecken, frågar hur och har ambitionen att skissa några alternativa förtecken som kyrka och församling kan ta sikte på för att möta samtid och framtid. Vilken självbild kan 14
växa fram till följd av de genomgripande förändringar som gjort att förutsättningarna för allt och alla har skiftat. Det handlar om tillit som alternativ till kontroll. Vidare om gästfrihet som alternativ till gemensamma hus, och det handlar om en tyngdpunktsförskjutning i arbetssätt, inte längre och i samma utsträckning kyrka för andra utan allt mer en kyrka som är kyrka med andra. Ett sådant skifte får genomgripande konsekvenser för församlingens liv, ger mer energi och större frimodighet. Så stora att det är på sin plats att säga: här och nu är allting möjligt.
För samtal och reflektion 1. Ordet mission används allt oftare utanför kyrkan. I församlingens liv har ordet visat sig svårfångat. Vilka associationer väcker ordet hos dig eller er? 2. Det vi kan göra tillsammans bör vi inte göra var och en för sig. Vad av det som församlingen gör i dag skulle kunna göras tillsammans med andra? 3. Finns det något av det församlingen gör i dag som skulle kunna göras tillsammans med människor av annan tro? I så fall vad?
15