2011
Blyertspennan som svävade ovanför liggaren dök ner mot sidan när hans yttranden vann kraft så att spetsen studsade fram över pappret, sedan steg den uppåt igen som ett konstflygplan bara för att störta ner när det åter krävdes eftertryck. Långsamt formades en konstellation av allt trubbigare prickar kring förmiddagens enda post: försäljningen av ett begagnat exemplar av Storbritanniens landlevande snäckor av A.G. Brunt-Coppell (pris: 3,50 pund). »Ta revolutionen, till exempel«, ropade han från disken. »Fransmännen ser helt annorlunda på den. De får inte lära sig att det var ett skräckvälde och att allt bara var kaos. För dem var det något bra. Och varför inte? Storma Bastiljen? Deklarationen om rättigheterna?« Kärnan i hans argument var att när man beaktar frans männen och deras upproriska natur – ja, alltså, det var inte helt klart vad Fogg ville ha sagt egentligen. Han var en man vars åsikter formades medan han uttalade dem, eller kanske först efteråt, alltså behövde han pladdra på ett tag för att få grepp om vad han egentligen ansåg om saker och ting. Det här gjorde talandet till en upptäcktsresa för honom, även om andra inte nödvändigtvis upplevde det på samma vis. 7
Hans röst genljöd i antikvariatet, mellan bokhyllorna, nedför de tre trappstegen längst in i lokalen där hans arbetsgivare Tooly Zylberberg, iförd tweedblazer, leriga jeans och gummistövlar, satt och försökte läsa. »Hmm«, svarade hon med en tummad biografi över Anne Boleyn uppslagen i knäet. Hon hade kunnat be Fogg att vara tyst och han hade fogat sig. Men han fann en sådan njutning i att uttala sig om stora frågor som en ansedd och inflytelserik man, vilket han absolut inte var. Hon kunde inte annat än att tycka bra om Fogg för det, särskilt med tanke på att hans orerande dolde ett betydande självtvivel – när hon valde att bestrida det han sa vek han sig alltid omedelbart. Stackars Fogg. Hennes sympati för honom gav honom rätt att pladdra på, men det gjorde det också omöjligt att läsa. »För mannen som uppfann giljotinen var ju trots allt läkare«, fortsatte han medan han satte tillbaka böcker i hyllorna. Han bläddrade hastigt igenom volymerna med tummen för att insupa doften av gammalt papper innan han snärtigt tryckte in dem i lämpliga luckor. Han tog sig nedför de tre knarrande stegen, passerade under skylten »Historia – Natur – Poesi – Militärväsen – Balett« till den nedsänkta del som kallades lyan. Antikvariatet hade tidigare varit pub och lyan var en vrå där regnvåta öldrickare hade hängt upp sina sockor vid eldstaden. Denna var numera igenmurad men flankerades fortfarande av eldtänger och blåsbälgar, och den pryddes också av små grönröda walesiska flaggor och av krokar där ölkrus formade som gubbar hängde. Ett ekbord bjöd ut fotoböcker med motiv från trakten och väggarna var täckta av hyllor med poesi och söndervittrande inbundna 8
verk av Shakespeare, vars röda ryggar var så blekta att det krävdes en närgången titt för att man skulle kunna skilja Kung Lear från Macbeth. Endera av dessa formidabla figurer som slumrade på de överbelamrade hyllorna ovanför Tooly kunde närsomhelst rasa ner i gungstolen där hon satt på en skotskrutig filt som kunde vara bra att ha på vintern när elementen darrade till inför den förestående uppgiften och packade ihop. Hon lade sitt korta svarta hår bakom öronen så att ändarna krullade sig runt de hållösa snibbarna och en grå spets på en blyertspenna tittade fram ovanför ena örat. Pocketboken som hon höll upp framför sig var tänkt att hejda hans inpass, men bakom pärmarna ryckte det roat i hennes mungipor åt den kretsande Fogg – åt all den uppenbara kraft han ägnade åt att försöka hålla tyst. Han skred runt i en vid oval kring bordet med händerna i byxfickorna och skramlade med småpengar. (Det trillade ständigt ut mynt genom hålen i hans fickor, nedför benet och in i skorna. Mot slutet av dagen tog han av dem – sockorna följde med till hälften – och kunde hälla ut en mindre förmögenhet i handflatan.) »Det skulle hövas dem att agera med bestämdhet i Afghanistan«, sa han. »Det skulle hövas dem.« Hon sänkte boken och såg på honom, vilket fick Fogg att vända sig bort. Med sina tjugoåtta år var han bara ett fåtal år yngre än hon, men glappet mellan dem hade lika gärna kunnat vara tjugoåtta år i sig. Han betedde sig som en yngling mot henne, han var hövlig men eldade snabbt upp sig med högtravande prat. Medan han docerade lekte han med ett förstoringsglas i mässing, han tryckte det mot ögonhålan som en monokel och stoltserade med ett monstruöst blått öga, tills han tappade modet och sänkte glaset så att ögat blev litet och snabblinkande 9
igen. Oavsett vad klockan var såg han ut som om han just blivit väckt av en brandövning: håret i nacken var tillplattat av kudden, det saknades några knappar mitt på skjortbröstet och andra satt i fel knapphål så att kunderna fick anstränga sig för att inte titta på den nakna bröstfläck som kikade fram. Hans cargobyxor hade revor vid framfickorna där han stack in tummarna medan han deklamerade; de vita skosnörena på läderskorna hade grånat; den ej instoppade smalrandiga skjortan var sliten vid manschetterna och han hade utstående nyckelben och tydliga revben som det anstår en man som glufsar i sig en baconsmörgås till lunch och sedan glömmer att äta till klockan tre på morgonen. Fast hans ogenomtänkta stil var inte bara en slump utan fungerade som en medveten markör i Caergenog. Han ville poäng tera att han stod ut i den by där han en gång fötts, att han var en urban och sofistikerad människa, även om platsen och faktiskt hela hans liv till dags dato talade emot en sådan personlighet. »Det skulle hövas dem?« frågade Tooly med ett leende. »Vad de måste förstå är att vi inte ens vet hur oppositionen ser ut«, fortsatte han. »Min väns fiende är inte min …« Han böjde sig ner för att ta en titt på omslaget på hennes pocket. »Hon hade tretton fingrar.« »Va?« »Anne Boleyn hade det. Henrik VIII:s fru. Hade tretton fing rar.« »Jag har inte kommit dit än. Hon har bara tio än så länge.« Tooly reste sig och gick mot antikvariatets främre delar och den tomma stolen gungade bakom henne. Det var senvår men molnen ovanför Wales brydde sig inte stort om årstider. Regnet hade öst ner hela morgonen och hind 10
rat henne från att ta sin dagliga vandringstur bland kullarna, men hon hade ändå kört upp till klostret och suttit i sin gamla Fiat 500 och njutit av smattret mot taket. Duggade det fort farande? »Vi tog väl in Ärliga tunnan?« Detta var en trätunna med överblivna böcker som förbipasserande kunde förse sig med (föreslaget bidrag: ett pund per bok). Problemet var inte ärligheten – de flesta släppte faktiskt ner några mynt i lådan – utan regnet som förstörde böckerna. Alltså hade de blivit erfarna himlaspanare och ägnade sig åt att läsa av molnen och släpa in och ut tunnan. »Vi satte inte ens ut den.« »Gjorde vi inte? Det lönar sig att vara glömsk.« Hon stod vid disken och blickade ut genom skyltfönstret. Markisen dreglade bruna droppar – såg ut lite som. »Kaffe«, sa hon. »Vill du ha en?« Fogg var ständigt på jakt efter en ursäkt för att få köpa cappuccino på Monna Lisa Café, det ingick i hans försök att uppvakta en estländsk barista där. Eftersom Tooly föredrog att brygga sitt te på plats tvingades Fogg dricka kopp efter kopp själv. Tooly hade faktiskt uppdagat svärmeriet för baristan genom de täta turerna till toaletten, vilket fick henne att anmärka att hans cappuccinokonspiration tycktes påverka rätt organ, fast på fel sätt. »Tillbaks om en minut«, sa han och menade trettio, sedan tryckte han upp dörren med axeln så att klockan plingade och satte av uppför Roberts Road. Hon gick själv ut ett tag, ställde sig och kontemplerade kyrkans parkeringsplats på andra sidan gatan där hennes bulliga Fiat 500 stod ensam bland platserna. Hon sträckte ut armarna 11
som en katt som just vaknat och gav ifrån sig ett litet tjut. Två fåglar flaxade omkring ovanför kyrkans tak och slogs med utspärrade klor om ett bo. Vad var det för art? Men fåglarna kretsade i väg. Byn Caergenog som låg precis vid gränsen till England på den walesiska sidan var befolkad av ett par tre hundra själar och hade i alla tider avgränsats av två pubar: en högst upp på Roberts Road och den andra längst ner. Det höglänta läget tillhörde The Butcher’s Hook, som fått sitt namn av boskapsmarknaden som hölls tvärs över gatan varje vecka, medan det låglänta läget mitt emot kyrkan och rondellen tillhörde World’s End, ett namn som syftade på att puben utgjorde byns bortre gräns. World’s End hade alltid varit det mindre populära alternativet (vem ville sitta och pokulera med utsikt över kyrko gårdens järnkors?) och puben slog igen för gott i slutet av 1970talet. Huset stod tomt i många år, tillbommat och vandaliserat, tills ett gift par som båda hade gått i pension från sina akade mikerjobb på Bristoluniversitetet köpte fastigheten och gjorde om den till antikvariat. Deras affärsplan hade varit att leva på överskottskunder från den årliga litteraturfestivalen i Hay-on-Wye inte långt där ifrån, och det elva dagar långa evenemanget gav dem också ökad omsättning. Dessvärre hade det en försumbar effekt på årets återstående trehundrafemtiofyra dagar. Efter tio år hade paret Minton börjat leta efter en köpare till affärsrörelsen, men de tänkte fortsätta att äga själva fastigheten som var ett sextonhundratalshus av timmer och sten. De hade renoverat allt men valt att behålla de frostade pubfönstren, smidesdetaljerna kring serveringsdisken och rummen som fanns till uthyrning på 12
övervåningen. En annons på byns anslagstavla, svårt trängd av ett anslag om Harelch Youth Brass Bands kommande föreställning, gav inget gensvar. Det gjorde inte heller annonsen de satte in i lokaltidningen The Abergavenny Chronicle. Och de lätt distraherade ansträngningarna från en tuggummituggande mäklare vid namn Ron ledde inte heller någon vart. Deras sista försök inbegrep en radannons i en mindre litteraturtidskrift, och ett skrynkligt exemplar av den lyckades 2009 leta sig fram till en perrong i Lissabon där Tooly plockade upp den. Annonsen löd: »Antikvariat till salu.« När Tooly besökte stället tillstod paret Minton att det var en förlustbringande rörelse och att intäkterna hade minskat för varje år. Det bästa mr Minton kunde säga var: »Det vore kanske intressant för någon som vill läsa mycket. Med lite ungdomlig energi och dylikt kanske du kan lyckas bättre än vi, ekonomiskt sett. Men du kommer inte att bli rik.« Tooly betalade utgångspriset på tjugofemtusen pund, och då ingick ett lager om tiotusen böcker. De skulle flytta tillbaka till Bristol och kom överens om att den låga månadshyran för lokalen även skulle ge henne husrum på övervåningen samt att hon fritt fick förfoga över deras hackande och hostande djuplila Fiat. Det hade varit helt överväldigande för Tooly att plötsligt bli ägare till tusentals böcker. Hela lokalen var full av höga hyllor där de högst belägna inventarierna stod kvar år efter år, dammiga, osålda och bittra. På väggarna satt inramade planscher: en världskarta från artonhundratalet, en gravyr över Konstan tinopel, en Edward Gorey-illustration av en bov som kramar en praktfull volym efter att ha knuffat ner dess förre ägare från en klippa. Teckningen var försedd med ett citat av John Locke: 13
Böcker anser jag vara förpestade ting och alla som driver kommers med dem besmittas … av något ytterligt förvänt och brutalt. Tryckare, bokbindare, försäljare och andra som får utkomst och vinning av dem, har utan undantag ett så förvridet och fördärvat sinne att de har lagt sig till med ett särartat sätt, och de anpassar sig inte efter samhällets bästa och den allmänna hederlighet som annars binder människorna samman. Mot travarna vilade en trappstege som Tooly ständigt flyttade till Alpinism och som Fogg, som inte förstod hennes skämt, gång på gång flyttade tillbaka till Fransk historia. Bakom varje bokrad stod en annan lika tät rad – som en skuggbokhandel. På golvet stod lådor med osorterade böcker som gjorde att man fick kravla snarare än gå genom antikvariatet. Den persiskt mönstrade heltäckningsmattan var bemängd med katthår som en gång suttit på ett sedan länge bortgånget husdjur vid namn Cleopatra. På hyllorna hade paret Minton satt upp pappskyltar som delade in böckerna i avdelningar. De var skrivna med minimal skrivstil om mr Minton varit framme, medan mrs Mintons skyltar hade en bullig textad stil och små belysande skisser. De flesta avdelningar var helt normala: Träd, Växter, Svampar, Recept & mat. Andra var mer säregna (alltid skrivna med mr Mintons minimala stil), till exempel: Konstnärer som var otrevliga mot sina äkta hälfter; Historia, de trista delarna; Böcker som du låtsas att du har läst. Flertalet av titlarna i lagret hade Tooly inte läst, och hon låtsades inte heller ha gjort det. Men hon fann sig ändå gradvis till rätta bland alla dessa böcker, inte minst tack vare den älskvärde 14
Fogg som hade hjälpt till i antikvariatet sedan skolåren. Paret Minton hade uppmuntrat honom att lämna byn och studera europeisk litteratur vid universitetet. I stället återvände han varje dag med en ny cappuccino. Just den här gången hade han med sig en till Tooly också, eftersom han hade glömt vad hon gett för svar. Han slog sig ner på sin barstol bakom disken och väckte liv i datorn med musen så att BBC:s Radio 4 började spelas upp. Programledaren försökte som bäst få lyssnarna att drabbas av panik över den moderna världen med prat om Moores lag och datormoln och Turingtestet och hjärnans förfall. »På varenda smart telefon har man numera tillgång till människans samlade kunskap«, kungjorde programledaren. »Det behövs en pryl«, kommenterade Fogg och dämpade ljudet. »En pryl som minns allt som någonsin har hänt en.« »Vad menar du?« »Min poäng är att … vad är min poäng? Jo, så här: om alla datorerna bara blir bättre hela tiden, lär det inte dröja länge – det är inte otänkbart alls, faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig – förrän någon uppfinner en pryl som lagrar allt som händer i ens liv. Man får den inopererad när man är liten, som ett chip eller något. Man skulle aldrig behöva bekymra sig om lösenord eller vara oense med någon annan om vad som hänt. I juridiska tvister skulle man bara kunna ta ut sitt minneschip och visa det för rätten.« »Och när man blir gammal kan man titta på de bästa stunderna igen«, lade Tooly till. »Det kommer att ske under vår livstid. Det är bara en tidsfråga, för att vara riktigt ärlig.« Varje gång Fogg sa något 15
uppenbart, som »det är bara en tidsfråga« (och vad är inte det?), piffade han till det med ett »för att vara riktigt ärlig«. »Vad händer med chippet när man dör?« frågade Tooly. »Det sparas«, sa han. »Framtida generationer kan gå tillbaka och titta på sina gammel-gammel-morföräldrar när de gör grejer och får veta hurdana de var.« »Fast det gäller ju inte människor som levde före uppfinningens tid, sådana som du och jag. Vi kommer att bli som en förhistorisk ras. Tror du inte det? Vi kommer att framstå som helt utraderade och försvinna ’i samma glömska som myrornas och bävrarnas släkten’«, sa Tooly och citerade en rad vars författare för tillfället undslapp henne. Fogg kliade sig i den halvblonda stubben och såg upp mot det viktorianska pressade plåttaket som om myrornas och bävrarnas släkten blickade ner på honom och väntade på hans replik. »Men våra framtida avkomlingar borde kunna rädda våra minnen på något sätt«, sa han. »Människor i framtiden skulle kunna återvända och rädda saker som redan har hänt.« »Nu börjar du bli fånig. Jag får arkivera dig under Science fiction. Hursomhelst, om varenda sekund av ens liv lagrades skulle det bli ohanterligt. Ingen skulle ha tid att gå igenom ett minneschip som innehöll allt som någonsin hänt – man skulle slösa bort hela sitt liv på att gå igenom det förflutna. Man skulle tvingas ge upp och lita på att hjärnan sparar det som är värt något. Och då hamnar vi där vi är nu.« Hon försvann ner i en gång, in mellan lagerlådorna som stod på golvet. Tooly gick på ett mycket speciellt sätt: tårna mötte golvet först och sedan kom fotbladet som långsamt sänkte ner hälen till golvet. Hon stannade – tårna pekade utåt, ryggen var rak och hakan var in16
dragen mot bröstet – och gav honom en granskande blick som blev varmare när ögonen gnistrade till och leendet avfyrades med läppar som bara nästan särade på sig. Hon gick nedför de knarrande stegen till lyan och slog sig till ro i gungstolen med sin Anne Boleyn-pocket. »Det jag undrar är …«, sa Fogg som släntrat efter och viftade med liggarens blyertspenna i luften, »… om hästkött är något man lär sig att gilla eller om det är något genetiskt som gör att man uppskattar det.« Hon log åt det typiskt Foggaktiga ämnesbytet. Han fortsatte: »Fast jag skulle väl tro att fransmännen inte började äta sina ston och föl och andra hästvarianter förrän under napoleonkrigen, när det ryska fälttåget gick åt pipan och de retirerade och det var så där ruskigt kallt och de inte hade någon riktig mat kvar. Det enda de hade var hästar, så de gjorde middag på dem. Och på så vis tar den franska vanan att mumsa på hästkött sin början.« »Det var även i det ögonblicket som fransmännen började äta grodor, som några av de småväxta soldaterna hade ridit ut i krig med«, sa hon. »Tänk så mycket bättre livet hade varit om alla hade tagit sig till den ryska fronten på välmarmorerat nötkött!« »Det går faktiskt inte att rida på kor«, sa Fogg allvarligt. »Inte alls. En kille på skolan som hette Aled försökte en gång och det går helt enkelt inte. Och när det gäller fältslag skulle det vara uteslutet med kor. Det man måste förstå när det gäller fransmännen är …« Att ha Fogg i bakgrunden lugnade henne. Hon hade ingen lust att läsa mer om den stackars Anne Boleyn. Hon visste hur den historien slutade.