9789176455746

Sara Shepard

# 1 LÖGNER

Översättning av Jessica Danielsson

Modernista stockholm

Till JSW

Tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda. ben ja mi n fr a n k li n

6

HUR DET HELA BÖRJADE

F ö r f l y t t a dig ett par år bakåt i tiden, till sommaren mellan åttan och nian. Du är solbränd efter att ha legat vid poolen, du har på dig din nya Juicy-tröja (kommer du ihåg när alla hade sådana?) och du tänker på killen som du är förälskad i, han som går på den där andra privatskolan vars namn vi inte vill nämna och som viker jeans i köpcentret i Abercrombie. Du äter chokladflingor dränkta i skummjölk – precis som du vill ha dem – och du ser en tjejs ansikte på mjölkkartongen. sa k na d. Hon är söt – antagligen sötare än du – och har pigga ögon. Du tänker: Hmm, hon kanske också gillar geggiga chokladflingor. Och du slår vad om att hon också skulle tycka att killen från Abercrombie är en snygging. Du undrar hur någon så… ja, så lik dig själv kan ha försvunnit. Du trodde att bara tjejer som är med i skönhetstävlingar hamnar på mjölkkartonger.

Så fel man kan ha.

Aria Montgomery doppade ner näsan i bästa kompisen Alison DiLaurentis gräsmatta. »Underbart«, mumlade hon. »Luktar du på gräset?« ropade Emily Fields samtidigt som hon föste igen dörren på moderns stora Volvo med sin långa, fräkniga arm. »Det luktar gott.« Aria svepte undan sitt rosaslingade hår och andades in den varma kvällsdoften. »Som sommar.« Emily vinkade hejdå till sin mamma och drog upp de säckiga jeansen som hängde på hennes smala höfter. Emily hade varit tävlingssimmare i flera år och även om hon var jättesnygg i en Speedo använde hon aldrig något annat som satt tajt eller var det minsta sexigt, vilket resten av tjejerna i hennes sjundeklass gjorde.

Det berodde på att Emilys föräldrar hävdade att man byggde sin karaktär inifrån och ut. (Fast Emily var rätt säker på att det 7

inte precis stärkte karaktären att vara tvungen att gömma sin ir lä ndsk a tjejer gör det bättr e-tröja som lämnade magen bar längst in i traslådan.) »Hallå där!« Alison kom farande genom trädgården framför huset. Håret var uppsatt i en rufsig tofs och hon bar fortfarande landhockeykjolen som hon hade haft på sig under säsongsavslutningen tidigare på eftermiddagen. Alison var den enda i sjuan som platsade i juniorlaget och fick skjuts hem av de äldre tjej­ er­na från Rosewood Day School. De lät Jay-Z dåna ut från sina stadsjeepar och sprejade Alison med parfym innan de släppte av henne, så att hon inte skulle lukta av alla cigaretterna de hade rökt. »Har jag missat nåt?« ropade Spencer Hastings samtidigt som hon tittade fram ur ett hål i Alis häck för att ansluta sig till de andra. Spencer bodde i grannhuset. Hon kastade den långa, blanka, mörkblonda hästsvansen över axeln och tog en klunk ur sin lila sportflaska. Spencer hade inte kvalificerat sig till juniorlaget som Ali förra hösten, så hon fick spela med sjuornas lag. Hon hade ägnat all sin tid åt landhockey i ett helt år för att uppnå perfektion i spelet och tjejerna visste att hon hade övat dribblingar bakom huset innan de kom. Spencer hatade när någon var bättre på något än hon själv. Särskilt när det gällde Alison. »Vänta på mig!« De vände sig om för att se Hanna Marin kliva ur sin mammas Mercedes. Hon snubblade över sin shoppingbag och viftade vilt med sina knubbiga armar. Ända sedan Hannas föräldrar hade skilt sig förra året hade hon stadigt lagt på sig fler och fler kilon och växt ur sina gamla kläder. Ali himlade med ögonen, men de andra tjejerna låtsades inte märka något. För så gör äkta vänner.

Alison, Aria, Spencer, Emily och Hanna hade hittat ­varand­ra föregående år när deras föräldrar hade anmält dem som »frivilliga« till lördagseftermiddagarnas välgörenhetsprojekt på Rosewood Day School. Ja, det vill säga, alla utom Spencer, som hade anmält sig själv. Det var oklart om Alison hade känt till de övriga fyra, men de i sin tur kände definitivt till Alison. Hon var perfekt. Vacker, rolig, smart. Populär. Killarna ville kyssa Alison 8

och tjejerna – till och med de äldre – ville vara Alison. Så första gången som Ali skrattade åt ett av Arias skämt, ställde en fråga till Emily om simning, sa till Hanna att hennes blus var jättesöt eller påpekade att Spencers handstil var mycket finare än hennes egen, kunde de inte hjälpa att de blev lite… tja… bländade. Före Ali hade tjejerna känt sig som mammajeans med hög midja och pressveck – tafatta och iögonfallande av fel anledning – men Ali fick dem att känna sig som de dyraste och mest välsittande Stella McCartney-jeans man kan tänka sig.

Nu, mer än ett år senare, den sista dagen i sjuan, var de inte bara bästa kompisar, de var också tjejerna alla talade om på Rosewood Day. En massa saker hade tagit dem dit. Alla övernattningar och utflykter hade varit äventyr. Till och med samlingarna i skolan hade varit minnesvärda när de alla hade varit där tillsammans. (Och ingen skulle någonsin glömma när de läste upp ett kärlekskrankt meddelande från A-lagets lagkapten till hans mattelärare över skolans högtalarsystem.) Men det fanns också andra saker – saker som de allihop ville glömma. Och en hemlighet som de inte ens klarade av att tala om. Ali sa att den hemligheten var det som band dem samman i evighet. Om det var sant skulle de vara bästa kompisar för resten av livet. »Jag är så glad att den här dagen är över«, stönade Alison efter att milt ha föst tillbaka Spencer genom hålet i häcken. »Din lada.« »Jag är så glad att sjuan är över«, sa Aria medan hon, Emily och Hanna följde efter Alison och Spencer mot den nyligen renoverade ladan som hade gjorts om till gäststuga. Där hade Spencers storasyster, Melissa, bott under sina sista år i high school. Som tur var hade hon just tagit studenten och skulle till Prag över sommaren, så de hade ladan för sig själva hela kvällen.

Plötsligt hörde de en mycket gäll röst. »Alison! Hej, Alison!

Hej, Spencer!« Alison vände sig mot vägen. »Inte det«, viskade hon. »Inte det«, ekade Spencer, Emily och Aria snabbt.

Hanna rynkade pannan. »Skit också.« Det var en lek som Ali hade knyckt från sin bror, Jason, som 9

gick några klasser över dem på Rosewood Day. Jason och hans kompisar brukade leka den när de spanade in tjejer på fester med andra privatskolor. Om man blev den sista att ropa »inte det« innebar det att man var tvungen att roa den tråkiga tjejen för resten av kvällen, medan kompisarna hade kul med hennes sexiga vänner – vilket i princip innebar att man var lika tråkig och oattraktiv som hon. I Alis version ropade tjejerna »inte det« när det kom någon i närheten som var ocool eller på annat sätt misslyckad.

Den här gången stod »inte det« för Mona Vanderwaal – en tönt från samma gata, vars främsta tidsfördriv var att försöka bli kompis med Spencer och Alison – och hennes två nördiga vänner, Chassey Bledsoe och Phi Templeton. Chassey var tjejen som hade hackat sig in i skolans datasystem och sedan talat om för rektorn hur de kunde förbättra säkerheten, och Phi Templeton hade en jojo med sig vart hon än gick – vilket säger allt.

De befann sig nu mitt på den tysta förortsgatan och stirrade på tjejerna. Mona på sin sparkcykel, Chassey på en svart mountain­ bike och Phi med sin jojo, förstås. »Har ni lust att komma över och kolla på Fear Factor?« rop­ ade Mona. »Tyvärr«, sa Alison tillgjort. »Vi är upptagna.« Chassey rynkade pannan. »Vill ni inte se när de äter skal­bag­ gar?« »Vidrigt«, viskade Spencer till Aria, som låtsades att hon likt en apa åt osynliga löss från Hannas hårbotten. »Jo, det hade varit roligt«, sa Alison och lade huvudet på sned. »Fast vi har planerat den här övernattningen ett bra tag nu.

Kanske nästa gång?« Mona såg ner på asfalten. »Okej då.« »Vi ses.« Alison svängde runt och himlade med ögonen och de andra tjejerna gjorde likadant.

De gick igenom grinden som ledde till trädgården bakom Spencers hus. Till vänster låg Alis baksida, där hennes föräldrar höll på att bygga en paviljong med plats för tjugo personer för 10

deras påkostade trädgårdsfester. »Tack och lov att byggjobbarna inte är här«, sa Ali och kastade en blick på en gul bulldozer.

Emily stelnade till. »Har de sagt saker till dig igen?« »Ta det lugnt, Killer«, sa Alison. De andra fnissade. Ibland kallade de Emily för Killer, som Alis pitbullterrier. Emily tyckte att det var kul förr i tiden, men på sistone hade hon inte skrattat med.

Ladan låg rakt fram. Den var liten och mysig och försedd med ett stort fönster med utsikt över Spencers föräldrars stora, oregelbundna lantgård, som till och med hade en egen väderkvarn. Här i Rosewood i Pennsylvania, en liten förort drygt tre mil utanför Philadelphia, var det sannolikare att man bodde på en lantgård med tjugofem rum och pool i mosaik samt bubbelpool, likt Spencer, än i ett prefabricerat skrytbygge. Rosewood doftade av syren och nyklippt gräs på sommaren och ren snö och brasor på vintern. Där fanns högresta tallar, stora familjeägda bondgårdar och söta rävar och kaniner. Shoppingen var fantastisk och det fanns flera hundra år gamla hus och parker där man kunde fira sin födelsedag, examen eller bara ha fester för att man kände för det. Och Rosewood-killarna var härliga på det där strålande, hälsosamma, har-just-klivit-ut-ur-en-Abercrombie-katalog-sättet. Här fanns gräddan av Philadelphias befolkning – gamla, fina ätter, ärvda pengar och praktiskt taget antika skandaler.

När de närmade sig ladan hörde tjejerna fnitter inifrån. Någon pep: »Sluta, sa jag!« »Herregud«, stönade Spencer. »Vad gör hon här?« När Spencer kikade genom nyckelhålet kunde hon se Melissa, hennes strikta och prydliga, bra-på-allt storasyster, och Ian Thomas, systerns läckra pojkvän, brottas på soffan. Spencer fick dörren att flyga upp genom att sparka upp den med hälen. Ladan luktade mossa och lätt vidbrända popcorn. Melissa vände sig om. »Vad i he-?« frågade hon. Sedan lade hon märke till de övriga och log. »Åh, hej på er.« Tjejerna tittade på Spencer. Hon klagade jämt över att Melissa var en vidrig häxa, så de blev alltid lika överrumplade när Melissa gjorde ett vänligt och rart intryck.

11

Ian ställde sig upp, sträckte på sig och flinade mot Spencer. »Hej.« »Hej, Ian«, svarade Spencer med mycket ljusare röst. »Jag visste inte att du var här.« »Jo, det visste du«, sa Ian med ett flirtigt leende. »Du spionerade på oss.« Melissa lade sitt långa blonda hår tillrätta och justerade det svarta hårbandet medan hon stirrade på sin syster. »Jaha, vad är det?« frågade hon med ett lite anklagande tonfall. »Vi bara… Jag menade inte att klampa in så här…« stammade Spencer. »Men det är meningen att vi ska vara här i kväll.« Ian slog lekfullt Spencer på armen. »Jag retades bara«, sa han.

En röd fläck spred sig över Spencers hals. Ian hade rufsigt blont hår, sömniga hasselnötsbruna ögon och smekvänliga magmuskler. »Wow«, sa Ali med för hög röst. Alla vände sig mot henne. »Melissa, du och Ian är faktiskt väääärldens sötaste par. Jag har aldrig sagt det förr, men alltid tänkt det. Håller du inte med, Spence?« Spencer blinkade. »Mm«, sa hon tyst.

Melissa stirrade förbryllat på Ali i en sekund och vände sig sedan till Ian igen. »Kan vi byta ett ord där ute?« Ian tömde sin öl medan flickorna såg på. Själva drack de bara någon enstaka gång från flaskorna i föräldrarnas barskåp under stort hemlighetsmakeri. Ian satte ner den tomma flaskan och gav dem ett delaktigt flin innan han följde efter Melissa ut. »Adjö, mina damer.« Han vinkade medan han stängde dörren efter sig.

Alison slog ihop händerna. »Ytterligare ett problem löst av Ali D. Tänker du tacka mig nu, Spencer?« Spencer svarade inte. Hon var upptagen med att titta ut genom fönstret. Lysmaskar hade börjat tindra mot den lilafärgade himlen.

Hanna gick fram till den övergivna popcornskålen och tog en handfull. »Ian är så himla sexig. Han är sexigare än Sean, typ.« 12

Sean Ackard var en av de gulligaste killarna i sjuan och det ständiga ämnet för Hannas fantasier. »Vet ni vad jag har hört?« frågade Ali och slängde sig ner på soffan. »Sean gillar verkligen tjejer som har god aptit.« Hanna sken upp. »Är det sant?« »Nej«, fnös Alison.

Hanna släppte långsamt ner popcornen i skålen igen. »Dåså, tjejer«, sa Ali. »Jag vet precis vad vi ska göra.« »Hoppas att vi inte ska strippa igen«, fnissade Emily. Det hade de gjort en månad tidigare – i rena rama iskylan – och även om Hanna hade vägrat att ta av sig linnet och trosorna hade resten av dem sprungit genom ett glest majsfält i närheten utan en tråd på kroppen. »Du blev lite väl förtjust i det där«, mumlade Ali. Leendet bleknade bort från Emilys läppar. »Men nej – detta har jag sparat till skolans sista dag. Jag har lärt mig att hypnotisera folk.« »Hypnotisera?« upprepade Spencer. »Matts syster har lärt mig«, svarade Ali och såg på det in­ ramade fotot av Melissa och Ian på spiselhyllan. Hennes pojkvän den här veckan hade samma sandfärgade hår som Ian. »Hur gör man?« frågade Hanna. »Ledsen, hon fick mig att svära på att inte säga något«, sa Ali och vände sig om. »Vill ni se om det funkar?« Aria rynkade pannan och satte sig på en lavendelfärgad golvkudde. »Jag vet inte…« »Varför inte?« Alis blick fastnade på en liten kasperdocka i form av en gris som kikade ut ur Arias lilafärgade, flätstickade shoppingbag. Aria bar alltid omkring på konstiga saker – mjukisdjur, enstaka sidor utrivna ur gamla romaner, vykort från platser hon aldrig hade besökt. »Får inte hypnos en att säga saker som man inte vill säga?« frågade Aria. »Finns det nåt du inte kan berätta för oss?« svarade Ali. »Och varför bär du fortfarande med dig den där leksaksgrisen överallt?« Hon pekade på grisen.

13

Aria ryckte på axlarna och drog upp den ur bagen. »Pappa köpte Griselda i Tyskland. Hon ger mig goda råd om mitt kärleksliv.« Hon stoppade in handen i kasperdockan. »Du kör upp handen i grisens rumpa!« tjöt Ali och Emily började fnittra. »Förresten, varför vill du bära omkring på nåt som din pappa har gett dig?« »Det är inte roligt«, snäste Aria och vred häftigt på huvudet för att kunna se på Emily.

Alla var tysta i några sekunder och såg uttryckslöst på varandra.

Det här hade hänt flera gånger den senaste tiden: Någon – oftast Ali – sa något och någon annan blev upprörd, men alla var för ängsliga för att fråga vad i hela världen som pågick.

Spencer bröt tystnaden. »Hypnos låter… öh… lite skumt.« »Du vet ingenting«, sa Alison snabbt. »Kom igen. Jag kan göra det på er allihop samtidigt.« Spencer pillade med kjolens knytband. Emily drog in luft mellan tänderna. Aria och Hanna utväxlade blickar. Ali hittade alltid på saker som hon ville att de skulle pröva – förra sommaren hade det varit att röka maskrosfrön för att se om de fick hallucinationer och i höstas hade de badat i Pecks Pond, trots att man hade hittat en död kropp där en gång – men grejen var att de oftast inte ville göra det som Alison fick dem att göra. Allihop älskade de Alison till döddagar, men ibland hatade de henne också – för att hon körde med dem och hade förhäxat dem. Ibland kände de sig inte verkliga i Alis närvaro. De kände sig som marionetter, vars rörelser styrdes av Ali. De önskade alla att de, bara en enda gång, skulle ha styrkan att säga nej till Ali. »Snääälla?« bad Ali. »Emily, visst vill du göra det?« »Öh…« Emilys röst skälvde. »Nja…« »Jag gör det«, inflikade Hanna. »Jag också«, sa Emily strax därefter.

Spencer och Aria nickade motvilligt. Nöjd släckte Alison alla lampor och tände några väldoftande vaniljljus som stod på soffbordet. Sedan rätade hon på sig och hummade. »Okej, allihop, slappna av nu«, nynnade hon och tjejerna ­satte 14

sig i en cirkel på mattan. »Era hjärtslag saktar ner. Tänk lugna tankar. Jag räknar ner från hundra och så fort jag rör vid er kommer ni att vara i mitt våld.« »Läskigt«, flinade Emily darrigt.

Alison började. »Etthundra… nittionio… nittioåtta…« Tjugotvå…

Elva…

Fem… Fyra…

Tre… Hon nuddade vid Arias panna med tummen. Spencer rörde lite på sig och Aria vred på vänsterfoten. »Två…« Långsamt rörde hon vid Hanna, sedan Emily och så flyttade hon sig närmare Spencer. »Ett.« Spencers ögonlock flög upp innan Alison nådde henne. Hon hoppade upp och sprang fram till fönstret. »Vad gör du?« viskade Ali. »Du förstör stämningen.« »Det är för mörkt här.« Spencer sträckte sig fram och drog isär gardinerna. »Nej.« Alison lät axlarna sjunka. »Det måste vara mörkt. Det funkar så.« »Kom igen, det gör det inte alls.« Persiennerna fastnade och Spencer grymtade när hon försökte få upp dem. »Jo, det gör det.« Spencer satte händerna på höfterna. »Jag vill att det ska vara ljusare. Det vill vi nog allihop.« Alison såg på de andra. De satt stilla och blundade.

Spencer ville inte ge sig. »Vet du, det måste inte alltid bli som du vill, Alison.« Alison gav till ett skratt. »Dra för!« Spencer himlade med ögonen. »Herregud, ta en tablett.« »Tycker du att jag ska ta en tablett?« frågade Alison.

Spencer och Alison stirrade på varandra ett tag. Det var en av de där löjliga striderna som kunde ha handlat om vem som först såg den nya Lacoste-klänningen eller om honungsfärgat rouge 15

såg vulgärt ut, men som egentligen handlade om något helt annat.

Något mycket större.

Till sist pekade Spencer mot dörren. »Gå.« »Fint.« Alison klev ut. »Bra!« Men efter några sekunder följde Spencer efter. Den blåskimrande kvällen var stilla och inga lampor var tända i det stora huset. Det var tyst – till och med syrsorna var tysta – och Spencer kunde höra sina egna andetag. »Vänta ett tag«, ropade hon och smällde igen dörren efter sig. »Alison!« Men Alison var försvunnen.

När hon hörde dörren smälla igen öppnade Aria ögonen. »Ali?« ropade hon. »Tjejer?« Inget svar.

Hon såg sig omkring. Hanna och Emily satt ihopsjunkna på mattan och dörren var öppen. Aria gick ut på verandan. Ingen var där. Hon smög på tå fram till Alis trädgård. Skogen bredde ut sig framför henne och allt var tyst. »Ali?« viskade hon. Inget svar. »Spencer?« Där inne gnuggade sig Hanna och Emily i ögonen. »Jag hade just en helknasig dröm«, sa Emily. »Eller, jag antar i alla fall att det var en dröm. Den var väldigt kort. Alison föll ner i en jätte­ djup brunn och så fanns det massor av enorma växter.« »Det drömde jag också!« sa Hanna. »Menar du det?« frågade Emily.

Hanna nickade. »Ja, nästan i alla fall. Det fanns stora växter i drömmen. Och så tror jag att jag såg Alison. Det kan ha varit hennes skugga – men det var helt klart hon.« »Åååh«, viskade Emily. De stirrade på varandra med vidöppna ögon. »Tjejer?« Aria klev in genom dörren igen. Hon var mycket blek. »Mår du bra?« frågade Emily. »Var är Alison?« Aria gned sig i pannan. »Och Spencer?« »Vi vet inte«, sa Hanna.

16

Just då kom Spencer instörtande i huset. Alla flickorna hoppade till. »Vad är det?« frågade hon. »Var är Ali?« frågade Hanna tyst. »Jag vet inte«, viskade Spencer. »Jag trodde… jag vet inte.« Tjejerna var tysta. Allt de kunde höra var grenarna som strök mot fönstret. Det lät som om någon skrapade med långa fingernaglar mot en tallrik. »Jag tror att jag vill hem«, sa Emily.

Nästa morgon hade de fortfarande inte hört något från Alison.

Tjejerna ringde varandra för att prata, ett fyrpartssamtal den här gången i stället för fem. »Tror ni att hon är arg på oss?« undrade Hanna. »Hon verkade konstig hela kvällen.« »Hon är antagligen hos Katy«, sa Spencer. Katy var en av Alis landhockeykompisar. »Eller så kanske hon är med Tiffany – den där tjejen från lägret?« föreslog Aria. »Jag är säker på att hon har kul nånstans«, sa Emily tyst.

En efter en fick de samtal från mrs DiLaurentis, som frågade om de hade hört av Ali. I början täckte de upp för henne. Det var en oskriven regel. De hade skyddat Emily när hon smet in efter sitt utegångsförbud och tullat på sanningen när Spencer hade lånat Melissas Ralph Lauren-duffel och sedan råkat glömma den på sätet på pendeltåget, och så vidare. Men var och en av dem hade en svidande känsla i magen när de lade på efter mrs DiLaurentis telefonsamtal. Något kändes skrämmande fel.

Senare på dagen ringde mrs DiLaurentis igen. Den här gången var hon panikslagen. På kvällen ringde hon polisen och nästa morgon stod polisbilar och nya skåpbilar parkerade på DiLaurentis i vanliga fall så oklanderliga gräsmatta. Det var lokal-TV-kanalernas våta dröm: en söt, rik tjej försvunnen i en av de tryggaste överklassförorterna i hela landet.

Hanna ringde Emily efter att ha sett den första nyhetsrapporten om Ali på kvällen. »Frågade polisen ut dig i dag?« 17

»Ja«, viskade Emily. »Mig också. Du sa inget om…« Hon gjorde en paus. »Om Jenna-grejen, väl?« »Nej!« flämtade Emily. »Varför undrar du det? Tror du att de vet något?« »Nej… det kan de inte göra«, viskade Hanna efter en liten stund. »Vi är de enda som vet. Vi fyra… och Alison.« Polisen förhörde flickorna – plus praktiskt taget varenda en i Rosewood, från Alis gympalärare i tvåan till killen som en gång hade sålt cigaretter till henne på Wawa. Det var sommaren före åttan och tjejerna förväntades flirta med äldre killar på pool­partyn, äta majskolvar i någons trädgård och shoppa hela dagarna på King James köpcentrum. I stället låg de och grät ensamma i sina himmelssängar eller stirrade uttryckslöst på sovrumsväggarnas planscher och fotografier. Spencer städade frenetiskt sitt rum och tänkte igenom vad hennes gräl med Ali egentligen hade handlat om och funderade på saker som hon visste om Ali, men ingen annan kände till. Hanna tillbringade timmar på sovrumsgolvet och gömde tömda godispåsar under madrassen. Emily var fixerad vid ett brev som hon hade skickat till Ali innan hon försvann. Hade Ali någonsin fått det? Aria satt vid sitt skrivbord med Griselda. Så gick tiden och tjejerna ringde varandra allt mer sällan. Samma tankar hemsökte dem alla fyra, men de hade ingenting mer att säga varandra.

Sommarlovet övergick i hösttermin, som blev vårtermin och slutligen nästa sommar. Fortfarande ingen Ali. Polisen fortsatte sökandet, men i lugnare tempo. Media förlorade intresset och drog vidare för att krama ur sista droppen ur ett trippelsjälvmord inne i stan. Till slut flyttade DiLaurentis från Rosewood, nästan två och ett halvt år efter Alisons försvinnande. Även inom Spencer, Aria, Emily och Hanna förändrades något. Nu när de passerade Alis gamla gata och sneglade mot huset där hon bott blev de inte omedelbart gråtfärdiga. I stället började de känna något annat.

Lättnad.

18

Visst, Alison var Alison. Hon hade varit en axel att gråta ut mot, den enda som man vågade låta ringa upp en kille man var förälskad i för att få höra hur hans inställning var och den som hade sista ordet när det gällde om ens bak såg stor ut i de nya jeansen. Men tjejerna var också rädda för henne. Ali visste mer om dem än någon annan, inklusive de där svåra grejerna som de ville begrava – precis som en kropp. Det var hemskt att tänka sig att Ali kanske var död, men… om hon var det så var deras hemligheter åtminstone i tryggt förvar.

Och det var de. I alla fall i tre år.

19

1 APELSIN, PERSIKA & LIME

» N å g o n har äntligen köpt familjen DiLaurentis gamla hus«, sa Emily Fields mamma. Det var lördagseftermiddag och mrs Fields satt på en köksstol med läsglasögonen på näsan medan hon tog hand om räkningarna.

Emily kände hur Coca-Colan med vaniljsmak bubblade upp i näsan. »Jag tror att det är en tjej i din ålder som flyttar in«, fortsatte mrs Fields. »Jag hade tänkt ge dem en korg i dag, men du kanske vill göra det i stället?« Hon pekade mot en monstruös sak in­ slagen i cellofan som stod på köksbänken. »Nej, för guds skull«, svarade Emily. Sedan Emilys mamma hade slutat sitt lärarjobb förra året hade hon tagit rollen som inofficiell välkomstkommitté för Rosewood, Pennsylvania. Hon samlade ihop en miljon olika saker – torkad frukt, sådana där platta gummisaker man öppnar burkar med, kycklingar i kera­ mik (Emilys mamma var besatt av kycklingar), en guide till Rosewoods värdshus, vad som helst – och lade dem i en stor, flätad välkomstkorg. Hon var prototypen för en förortsmamma, minus stadsjeepen. Hon tyckte att stadsjeepar var vulgära och bensinslukande, så hon körde en åh-så-praktisk Volvo-kombi i stället.

Mrs Fields reste sig upp och lät fingrarna glida genom Emilys blekta, slitna toppar. »Blir du alltför upprörd av att åka dit, älskling? Ska jag kanske skicka Carolyn i stället?« Emily sneglade mot systern Carolyn, som var ett år äldre och låg bekvämt tillbakalutad i den ställbara fåtöljen och tittade på Dr. Phil. Emily skakade på huvudet. »Nej, det är okej. Jag gör det.« 20

Visst. Emily klagade ibland och himlade någon sällsynt gång med ögonen. Men sanningen var att hon skulle göra vad helst hennes mamma bad henne om. Hon hade nästan bara M VG i betyg, hade vunnit mästerskapet i fjärilssim fyra gånger och var en superlydig dotter. Att följa regler och utföra tjänster var naturligt för henne.

Och så var det ju det att hon innerst inne ville få en anledning att se Alisons hus igen. Även om det tycktes som om resten av ­Rosewood hade lämnat Alisons försvinnande för tre år, två måna­­ der och tolv dagar sedan bakom sig, hade Emily inte gjort det.

Till och med så här långt efteråt kunde hon inte titta i årsboken från sjuan utan att vilja rulla ihop sig till en boll. Ibland, under regniga dagar, läste Emily om Alis gamla anteckningar, som hon hade stoppat i en skokartong under sin säng. Hon hade till och med sparat ett par Citizens-byxor i manchester som Alison hade låtit henne låna. De hängde på en trägalge i garderoben, trots att de var alldeles för små nu. Hon hade tillbringat de senaste ensamma åren i Rosewood med att längta efter en vän som Ali, utan att bli bönhörd. Ali hade inte varit den perfekta vännen, men trots alla hennes fel och brister var hon ganska svår att ersätta.

Emily rätade på sig och tog bilnycklarna som hängde på kroken bredvid telefonen. »Jag är strax tillbaka«, ropade hon medan hon slog igen ytterdörren efter sig.

Det första hon såg när hon svängde upp vid Alisons gamla, viktorianska hus längst bort på den lummiga gatan var en stor hög med skräp på trottoaren och en skylt med texten: gr atis ! När hon tog en närmare titt insåg hon att en del av det var Alisons grejer – hon kände igen Alis gamla, pösiga vita manchesterfåtölj.

Föräldrarna hade flyttat för nästan nio månader sedan. Tydligen hade de lämnat kvar en del saker.

Hon parkerade bakom en stor flyttbil och klev ur Volvon. »Åh«, viskade hon och försökte få underläppen att sluta darra.

Bakom fåtöljen stod flera staplar med smutsiga böcker. Emily böjde sig ner och läste på ryggarna. Det röda beviset. Prinsen och 21

tiggargossen. Hon kom ihåg att hon hade läst dem i sjuan, när de hade mr Pierce i engelska, och talat om symbolism, metaforer och upplösning. Det låg fler böcker under dem, däribland några som bara såg ut som gamla anteckningsböcker. Lådor stod bredvid böckerna, märkta alisons kläder och alisons gamla papper. Ur en back stack ett blått och rött band upp. Emily drog lite i det. Det var en medalj från en simtävling i sexan som hon hade lämnat kvar hos Alison en dag när de hade hittat på en lek som de kallade Olympiska sexgudinnor. »Vill du ha den där?« Emily for upp. Framför henne stod en lång, mager tjej med guldbrun hud och vilt, lockigt, svartbrunt hår. Tjejen bar ett gult linne, vars axelband hade glidit ner från axeln och avslöjade ett orangegrönt behåband. Emily var inte säker, men hon trodde att hon hade en likadan behå hemma. Den var från Victoria’s Secret och hade små apelsiner, persikor och limefrukter på, öh… själva tuttdelen.

Medaljen gled ur hennes hand och skramlade mot asfalten. »Eh, nej«, sa hon och skyndade sig att plocka upp den. »Du kan ta vad som helst. Ser du skylten?« »Nej, jag menar det, det är okej.« Flickan sträckte fram handen. »Maya St. Germain. Nyin­flyt­ tad.« »Jag…« Emilys ord fastnade i halsen. »Jag heter Emily«, lyckades hon till slut få fram medan hon tog Mayas hand och skakade den. Det kändes väldigt formellt att skaka en tjejs hand – Emily var inte säker på att hon någonsin hade gjort det förut. Hon kände sig lite yr. Kanske hade hon inte ätit tillräckligt mycket honungspuffar till frukost.

Maya gjorde en gest mot sakerna på marken. »Kan du fatta att allt det här skräpet fanns i mitt nya rum? Jag var tvungen att bära ut det själv. Jättekul.« »Ja, det tillhörde Alison«, närmast viskade Emily.

Maya böjde sig ner för att inspektera några av pocketböckerna.

Hon rättade till axelbandet. »Är ni kompisar?« 22

Emily stod stilla. Är? Hade Maya inte hört talas om Alis försvinnande? »Öh, vi var det. För länge sen. Tillsammans med några andra tjejer som bor häromkring«, förklarade Emily och utelämnade allt om kidnappning eller mord eller vad det nu var som hade hänt och som hon inte klarade av att föreställa sig. »När vi gick i sjuan. Nu ska jag snart börja näst sista året på Rosewood Day.« Skolstarten var efter helgen. Då började också simträningen, vilket innebar tre timmars träning per dag. Emily ville inte ens tänka på det. »Jag ska också börja på Rosewood!« log Maya. Hon sjönk ner i Alisons gamla manchesterfåtölj och fjädrarna gnisslade. »Allt mina föräldrar pratade om på flyget hit var vilken tur jag har som kommit in på Rosewood och hur annorlunda det kommer att bli jämfört med min skola i Kalifornien. Fast jag slår vad om att ni elever inte får mexikansk mat, eller hur? Eller, typ, väldigt god mexikansk mat som man har i Kalifornien. Vi brukade få det i matsalen och mmm, det var så gott. Nu blir jag tvungen att vänja mig vid Taco Bell. Deras tortilla får mig att vilja kräkas.« »Åh.« Emily log. Tjejen lät verkligen munnen gå. »Ja, maten är faktiskt äcklig här.« Maya hoppade upp ur stolen. »Det här kanske låter som en knäpp fråga när vi just har träffats, men skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig att bära upp resten av de här lådorna till mitt rum?« Hon pekade på ett par flyttlådor som stod vid flyttbilen.

Emilys ögon vidgades. Gå in i Alisons gamla rum? Å andra sidan skulle det nog vara väldigt oförskämt att vägra. »Visst«, sa hon darrigt.

Hallen luktade Dove-tvål och potpurri – precis som när familjen DiLaurentis bodde där. Emily pausade vid dörren och väntade på att Maya skulle ge henne instruktioner, väl medveten om att hon skulle kunna hitta till Alis gamla rum längst bort i hallen på ovanvåningen med förbundna ögon om så vore. Flyttlådor stod överallt och två taniga greyhounds skällde bakom en grind till köket. »Bry dig inte om dem«, sa Maya och gick sedan upp för trap23

pan till sitt rum. Hon sköt upp dörren med sin frottéklädda höft.

Wow, det ser likadant ut, tänkte Emily när hon såg sig omkring i sovrummet. Men egentligen gjorde det inte det: Maya hade satt sin stora säng i ett annat hörn, hon hade en stor, platt dataskärm på skrivbordet och hade nålat upp affischer överallt, så att de täckte Alisons gamla blomtapet. Men något kändes likadant, som om Alisons närvaro fortfarande svävade över rummet. Det snurrade för Emily och hon lutade sig mot väggen för att få stöd. »Ställ den var som helst«, sa Maya. Emily gjorde en kraft­ ansträngning och satte ner lådan vid fotänden av sängen. Så såg hon sig omkring. »Jag gillar dina affischer«, sa hon. De föreställde huvud­ sakligen olika band: M.I.A., Black Eyed Peas, Gwen Stefani i hejarklacksdräkt. »Jag älskar Gwen«, lade hon till. »Ja«, sa Maya. »Min kille är helt besatt av henne. Han heter Justin. Han är från San Francisco, precis som jag.« »Åh. Jag har också en pojkvän«, sa Emily. »Han heter Ben.« »Jaså?« Maya satte sig på sängen. »Hurdan är han?« Emily försökte sammanfatta Ben, hennes kille sedan fyra månader. När de hade träffats sist hade de tittat på en science fiction-film hemma hos henne. Emilys mamma hade befunnit sig i rummet intill, förstås, och stack då och då in huvudet och frågade om de behövde något. De hade lärt känna varandra genom simklubben. Alla deras lagkamrater tyckte att de borde gå ut tillsammans. Till slut gjorde de det. »Han är cool.« »Varför är du inte längre kompis med tjejen som bodde här förut?« frågade Maya.

Emily stoppade in det rödblonda håret bakom öronen. Wow. Maya visste verkligen ingenting om Alison. Om Emily började prata om Ali skulle hon kanske börja gråta – vilket vore pinsamt.

Hon kände knappt den där Maya. »Jag har vuxit ifrån alla mina kompisar i sjuan. Vi har alla förändrats en hel del, antar jag.« Det var en underdrift. Av Emilys gamla kompisar hade Spencer blivit en mer utpräglad version av sitt genomperfekta jag, Arias familj hade hastigt och lustigt flyttat till Island hösten efter att Ali 24

hade försvunnit och töntiga-fast-rara Hanna hade plötsligt blivit otöntig och orar och var nu en riktig bitch. Hanna och hennes nuvarande bästa kompis, Mona Vanderwaal, hade genomgått en förvandling sommaren mellan åttan och nian. Emilys mamma hade nyligen sett Hanna gå in på Wawa, närbutiken, och berättade för Emily att Hanna såg »slampigare ut än den där Paris Hilton.« Emily hade aldrig förr hört sin mamma använda ordet slampig. »Jag vet hur det är att växa ifrån folk«, sa Maya och hoppade upp och ner på sängen. »Min kille, typ. Han är jätterädd att jag ska dumpa honom nu när vi befinner oss på varsin kust. Han är en sån jättebebis.« »Min kille och jag tränar i samma simklubb, så vi ses hela tiden«, svarade Emily och såg sig omkring efter någonstans att sitta. Kanske för mycket, tänkte hon. »Simmar du?« frågade Maya. Hon betraktade Emily uppifrån och ner, vilket gjorde henne lite generad. »Jag slår vad om att du är jätteduktig. Du har verkligen såna axlar.« »Åh, det vet jag inte.« Emily rodnade och lutade sig mot Mayas vita skrivbord i trä. »Jodå«, log Maya. »Men… om du är en sån där sportfåne, blir du galen om jag röker lite gräs?« »Vadå, nu?« Emilys ögon vidgades. »Dina föräldrar, då?« »De är och handlar. Och min brorsa – han är här nånstans, men han bryr sig inte.« Maya sträckte in handen under madrassen efter en liten plåtask. Hon ställde upp fönstret bredvid sängen, drog fram en joint och tände den. Röken virvlade ut i trädgården och bildade ett dimmigt moln runt en stor ek.

Maya sträckte fram jointen. »Vill du ha?« Emily hade aldrig prövat marijuana i hela sitt liv – hon hade trott att hennes föräldrar på något vis skulle få reda på det, genom att lukta på hennes hår eller tvinga henne att kissa i en mugg eller något sådant. Men när Maya graciöst stoppade jointen mellan sina körsbärsfärgade läppar såg det sexigt ut. Emily ville vara lika sexig.

25