9789176970713

Av Cannie Möller har tidigare utgivits för barn och ungdom: Kriget om källan 1983 (R&S) samt 1984 (En bok för alla) Nyutgåva tillsammans med På andra sidan floden 2005 (BonnierCarlsen) Stortjuvens pojke 1985 (R&S) Levande Livet 1986 (R&S) Billy och den rubinröda jackan 1989 (R&S) I skuggan av berget 1989 (Sjöstrands förlag) Liv & döden 1989 (R&S) Tiga är guld 1991 (R&S) Billys Lavv-ståry 1993 (R&S) Liv & Lusten 1993 (R&S) Lucia 1994 o. 2003 (BonnierCarlsen) samt 1996 (En bok för alla), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Felicias ö 1996 (BonnierCarlsen) Felicias resa 1998 (BonnierCarlsen) Balladen om Sandra Ess 1999 (BonnierCarlsen) Tagg i hjärtat 2000 (BonnierCarlsen) o. 2008 (En bok för alla) Grattis, ha ett bra liv 2002 (BonnierCarlsen) Skulden 2004 (BonnierCarlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Jag är Janis 2004 (BonnierCarlsen) Med himlen som tak 2006 (BonnierCarlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Gömmarna 2008 (BonnierCarlsen) Oktober 2009 (BonnierCarlsen) M som i Mara 2010 (BonnierCarlsen) Stora rymmardagen 2011 bilderbok tills. med Johan Egerkrans (BonnierCarlsen) Draksystrar 2012 (Opal) Isgrottan 2012 (Opal) Spelet om att vara någon – eller ingen alls 2014 (Podium) Väntarna 2017 (Hoi Förlag) För vuxna: Månbadarna 1987 (R&S) Djungelrummet 1991 (Wiken) Copyright © Cannie Möller 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-071-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018

Jag masserade dina armar, försökte få bort de otäcka märkena efter tvättlinan. Jag höll om ditt ansikte, vände det emot mig, såg in i dina obegripliga ögon. Det var då jag såg att du inte hade några ögonbryn.

Dina läppar darrade. Jag ville bara värma dig, lugna dig. Jag trodde att det var det jag ville när jag kysste dig. Att jag ville kyssa bort allt som var kallt och otäckt i ditt liv. Och det var inte du som tog initiativet, det var jag. Jag vet det säkert. Hade jag länge längtat efter att få göra det?

Tanken skrämmer mig mer än jag vågar erkänna.

1 31/10: Rebecka En flicka vacklar ut i strålkastarskenet, mitt på vägen.

Jag kastar mig på bromsen, försöker styra undan. Det är för sådana här tillfällen man har ABS-bromsar. Maximal bromskraft utan att man för den skull förlorar styrförmågan. Ändå kanar bilen med vänstra sidan in i snövallen. Sen är allt tyst. Bara snön som faller.

Obevekligt sen flera timmar tillbaka.

Jag sitter kvar i bilen, för trött för att orka röra mig. Försöker tänka. Var är jag? Någonstans i det inre av Hälsingland, nära gränsen till Jämtland. Klockan är tre på natten. Jag skulle vilja somna där jag sitter. För trött för allting.

Motvilligt öppnar jag bildörren. Stapplar ut i den överraskande vinterkylan. I Stockholm var det höst, här är det vinter. Den där flickan – för visst var det en flicka som stapplat ut i vägen nyss? Var det inte därför jag bromsat?

Jag vänder mig om, låter ögonen leta i det tunga snöfallet. Står stilla i mina tunnsulade kängor, står stilla i overkligheten denna natt.

Denna alla helgons natt när jag gett mig iväg.

Jag ser ingen. Det måste varit tröttheten i ögonen. Och snöfallet.

Ingen sprang ut på vägen.

Jag suckar och går tillbaka mot bilen. Vad jag nu skulle behöva är en snöskovel. Måste gräva loss vänstra flygeln ur snön. Men det var någon! Jag såg ju hennes ansikte, ett par uppspärrade ögon i ett blekt ansikte. Jag måste hitta henne, hon kan ligga skadad … försökte 7

kanske springa iväg men har fallit ihop här i närheten. Jag måste leta innan jag börjar med bilen. Hon kan ligga här och blöda i mörkret … just nu kanske jag dödar en människa. Med min långsamhet …!

Snabba steg åt olika håll. Till synes planlöst. Men jag tänker att först ska jag leta noggrant nära den här platsen, kanske blir jag tvungen att pulsa ut i snön sedan. Om jag inte finner henne här vid vägen.

Hade det inte varit för mörkret och snöfallet borde jag sett spår.

Då hör jag något som rör sig tätt bakom mig.

– Letar du efter nåt?

Hon har spretigt brunrött hår. Små vita tänder som glittrar lite i den underliga snönatten.

– Hur är det med dig? frågar jag med en främmande röst. Du fattar väl att man inte bara kan kliva ut så där? Jag kunde ju för helvete ha kört ihjäl dig!

– Men nu gjorde du inte det.

Vi stirrar på varandra. Klockan måste vara bortåt tre, tänker jag.

Som om det skulle vara en förmildrande omständighet för någon av oss.

– Bor du här?

Hon skakar på huvudet.

– Kom! Vi sticker!

– Det lyser där borta, säger jag matt. Vi går dit och ser hur det är med dig. Så kan du ringa hem därifrån.

Jag har redan börjat gå mot de fladdrande marschallerna när jag märker att hon inte följer med. Hon står kvar vid min bil, lutar sig mot den som om den vore hennes egen.

Jag stirrar på henne och önskar att det lilla leendet ska försvinna från hennes ansikte.

Dörrar öppnas i det ännu upplysta församlingshemmet. Musik tränger ut. Folk raglar nerför backen. Somliga med masker uppskjutna i pannan. Skräckmasker med uppspärrade munnar, sådana som man kan beställa på postorder eller på internet om man, som här, bor långt från alla varuhus.

Först tror jag att de kommer snubblande för vår skull, flickans och 8

min. Att de förstått att något hänt. Att de tänker hjälpa till att få loss min bil ur snövallen. Men det är bara en skock fulla ungdomar på väg hem på den glashala vägen. Någon som är klädd till greve Dracula svajar och spyr, som i förbifarten bara. Utan att stanna. Efteråt puffar han hörntänderna till rätta med knogarna.

Vitsminkade ansikten glor. Vad har jag här att göra, mitt i natten, i deras igensnöade by?

Det är då flickan borta vid min bil börjar dunka nävarna i motorhuven. Jag störtar fram, håller fast hennes händer.

– Sluta! Det blir bucklor fattar du väl!

Sen ser jag att hennes mascara strömmar ner över kinderna. Svart gråt.

Ungdomarna har stannat och stirrar på oss. Tror de att jag är hennes mamma?

– Hoppa in i bilen!

Till min lättnad lyder hon. Utan frågor.

Jag startar motorn och försöker backa ut ur drivan. Hjulen spinner, får inget grepp. Jag tänker på vinterdäcken hemma i garaget. Då kliver hon ut och kastar sig med all kraft mot framskärmen. Hon anstränger sig verkligen. Verkar oerhört angelägen om att få komma därifrån.

– Vi kan hjälpa till …

Ungdomarna närmar sig, skränande, som fiskmåsar kring en båt.

På något sätt kommer vi loss ur drivan, flickan hoppar in och skriker att jag ska köra.

Många mil senare har hon somnat. Jag vet ännu inte vad hon heter eller vart hon är på väg. Hon har kurat ihop sig, dragit upp benen under sig i sätet. Huvudet ligger mot sidorutan. Hur kan hon slappna av och sova så lugnt? Hon vet ju ingenting om mig. Frågade ingenting. Jag skulle ju kunna vara vem som helst, någon hon absolut inte borde lita på.

Vad ska jag göra med henne?

Med henne blir allt förändrat.

9

När jag kör in i den sovande jämtbyn vid sjön, som egentligen är två sjöar förbundna med varann genom ett smalt näs, är jag fruktansvärt trött. Är det fullständigt vansinnigt detta, från början till slut? Att ge sig av på det sätt jag gjort, komma fram till ett utkylt hus i fjällen klockan fem på morgonen. Drömmen om lugnet, eftertanken, bringing your mind home som ett kapitel heter i den tibetanska boken jag tagit med mig. Om någon annan såg den på mitt nattduksbord skulle jag komma med bortförklaringar. Patetisk är det sista jag vill vara. Men det som varit tröst och vägledning för människor i tusentals år kanske kan vara till någon liten nytta för mig också?

Men flickan jag fått med mig är ett oönskat bagage. Jag sneglar på hennes sovande profil. Bilen plöjer sig fram genom snön som en säl i issörja.

Huset ligger kvar där det ska.

Jag stänger av motorn. Flickan rör sig inte. Jag bryr mig inte om henne nu. Det är i varje fall varmare i bilen än i huset.

Jag hittar nyckeln intryckt under fönsterblecket. Ytterdörren knakar förvånat, golv och väggar svarar i en kakofoni av ljud när jag skyndar mig in och trevar efter termostaten till elementen. Jag vrider upp den från fem grader till tjugofem.

Hon sover fortfarande hopkurad i framsätet när jag hämtar min väska och matkassen jag handlat i Borlänge. Jag sätter på kylskåpet och varmvattnet. Snubblar i mörkret för att hämta ved från förrådet bakom gamla dasset. River åt mig en famn full och hör hur hela stapeln rasar i marken. Snubblar tillbaka mot huset på den smala stigen. Kastar en blick mot bilen, hon sover fortfarande i precis samma ställning.

Mitt humör är på väg uppåt när brasan äntligen tar sig. Veden håller sig inte torr bakom dasset, man borde stapla den någon annanstans.

Jag har i alla fall klarat det. Brasan brinner, jag har kört upp genom natt och snö. Jag har kommit fram dit jag ville.

Då kommer hon, vacklande av trötthet. Skakande av köld i sin oknäppta täckjacka.

10

– Fy fan vad kallt!

– Du släpper ut värmen – stäng ytterdörren!

Hon tycks inte höra vad jag säger, sjunker bara ihop på mattan framför brasan.

Jag går ut och låser bilen, kommer in, låser ytterdörren noggrant.

Tevattnet på spisen ryker, hon ser sig omkring, verkar förundrad.

– Vad är det här för hus?

– Mitt.

– Har du ingen man?

Jag blänger på henne och hon tycks uppfatta att tiden inte är mogen för påträngande frågor. I alla fall är jag inte på humör att svara.

Jag ställer en temugg framför henne, sen sjunker jag ner i en av korgstolarna.

Knastret från stolen, det varma skenet från brasan kastar minnena i ansiktet på mig. En sentimentalitet jag inte vill kännas vid.

Nästa tanke – mer oroande: kan man tänka sig att sova i samma hus som denna okända flicka? Jag menar … Jag vet ju ingenting om henne.

Hon suger i sig teet i långa sörplande drag. Jag ser osäkert på henne. Ska jag behöva fråga ut henne? Borde hon inte förstå av sig själv att jag vill veta något om den jag tagit med mig hit?

– Jag heter Rebecka, säger jag och hör att det låter lite kantigt att bara säga det så där utan anledning. Men om jag säger något om mig kanske hon fattar att hon också bör presentera sig.

– Det här är mitt och min familjs hus, fortsätter jag ganska formellt. Jag har åkt hit för att vara här en vecka i lugn och ro. Ensam.

– Varför då? Hon ser på mig, verkar road.

– För att … jag behöver vara i fred helt enkelt. Har det aldrig varit så för dig nån gång? Att du liksom inte orkar med?

Hon nickar. Som om hon förstod. Men det kan hon naturligtvis inte göra.

Jag hämtar täcken som jag brer ut framför brasan.

– Om vi rullar in oss i två täcken var känner vi kanske inte hur kalla madrasserna är.

11

Sol genom sovrumsfönstret när jag vaknar. Flickan sover fortfarande, inrullad i täckena på andra sidan av dubbelsängen. Ett ögonblick trodde jag att det var Hugo. Innan jag såg det rödbruna, spretiga håret.

Så fort hon vaknar ska jag se till att hon ringer till sin mamma eller vem det nu kan vara som är hennes närmaste anhörig. Redan i dag måste hon bli hämtad. Eller om jag ska sätta henne på bussen.

Jag har inte åkt hit för att få en främmande flicka på halsen.

Hittar ett par raggsockor i korgen i hallen. Och Hugos badrock med mörkblå och vinröda ränder. Kökstermometern visar minus tjugo grader.

Vinden har mojnat, solen glänser i drivorna utanför huset.

Bilen! Jag kommer aldrig att få i gång den om jag inte hittar sladden till motorvärmaren.

När jag kommer in igen är jag iskall och tänder genast en ny brasa.

Det fanns älgspår precis utanför trappan. Jag vill ut i skogen, kanske ända bort till vattenfallet. Har jag tur kommer jag i tid för att få se hur fallande vattenmassor stelnar till isformationer. Eller sker detta helt osynligt? Är processen så långsam att det är omöjligt att avgöra när vatten slutar vara vatten?

Jag blir ivrig när jag tänker på skidspåren som väntar på mig.

Tystnaden i skogen, oändligheten på fjället.

Först måste jag klara av det här med flickan.

Telefonen hinner bara med en signal innan jag är ute i hallen och svarar. Det är Hugo. Givetvis. Jag berömmer honom för att han så snabbt räknat ut vart jag tagit vägen.

Han uppskattar inte mina ironier. Säger bara att det är vansinnigt att åka upp i fjällen på sommardäck.

– Det är så mycket som är vansinnigt, klipper jag av för att inte förråda att jag trots allt uppskattar att han bryr sig om mig. Förresten har du ju sagt att det är allrounddäck. Att det egentligen är onödigt med dubbdäck.

– Det är skillnad på Norrland och Stockholm.

– Var det nåt mer?

– Ja. Faktiskt. Jag har gett dig en ny mobiltelefon, kommer du 12

ihåg det? För att det ska vara möjligt att få tag i dig. Så man slipper oroa sig.

– Du vet att jag inte alltid har den på.

– Det är väldigt egoistiskt av dig.

– Jag vet. Men det har vi ju pratat om tusen gånger, måste vi ta det nu igen?

Han suckar och jag känner mig hemsk. Jag hatar hans sätt att ge mig skuldkänslor. Eftersom allt han säger är så genomsyrat av förnuft och logik.

– Hur länge blir du borta?

– Vet inte.

– När bestämde du dig?

– Ett infall, ljuger jag eftersom jag fantiserat om denna färd i flera veckor. Kanske har jag planerat den under halva vårt liv tillsammans.

Att ge mig iväg utan att tala om vart. Tvingas umgås med mig själv för att se om jag kan hitta tillbaka. Hitta tillbaka till det som kanske är jag. Fast då har jag väl tänkt mig att det skulle ske på en något mer fjärran plats än här.

– Är du ensam? frågar han plötsligt.

Jag ler åt hans misstänksamhet.

– Vad tror du? Att jag skulle raggat upp nån på vägen?

Det skrattar vi båda åt.

I samma ögonblick ser jag hur sovrumsdörren öppnas.

– Var det nåt särskilt? Annars måste jag ta hand om brasan, avslutar jag.

Flickan ser förvånat på mig.

– Vem var det?

– Min man, svarar jag och försöker låta likgiltig.

– Han är väl orolig för dig?

Jag kan inte avgöra om hon är spydig. Förresten spelar det ingen roll.

– Klockan är snart tolv. Ring hem på en gång! Sen får du frukost.

Den här byn heter Skogsböle om dom undrar var du är.

Hon rör sig inte.

13

Sömnbrist och det obekväma i situationen gör mig irriterad.

– Hör du inte vad jag säger?

– Jag behöver inte ringa.

– Jo, säger jag. Det behöver du.

– Bestämmer du det?

Jag ställer mig bredbent framför henne.

– Vad tror du? Människor blir efterlysta om dom bara försvinner.

– Alltså … det är helt onödigt, suckar hon. Det är ingen som väntar på mig.

– Det inbillar du dig bara. Det finns alltid nån som väntar på en.

Särskilt i din ålder.

– Hur vet du det? Har du barn?

– Två stycken.

Vi fixerar varandra med blicken ett ögonblick innan hon suckar igen: – Är det dass ute eller … vart tar man vägen? frågar hon och det verkar som det är bråttom.

Jag nickar mot badrummet. Hon försvinner och låser om sig.

Jag sätter på tevatten och lägger på några vedträn till. En lätt men ändå kännbar desperation försöker få grepp om mig. Varför ville hon absolut inte ringa till någon?

14

2 1/11: Helen Försöker få undan saker som fladdrar fram och tillbaka i skallen.

Snön, bilen i skogen. Och hur han luktade. Och hur det slog lock för öronen av smällen. Och hur han snubblade till. Sprang flera steg innan han ramlade.

Gardinerna är inte fördragna. Snötäckta granar utanför. Och lite sol som lägger sig i ett mönster över golvet.

En telefon ringer. Snabba steg och sen en röst som pratar så lågt att jag inte kan höra orden.

Kollar fönstret, jag skulle lätt kunna få upp det och hoppa ut.

Först måste jag få på mig kläderna, är säkert lika kallt som i natt.

Minst tio minus. Var är min jacka och mina skinnstövlar?

Rösten där ute skrattar till. Vem pratar hon med? Om hon ringt polisen skulle hon väl inte skratta?

– Så du var orolig? Det gick bra fast det var väldigt halt. I Björkträsk körde jag fast i en driva men tack och lov var det några ungdomar som knuffade loss mig.

Nu minns jag.

Det som hände före snödrivan också. Innan jag kom upp på vägen. Ännu har jag inte hört att hon sagt att hon plockade upp en liftare. Hon kanske känner på sig att det är bäst att hålla det hemligt?

Drar på mig tröjan och jeansen och gläntar på dörren.

Hon står med ryggen åt mig och pratar i en telefon som hänger 15

på väggen. Det ser konstigt och gammaldags ut, har aldrig sett en sån förut.

Min gröna dunjacka hänger på en krok, stövlarna nedanför.

Skulle kunna glida iväg utan att hon hinner göra ett skit.

Hon måste ha hört mig för hon vänder sig om och nickar åt mig.

Hon är barfota och har en mörkblå morgonrock som är för stor för henne. Hon drar igen den och håller ihop tyget över bröstet. Det sitter en vigselring på ringfingret. Hon avslutar snabbt samtalet. När hon ler mot mig ser jag att hon har ett litet munsår, precis sånt som jag också brukar få på vintern. Hon samlar ihop det halvlånga bruna håret och försöker få det att ligga bakom öronen. Det ramlar genast fram igen och täcker halva ansiktet.

Jag är tacksam för att jag slipper gå ut på nåt torrdass. Fläker av mig kläderna och vrider på duschvredet. Det finns varmvatten. Rader av schampoflaskor och balsam. Vrider upp det så att jag nästan skållar mig.

Nu ska jag tvätta bort det. Alltihop.

Hon kommer mot mig i sin blå morgonrock.

– Vad har du gjort där?

Jag drar upp jeansen fort och försöker komma förbi henne.

– Jag pratar med dig! Alla blåmärkena på benen, hur har du fått dom?

Jag rycker på axlarna. Som om jag inte vet eller som jag inte bryr mig.

Hon slår handen för munnen, ser chockad ut.

– Körde jag verkligen på dig! Gör det ont?

Hon räcker fram handen som om hon tänkte klämma på mig men jag lyckas ta mig förbi henne och ut i köket.

Känns som om jag inte ätit på en vecka, jag kan knappt vänta medan hon dukar fram frukost.

– Teet ska bara dra lite, bre dig en macka du!

Lägger på tjockt med ost och så marmelad ovanpå.

16

– Snyggt hus, berömmer jag medan jag tuggar. Snygga möbler och alla bilderna du har på väggarna. Har du gjort dom?

Hon säger inget förrän vi sitter där med rykande temuggar mitt emot varandra. Och hon svarade inte på om det är hon som har gjort bilderna. Hela huset verkar fullt av olika ansikten som ser på en.

Hon tittar bara på mig och säger att hon inte kan släppa iväg mig förrän jag ringt någon anhörig. Och så vill hon att vi ska åka ner till distriktssköterskan.

– Det behövs inte, säger jag. Jag får blåmärken skitlätt men dom försvinner lika fort.

– Vem bor du hos?

Jag börjar prata om hur snygga bilderna är och ifall det är hon som gjort dem.

Hon nickar men vill absolut veta var jag bor.

Och det kan jag ju inte säga. Så jag går med på det där med distriktssköterskan så att hon ska sluta tjata om det andra.

Medan hon ringer står jag och kollar på en bild på köksväggen.

Det dröjer lite innan jag upptäcker att bilden föreställer samma utsikt som när man tittar ut genom köksfönstret; en myr och en tjärn längre bort. Fast nu är det is och man kan inte se var myren slutar.

Kanske vid den gråa torrtallen som är vriden och helt sned. På bilderna är det sommar.

Skulle vilja komma hit på sommaren, det verkar fint.

Skulle kunna tänka mig att bo här. I alla fall ett tag.

Jag hör att hon frågar i telefonen om det finns någon där som kan ta en titt på några blåmärken.

– Rebecka G? läser jag i hörnan på teckningen av myren och torrtallen.

Hon står bredvid mig i köket igen. Hon ler så där snett som en del smarta människor gör. Jag vet inte riktigt vad det betyder men jag tycker om det.

– Gustavsson eller?

– Gudner.

Jag skrattar henne rakt upp i ansiktet.

– Är du präst eller?

17

– Nej. Du då?

– Jag är inte heller präst.

– Men vad heter du?

– Hel… Tänkte mig inte för, men jag får till en hostattack som avbryter att jag höll på att försäja mig. I fortsättningen måste jag skärpa mig.

– Okej då, säger hon och ler ännu snedare.

Vet inte vad hon menar.

18

3 1/11: Rebecka När jag ser att hon inte haltar vill jag få iväg henne igen. Det är inte mitt fel att hon ramlade ut i vägen framför min stötfångare.

Jag ska skjutsa henne till busshållplatsen, ge henne respengar om hon behöver. Så fort hon druckit sitt te, få henne att försvinna ur mitt liv. Det var aldrig meningen att hon skulle komma in i det.

I stället för att slänga ut henne ringer jag distriktssköterskan. Förklarar att jag har en skadad person hos mig. Jag skulle gärna vilja att hon tog sig en titt på min gäst.

– Kan vi komma nu på en gång?

Ingrid Andersson lovar att vara nere på vårdcentralen om en halvtimme.

Flickan sväljer smörgåsen i några tuggor. Säger att visst, hon ska följa med, fast det är helt onödigt.

– Det är bara vanliga blåmärken.

– Jag vill att hon tittar på dig innan jag kan släppa iväg dig, säger jag kort när vi går ut till bilen.

Tillsammans går vi in på vårdcentralen som är det enda nybyggda huset i byn. Hon sätter sig i en plastfåtölj, sliter till sig en tidning från det låga bordet.

Vi är de enda väntande. Det är faktiskt ett under att vårdcentralen inte är nedlagd i en by som inte längre äger vare sig postkontor eller bank.

19

Ingrid Andersson, distriktssköterska, parkerar sin gamla Volvo vid trappan och kommer in genom dörren.

– Jaha, säger hon burdust, kom med in då!

Nickar åt flickan som långsamt reser sig ur fåtöljen.

Jag blir kvar, det skulle kännas påfluget att gå med in.

Jag hör sköterskans röst genom den tunna väggen. Hon ställer frågor. Det låter inte som hon får några svar. Jag bläddrar i de trasiga veckotidningarna och undrar vad jag ska göra sen. Med en flicka som inte verkar veta vart hon ska ta vägen.

Dörren öppnas. Syster Ingrid har lagt en arm runt hennes axlar.

Det ser förtroligt ut.

– Vill du komma in ett ögonblick? nickar hon åt mig.

Flickans leende förändras, blir nästan elakt.

Vad har hon berättat för Ingrid Andersson som hon inte sagt till mig?

Hon står vid fönstret och ser på mig medan syster Ingrid föser mig mot besöksrummet.

När jag kommer ut i väntrummet igen är hon försvunnen. En tugggummiklump sitter kletad på glasbordet i väntrummet.

Sköterskan granskar mig oblygt.

– Är du verkligen säker?

– På vad då?

– På att hon inte sagt sitt namn? Det verkar så konstigt bara, att hon sovit hos dig och du har inte frågat vad hon heter?

Det låter som en anklagelse.

I samma ögonblick hör vi bussen som stånkar i uppförsbacken mot stora vägen.

– Ändå plockade du upp henne i bilen och körde henne hit! Det måste tagit en bra stund i det där snövädret?

– Jag har ju redan berättat för dig hur det gick till, säger jag irriterat. Att hon plötsligt raglade ut i vägen och föll framför bilen. Att hon inte gick med på att vi ringde till nån. Skulle jag ha lämnat henne där i kylan? Kunde frusit ihjäl om jag lämnat henne.

20

Jag försöker inte ens dölja att jag är arg, att jag känner mig orättvist behandlad.

– Och skadorna? Sa hon ingenting om hur hon fått dom?

Sköterskan stirrar istadigt på mig.

– Nej. Hon har överhuvudtaget inte berättat någonting.

Jag hör att jag höjer rösten för mycket, jag sväljer innan jag fortsätter, en aning mer kontrollerat: – Det är väl inte så farligt med henne?

– Blåmärkena var inte så allvarliga. Men hon hade sår också.

Kring höfterna. Och på armarna. Rivmärken, svullnader. Har jag ditt telefonnummer, Rebecka?

Det svartnar och jag blir tvungen att ta stöd mot en fönsterpost.

Ingrid Anderssons blick borrar i mig och hennes röst låter insinuant.

– Mår du inte bra?

Jag har kört femtio mil under kvällen och natten, de tjugo sista var som att plöja sig igenom en snövägg.

– Jag är lite trött. Det var en ganska jobbig körning hit upp.

– Så nu ska du stanna en vecka … eller så?

Ingen kan inbilla sig att hon frågar av omtanke. Hon talar till mig som man gör till någon man misstror, misstänker.

– Jag är glad om det inte var nån fara med henne. Jag var lite orolig bara. Det var därför jag ville att du skulle titta på henne.

Hon skakar på huvudet och ger ifrån sig ett konstigt smackande ljud.

– Nu tänker i alla fall jag åka hem. Jag åkte ju hals över huvud när du ringde.

Vill du köpa lite älgfärs förresten? Hela natten har vi stått och malt, maken och jag. Sån färs får du inte tag på i Stockholm, det kan jag garantera.

Hon låter gladare nu, när hon får prata om sin färs.

– Kanske det, säger jag och känner hur matt mitt leende måste te sig för denna kraftkvinna med egen köttkvarn.

Jag reser mig och försöker göra mina steg säkra. Dörren är inte långt borta men Ingrid Anderssons blickar får det att kännas som en mycket svår sträcka att ta sig över. Jag längtar efter att komma utom synhåll för henne.

21

När jag backar ut från parkeringen vet jag att jag är iakttagen från fönstret.

Stirra du! Jag är ändå inte nån galen pedofil från huvudstaden som du kan prångla din kladdiga älgfärs till!

Jag blev på gott humör när jag såg att Konsum hade öppet. Medan jag lydde uppmaningen på den textade skylten Var vänlig parkera med fronten mot fasaden! funderade jag på vad jag skulle handla.

Jag erkänner att jag nog var lättad över att flickan försvunnit. Ett tag hade jag oroat mig för att jag överhuvudtaget inte skulle bli av med henne.

För att fira friheten grävde jag i korgen med mjuka varor och plockade åt mig tre par varma strumpor och en mönsterstickad mössa i grått.

Just i dag hade jag ingen lust att leta fram gamla illaluktande paltor från kistan i hallen. Saker som legat nertryckta i åratal utan luftning brukar få en att ångra att man överhuvudtaget gläntade på locket.

Oskar, butiksföreståndaren, hälsade mina inköp med glädje. Kanske var jag den första kunden i dag trots att klockan gick mot halv två.

Han erbjöd sig att gå ut på lagret och leta, han trodde att han hade kvar något av underställen som han sålt till extrapris under hösten.

– Du vet ju vad kyla vill säga här uppe och om du inte har nåt underställ så vill jag inte ansvara för följderna.

Jag log och nickade.

– Distriktssköterskan klarar väl av det mesta?

Han skrattade till.

– Går man till henne vet man inte om man överlever.

– Jaså?

– Då åker man nog hellre till Östersund. Där blir man i alla fall behandlad som en människa. Om det nu är det man är.

Han blev borta en stund men när han kom tillbaka hade han med sig ett blått underställ.

– Small, det är väl vad du ska ha?

Jag fick understället för halva extrapriset och blev genast på bättre humör.

22

– Som en liten present, sa han och log. Utan dina storköp går vi omkull.

Sömnbristen fick det att strama i ansiktet när jag log.

– Pröva elljusspåret i kväll, föreslog han. Det piggar upp. Vi körde spårmaskinen i går kväll och nu ska vi bara trycka till nysnön lite så du kommer att flyga fram!

Den här gången behövde jag inte anstränga mig för att le.

– Glöm inte att ta upp skidorna ur källarn nu på en gång. Annars får du klabb i kväll.

Kanske det, tänkte jag. Kanske fem upplysta och kuperade kilometrar skulle vara ett lyft för mig.

Det skymde redan när jag packade upp matkassen i köket. Jag såg fram emot att få värma burken med köttsoppa och äta den framför brasan. Det gjorde inget om jag somnade i soffan under den röda filten. Elljusspåret kunde vänta.

Vad var det som väckte mig? Knappast månskenet som silade in genom fönstret och föll i ett brett band över filten. Brasan hade brunnit ner, jag borde resa mig, ta eldgaffeln och banka ut glöden. Så fort de små blå lågorna försvunnit kan man dra spjället, det har mamma lärt mig.

Annars eldar man för fåglarna, brukade hon kraxa så att hon lät precis som kråkorna utanför det gamla dragiga huset där jag växte upp.

Jag reste mig mödosamt. Kroppen gjorde hårdnackat motstånd.

När jag kom på fötter och var på väg mot brasan såg jag mot fönstret på rummets långsida. Två par uppspärrade ögon stirrade på mig, små runda näsor låg tryckta mot rutan.

Det tog inte många sekunder för mig att komma ut på förstukvisten.

De hade röda overaller av bävernylon, hemstickade mössor med tofsar. Förskräckt klamrade de sig vid varandra. Jag förstod att jag måtte skrämt dem från vettet genom att komma rusande så där.

– Det är ju mörkt nu, försökte jag vänligt, era mammor kanske börjar bli oroliga?

23

– Varför är du här? frågade den som verkade äldst. Hans röst darrade.

Jag skrattade till över det lustiga i frågan. Kanske var mitt skratt för gällt, i alla fall tog barnen några steg bakåt. Den minsta, som inte kunde vara mer än fyra, fem år, ramlade över snövallen som nu omgärdade gårdsplanen, hög som en slottsmur.

– Är du ett spöke? skälvde den lilla där hon låg och kravlade i drivorna. Jag skakade på huvudet.

– Det finns inga spöken, sa pojken tillrättavisande till flickan, som väl var hans syster.

– Jamen häxor då? frågade hon och försökte inte ens komma upp ur snövallen längre.

– Jag är nog ingen häxa i alla fall, sa jag så snällt jag kunde. Men nu ska ni nog ta och gå hem!

– Vad heter du?

Jag hade ingen lust att svara på några barnfrågor.

– Ska jag följa er? Ifall ni är mörkrädda?

– Vi är inte rädda! sa pojken, och såg skräckslagen ut.

– Vi är inte rädda, ekade den lilla flickan, som nu sprattlade som en skalbagge för att försöka komma på fötter.

– Det brukar alltid vara mörkt i det här huset, darrade pojken fram i lillgammal ton.

– Vi trodde inte att nån bodde här. Och så kom det rök ur skorstenen, vi skulle titta efter om …

– Ifall det var några tjyvar eller mördare här, pep den lilla.

Jag bjöd inte in dem. Inte heller hämtade jag karameller eller pepparkakor. Om jag letat hade jag säkert hittat något sött och kladdigt att locka in dem med.

Men jag ville inte vara häxan i pepparkakshuset. Jag hade helt enkelt inga som helst planer på att göda små barn för framtida behov.

När jag äntligen fick iväg dem uppslukades deras små ryggar snabbt av mörkret.

24