Jonathan Lindström Medvetandets gåta Om hjärnan, själen och konsten att kila runt hörnet
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Jonathan Lindström och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Illustrationer: Jonathan Lindström, Stig Söderlind (För- & eftersätts, s. 275 & 315) Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2013 isbn 978-91-1-304148-3
Innehåll KÄNSLAN 11 Ett foto 11 Men vad har jag i huvudet? 13 De yttersta frågorna 15 Fördomar och ödmjukhet 19
DEL 1: SJÄLENS OCH DÖDENS HISTORIA TANKEN 25 Att hitta en själ 25 Den sörjande schimpansen 31 Apor och människor 35 Istidstankar 38 Tunneln 42 Tordyveln, drömmarna och skallen i krukan 45 Själen och döden i Egypten 49 Tillbaka till istiden 50 Kristendomen – själen och uppståndelsen 52
DEL 2: MEDVETANDETS GÅTA
61
VÄGEN 63 Hur vet du och jag om daggmasken har upplevelse? Gryende vetenskap 69 Medvetandefilosofin 78 Medvetandeforskningen och allmänheten 83 Vägen som blev målet 85
63
23
HJÄRNAN 90 Massor av hjärnceller och namn 90 Det är lättare att hitta på Mars än i hjärnan 101 Från rundmun till skvallerbytta 103 Glimrande havsbotten och ett rött äpple 113 Blindsyn och det omedvetna 115 Medvetandets fasta punkt? 118 Synsinnet sett utifrån 119 UPPLEVELSEN 128 Synsinnet sett inifrån 128 Den inre yttervärlden 132 Kroppsmodellen 143 Den inre innervärlden 147 Är ofullständigheten det samma som en illusion? 154 Bara en tanke i medvetandet – allt får inte vara med 156 Ryska dockan eller den lilla människan i huvudet 158 Medvetandet tar sin lilla tid – bindningsproblemet 160 Varför ett medvetande? 163 TEKNIKEN 171 Blodet berättar 171 Timmar av telefon till Umeå 172 Hjärncellernas taktfasta medvetandedans? 175 Spelar elektromagnetiska fält någon roll? 177 Hjärnan är ett matematiskt nätverk 180 Brus och vågor 182 Är medvetandet integrerad information? 184 Olika medvetandenivåer 188 Kopplingsschemat 190 Kvantfysikens mysterium 193 Försök att peka ut var det händer 195 Vägen till en lösning 197 GÅTAN 199 Kaboom! 199 Tre delgåtor är mindre än en hel gåta 201
Delgåta 1: Lunchen och den uppochnedvända lappen 204 Delgåta 2: Att se skogen bland alla träd 216 Men övriga hjärnan då? 227 EVOLUTIONEN 230 Får nejonögat vara med i upplevelseklubben? 230 Den långa, vindlande vägen 239 QUALIAVÄRLDEN 255 En utflykt i qualiavärlden och vikten av att komma tillbaka En röd boll i rullning 268 Delgåta 3: Att förstå att förstå 276
DEL 3: JAGET, UNIVERSUM OCH DÖDEN JAGET 289 Vem är jag? 289 Drottning Kristina, Roy Batty och miljarder dödar On/off-jaget 296 Experiment med fru Eriksson 298
293
OÄNDLIGHETEN 303 Vid havet 303 Tillbaka till fru Eriksson 308 Fru Eriksson och statistiken 311 SLUTET 320 Döden, själen och praktiken 320 Själens fysiska låsning och den artificiella upplevelsen 326 Djurens rätt, abort och hjärnskador 328 Farväl till nattningen 331 KOMMENTARER 344 REFERENSER 359 TACK 372 ORDFÖRKLARINGAR 375
255
287
11
K ÄnSlAn Ett foto Gunborg Janzons avhandling om stenåldersgravarna på Gotland. Bindningen var i så dåligt skick att någon hade måst hålslå hela boken och sätta in den i en mjukplastpärm med genomskinlig framsida och blå rygg. Efter en stunds bläddrande hittade jag fotot som jag för ett kvartssekel sedan tyckte var fint. Nu häpnade jag. Bilden föreställer en femtusen år gammal grav. Man ser skeletten av en man och ett två, tre år gammalt barn som ligger intill varandra. Under barnets haka skymtar smycken till ett halsband, en miniatyrdubbelyxa i bärnsten och ett litet fossil. I fotänden ligger nitton vildsvinskäkar. De båda döda har grävts ner tillsammans i utkanten av en säljägarboplats nära havsstranden. Fotot ramlade över mig som svaret på en fråga jag hört ställas och tänkt på sedan barndomen. Tänk att du får välja en stund, ett ögonblick, vilket du vill ur ditt liv, och att det är i det du fastnar i evigheten. Vad skulle du välja? Idag, som vuxen man, med ett halvsekels erfarenheter tänker jag så här: Inte ett ögonblick från min barndom, då jag såg allt för första gången, stjärnorna där uppe, daggen i gräset och kattens lysande ögon i ficklampsskenet. Mamma och pappa som trygga skuggor, väldiga aplar i trädgården som skulle vara för evigt. Inte heller den svindlande förälskelsen och åtrån till kvinnan i mitt liv. Inte stunder av äventyr, vetenskapliga insikter eller en hand mot den varma klippan på min hemplanet. Nej, jag skulle välja ett ögonblick när jag låg lugnt och höll om något av mina barn, följden av min kärlek till deras mor, det största vi har gjort. Det är ögonblicket när barnet snart ska somna, men ännu inte
12
medvetandets gåta
har slutit ögonlocken. Hans stora allvarsamma ögon ser igenom mig, han har sin hand i min. Kvällsrufsigt hår, mjuk kind och söt andedräkt. Världen i kvällsmörker, lägenhetens lampsken genom dörrspringan och hjärtat bräddfyllt av ovillkorlig kärlek, den lille som ger livet gränslös mening, som öppnar upp vår lilla stund på jorden ut mot framtiden och evigheten. Jag tänker ingenting, jag bara upplever och livet är fantastiskt. Och så ska vi somna och släppa taget, vissa om att vakna imorgon. Det var just den underbara, svidande känslan bilden på de döda väckte i mig. Men mannen och barnet i graven har kranier fyllda av sand. Deras hjärnor har multnat bort sedan länge, och redan innan dess, i dödsögonblicken, försvann deras förmågor att uppleva, det som är det gåtfullaste och viktigaste fenomenet i hela universum. Nu upplever de döda ingenting, upplevelsen finns hos mig, på något obegripligt sätt framkallad i min hjärnvävnad. I tvåhundra generationer har de döda legat nedgrävda vid en Östersjöstrand under vajande strandgräs, utan själar, utan medvetande. Alla de där årtusendena har andra genomlevt och upplevt. Sedan några årtionden har vår generation fått vara med på ett hörn, hjälpa nya själar till världen men också fått se älskade själar dö och försvinna. Det är det som är det verkliga livet, ständiga möten och separationer mellan själarna. Men ibland har jag undrande ställt mig vid sidan av och betraktat världen som det förbluffande mysterium den är bakom sin vardagliga självklarhet. Och då har jag ställt frågorna – vad är själen, hur kan hjärnan skapa något så underbart som upplevelser, syner, ljud och känslor, och vad händer efter döden? Säljägaren och det lilla barnet hade sina svar, jag har letat efter deras och mina egna, impregnerad av naturvetarens skeptiska och i bästa fall ödmjuka perspektiv. Och jag letar och letar i övertygelsen att vi alla har något gemensamt i våra upplevelser, oavsett om vi somnar i en hydda vid det nattblanka havet eller i en lägenhet en brusande storstadskväll. Det här är en bok om nattningen, den stora nattningen, men framförallt om att vara vaken.
känslan
13
Men vad har jag i huvudet? – Du behöver absolut inte göra det för min skull, vi kan ju lägga sensorbandet mot pannan, sa Lennart Högman på telefon. Han satt i sitt rum på Psykologiska institutionen i Stockholm, och skulle senare möta mig nere i det aningen röriga källarlabbet. Men jag hade bestämt mig och dessutom var det vår, så jag stegade iväg till en morgontrött frisör vid Ringvägen. Jag var mycket tydlig med att han skulle skala skallen helt, men det var som om han inte vågade. Han ställde hårklipparen på sex millimeter, vilket fick till följd att han måste köra en gång till men på kortaste måttet innan jag var nöjd. Tunnelbanan ut till universitetet, en promenad till institutionen medan en kylig marsbris drog in mellan ekarna ovanför Brunnsviken. Det mulnade och enstaka iskalla stänk slog mot hjässan. När man rakar av sig håret är det som att gå barfota i daggvått gräs, fast tvärtom. I huvudbyggnaden hämtade jag först upp min barndomsvän Jocke Westerlund och sedan Lennart, båda forskare och lärare i psykologi. Janne Dalkvist på samma institution skulle också ha varit med, men han hade fått förhinder. Vi gick ner i labbet via en källartrappa på husets baksida. Lennart tände taklyset, sparkade undan några kartonger. – Ursäkta röran, sa Lennart, vi håller på att flytta till en större lokal nere i backen. Han började montera utrustningen. – Vi kallar den för fniren, funktionell-nära-infra-rödspektroskopi, sa han. Det är ett relativt billigt sätt att titta in i hjärnan, jag fick den för trehundratusen, men så får man inte någon heltäckande bild av hjärnan heller. Den har sexton mätpunkter på sensorbandet, som man fäster på pannan så här … bara bandet kostar fyrtiotvåtusen. Han la bandet, stort som en skosula och försett med en sladd, mot min panna, fäste det med snören som han knöt bakom min nacke och lindade sedan huvudet med elastiskt bandage som skyddade mot störande strålning utifrån. – Min tanke var att vi skulle lägga bandet mot nacken för att komma åt den del av hjärnan innanför som innehåller synbarken, sa jag. Det är därför jag har rakat huvudet så omsorgsfullt!
14
medvetandets gåta
– Ja, fast jag tror att vi börjar med pannan och pannloberna ändå. Jag har precis fått utrustningen och har inte lärt mig att kalibrera den ordentligt än. Sådär, nu ska vi bara koppla in dig på fniren. Han kopplade sladden och tryckte på ett par knappar. I en rektangel på en inkopplad dataskärm motsvarande sensorbandet skulle nu hjärnaktiviteten visa sig i form av olika färgnyanser. Suddiga fläckar angav aktiviteten innanför pannbenet, rött för hög och blått för låg aktivitet. Med hjälp av instrålat närmast infrarött ljus kunde sensorbandet avläsa blodaktiviteten i hjärnans främre del, och det var ett indirekt mått på hur intensivt man tänkte. – Men det är ju helt svart, sa Jocke och pekade på rektangeln. Det var det jag visste, det finns ingenting där! Jag teg. – Vänta nu, sa Lennart, det är nog glapp i någon av kontakterna. Efter att ha följt sladdarna i bråten på golvet lyckades han åtgärda felet. På skärmen lyste nu märkligt nog inga fläckar upp, utan ett stelt mönster av rektanglar och räta linjer. – Det där var konstigt, sa Lennart. Den fungerade hur bra som helst när jag och Jocke testade den igår. – Ha, sa Jocke. Jag visste det! Det där är misstänkt likt en robothjärna! Lennart fick ägna flera minuter åt knapparna på fniren, men så äntligen lyste skärmen upp med de förväntade fläckarna och Lennart föreslog ett enkelt experiment. – Gör så att du räknar baklänges från tusen och drar bort sjutton åt gången, så ska vi se om vi får upp aktiviteten. Egentligen kan man inte få så tydliga utslag på ett enkelt försök, men vi provar! – Tusen, öh, niohundraåttiotre … niohundra … sextiosex … niohundra … fyrtionio … Ingenting förändrades på skärmen. – Pröva att störa honom, sa Lennart. – Fjortonhundrafemton, niohundratjugosex, femhundratrettiofem, började Jocke. Det blev genast svårare med Jockes siffror ringande i öronen, och jag fick verkligen anstränga mig för att räkna rätt. Nu borde aktiviteten gå på högvarv därinne i hjärnan och blodet pumpa in syre.
känslan
15
– Nä, det händer ingenting nu heller, sa Lennart. Pröva att böja huvudet snett framåt. Jag böjde mig fram och vilade med ena tinningen mot en bordsskiva. – Jamen äntligen, det verkar som att utrustningen funkar i alla fall, sa han. Titta där, man kan se att blodet i huvudet rinner till på höger sida innanför pannan. Det blev inget napp den gången. Vi hittade inte min själ, den där svårförklarade aktiviteten i hjärnan som skiljer oss från döden och utan vilken ingenting betyder någonting. Nu gjorde det inte så mycket, vi skulle bara bekanta oss med apparaturen. Visserligen är sådana apparater viktiga redskap i jakten på själens hemligheter, men det kan vara lika värdefullt att sätta sig i en fåtölj, blunda och tänka efter för att nå viktiga insikter. Och inte heller skadar det att läsa en bok i ämnet.
De yttersta frågorna Det är lika bra att röra till allting från början, så får vi se om vi kan uppnå någon klarhet längre fram. Ta exempelvis det mest grundläggande: Skriver man en bok om själen är det en fördel att veta vad själen är. Men det verkar som att det finns lika många uppfattningar om den saken som det finns människor, för att inte tala om alla de människor som har funnits, som var och en också hade sina idéer. Det räcker att gå in på nätversionen av Svenska Akademiens ordbok och slå upp ordet SJÄL för att bli både förvirrad och förtvivlad. Det är alltså ingen idé att försöka hitta en definition som är giltig för allas uppfattning i alla tider, utan jag får försöka yxa till något som gör att du och jag inte missförstår varandra alltför grovt. Oftast kommer jag med själ syfta på medvetandet, men egentligen skulle det kanske hellre syfta på medvetandet och den personliga identiteten eller jaget tillsammans. Själen behöver alltså inte bara bestå av medvetna delar. Kanske kan man också få en känsla för vad själen är genom att sätta in den i motsatsparet själ och kropp. Drar man in religiösa föreställningar blir det närmast omöjligt att ge själen någon definition eller kortfattad beskrivning. Man förlorar sig i detaljer som fri-
16
medvetandets gåta
själ, kroppsjäl, karma, andar och annat. Men det är ändå där någonstans jag hamnar till en början, när jag diskuterar själens och dödens äldsta kulturhistoria. Nu har jag nyss använt begreppet medvetande för att beskriva själen, men också medvetandet är ett luddigt begrepp. Det används i vardagsspråket i olika sammanhang som urvattnar dess innehåll. Jag kommer oftast att använda det i betydelsen upplevelse. Därmed måste begreppet upplevelse förklaras. En vanlig och aningen svåröversättlig definition av upplevelse eller medvetande i vetenskapliga böcker i ämnet är ”there is something it is like to be a conscious organism”. Det är lite för mycket ordvrängeri för min smak. En praktisk definition är att upplevelse är det där som du är med om i vaket tillstånd och som skiljer sig helt från när du befinner dig i djup sömn och medvetslöshet. Du förstår intuitivt vad jag menar, ja, i stort sett alla människor förstår vad som avses. Att befinna sig i ett tillstånd där man smakar på en vindruva, lyssnar på barnens småprat och ser en trädkrona som vajar i vinden är självklart lätt att skilja från ett tillstånd av medvetslöshet. Men trots att det är begripligt och praktiskt är det för diffust för att räknas som definition. Möjligen är det en beskrivning. En mer precis definition föreslår jag här: Upplevelsen är det enda du omedelbart och med fullständig säkerhet vet existerar. Tänk på det ett ögonblick. Du kan ju inte vara säker på att världen utanför verkligen existerar, utan bara på att din upplevelse existerar. Ser du en tomat vet du inte säkert att den finns (även om både du och jag lutar starkt åt det), utan bara din upplevelse av tomaten, som färgen röd, formen och så vidare. Det här är en gammal tanke, och den är inte bara som här användbar för en definition. Den betyder också mycket för hur vi ska ta reda på vad upplevelse egentligen är. Ytterligare ett begrepp som kommer i bruk först längre fram i boken men som är viktigt i medvetandeforskningen är qualia: flera qualia, ett quale. Ordet är etymologiskt besläktat med kvalitet. Någon gång har jag också sett stavningen kvalia och kvale på svenska. Qualia kan ses som olika sorters upplevelser eller delar av upplevelsen, det som bygger upp din upplevelse och inre, medvetna värld. Det är exempelvis rött, grönt, gulrött, sött, beskt, glädje, skam och smärta. Utan dem skulle du
känslan
17
bara vara en medvetslös, upplevelsefri automat, en maskin eller zombie. Qualia kan sinsemellan vara mycket olika, vilket rimligen är en orsak till att evolutionen har utnyttjat dem för att bygga upp din inre värld. De ger tydlighet. Begreppen själ, medvetande och upplevelse är alltså svårfångade och inte lätta att definiera, men framöver kommer jag nu att använda dem på ett sätt som förhoppningsvis inte leder till förvirring. Då och då kommer jag att för säkerhets skull förklara begreppen igen. Jag har rent allmänt försökt göra terminologin så enkel som möjligt, men ofrånkomligen måste jag använda vissa återkommande begrepp och beteckningar, särskilt när det gäller hjärnan, som kan vara svåra att hålla i minnet. Därför finns en ordlista i slutet med förklaringar. På enstaka ställen finns matematiska formler men de kan enkelt hoppas över. Om din läsrytm störs av att pröva de psykologiska experimenten längre fram kan du nöja dig med att enbart läsa om dem, men jag rekommenderar dig att pröva på dem snart ändå. De är både roliga och ger förstahandsinsikter. Och vad finns det då att ta reda på om själen, medvetandet eller upplevelsen? Kort sagt: allt! Aningen utförligare kan det sammanfattas i några frågor: Vilka föreställningar har människan haft om själen och döden sedan urminnes tider och varför har hon de föreställningar hon har? Vad är egentligen själen och medvetandet och vad kan den moderna hjärnforskningen ge för svar? Vad är jaget och vad väntar efter döden? Och kan svaren på frågorna tänkas ha betydelse för våra liv idag? Del 1: Själens och dödens historia Större delen av mänskligheten har föreställningar om själen och döden som inte överensstämmer med den etablerade vetenskapens (eller för den delen min) uppfattning. Själar lösgör sig från kroppen, de döda talar med de levande och bortom döden väntar fortsatt existens. Så långt tillbaka vi kan blicka ner i mänsklighetens historiska djup har sådana föreställningar dominerat. Varför? Jag tänker söka svar, inte genom att skriva en heltäckande kulturhistoria utan genom att fokusera på exempel från några viktiga skeden, människans ursprungstid, jordbrukets
18
medvetandets gåta
och civilisationens uppkomst och en sentida skriftreligion, kristendomen, främst under äldre medeltid. Det betyder att nog så intressanta ämnen som new age och asiatiska själsföreställningar helt enkelt inte får utrymme. I gengäld rymmer Bibeln och den äldre medeltidens kristendom som exempel förbluffande många olika föreställningar. Del 2: Medvetandets gåta Störst utrymme får istället den moderna medvetandeforskningen, som just nu befinner sig i en genombrottstid. Man skulle gott kunna kalla medvetandet eller upplevelsen för vetenskapens största, svåraste och viktigaste gåta, de vetenskapliga gåtornas urmoder som omfamnar allt vi överhuvudtaget har grubblat på och stridit om under hela mänsklighetens historia. Religion, filosofi, meningen med livet, kärleken, hatet, civilisationen, universums mysterier – allt är strunt och ointressant om det inte vore för upplevelsen, förmågan att uppleva och känna. Och lika viktig som upplevelsen är, lika fascinerande är dess utforskande. Frågorna om upplevelsen är om den finns, exakt var den finns i hjärnan och vad den är. De dominerande forskarnas ståndpunkter är många gånger mycket långt från varandra, och grundas på neurofysiologi, filosofi, fysik och matematik, liksom på både fritänkande och fördomar, skarpsinne och ren dumhet! Ämnet är samtidigt extremt svårt och lätt i en enda stor härlig härva. Förhoppningsvis lyckas jag i sällskap med mina forskarvänner och genom att du själv får göra en djupdykning i ditt eget inre reda ut några trådar. Samtidigt passar jag också på att skissera hur jag tror att medvetandet har utvecklats från livets urtid till idag, hela den vindlande evolutionära historien. Del 3: Jaget, universum och döden Vad gäller döden, den stora nattningen, är det lätt att till vardags avfärda den som mörkret, intet, stoppskylten utan baksida. Så gör jag för det mesta, medan andra har en fast tro på en efterdödentillvaro. Men nu vill det sig inte bättre än att om man med en stram vetenskaplig hållning börjar grunna på det egna jaget, den personliga identiteten,
känslan
19
och samtidigt tar hänsyn till moderna kosmologiska teorier, så hamnar man i bryderi. Kan det vara så att även en inbiten förnekare av allt annat än atomer kan förvänta sig en fortsättning efter döden? Själens historia, upplevelsens natur, jaget och efterdödentillvaron kan tyckas vara abstrakta och fjärran frågor, ja, kanske inte ens något för seriös vetenskap att ägna sig åt. Så tror inte jag. Även om jag av naturnödvändighet tvingas vara mycket spekulativ, tror jag visst att vetenskapen har här att göra, och att det i högsta grad kan påverka vår vardag, särskilt i stunder av nöd. Går det att dra några lärdomar av vetenskapliga fakta, låsningar, spekulationer och trosföreställningar? Frågorna har engagerat människor i alla tider och lett till både religiösa och filosofiska ställningstaganden. Ta bara den gamle greken Epikuros ord: ”Döden är ingenting för oss, där döden finns, finns inte vi, och där vi finns, finns inte döden.” Hur vackert och bra som helst, men tänker man efter förstår man att Epikuros säger något djupt sant och, som jag ska visa längre fram, helt tokigt i samma mening.
Fördomar och ödmjukhet Det här är ämnen där inte bara svaren utan även frågorna kan vara krångliga, för att inte tala om de känslor de väcker. Föreställningarna om själen och döden är inget någon av oss tar lätt på, åtminstone inte när det gäller, när sorgen eller sjukdomen drabbar oss och dem vi står nära. Vare sig vi har en sekulär eller religiös grunduppfattning väcker ifrågasättandet av den egna tron lätt känslor av oro, irritation, rädsla eller ilska. Jag har äldre släktingar som har förlorat man och barn i krig och ser fram emot att återse dem på andra sidan. Varför skulle jag pådyvla dem min tro att återseendet inte kommer att ske? Och vice versa, för snart tjugo år sedan dog mina föräldrar i en svår olycka och någon kläckte ur sig ”det finns en mening med allt”. Möjligen var det för att trösta, men det hade inte riktigt den effekten. Självklart kan man försöka sig på att göra en åtskillnad mellan religiösa och vetenskapliga uppfattningar, men min erfarenhet är att det är lätt att säga och lätt att känna, men det blir knepigare när man tittar
20
medvetandets gåta
närmare på saken. Det sägs till exempel att vetenskapen svarar på frågan hur men religionen på frågan varför. Vetenskapen kan förklara hur själen och döden fungerar, men religionen svarar på frågan vad meningen är med själen och döden, varför vi har själar och varför döden väntar. Men jag har aldrig förstått varför inte vetenskapen kan ge sig på frågan varför och utreda meningen. Skillnaden består snarare i att religionen förutsätter att meningen är allomfattande och inbegriper ett medvetet väsen som är större, eller åtminstone minst lika stort som människans universum, gärna med tillägget att det ligger bortom varje mänsklig fråga. Vetenskapen arbetar inte efter en sådan bestämd förutsättning, utan söker svaret på varför överallt, där den religiösa förutsättningen är ett av flera hypotetiska svar. Man skulle också kunna diskutera vetenskaplig metod, att samla objektiva iakttagelser, analysera och komma fram till svar som majoriteten är överens om, som en skiljelinje mot religionen. Ja, man skulle kunna döma ut religionen helt. Men även om jag självklart håller på den vetenskapliga metoden för utforskandet av naturen har den i praktiska sammanhang en brist. Vetenskapens fokusering på metoden, vägen, betyder att målet kan bli vad som helst, något direkt ointressant. Den religiöse kan på alldeles ovetenskapliga vägar nå insikter som ignoreras av vetenskapen men borde väcka intresse, åtminstone som inspiration när det gäller övergripande frågor. Religiösa föreställningar är ett resultat av mänskliga behov och därmed visar de vad som är väsentligt för människan och rimligen också för vetenskapen att utforska. I vetenskaplig jargong kan religion sägas peka ut angelägna forskningsområden och dessutom utgöra en fantasifull hypotesgenererare. För egen del tror jag att den stora skillnaden mellan religion och vetenskap är att vetenskapens hjärta är ödmjukheten. Det handlar inte om ödmjukhet i största allmänhet, utan en mycket specifik ödmjukhet. Jag påstår exempelvis inte att vetenskapsföreträdaren är en ödmjuk person, det gäller varken mig eller särskilt många andra, i alla fall inte i nämnvärt högre grad än religiösa människor. Det handlar inte heller om den sortens ödmjukhet som den religiöse förväntas visa inför sin skapare genom sitt tvivel. För bakom denna ödmjukhet ligger ändå fasthållandet vid att tro på eller vilja tro på en fastslagen sanning, en
känslan
21
uppfattning om världen som kan vara otydlig i detaljerna, men ändå brukar innehålla komponenter som ett högre väsen, en själ som kan existera utanför kroppen och ett liv efter döden. Den ödmjukhet jag räknar till det bästa hos vetenskapen är istället det totala ifrågasättandet. Ingenting tas för givet utom just detta att vi måste ifrågasätta och fundera på allting, och när vi väl väljer att tro på någonting så handlar det om just tro, något som är temporärt och som kan ifrågasättas, inte vetande. Förnuftig vetenskap håller alltså fast vid en metod men lämnar målet öppet, medan meningsfull religion håller fast vid ett mål, men bryr sig mindre om metoden. Man skulle också kunna uttrycka det så här, språkligt paradoxalt: Inom vetenskapen vet man att man tror, inom religionen tror man att man vet. I praktiken lyckas ingen förespråkare för vetenskapen upprätthålla sin vetenskapliga ödmjukhet fullt ut. Vissa saker tar vi för givna, som att jorden är rund, att blixten är elektricitet och att vi härstammar från aporna. Det känns mest tröttsamt att behöva argumentera för det istället för att gå vidare till olösta frågor. Vetenskapen ägnar sig åt att ackumulera kunskap och vissa saker framstår som tillräckligt belagda. Men det som en hel del vetenskapliga företrädare är blinda för är att de faktiskt släpper en del av ödmjukheten också när de ägnar sig åt öppna, obesvarade frågor. I synnerhet just kring frågor om själen och döden. Exempelvis kan de ha bestämt sig i förväg för att det absolut inte finns något där att undersöka eller att det är så svårt att det är meningslöst att ens försöka. Det gäller inte alla och inte hela tiden, men det är tillräckligt omfattande för att sinka den vetenskapliga utforskningen. Det paradoxala är därför att ur vissa aspekter är religiösa föreställningar kanske mer verklighetsnära än de vetenskapliga, genom att forskarna är låsta vid sina grunduppfattningar. Det är därför inte mer än rätt att jag redovisar min egen grunduppfattning. Jag är troligtvis ateist, åtminstone i så måtto att jag inte tror att det finns någon grundläggande mening eller allomfattande intelligens i universum, en intelligens som har skapat, styr eller övervakar oss människor. Jag har hittills inte heller funnit skäl att tro på en dualism där själen, hur nu den ska definieras, kan existera fritt i förhållande till en kropp och i synnerhet en hjärna. Alltså inga själsresor eller spöken i
22
medvetandets gåta
mitt grannskap! Jag tror inte heller på något särskilt dödsrike, en himmel eller en skuggvärld. Däremot tror jag att världen och i synnerhet människohjärnan är en fantastisk, omtumlande plats där vetenskapen ännu har enorma områden att utforska, beskriva och i måttfull, demokratisk anda ta i bruk forskningsresultaten för att göra vår tillvaro bättre. Alltså är jag en övertygad teknikoptimist. I den mån jag känner pessimism riktar jag den mot de människor som ska använda tekniken. Människan är människans helvete, inte bara hugnad. Men mest är jag optimist, eftersom pessimismen är en misantropisk återvändsgränd som leder till att ingenting blir uträttat. Troligen är jag också naturalist, det vill säga någon som inte tror på det övernaturliga eller snarare anser att om något som betecknas som övernaturligt inte går att studera med samma metoder som det naturliga så finns det antagligen inte. Fast det finns en viktig distinktion här. Jag tror ju att det kan finnas saker som vi kanske aldrig kommer åt att studera eller utsätta för vetenskaplig prövning även om jag skulle räkna dem som naturliga, exempelvis ett parallellt universum eller en galax långt bortom det observerbara universums gräns. Vad jag menar är istället att om något på minsta sätt ger sig tillkänna och därmed påverkar oss, så som exempelvis ett spöke sägs göra, då går det också att pröva vetenskapligt, åtminstone indirekt via den påverkan det övernaturliga antas ha på det naturliga. Det kan tyckas vara en torftig inställning, men jag tror att även för oss naturalister öppnar sig ett fantastiskt, överraskande, myllrande universum både för vår inre och för vår yttre blick, om vi bara vågar titta efter det som vi inte vet – ännu. Men innan vi hamnar i framtiden ska vi stirra ner i tidens djup, ta reda på vad som har hänt hittills, vad folk har trott om själen och döden och varför de har trott som de har trott. Och vi börjar med vad längtan efter jordgubbar kan ställa till med.
Foto: Cato Lein
Jonathan Lindström Medvetandets gåta
Jonathan Lindström, arkeolog och veten skapsförfattare, har skrivit ett stort antal kritikerrosade faktaböcker översatta till flera språk. Han utsågs till Årets folkbildare 2007, tilldelades Carl von Linnéplaketten för Årets bästa faktabok Allt om universum 2006 och Societas Archaeologica Upsaliensis Vetenskapliga pris 2011. I sina böcker har han skrivit, tecknat och förklarat hur universum, hjärnan och evolutionen fungerar och utforskat avlägsna epoker som sten åldern och bronsåldern, löst mordgåtor och kartlagt världsbilder utifrån sina egna utgrävningar och forskningsprojekt. Hans senaste böcker är Bronsåldersmordet (2009) och De dödas tempel (2011).
Tycker du att frågan om hur hjärnan fungerar, vad själen egentligen är och vad som väntar efter döden är de allra största och mest intressanta mysterierna i hela vårt stjärn beströdda universum? Då kan Medvetandets gåta bli en av de viktigaste böckerna du läser, oavsett om du är religiös fundamentalist, hårdnackad naturalist eller en lagom vilsen och nyfiken människa som de flesta av oss. Vetenskapsförfattaren och arkeologen Jonathan Lindström tar med oss på ett hisnande forskningsäventyr. Han diskute rar maskhjärnor och schimpansritualer, berättar om istids jägarnas begravningar och medeltidsbiskopars själstro. Med lätt hand leder han oss genom den moderna hjärnforskning ens labyrinter, visar hur och var i hjärnan medvetandet kan tänkas uppstå och resonerar kring djurens upplevelseför måga. Och så gör han ett ärligt försök att lösa medvetandets stora gåta. Varför finns medvetandet och vad är det gjort av? Den moderna kosmologin och uppfattningen om jaget innebär också att vi måste ifrågasätta vanliga föreställningar om döden. Vad betyder det om universum är oändligt? Försvinner jag för alltid när jag dör? Boken kommer att ruska om din invanda uppfattning om den verklighet och vardag du tar för självklar.
Jonathan Lindström Medvetandets gåta
»Men ibland har jag undrande ställt mig vid sidan av och betraktat världen som det förbluffande mysterium den är bakom sin vardagliga självklarhet. Och då har jag ställt frågorna – vad är själen, hur kan hjärnan skapa något så under bart som upplevelser, syner, ljud och känslor, och vad händer efter döden?«
Om hjärnan, själen och konsten att kila runt hörnet
www.norstedts.se Omslag: Johannes Molin Foto: iStockphoto Illustration, baksida av Ludvig G. Lindström. För beskrivning, se sidan 268 ff.
Vilka figurer döljer sig här? Illustrationer: Johan Eriksson. För beskrivning, se sidan 172 f.