Folkbildning och solidaritet – om uppkomsten av folkhÜgskolans globala engagemang
Clara Hyldgaard Nankler
Folkbildning och solidaritet – om uppkomsten av folkhÜgskolans globala engagemang
© Clara Hyldgaard Nankler Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Omslagsbild tagen av författaren. På bilden lär Petra Sunniva Nilsson ut engelska glosor till studerande på Kisarawe FDC under ett seminarium om språk- och minoritetsfrågor tillsammans med Afrikainriktningen från Göteborgs folkhögskola våren 2010. ISBN: 978-91-7699-943-1
Innehållsförteckning
Förord Disposition
9 12
Svenska folkhögskolors globala engagemang
13
Från sockenpatriotism till nordism
19
Nya skolor och nytt innehåll
2
Flyktingmottagande i mellankrigstiden
26
Omskolning av tyska folkbildare Ett demokratiskt experiment i Insjön
31 32
Skolor som tidigt arbetade med internationella frågor
33
Avkolonisering och kallt krig Marshallhjälp till Europa Dragkamp om de nya länderna
36 37 38
Upptäckten av massfattigdom och u-länder Mellanstatliga biståndsorganisationer
39 1
Initiativ för att vidga folkhögskolans horisont Åsakurser med internationalisering Gäststuderande och ny förordning
7 8
Folkrörelserna drivande för svensk u-hjälp Sverige hjälper – om svensk identitet och exportstöd Folkbildare hjälper Kooperation utan gränser Föreningen Internationella folkhögskolan
51 53 55 55 56
Staten tar över biståndet Motiv, mål och medel Biståndsarbetare – ett nytt yrke Val av mottagarländer Stöd till enskilda organisationer Slutsatser om svensk u-hjälp
59 60 60 62 6 65
Utbildning av fredskårister – en uppgift för folkhögskolan Planering av U-landslinjer på SIDA Vilka skolor startade U-landslinjer? Uppgifter om U-linjer Kursinnehåll och mål Hur gick det till att starta en U-linje? Studieresor på U-linjerna?
66 68 71 73 76 79 82
Hur utvecklades U-linjerna? Valla folkhögskola Tomelilla folkhögskola Hållands folkhögskola Kaggeholms folkhögskola
88 88 93 98 105
Folkhögskolorna och missionen Folkhögskolor med missionsanknytning Väckelserörelser i Sverige Svensk utlandsmission
112 112 116 118
Marieborgsmodellen och solidaritet med ANC Marieborgsmodellen Stöd till befrielserörelser i södra Afrika
12 127 130
SFHL och Solidaritetsfonden esandekurser med olika profiler
135 138
Färnebo folkhögskola – resan som pedagogisk metod
139
Världens kurs på Ljungskile folkhögskola
155
Några frågor till pionjärerna
161
Progressiv folkhögskola
17
Pablo Freire och De förtrycktas pedagogik
178
F-programmet och Vuxenutbildarcentrum
183
Tanzania, Sverige och folkbildningen Alfabetisering – Vuxenundervisning Nyereres utbildningsfilosofi Folkhögskolemodellen Svenska folkbildare kom tidigt till Tanzania Hur uppstod den nära relationen mellan Tanzania och Sverige? Utvecklingen av de tanzaniska skolorna? Karibuföreningarna Röster om folkbildning och FDCs i Tanzania Hur ser det ut idag? Slutsatser om Tanzaniasamarbetet
188 189 191 193 195 201 203 208 213 21 215
Slutord
218
Tack
22
Källor
225
Förord
Första gången jag hörde talas om folkhögskolans gränsöverskridande aktiviteter var när jag utbildade mig till folkhögskollärare 1977/78. I utbildningen ingick en kurs i internationalisering som jag sett fram emot, men strax före kursen skulle börja fick vi veta att den ansvarige metodiklektorn, Johan Norbeck, inte kunde hålla i kursen. Han befann sig i Tanzania för att hjälpa till med uppbyggnaden av folkhögskolor där. Då väcktes min nyfikenhet och förhoppning att en dag få besöka några av de ”tanzaniska folkhögskolorna”. I mitten av 1980-talet kom jag till Göteborgs folkhögskola. Där undervisade jag mest i svenska och skrivande men också i den då obligatoriska grundkursen i samhällskunskap. Mitt intresse för globala frågor gjorde att jag ofta tog emot internationella besök, mest av sydafrikaner från ANC och arrangerade temadagar. När lärarfacket (SFHL) uppmanade folkhögskolor att skaffa vänskolor i Tanzania beslutade vi att göra det. En kollega och jag tog ansvar för kontakten med Arnautoglu Folk Development College (FDC) i Dar es Salaam. Skolan hade vissa likheter med Göteborgs folkhögskola som externat (Tanzanias enda externat-FDC) i en hamnstad. Deras inriktning på unga vuxna med inlärningssvårigheter fanns också på vår skola. Under ett par år bestod vänskolearbetet mest av brevväxling och att vara värd för gästande tanzanier. För att få fart på samarbetet startade vi Tanzaniaämnet – ett valämne om två lektioner i veckan på Allmän linje 2004. Samma höst deltog jag och en kollega i en internationell vuxenutbildarkonferens i Moshi i Tanzania, The right to knowledge and Development – Adult Education in a Global Context, anordnad av Nordiska folkhögskolerådet. För mig blev konferensveckan en fantastisk introduktion till vuxenutbildningen i Tanzania. I samband med konferensen besökte jag för första gången ett antal FDCs och diskuterade fördjupat samarbete med vänskolan i Dar es Salaam. 9
Tanzania-ämnet på Göteborgs folkhögskola växte på ett par år till att bli en hel Afrikainriktning i takt med att vi som ansvarade för undervisningen fortbildade oss. Själv använde jag ett friår till en magisterutbildning i Afrika och internationellt utvecklingssamarbete på Global studies vid Göteborgs universitet. Det gav mig nödvändiga kunskaper i globala utvecklingsfrågor och fördjupning i afrikansk historia och religion. Jag skrev min magisteruppsats om FDCs i Tanzania, och fick på så vis möjlighet att studera dessa skolor på djupet*. Utbytet med Arnautoglu FDC startade 2005 när vi genom ett frikostigt stipendium från Ungdomsstyrelsen kunde bjuda in 6 elever, rektor och lärare från vår vänskola och sedan återgälda besöket samma år. Året därpå upphörde stipendierna, som täckte parvisa utbyten. Vi fick informera presumtiva deltagare på Afrikainriktningen att en studieresa till Tanzania ingick under förutsättning att deltagarna kunde hitta finansiering. Lärarlaget fick ägna mycket tid åt att söka stipendier varje skolstart. Vänskolerelationen gav ringar på vattnet. De tanzaniska skolorna behövde hjälp med att utveckla inkomstgenererande aktiviteter för sin överlevnad. Sida hade just fasat ut sitt mer än 20 år långa bistånd till skolorna, samtidigt som Tanzanias regering övergav vuxenutbildningen till förmån för en ökad satsning på grundutbildning för alla barn. Vi startade en internationell förening på skolan för att kunna ansöka om bidrag från Sida/Forum syd. Genom deltagaraktiviteter och insamlingar hade vi efter några år fått ihop över 20 000 kronor. De blev grundplåten i ett större projekt med Outreach courses, som vänskolan drev tillsammans med Karibu Tanzania Association i utkanterna av Dar es Salaam. Under några intensiva år fortbildade jag mig i Afrikakunskap och utvecklingsfrågor. Jag lärde mig söka resestipendier och skriva projektansökningar för utvecklingsprojekt, köpte varor från Tanzania till skolans nystartade lilla ”shop” och organiserade försäljning, informerade på skolans filialer, arrangerade temadagar och konserter för att samla in pengar både till vänskolan och till deltagarnas resor. Utöver ”vanligt” lärararbete utökades mina arbetsuppgifter med föreningsarbete, planering och organisering av studieresor samt utbyte av erfarenheter med andra folkhögskolor i såväl Tanzania som Sverige. Allt som följde med Tanzaniaengagemanget blev en kontinuerlig lärprocess. Vi som var * Holmqvist & Hyldgaard Nankler, 2007. Agents for change in a changing society – what is the role of Folk Development Colleges in promoting democracy in Tanzania?
10
aktiva inspirerades av varandra, hittade nya samarbetsformer med folkhögskolor i närområdet och tog lärdom av dem som varit engagerade under många år. Vi besökte Ljungskile folkhögskola för att höra hur de organiserade Världens kurs och hur deras Världsbutik fungerade. Vi reste till Österfärnebo för studiebesök på Färnebo folkhögskola och bjöd in deras kurser att informera om sina reseerfarenheter. Vi blev aktiva i Karibu-föreningen, som arbetar för att stärka samarbetet mellan svenska folkhögskolor och tanzaniska FDCs, och upptäckte att det fanns fler inom folkhögskolevärlden som vi hade gemensamma intressen med. Genom det västsvenska distriktet av SFHL kom vi med i Kust till kust, ett samarbete mellan fyra FDCs längs Tanzanias kust och fyra folkhögskolor på Sveriges västkust. Det var ett fruktbart samarbete som stärkte utbytet mellan de inblandade skolorna i respektive land, såväl som mellan länderna. När en folkhögskola gjorde en studieresa till sin vänskola i Tanzania såg man till att besöka de övriga kustskolorna också, eller ordna en Kust till kust-träff på någon av skolorna. Vi arrangerade seminarier i både Tanzania och Sverige för deltagare från alla kustskolorna. Innehåll och form för dessa möten planerades tillsammans med rektorerna i Tanzania och handlade ofta om jämställdhet, skoldemokrati, språk och kultur. Vi strävade efter att få till stånd möten där våra deltagare kunde diskutera frågor som var viktiga för dem, samtidigt som lärare och rektorer utbytte erfarenheter kring ämnen som jämställdhet, fackliga frågor och folkbildning. När Sida hotade att slopa praktikantbidraget och skar ned på informationsbidragen formerades nätverket Folkhögskolor Utan gränser (FUG) 2010 på Göteborgs folkhögskola för att mobilisera motstånd. Afrikainriktningen lades ned 2011 i samband med nedskärningar på min skola. Det fick mig att fundera över hur det såg ut på andra folkhögskolor. Hade intresset för fattigdomsbekämpning och för världens orättvisor kanske falnat med EU-inträdet och den borgerliga regeringens förändrade biståndspolitik? Jag beslöt mig för att undersöka hur läget var på andra folkhögskolor, och framför allt ville jag tala med dem som gått i spetsen för att starta U-linjer och resandekurser, pionjärerna. Jag ansökte om stipendium från Stockholms Arbetareinstitutsförening och fick tack vare det möjlighet att gå ned i tjänst och börja forska. Min tidigare arbetskamrat Caroline Runesdotter, då i färd med att avsluta en doktorsavhandling om svensk folkhögskola, var villig att handleda mig i arbetet. 11
Disposition Först en bakgrundsbeskrivning över folkhögskolans globala engagemang och utgångspunkten för min forskning. Sen en historisk översikt över framväxten av internationella frågor och vilka skolor som var drivande i den utvecklingen. Kapitlet Avkolonisering och kallt krig handlar om av mellanstatliga biståndsorganisationer. Initiativ för att vidga folkhögskolans horisont ger exempel på hur internationaliseringen når folkhögskolan. Följande två kapitel behandlar folkrörelsernas betydelse för framväxten av svensk u-hjälp och framväxten av ett statligt svenskt utvecklingssamarbete. Jag redogör för vilka skolor som startade U-linjer och ger en detaljerad beskrivning av syfte, mål och innehåll för linjerna och deras utveckling på skolor med olika huvudmän. Merparten av de skolor som startade U-linjer hade kristen huvudman, flera med missionsinriktning. I kapitlet Folkhögskolorna och missionen ges en orientering om svensk väckelserörelse och utlandsmission. Så följer kapitel om andra folkhögskolors internationella arbete, samt om Folkhögskolans lärarförbund, SFHL, och Solidaritetsfonden. I Frågor till några pionjärer har jag frågat hur pionjärerna uppfattar dagens globala engagemang på folkhögskolan och möjligheten av jämbördigt utbyte med partnerorganisationer i Syd. Jag ville också veta hur de ser på behovet av att resa ut. Följande två kapitel om Progressiv folkhögskola och Pablo Freire ger en bild av den pedagogiska diskussionen och av tidsandan under 1960–1970-talet. F-programmet och Vuxenutbildarcentrum handlar om det statliga stöd som funnits för gränsöverskridande arbete inom folkhögskolan. Merparten av folkhögskolans gränsöverskridande kurser och aktiviteter har varit inriktade mot Tanzania. I kapitlet Tanzania, Sverige och folkbildningen ges en fördjupad bild av framväxten av folkbildningssamarbetet mellan Sverige och Tanzania. I Slutord sammanfattar jag svaren på mina forskningsfrågor. 12
Svenska folkhögskolors globala engagemang
Inom svensk folkhögskola finns en lång tradition av internationellt arbete. Ett engagemang som tidigt tog sig uttryck i studier av internationella frågor, friplatser för gäststuderande, volontärutbildningar, resandekurser, praktikantvistelser, kursverksamhet för kooperatörer och folkbildare från länder i syd, vänskolesamarbete, utbytesprogram och biståndsprojekt – ett gränsöverskridande folkbildningsarbete i samarbete med organisationer, institutioner och personer i andra länder. Det finns en kontinuitet i omfattning och inriktning på både kurser och projekt och en stor geografisk spridning. Folkhögskolornas samarbeten sker nordiskt, europeiskt och globalt (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). Utmärkande för folkhögskolans engagemang är att man tidigare än andra skolformer intresserade sig för världens så kallade utvecklingsländer. En kartläggning av folkbildningens gränsöverskridande kursverksamhet 2009 visar att folkhögskolornas fältresor var speciellt koncentrerade till den afrikanska kontinenten, framförallt till Tanzania, med 38 % av de resande (i reella tal 627 deltagare). En jämförelse med högskolestuderandes fältresor samma år visar att endast 1% av dem (i reella tal 177 studenter) reste dit. Latinamerika och Baltikum var andra regioner som lockade en relativt hög andel folkhögskoledeltagare och en liten andel universitetsstudenter (Nylander, 2011). Medan högskolestuderande väljer resmål som gynnar deras karriär är folkhögskolestuderandes resande mer kopplat till biståndsfrågor och global rättvisa (Nordvall, 2015). På senare år har nya resmål tillkommit och utvecklingsländernas dominans har brutits. I FOLACs rapport* från 2015 nämns 56 länder i anslutning till de internationella folkögskolekurserna, nu med fokus på Europa. Tanzania ligger * FOLAC, Folkbildning – Learning for Active Citizenship, tillsatt av Folkbildningsrådet för att utveckla folkhögskolornas internationella arbete.
13
De vanligaste länderna som folkhögskolekurserna riktade in sig på 2013/2014. (Ehn & Österborg Wiklund, 2015)
fortfarande i topp, men delar förstaplatsen med Indien och Storbritannien (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). 106 av 128 svarande folkhögskolor uppgav att de arbetade med internationella frågor, antingen i form av kursverksamhet eller genom gränsöverskridande projekt och samarbeten. Kurserna var både allmänna kurser och profilkurser med en uppsjö inriktningar, med demokratiutveckling, global rättvisa och folkbildning i fokus (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). De internationella kursernas inriktning illustreras av ordmolnet sid 15. 14
En stor del av kurserna (72 av 103) hade en kortare eller längre tid förlagd utomlands för deltagare och lärare. Vanligast var ett utlandsförlagt moment på 6 veckor–10 månader, men kortare resor på några dagar–5 veckor förekom också. Knappt hälften av kurserna som reste ut tog själva emot besök från utländska samarbetspartners. De vanligast förekommande besöken varade en kort tidsperiod på några dagar till en månad (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). Av FOLACs lägesbeskrivning framgår att folkhögskolorna har ett stort kontaktnät av idéburna organisationer, såväl i Sverige som globalt. Drygt en tredjedel av skolorna samarbetade med svenska trossamfund, politiska organisationer, idrottsförbund, universitet och studieförbund. I femtiotre av kurserna förekom dessutom någon form för samarbete med skolornas huvudmän. Här återfanns elva trossamfundsanknutna organisationer eller kyrkor, såsom Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS), Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén och KFUM. Ungefär hälften av kurserna ingick i gränsöverskridande samarbeten med parter i andra länder, som representanter för trossamfund, arbetarrörelsen och flera universitet. Rapporten visar att folkhögskolorna är djupt förankrade i civilsamhällets organisationer – både i Sverige och resten av världen (Ehn & Österborg Wiklund, 2015).
Titlar på transnationella kurser och kurser med internationell inriktning 2013/2014 (Ehn & Österborg Wiklund, 2015). Ordens storlek varierar beroende på förekomst.
15
Hur kommer det sig att svenska folkhögskolor gick i spetsen för studier av internationella utvecklingsfrågor? Varför startade den lokalt förankrade folkhögskolan kurser som inriktade sig på människors villkor i fattiga länder långt bort? När jag påbörjade min undersökning trodde jag att de U-landslinjer som flera folkhögskolor inrättade på 1960-talet var startpunkten för folkhögskolans internationella engagemang. Men jag upptäckte att det långt tidigare funnits en annan typ av kurser på flera kristna rörelseskolor som förberedde för verksamhet i fjärran länder – nämligen missionärsutbildningarna. De utbildningarna har jag också intresserat mig för, eftersom många kristna skolor omvandlade sina missionärsutbildningar till U-landslinjer. Vilka skolor, rörelser och personer var drivande i internationaliseringen av svensk folkhögskola? Vilket stöd fanns för att starta U-landslinjer hos huvudmän och i det omgivande samhället? Hur påverkades skolorna av det internationella engagemanget? Hur har inriktningen på missionärsutbildningar, U-linjer och andra resandekurser förändrats över tid? Och hur kommer det sig att Tanzania har fått en särställning inom svensk folkhögskola? Jag har sökt svar på mina frågor i Tidskrift för Folkhögskolan (TSF) under perioden 1956–2000, i minnes- och jubileumsskrifter för de involverade skolorna, samt i olika arkiv. När jag letade efter tidigare forskning inom samma fält fann jag Hans Burgmans avhandling, Folkhögskolan mot vidare horisonter. Den kartlägger vilka skolor som varit drivande i freds- och internationaliseringsarbete under perioden 1920–1950 och ger bakgrundsfakta till den utveckling som tog fart inom folkhögskolan under slutet av 1950-talet. Jag har också intervjuat 19 personer som alla varit pionjärer inom folkhögskolans internationella engagemang: lärare, rektorer, lärarutbildare, en folkhögskoleinspektör och en facklig ombudsman. Urvalet är gjort enligt snöbollsprincipen så tillvida att jag har bett mina intervjupersoner föreslå personer som de vet varit involverade i u-landsprojekt eller resandekurser. Jag är medveten om att det finns många fler folkbildare som hade kunnat bidra med sina erfarenheter inom mitt intresseområde.
U-landslinjer Jag har intresserat mig särskilt för de skolor som startade U-landslinjer på 1960-talet. Att få fram vilka de var visade sig svårt eftersom det saknas ett 16