9789140681515

Nya medier och kommunikation Makt och Meningsskapande i den digitala tids책ldern

Simon Lindgren (red.)

Innehåll 1. Ett nytt medielandskap Kerstin Engström, Jesper Enbom & Simon Lindgren

7

2. Vad är nytt med nya medier?

Erik Lindenius

23

3. Medielogik och medieetik flyttar online Karin Ljuslinder

41

4. Alternativa röster Eva J:son Lönn

55

5. Medborgares egna nyhetsberättelser Ragnar Lundström

71

6. Digital aktivism Eric Carlsson

87

7. Mediepåverkan och mobilisering Simon Lindgren

107

8. Visuellt meningsskapande på nätet Cia Gustrén

125

9. Wikipedia och kampen om sanningen Alon Lischinsky

147

10. Nya medier och kommunikation Simon Lindgren

157

161

Referenser

1 Ett nytt medielandskap Kerstin Engström, Jesper Enbom & Simon Lindgren Under 2000-talets första decennium har den närmast explosionsartade utvecklingen av nya kommunikationsteknologier och ett interaktivt medielandskap ändrat mediernas villkor. Den som i dag vill kommentera olika händelser, företeelser och samhällsfrågor, eller kanske problematisera och kritisera journalistikens beskrivningar av dessa, har numer tillträde till ett nytt, mer lättillgängligt och mer publikt utrymme. Kommentarsfunktionen i tidningarnas nätupplagor, bloggar, mikrobloggar och specifika sajter för nyhetskommentarer och medie­kritik – såsom Newsmill och Second Opinion – har blivit en plattform där allmänheten antingen kan kommentera redaktionellt material eller pub­licera fristående inlägg om aktuella frågor.

Både de journalistiska framställningarna och källorna bakom dem kan där diskuteras och ifrågasättas, av såväl experter som ”vanliga” läsare. Det har skett en förskjutning av den potentiella makten över innehållet i medierna.

En viktig fråga är i vilken mån det sker några verkliga förändringar, och i så fall vilka.

Medier, makt och demokrati Frågor om journalistikens och mediernas betydelse för demokratiska processer har alltid varit av stor betydelse inom medie- och journalistikforskning och har i dagens medieintensiva samhälle blivit än mer aktuella. I slutet av 1990-talet var det många experter på onlinejournalistik som såg internets möjligheter till interaktivitet som ett revolutionärt löfte (Lasica 1998 s. 3). Forskning om nätjournalistik, användarskapat innehåll och interaktivitet har ofta framhållit den demokratiska potentialen och möjligheten för nya, alternativa röster att föra fram andra perspektiv, sammanhang och åsikter än dem som normalt får utrymme i nyhetsmedierna (Allan 2003; Deuze 2003). För att förstå hur användarskapat innehåll kan kopplas till demokrati och maktfrågor samt vad som är nytt med nya medier i just 7

Kerstin Engström, Jesper Enbom & Simon Lindgren detta perspektiv, behöver vi börja med att ta en titt på olika teorier om mediernas och journalistikens koppling till maktrelationer och demokrati.

En sammanställning av sådana teorier kan förstås göras på flera olika sätt, till exempel utifrån olika politiska inriktningar (Carpentier 2011), eller utifrån olika vetenskapliga perspektiv på makt (Berglez & Nohrstedt 2009). Här har vi valt en indelning som anknyter till medieforskningens och mediedebattens infallsvinklar på vad nya digitala medier och deras utrymme för användarskapat innehåll kan innebära för folkligt deltagande, för makt och demokrati. Fokus ligger dels på makten över mediernas innehåll, dels på mediernas roll för demokratiskt deltagande.

Vem eller vilka som har makt över innehållet i tidningar, radio, tv och numera även på nyhetssajter och andra forum för nätjournalistik, har länge varit en av medieforskningens och mediedebattens stora frågor. En del medieforskning, bland annat den ekonomikritiska inriktning som beskrivs närmare i nästa avsnitt, har lagt störst vikt vid hur stor makt olika grupper i samhället har över medierna som institution och på vilka samhällsaktörer som har tillräckligt med inflytande och makt för att få synas och höras i journalistiskt och annat medieinnehåll. En vanlig metafor är den om medierna som arena (Petersson & Carlberg 1990), en arena för olika samhällsaktörers deltagande i ett offentligt ”samtal” om vårt samhälle och vår omvärld.

Andra forskningsinriktningar har framförallt ägnat sig åt att studera mediernas makt över innehållet och representationen av verkligheten, det vill säga medierna som aktör (a.a.). Något förenklat kan man säga att medier­nas (nyhetsbyråers, redaktioners) makt dels består i att bestämma vad som ska tas upp; till exempel vilka händelser, frågor, företeelser, perspektiv och källor som överhuvudtaget ska ges utrymme, dels avgöra hur det ska presenteras.

Några klassiska exempel på forskning och teoribildning som handlar om hur det avgörs vad som ska presenteras i medierna är de som handlar om gatekeeping och nyhetsurval, samt teorin om agenda setting, eller dagordningsmakt. Forskning om gatekeeping och nyhetsurval har riktat in sig på att studera vilka institutioner och nyckelpersoner som avgör vilka nyheter som går vidare genom olika led i nyhetsprocessen, från den ursprungliga källan till publicering, samt på vilka faktorer som avgör vilka händelser och företeelser som väljs ut för publicering av nyhetsbyråer och redaktioner (Galtung & Ruge 1965; Prakke 1968; Tuchman 1978; Hvitfelt 1985). Enligt dagordningsteorin eller teorin om agenda setting (McCombs & Shaw 1972) finns det ett samspel mellan tre olika dagordningar: allmänhetens eller 8

1. Ett nytt medielandskap medborgarnas dagordning, mediernas dagordning och den politiska dagordningen. Inom medieforskningen har man funnit belägg för att mediernas dagordning påverkar allmänhetens dagordning, det vill säga att de frågor som medierna ger mycket uppmärksamhet också är sådana som människor uppfattar som viktiga samhällsproblem som kräver åsikter och handlingar av oss (Strömbäck 2009 s. 30).

Teorier om den mediemakt som består i att avgöra hur händelser, företeelser och människor representeras är ofta influerade av socialkonstruktivistiska perspektiv. Utgångspunkten är att medierna inte kan spegla verkligheten utan att de alltid, på olika sätt, bidrar till att konstruera den.

Forskningsfrågorna handlar både om vilka beskrivningar och vems perspektiv som dominerar medieinnehållet och om mer kvalitativa aspekter, såsom språkliga och visuella representationer och de betydelser dessa skapar. Ett teoretiskt perspektiv handlar om framing, eller hur medierna väljer att gestalta olika frågor och ämnen. Framing innebär enligt Robert Entman (1993 s. 52) att ”välja vissa aspekter av en uppfattad verklighet och göra dem mer framträdande”. I och med dessa val föreslår man också vissa specifika orsaksförklaringar, problemlösningar, moraliska värderingar och/ eller sätt att lösa problem (a.a.). Genom sin makt över vilka händelser och företeelser som ska bevakas, över vilka källor och olika perspektiv som ska få utrymme samt över dramaturgi och presentationsformer, redigerar medierna bilden av verkligheten (Ekecrantz & Olsson 1994). De bidrar därmed till att (om)skapa den.

Inom språkvetenskapliga och diskursteoretiska perspektiv på medier och journalistik ligger fokus på den makt som ligger i användningen och kombinationen av ord, bild och andra tecken samt hur denna makt är relaterad till andra sociala och kulturella maktförhållanden. Mediernas representationer av händelser, företeelser, människor och kunskapsområden skapar betydelser, de begränsar vilka tolkningar av texten som är möjliga och de påverkar vilka förståelser som görs tillgängliga för mediepubliken. Exempel är teorier om massmedieretorik (Nerman 1973; Lundgren m. fl. 1999) och om mediediskurs (van Dijk 1988; Fowler 1991; Fairclough 1995; Bell & Garrett 1998).

Med utgångspunkt i nyhetsurvals-, dagordnings-, framing- och diskursteorierna – som alla kommer att beröras på olika håll i den här boken – kan mediernas representationer sägas bidra till vilka diskurser som blir dominerande i ett samhälle och därmed kan komma att påverka politiska beslut.

När det gäller nya mediers betydelse för makten över medieinnehållet är det således intressant att försöka besvara frågor som handlar om huruvida 9

Kerstin Engström, Jesper Enbom & Simon Lindgren ökad publikmedverkan påverkar medieinnehållet och därmed rådande diskurser. Påverkar allmänhetens kommentarer, inlägg och aktivitet via sociala medieplattformar vilka frågor som tas upp i nyheterna, hur de tas upp och vilka källor som kommer till tals? Förändras flödet mellan de olika dagordningarna på något vis – exempelvis genom att frågor som (delar av) allmänheten uppfattar som viktiga oftare vandrar från medborgarnas dagordning till mediernas dagordning och/eller den politiska? Utnyttjar publiken möjligheten att kommentera, korrigera och ifrågasätta de journalistiska representationerna av företeelser, identiteter och olika kunskaps­inne­ håll och är det i så fall någon som lyssnar och reagerar? Med andra ord, får allmänhetens inlägg några konsekvenser för den fortsatta journalistiska bevakningen eller för olika makthavares agerande?

I forskning och debatt om kommunikation och medier har en nyckelfråga ofta varit just publikens deltagande och aktivitet. Två viktiga dimensioner som har ingått i teorier om publiken handlar om huruvida publiken är passiva mottagare eller aktiva användare av medieinnehåll, samt om publiken ska betraktas som en massa eller som flera mindre gemenskaper (Littlejohn 1996 s. 310). Till stor del har denna forskning och teoribildning handlat om hur mottagarna uppfattar och tolkar mediebudskap. I relation till detta har en uppsättning teorier utvecklats. Medan en stor del av teorierna om mediepåverkan handlar om publikens aktiva eller passiva mottagande av mediernas budskap har förutsättningarna i dag ändrats så att det blir alltmer relevant att tala om människors aktiva deltagande.

Det är dock viktigt att inte hänfalla till en historielös hyllning av nya medier utifrån föreställningen att ”vanligt folk” tidigare inte har kunnat använda de så kallade traditionella medierna, press, radio och tv, för att komma till tals. En sådan beskrivning stämmer inte riktigt med verkliga förhållanden (Carpentier 2011). För det första finns det gott om historiska exempel på alternativa medier. För det andra har det även tidigare funnits möjlighet för allmänheten att höra av sig till redaktioner eller enskilda journalister angående innehållet i artiklar och inslag inom de etablerade nyhetsmedierna. Medborgare har också kunnat komma till tals, exempelvis på insändarsidor, i radions ring in-program och i tv-debatter. Men dessa utrymmen har varit begränsade och innehållet oftast, om än inte alltid, starkt styrt och redigerat av producenter och redaktörer. Dessutom har diskussionen i dessa forum oftast handlat om olika aktuella frågor och inte om de journalistiska framställningarna i sig.

I dag är förutsättningarna annorlunda. Det har uppstått teorier om internets möjligheter att vitalisera offentligheten (Slevin 2000; Chadwick 10

1. Ett nytt medielandskap 2006) genom att ett större antal och en större mångfald av människor skulle kunna komma till tals och delta i ett offentligt, demokratiskt samtal.

Två centrala begrepp i detta sammanhang är deltagande och interaktivitet.

I och med den ökade tillgången till medieutrymme ökar möjligheten till deltagande. Deltagande genom medierna sker till exempel när allmänheten ges tillfälle till medierat deltagande i offentlig debatt eller till att på andra sätt representera sig själv, göra sina åsikter och erfarenheter hörda och interagera med andra som gör detsamma (Wasko & Mosco 1992 s. 7; Carpentier 2011 s. 67). Deltagande i medierna kan dels vara innehållsrelaterat och handla om deltagandet i produktionen av mediernas utbud, dels vara strukturellt och innebära deltagande i medieorganisationers besluts­fattande (Carpentier 2011 s. 68).

Begreppet interaktivitet är flerdimensionellt och definitionerna ligger på flera nivåer (Jensen 1998; Massey & Levy 1999; Buskqvist 2009). Den lägsta graden av interaktivitet handlar om sådant som att med knapptryckningar kunna välja alternativ ur en meny medan den högsta nivån innebär att det uppstår en ömsesidig dialog människor emellan (Chung & Yoo 2008; Karlsson 2008; Buskqvist 2009). Möjligheten till interaktivitet är ett av de mest framträdande dragen i digitala medier jämfört med traditionella massmedier, som snarare karakteriseras av linjär envägskommunikation. Forskning har bland annat visat hur nyhetsjournalistikens dynamik på nätet präglas av inter­aktivitet och en flytande, föränderlig karaktär som fortfarande är relativt ny i journalistiska sammanhang (Allan 2003; Karlsson 2009).

Nätjournalistikens betydelse för såväl journalisters arbete som för nyhetssajternas utbud av interaktiva verktyg har behandlats av forskare som Mark Deuze (2003, 2004, 2005), Stuart Allan (2003, 2005, 2006, 2010) och i Sverige Michael Karlsson (2006, 2008, 2009, 2011) samt Gunnar Nygren (2008). En övergripande bild i såväl svensk som internationell medieforskning har varit att nyhetssajter under 2000-talets första decennium har blivit alltmer interaktiva – åtminstone mätt i andel nyheter som inbjuder till reaktioner från läsarna (Bucy 2004 s. 111; Green & Mensing 2006; Karlsson 2008 s. 18). I en longitudinell studie undersöker Michael Karlsson hur interaktiva drag utvecklas över en treårsperiod, 2005–2007, på fyra svenska nyhetssajter kopplade till modertidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Andelen nyheter med möjlighet till interaktivitet ökade under perioden, och år 2007 hade över 70 procent av nyheterna minst en möjlighet till interaktivitet i alla fyra tidningarna. Läsarresponsen ligger dessutom allt oftare på synlig plats på webbsidan (Karlsson 2008 s. 18).

11

3. Medielogik och medieetik flyttar online publikens uppmärksamhet bland all information. Till de här berättarteknikerna brukar man räkna: förenkling, polarisering, personifiering, konkretisering och tillspetsning.

Trots att händelser och skeenden inte kan återges direkt och i sin helhet har sanning och objektivitet länge varit ett ideal, framförallt för nyhetsjournalistik. Metaforer som säger till exempel att nyhetsmedier speglar verkligheten eller som säger att nyhetsmedier är ett fönster mot världen, har bidragit till att stärka synen att det skulle vara möjligt att skildra en verklighet på ett entydigt sätt så att alla mottagare uppfattar skildringen på exakt samma sätt, men den övertygelsen övergav medieforskare redan på 1930-talet. Nyheter är alltid konstruerade berättelser som har passerat igenom ett antal urvalsfilter innan de publiceras. Förenklat kan man säga att nyheter berättas via en medielogik. Det man kallar medielogik kan konkret kategoriseras i tre typer av redaktionella val: nyhetsvärdering, nyhetsurval och berättartekniker.

Nyhetsvärdering och nyhetsurval Nyhetsvärdering handlar om hur händelser, skeenden och fenomen värderas i det redaktionella arbetet och vilka kriterier som avgör om en händelse är att betrakta som värd att bli en nyhet. Det finns ett antal klassiska studier som har listat nyhetsvärderingskriterier, och även om författarna har använt sig av olika benämningar på kriterierna så finns det stora lik­ heter. Gemensamt är slutsatsen att ju fler kriterier en händelse kännetecknas av desto mer ökar sannolikheten att den också kommer att produceras och publiceras (Strömbäck 2008).

Redan på 1960-talet gjordes det på Institutt for fredsforskning i Norge studier om nyhetsprocessen som kom att få betydelse för den internationella debatten. Den kanske mest refererade studien är Johan Galtungs och Marie Holmboe Ruges undersökning av vilka kriterier som är kännetecknade för utlandsnyheter (1965). De fann bevis för att avgränsade händelser som stämmer med mediets publiceringsrytm blir nyheter. Händelsen måste också ha en viss omfattning, det vill säga angå många människor eller stora områden för att bli en nyhet. Händelsen måste vara otvetydig, kulturellt relevant och välkänd, i bemärkelsen igenkännbar. Utöver dessa kriterier upptäckte Galtung och Holmboe Ruge också att om elitnationer eller elitpersoner är inblandade i en händelse ökar sannolikheten för att den ska betraktas som en nyhet, och detsamma gäller om händelsen kan personifieras och därtill kan ges en negativ vinkel.

45

Karin Ljuslinder I Sverige är det framförallt Håkan Hvitfelts studie På första sidan – en studie av nyhetsvärdering (1985) som har blivit uppmärksammad inom nyhetsvärderingsforskningsfältet. Hvitfelt fann att en händelses sannolikhet att bli en publicerad nyhet ökade med antalet av nedanstående nyhetsvärderingsfaktorer som den behandlade: 1. Ett traditionellt sakområde 2. och kort avstånd 3. till faktiska händelser, 4. som dels är sensationella eller överraskande, 5. dels handlar om enskilda personer 6. och är enkla 7. men viktiga och relevanta samt 8. utspelas under kort tid men som del av ett tema 9. samt är negativa 10. och härstammar från traditionella källor.

(Hvitfelt 1985 s. 120) Det finns ett fåtal andra nyhetsvärderingsstudier av exempelvis Prakke (1968) och Chang, Shoemaker och Brendlinger (1987) men de har på det hela taget kommit fram till samma kriterier, och dessa anses gälla ännu i dag.

På internet kryllar det av icke refererade listor med uppräkningar av faktorer som anses kunna hjälpa till att nå ut till en bred publik med ett budskap, en nyhet. I princip alla listor bygger på tidigare nyhetsvärderingsforskning.

Listorna lyfter således fram de kriterier som mediestudierna har funnit, och beskriver dem som en hjälp och en mall för att lyckas nå ut med ett budskap, men medieforskarna som genomförde nyhetsvärderings­studierna menade inte att de kriterier de funnit på vad som empiriskt kännetecknade en nyhet, var eftersträvansvärda. I stället var de kritiska till många av kriterierna och menade att publiken inte fick någon hjälp av dem med att orientera sig bland skeenden i sin omvärld (jfr Galtung & Ruge 1965).

Nyhetsurval är ett begrepp som används för att beskriva de faktorer som avgör om en händelse eller ett skeende slutligen publiceras i ett nyhets­ medium (Tuchman 1978; Altheide & Snow 1979; Allern 2001). Urvalet styrs delvis av nyhetsvärderingskriterier men även av andra faktorer, bland andra organisatoriska förutsättningar, teknologiska villkor och inte minst ekonomiska överväganden. En händelse som till exempel endast innehåller ett fåtal nyhetsvärderingskriterier kan ändå bli publicerad som nyhet om en tidning till exempel har utrymme som behöver fyllas ut.

46

3. Medielogik och medieetik flyttar online Vad som är viktigt att påminna sig om är att den nyhetsvärderings- och nyhetsurvalsforskning som har blivit tongivande och refererad såväl inom som utanför akademin är genomförd under en tidsrymd av endast 20 år, medan nyhetsjournalistik som begrepp har funnits i åtminstone 150 år. När vi i dag talar om att begreppen nyhet, journalistik och nyhetsvärdering har ändrats av internets insteg på arenan ska vi komma ihåg att det inte är första gången i mediehistorien som det sker förändringar i medielogiken.

Nyhetsbegreppet och värderingskriterierna förändras ständigt. Det beror på teknikens utveckling, i vilket medium nyheten publiceras, mediets relation till andra medier och, inte minst, synen på nyhetsmediernas funktion vid olika tidsperioder.

Diskussionen om vad som är en nyhet har förts så länge som nyhets­ produktion funnits. I början av 1800-talet när en liten krets människor, den nya borgerligheten, hade tillgång till den var nyheter detsamma som ideologisk, politisk och kulturell polemik (Ekecrantz & Olsson 1994). I slutet av 1800-talet hade den polemiska pressen tonats ned och nyhetspressen bestod av notiser staplade på varandra, åtskilda av så kallade etikettrubriker som ”Från domstolarne” eller ”Från societeten”. Redaktionerna bestod vid den här tiden av en ensam, eller ett fåtal, medarbetare som satt på plats och klippte material ur andra tidningar och tog emot material från de så kal­lade notisjägarna, de frilansande medarbetarna utanför redaktionen (Rydén 1981). Materialet som kom in till redaktionen publicerades i princip helt oredigerat och också helt okommenterat. Till­talet var genomgående vördnadsfullt och respektfullt såväl till läsarna som till de refererade källorna (Ekecrantz & Olsson 1994). Den journalistiska stilen anknöt i hög grad till den litterära realismen vilket resulterade i detaljerade, omsorgsfulla, kronologiska skildringar av händelser.

Under 1900-talets första decennium skedde en förändring av nyhetsinnehållet, något som brukar kallas för den amerikanska revolutionen. I Sverige gick Dagens Nyheter i spetsen och under intryck från USA började man skriva nyheter av mer, som man sa, allmänintresse såsom historier om mördare, katastrofer och olyckor. Rubrikerna ändrades från att vara etiketter till att vara lockbeten till läsning och ingresser lades till av samma anledning. Vid den här tiden började också den så kallade inverterade pyramiden att användas som struktur för en nyhetsartikel, vilket innebar att det som skribenten ansåg vara viktigast i en nyhet skrevs först i artikeln, oftast svar på frågan ”vad”. Därefter besvarades frågorna ”när” och ”var” och allra längst ned skrevs ”hur” och ”varför”. Det råder delade meningar om uppkomsten av den inverterade pyramiden. Somliga hävdar att det var när 47

Karin Ljuslinder telegrafen började användas inom nyhetsjournalistik, det vill säga vid nyhets­byråernas tillkomst, som reportrar uppmanades att kondensera material för att reducera kostnader (Scanlan 2003).

Vid början av 1900-talet blir nyhetsartiklar allt vanligare och notiserna allt färre. Nyhetsartiklarna är, liksom de tidigare notiserna, fortfarande i hög grad ett språkrör för myndigheter och experter, vilka får tala med egen röst och till och med skriva sina egna artiklar och få dem publicerade i oredigerad version. Ytterligare ett viktigt kännetecken för den här tidens nyhetsinnehåll är att det finns en stark koppling mellan partipolitik och dagspress. Redaktörerna för dagstidningar hade många gånger politiska uppdrag och många av journalisterna hade samma partifärg som tidningen (Hadenius m.fl. 2008).

Under 1940- och 1950-talen blir nyhetsartiklarna längre, på gränsen till populärvetenskapliga artiklar, samtidigt som de blir mer reflekterande och i hög grad lyfter fram framtids- och auktoritetstro (Ekecrantz & Olsson 1994). Nyhetsjournalistiken på 1950-talet kännetecknas av det Ekecrantz och Olsson (1994) kallar den socialt ansvariga och objektiva journalistiken som också alltsedan dess har varit ett journalistiskt ideal i hela västvärlden (Schudson 1978). I Sverige hänger betydelsen av det här idealet nära samman med folkhemsbygget som skedde efter andra världskriget. Journalistiken förändrades också i ett annat avseende: journalisterna blev mer självständiga, aktivt uppsökande och började granska offentliga institutioner och personer på ett sätt som de inte hade gjort tidigare.

I takt med avmonopoliseringen av public service, och den ökade kommersialiseringen, har ekonomiska överväganden blivit en alltmer betydelsefull faktor för hur nyheter värderas och också för vilka nyheter som publi­ceras. Det har blivit allt svårare att förena publicistiska värden med kommersiella, helt enkelt svårare att förena fri företagsamhet med mediernas roll som samhällsbevakare och etiska överväganden (McManus 1994; Allern 2001).

Medieetik och juridik Det som publiceras i svenska medier regleras av Sveriges grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetslagen, och av nationella och lokala etiska regler. Sverige har således valt att enbart lagstifta om de yttre ramar­ na för publicistiskt material och gjort inskränkningar i friheten att yttra sig och trycka text frivilliga. Det är alltså journalisterna, redaktörerna och utgivarna själva som har utarbetat de medieetiska reglerna. Ska man vara 48

6 Digital aktivism Eric Carlsson As digital tools become cheaper, more widespread and easier to use, our ability to access, analyze and share information grows. By linking new technologies to creative thinking, communities and advocates can transform information into powerful action that defends and promote human rights. […]

The information age is here and with it comes the power for us all to make a change. (Tactical Technology Collective 2009)

Texten ovan är hämtad från ett dokumentärfilmsprojekt med titeln 10 Tactics for Turning Information into Action som handlar om hur aktivister kan använda ny kommunikationsteknik för att stärka mänskliga rättigheter och uppnå demokratisk förändring i samhället. Textutdraget illustrerar på ett kärnfullt sätt också vad detta kapitel belyser – föreställningar om den nya digitala teknikens betydelse för politisk och social förändring. Relationen mellan politiskt deltagande och framväxten av interaktiva medieformer har aktualiserats i samband med en rad olika händelser i världen de senaste åren. Den så kallade arabiska våren 2010–2011 i Nordafrika och Mellan­ östern, då massprotester mot sittande diktatoriska regimer och för demokrati restes i Tunisien, Egypten, Algeriet, Jemen och en rad andra länder, är ett tydligt exempel.

I nyhetsrapporteringen från dessa protester tillskrevs sociala medier, som exempelvis Facebook och Youtube, stor betydelse för att underlätta organiseringen av motstånd mot regimerna i de olika länderna. I rapporteringen beskrevs det politiska deltagandet som ”nytt” i meningen att motståndet delvis var organiserat på nätet, vilket gjorde att dess påverkanskraft för social och politisk förändring sades öka markant. Enligt nyhetsrapporteringens berättelser gjorde tekniken det möjligt för fler människor att snabbt kunna engagera sig genom att kommunicera med andra, och själva publicera material om händelseutvecklingen. På så sätt kunde information om protesterna spridas globalt via bloggar, Twitter och andra typer av sociala medier. Men vad är det som karakteriserar politiskt deltagande i ett 87

Eric Carlsson digitalt medielandskap? Vilken betydelse tillskrivs den nya kommunikationstekniken för att skapa möjligheter för politiskt deltagande? Detta är, för medie- och kommunikationsvetenskap, klassiska frågeställningar som diskuteras i det här kapitlet med utgångspunkt i den arabiska våren.

Innan vi går vidare till de digitala mediernas roll för politiskt deltagande presenteras här en kort översikt av det dominerande sättet att beskriva mediernas roll för demokrati i ett mer generellt perspektiv. Nico Carpentier (2005), som baserar sina iakttagelser på omfattande litteraturstudier av traditionell kommunikationsforskning, menar att de två dominerande idealtyperna för västerländsk journalistik länge har varit den liberala modellen och den sociala ansvarsmodellen. Båda modellerna tillskriver medierna stor betydelse för stärkandet av demokrati och för att ha en direkt påverkan på en mängd politiska processer. Mediernas roll, och i synnerhet nyhetsjournalistikens roll, har enligt Carpentier beskrivits som kanske den viktigaste samhälleliga distributionskanalen för att sprida information, skapa opinion och granska olika maktkoncentrationer (McQuail 2005; McNair 2007; Zelizer 2011). En förutsättning för en fungerande demokrati har, enligt dessa modeller, kopplats till förekomsten av fria medier, vilket bland annat innebär att medier ska fungera som arenor för offentlig debatt och åsiktsutbyte. På så sätt ska yttrandefrihet, demokratiutveckling och informerade medborgare garanteras i ett samhälle.

Vidare förklaras den politiska aspekten av detta ofta inom ramen för en demokratimodell som kallas för den deliberativa modellen (McQuail 2005; Carpentier 2011). Den innebär, ytterst förenklat, att demokrati fungerar bäst när det finns offentliga rum att uttrycka sig genom som är tillgängliga för medborgarna, till exempel debattutrymmet i en dagstidning eller via andra mediekanaler, såsom radio eller internet. Inom forskningsfältet ”politisk kommunikation” kopplas medier till politik i vid mening och betraktas just som en viktig arena för olika politiska aktörer. Tillträdet till ett medialt rum har för såväl partier, ideella organisationer och fackförbund som för medborgarna betraktats som en viktig förutsättning för att kunna delta i samhällsdebatten, skriver medievetaren Jesper Strömbäck (2009). Även medieinstitutionerna har setts som aktörer i detta sammanhang. Den brittiske forskaren Brian McNair (2007) menar att medierna inte bara rapporterar om politik, eller utgör en plats för andra att kommunicera politiskt, utan de fungerar själva som politiska aktörer. Detta sker exempelvis genom opinionsbildning via tidningarnas krönikor, ledar- och kultursidor samt genom reportrar och kommentatorer som agerar experter vid olika politiska händelser, som vid parlamentsval, folkomröstningar eller politiska skandaler.

88

6. Digital aktivism Med internets genombrott i mitten av 1990-talet menar många att det mediala rummet har vidgats både genom digitaliseringen av de traditionella medierna och genom tillkomsten av nya plattformar, till exempel bloggar, forum och andra typer av nätverksbaserade kommunikations­ kanaler. Den dominerande föreställningen om dessa nya digitala medier kan sägas vara att möjligheten har ökat för ”vanligt folk” att aktivt delta i samhällsdebatten, vilket är någonting som diskuteras vidare nedan.

Från passiv publik till aktiva medieanvändare Tidiga kommunikationsmodeller inom medieforskningen beskriver mediepubliker som en homogen och förhållandevis passiv massa (Hall 1982; Hadenius & Weibull 1993; Lowery & DeFleur 1995; McQuail 2005). Detta­ diskuteras också i kapitlet som följer. Den kanske mest kända kommunikationsmodellen utvecklades av Claude Shannon och Warren Weaver på 1940-talet och kallas transmissionsmodellen (Shannon & Weaver 1949).

Den illustrerar en linjär förståelse av hur kommunikationsprocesser går till: En sändare överför ett budskap till mottagaren via någon form av medium.

I den optimala kommunikationssituationen, när det avsedda budskapet når fram till mottagaren, får den som sänder ut budskapet önskad effekt på mottagaren. Modellen illustrerar att mottagarna kan bli informerade, men möjligheten till att kommunicera tillbaka är begränsad. Kommunikationsprocessen är därför linjär i betydelsen att den är enkelriktad. Dessutom har man sett att den mediala kommunikationen i första hand har skett vertikalt från en relativt liten grupp resursstarka aktörer till den stora massan av mediepubliker. Mot denna bakgrund har det sedan riktats kritik mot mediernas förmåga att verkligen upprätta offentliga rum för diskussion där alla kan delta. Eftersom tillgången till det mediala utrymmet oftast är begränsad till en homogen ”medieelit” har interaktionen mellan sändare och mottagare i stort sett saknats (Carpentier 2005). Det offentliga mediala rummet i form av traditionella massmedier har med andra ord erbjudit mediepubliken en begränsad form av tvåvägskommunikation, menar kritikerna.

När det gäller möjligheter för politiskt deltagande och digitala medier har dock begreppen interaktion och deltagande blivit alltmer centrala.

Medan interaktion betonar möjligheter att på ett eller annat sätt skapa dialog mellan sändare och mottagare syftar deltagandet mer till att beskriva de förändrade villkoren för publiken att själva skapa ett medieinnehåll (Jenkins 2006). John B. Thompson (1995) skriver om tre typer av inter­ aktion där den första kategoriseras som den direkta interaktionen, när män89

9 Wikipedia och kampen om sanningen Alon Lischinsky

”Redigeringskrig” och objektiv kunskap på internet Ett framträdande tema i den omfattande mediabevakning som ägnats åt Wikipediaprojektet har handlat om dess tillförlitlighet. Hur kan man vara säker på att någons bidrag är korrekt om man fritt kan redigera och modifiera vilken artikel som helst, utan att redigeringen genomgår en granskning i syfte att verifiera skribentens intellektuella meriter och goda avsikter? Ska man inte i stället sträva efter en grundlig expertkunskap? Har vi fallit offer för en ”amatördyrkan” (Lovink & Tkacz 2011)?

Samtidigt som det stämmer att Wikipedias flexibla och fritt redigerbara karaktär öppnar upp för skribenter som kan ladda upp absurda eller illvilliga bidrag, är faktiskt en avsevärd mängd av arbetet ägnat åt att med en förbluffande effektivitet korrigera och ta bort dessa (Kittur m.fl. 2007 s. 456). Även om det arbetet är tidskrävande så är det relativt oproblematiskt. Potentiellt mer komplexa är de fall där bidragen inte är uppenbart illvilliga, utan snarare för fram alternativa eller heterodoxa uppfattningar om ett ämne.

För att hantera sådana situationer har Wikipediaprojektet en uppsättning riktlinjer som syftar till att eliminera individuella uppfattningar och preferenser. Alla meningsskiljaktigheter i fråga om innehållet i artiklarna ska i princip kunna lösas genom en noggrann undersökning av källorna och en rättvis presentation av deras påståenden. Med tanke på den här styrningen kan det tyckas vara något överraskande att meningsskiljaktigheter på Wikipedia ibland utvecklas till utdragna, intensiva dispyter som involverar otaliga deltagare och emellanåt kräver medling för att kunna lösas. Samtidigt som dessa konflikter, så kallade ”redigeringskrig”, inte på något vis är vanliga (Sumi m.fl. 2011 s. 727 uppskattar att det handlar om mindre än en procent av Wikipedias artiklar), så är de en tydlig indikator på att det inte räcker att bara följa de traditionella reglerna för objektiv rapportering för 147

Alon Lischinsky att garantera tillfredsställande lösningar. Inte helt oväntat gäller många redigeringskrig kontroversiella ämnen som ligger till grund för dispyter ute i den verkliga världen: ämnen som huruvida den israeliska behandlingen av palestinierna kan klassas som apartheid, huruvida dödandet av armenier i det Ottomanska riket kan betraktas som folkmord, eller huruvida det makedonska folket etniskt sett är hellener eller slaver (Schiff 2006). Andra är inte lika uppenbara: var Jane Grey verkligen drottning av England? Vad ska man kalla priset för enastående bidrag till ekonomiämnet, som delas ut av Sveriges Riksbank? Hur ska man definiera Baltimores klimat? Behövs verkligen artiklar om varje enskild Pokémon?

Det som är viktigt att notera är att sådana krig sällan handlar om rena fakta. De handlar snarare om dispyter kring betydelsen av ett specifikt faktum (var Edward VI:s tillkännagivande av Jane som sin efterträdare giltigt?), eller om det är meningsfullt att överhuvudtaget alls nämna det (ska vi använda det officiella namnet på ekonomipriset, trots att det är få som känner till det?). Sådana frågor kan inte lösas genom otvetydiga regler.

De handlar snarare om den tolkningsprocess som är nödvändig för att skapa en text som är sammanhängande, begriplig och användbar för sin publik. Inom medieforskningen har man närmat sig denna med utgångspunkt i begreppet framing (inramning). Innan vi återgår till att analysera hur det kan bidra till en förståelse av betydelseskapandets politik på Wikipedia går vi först igenom begreppet.

Framingteori Ur psykologisk synvinkel är framing en kognitiv effekt som uppstår ur det faktum att vi människor under de flesta omständigheter inte systematiskt bearbetar all den information som kommer i vår väg. När vi gör en bedömning (till och med något mycket enkelt, som att bestämma sig för om vi ska hälsa på en bekant eller inte) har vi normalt inte mycket tid på oss. Det vi gör är att rensa bort det mesta av komplexiteten i situationen genom att applicera generella regler som snabbt identifierar och klassificerar relevanta data och fattar snabba slutsatser om deras betydelse.

Vi möts ständigt av mer information än vi kan hantera, vi reducerar därför bördan genom att omedvetet konstruera schematiska bedömningar baserade på tidigare erfarenheter. Begreppet framing refererar till de omedvetna mallar som vi använder för att organisera våra inlärda förväntningar om den externa världen (Minsky 1974 s. 1). Genom att utnyttja sådana förenklade modeller använder vi våra begränsade kognitiva resurser på ett 148

Nya medier och kommunikation Makt och meningsskapande i den digitala tidsåldern Simon Lindgren (red.)

I dag erbjuds vi ständigt nya möjligheter att delta i en starkt växande digital offentlighet. Vi är inte längre bara åskådare, utan kan kommentera, problematisera och kritisera innehållet i de centraliserade kanalerna. Men i vilken mån förverkligas den interaktiva teknikens potential? Har den lett till ökad demokratisering och till att fler perspektiv kommer till tals? Och vad händer när kraften i de nya medierna används av traditionella maktcentra som vill befästa sina positioner ännu mer?

I den här boken presenteras både optimistiska och pessimistiska perspektiv på nya mediers samhällsförändrande kraft. I en rad fallstudier diskuteras olika frågor som vad som egentligen är nytt med nya medier, om exempelvis nyheter förmedlas på annorlunda sätt när det sker online. Författarna undersöker också om minoritetsgrupper får en starkare röst genom bloggar, om medborgares egna texter kan utmana det etablerade medieflödet, och vad som händer med begrepp som etik och sanning i ljuset av de förändrade förutsättningarna.

Simon Lindgren är professor i sociologi vid Umeå universitet.

ISBN 978-91-40-68151-5

9 789140 681515