9789140682888

Specifik omv책rdnad vid sv책r demenssjukdom

Kerstin Ring

Innehåll

Författarpresentation

6

Förord

7

1. Inledning Metodens bakgrund – ”Skåneprojektet”

2. Vård och omsorg vid demenssjukdom Demens och läkemedel De vanligaste demenssjukdomarna Samhällets stödinsatser Särskilt boende Beteendemässiga och psykologiska symtom vid demenssjukdom Bedömning av beteendesymtom

3. Omvårdnad och lärande Lärande i äldreomsorgen Yrkeskategorier som arbetar inom demensvårdens särskilda boenden

11 14 17 18 20 26 27 28 29 33 37 38

4. En strukturerad person­centrerad arbetsmetod Ett annat sätt att tänka – Introduktion av arbetsmetoden Samarbete över yrkesgränserna är en förutsättning för samsyn i omvårdnaden

Den strukturerade arbetsmetoden

Steg 1: Information och val av personer Steg 2: Kartläggning med hjälp av observationsscheman Pedagogiskt omvårdnadsverktyg – Observationsschema för illabefinnande Pedagogiskt omvårdnadsverktyg – Observationsschema för välbefinnande: trivselschemat Steg 3: Handledning och analys av bakomliggande orsaker Steg 4: Omvårdnadsplaner arbetas fram Steg 5: Implementering av omvårdnadsåtgärder Steg 6: Utvärdering, inklusive eventuell revidering av ­omvårdnadsplanen

Hur påverkar detta arbetssätt organisationen?

Chefen Sjuksköterskan Vårdpersonalen Demenssjuksköterskan Kunskapsutveckling och yrkesgruppernas status Observation, reflektion och dokumentation Bakomliggande orsaker till negativa reaktioner hos vårdtagarna Tillrättavisningar, avvisanden och begränsningar När personens privata gräns överträds Problem med kommunikationen

Oro i omgivningen och brist på social samvaro i enrum

Att vända en problematisk situation genom att erbjuda mer trivsel Inta en positiv attityd, förmedla tillåtande atmosfär och ge stimulans Visa uppmärksamhet och delaktighet Ge positiv respons och förmedla lugn och ro

41 42 43 44 45 46 48 51 54 58 61 62 62 63 63 64 64 65 65 67 67 69 70 74 75 75 76 76

Visa uppskattning och intresse Uppmuntra egna initiativ och beslut Stärka självkänslan och egenvärdet Åtgärder som minskade illabefinnande Åtgärder som skapade trivsel

76 76 77 80 80

5. Erfarenheter från Skåneprojektet

83

Attitydförändring hos personalen

84

6. Mot ökad förståelse och bättre vård

89

Bilagor

93

Referenser

129

Förord Från ytliga kännetecken som fingeravtryck och anletsdrag till inre känsloliv och personlighet kan varje människa anses vara unik. En persons identitet skapas av fysiska och mentala karaktärsdrag tillsam­ mans. Därför är varje förändring av dessa karaktärsdrag ett potentiellt hot mot den egna identiteten, vare sig det rör sig om konsekvenserna av ett normalt åldrande eller av sjukdom. Samtidigt finns det ingenting som är mer förödande för en persons identitet än att hjärnan drabbas av en skada eller sjukdomsprocess. När intellektuell förmåga, språk och känslouttryck förändras drabbas själva jaget, varje persons kärna.

En förvärvad påverkan av tankeförmågan kallas kognitiv svikt.

Denna kan vara lindrig eller mer uttalad. En eller flera kognitiva funk­ tioner kan vara påverkade och lokalisationen av hjärnskadan avgör vilka symtom den drabbade individen uppvisar. Hjärnskadan kan vara av engångskaraktär, till följd av t.ex. stroke eller trauma, eller orsakas av en fortlöpande nervcellsundergång som gradvis sprider sig till allt större områden i hjärnan. I de fall de kognitiva funktionerna är drab­ bade i större omfattning kallas tillståndet demenssjukdom.

Demens är ett varaktigt tillstånd av påtagligt nedsatt mental för­ måga, vilket påverkar individens funktion i vardagen – praktiskt, so­ cialt och emotionellt. Termen demens används således för att fast­ ställa att den kognitiva svikten har nått en viss svårighetsgrad, vilket även berättigar den drabbade individen till olika typer av stöd från samhället. Samtidigt säger det inget om vare sig vilka kognitiva funk­ tioner som är drabbade eller omfattningen av dessa. Det är stor skillnad mellan en person som har en lindrig Alzheimers sjukdom, med minnes­ problem och svårigheter att orientera sig i omgivningen, och någon som har en avancerad demenssjukdom med omfattande hjälpbehov 7

specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom under dygnets alla timmar. Tyvärr förknippar många, såväl inom sjukvården som inom samhället i stort, ordet demens med det senare tillståndet. Kan det vara så att diagnoser och andra övergripande ter­ mer gör det svårare att se den unika individen som har drabbats, att etiketten skymmer personen med sjukdomen?

Vi lever i en tid där mänskliga rättigheter sätts i fokus. Alla män­ niskors lika värde är ett ledord i många länder och samhällen. En mer humanistisk livssyn har lett till förändringar i hur utsatta individer och grupper bemöts och behandlas. Detta gäller i högsta grad även perso­ ner med demens. För att förstå vad olika uttryckssätt hos en person med demens betyder krävs kunskap om personens bakgrund, tidigare intressen och personlighet, men också om hur en viss demenssjukdom drabbar de kognitiva funktionerna i sjukdomens olika faser. Denna kunskap är en förutsättning för att vi ska kunna bevara personens integritet och behålla respekten för individen. Det är lätt att föreställa sig den oro och ångest det innebär att inte känna igen sin omgivning, att inte klara av vardagsgöromål och att inte förstå vad som händer.

Det är individens upplevelse av sin situation som bör stå i centrum för bemötande och omvårdnad vid demenssjukdom.

Det har gjorts mycket stora framsteg inom demensområdet de se­ naste 30 åren. Diagnostik och behandling har förbättrats, nationella riktlinjer har utvecklats och demensvården har byggts ut. Denna öka­ de kunskap har också lett till insikt om att behovet av specialiserad kunskap och utbildning om demenssjukdomar är stort, särskilt för de som regelbundet kommer i kontakt med personer med demens. Utan denna kunskap är det inte möjligt att förstå och bemöta de symtom en person med nedsatt tankeförmåga ibland kan uppvisa. Den stora ut­ maningen för alla som möter personer med demens, inte minst inom sjukvård och omsorg, är att alltid bemöta den drabbade personen med respekt och intresse. Det ingår i det professionella förhållningssättet att försöka förstå varför en person med demens är rastlös, aggressiv eller ropar högt så fort personen lämnas ensam.

Endast med ett professionellt, personcentrerat förhållningssätt kan man bemöta oron eller aggressiviteten hos vårdtagarna och erbjuda dem tröst eller meningsfull sysselsättning, vilket både kan minska 8

deras uttryck för vantrivsel och öka deras välbefinnande. Jag välkomnar därför varje arbetsmetod som sätter personen i centrum, som indivi­ dualiserar i stället för att gruppera och som placerar personens namn överst på omvårdnadsplanen i stället för diagnosen. Det är just en så­ dan metod som beskrivs i denna bok. Här presenteras ett arbetssätt som inte bara identifierar problematiskt beteende, utan även stunder när personen mår bra. Målet för arbetet blir därmed inte bara att minska det negativa utan även att öka de goda stunderna, det positiva.

För att lyckas måste man lära känna personen, dennes levnadshistoria, familjeförhållanden och intressen. Därmed är metoden i högsta grad ett exempel på vad som kallas personcentrerad omvårdnad.

Kerstin Ring har arbetat med personer med demenssjukdom i hela sitt yrkesverksamma liv. Hon drivs av ett stort engagemang och en vilja att hjälpa både drabbade individer och omvårdnadspersonal för att förbättra demensvården. Jag har haft förmånen att arbeta med Kerstin de senaste åren vid Minneskliniken i Lund och har då kunnat både följa och stödja utvecklingen av den arbetsmetod för specifik omvårdnad vid demenssjukdom som beskrivs i denna bok. Många personer och institutioner har hjälpt till att föra projektet framåt, men jag vill särskilt framhålla det stöd som erhållits i form av statliga sti­ mulansmedel för äldre, vilka gjort det möjligt att mer systematiskt utveckla och sprida arbetsmetoden. Att metoden nu publiceras av Gleerups och därmed lättare blir tillgänglig för omvårdnadspersonal i hela landet är ytterligare ett viktigt steg i utvecklingen mot en god demensvård.

Lund oktober 2012 Christer Nilsson Docent, överläkare

9

1. Inledning Det finns ungefär 150 000 personer med demenssjukdom i Sverige.

Samtidigt som äldrevården minskar sin bemanning och verksam­heterna styrs av en allt strängare budget vet vi med säkerhet att antalet demens­ sjuka personer kommer att öka. Varje år insjuknar cirka 24 000 perso­ ner i sjukdomen och i dag har cirka hälften av alla personer över 90 år en demenssjukdom. Ungefär 23 000 personer bor i särskilt boende som är speciellt inrättat för personer med demenssjukdom.

Nio av tio personer med demenssjukdom uppvisar någon gång form av beteendemässiga eller psykologiska symtom under sjukdoms­ förloppet. Uttryckssätten kan variera men de har två saker gemensamt: de orsakar stort lidande för personen med demenssjukdom och är ofta särskilt svåra att möta för vårdpersonal och närstående.

En persons beteende speglar helt enkelt hennes eller hans förmåga att ta emot information från omgivningen och bearbeta denna utifrån egna erfarenheter. Om omgivningens krav överskrider personens för­ måga, uppstår ofta missförstånd. För en person med demenssjukdom kan det vara svårt att tolka informationen på rätt sätt, vilket i sin tur leder till ett beteende som omgivningen betraktar som konstigt.

Inom all sjukvård och omsorg är vårdpersonal ofta alltför fokuse­ rade på problem. Om personalen i stället kunde stimuleras till att se möjligheterna och tänka mer på situationer som personen med de­ menssjukdom upplever som positiva skulle det med största sannolikhet öka personens välbefinnande och minska negativa uttryckssätt.

För att vårdpersonal ska få en djupare förståelse för personens reaktion i sammanhanget räcker det inte med att identifiera ett pro­ blematiskt beteende. Det behövs någon form av arbetsmetod som tydliggör situationen när det händer, och som kan underlätta för 11

specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom personal att komma till insikt om vad som behöver förändras i mötet med personen med demenssjukdom. En sådan metod presenterar jag i den här boken.

För eftertanke För att vårdpersonal ska få en djupare förståelse för personens reaktion räcker det inte med att identifiera ett problematiskt beteende. Det behövs någon form av arbetsmetod som tydliggör situationen när det händer, och som kan underlätta för personal att komma till insikt om vad som behöver förändras i mötet med personen med demenssjuk­ dom.

Min förhoppning är att boken ska ge läsaren mer kunskap om vad som kan ligga bakom känslomässiga reaktioner vid demenssjukdom. Jag hoppas också att boken kan inspirera framför allt vårdpersonal i arbets­ ledande funktion att arbeta strukturerat enligt den metod som kommer att presenteras, för att införa personcentrerad omvårdnad inom sina verksamheter.

Att utveckla omvårdnaden för personer med demenssjukdom har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har under mina trettiofem yrkes­ verksamma år arbetat som sjuksköterska, avdelningschef och sedan som vårdutvecklare vid Skånes universitetssjukhus, Kliniken för kog­ nitiv medicin i Lund. Den första januari 2012 slogs Kliniken för kog­ nitiv medicin i Lund och Neuropsykiatriska kliniken i Malmö samman och bildade en gemensam specialistklinik för demenssjukdomar, Minnes­kliniken. Klinikens huvudsakliga uppdrag är att utreda och behandla symtom som kan tyda på demenssjukdom. I egenskap av universitetssjukhus bedrivs dessutom forskning, utvecklingsarbete och utbildning.

Under min specialistutbildning i demenssjukdomar på Hälsohög­ skolan i Jönköping ingick en bok med titeln Kommunikasjon på kolli­ sjonskurs: når atferd blir vanskelig å mestre i kurslitteraturen (Rokstad 1996). Boken, som inspirerade mig mycket, har som redaktör den 12

1. Inledning norska sjuksköterskan, Anne Marie Mork Rokstad, som i dag arbetar vid ett nationellt kompetenscentrum för demens i Norge.

Rokstad skriver i sin bok att vårdpersonalens utgångspunkt alltid bör vara att försöka förstå orsaken till personens reaktioner, i stället för att fokusera på själva beteendet. Om omgivningen i utgångsläget kan värdera beteendet som ett sätt att uttrycka sig på kommer perso­ nalen att vara mer öppen för att förstå personen. Målsättningen om en förbättrad livssituation kan därmed uppnås via en förståelse för vad som ligger till grund för de beteendemässiga symtomen, och behand­ lingen bör ha sin utgångspunkt i denna förståelse (Rokstad 1996).

Dessa ord fick mig att reflektera över att det behöver ske en attityd­ förändring inom demensvården. Beteendemässiga symtom är många gånger en förutfattad bedömning av olika symtom som kan vara helt naturliga uttryckssätt i en viss situation. För att erbjuda personer med demenssjukdom ett värdigt bemötande behöver vårdpersonal penet­rera djupare för att förstå vad personen försöker uttrycka, men också våga ifrågasätta sitt eget beteende i situationen.

I Rokstads bok presenterades två observationsscheman, ett för olika problembeteenden och ett för olika uttryck för trivsel. Till skillnad från andra skattningsskalor som används för att identifiera beteende­mässiga symtom lyfte dessa scheman också fram situationerna när uttrycken uppträder, vilket skapar större möjlighet för personalen att förstå personen bakom symtombilden.

Det som verkligen fångade mitt intresse var möjligheten att sti­ mulera personalen att fokusera mer på trivsel för att erbjuda perso­ nerna goda vårdmiljöer. Jag blev därmed inspirerad till att arbeta fram en arbetsmetod som på ett konstruktivt sätt kan hjälpa vård­ personal att komma underfund med orsaken till varför en person med demenssjukdom reagerade med t.ex. aggressivitet i en viss omvård­ nadssituation. En sådan arbetsmetod skulle ge vårdpersonalen bätt­ re förutsättningar att erbjuda en god omvårdnad anpassad efter den enskilde individens behov. Detta skulle också kunna innebära att negativa åtgärder, t.ex. lugnande läkemedel som används alltför frek­ vent inom demensvården, skulle kunna minska. Tillsammans med en kollega, specialistsjuksköterskan Maria Lindberg, arbetade jag 13

specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom fram en sådan arbetsmetod som tar sin utgångspunkt i dessa två omarbetade scheman och som sedan utvecklades till ett projekt riktat till särskilda boenden i Skåne.

Metodens bakgrund – ”Skåneprojektet” Sedan år 2006 har Socialstyrelsen beviljat statliga stimulansmedel för äldre över 65 år. Prioriterade områden har bl.a. varit demens. År 2008 skickade jag därför in en projektbeskrivning och ansökte om stimu­ lansmedel för att finansiera löner för de sjuksköterskor som skulle ar­ beta tillsammans med mig i ett projekt i Skåne. Projektet har sedan, med start 2009, fått statliga stimulansmedel och fem sjuksköterskor på Minneskliniken arbetar delar av sin tjänst i projektet. Arbetsmeto­ den erbjuds till särskilda boenden i Skåne och genererar inte någon kostnad. I den här boken har jag för enkelhetens skull valt att kalla detta projekt för Skåneprojektet.

Utbildning och handledning av personal kring beteendemässiga och psykologiska symtom är en viktig förutsättning för att minska den demenssjukes upplevelse av illabefinnande. Utbildning som är kombi­ nerad med praktisk träning, handledning och feedback och som bedrivs långsiktigt ger bäst effekt (Socialstyrelsen 2010).

Inledningsvis togs kontakt med chefer på särskilda boenden i Skåne som erbjöds att delta. Vi som arbetar i projektet tillfrågade cheferna om vi fick komma till boendet och träffa hela personalgruppen för att berätta om ett strukturerat arbetssätt för bemötande och omhänder­ tagande av personer med demenssjukdom, som utvecklat beteende­ mässiga och psykologiska symtom. Målet var att förbättra livs­situa­ tionen för dessa personer och minska användningen av psyko­farmaka.

Vi berättade att arbetssättet innebär att personalen ska göra en kart­ läggning av situationer och sammanhang, med hjälp av observations­ scheman, där personen gav uttryck för illabefinnande1 respektive ut­ tryck för välbefinnande. Därefter erbjöd vi handledning och analys av 1 I den här boken har jag valt att ersätta benämningen beteendestörningar vid demenssjukdom med ordet illabefinnande.

14

3. Omvårdnad och lärande Vid en demenssjukdom påverkas själva grunden för självkänslan. Per­ sonen klarar inte längre av vardagen som tidigare. Omgivningen mär­ ker det och individen själv är smärtsamt medveten om det. Ibland grundas behandlingen dock mer på personalens upplevelser av sin arbets­situation än på en djupare förståelse av varför personen med demenssjukdom på olika sätt ger uttryck för en otillfredsställande livs­ situation. Ofta fokuserar personalen på det som inte fungerar bra och glömmer bort att uppmärksamma de stunder när personen är lugn och nöjd.

Omvårdnaden av personer med demenssjukdom som utvecklat beteendemässiga symtom planeras, enligt min erfarenhet, ofta mot bakgrund av en beskrivning av symtombilden, vilken typ av beteende­ störning det rör sig om samt dess omfattning och frekvens. Vid en planering brukar det rent praktiskt gå till så att personalen delger varandra sina subjektiva upplevelser av personens beteende och disku­ terar sedan tänkbara orsaker och åtgärder. Ofta skiljer sig personalens upplevelser åt, och det blir svårt att komma fram till en samsyn om vilka omvårdnadsåtgärder som ska prövas och hur de ska utvärderas.

Detta sätt att arbeta leder inte sällan fram till att personen med de­ menssjukdom sätts in på något läkemedel som ytterligare försämrar den kognitiva förmågan, d.v.s. tankeverksamheten och minnet.

Vad man måste komma ihåg är att alla människor är unika och bär med sig olika levnadsberättelser, vilket skapar olika förutsättningar i livet och för hur man hanterar en svår sjukdom. Beroende på tidigare erfarenheter och på personlighet har man olika sätt att hantera svåra situationer i vardagen. Detsamma gäller förstås personer med demens­ sjukdom.

33

specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom Personligheten och den tidigare livssituationen spelar stor roll för hur individen agerar i olika situationer. En person som genom livet varit självständig har många gånger svårt för att acceptera hjälp i de mest intima situationer. En person som däremot behövt mycket trygg­ het och närhet, tar i stället ofta tacksamt emot hjälp och utvecklar inte så sällan ett närmast fastklamrande beteende.

Nedan följer en berättelse om Anna. Alla som arbetar inom demens­ vården kommer säkert att känna igen Annas känslomässiga reaktioner.

Till andra kan berättelsen förhoppningsvis förmedla en känsla av hur det kan vara att leva med en demenssjukdom.

Anna 89 år, diagnos Alzheimers sjukdom Anna har nyligen flyttat till ett särskilt boende. Sjukdomen har kommit till ett stadium där Anna behöver mycket hjälp i vardagen och maken klarar inte längre av att vårda henne i hemmet.

Hon känner inte igen sig och frågar ofta personalen var hon befinner sig. Dessa försöker förklara att hon nu bor på ett demensboende och ska stanna där. Anna tycker att detta är mycket konstigt, var är maken hennes, han kan väl inte klara sig själv därhemma. Det är ju Anna som brukar städa och laga mat. Anna blir mer och mer orolig framåt kväl­ len och vill gå hem till Sture.

Personalen försöker då avleda henne genom att erbjuda en kopp kaffe. Märkligt beteende, nu blir Anna riktigt arg och packar sin väska för att resa hem. Men dörren är låst. Då sparkar Anna på dörren och skriker förtvivlat: släpp ut mig, släpp ut mig.

På morgonen väcks Anna av en röst som säger att det är dags att stiga upp och duscha. Vad är detta? Jag brukar väl aldrig duscha på morgonen. Och vem tillhör den här stränga rösten? Anna kämpar emot och vill inte alls följa med in i duschen.

Vid frukosten placeras Anna vid ett bord tillsammans med fyra herrar.

Inte känner väl jag de här personerna, skulle vi kanske vara bekanta.

Nä, här vill jag inte sitta. Den där mannen mittemot ser inte snäll ut.

Anna reser sig upp och packar på nytt sin väska för att resa hem till Sture. Men möts av en stängd dörr.

34

3. Omvårdnad och lärande Ibland vill Anna resa hem till sina barn som väntar på henne där­ hemma. Då brukar personalen säga att barnen nu är vuxna och klarar sig själva, så Anna behöver inte oroa sig. Då blir Anna riktigt arg och ibland gråter hon förtvivlat. Inte kan väl barnen lämnas ensamma därhemma.

På eftermiddagarna känner sig Anna sysslolös och brukar städa lite i dagrummet. Hon har alltid varit noga med att hemmet ska vara väl­ städat. Då kommer det fram en person och säger att hon inte får lov att stöka runt och flytta på saker och ting. Kan hon inte i stället sätta sig ner i lugn och ro. Anna blir mycket upprörd och kränkt. Så otack­ samt, här försöker jag hålla ordning och reda, men får bara otack.

Jag hoppas att berättelsen om Anna ska väcka tankar hos läsaren om hur man ser på personer med demenssjukdom. Varför envisas vård­ personal ofta med att försöka orientera personen till nutid i stället för att vara lyhörd för personens behov att få återvända till sitt förflutna?

Varför står personalens behov av rutiner och ordning och reda i den fysiska miljön över vårdtagarens behov och individuella önskningar?

Vid demenssjukdom är det vanligt att personer befinner sig i annan verklighet och pratar om minnen från en förgången tid. I de natio­ nella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom finns det också en tydlig rekommendation att vårdpersonal inte ska realitets­ orientera (återföra personen till sin verklighet) vid svår demenssjuk­ dom (Socialstyrelsen 2010a, s. 102).

Anna känner inte igen sig den nya omgivande miljön. Mest av allt saknar hon sin man och längtar efter tryggheten i det egna hemmet.

Hon har inte någon klar bild över varför hon inte längre bor hemma och sköter om hushållet. Personalens strategi är att försöka lugna Anna genom att återföra henne till deras verklighet och berätta var hon nu befinner sig, och de försöker avleda hennes oro genom att erbjuda en trevlig kaffestund. Men Anna är inte mottaglig för informationen och önskar inte dricka kaffe med personalen. Längtan att resa hem är star­ kare och hon låter sig inte avledas. Kanske kunde personalen ha försökt 35

specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom lar också om att personalen uppvisar ett kroppsspråk som är i samstäm­ mighet med tonläget, så att man förmedlar en genuint positiv framto­ ning i sitt sätt att kommunicera.

Fallstudie – Ulla Ulla sitter ofta i dagrummet eller vid matbordet och talar högt med grov vokabulär. De övriga vårdtagarna blir mycket störda av detta. Flera gång­ er varje dag blir Ulla utskälld och tillsagd att vara tyst och att lämna rum­ met.

Ulla har haft en svår barndom. När hon växte upp var det inte ac­ cepterat att vara född utom äktenskapet. På gården hos mormor och morfar var det tryggt, men i skolan blev hon ofta slagen och kallad för horunge och några lekkamrater hade hon inte. Genom livet har Ulla lärt sig att ta till röstresurserna för att göra sig hörd och bli sedd.

Vid kartläggningen framkom det tydligt att Ullas verbala uttryck or­ sakades av situationer och sammanhang där kommunikationen inte fungerade. Ulla upplevde sig inte vara accepterad och förstådd. Detta uppstod ofta vid gränssättningssituationer när hon blev tillrättavisad och avvisad samt vid situationer när det var brist på social samvaro. De om­ vårdnadsåtgärder som arbetades fram handlade om att förebygga pro­ blemet genom att uppmärksamma Ulla och prata om något som intres­ serade henne, t.ex. hennes dagbok om livet hos mormor och morfar.

Det handlade om att inte tillrättavisa och avvisa henne, även om språ­ ket var grovt, utan att i stället sjunga svaren. Då föll även Ulla in i sången och tonläget blev mjukt. Det handlade också om att inte verk­ lighetsanpassa och säga ” ja men du är ju 89 år gammal”, utan att möta Ulla där hon befann sig tidsmässigt.

Framåt eftermiddagen blir Ulla alltmer orolig och vandrar rastlöst fram och tillbaka. De övriga vårdtagarna i dagrummet blir alltmer irriterade och oron sprider sig. Vårdpersonalen försöker uppmuntra Ulla att sätta sig ner, men lyckas inte, Sture blir alltmer uppjagad och börjar ropa högt ”tystnad, tystnad, ordning, ordning”. Eva och Stina börjar också vandra omkring.

72

4. En strukturerad person­centrerad­ arbetsmetod I detta läge kan det vara motiverat att reflektera över vem som behöver få mest uppmärksamhet i stunden för att det ska bli lugnt för alla.

Kanske hade personalen kunnat förebygga situationen om de hade gått ut på en promenad med Ulla för att tillgodose hennes behov av akti­ vitet, alternativt följt med henne till rummet för en stunds avkoppling, om oron var orsakad av trötthet. Tidsmässigt hade de före­byggande omvårdnadsåtgärderna erbjudit mer tid för övriga på boendet i förhål­ lande till den tid som nu gick åt för att återställa lugnet hos samtliga.

Vid kartläggningen av trivselsituationer framkom det att Ulla gav uttryck för positiv respons i situationer när hon fick hjälp med morgon­ toaletten och i samband med sänggående tillsammans med en personal.

Vidare gav hon uttryck för glädje vid sång och musikstunder. Situatio­ nerna utmärktes av situationer när miljön var rofylld och när kommuni­ kationen fungerade väl, samt då Ulla fick en positiv respons från omgiv­ ningen. Åtgärderna bestod i att skapa mer lugn och ro enskilt med Ulla, att använda en skylt där det stod ”stör inte” på dörren under morgon- och kvällstoalett, så att inte ytterligare personal kom in på hennes rum.

Andra åtgärder var att vara följsam och leva med i Ullas verklighet och prata om saker som intresserade henne och på så vis förmedla en känsla av att hon var betydelsefull genom att lyssna aktivt. Dessutom erbjöds Ulla aktiviteter i mindre grupper eller enskilt där personalen gav henne beröm och komplimanger för hennes fina sång.

Fallstudie – Siv Varje morgon kommer Siv ut från sitt rum och tittar sig oroligt och hjälplöst omkring. Hennes blick söker någon som kan hjälpa henne. Hon känner inte igen sig och vet inte var hon befinner sig. Vårdpersonalen har bråttom, det är många som behöver hjälp så här dags på morgonen.

En i vårdpersonalen säger vänligt till Siv att de nu har mycket att göra men om Siv går in på sitt rum så kommer någon snart och hjälper henne. Siv uppfattar situationen som om hon inte är välkommen utan att hon ska gå in på sitt rum, ingen vill hjälpa henne.

73

Specifik omvårdnad vid svår demenssjukdom En strukturerad arbetsmetod Kerstin Ring Vid en demenssjukdom påverkas själva grunden för självkänslan. Nio av tio personer med demenssjukdom uppvisar symtom på illabefinnande under sjukdomsförloppet. Uttryckssätten kan variera, men de har två saker gemensamt: de orsakar stort lidande för personen med demenssjukdom och är ofta särskilt svåra att möta för vårdpersonal och närstående.

Med stöd i de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom presenterar författaren här, steg för steg, en strukturerad arbetsmetod som innebär att vårdpersonalen kan erbjuda specifik omvårdnad, baserad på en medvetenhet om olika människors behov. Arbetsmetoden fokuserar på hur personen med demenssjukdom vill ha det för att må väl, i stället för att utgå ifrån problematiska situationer i vardagen.

Boken innehåller även en beskrivning av de vanligaste demenssjukdomarna, hur särskilda boenden är organiserade och hur dessa påverkar omvårdnadens kvalitet samt möjligheter till lärande och utveckling för de yrkeskategorier som arbetar inom demensvården.

Kerstin Ring är leg. sjuksköterska och verksam vid Minneskliniken, Skånes universitetssjukhus.

ISBN 978-91-40-68288-8

9 789140 682888