Stilla natt Närvapnen vapnentystnade tystnadepå När julen 1914 västfronten julen 1914
Stanley Weintraub översättning Margareta Eklöf
Leopard förlag 2014 2003
StanleyWeintraub Weintraub 2001 2001 ©©Stanley LeopardFörlag, Förlag,S:t S:tPaulsgatan Paulsgatan 11, Leopard 11, 118 11846 46Stockholm Stockholm www.leopardforlag.se www.leopardforlag.se Originaletstitel: titel:Silent Silentnight. night. The remarkable Originalets remarkable1914 1914Christmas Christmastruce. truce. Översättning: Margareta Eklöf Översättning: Margareta OmslagNiklas och grafisk form: Mystical Helena Bergenlöv Omslag: Lindblad, garden design Karta:Stig StigSöderlind Söderlind Karta: Tryck:Scandbook, WS Bookwell,Falun Juva, Finland Tryck: 2014 ISBN978-91-7343-500-0 91-7343-035-8 ISBN
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 5
Det är svårare att sluta fred än att börja krig. A Stillness Heard Round the World: The End of the Great War (Stanley Weintraub 1985)
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 7
Innehåll Denna bok tillägnas Robert C. Doyle och Beate Engel-Doyle Inledning
9
1. Ett fredsutbrott
13
2. Julafton
32
3. De döda
60
4. Våra vänner fienden
81
5. Fotboll
101
6. Slutet
125
7. Vad hade hänt om – ?
158
Källor
176
Författarens tack
193
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 9
Inledning Tre myter skulle komma att uppstå i början av första världskriget. Storvuxna kosacker, som tsaren sades ha skickat för att förstärka västfronten, sågs stiga av engelska tåg destinerade till Dover, fortfarande med Rysslands snö på stövlarna. Under den brittiska reträtten från Mons uppenbarade sig änglar i Frankrike – andarna efter bågskyttar i Englands förflutna – och täckte återtåget. Den tredje myten handlade om att fienderna vid västfronten till generalernas stora förtret lade ner vapnen i december 1914 och firade jul tillsammans i ett spontant utslag av frid på jorden och till människorna en god vilja. Bara en av myterna, den sista, stämde med verkligheten. I ett nummer som gick i tryck alldeles före jul förespråkade det amerikanska veckomagasinet New Republic, som intog en mot båda sidor fientlig neutralitet, det till synes självklara. ”Om människor absolut måste hata är det väl lika bra att de inte lägger ner vapnen vid jul.” En meningslös resolution hade fattats i senaten i Washington som uppmanade de krigförande att iaktta en tjugo dagars vapenvila vid jul ”i hopp om att upphörandet av krigshandlingar under nämnda tid ska mana till begrundan i [de stridande] nationerna av julens innebörd och anda”. Sedan början av augusti hade kriget i Europa krävt hundratusentals döda, sårade och saknade. En vädjan om vapenvila som påven Benedikt XV, vald till sitt ämbete tre månader tidigare, utfärdat några veckor efter krigsutbrottet hade fått stora rubriker men förkastades snabbt av båda sidor som ”utesluten”. New Republic hade ett sardo9
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 10
niskt förslag: ”Slagfältets stank borde tvärtom stiga uppåt över kyrkorna där man predikar budskapet om god vilja till människorna. Några julpsalmer, lite rökelse och en och annan julgransprydnad läker inga sår.” En krigstidsjul borde vara en helg ”så tom att den hånskrattar åt oss”. För många skulle krigets slut och den misslyckade fred som följde bekräfta vapenvilan vid jul som den enda meningsfulla episoden i undergången. Den dementerade de stridslystna slagorden och visade att männen som slogs och i många fall dog som vanligt var ställföreträdare för regeringar och politik som hade föga med deras vardagsliv att göra. Vapenvilan var ett ljus som tändes i Flanderns mörker, fladdrade en liten stund och blev kvar endast i minnen, brev, sånger, teaterpjäser och anekdoter. I alla krig förekommer situationer präglade av inställningen ”leva och låta leva”. Krönikor, åtminstone från tiden för trojanska kriget, berättar om pauser i striderna så att man fick möjlighet att begrava de döda, be till gudarna, förhandla om fred, lindra krigströttheten och visa varandra välvilja, efter att så länge ha stått ansikte mot ansikte i ett ställningskrig att ömsesidig respekt fötts. Ingen vapenvila hade någonsin förekommit som berört så många, varat så länge eller haft samma potential att förändra läget som då elden plötsligt upphörde på julafton 1914. Det som skilde denna vapenvila från alla andra var utsikten att den kunde bli mer än en tillfällig respit. Vid en tillbakablick ter sig händelsen overklig, otrolig i sin styrka och omfattning, som om den ofrånkomligen måste ha haft följder för krigsutgången. När den var över framstod den som en förunderlig dröm för deltagarna, som sedan gick vidare med sina tunga plikter. Under krigskommandots hårda disciplin bestod plikterna av att döda. I de officiella historieböckerna avfärdas denna märkliga händelse som en betydelselös avvikelse från det normala. Men den inträffade. Båda sidors regeringar såg kriget som politik bedriven med över10
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 11
inledning tygande kraft, och för dem var det ytterligt viktigt att även en tillfällig fred framstod som djupt olämplig och ogenomförbar, en impulsiv paus och ingenting annat i en oundvikligen fientlig och konkurrenspräglad värld. Den improviserade vapenvilan var farligt lik gatans populistiska parlament, de spontana rörelser som störtade tyranner och envåldshärskare. Enbart av det skälet kunde överkommandona inte tillåta att den fick kraft att sprida sig i tid och rum eller fånga allmänhetens fantasi där hemma. Att den inte gjorde det var mer en tillfällighet än en följd av avsiktliga ingripanden. Efter ett stilla dygn – på många frontavsnitt mycket längre än så – återupptogs krigshandlingarna. Vapenvilan verkade nästan vara bortglömd. Men minnena av julen 1914 dröjer sig kvar och bakom dem ligger de fängslande realiteterna och de spännande hypoteserna. Vad skulle ha hänt om …? I slutet av december 1999 for nio originella ”khakigubbar” över Engelska kanalen till Flandern med den ”klart fåniga idén” att fira minnet av vapenvilan där den kan ha börjat, nära Ploegsteertskogen i Belgien. De var klädda i hopplockade uniformspersedlar som förde tanken till första världskriget och grävde skyttegravar i regnet och snön och förstärkte dem med sandsäckar och bräder, som ”bokstavligt talat försvann ner i den bottenlösa gyttjan”. I flera dagar värmde de sin proviant, förstärkte bröstvärnen och sov genomblöta. De fick också stå ut med nyfikna åskådare men tog gärna emot besök av journalister och fotografer. Innan de nio bröt upp reste de ett stort timmerkors i dyn som en temporär hyllning till krigets dödsoffer, fyllde igen skyttegravarna och traskade hemåt. Några månader senare fick de till sin förvåning höra att ortsborna hade behandlat deras enkla monument med impregneringsmedel och gjutit fast det i en betongplatta. Nu blommar vallmon nedanför det på sommaren. Tusentals minnesmärken över första världskriget, några gripande, andra sentimentala, står kvar på torg och soldat11
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 12
kyrkogårdar över hela Europa. Frukten av ”khakigubbarnas” allvarsamma lek i Flanderns gyttja är det enda monumentet över vapenvilan julen 1914.
12
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 13
1. Ett fredsutbrott
I
december 1914 stod soldater som lydde under två av drottning Victorias barnbarn, kejsar Wilhelm II och kung Georg V, mot varandra vid Flanderns front, som sträckte sig över gränsen mellan Belgien och Frankrike, i rader av skyttegravar som förebådade ett långt utmattningskrig. Belgiska och franska styrkor stod också längs fronten, och bland britter och fransmän fanns soldater från Indien och Afrika som aldrig hade sett snö. På andra sidan stod inte bara preussare utan även karlar från Sachsen och Bayern och Westfalen som hellre hade velat fira jul hemma. Julen närmade sig, en glad högtid som var gemensam för alla de stridande, från Ryssland i öster till England och Frankrike i öster. Tyskarna hävdade att de hade skapat några av dess populäraste symboler, särskilt julgranen, ”der Tannenbaum” som förekom i julsånger på alla språk. Julklapparna och jultomten ingick också i de tyska sederna och var sedan länge anammade i fiendeländerna. Julens centrala ställning var en av de få punkter som kombattanterna var eniga om, men ingendera sidan väntade sig att krigshandlingarna skulle mattas. Skilda åt som de var av Ingenmanslands beklämmande ödemark när julen närmade sig såg det inte ut som om soldaterna skulle få del av den ringaste helgstämning, inte ens lite värme. Det kalla regnet hade löst upp skyttegravarnas botten i gyttja och till och med översvämmat många, och döda kroppar i upplösning steg till ytan. Enkla trätrallar höll knappt blötan borta, men de flesta ville ändå inte ta skydd i kletiga, primitiva bunkrar som kunde 13
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 14
vara ännu värre. Om soldaterna inte höll sig i rörelse sjönk de ner i den allt lösare gyttjan och många sov stående om de kunde, lutade mot de fuktdrypande väggarna. Det var en vämjelig miljö att äta i. Latriner fanns praktiskt taget inte och att uträtta naturbehoven var en mardröm. Den tyske expressionistiske konstnären Otto Dix beskrev de befästa dikenas landskap som ”löss, råttor, taggtråd, loppor, granater, bomber, underjordiska grottor, lik, blod, sprit, möss, katter, artilleri, snusk, kulor, haubitsar, eld, stål: det är vad kriget är. Det är djävulens verk.” En löjtnant i 143:e Nedre Elsassregementet beskrev de tyska bunkrarna som desperata försvar mot naturen. Väggarna täckta av blöta, ruttnande sandsäckar lystes upp av ljusstumpar. Golven stank av ”segt klet”. Påsar med sand där provianten förvarades var upphängda i taken, men det hände ändå att råttorna kom åt dem. Somliga soldater jagade löss och kremerade dem i en ljuslåga, andra andades värme i händerna, tog sina gevär och gick upp till markytan och höll vakt. De avlösta stapplade ner, bländade av ljusen, lade ifrån sig sina vapen och började leta efter något att äta. Sedan sov de. ”Äta och sova, gå på vakt och dessemellan gräva skyttegravar var vad man höll på med.” En stor del av området kring Ieper (Ypres) låg under havet – ett tunt jordlager som täckte återvunnen träskmark och var beroende av ett nu uppbrutet utdikningssystem. Man undvek själva ordet ”gyttja” som alltför otrevligt, och när leran rasade sade man att ”jorden gled”. Skyttegravarna blev ett hem och fick namn därefter. Durhamregementet låg i vad dess soldater kallade för Old Kent Road, Farm Road och New Road, förstärkta med tegel från ”hus i ruiner”. En befäst punkt nära Hoogstade fick heta Clapham Junction, andra gick under namnen Battersea Farm, White Horse Cellars och Beggar’s Rest. En del tyska skyttegravar var inte längre översvämmade, om än blöta av regnet och av fukten som steg upp från den genomdränkta marken. I en aning högre terräng var en jordvall redan anlagd bakom 14
032101 Stilla natt.ORIG
11.6.2003
14:31
Sivu 15
ett fredsutbrott mängder av taggtrådshinder, som inte lämnade några flanker öppna att ta sig förbi och gav ett intryck av att de skulle bli kvar tills motsidan var helt utmattad. Båda sidor var pessimistiskt inställda på ett långvarigt krig. (Det skulle bli långt och blodigt och fortgå till bara sex veckor före en femte jul.) Från Engelska kanalen till den schweiziska gränsen gav ingendera sidan upp den mark där den var nedgrävd. Tyskarna förde dit elström och telefonlinjer, lade golv i djupa gångar och byggde kulspruteställningar av betong bakom de första raderna av skyttegravar. Frontgeneralerna protesterade mot planer på en andra tysk försvarslinje två eller tre kilometer längre bak. De befarade att trupperna då inte skulle hålla den första linjen till sista blodsdroppen. Trots propaganda från båda sidor och dagliga dödsoffer orsakade av artilleri och gevärseld var den genomsnittlige brittiske soldaten, ”Tommy”, inte särskilt ivrig att slåss med tyskarna, utom för att försvara sig själv och de få små bekvämligheter han hade lyckats ordna åt sig i labyrinten av leriga gångar. Britterna skämtade om sina umbäranden i en visa som bönföll värvningspatrullerna där hemma – den brittiska armén bestod fortfarande av frivilliga – att Skicka ut min morsa, min syrra och min brorsa, men för guds skull låt mig stanna kvar. Fransmän och belgier reagerade på kriget med starkare känslor än britterna. Det utkämpades på deras mark och de ville ha varenda hektar tillbaka. Som fördragsbunden neutral stat hade Belgien haft sina gränser säkrade sedan självständigheten 1830. Fransmännen hade levt i revanschstämning sedan 1870, då Alsace och Lorraine erövrades av preussarna. (I Paris fanns en staty av en ung kvinna invirad i kedjor som symboliserade Strasbourg.) När den unge officeren Ludwig Renn, 15