O_The Carrie diaries.indd 1
2010-02-09 11.15
Candace Bushnell THE CARRIE DIARIES Ă–versatt av Ylva Kempe
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 3
2010-07-02 13:50:32
LÄS MER OM CANDACE BUSHNELL PÅ WWW.RABENSJOGREN.SE
Till Calvin Bushnell
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se
First published in the United Kingdom by HarperCollins Children’s Books under the original title: The Carrie Diaries Text © Candace Bushnell 2010 Översättning: © 2010 Rabén & Sjögren Översatt av Ylva Kempe Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67371-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 4
2010-07-02 13:50:32
KAPITEL ETT
En prinsessa på en annan planet De säger att det kan hända mycket på en sommar. Eller också inte. Idag är första dagen på sista året i high school, och så vitt jag kan se så är jag precis likadan som jag var förra året. Och det är min bästa kompis Lali också. ”Vi måste skaffa pojkvänner i år”, säger hon medan hon startar den röda pickupen som hon har ärvt efter en av sina äldre bröder. ”Snack.” Jag öppnar dörren och glider in. Vi hade tänkt skaffa pojkvänner året innan också, och det blev aldrig nånting av med det. ”Kan vi inte bara ge oss med det där med pojkvänner ett tag?” Jag staplar mina böcker på sätet och stoppar in brevet mitt i biologiboken där det, inbillar jag mig, inte kan göra nån mer skada. ”Vi känner redan alla killarna i skolan. Och vi gillar ingen av dem. Har du glömt det?” ”Det är sant förstås”, säger Lali medan hon lägger i backen och kastar en blick över axeln. Av alla mina vänner är Lali den bästa bilföraren. Hennes pappa är polis och var noga med att hon skulle lära sig köra redan när hon var tolv, ifall det skulle uppstå en nödsituation. ”Jag har hört att det har börjat en ny kille i alla fall”, säger hon. ”Jaså?” 5
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 5
2010-07-02 13:50:32
Senast det kom nån ny till vår skola visade han sig vara en missbrukare som aldrig bytte kläder. ”Jen P säger att han är snygg. Jättesnygg.” ”Jaha.” Jen P var ordförande i Leif Garretts fanclub när vi gick i sexan. ”Men om han nu är så snygg så kommer väl Donna LaDonna att lägga beslag på honom.” ”Han hade ett konstigt namn”, säger Lali och rynkar pannan. ”Sebastian nånting. Sebastian Kid?” ”Sebastian Kydd?” flämtar jag. ”Just det”, säger hon och kör in på parkeringen framför skolan. Hon tittar misstänksamt på mig. ”Känner du honom?” Jag tvekar med handen på dörrhandtaget. Hjärtat bankar i halsen på mig. Om jag öppnade munnen skulle det säkert hoppa ut. Jag skakar på huvudet. Vi har kommit in genom huvudingången när Lali får syn på mina stövlar. De är i vitt fuskskinn och den ena är lite sprucken i tån, men det är äkta go-go-stövlar från tidigt sjuttiotal och jag är säker på att de har haft ett betydligt intressantare liv än jag själv. ”Bradley”, säger hon och betraktar dem med förakt. ”Som din bästa vän kan jag tyvärr inte låta dig ha de där stövlarna första skoldagen.” ”För sent”, säger jag glatt. ”Och dessutom måste ju nån se till så det händer nåt här.” ”Det är rätt. Ändra inte på nånting.” Lali formar handen till en pistol, kysser fingertoppen och riktar den sen mot mig innan hon går till sitt skåp. ”Lycka till, Angel”, säger jag. Ändra inte på nånting. Ha. Nej 6
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 6
2010-07-02 13:50:32
den chansen är inte särskilt stor. Inte efter det där brevet. Kära ms Bradshaw, stod det. Tack för er ansökan till New Schools sommarseminarium i kreativt skrivande. Era historier är fantasifulla och lovande, men trots det kan vi för närvarande inte erbjuda er en plats på kursen. Det kom förra tisdagen. Jag läste det ungefär femton gånger, bara för att vara riktigt säker, och sen var jag tvungen att lägga mig ner. Inte för att jag tror att jag är så himla talangfull eller så, men för en gångs skull i mitt liv hade jag faktiskt hoppats att jag skulle vara tillräckligt bra. Men jag berättade inte för nån om det. Jag hade faktiskt inte ens berättat för nån att jag hade sökt, inte ens för min pappa. Han gick själv på Brown och förväntar sig att jag ska göra det också. Han tror att jag skulle bli en bra vetenskapsman. Och om jag inte klarar fysiken så kan jag alltid satsa på biologi och studera skalbaggar. Jag har hunnit halvvägs genom korridoren när jag får syn på Cynthia Viande och Tommy Brewster – Castleburys ledande par. Tommy är kanske inte särskilt smart, men han spelar center i basketlaget. Cynthia, å andra sidan, är ordförande i elevrådet och festkommittén, medlem i National Honor Society och hade alla flickscouternas märken vid tio års ålder. Hon och Tommy har varit ihop i tre år. Jag försöker att inte tänka så mycket på dem, men eftersom mitt namn tyvärr kommer precis före Tommys i klasslistan, så är jag tvungen 7
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 7
2010-07-02 13:50:32
att ha skåpet bredvid hans och att sitta bredvid honom i hemklassrummet. Med andra ord är jag så gott som tvungen att träffa honom – och därmed Cynthia – varenda dag. ”Och se inte så dum ut på samlingen”, säger Cynthia irriterat till Tommy. ”Det här är en mycket viktig dag för mig. Och glöm inte bort pappas middag på lördag.” ”Men min fest då?” protesterar Tommy. ”Den kan du ha på fredag”, säger Cynthia kort. Det skulle kunna finnas en riktig människa inuti Cynthia, men om det gör det så har jag aldrig sett den. Jag öppnar dörren till mitt skåp och Cynthia tittar plötsligt upp och får syn på mig. Tommy ger mig en tom blick, som om han inte har en aning om vem jag är, men Cynthia är alldeles för väluppfostrad för det. ”Hejsan Carrie”, säger hon, som om hon är trettio istället för sjutton. Förändring. Det är inte så lätt i den här lilla stan. ”Välkommen till helvetet”, säger en röst bakom mig. Det är Walt. Han är tillsammans med en annan av mina bästa vänner, Maggie. Walt och Maggie har varit ihop i två år, och vi tre gör i stort sett allting tillsammans. Det låter kanske lite konstigt, men Walt är faktiskt mer eller mindre som en av oss tjejer. ”Walt”, säger Cynthia. ”Du är faktiskt just den man som jag mest av allt vill träffa nu.” ”Om du vill att jag ska vara med i festkommittén är svaret nej.” Cynthia ignorerar Walts lilla skämt. ”Det här handlar om Sebastian Kydd. Ska han verkligen tillbaka hit till Castlebury?” 8
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 8
2010-07-02 13:50:32
Inte nu igen. Mina nervändar lyser upp som en julgran. ”Doreen säger det, mer vet jag inte.” Walt rycker på axlarna som om han inte bryr sig ett dugg om det heller. Doreen är Walts mamma och syokonsulent på skolan. Hon hävdar att hon vet allting, och hon lämnar all information vidare till Walt – den bra, den dåliga, och den fullständigt felaktiga. ”Jag hörde att han blev utsparkad från nån privatskola för att han sålde droger”, säger Cynthia. ”Jag behöver veta om vi kommer att få problem med honom.” ”Jag har ingen aning”, säger Walt och ger henne ett enormt oskyldigt leende. Walt retar sig på Cynthia och Tommy nästan lika mycket som jag gör. ”Vadå för slags droger?” frågar jag i i förbigående när vi går därifrån. ”Smärtstillande.” ”Som i Dockornas dal?” Det är min bästa hemliga bok, tillsammans med DSM III, en tunn handbok om mentala störningar. ”Var sjutton får man tag i smärtstillande nu för tiden?” ”Jag har ingen aning, Carrie”, säger Walt och låter ointresserad. ”Han kanske får det från sin mamma.” ”Skulle jag inte tro.” Jag försöker tränga bort minnet av mitt första och enda sammanträffande med Sebastian Kydd ur huvudet, men det smiter tillbaka in på en gång. Jag var tolv och på väg in i en jobbig period. Jag hade pinniga ben och inga bröst, två finnar och krusigt hår. Jag hade dessutom spetsiga glasögon och bar omkring på ett sönderläst exemplar av 9
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 9
2010-07-02 13:50:32
Mary Gordon Howards What About Me? Jag var besatt av feminism. Min mamma höll på att göra om köket hemma hos familjen Kydd, och vi stannade till vid deras hus eftersom det var en sak hon ville kontrollera. Plötsligt dök Sebastian upp i dörröppningen. Och av ingen som helst anledning fick jag för mig att säga, rakt ut i luften: ”Mary Gordon Howard tror att de flesta former av sexuella relationer kan klassificeras som våldtäkt.” Ett ögonblick var det alldeles tyst. Mrs Kydd log. Det var i slutet av sommaren, och de rosa- och grönmönstrade shortsen fick hennes solbränna att framträda extra tydligt. Hon hade vit ögonskugga och rosa läppstift. Min mamma sa alltid att mrs Kydd ansågs vara en stor skönhet. ”Vi får hoppas att du ser annorlunda på den saken när du har gift dig.” ”Åh, men jag tänker inte gifta mig. Äktenskapet är en legaliserad form av prostitution.” ”Minsann.” Mrs Kydd skrattade, och Sebastian, som hade hejdat sig på verandan på vägen ut, sa: ”Jag sticker nu.” ”Nu igen, Sebastian?” utbrast mrs Kydd med viss irritation i rösten. ”Du har ju knappt hunnit hem.” Sebastian ryckte på axlarna. ”Jag ska gå över till Bobby och spela trummor.” Jag stirrade tyst efter honom, med munnen på vid gavel. Mary Gordon Howard hade uppenbarligen aldrig träffat nån Sebastian Kydd. Det var kärlek vid första ögonkastet. 10
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 10
2010-07-02 13:50:32
På samlingen sätter jag mig bredvid Tommy Brewster som sitter och slår på killen framför sig med ett anteckningsblock. En tjej på andra sidan gången frågar om det är nån som har en tampong, medan två andra tjejer upphetsat viskar om Sebastian Kydd, som verkar bli mer och mer ökänd för varje gång hans namn nämns. ”Jag hörde att han har suttit i fängelse …” ”Hans familj förlorade alla sina pengar …” ”Ingen tjej har lyckats hålla kvar honom mer än tre veckor …” Jag tvingar bort Sebastian Kydd ur mina tankar genom att låtsas att Cynthia Viande inte är min klasskompis, utan en fågel av en underlig, okänd ras. Miljö: vilken scen som helst där hon får framträda. Fjäderdräkt: tweedkjol, vit blus under kashmirtröja, förståndiga skor och ett pärlhalsband som förmodligen är äkta. Hon flyttar hela tiden sina papper från ena handen till den andra, och drar i kjolen, så det kan ju hända att hon är lite nervös i alla fall. Jag vet att jag skulle vara det. Jag skulle inte vilja vara nervös, men jag skulle vara det i alla fall. Mina händer skulle skaka och min röst skulle låta pipig, och efteråt skulle jag avsky mig själv för att jag inte hade tagit kontroll över situationen. Rektorn, mr Jordan, går fram till mikrofonen och säger en massa tråkiga saker om att komma i tid till lektionerna och om ett nytt system för anmärkningar, och sen informerar ms Smidgens oss om att skolans tidning, The Nutmeg, behöver nya reportrar och om att det finns en omvälvande artikel om skolmaten i den här veckans nummer. Sen är det äntligen Cynthias tur att gå fram till mikrofonen. ”Det här är det viktigaste året i våra liv”, säger hon. ”Vi står vid randen till ett bråddjup. Om nio månader kommer våra liv 11
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 11
2010-07-02 13:50:32
att förändras oåterkalleligt.” Hon låter som om hon tror att hon är Winston Churchill eller nån. Jag förväntar mig halvt om halvt att hon ska tillägga att det enda vi behöver frukta är fruktan själv, men istället fortsätter hon: ”Därför ska vi minnas allt som händer det här sista året i skolan för alltid.” Plötsligt förändras Cynthias ansiktsuttryck till irritation när allas blickar dras mot mittgången. Där kommer Donna LaDonna svassande. Hon är klädd som en brud, i vit, djupt V-ringad klänning och ett litet diamantkors dinglande mellan brösten. Hennes hud är vit som alabaster och en uppsättning silverarmband på ena handleden pinglar som små klockor när hon rör sig. Det blir tyst i aulan. Så lutar sig Cynthia fram mot micken. ”Hejsan Donna. Så trevligt att du kunde komma.” ”Tack”, säger Donna och sätter sig. Alla skrattar. Donna nickar åt Cynthia och vinkar lite som för att visa att hon kan fortsätta. Donna och Cynthia är kompisar på det där konstiga sättet som tjejer kan vara när de är med i samma klick men egentligen inte gillar varandra. ”Som jag sa”, börjar Cynthia igen och försöker återta uppmärksamheten, ”så kommer det här året att ge oss minnen för livet.” Hon pekar på en ljudtekniker och så flödar Memories ur högtalarna. Jag stönar och sätter anteckningsblocket för ansiktet. Så börjar jag fnissa tillsammans med alla andra, innan jag kommer att tänka på brevet och blir deprimerad igen. Men varje gång jag känner mig nere försöker jag tänka på en 12
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 12
2010-07-02 13:50:32
sak som en liten unge sa till mig en gång. Hon hade massor med personlighet och var så ful att hon faktiskt var söt på nåt sätt. Och hon visste om det också. ”Carrie?” sa hon. ”Tänk om jag är en prinsessa som har kommit till en annan planet? Och så vet ingen på den här planeten om det?” Den frågan får mig fortfarande att tänka till. Jag menar, hur sant är inte det där? Vem vi än är här, så kanske vi är prinsessor nån annanstans. Eller författare. Eller vetenskapsmän. Eller presidenter. Eller vad det än är vi vill vara men alla andra säger att vi inte kan.
13
Bushnell_Carrie Diaries_inl.indd 13
2010-07-02 13:50:32