Sa X
MARIE BENGTS
I HJARTAT
ALBERT BONNIERS FÖRL AG
Till mormor Hanna som aldrig skulle ha stavat sitt namn med h pĂĽ slutet.
O NSDAG 24 J U LI 1 957
KAPITEL ETT
Asta Grankvist mötte stadigt sin blick i badrumsspegeln medan handfatet fylldes med vatten. Hon såg en god människa. En förnuftig och hjälpsam kvinna som alltid visste på råd och gärna delade med sig av dem. Förutom några bekymmersrynkor mellan de breda ögonbrynen var hon välbehållen för sin ålder. Den korta pagefrisyren var inte moderiktig men praktisk, det räckte med ett par tag med kammen för att håret skulle ligga blankt och slätt. Genom åren hade hon sparat många kvartar och halvtimmar på att inte våga, krusa eller rulla på papiljotter – tid som kunde ägnas åt angelägnare ting. Hållningen var rak och ledig som på en ungdom. Figuren hade blivit fylligare med åren men hon var långt ifrån fetlagd. Så åt hon inte heller i tid och otid, småätande var ett tecken på svag karaktär. Hon gick an att titta på, det var inte tu tal om det – men hennes främsta företräden syntes inte i spegeln. Asta Grankvist var en människa som gjorde sin plikt, ryckte in när det behövdes och aldrig förväntade sig något i gengäld – inte ens tacksamhet. Tvärtom var hon van vid otacksamhet och hade sedan länge insett att folk inte förstår sitt eget bästa. Att möta ren och skär illvilja var däremot något nytt. Hon ruskade på huvudet men hörde ändå hur det Ida på Backen sagt ringde i öronen: 9
”Jag ser att du har många fiender. Du måste sluta lägga dig i, annars kan det gå riktigt illa.” Asta fnös, det där var förstås rena tramset. Hon doppade fingertopparna i handfatet, vattnet var skållhett. Varmvattenvredet kärvade, hon fick ta i ordentligt för att stänga kranen. Spegelbilden avslöjade en missklädsam grimas, rynkorna blev fler och munnen snörptes ihop till ett streck. Hon slog ner blicken och slätade ut ansiktsdragen. Medan kallvattnet porlade ensamt studerade hon den handflata Ida på Backen med tvång hade läst framtiden i. Naturligtvis trodde inte Asta på spådomen, Ida ville bara skrämmas. Handflatan såg dessutom alldeles normal ut, frånsett några små rivsår som tant Huldas krusbärsbuskar hade orsakat. ”Dumheter”, sa hon högt. Hon tänkte minsann inte låta sig tystas. Tiden på jorden var för kort för att bekymra sig om vad folk tyckte. Hon hade fått en viktig gåva i livet och det var förmågan att hjälpa andra. Det skulle vara en stor synd att inte utnyttja den. I ungdomen hade hon drömt om att göra skillnad för många. Hon hade sett sig själv bland okunniga, sjuka och fattiga trashankar i Afrika eller Indien – människor som behövde henne för sin överlevnad. Av olika anledningar hade det gått i stöpet, hon blev kvar i Småland. Kanske var det lika gott, som sköterska på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö hade hon hjälpt hundratals vilsna själar genom åren. Hon hade varit den som kollegorna vände sig till, hade till och med gett råd till en och annan doktor. Hon tänkte på vad arbetskamraterna hade sagt när hon gått i pension för drygt ett år sedan: ”Hur i hela världen ska vi klara oss utan syster Grankvist?” Sanningen att säga hade hon också oroat sig, varit rädd för att ha gjort sig oumbärlig. Under första tiden som pensionär höll hon sig i närheten av telefonen, om de skulle ringa för att rådfråga – eller kanske till och med bönfalla henne att komma tillbaka. Men timmarna, dagarna, veckorna gick utan att de hörde av sig. 10
Det berodde så klart på hänsyn. De ville inte störa utan unnade henne lugn och ro efter ett långt och krävande arbetsliv. Därför hade hon försökt njuta av sysslolösheten och de långsamma dagarna. Hon hade inte lyckats något vidare. Handfatet var fullt. Hon stängde av kranen och gnuggade händerna med tvål och borste, tant Huldas krusbärsbuskar hade gått illa åt labbarna. Asta drog på munnen medan hon skrubbade. Hon hade plockat av krusbären på eget initiativ, men tant Hulda hade knappt tackat. I stället hade hon muttrat att hon minsann själv orkade plocka bär och att det dessutom var ett av de få nöjen hon hade kvar. Asta skakade på huvudet. Människor i allmänhet och gamla i synnerhet hade svårt att erkänna – ens för sig själva – att de behövde hjälp. Men det spelade ingen roll, själva vetskapen om att vara till nytta, att bistå en annan människa, var belöning nog. Hon synade naglarna, som gick igenom besiktningen, och lade borsten på handfatet. Återigen vandrade blicken till badrumsspegeln, denna gång fastnade den på en spricka hon inte hade lagt märke till förut. Av någon anledning irriterade det henne. Hon vaskade av överkroppen med hjälp av den nötta, rosa tvättlappen. Korsett och bysthållare behöll hon på, det fick vara någon måtta på koketterierna. Medan hon duttade ljummet vatten i armhålorna och mellan brösten kom hon återigen att tänka på hospitalet, på hur många gånger hon utfört samma procedur på unga kvinnor, vanligen unga mödrar, som inte hade fysiska hinder men inte klarade av att sköta sig själva. Oftast var anledningen ett barn. Ett förlorat barn, ett barn som tagits ifrån dem, ett oönskat barn eller – värst av allt – ett efterlängtat barn som modern efter förlossningen inte brydde sig om eller till och med försköt. Arbetet på Sankt Sigfrids hade lärt henne att de flesta kunde 11
hamna i svårigheter. Det hade lärt henne att inte döma och att ha stort överseende med folks svagheter. Det hade lärt henne att de flesta människor gick att rädda, att det gick att få dem på rätt spår – det krävdes bara en förnuftig person som kunde styra dem i rätt riktning. Hon själv var en sådan person. Medan hon torkade sig retade hon sig på hur långsamt vattnet rann ur handfatet. Avloppet höll på att slamma igen – någon behövde titta på det. Av gammal vana tänkte hon på smeden Georg men slog bort funderingen, som om den brändes. Jonny Mattsson, kom hon på, honom skulle hon fråga. Han var händig och hon behövde ändå tala med honom. Hon nickade mot spegelbilden. Så fick det bli. I hallen öppnade hon den gnisslande dörren till klädkammaren och plockade fram den blå dräktkjolen och en blå- och vitrandig blus. Hon ratade dräktjackan, den var på tok för varm. Med kläderna draperade över armen begav hon sig in i sängkammaren och kikade efter handarbetsväskan – var i hela friden hade hon lagt den? Inte för att jorden skulle gå under om den var borta, en halvfärdig gul grytlapp var allt hon hade lyckats åstadkomma på ett halvår. I ärlighetens namn var hon inte mycket för handarbete, såg det som förspilld kvinnokraft. Det var en av de få saker hon inte sa högt, bäst att hålla tand för tunga nu när hon ändå deltog på kyrkans symöten. Grytlappar kunde dessutom vara till praktisk nytta, till skillnad från grälla korsstygnsbonader och pråliga virkade koppunderlägg. Hon pustade när hon korvade på sig kjolen, den började visst ändå bli trång. För ett år sedan hade arbetet gjort det omöjligt att ränna på syjuntor. Egentligen var hon inte mycket för onödigt pladder som det ofta blev när fruntimmer träffades i grupp. Asta var av den åsikten att har man något att säga om en annan ska man ta det med vederbörande och inte med alla andra. Denna ståndpunkt gjorde hon också klar på symötena de gånger hon tyckte att skvallret gick för långt. Men trots 12
att en och annan kanske kallade henne glädjedödare, var hon övertygad om att de flesta uppskattade hennes närvaro. Ibland bad de om råd eller hjälp, sällan öppet men oftare underförstått. Asta knäppte översta knappen i blusen och strök med händerna över kläderna för att släta ut eventuella skrynklor. Det gällde bara att hitta handarbetsväskan så var hon klar för avfärd. Sökandet under sängen och i garderoben gav magert resultat. Jakten gick vidare ut i köket och tamburen och fortsatte in i vardagsrummet. Hon var redo att ge upp när hon hittade väskan, halvt inknölad under radiofåtöljen. Det såg slarvigt ut och var på alla sätt olikt henne. Trots att sunda förnuftet sa att det inte var väskans fel granskade hon den strängt. Tanken hade väl varit att arbeta med grytlapparna medan hon lyssnade till ett radioprogram, men det hade inte blivit av. Det var ändå mest skräp på radion. Med ens kände hon sig trött. Utan att tänka satte hon sig i fåtöljen. Det var som om kroppen tog kommandot över huvudet, annars var hon inte den som latade sig i onödan. Möbeln var inte alls bekväm. Trots att den sällan användes hade en fjäder lossnat i stoppningen och sköt rakt in i ryggen. Allt höll på att förfalla, det fanns så mycket att ta itu med. Det hade varit så mycket enklare på arbetet. Folk skickades till hospitalet just för att de behövde hjälp. Folk i byn, däremot, var oftast omedvetna om att de behövde den. Och de som var medvetna, det vill säga klagade, tyckte med ens att allt var bra som det var när de väl serverades en möjlig lösning på problemet. Före pensionen hade Asta aldrig trott att en människa kunde vara bortom räddning. Nu kände hon tvivel, hade börjat ifrågasätta om alla kunde bli hjälpta eller om det fanns obotliga fall. Människor som inte kunde ursäktas, inte ens förlåtas. Förlorade människor. Ögonen sökte sig till fotografierna som stod uppradade på 13
spiselkransen. Där fanns föräldrarnas bröllopsfoto: fadern med sträng skollärarblick, modern som stirrade uppfordrande. Trots att de var döda sedan länge fick de Asta att känna sig otillräcklig. För dem var hon en besvikelse, en ogift, barnlös och därmed misslyckad dotter. Hon kramade händerna om armstöden. Men eftersom de hade gett henne en god uppfostran och en gedigen bildning hade det väl varit synd om allt hade gått till spillo i ett äktenskap? Om de bara hade lyssnat på henne, försökt förstå vad hon uträttade – då hade de säkert varit stolta. Hon var minsann inte släktens svarta får. Asta blängde på ett annat foto – varför hade hon det kvar? Sentimentalitet antagligen. En stund förlorade hon sig i minnen, ända tills det brände innanför ögonlocken. Det gick inte an. Hon flyttade blicken till väggen ovanför eldstaden. Där hängde prydnadstallriken, en avskedspresent från de forna arbetskamraterna. På vit porslinsbotten framträdde ett blåmålat porträtt av Hans Majestät Konungen Gustav VI Adolf och under stod valspråket: Plikten framför allt. Plikten framför allt. Hon upprepade orden tills hon kände sig som folk, slog handflatorna mot armstöden och reste sig. Ett öga på klockan, det var gott om tid innan symötet skulle börja. Hon gjorde som hon brukade, hon satte fart. Med handarbetsväskan under armen skyndade hon ut i köksfarstun, tryckte ner en stråhatt på huvudet och letade rätt på handväskan. På farstubron blev hon stående, spanande i alla riktningar medan hon funderade. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Hon låste dörren med dubbla slag och stoppade nyckeln i väskan.
" 14
Hannah Lönn susade fram genom den mörka Smålandsskogen i den splitternya gräddvita folkvagnen. En titt i backspegeln avgjorde att hon dög: läppstiftet satt där det skulle, scarfen höll håret på plats och de stora svarta solglasögonen gav ett visst mått av glamour. Det syntes inte alls att hon höll på att dö av värmeslag. Hon kunde lätt räkna upp hundra ställen där hon hellre tillbringade en av årets få soliga sensommardagar än i en – om än rätt tjusig – plåtburk mitt i det småländska inlandet. Till råga på eländet var cigaretterna slut. Hon förbannade sin dumhet. Den sista hade gått åt i trakterna runt Tranås och tvärtemot allt sunt förnuft hade hon räknat med att det skulle dyka upp en kiosk eller affär längs vägen. Som om det skulle ha skett under i Småland, som om det skulle finnas annat än skog och åter skog, enebackar, steniga hagar, inavlade kor och bönder. För säkert sjuttionde gången grävde hon i väskan av Kelly- modell i hopp om att hitta en kvarglömd cigarettstackare – men undrens tid var sedan länge förbi. Hon svor till men fick i alla fall tag på en näsduk och efter att ha torkat nacke och hals förde hon in den under jumpern och baddade armhålorna. Bysthållaren skar in under barmen, korsetten skavde i midjan, strumpebandsknapparna bet i låren och det rann rännilar av svett längs ryggen. Hon ångrade valet av reskläder: en grönblå pennkjol, som hon hade ritat och sytt själv, och ett matchande jumperset. Koftan och de gräddvita handskarna som matchade väskan och slingbackskorna hade hon slängt av sig redan strax utanför Stockholm, men klädseln var ändå på tok för varm. Frågan var om utstyrseln var värd besväret, Smålandsbönderna skulle nog inte uppskatta ansträngningarna. Hon övervägde att befria benen från de kladdvarma nylonstrumporna men kom fram till att hon kunde härda ut den sista biten. Det skulle bli betydligt svårare att härda ut hela två veckor i Eneby. 15
Hon drog in luft, djupt ner i magen, och bestraffades av en stretande kjollinning. Det var dags att göra något åt figuren, att kapitulera genom att lägga ut kläderna var otänkbart. Annars var hon bra på det, att dölja skavanker och lyfta fram företräden. Att lura ögat, att genom stil och smak kompensera sådant naturen inte begåvat en med. Tyvärr hade hon inte mycket nytta av talangerna. Märtha skolans och NK :s franska ateljéer anlitade henne gärna som tillskärare eller sömmerska men idéer var de inte intresserade av. Vid det här laget hade Hannah nästan tappat sugen – röksuget undantaget. Det var inte det här livet hon hade föreställt sig när hon flyttat till Stockholm för att gå Märthaskolans utbildning och började stava Hannah med h på slutet. Hon hade drömt om en karriär som klädskapare, om att arbeta i Paris, om att resa och se världen: Rom, New York, Rivieran, London och Hollywood. Hon hade definitivt inte drömt om att hanka sig fram som sömmerska och tillbringa sommaren ute på småländska vischan hos en gammal faster. Hannah tyckte förstås om faster. Lilly var en personlighet – men ibland en påfrestande sådan. Som barnlös hade hon funnit kompensation i sin brorsdotter. Faster Lilly var Hannahs främsta stöd men tyckte samtidigt att det gav henne rätten att komma med förmanande livsråd, även nu när Hannah hade nått medelåldern. ”Sätt realistiska mål så blir du lyckligare. Du är en duktig sömmerska, nöj dig med det”, var en av standardreplikerna. Själv var fastern högst tillfreds med livet, änka sedan årtionden tillbaka, numera pensionär men tidigare modist med hattaffär i Växjö. Hannah ville inte nöja sig. Ibland tänkte hon, lite elakt, att Lilly hade haft tur som blivit änka så tidigt. Klart att det var sorgligt att mista sin make, men samtidigt hade Lilly blivit fri, hon fick en ursäkt för att inte leva upp till omvärldens krav 16
på en kvinna och fick ändå allas sympati. Själv hade Hannah valt bort giftermål och familj för att satsa på karriären. Hon ansåg att äktenskap var en kvinnofälla och hade inte lust att slösa bort talang och kunskaper för att en make skulle uppnå sina mål i livet. Ingen tog henne på allvar, ständigt hade hon fått höra: ”Så låter det nu, ja. Vänta bara tills du hittar rätt karl.” Men Hannah hade aldrig träffat rätt karl. Det vill säga, hon hade träffat mannen hon trodde var den rätte men när hon inte ville gifta sig gick allt åt pipan. Hon pustade. Fördelen med att ha uppnått mogen ålder var att uppmuntrande, för att inte säga uppfordrande, kommentarer inte längre var vanliga. Nackdelen var att ses som en gammal ungmö, nucka, kvinna på glasberget – det var bara att välja bland epiteten – eftersom hon inte hade lyckats ”få en man på kroken”. Allt annat hon uträttade i livet var ointressant. Allra värst var folk i hålor som Eneby. Ryggen klibbade. Hannah lutade sig framåt och drog i jumpern medan hon betraktade landskapet som öppnade upp. Barrträden blev allt färre och gav vika för lövträd, ängar och åkrar. Och där såg hon den äntligen, glimten av sjön som visade att hon närmade sig Eneby. Äntligen och äntligen, förresten. Det var ungefär ett år sedan hon hälsat på Lilly senast. Då hade hon bara stannat ett par dagar och det hade varit uthärdligt och till och med trevligt eftersom de mestadels hållit sig för sig själva. Denna gång skulle hon bli kvar minst två veckor. Fastern hade stukat foten och behövde assistans och – misstänkte Hannah – framförallt sällskap. Hon log när hon tänkte på telefonsamtalet. ”Trädgården förfaller, ta din nya bil och kom ner”, hade Lilly gapat i luren. Fastern skrek alltid när hon ringde Hannah – trots att telefonen inte direkt var en ny uppfinning litade hon inte på att det skulle höras hela långa vägen upp till huvudstaden. 17
Eftersom Hannah inte hade något bättre för sig tillät inte samvetet att neka en faster och trädgård i nöd. Gödselstanken var ännu ett bevis på att Eneby närmade sig. En fluga hade förirrat sig in i bilen, Hannah slog efter den och träffade backspegeln. Hon grimaserade av smärta och blåste på fingret, som om det skulle hjälpa. Fasiken vad hon behövde en cigarett. Svartvita kor tittade upp när hon körde förbi och hon tyckte de påminde om byfolket: nyfikna, enfaldiga, till synes oförarg liga men med vassa horn. Förutom att Hannah var ogift och barnlös drogs hon nämligen med ett annat handikapp i smålänningarnas ögon: hon var stockholmare. De flesta på landet gillade inte storstadsbor. Hannah hade hört många varianter: stockholmare är underliga, stockholmare tror att de är världens medelpunkt, stockholmare gör sig märkvärdiga. Uttrycket märkvärdig var ett skällsord i den småländska vokabulären. Kände hon sin faster rätt, och det gjorde hon, skröt Lilly om brorsdotterns talanger som sömmerska för att få Hannah att framstå som än mer märkvärdig i folks ögon. Fastern hade fått för sig att brorsdottern hade det kärvt ekonomiskt – vilket i och för sig stämde men inte hörde till saken – och fått den ljusa idén att Hannah kunde extraknäcka som hemsömmerska när hon ändå var på besök. Säkert hade fastern redan påbörjat en försäljningskampanj i byn. Hannah stönade och den trånga kjollinningen gjorde sig återigen påmind. Hon hade ingen lust att hjälpa snåla smålänningar piffa upp postorderklänningar från Algots, men om hon vägrade skulle hon uppfattas som snobbig. Där var Enebyskylten. Nu fanns ingen återvändo. Hon riktade uppmärksamheten mot omgivningarna snarare än vägen och konstaterade motvilligt att byn var idyllisk. Trädgårdarna prunkade av rosor i alla färger, svulstiga pionbuskar, malliga stockrosor och praktfulla höstflox. De flesta av husen var röda med vita knutar, det gällde även bostadshuset till smedjan som 18
dök upp till vänster. Hon spanade mot trädgården – nog var folk ute en sådan här fin dag? Jodå, vid trädgårdsbordet satt smeden Georg och en annan man medan en surmulen kvinna stod vid sidan om. Hannah tutade och vinkade, smeden viftade glatt tillbaka. Smeden var alltid pratglad och skojig. Förra gången Hannah var i Eneby lagade han fasters gamla cykel utan att vilja ha ett öre i betalning. Det finns trevliga människor här också, påminde hon sig. Hon passerade ännu ett hus på vänster sida och därefter en mindre gård, familjen Mattssons, om hon mindes rätt. En äldre och en yngre man var ute i trädgården, hon gissade på far och son. Den yngre satt på knä böjd över trädgårdslandet men rätade på sig när han fick syn på bilen. Båda männen stirrade. Antagligen passerade inte många fordon under dagen och de undrade nog vem som satt i folkvagnen. Hannah dömde ut den äldre mannen som en slusk men tyckte att den yngre var rätt stilig. Hur gammal kunde han vara? Tjugofem? Längre hann hon inte i sina funderingar innan en cyklist kom utfarande från ingenstans. Hon ställde sig på bromsen, flög fram mot ratten och när bilen äntligen stod still dog motorn. Det gjorde lyckligtvis inte cyklisten, men det var bara en hårsmån ifrån. Hjärtat skenade i bröstet på Hannah när hon drämde handen på tutan. Jäkla bondläppar, ovana vid biltrafik. En ursäkt hade varit på sin plats, men mannen, som var arbetsklädd och hade en stor låda bak på pakethållaren, fick bråttom därifrån. Det gick vingligt, så helt oberörd var han nog inte. Hannah vred om startnyckeln och tittade sig omkring. Mattssons glodde åt hennes håll, det såg ut som om de flinade. Hon sträckte sig efter växelspaken och lyckades förstås lägga i fel växel. Bilen hoppade framåt på ett sätt som inte kunde beskrivas som värdigt. Hon lade i tvåan och gasade för fullt, 19
slängde i trean och lät folkvagnen smattra uppkäftigt längs det kilometerlånga uppförslutet som ledde till byns centrum. Där låg, förutom Lillys hus, ett kafé som saluförde cigaretter och dessutom landets godaste vaniljhjärtan. Det skulle krävas mängder av båda för att överleva två veckor i den här gudsförgätna hålan.
" ”Vem fan är det där?” sa Arne Mattsson när en A -märkt vit Volkswagen körde förbi nere på vägen. En kvinna i sjalett och solglasögon satt vid ratten och glodde nyfiket. Åsynen av Arne och sonen blev visst för mycket för henne, hon körde nästan över Skogs-Pelle som kom farande ut från skogsvägen på sitt gamla cykelskrälle. Inte för att det hade varit någon större förlust, men ändå. Arne skrattade gott när bilen skuttade iväg, uppenbarligen på fel växel. ”Fruntimmer har inte i bilar att göra”, sa han. Jonny svarade inte. Så fort bilen försvunnit dök han ner över de satans rödbetorna igen. Eller om det var rädisor. Sonen tyckte tydligen att det var normalt för en karl att ligga på knä i rabatten och krafsa ogräs. Till råga på allt hade fjollan handskar på sig, han ville väl inte smutsa ner fruntimmershänderna. Om det inte hade varit för vissa likheter i kroppsbyggnad och ansiktsdrag skulle ingen ha kunnat tro att de var far och son, allra minst Arne själv. Å andra sidan skulle ingen annan karl ha varit dum nog att ge sig i lag med fruntimret som var Jonnys mor. Han studerade sonens buttra profil och tänkte att Jonny såg bra ut, han var mycket stiligare än sin far. Utseendet hade gått i arv från modern. Och tyvärr också, som det verkade, förståndet. ”Har du slipat grejorna jag bad dig om?” Arne hörde själv hur han röt. Han visste redan svaret eftersom slipstenen var snustorr. 20
Jonny låtsades inte höra. ”Jag ska slå gräset på ängen”, sa Arne. ”Hur ska det gå till, hade du tänkt, om alla liar är slöa?” Ingen reaktion. ”Kerstin vill få köksknivarna slipade, om det kan få dig att sätta fart.” Taktiken fungerade. Jonny iddes inte vända sig om men mumlade i alla fall nedifrån plantorna: ”Jag lovade mor att göra det här först. Sedan ska jag till Olsson och försöka få igång lättviktaren. Jag slipar ikväll, men är det sådan panik är det bättre att du gör det själv.” Arne trodde knappt sina öron. ”Har Olsson bett dig om hjälp med lättviktaren?” ”Det har han”, sa Jonny. Skadeglädjen i rösten gick inte att ta miste på. Arne knöt nävarna i byxfickorna. Det var han som hade lärt upp Jonny. Sonen hade till en början varit motsträvig, helst av allt ville han hänga Kerstin i hasorna hela dagarna. Men det hade visat sig att han hade handlag med motorer och med tiden blev han intresserad. Tydligen till den milda grad att han nu snodde faderns extraknäck. Och den där jävla Olsson sedan, som hade mage att gå bakom ryggen på Arne. Han sa inget om det, ville inte ge Jonny den tillfredsställelsen. I stället gav han sig på sonens ömma punkt – eller det som borde vara det. ”Rensa land, vilket kärringgöra. Kan inte Kerstin göra det själv?” ”Jag erbjöd mig. Mor har fullt upp med syltkoket och i eftermiddag ska hon på kyrkans symöte”, sa Jonny. Arne mindes inte att Kerstin pratat om symöte men brukade inte lyssna så noga när fruntimret malde. Jonny lyssnade uppenbarligen, men så var han nästan ett fruntimmer själv. Kerstin hade förstört honom, fjäskat och klemat under hela hans uppväxt. 21
”Jädrans morsgris, det blir aldrig karl av dig. Hur ska det gå nu när du gifter dig – ska du fortfarande ränna här och hänga mor i kjolarna?” Jonny teg men arbetade raskare, mer ilsket. ”Om du har så mycket tid över vore det bättre att ordna med stugan. Den behöver målas och trädgården ses över. Unga frun kanske också vill ha ett trädgårdsland. I så fall kan ni odla era egna satans rödbetor”, sa Arne. ”Vi är inte gifta än.” ”Ni är inte det, nej. Efter vad jag har hört om fjällan är det bäst att du lägger på ett kol, hon saknar inte kavaljerer.” Arne drog knytnävarna ur byxfickorna. ”En sak ska du ha klar för dig: blir det inte bröllop åker du ut ändå. Det finns ingen anledning till att bo här när jag har gett dig ett eget hus.” Jonny snudd på misshandlade ogräset nu. Stugan låg nästgårds, Arnes föräldrar hade bott där innan de gick bort. Det hade alltid varit underförstått att Jonny skulle ta över torpet, men än så länge hade han varit ointresserad. Inte heller var han uppspelt inför giftermålet. Arne kunde ha förstått det om Jonny hade varit en kvinnokarl, men så var inte fallet. Trots att sonen såg bra ut hade han inte haft några kvinno affärer, vad Arne visste om, och högst motvilligt släpade han sig iväg på dans och andra nöjen. Det var underligt att sonen hade lyckats fånga Beatrice Karlsson, den grannaste tösen i socknen, även om hon började få ett rykte om sig. Faktiskt helt otroligt. Arne ruskade på huvudet när han tänkte på det. Med ens slog det honom. Jäntan var förstås med barn. Jonny var alltså värd en gnutta respekt, han var kapabel till umgänge med kvinnfolk. Arne hade oroat sig över att det var fel på sonen eftersom den enda kvinna han visade intresse för – eller rättare sagt avgudade – var Kerstin. Han hade till och med tänkt den förfärliga tanken att sonen var homofil. Tack och lov var det inte så illa. 22
Hade Beatrice tagit svendomen på honom? Och så hade det blivit barn vid första försöket? Arne tyckte nästan synd om flickan. ”Är det därför ni ska gifta er? Har du gjort henne på smällen?” sa han. Om Jonny hade tänkt svara – vilket var osannolikt – slapp han det eftersom nya problem tornade upp sig vid horisonten. Asta Grankvist närmade sig Mattssons gård och blotta åsynen av kärringen fick Arne att må illa. Det var något med hållningen, sättet att skjuta ut bröstkorgen och sticka upp hakan, som fick henne att se odräglig ut även på håll. Som om någon hade kört upp en stör i arslet på henne. Kärringskrället hejdade sig nere vid grinden. Det berodde nog på att Arne befann sig i trädgården, motviljan var ömsesidig. Hon höjde handen till en hälsning som bara riktade sig till Jonny. ”Hallå! Här lyser flitens lampa.” Jonny reste sig, borstade av knäna och vinkade med en lortig handske medan ragatan med kännarmin fingrade på blommorna i järngrytorna som stod placerade uppe på grindstolparna. ”Vilka vackra pelargoner, frun i huset har gröna fingrar.” ”Det är faktiskt jag som …”, började Jonny, som inte hade vett att skämmas. Kärringen lyssnade ändå inte på det örat utan spejade mot huset. ”Är fru Mattsson hemma?” ”Jo, men hon är upptagen med syltkok”, sa Jonny. Grankvistskan såg ut att fundera. ”Då ska jag inte störa”, sa hon sedan. ”Jag vet hur det är så här i sylt- och saftningstider. Själv gjorde jag mig nyttig i tant Huldas trädgård i förmiddags. Vi får se om hon orkar koka kräm av krusbären, annars ordnar jag det också.” Kärringen tystnade. Det verkade nästan som om hon väntade på beröm. 23
”Men fru Mattsson kommer väl på symötet?” sa hon efter en stund. ”Absolut, det är därför hon vill bli klar med sylten”, sa Jonny. ”Då blir det tid att språka där”, sa kärringen och Arne tyckte att hon blängde åt hans håll. ”Egentligen var det dig, Jonny, jag ville prata med”, fortsatte hon. ”Det håller på att bli stopp i handfatet, är det något du kan klara av?” Jonny tvekade. ”Det kan jag nog. Brådskar det?” ”Som jag brukar säga: det är bättre att förekomma än att låta sig förekommas. Titta in när du kan. Imorgon kanske?” ”Imorgon eller i övermorgon”, sa Jonny. Äntligen var fanskapet nöjt. Hon sa adjö men önskningen om en fortsatt trevlig dag gällde definitivt inte Arne. Även Jonny ignorerade fadern, utan ett ord återvände han till plantorna. Arne fick till en rejäl loska som han spottade på marken. ”Tvi vale, vilken häxa.” Sonen samlade ihop ogräs och lade det i hinken. Utan att titta upp sa han: ”Vad är det med dig? Hon vill bara ha hjälp med avloppet, det är väl inget att bli upprörd över. Hade du velat ta dig an det jobbet också? Eller är du kanske orolig för att det ska dyka upp gammalt slask?” Den retfulla tonen fick önskad effekt, Arnes röst höll knappt: ”Hon påstår att hon står över sådant, men hon är den värsta skvallerkärringen av alla. Jämt ska hon lägga sin jävla näsa i blöt, jag har god lust att mula till den ordentligt.” Jonnys ryggtavla skakade. Det tog ett tag innan Arne fattade att pojkuslingen skrattade åt honom. Han klev närmare. ”Flina du, men snart slår hon klorna i dig också.” Ryggtavlan skakade än värre. Arne kunde inte lägga band på sig, han knäade sonen mellan skulderbladen. Jonny tog stöd med händerna för att inte falla framstupa och var strax på fötter. 24
Han ställde sig ansikte mot ansikte med fadern. De mätte varandra med blicken, Arne tänkte att de måste likna två tjurar. ”Jag förstår att du är orolig”, sa Jonny. ”Jag hörde nämligen Asta gräla på dig sist hon var här. Vad var det nu hon sa? Något om en synd som varken Gud eller en domstol kan förlåta.” Han lade huvudet på sned. ”Undrar just vad far har gjort? Som aldrig kan förlåtas?” Det var som om det blixtrade till inne i huvudet på Arne. Han ville få tyst på sonen, ville slippa se det där obehagliga i ögonen. Hatet. Handen for ut och träffade Jonny rakt i bröstet. ”Den där skatan sprider lika mycket skit som en gödselspridare. Lyssna inte på henne”, sa Arne. Jonny stod stadigt kvar, vek inte undan med blicken. ”Vad gör du då? Ger mig stryk? Varsågod, sätt igång bara.” Han slog ut med händerna för att visa att det bara var att ta för sig. ”Mig kan du försöka ge dig på. Men mor rör du inte – hör du det?” Arne hade lust att drämma knytnäven i sonens ansikte. Eller åtminstone örfila upp honom. Men det skulle inte leda någon vart, han skulle bara göra sig än mer olycklig. Därför nöjde han sig med att lägga en loska på marken innan han vände på klacken och styrde stegen mot brygghuset. Där väntade en flaska, gudarna skulle veta att han behövde en rejäl sup eller två. Han måste lugna ner sig och fundera över vad som stod på. Bara en sak var säker, han måste ta itu med fruntimret innan hon ställde till det ordentligt.