f p u p l o l h
Viveca Nordlander & Monika Nystrรถm
Tidigare bok utgiven av Viveca Nordlander, Monika Nyström & Helene Forsling: Sjukt viktigt, 2014
hoppfull Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Viveca Nordlander & Monika Nyström © Illustration: Alexander Söderholm Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-222-6
f p u p l o l h
Viveca Nordlander & Monika Nystrรถm
Min pappa är den starkaste i hela världen. Det finns ingen som kan klättra så bra i träd som han. Han är bäst av alla på att spela fotboll. När jag inte kan sova klappar han så där skönt på min rygg och min favoritsaga är det bara han som kan läsa på rätt sätt. Min pappa lever inte mer. Fast när vi pratar om honom känns det bara som att han är på jobbet och snart kommer hem igen. Så är det inte.
Pappa och jag var ensamma ute på fotbollsplanen. Vi var morgonpigga båda två. Mamma låg fortfarande och sov eftersom det var söndag. Vi tränade straffar och min pappa stod i mål. Jag tog några steg bakåt, tittade på målet och tog sats. Plötsligt slant jag på något halt i gräset. ”Oj då”, sa pappa, ”hur gick det?” Jag tittade under min skosula. ”Oh fy”, utbrast jag när jag såg den lilla platta, kladdiga varelsen. ”Jag måste ha dödat den”, sa jag ledset när jag insåg att det var en liten groda. ”Det är naturens gång”, sa pappa. ”Den kanske var så gammal och trött att den inte orkade hoppa undan när du kom springande.” Pappa tog försiktigt grodan och sa att vi skulle begrava den. Vi grävde en grop i blomrabatten bredvid fotbollsplanen. Den fick ligga under de gula rosorna.
På kvällen när jag låg i sängen och skulle sova berättade pappa om grodor. Min pappa kunde så mycket om allt. ”Grodorna är ju verkligen spännande djur”, började han. Det syntes i hans ögon hur roligt han tyckte det var att lära mig saker. ”De föds som ägg i vattnet, sedan blir de till yngel med en liten svans. Yngel andas med gälar under vattnet som fiskarna gör. Efter en tid växer det ut två bakben och två framben och då tar de sig upp på land. Deras gälar blir till lungor, så de kan leva ovanför vattnet och andas luft, som vi gör. Fantastiskt hur de förändras under ett och samma liv”, sa pappa.
”Hm”, sa jag och kände hur trött jag började bli. ”Vet du förresten att grodorna går i dvala precis som björnarna går i ide?” Pappa gjorde ett litet bo i täcket och låtsades att handen var en groda. ”Där ligger de och snusar, smackar och kväker i sin sömn och drömmer om härliga sommardagar. Så en tidig vårdag, när solen skiner, fåglarna kvittrar och snön börjar smälta, då hoppar den upp ur sitt bo med ett stort grodhopp!” ”Iiiih”, jag skrek till när pappas hand flög ut ur boet och landade rakt på min näsa. Oj, vad vi skrattade. Det är ett fint minne jag har, den stunden med min pappa. Då visste jag inte att han skulle bli så sjuk.
Allting började med att pappa fick ont i ryggen. En dag vid middagsbordet märkte jag att något var fel. Det syntes att mamma hade gråtit, hon var alldeles rödflammig i ansiktet. Pappa såg inte heller glad ut, hans ögon var så ledsna. Mina händer darrade när de bad mig att sitta ner i soffan med dem. Pappa berättade att han hade varit hos läkaren som upptäckt att han var sjuk, i ryggen. Pappa fortsatte prata om att han skulle opereras och få mediciner. Jag satt tyst men jag kunde inte lyssna. Det var som om jag satt i en stor såpbubbla och det enda jag kunde höra var mumlande röster. Jag tittade på pappas ansikte när han berättade. Varför såg han så ledsen ut om det fanns mediciner? Trodde han inte att det skulle hjälpa? Pappa såg rädd ut och det gjorde att jag blev ännu mer rädd. Det här var allvarligt, det förstod jag. Senare på kvällen låg jag i min säng och lyssnade. Jag kämpade för att inte börja gråta. Jag försökte hålla andan, jag ville så gärna höra vartenda ord som sades därute i köket. Mitt hjärta dunkade högt och jag kände en stor klump i halsen. Jag hörde att min mamma grät. Pappa grät också. Jag hade aldrig sett min pappa gråta förut. Ja, jag såg honom inte nu heller men jag fantiserade om hur han såg ut. Det var svårt att tänka på pappa så.
Undrar du ibland över döden? Det här är en sann historia om en familj, där pappan får en svår sjukdom och dör. Mamman och barnet blir ensamma kvar och de får upptäcka att hoppet, mitt i det svåra, kommer från oväntat håll. Det var då jag såg dem. Små, små blöta fotspår på det grå sjukhusgolvet. Jag lade mig ner och följde spåren som ledde in under pappas säng. Där längst in i hörnet satt en liten groda.
www.idusforlag.se ISBN 978-91-7577-222-6
Bild: Alexander Söderholm
9 789175 772226