9789187783326

Av Peter James har tidigare utgivits Levande begravd Ett snyggt lik Långt ifrån död Död mans fotspår Den enes död Död som du Död mans grepp Till döds Döden kan vänta

James

PETER JAMES TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

Översättning Reine Mårtensson

James Tills Döden för oss samman titel.indd 2

2015-09-17 16:29

www.massolit.se Copyright: © Really Scary Books Ltd / Peter James 2014 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency, London Svensk utgåva © 2015 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Want You Dead Omslagsfoton: Nikki Smith/Arcangel Images Omslag: Pan Macmillan / Massolit Förlagsgrupp AB Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-87783-32-6

Till min underbara agent och v채n Carole Blake

1 ONSDAG 23 OKTOBER Karl Murphy var en god och anständig människa, en husläkare med två barn som han uppfostrade på egen hand. Han arbetade många timmar om dygnet och gjorde alltid sitt bästa för sitt ständigt ökande antal patienter. De två senaste åren hade varit kämpiga, efter att hans älskade hustru, Ingrid, gått bort, och det fanns en del aspekter av arbetet som han upplevde som ytterst svåra, i synnerhet att behöva informera patienter om att de var dödssjuka.

Men det slog honom aldrig att han kunde ha fiender – att det kunde finnas någon som hatade honom så innerligt att han ville se honom död.

Och som planerade att mörda honom i natt.

Men, för all del, hur mycket man än ansträngde sig kunde man inte göra alla nöjda. Det visste han mer än väl. De flesta av hans patienter var trevliga, men samtidigt fanns det ett fåtal som var mer än lovligt besvärliga. Men han försökte ändå behandla alla på samma sätt.

När han, efter att ha duschat och bytt om från golfkläder, stod vid baren i klubbhuset den här oktoberkvällen och drack sitt andra glas citron- och limelemonad tillsammans med sina medspelare och sneglade diskret på sin klocka, angelägen om att komma därifrån, insåg han för första gången på väldigt länge att han kände sig lycklig – och förväntansfull. Det fanns en ny kvinna i hans liv. De hade bara haft ett fåtal dejter, men han kände sig redan oerhört fäst vid henne. Till den grad att han för en stund sedan, ute på golfbanan, insett att han var på väg att bli förälskad i henne. Men som den privata natur han var hade han inte nämnt någonting om detta för sina medspelare.

Strax efter klockan sex kastade han ännu en blick på sin klocka och 7

PETER JAMES

tömde sitt glas, omedveten om mannen som väntade på honom ute i blåsten och mörkret.

Hans syster, Stefanie, hade hämtat barnen i skolan i dag och skulle ta hand om dem tills han kom hem i sällskap med barnvakten. Men Stefanie hade inte möjlighet att stanna längre än till klockan kvart i sju eftersom hon skulle på en affärsmiddag tillsammans med sin man, och Karl kunde inte låta henne komma för sent till den. Han tackade sin värd för golfrundan och gratulerades sedan av sina medspelare för att han spelat så bra. Därefter skyndade han i väg från dryckeslaget som av allt att döma skulle pågå till långt in på natten. Han hade någonting han mycket hellre ville göra än att supa sig full tillsammans med ett gäng golfvänner, hur trevliga de än var.

Han hade en dejt. En mycket speciell sådan, och tanken på att träffa henne igen efter de tre dagar som gått sedan senast fick hans mage att fyllas med fjärilar på ett sätt som han inte upplevt sedan tonåren.

I blåsten och regnet gick han raskt mot den bortre änden av parkeringen där han hade ställt sin bil, öppnade bakluckan och slängde in golfbagen.

Uppslukad av tankar på den förestående kvällen stoppade han sedan ner den lilla silvertrofén han vunnit i bagens sidoficka. Herregud, vilken lycka hon hade skänkt honom! De senaste två åren efter Ingrids död hade varit ett helvete, men nu var han äntligen på väg att resa sig igen. Tills för bara en kort tid sedan hade han inte trott att det någonsin skulle vara möjligt.

Han lade inte märke till den orörliga, svartklädda gestalten som låg under den skotskrutiga filten i baksätet. Och inte heller tyckte han det var konstigt att innerbelysningen inte tändes när han öppnade dörren på förarsidan. Det verkade knappast gå en dag utan att någonting upphörde att fungera på den gamla Audin – bränslemätaren, exempelvis, fungerade bara ibland. Men han hade beställt en ny A6:a och skulle få den levererad inom några veckor.

Han slog sig ner bakom ratten, tog på sig bilbältet, startade motorn och slog på strålkastarna. Sedan bytte han kanal på radion, från Classic FM till Radio 4, för att lyssna på nyheterna, körde ut från parkeringen och fortsatte längs den smala vägen som löpte utmed fairwayen till Haywards Heath Golf Clubs artonde hål. Strålkastarljus uppenbarade sig från den motsatta färdriktningen och han svängde in till sidan för att låta den andra bilen passera.

Han skulle precis öka hastigheten igen när han hörde ett ljud bakom sig och kände någonting fuktigt och illaluktande tryckas mot hans mun och näsa.

Kloroform, tänkte han under den knappa sekund som han spjärnade emot innan han blev omtöcknad och fötterna lämnade pedalerna och händerna tappade greppet om ratten.

8

2 ONSDAG 23 OKTOBER Han tryckte kikaren mot ögonen och stirrade på kvinnan som han älskade så mycket. Nattsiktet till hans armborst, som han brukade använda för att hålla henne under uppsikt när hon hade släckt hos sig, låg på bordet bredvid honom.

Hon drack ett glas vitt vin – hennes fjärde för kvällen – och ringde upp ett nummer, igen. Med en knyck på nacken svängde hon bort det röda hårsvallet från sitt vackra ansikte. Det var någonting hon ofta gjorde när hon var nervös eller irriterad över någonting.

Han kommer inte att svara, min älskling. Tro mig, det kommer han inte att göra.

9

3 ONSDAG 23 OKTOBER Herregud, karlar! Var det hon eller dem det var fel på?

Man gör en del riktigt korkade saker här i livet, tänkte Red. Det verkar vettigt till en början och det är först när det går på tok som man plötsligt ser allting klart för sig. Det hade tagit henne två år – två år under vilka hon ignorerat alla råd hon fått av sin familj, sina vänner och i slutänden även polisen. Två år innan hon insett hur farlig Bryce Laurent var – mannen som hennes kontaktannons lett till att hon träffat och förälskat sig i.

Just nu önskade hon sig inget högre än att hon kunnat vrida tillbaka klockan två år.

Snälla, snälla Gud. Hon borde inte ha anmält sig till den där nätdejtingsajten och definitivt inte ha skrivit det där idiotiska meddelandet på den.

Singeltjej, 29, rödhårig med en falnande glöd, efter ett havererat kärleksliv.

Söker ny låga som kan tända hennes eld. Trivsel, vänskap och – vem vet – kanske mer.

De flesta svaren hon fått hade varit fullständigt hopplösa, men vid det laget hade hon redan blivit varnad av sina väninnor för att många män som svarade på sådana annonser var lögnare – gifta typer som bara var ute efter ett snabbt ligg.

Nå, hon hade svarat sina väninnor att hon inte var intresserad av ett snabbt ligg, men däremot kunde behöva ett långt ligg! Det var något hon sällan upplevt under åren hon kastat bort på det inåtvända puckot Dominic, som för det mesta var tillbaka vid datorn och kollade sina mejl redan en halv minut efter ett halvminutsknull.

10

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

Dessutom hade Red ansett sig vara intelligent nog att kunna skilja agnarna från vetet.

Fel. Helt uppåt väggarna fel.

Och just nu, ännu mer fel än hon någonsin kunde föreställa sig.

Omedveten om att hon var iakttagen tog hon ännu en klunk Sauvignon Blanc medan hon hörde signalerna gå fram. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sedan röstbrevlådan. Klockan var halv nio. Han var en och en halv timme försenad.

Var fan höll han hus?

Arg och sårad lade hon på utan att tala in ännu ett meddelande.

11

4 ONSDAG 23 OKTOBER Van var The man! Utan tvekan! Tonerna från Van Morrisons ”Queen of the Slipstream” dundrade ut från hans stora svarta Jawbonehögtalare och fyllde den lilla lägenheten med alla de vackra orden som beskrev vad han en gång känt för Red. Som vanligt när han spelade hög musik sent på kvällarna, bultade gubbstrutten ovanför honom i golvet med sin käpp. Men det brydde han sig inte om.

Queen of the Slipstream. Hon hade varit hans drottning.

Hjärter dam.

Red. Och hon hade försmått honom.

Och förödmjukat honom.

Gjorde det ont? Ja, det gjorde det. Varje minut av dygnet. Varje sekund.

Han hade haft tur som fått den här lägenheten, med tanke på utsikten han hade från den. Vissa saker var förutbestämda att ske. Som exempelvis att han och Red blivit ett par. Han sänkte kikaren och vickade på huvudet medan vreden bubblade fram inom honom. För all del, deras förhållande hade tagit emot en del törnar, men allt det där var historia nu.

Han betraktade hennes söta läppar när hon tog ännu en klunk vin. Läppar som han hade kysst så ömt, så passionerat. Läppar som han avbildat på teckningarna han gjort av henne, av vilka en – där läpparna kröktes i ett utmanande leende – satt inramad på väggen. Den var försedd med rubriken: Jag är en fem om dagen-tjej!

Läppar som hade kysst varenda kvadratcentimeter av hans kropp. Tan12

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

ken på att dessa läppar kysste en annan man var omöjlig att uthärda. Det var hans läppar. Han ägde dem. Tanken på att en annan man smekte hennes lena hud, höll om hennes nakna kropp, trängde in i henne, kändes som att få en balja isvatten hälld över sig. Tanken på att hon såg en annan man djupt i ögonen samtidigt som hon nådde klimax fick honom att skaka av hjälplös vrede.

Men han var inte helt hjälplös längre. Nu hade han en plan.

Om inte jag kan få dig, ska ingen annan heller få dig.

Han drog för gardinerna och tände lamporna igen. Sedan fortsatte han att iaktta henne en kort stund på en av alla bildskärmarna som satt på väggen. Hon ringde igen. Att bugga hennes telefon hade varit lätt, med en programvara, SpyBubble, som han köpt på nätet och i hemlighet installerat i hennes mobiltelefon. Den gjorde det möjligt för honom att lyssna på alla hennes samtal, var hon än befann sig, oavsett om hon använde telefonen eller inte, samt få tillgång till alla sms hon skickade eller tog emot, alla telefonnummer som hon ringde upp eller blev uppringd från, alla webbplatser hon besökte, alla hennes bilder och, viktigast av allt, via gps alltid veta exakt var hon höll hus.

Han tittade sig omkring på väggarna, på de inramade fotografierna av honom själv. Där stod han i rosa kavaj och stråhatt på Henley-regattan och såg ut som en ung George Clooney, tillsammans med Red i en löst hängande klänning och stor hatt. På ett fotografi satt han i en Tiger Moth och bar en pilothjälm i skinn. Där fanns ett av honom uppe i flygledartornet på Gatwick. På ett, som var taget vid hans examen från Sorbonne i Paris, bar han kappa och en fyrkantig akademikermössa med ett vinnande leende på läpparna. Ett annat, där han också bar en liknande utstyrsel, föreställde honom när han tilldelades sin doktorsgrad vid School of Aviation i Sydney.

Ett som han verkligen gillade var det där han stod i sin brandmansuniform.

Bredvid det satt ett där han skakade hand med prins Charles. På ett annat gjorde han detsamma med sir Paul McCartney. Imponerande? Imponerande nog för en drottning?

Och hon hade förkastat honom.

Hennes familjs lögner hade vänt henne mot honom. Hennes vänner hade vänt henne mot honom. Hur kunde hon ha lyssnat på dem och trott dem? Hon hade förstört allting genom sin dumhet.

Han skruvade upp volymen, dränkte tankarna som rasade i hans huvud och ignorerade surgubbens ihärdiga dunkningar.

Sedan tog han upp sin kikare igen, släckte belysningen, gick bort till 13

PETER JAMES

fönstret och drog isär gardinerna en aning. Det kändes mycket bättre att se henne på riktigt än på skärmarna som visade bilder med ljud från alla rummen i hennes lägenhet. Han förnam hennes smärta bättre på det sättet.

Han tittade ner mot ett av fönstren på andra sidan gatan. Det var tänt i hennes vardagsrum och han såg henne tydligt. Hon höll telefonen mot örat och såg väldigt bekymrad ut.

Det har du all anledning att vara.

14

5 ONSDAG 23 OKTOBER ”Snälla, gör inte så här mot mig”, suckade Red när hennes samtal återigen kopplades vidare till röstbrevlådan efter sex signaler. ”Hej, det är Karl. Jag kan inte svara just nu, men tala in ett meddelande så ringer jag upp med detsamma.”

Vid det här laget hade hon redan talat in tre meddelanden och han hade fortfarande inte ringt upp henne med detsamma. Det första hade hon lämnat klockan halv åtta – en halvtimme efter att han sagt att han skulle komma och hämta henne. Planen var att de skulle äta middag på China Garden.

Hon hade lämnat ett andra meddelande klockan åtta och ett tredje, då hon försökt att inte låta arg – vilket varit svårt – strax före klockan nio. Nu var klockan halv elva. Hon hade till och med kollat upp sina meddelanden på Twitter och Facebook trots att Karl aldrig använde de kanalerna till att kommunicera med henne.

Fantastiskt, tänkte hon. Han struntar i mig. Toppen.

Uppbrottet från Bryce var en mardröm som fortfarande inte hade släppt taget om henne. Under de första veckorna efter att hon, med polisens hjälp, kastat ut honom, hände det allt som oftast att hon såg hans Aston Martin stå parkerad utanför hennes dåvarande lägenhet. Själv syntes han inte till, men anblicken av bilen var tillräckligt för att få det att krypa i henne. Han hade slutat med det när hon en dag fick nog och släppte ut luften i alla fyra däcken. Trots det inträffade det ändå att hon, när hon var ute och träningsjoggade inför Brighton Marathon, ertappade honom med att förfölja henne på avstånd, antingen till fots eller från en långsamt rullande bil. Under en period hade hon känt sig så skrämd av det att hon inte vågade ta de löprun15

PETER JAMES

dor som hon älskade mest: de över Downs sluttningar i skymningsmörkret.

På inrådan av personerna som hon talat med på Sanctuary Scheme hade hon flyttat ut från sin lägenhet till den här tillfälliga bostaden, hyrd under ett antaget namn som de tilldelat henne. Lägenheten, som låg på tredje våningen, var vald för att den hade en förstärkt ytterdörr och saknade fönster ut mot huvudgatan. Den var inrymd i ett stort dystert, ombyggt viktorianskt hus nere vid kusten i Hove. Utsikten från samtliga större fönster vette ut mot ett fult hyreshus från femtiotalet, en gårdsplan och en bakgata som ledde till en parkeringsplats och några hyresgarage bakom hennes hus.

Trots att det var meningen att hon skulle känna sig trygg i den här lägenheten hade den en deprimerande inverkan på henne. Den smala, dunkelt upplysta hallen ledde till ett vardagsrum och ett omodernt kök, som inte var mycket större än en skrubb. Bortom hallen fanns ett mindre rum, som hon förvandlat till arbetsrum, samt ett lite större sovrum från vars fönster hon hade utsikt över hyresgaragen och, längst bort, ett soputrymme.

Hon hade målat väggarna vita och hängt upp några tavlor och inramade familjefotografier, men det kändes inte som hemma – och skulle aldrig göra det heller. Förhoppningsvis skulle hon snart kunna lämna det här stället och, tack vare försäljningen av sin gamla bostad samt lite ekonomisk hjälp från sina föräldrar, flytta in i sin drömlägenhet. Den var stor och luftig och låg högst upp i Royal Regent på Main Parade, ett ombyggt Regency-hus med en stor, soldränkt balkong som vette ut mot Engelska kanalen och från vilken man hade en makalös utsikt över marinan i öst och Brighton Pier i väst.

Polisen hade varnat henne för att köra sin älskade Volkswagen Beetle Convertible från 1973, eftersom den var alltför iögonfallande. Så numera stod den ensam och övergiven i ett närbeläget garage och hon tog bara ut den någon gång då och då för att hålla i gång batteriet.

Hon hällde upp det sista av vinet när det stod klart att hon ändå inte skulle någonstans tillsammans med Karl i kväll. Karlar, tänkte hon ilsket.

Förbaskade, jävla karlar.

Men det här var så olikt honom.

Efter de senaste mardrömslika åren hade Karl Murphys entré i hennes liv känts som en frisk fläkt. De hade presenterats för varandra av hennes bästa vän, tandläkaren Raquel Evans. Han hade sin mottagning i samma läkarhus som Raquel och var en relativt nybliven änkling. Hans hustru hade gått bort i cancer för två år sedan och lämnat honom ensam med två små pojkar. Enligt Raquel var han nu redo att gå vidare och inleda en ny relation.

Raquel hade känt på sig att de passade för varandra och hon hade haft rätt.

16

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

Förhållandet var fortfarande i ett tidigt skede, men de hade varit ute och ätit middag några gånger och i lördags, när hans söner övernattade hos sina morföräldrar, hade de legat med varandra för första gången och tillbringat en stor del av söndagen tillsammans. Karl hade leende talat om för henne att han måste vara väldigt fäst vid henne, eftersom han offrat sin traditionella söndagsgolfrunda för hennes skull.

Det var lite väl tidigt för henne att bli golfänka, hade Red svarat med ett lika stort – men uppriktigt – leende. De hade tillbringat söndagsmorgonen i sängen och sedan åkt till Brighton Shellfish & Oyster Bar, där de ätit en brunch bestående av ostron och rökt lax, följd av en härligt lång gångtur längs strandpromenaden. Sent på eftermiddagen hade Karl gett sig i väg för att hämta sina pojkar, och de hade kommit överens om att träffas igen tre dagar senare, i kväll. Han hade planerat att ta ledigt hela dagen för att delta i en golftävling och sedan komma och hämta henne klockan sju.

Så var blev han av? Hade han råkat ut för en olycka? Var han på sjukhuset? Han hade inte berättat vilken golfbana han skulle spela på, så hon hade ingen aning om vart hon skulle ringa. Hon insåg plötsligt hur lite hon egentligen visste om honom, trots att hon hade kollat upp honom. Och hur lite han antagligen berättat för någon om henne.

Hon övervägde att ringa till polisen och fråga om det inträffat några trafikolyckor, men bestämde sig för att låta bli. De hade hört av henne tillräckligt många gånger under de senaste åren, på grund av hennes ständiga samtal till larmcentralen efter att ha råkat ut för Bryces våldsamma attacker.

Sjukhusen? Ursäkta mig, jag undrar bara om en doktor Karl Murphy blivit inlagd.

Genom sina tidigare erfarenheter av män insåg hon att hon antagligen oroade sig i onödan. Han satt troligtvis stupfull i baren på en golfklubb någonstans och hade glömt bort allt om henne.

Förbaskade karlar.

Hon tömde glaset.

Hennes femte, räknade mannen som iakttog henne.

17

6 ONSDAG 23 OKTOBER Med kikaren tryckt mot ögonen satt han kvar i mörkret; hon bar fortfarande armbandsuret som såg ut som om det hade kunnat komma från en smällkaramell. Hur snål var egentligen den där Karl, hennes underbare nya älskare, som inte hade köpt ett elegantare åt henne? Hon hade lämnat tillbaka Cartier Tank-klockan som han gett henne, tillsammans med alla andra smycken, när hon hade ställt ut hans väskor på gatan och bytt lås till lägenheten.

Allt utom det tunna silverarmbandet kring hennes högra handled.

Han drog för gardinerna och tände lampan igen. Sedan satte han sig vid det lilla runda bordet och tog upp en kortlek. Med bara en hand spred han ut korten i en solfjädersform, samlade ihop dem och spred ut dem på nytt. Övning. Han behövde öva flera timmar om dagen, varje dag, på sin repertoar av trick. I morgon hade han ett viktigt gig då han skulle förevisa sina magiska konster vid en middag för Brightons fastighetsmäklare.

Red skulle kanske vara där. I så fall skulle han kunna ge henne en överraskning.

Nu ser du damen, nu gör du inte det.

En gång min dam.

Som fortfarande bär armbandet jag gav dig!

Han visste vad det betydde. Det var väldigt freudianskt. Hon var tvungen att klamra sig fast vid någonting som han hade gett henne. Därför att även om hon vägrade medge det, så älskade hon fortfarande honom.

Jag kan slå vad om att du vill ha mig tillbaka. Det dröjer inte länge förrän du ber mig på dina bara knän, eller hur? Även om du inte själv vet om det än, 18

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

tycker du att jag är oemotståndlig. Alla kvinnor tycker att jag är oemotståndlig! Men dröj inte för länge bara, jag väntar inte för evigt.

Jag bara skojade.

Jag skulle inte ta tillbaka dig ens om du kom krypande. Du och din vidriga familj och dina vedervärdiga vänner. Jag hatar hela din lilla vämjeliga värld.

Jag kunde ha befriat dig från allt det där.

Ditt stora misstag var att inte inse det.

Han tittade på sin klocka. Tio över elva. Det var dags att skrida till handling. Han lade sin mobiltelefon på soffbordet och tog nycklarna till sin hyrda Vauxhall Astra. Den stod i hans hyresgarage två gator bort och tidigare i dag hade han försett den med ett par falska nummerplåtar, kopierade från en identisk bil som han sett på Gatwick-flygplatsens långtidsparkering.

Sedan tog han på sig sin svarta anorak, stack ner händerna i fickorna för att försäkra sig om att han hade allting som behövdes, tog på sig sina svarta skinnhandskar, satte på sig en svart basebollkeps och slank ut i natten.

19

7 ONSDAG 23 OKTOBER Karl rullade omkring inne i det kolmörka bagageutrymmet på sin bil. Han hade en blixtrande huvudvärk och darrade av rädsla – och vrede. Fast besluten att inte gripas av panik andades han lugnt genom näsan och ansträngde sig för att tänka klart.

Han försökte lista ut var han befann sig och hur länge han hade varit här – och varför i hela helvete han hade hamnat i den här situationen. Rörde det sig om en förväxling av personer? Eller hade angriparen tagit hans nycklar och var nu i full färd med att plundra hans hus på värdesaker? Eller ännu värre, gjorde illa hans älskade barn, Dane och Ben? Herregud, vad skulle Red tänka? Hon väntade på att han skulle komma och hämta henne. Om han bara kunde kontakta henne … Men hans telefon låg i byxfickan och han kunde inte nå den med handen.

Han hörde ett och annat fordon passera och antog att han befann sig i närheten av en landsväg. De blev allt mindre frekventa, vilket tydde på att det började bli sent. Den som hade gjort det här mot honom kunde konsten att slå knutar; han kunde inte röra benen eller armarna, inte ens spotta ut tygtrasan som han hade i munnen, och han led av smärtsamma kramper. Han visste inte heller – och det skrämde honom – hur lufttätt det här bagageutrymmet var. Det enda han visste var att ju fortare han andades, desto mer syre skulle han förbruka. Han var tvungen att behålla lugnet. Förr eller senare skulle han bli räddad, det gällde bara att han hade luft kvar att andas till dess.

Han var alldeles torr i halsen och hade för länge sedan gett upp sina försök att ropa på hjälp, eftersom det bara framkallade kvävningsattacker 20

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

på grund av tygtrasan, vilken hölls på plats av tejp som kändes som om den virats hela vägen runt hans skalle.

För guds skull, det måste helt enkelt finnas ett vasst föremål någonstans här inne. Någonting han kunde såga sig loss med. Han baxade sig närmare sin golfbag, hörde klubborna skramla och tryckte banden som surrats kring hans armar mot en av järnklubborna. Men varje gång han försökte snurrade klubban bara runt utan att få fäste.

Snälla, hjälp mig, någon.

Han hörde ljudet av en bilmotor och krasandet av däck mot den våta vägen. En gnista av hopp tändes inom honom.

Snälla någon, stanna!

Han hörde ljudet av en annan motor. Krasandet av förbipasserande däck, sedan gnisslande bromsljud. Ja! Äntligen! Tack och lov!

Några ögonblick senare kände han en fläkt av frisk luft när bakluckan öppnades. Ett bländande ljus stack honom i ögonen. Men hans glädje blev kortlivad. ”Kul att se dig igen, kompis”, sa en mild mansröst från andra sidan ljuset. ”Förlåt att jag är sen, men jag har haft en del att göra.”

Karl hörde någonting metalliskt ställas ner på marken följt av ett skvalpande ljud. Sedan kände han plötsligt lukten av bensin.

En våg av rädsla strömmade genom honom. ”Du är läkare, inte sant?” undrade den milda rösten.

Karl grymtade. ”Har du något smärtstillande på dig?”

Karl skakade på huvudet. ”Är du säker på det? Inte någonstans i bilen? Du är ju läkare, så visst måste du väl ha några tabletter?”

Karl låg alldeles tyst och darrade samtidigt som han försökte räkna ut vad det här handlade om. ”Du förstår, doktorn, de är till dig, inte till mig. Du gör klokast i att ta några med tanke på vad som snart kommer att hända. Kom ihåg att det här är absolut inte ditt fel, och jag är ingen sadist – jag vill inte se dig lida, det är därför du behöver ta några smärtstillande tabletter.”

Karl lyftes klumpigt upp ur bagageutrymmet, bars bort några meter och dumpades sedan på vått gräs. Några sekunder senare hörde han bakluckan stängas. ”Om du inte har något emot det, Karl, vill jag att du skriver ett litet meddelande.”

Han svarade inte, utan kisade bara mot det skarpa skenet från ficklampan.

21

PETER JAMES

”Det är ett avskedsbrev. Jag lösgör din högra arm, så att du kan skriva det. Är du högerhänt?”

Läkaren fortsatte att stirra, blinkade mot det bländande skenet. Han mådde illa, var på gränsen att kräkas. I nästa ögonblick kände han en brännande smärta i ansiktet när tejpen rycktes bort. Tygtrasan drogs ut ur hans mun. ”Känns det bättre nu?” frågade hans tillfångatagare. ”Vem fan är du?” flämtade han. ”Jag tror att du har tagit fel på person.

Jag är doktor Karl Murphy.” ”Jag vet vem du är. Om du lovar att inte hitta på några dumheter ska jag lösgöra din ena arm så att du kan skriva. Är du höger- eller vänsterhänt?” ”Högerhänt.” ”Se där, nu börjar vi komma någonvart.”

Karl Murphy såg ett knivblad glimma till och några sekunder senare kunde han röra sin högra arm. En penna stacks i hans hand och sedan uppenbarade sig ett linjerat brevpapper framför honom. Han kände omedelbart igen det – det var fäst vid en skrivplatta och kom från ett block som låg i hans doktorsväska i bilen. Han såg en skymt av sin tillfångatagare, klädd i svart med en basebollkeps djupt nerdragen i pannan.

I nästa ögonblick kände han hur han drogs över gräset och lutades mot någonting hårt. En trädstam. Skrivplattan, med ljuset från ficklampan riktat mot den, placerades framför honom. ”Skriv ett avskedsbrev, Karl.” ”Ett avskedsbrev? Varför då?” ”Varför då? Snälla doktor Murphy, fick du inte lära dig någon grammatik i skolan? Varför det!” ”Jag tänker inte skriva något förbannat brev till någon”, sa han trotsigt.

Tillfångatagaren gick därifrån. Karl ryckte desperat i banden med sin fria hand. Några sekunder senare kom mannen tillbaka med ett stort, mörkt föremål. Han hörde skvalpandet från vätska. Sedan kände han hur den hälldes över honom och hans näsa fylldes av stanken av bensin. Han vred sig, försökte rulla därifrån. Ännu mer bensin stjälptes över hans huvud och ansikte, stack honom i ögonen. I nästa stund såg han lågan från en liten plasttändare, som tillfångatagaren hade i sin behandskade hand. ”Tänker du vara en duktig pojke, eller vill du att jag använder den här?”

En flodvåg av fasa strömmade genom honom. ”Hör du, jag vet inte vem du är eller vad du är ute efter … men vi måste kunna reda upp det här, inte sant? Tala bara om för mig vad du vill ha.”

22

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

”Jag vill att du skriver ett avskedsbrev. Om du gör det så lovar jag att försvinna. Om du inte gör det tänder jag den här och ser vad som händer.” ”Snälla! Snälla, gör inte det! Hör du … det här är ett hemskt misstag.

Jag är inte den du tror att jag är. Mitt namn är Karl Murphy och jag är en allmänpraktiserande läkare i Brighton. Min hustru dog i cancer och jag har två små barn som behöver mig. Snälla, gör inte det här.” ”Jag vet precis vem du är. Om du bara skriver det där brevet kommer jag inte att göra dig någonting. Du har exakt tio sekunder på dig. Skriv brevet så behöver du aldrig se mig igen. Okej, nedräkningen börjar.

Tio … nio … åtta … sju …” ”Som du vill!” skrek Karl Murphy. ”Jag gör det!”

Tillfångatagaren log. ”Jag visste väl det. Du är ingen dumbom.”

Han rätade på skrivplattan och ställde sig över honom. En bil närmade sig. Karl hoppades innerligt att den skulle stanna. Träd, buskar och mannens ansikte lystes upp för bråkdelen av en sekund. Sedan hörde han motorljudet försvinna i fjärran. Karl tänkte febrilt och började skriva.

När han var klar rycktes skrivplattan bort. Han såg ljuskäglan från ficklampan dansa mellan träden, och ensam i mörkret försökte han återigen ta sig loss. Han kände ett litet hopp tändas när han drog i tejpen och en liten bit lossnade. Han grävde frenetiskt med fingernaglarna i ett försök att hitta skarven igen. Sedan uppenbarade sig ljuskäglan mellan träden igen.

Några ögonblick senare kände han hur han lyftes upp i luften, slängdes över sin tillfångatagares axel i ett brandmansgrepp och bars bort, allt längre in i mörkret. ”Släpp ner mig!” sa han. ”Jag gjorde som du sa.”

Hans tillfångatagare sa ingenting. ”Snälla du, jag måste ringa någon … hon är säkert mycket orolig för mig.”

Tystnad.

Färden, som i det fladdrande skenet från ficklampan då och då lyste upp bitar av undervegetationen, kändes evighetslång. ”Snälla, vem du än är, jag skrev det där brevet. Jag gjorde det du bad mig om.”

Tystnad.

Sedan sa hans tillfångatagare: ”Fan, du är en tung jävel.” ”Snälla, släpp ner mig.” ”Så småningom.”

En kort stund senare kände Karl hur han plötsligt släpptes ner i en djup, våt och taggig undervegetation.

23

PETER JAMES

”Framme!”

En känsla av lättnad spred sig inom honom när han kände hur hans tillfångatagare började lösa upp de återstående bindningarna. ”Tack så mycket”, flämtade han. ”Ingen orsak.”

Banden avlägsnades från hans ben, som fortfarande kändes avdomnade.

Lättnaden han upplevde blev kortlivad. Han såg sin tillfångatagare ta av sig sin overall och slänga den på marken. Sedan knuffade mannen över honom på sida – och knuffade honom igen tills han började rulla nerför en brant sluttning. Efter några ögonblick landade han på rygg i gyttja.

Ett vattenfall av vätska forsade ner över hans ansikte och kropp. Bensin igen, insåg han och fylldes av en nästan förlamande rädsla. Han försökte sätta sig upp, kravla sig upp på fötter, men bensinen fortsatte att välla ner över honom. I mörkret ovanför sig skymtade han sedan den lilla lågan från en cigarettändare. ”Snälla!” skrek Karl skräckslaget. ”Snälla, låt bli! Du lovade att släppa mig om jag skrev det där brevet … det lovade du! Snälla, nej! Du lovade att släppa mig!” ”Jag ljög.”

Plötsligt såg Karl ett brinnande papper. För ett ögonblick svävade det som en kinesisk lykta högt ovanför honom, för att sedan sjunka, singlande från sida till sida. Det flammade upp alltmer medan det föll.

Bryce Laurent backade ett par steg. I nästa sekund vällde ett eldklot fram och sköt upp en bit i nattmörkret. Det ackompanjerades av ett fruktansvärt vrål av smärta. Följt av rop på hjälp som inom ett par sekunder övergick i halvkvävda flämtningar.

Sedan tystnad.

Det var över på nästan ingen tid alls.

Bryce kände sig lite besviken. Nästan lurad. Han hade gärna sett att Karl Murphy fått lida betydligt mer.

Men, vad fan, ibland sket det sig.

Han böjde sig ner och tog upp sin overall, som stank av bensin, och gick tillbaka till sin bil.

24

8 TORSDAG 24 OKTOBER Trots att det hade gått mer än tre månader vid det här laget, kände sig Anthony Mascolo fortfarande stolt när han backade in sin Porsche i parkeringsrutan där det stod: RESERVERAD FÖR KLUBBORDFÖRANDEN. Haywards Heath Golf Club, belägen några kilometer norr om Brighton, var en av grevskapets mest prestigefyllda banor. Att bli klubbordförande hade varit hans dröm, och han kände att han verkligen hade uppnått någonting genom att förverkliga en av sina stora ambitioner. Plus att han, nu när han dragit sig tillbaka från driften av sitt skönhetssalongsimperium, hade möjlighet att satsa helhjärtat på den här krävande uppgiften. Det var en sann fröjd att kunna gå ut och spela en torsdagsmorgon, som i dag, eller vilken annan dag som helst i veckan, utan att känna dåligt samvete för att han skolkade från jobbet.

Han insöp doften av nyklippt gräs medan han lyfte ut golfbagen och vagnen ur bilens bagageutrymme. Klockan var strax över åtta, denna strålande, småkyliga höstmorgon. Fairwayerna blänkte av dagg och solen var på väg att stiga upp på en stålblå himmel. Han var fylld av förväntan. Om han spelade lika bra i dag som han gjort de senaste två veckorna hade han, för första gången någonsin, möjlighet att gå ner på singelhandicap.

Det skulle ha känts fantastiskt!

Tjugo minuter senare, stärkt av kaffe och en baconrulle, stod han tillsammans med tre goda vänner och klubbkamrater vid utslaget till hål ett och övade på sin sving. Thwack! Thwack! Thwack! Jo då, lektionerna han tagit för klubbens pro under sommaren hade förbättrat hans spel avsevärt, i synnerhet när det gällde att få fason på hans benägenhet att hooka bollen 25

PETER JAMES

åt vänster. Han kände sig bräddfull av självförtroende den här morgonen. ”Fyrboll bästboll, en tia per skalle?” föreslog hans partner, Bob Sansom.

De andra tre nickade. Anthony Mascolo slog ut först. Ett pangslag. Han höjde blicken och såg Titleist 4-bollen flyga i en rak bana, landa och stanna i det fuktiga, kortklippta gräset cirka 230 meter längre fram, mitt på fairwayen. ”Bra slag, Anthony!” berömde de andra honom med genuin uppriktighet. Det var någonting han älskade med det här spelet: hur tävlingsinriktat det än var fanns det alltid utrymme för vänlighet.

Andraslaget förde honom till greenkanten och efter en tvåputt inkasserade han ett ytterst tillfredsställande par på första hålet.

När han böjde sig ner för att ta upp bollen kände han en svag lukt av grillat kött. Lukten kom antagligen från något av husen som omgärdade banan, tänkte han, även om det var aningen tidigt för någon att tillaga en stek. Trots att han nyligen ätit en baconrulle fick lukten honom att känna sig hungrig. Han klappade sig på magen, medveten om att han gått upp i vikt sedan han drog sig tillbaka från förvärvslivet, och koncentrerade sig därefter på att fylla i scorekortet.

När de var framme vid slutet av det andra hålet, som Anthony vann igen, var grilldoften ännu mer påtaglig. ”Det luktar som om någon har ett grillparty”, sa Bob Sansom. ”Fläskkotletter … det finns inget godare än fläskkotletter!” ”Jo, grillad högrev är ännu godare”, sa Anthony Mascolo. ”Framför allt de rosa och de förkolnade bitarna!”

Terry Haines, en före detta börsanalytiker, rynkade pannan och tittade på sin klocka. ”Är det inte i tidigaste laget? Vem håller på och grillar klockan halv nio på morgonen? Jag trodde inte att halvvägshyddan var öppen så här tidigt.”

Mellan det nionde och tionde hålet fanns en cateringbod, som sålde varmkorv, baconsmörgåsar och drycker. Den brukade hålla öppet när vädret var fint. ”Det är den inte heller”, sa Anthony Mascolo. ”Hoppas att det inte är några jävla campare igen!” sa den före detta advokaten, Gerry Marsh.

Under sommaren hade de vid ett par tillfällen haft problem med ungdomar som campat illegalt på klubbens marker, men dessa hade på ett artigt sätt avvisats från området.

Anthony Mascolo peggade upp först, men distraherad av lukten slog han 26

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

en kraftig slice, in bland en samling träd och buskar där det var så gott som hopplöst att någonsin hitta den, och än mindre spela ut den igen.

Han väntade tills de andra hade gjort sina utslag och spelade sedan en provisorisk boll, som också blev sned, men inte lika farligt som den första.

Den stannade några meter från buskarna och träden. ”Helvete”, mumlade han för sig själv och gick sedan vidare med sin eldrivna golfvagn framför sig. Hans medspelare, vilka samtliga hade fått till anständiga slag som hamnat på fairwayen, hjälpte honom att leta efter bollen.

Mascolo tog upp sin järnåtta ur bagen, gick in bland snåren och drog försiktigt klubban genom ett hav av vissnande nässlor i hopp om att få syn på någonting vitt som kunde vara hans boll. Konstigt nog var lukten av grillat ännu starkare här. Han lyfte på några taggiga björnbärsgrenar med klubbhuvudet och försökte räkna ut hur långt in bollen kunde ha gått – och vad den kunde studsat mot. Sedan upptäckte han till sin bedrövelse ett djupt dike en bit bort.

Det skulle bara ha varit så förbaskat typiskt om bollen rullat ner i det.

I så fall fanns det ingen räddning, utan han skulle bli tvungen att spela sin provisoriska boll, vilket innebar att nästa slag skulle bli hans fjärde. Ingen chans till par på det här hålet. ”Den här lukten får det att vattnas i munnen på mig!” utbrast Bob Sansom. ”Jag åt ingen frukost, eftersom jag försöker gå ner i vikt – och nu är jag hungrig som en varg. Jag hallucinerar om fläskstek med knaprig svål!” ”Då kan jag glädja dig med att jag har en burk äppelmos i bagen!” skämtade Gerry Marsh. ”Och jag har sås och potatis!” sa Terry Haines.

Anthony Mascolo hackade sig fram genom snåren till kanten av diket och tittade ner i det, övertygad om att han skulle få se sin boll där nere, troligtvis halvt nedsjunken i lervällning.

I stället såg han någonting annat. ”Åh, herregud!” flämtade han.

Gerry Marsh kom fram till honom och tittade också ner. När han såg vad hans vän stirrade på, vände han sig omedelbart om. Vit som ett lakan i ansiktet spydde han upp frukosten över sina tvåfärgade golfskor. ”Jesus”, sa Terry Haines och backade därifrån. Även hans ansikte tömdes på all färg. ”Herrejävlar.”

På det irrationella sätt den mänskliga hjärnan ibland fungerar, tänkte Anthony Mascolo, samtidigt som han tog upp sin mobiltelefon för att ringa 27

PETER JAMES

112: Nu när vi ändå blir tvungna att avbryta rundan behöver jag inte längre oroa mig för att ha sumpat det här hålet! När vidden av det han såg slog honom, och stanken från Gerry Marshs spya nådde honom, fortsatte han att stirra, stod som förstenad, skakad ända in i märgen tills han slutligen tog ett par steg tillbaka, oförmögen att se mer.

En röst sa: ”Larmcentralen, vilken tjänst önskas?”

Det tog några ögonblick innan han insåg att rösten kom från hans telefon.

Han hade ingen aning om vilken tjänst han skulle begära. ”Brandkåren”, sa han. ”Ambulansen. Polisen.”

Telefonen gled ur hans hand och försvann ner i undervegetationen. Han vände sig om. Det gick runt i huvudet på honom. Han kände sig alldeles vimmelkantig och var tvungen att ta stöd mot en smal trädstam.

28

9 TORSDAG 24 OKTOBER Kriminalintendent Roy Grace satt på sitt tjänsterum på kriminalpolisens huvudkontor, Sussex House. Han smuttade på resterna av ett timsgammalt kaffe, som vid det här laget var någonstans mittemellan ljummet och kallt.

På skrivbordet låg ett antal papperstravar, vilka han, tillsammans med ett sextiotal mejl, trots sin trötta hjärna gjorde sitt bästa för att beta av.

Hans son, Noah, som nu var nästan fyra månader gammal, gav varken honom eller hans älskade Cleo någon ro om nätterna. Men han klagade inte, utan var fortfarande obeskrivligt lycklig över att ha blivit far. Även om bara en enda natts ostörd sömn skulle ha varit oerhört välkommen – och snart skulle han förhoppningsvis få fyra!

Om nio dagar, nästa lördag, skulle han och Cleo gifta sig. Ursprungligen hade de planerat att bröllopet – vilket gång på gång senarelagts till följd av juridiska problem med att få hans sedan länge försvunna fru, Sandy, dödförklarad – skulle äga rum i en kyrka i byn där Cleos föräldrar bodde.

Men sedan hade de bestämt sig för att i stället välja den vackra kyrkan i Rottingdean, ett kustnära samhälle i den östra utkanten av Brighton, eftersom de båda tyckte om kyrkoherden, fader Martin, som de träffat i olika jobbrelaterade sammanhang.

På måndagen därefter skulle de åka på en fyra dagars bröllopsresa till Venedig – en destination som fortfarande var en hemlighet för Cleo. Hon hade vid några tillfällen nämnt att hon alltid velat besöka den staden. Han såg verkligen fram emot att få tillbringa de dagarna tillsammans med henne, fastän han visste att de skulle komma att sakna Noah oändligt mycket – men knappast sömnbristen.

29

PETER JAMES

Hur mycket han än älskade Cleo skymdes hans glädje av en mörk skugga.

Sandy. Han kunde inte skaka av sig skuldkänslorna som fortsatte att förfölja honom; oron för att Sandy kanske led svårt som fånge hos en galen kidnappare någonstans, eller att hon hade dött under svåra plågor, medan han själv gick vidare med sitt liv, lyckligare än någonsin. Han gjorde sitt bästa för att skjuta de tankarna ifrån sig, medveten om att han under tio års tid gjort allt som var mänskligt möjligt för att finna henne. Han smuttade på sitt kaffe igen och riktade sedan åter uppmärksamheten mot sitt arbete.

En papperstrave framför honom, den tunnaste och minst brådskande, hade en gul Post-it-lapp upptill, på vilken det stod Rugbyärenden, skrivet med hans nya managementassistents handstil. Han var både ordförande och sekreterare i polisens rugbyklubb och behövde gå igenom säsongsprogrammet. En annan trave, som också var försedd med en Post-it-lapp, innehöll en lista med frågor och önskemål från Sussex-distriktets nya överpolismästare, Nicola Roigard. Utöver att vara grevskapets näst högst uppsatte mordutredare hade Grace även ansvaret för det pågående arbetet med att återuppta en del gamla utredningar, så kallade ”kalla fall”, och var därför tvungen att förse henne med regelbundna uppdateringar. Hon var vänlig och sympatisk, men ytterst slipad och tolererade inget slarv.

Den tredje och mest brådskande traven var pappersarbetet han, med hjälp av ekobrottsutredaren Emily Gaylor, måste färdigställa inför målet mot de skyldiga i hans senaste fall, operation Flundra, ett brutalt bostadsrån som ägt rum tidigare under året och där offret avlidit.

I anteckningsboken i sin iPhone hade han en reservlista för bröllopet.

Antalet platser var begränsat så varje gång de fick ett återbud kunde de lägga till någon från väntelistan. Antalet personer han hade velat bjuda var så många att det bekymrade honom. Något som skulle ha varit en glad tillställning hade utvecklat sig till ett stort bekymmer för dem.

Men en sak han såg fram emot var kvällens pokerspel, som han deltagit i de flesta torsdagskvällar under de senaste femton åren tillsammans med en grupp goda vänner, av vilka flera var poliskolleger. Det var hans tur att vara värd och Cleo hade haft fullt upp med att förbereda tilltugg och en måltid, i det här fallet coq au vin, som de alltid åt under en paus mitt i spelet.

Olägligt nog var han jourhavande utredningsledare just den här veckan och han hoppades innerligt att inget av de i genomsnitt tretton mord, som enligt statistiken inträffade årligen i Sussex, skulle begås i dag och spoliera hans planer.

Han tog itu med rugbykorrespondensen och gick sedan ut i det lilla 30

TILLS DÖDEN FÖR OSS SAMMAN

pentryt för att förse sig med ytterligare en mugg kaffe. Precis när vattnet började koka ringde hans mobiltelefon. ”Roy Grace”, svarade han och hörde till sin bestörtning att rösten i den andra änden av linjen tillhörde kommissarie Andy Kille på Samband 1.

Och som väntat var det inga goda nyheter.

31