Och hundarna sk채llde alltid p책 n채tterna
1
2
Lilian Edvall Och hundarna skällde alltid på nätterna
3
Av Lilian Edvall har tidigare utgivits på andra förlag: Sakprosa: Mensboken, 1986 Klimakterieboken, 1991, 1998 Kärleksboken, 1996, 2000 Skilsmässoboken, 2000 Barnböcker: Ensamma katten, ensamma hunden, 1998 Kaninen som längtade hem, 1999 Kaninen som ville fylla år, 2002 Kaninen som inte ville sova, 2003 Råttans drömmar, 2004 Kaninen som hade tappat bort sin pappa, 2005 Kaninen och kusinen, 2006 Botilda Bengtssons nya liv, 2006 Botilda Bengtsson och den där Sofi, 2007 Botilda Bengtsson och brorsan, 2008 Tusculum Förlag Lövsta Gård 8 150 23 Enhörna www.tusculum.se © Tusculum Förlag 2010 © Lilian Edvall 2010 : Lilian Edvall : Susanne Viborg, www.bokochform.se : Munken Print Cream 100 gr : Indigo Antiqua : Livonia Print 2010 : 978-91-86551-02-5
4
Det snöade ännu lätt i hennes vida varma ärmar. Kejsar Koko, fritt tolkat
Till min syster
5
6
Bussen tog fart. Röken vällde ut i svarta puffar. Lukten av diesel blandade sig med den kalla torra luften. Margrete gick ensam hem. Mot köksdörren. Där bakom fanns hennes mamma. Och det instängda ritualiserade härliga livet. Hemmet var modern. Modern var hemmet. Så som sin moder skulle hon också bli. Älvdalen var smal och vacker och låg mitt i femtiotalet. Timmer täckte älven. Det timmer som sedermera, alltid i brådska, skulle fraktas med långtradare, mot kusten, söderöver.
7
Nu låg det fastfruset. Förankrat. Margrete stampade på bron. Järnsmidestrappan gungade lätt. Snön föll av. Hon var sugen på Kalas Puffar. Det fanns en pappa också men det var så vist ordnat att hon ingen behövde. Andra kanske behövde men inte hon. Hon var en person utan pappabehov. Varje morgon höll hon andan tills han åkt. Tills ljudet av bilen dött bort. Att komma hem från skolan var ofarligt. Då var han aldrig hemma. Vid kvällsmaten möttes de. Margrete hade aldrig sagt hans namn. Jo, det är klart. Ibland var hon tvungen. När han hade telefon. Det hade han ofta. Men hon sa det aldrig frivilligt. Inte bara sådär, utan ansträngning. Som hon kunde säga ”mamma”. Det bara gled över läppen. Lätt som en plätt. Mamma. I ”pappa” fanns de stoppande bokstäverna och ljudena.
8
Han brukade tiga. Något slöt sig om honom när han trädde in i hemmet och såg dem han hörde ihop med. Endast tystnaden återstod. Ibland sipprade det ut någon mening som inte kunde hållas kvar. Som måste sägas. Varje ord verkade kosta på, vara en förlust. Andningen blev grund när han var hemma. Han tog sådan plats med sin kolossala tystnad. När de möttes gjorde hon sig osynlig. Svårast var när de stötte ihop i trappen till övervåningen, där var det trångt. Hennes osynlighet sattes på prov. Omärkligt andades Margrete och omärkligt rörde hon sig, fort och snabbt förbi honom. Ändå sa mamman att hon klampade, som en elefant. Aldrig vila i hans närvaro. Aldrig slappna av. Aldrig vara sig själv. Bli sluten. Kanske också mot mamman, för säkerhets skull. En dragkedja som drogs igen, om kroppen och om själen. Där bakom fanns hon, intakt, i eget förvar.
9
Också enkelt att dra sig undan. Sa man inget hade man heller inget att stå till svars för. Inget besvär för min skull var den hemliga överenskommelsen. På det här stället var det mamman som pladdrade. Som fyllde luften. Hennes älskade mamma. Som sagt så behövde Margrete ingen pappa. Hon ville honom aldrig något, visade honom inget. Det var för riskabelt. Förakt och fnysning kunde visas den familjemedlem som velat utmärka sig. Och familjen var nu inte stor, det var bara hon, mamman och pappan. Mamman var hon ständigt beredd att försvara. Som en Don Quijote stod hon vid hennes sida, alltid på pass, mot släktingar, mot grannar, mot pappan. Många strider utkämpade Margrete för hennes skull. Oklart var om mamman gav henne samma uppbackning. En man korsade Margretes väg när hon var helt ung, på sin höjd fyllda 18. Hon var oskuldsfull och han var inte vacker men dubbelt så gammal och erfaren och spännande och allt det där. Hon fann honom alltid något opassande, det var inte riktigt vad hon tänkt, men det blev dom två i alla fall.
10
För han såg henne, och han såg henne, och han dyrkade henne. Och sen slog han henne. Och sen ångrade han sig och dyrkade henne ännu mera. Ja, det var en soppa. Hon kom hem till föräldrahemmet någon gång, lätt blåslagen, inte mycket. Men det gick bra. Ingen sa något. Mamman skrev visst ett brev sen. ”Du ska vara snäll mot min dotter. Hon är en blomma.” Någonting sånt. Och det hade hon ju rätt i. Det var ett rörande brev. Det kom nya män sedan och ingen skulle någonsin mer slå henne. Pappan hade stora rediga arbetshänder och han hade aldrig tagit i Margrete, varken mjukt eller hårt. Aldrig rörde han sin dotter. Inte heller talade han till sin fru, men däremot rörde de vid varandra, så som man och hustru gör. När hennes egna barn kom tog hon för givet att hon
11
skulle bli en lika god och kärleksfull och älskad mor som sin egen. Visst skulle hon bli som mamman, hon hade knappt haft en pappa, inte hade hon? Det tog ett tag, faktiskt många år, att förstå att det som visade sig inte var det som Margrete väntade på. Spår efter honom dök upp. Han kom ut. Fast hon aldrig tillåtit honom att komma in. Mot slutet av hans tid skulle det komma en öppning. Han var hennes överman i allt han ansåg viktigt. Ovetande hade Margrete levat sin barndom i samma hus som han, ovetande om det han kunde men vägrade släppa ifrån sig. Men som det alltid fanns tillfällen att påpeka, hur okunnig hon var. Dock gick de nu, det var sent i hans liv, och plockade hjortron tillsammans. Han gick före på stigen och hon efter. Hon kunde tänka: ’där framme går min pappa, han visar mig vägen.’ Margrete var medelålders och han gammal men de var ändå en far och en dotter. Ute på egen hand. Kanske för första gången. Senare kunde hon omnämna det: ”pappa och jag var ute och plockade hjortron.” Ingen anade vilka märkvärdiga ord hon yttrade. Hon fick mer i sin korg än han. Inte visste väl han att hon kunde plocka så mycket bär!
12
De satte sig på en torr trästam för att dricka kaffe. Med något som liknade beundran tittade han på de bär som Margrete fått ihop. Sedan samtalade de en stund. Han blev trött fortare än hon, han var trots allt närmare 90, och de åkte hemåt. Han körde förstås. Där, på myren, började hon ana hur det kunde kännas att ha ett pappabehov. Sedan gjorde hon annat ett tag, hon bodde ju inte helt nära heller, och sen dog han. Många kom till hans begravning. Han var en fin person, sa man. Hon trodde dem. Inte ett ont ord fanns att säga om honom. Men i sitt hjärta bevarade Margrete sitt enda sköra minne. Att de en gång gick i skogen tillsammans, han före och hon efter. Sakta började hon känna i kanten på det hål som hette det icke existerande pappabehovet. Ju dödare han var, desto mer levande blev hennes behov. Och hon sa hans namn. Pappa.
13