9789132159183 by Smakprov Media AB

”Mitt hjärta är fyllt av något slags mörkt hopp – den sortens hopp jag inte vill utforska för noga. Det är ömtåligt. Om jag så mycket som tittar rakt på det kan det dö.” I en värld där magi är olagligt har Cassel Sharpe den farligaste förmågan av alla – han kan förvandla vad som helst, eller vem som helst, till något annat. Cassel är en eftertraktad kille. Maffian tror att han står till deras förfogande, men som FBI-rekryt förväntas Cassel nu lämna sin kriminella historia bakom sig, för att istället lönnmörda i statens tjänst. Det livsfarliga dubbelspelet är snubblande nära att avslöjas. Cassel plågas också av skuldkänslor. Redan som liten fick han lära sig svindla människor, men försöker nu leva hederligt, trots sin uppväxt. Trots att den flicka han älskar för evigt är förenad med maffian. Och trots att han uppfostrats att tycka att staten är fienden. Gränsen mellan vad som är sanning och lögn blir allt mer otydlig. Det finns varken enkla svar eller någon han kan lita på. Han har snart bara ett kort kvar att spela ut – kärleken. Det svarta hjärtat är sista delen i den annorlunda thrillerserien om Cassel och Lila. Övriga är Den vita katten och Den röda handsken. Skrivet om Den röda handsken: ”… en av de bättre fantasyserierna jag har läst på länge … Tonårige Cassel Sharpe kommer från en gangsterfamilj med magiska förmågor, och slits mellan en maffiaboss som behöver en lönnmördare, FBI-agenter som vill hitta en tjallare, och sin ondskefulla mamma.” Lotta Olsson, Dagens Nyheter

”Holly Black är briljant. Den Röda Handsken är briljant.” Andréa i Boklandet ” … min favoritbok av Holly Black.” Boktycke

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15918-3

Black_Det svarta hjartat_ok.indd 1

2013-06-12 13:11

Av Holly Black har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits: Den vita katten Den röda handsken Det svarta hjärtat

Det svarta hjärtat.indd 2

2013-06-12 10:12

Översättning Carina Jansson

Det svarta hjärtat.indd 3

2013-06-12 10:12

www.wahlstroms.se Copyright © Holly Black 2012 Published in agreement with Barry Goldblatt Literary LLC, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel Black Heart Omslagsfoton Johnér (man: Magnus Ragnvind, kvinna: Image Source) Arcangel (handske) Sättning Forma Books AB Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-15918-3

Det svarta hjärtat.indd 4

2013-06-12 10:12

KAPITEL ETT Min bror Barron sitter bredvid mig och sörplar i sig det sista av sitt mjölkiga te genom ett stort, gult sugrör. Han har dragit tillbaka passagerarsätet i min Benz så långt det går och lagt upp fötterna på instrumentbrädan, så att den repas av klackarna på hans spetsiga, svarta skor. Med sitt bakåtslickade hår och sina spegelglasögon ser han ut som en studie i skurkaktighet. Han är faktiskt agentlärling hos FBI – fortfarande under utbildning, visserligen, men ändå med nyckelkort och ID-bricka och allting. Om sanningen ska fram är han dessutom en skurk. Jag trummar otåligt på ratten med mina behandskade fingrar och för sedan en kikare till ögonen för ungefär miljonte gången. Allt jag ser är en igenbommad byggnad på fel sida av Queens. ”Vad gör hon där inne? Det har gått fyrtio minuter.” ”Vad tror du?” frågar Barron. ”Dåliga saker. Det är hennes extrajobb nu, efter skolan. Att ta hand om alla skumma affärer så att Zacharov slipper smutsa ner handskarna.” ”Hennes pappa skulle aldrig utsätta henne för någon riktig fara”, säger jag, men mitt tonfall avslöjar rätt tydligt att jag försöker övertyga mig själv mer än min bror.

Det svarta hjärtat.indd 7

2013-06-12 10:12

Barron fnyser. ”Hon är en ny soldat, måste bevisa sitt värde. Zacharov skulle inte kunna skydda henne ens om han försökte, och han kommer inte att försöka särskilt mycket. De andra bara iakttar henne och väntar på ett tecken på svaghet. Väntar på att hon ska klanta sig. Han vet det. Och du borde veta det.” Jag tänker på henne som tolvåring, en mager tjej med för stora ögon och en gloria av rufsigt blont hår. I mina minnen sitter hon på en trädgren och äter hallonremmar. Hennes läppar är klibbiga av dem. Flipflopsandalerna dinglar från tårna. Hon karvar in sina initialer i barken, högt upp, så att hennes kusin inte kan påstå att hon ljuger när hon säger att hon klättrade högre än han någonsin kommer att göra. Killar tror aldrig att jag kan klå dem, sa hon till mig då. Men jag vinner alltid till slut. ”Hon kanske såg bilen och gick ut bakvägen”, säger jag till slut. ”Inte en chans att hon upptäckte oss.” Han suger på sugröret igen. Det rasslar sådär tomt. ”Vi är som ninjor.” ”Värst vad du har blivit stöddig”, säger jag. Att skugga någon är faktiskt inte så lätt, och Barron och jag är inte särskilt bra på det än, vad han än säger. Min handledare på FBI, Yulikova, har uppmanat mig att skugga Barron, för att lära mig genom honom och skydda mig själv, tills hon kommer på hur hon ska berätta för sina chefer att hon har lagt vantarna på en tonårig transformationsberörare med dålig inställning och ett brottsregister. Och eftersom det är Yulikova som bestämmer, har Barron inget annat val än att undervisa mig. Bara i några månader, är det tänkt, tills jag tar examen från Wallingford. Vi får väl se om vi står ut med varandra så länge.

Det svarta hjärtat.indd 8

2013-06-12 10:12

Fast jag är ganska säker på att det inte var den här sortens lektioner Yulikova hade tänkt sig. Barron flinar och hans vita tänder blixtrar till som rullande tärningar. ”Vad tror du att Lila Zacharov skulle göra om hon visste att du skuggade henne?” Jag flinar tillbaka. ”Döda mig, förmodligen.” Han nickar. ”Förmodligen. Och hon skulle förmodligen döda mig två gånger om för att jag hjälper dig.” ”Du skulle förmodligen förtjäna det”, säger jag, och han fnyser. De senaste månaderna har jag fått allt jag någonsin önskat mig – och kastat bort det. Jag fick allt jag trodde att jag aldrig skulle få, serverat på silverfat – flickan, maten, ett jobb hos Zacharov, den mest imponerande man jag känner. Det skulle inte ens ha varit särskilt svårt att jobba för honom. Det skulle antagligen ha varit roligt. Och om jag struntade i vem jag skadade, skulle allt det där fortfarande vara mitt. Jag lyfter kikaren och studerar dörren igen – den nötta, flagnande färgen på brädorna och den flisiga nederkanten som ser ut att ha blivit söndergnagd av råttor. Lila skulle fortfarande vara min. Min. Kärlekens språk är sådär, lite härsklystet och dominerande. Det borde vara första varningstecknet på att det inte kommer att uppmuntra någon till förbättring. Barron stönar och slänger muggen i baksätet. ”Helt otroligt att du tvingade mig att bli någon sorts snut. Nu måste jag svettas med de andra rekryterna fem dagar i veckan medan du utnyttjar min erfarenhet för att spionera på din flickvän. Hur kan det vara rättvist?”

Det svarta hjärtat.indd 9

2013-06-12 10:12

”Ett, det är extremt tveksamt om jag har någon nytta av din erfarenhet. Två, Lila är inte min flickvän. Tre, jag vill bara kolla så att hon är okej.” Jag bockar av på fingrarna. ”Och fyra, det sista du borde hoppas på är rättvisa.” ”Skugga henne på skolan”, föreslår Barron och ignorerar allt jag just har sagt. ”Kom igen. Jag måste ringa ett samtal. Vi avslutar den här lektionen och åker och köper pizza. Jag kan till och med bjuda.” Jag suckar. Bilen är trång och luktar gammalt kaffe. Jag skulle gärna sträcka på benen. Och Barron har nog rätt – vi borde ge upp. Inte av den anledningen han nämner, utan för att det faktiskt inte är okej att smyga omkring runt gamla byggnader och spionera på tjejer man gillar. Jag sträcker motvilligt fingrarna mot nyckeln i samma sekund som hon kommer ut genom dörren, som om det faktum att jag tänkte ge upp lockade fram henne. Hon har på sig höga, svarta ridstövlar och en stålgrå trenchcoat. Jag studerar hennes kvicka, behandskade händer, hennes gungande örhängen, hennes raska steg och hennes fladdrande hår. Hon är så vacker att jag knappt kan andas. Bakom henne går en kille med håret flätat till två antilophorn. Hans hud är mörkare än min. Han är klädd i säckiga jeans och munkjacka, och han stoppar ner en bunt med vad som ser ut som sedlar i fickan. Utanför skoltid bryr sig Lila aldrig om att använda en scarf. Jag ser de otäcka märkena runt hennes hals – ärr som har svartnat av ingniden aska. Det är en del av ceremonin när man ansluter sig till hennes fars gangsterfamilj – att skära sönder halsen och svära på att man är död för sitt gamla liv och nyfödd i brottsligheten. Inte ens Zacharovs egen dotter slapp undan.

Det svarta hjärtat.indd 10

2013-06-12 10:12

Hon är en av dem nu. Ingen återvändo. ”Jaha”, säger Barron muntert. ”Du misstänker nog att vi just bevittnade avslutningen på en väldigt ljusskygg affär. Men låt oss överväga möjligheten att vi ertappade henne med någonting fullkomligt oskyldigt, om än generande.” Jag kastar en hastig blick på honom. ”Generande?” ”Hon kanske har varit på ett möte för att byta samlarkort. Som Pokémon eller Bakugan. Eller så har de övat inför en turnering. Med tanke på hur mycket pengar hon just gav honom, antar jag att han vann.” ”Väldigt lustigt.” ”Han kanske ger henne privatlektioner i latin. Eller så har de målat miniatyrer tillsammans. Eller så lär han henne göra skuggfigurer.” Han formar handen till något som verkar föreställa ett ankhuvud. Jag boxar till Barron på axeln, men inte särskilt hårt. Bara hårt nog att få tyst på honom. Han skrattar och skjuter solglasögonen högre upp på näsan. Killen med flätorna går över gatan med sänkt huvud och luvan uppdragen så att den skuggar ansiktet. Lila ställer sig i gathörnet och lyfter handen för att vinka in en taxi. Vinden lyfter hennes hår och förvandlar det till en gloria av spunnet guld. Jag undrar om hon har gjort läxorna till måndag. Jag undrar om hon någonsin skulle kunna älska mig igen. Jag undrar hur arg hon skulle bli om hon visste att jag satt här och tittade på henne. Väldigt, väldigt arg, förmodligen. Kall oktoberluft strömmar plötsligt in i bilen och blåser omkring den tomma muggen i baksätet. ”Kom”, säger Barron, lutar sig in genom dörren och flinar.

Det svarta hjärtat.indd 11

2013-06-12 10:12

Jag märkte inte ens att han klev ut. ”Ta med dig dina prylar och några mynt till parkeringsmätaren.” Han nickar mot killen med flätorna. ”Vi ska följa efter honom.” ”Ditt telefonsamtal, då?” Jag huttrar i min tunna, gröna t-shirt. Min skinnjacka ligger hopknölad i baksätet. Jag sträcker mig efter den och drar den över armarna. ”Jag var uttråkad”, säger Barron. ”Nu är jag inte det längre.” I morse, när han sa att vi skulle träna på att skugga folk, valde jag Lila som måltavla halvt som ett skämt, halvt på grund av någon störd längtan. Jag trodde inte att Barron skulle gå med på det. Jag trodde inte att vi faktiskt skulle se henne lämna sitt hyreshus och sätta sig i en bil. Jag trodde definitivt inte att vi skulle hamna här och nästan få veta vad hon gjorde när hon inte var i skolan. Jag kliver ur bilen och slår igen dörren bakom mig. Det är problemet med frestelser. De är så jävla frestande. ”Det känns nästan som riktigt agentarbete, eller hur?” säger Barron när vi går nerför gatan med huvudena sänkta mot vinden. ”Om vi kom på din flickvän med någonting brottsligt skulle Yulikova säkert ge oss någon sorts bonus, för att vi är så begåvade elever.” ”Fast det kommer inte att hända”, säger jag. ”Jag trodde du ville att vi skulle tillhöra den goda sidan.” Han flinar, lite för brett. Han gillar att reta mig och det blir bara värre när jag reagerar, ändå kan jag inte låta bli. ”Inte om det betyder att vi gör henne illa”, säger jag med så varnande tonfall jag kan. ”Aldrig henne.” ”Uppfattat. Illa, dåligt. Men hur ursäktar du då att vi skuggar henne och hennes vänner, lillebror?”

Det svarta hjärtat.indd 12

2013-06-12 10:12

”Jag ursäktar det inte”, säger jag. ”Jag bara gör det.” Att skugga – stalka – någon är inte lätt. Man försöker låta bli att stirra för mycket på deras bakhuvuden, håller avståndet och låtsas att man bara är en bland alla andra som fryser häcken av sig i slutet av oktober på en gata i Queens. Framför allt försöker man låta bli att se ut som en otillräckligt utbildad, blivande FBI-agent. ”Sluta oroa dig”, säger Barron och släntrar fram bredvid mig. ”Om den här killen upptäcker oss, blir han säkert bara smickrad. Han kommer att tro att han är på väg uppåt i världen om han har väckt myndigheternas intresse.” Barron är bättre på att spela nonchalant än jag är. Det borde han väl vara. Han har ingenting att förlora om vi blir ertappade. Lila kan inte hata honom mer än hon redan gör. Dessutom tränar han antagligen på det här hela dagarna, medan jag är på Wallingford och pluggar för att komma in på den sortens college jag aldrig kommer att gå på. Det retar mig fortfarande. Vi har tävlat om allt möjligt sedan jag var liten. Oftast har jag förlorat. Vi två var yngst, och när Philip försvann med sina vänner på helgerna tvingades Barron och jag uträtta diverse ärenden åt pappa, eller lära oss saker han tyckte att vi borde kunna. Två ungar är det perfekta ficktjuvsteamet, kunde han säga. En som knycker, en som distraherar eller tar emot. Vi övade genom att först lista ut var pappa hade sin plånbok, genom att spana efter en utbuktning i någon bakficka eller se om ena sidan av hans rock såg tyngre ut än den andra. Sedan försökte vi norpa den utan att han märkte det. Jag var ganska bra. Barron var bättre.

Det svarta hjärtat.indd 13

2013-06-12 10:12

Sedan övade vi distraktion. Gråta. Fråga om vägen. Ge offret ett mynt och säga att han eller hon hade tappat det. Det är som att trolla på en scen, sa pappa. Ni måste få mig att titta åt ett annat håll, så att jag inte märker vad som pågår rakt framför näsan på mig. När pappa inte kände för att avvärja våra klumpiga ficktjuvsförsök tog han med oss till ladan för att visa sin samling. Han hade en gammal verktygslåda i metall med lås på alla sidor, så vi var tvungna att få upp sju olika lås för att kunna öppna den. Varken Barron eller jag lyckades en enda gång. När vi väl lyckats lära oss att öppna lås med en dyrk, fick vi lära oss att lirka upp dem med en hårnål, sedan med en galge och slutligen med en pinne eller något annat vi kunde hitta. Jag hoppades att jag skulle visa mig vara en naturbegåvning när det gällde att dyrka upp lås, för på den tiden var jag ganska säker på att jag inte var en berörare, och jag kände mig redan som en outsider i familjen. Om det bara fanns någonting jag var bättre än de andra på, trodde jag att det skulle gottgöra för allt annat. Det suger att vara yngst. Om ni tar er in i den supersäkra lådan, smiter vi in på vilken biofilm ni vill, brukade pappa säga. Eller: Jag har lagt godis i den. Eller: Om ni verkligen vill ha det där videospelet, behöver ni bara öppna lådan så fixar jag det åt er. Men det spelade ingen roll vad han lovade. Det enda som spelade någon roll var att jag aldrig lyckades få upp mer än tre lås. Barron klarade fem. Och nu håller vi på att lära oss nya grejer igen. Jag kan inte låta bli att känna mig lite tävlingslysten, och lite besviken eftersom jag redan ligger så långt efter. Yulikova tror trots allt att

Det svarta hjärtat.indd 14

2013-06-12 10:12

Barron har en lovande framtid inom FBI. Det sa hon till mig. Jag sa till henne att sociopater är skoningslöst charmerande. Hon trodde nog att jag skämtade. ”Vad får ni mer lära er på agentskolan?” frågar jag. Det borde inte reta mig att han passar så bra in där. Än sen om han fejkar? Kul för honom. Det som retar mig är nog att han fejkar bättre än jag. Han himlar med ögonen. ”Inte mycket. Självklara grejer, som att få folk att lita på en genom att spegla deras kroppsspråk. Du vet, göra precis vad den andra personen gör.” Han skrattar. ”Ärligt talat, att jobba under täckmantel är precis som att vara en svindlare. Samma teknik. Identifiera offret. Vinn förtroende. Sätt in stöten.” Spegla kroppsspråk. När ditt offer dricker ur sitt vattenglas, gör du det också. När han ler, gör du det också. Om du gör det diskret, inte läskigt, så är det en bra teknik. Mamma lärde mig det där när jag var tio. Cassel, sa hon, vill du lära dig att bli den charmigaste killen folk någonsin har träffat? Påminn dem om den de gillar mest. Ingen gillar någon annan mer än de gillar sig själva. ”Fast nu tillhör du ju den goda sidan”, säger jag och skrattar. Han skrattar också, som om jag just har dragit ett roligt skämt. Men nu när jag har börjat tänka på mamma, kan jag inte låta bli att oroa mig för henne. Hon har varit försvunnen sedan hon blev ertappad med att använda sin förmåga – hon är känsloberörare – för att manipulera guvernör Patton, en snubbe som alltid har hatat berörare och som nu dyker upp i nyhetssändningarna varenda kväll med en bultande ven i pannan och krä-

Det svarta hjärtat.indd 15

2013-06-12 10:12

ver att hon straffas. Jag hoppas att hon fortsätter gömma sig. Jag önskar bara att jag visste var. ”Barron”, säger jag och är på väg att inleda ett samtal vi redan har haft miljoner gånger, det där vi försäkrar varandra om att hon har det bra och kommer att höra av sig snart. ”Tror du att …” Längre fram går killen med flätorna in på en biljardhall. ”In här”, säger Barron och nickar mot ett kafé på andra sidan gatan. Vi slinker in, och jag är tacksam för värmen. Barron beställer två koppar kaffe innan vi ställer oss vid fönstret och väntar. ”När tänker du komma över det här med Lila?” frågar han, bryter tystnaden och får mig att önska att jag hade gjort det i stället, så att jag kunde ha valt ett annat samtalsämne. Vilket som helst. ”Det är som en sjukdom för dig. Hur länge har du varit tänd på henne? Sedan du var elva, typ?” Jag säger ingenting. ”Det var egentligen därför du ville följa efter henne och hennes nya kumpan, eller hur? Du tycker inte att du förtjänar henne, men du hoppas att om hon gör något tillräckligt hemskt kanske ni förtjänar varandra ändå.” ”Det funkar inte så”, säger jag lågt. ”Kärlek funkar inte så.” Han fnyser. ”Säker på det?” Jag biter mig i tungan och sväljer alla syrliga kommentarer. Om han inte lyckas reta upp mig kanske han slutar, och då kanske jag kan distrahera honom. Vi står tysta i flera minuter, tills han suckar och säger: ”Uttråkad igen. Jag ska ringa det där samtalet.”

Det svarta hjärtat.indd 16

2013-06-12 10:12

”Tänk om han kommer ut, då?” säger jag irriterat. ”Hur ska jag kunna …” Han spärrar upp ögonen i spelad förfäran. ”Improvisera.” Det plingar till när han går ut genom dörren, och killen bakom disken ropar sitt inövade: ”Tack-för-besöket-och-välkommen-tillbaka.” Ute på trottoaren framför kaféet flirtar Barron som en galning i telefonen medan han går fram och tillbaka och droppar namn på franska restauranger som om han äter vid dukade bord varenda kväll. Han har mobilen fastklämd mellan axeln och kinden, och han ler som om han faktiskt själv köper det romantiska tramset han försöker sälja. Jag tycker synd om tjejen, vem hon än är, men jag blir på gott humör. När han har avslutat samtalet kommer jag aldrig att sluta driva med honom. Jag skulle inte kunna låta bli även om jag bet mig i tungan. Jag skulle behöva bita av mig hela ansiktet. Barron ser att jag flinar mot honom genom fönstret, vänder ryggen åt mig och går till en stängd pantbank ett halvt kvarter längre bort. Jag var noga med att höja på ögonbrynen så länge han tittade åt mitt håll. Eftersom det inte finns mycket annat att göra, väntar jag. Jag dricker mer kaffe. Jag spelar ett spel i mobilen som går ut på att skjuta ner pixlade zombier. Trots att jag har väntat, är jag ändå oförberedd när killen med flätorna kommer ut från biljardhallen. Han har en annan man med sig, en lång snubbe med insjunkna kinder och flottigt hår. Killen tänder en cigarett bakom en kupad handflata och lutar sig mot väggen. Det här är ett av de tillfällen när lite mer träning kunde ha kommit till nytta. Det vore förstås klantigt

Det svarta hjärtat.indd 17

2013-06-12 10:12

att springa ut från kaféet och vinka till Barron, men jag vet inte vad jag ska göra om killen börjar gå igen. Jag får ingen kontakt med min bror. Improvisera, sa han. Jag släntrar ut från kaféet så nonchalant jag kan. Killen kanske bara har gått ut för att ta ett bloss. Barron kanske ser mig och kommer tillbaka. Det finns en busshållplats precis utanför kaféet. Jag sätter mig på bänken och försöker ta en närmare titt på killen. Det här är inget riktigt uppdrag, påminner jag mig. Det spelar ingen roll om han kommer undan. Det finns antagligen ingenting att upptäcka i alla fall. Vad han än gör för Lila, finns det ingen anledning att tro att han gör det just nu. Det är då jag lägger märke till hur killen gestikulerar vitt och brett med handen som håller i cigaretten. Avledning, en klassisk manöver för magiker och svindlare. Titta här, säger ena handen. Och han måste skämta samtidigt, för mannen skrattar. Men jag ser att killen lirkar av sig handsken på den andra handen. Jag far upp från bänken, men det är för sent. Jag ser en skymt av en naken handled och en tumme. Jag börjar gå mot dem utan att tänka mig för – korsar gatan och hör knappt de tjutande bromsarna från en bil förrän jag redan har passerat den. Folk vänder sig mot mig, men ingen tittar på killen. Till och med idioten från biljardhallen tittar åt mitt håll. ”Spring!” skriker jag. Mannen med de insjunkna kinderna tittar fortfarande på mig när killen lägger handen om hans strupe.

Det svarta hjärtat.indd 18

2013-06-12 10:12

Jag griper efter killens axel, men är för sen igen. Mannen, vem han än var, faller ihop som en säck mjöl. Killen vänder sig mot mig med nakna fingrar som sträcker sig efter hud. Jag griper tag i hans handled och vrider om hans arm så hårt jag kan. Han stönar högt och slår till mig i ansiktet med sin behandskade hand. Jag stapplar baklänges. Ett kort ögonblick stirrar vi bara på varandra. Nu ser jag hans ansikte på nära håll för första gången, och till min förvåning upptäcker jag att hans ögonbryn är noggrant noppade och formade till perfekta bågar. Ögonen under dem är stora och bruna. De smalnar när han granskar mig, och så vänder han sig om och springer. Jag jagar efter honom. Det sker automatiskt – instinktivt – och jag undrar vad jag tror att jag håller på med när jag rusar fram på trottoaren. Jag kastar en blick mot Barron, men han står bortvänd och böjd över telefonen, så allt jag ser är hans ryggtavla. Typiskt. Killen är snabb, men jag har tränat löpning de senaste tre åren. Jag håller ett jämnt tempo och låter honom få ett försprång i början, för jag vet att jag kommer ikapp när han börjar bli andfådd. Vi springer kvarter efter kvarter, och jag kommer närmare och närmare. Det är väl det här jag ska göra när jag blir FBI-agent? Jaga skurkar. Men det är inte därför jag jagar honom nu. Det känns som om jag jagar min egen skugga. Det känns som om jag inte kan sluta. Han kastar en blick över axeln och märker tydligen att jag

Det svarta hjärtat.indd 19

2013-06-12 10:12

tar in på honom, för han byter strategi och svänger tvärt in i en gränd. När jag rundar hörnet ser jag att han trevar efter någonting innanför munkjackan. Jag tar upp det första vapen jag hittar. En träplanka som ligger bredvid en hög med skräp. Jag svingar plankan och lyckas få in en träff i samma ögonblick som han får upp pistolen. Det svider till i musklerna och jag hör smällen när träet träffar metall. Pistolen flyger mot tegelväggen som om den vore en baseboll och jag spelade i World Series. Jag blir nog lika överraskad som han. Jag rör mig långsamt och håller upp plankan, som har spruckit så att en stor bit av toppen hänger löst och resten är flisigt och vasst, som ett spjut. Han följer mig vaksamt med blicken, med varenda muskel på helspänn. Han ser inte ut att vara mycket äldre än jag. Kanske är han till och med yngre. ”Vem fan är du?” När han talar ser jag några guldtänder som glimtar till i det försvinnande solljuset. Tre i underkäken, en i överkäken. Han andas tungt. Det gör vi båda två. Jag böjer mig ner och tar upp pistolen med en darrande hand. Jag osäkrar den med ena tummen och släpper plankan. Jag har ingen aning om vem jag är just nu. ”Varför?” säger jag mellan andetagen. ”Varför betalade hon dig för att döda honom?” ”Vänta lite nu”, säger han och håller upp båda händerna, den behandskade och den nakna, i en kapitulerande gest. Trots det verkar han mer häpen än rädd. ”Om han var din vän …” ”Han var inte min vän.” Killen sänker långsamt händerna tills de hänger vid sidorna,

Det svarta hjärtat.indd 20

2013-06-12 10:12

som om han har fattat ett beslut angående mig. Kanske att jag inte är polis. Kanske att han vågar slappna av. ”Jag frågar aldrig varför någon vill någonting. Jag vet inte, okej? Det var bara ett jobb.” Jag nickar. ”Visa mig din hals.” ”Inga märken.” Han drar ner munkjackan, och där finns inga ärr. ”Jag frilansar. Jag är för snygg för den där skiten. Ingen sätter koppel på Gage.” ”Okej”, säger jag. ”Den där tjejen – om du känner henne, vet du hur hon är.” Han sticker in fingrarna i munnen och drar ut en lös tand – en riktig tand – som är svart av förruttnelse. Den ligger som en ful liten pärla i hans handflata. Sedan flinar han. ”Tur att mord är så välbetalt. Guld är dyrt.” Jag försöker dölja min förvåning. En dödsberörare som bara förlorar en tand för varje mord är en väldigt farlig kille. Alla beröringar – kroppsberöringar, turberöringar, minnesberöringar, känsloberöringar, drömberöringar, dödsberöringar, till och med transformationsberöringar – orsakar någon sorts motstöt. Alla beröringar berör beröraren, som min morfar brukar säga. Motstötarna kan vara förlamande, till och med dödliga. Dödsberöringar får en del av berörarens kropp att ruttna – allt från en lunga till ett finger. Eller, tydligen, någonting så obetydligt som en tand. ”Varför behöver en dödsberörare en pistol, förresten?” frågar jag. ”Den där har stort affektionsvärde för mig. Den var min mormors.” Gage harklar sig. ”Okej, vi vet båda två att du inte tänker skjuta mig. Då skulle du redan ha gjort det. Så kan vi bara …”

Det svarta hjärtat.indd 21

2013-06-12 10:12

”Vågar du verkligen ta den risken?” frågar jag. ”Är du säker?” Det verkar göra honom lite nervös. ”Jag vet bara vad jag har hört”, säger han. ”Och inte av … henne. Hon sa aldrig någonting, mer än var jag kunde hitta honom. Men det ryktas att den där killen – Charlie West – klantade till ett jobb. Dödade en hel familj när han egentligen bara skulle göra ett enkelt inbrott. Ett fyllo och en fegis …” Min telefon börjar ringa. Jag tar upp den ur fickan med ena handen och sneglar på skärmen. Det är Barron, som måste ha upptäckt att jag har försvunnit. I samma ögonblick som jag tittar ner börjar Gage klättra uppför det höga nätstaketet. Jag följer honom med blicken och mitt synfält blir suddigt. Jag vet inte vem jag ser. Min morfar. Min bror. Mig själv. Vem som helst av oss kunde ha varit den där killen på flykt efter en stöt, vem som helst av oss kunde ha kämpat för att ta sig över det där staketet utan att bli skjuten i ryggen. Jag skriker inte åt honom att komma ner. Jag skjuter inget varningsskott eller gör något annat av allt det jag kunde göra – sådant en FBI-agent under utbildning borde göra när en mördare försöker fly. Jag låter honom vara. Men om han har tagit över rollen jag skulle ha haft, har jag ingen aning om hur jag ska kunna vara killen som står kvar i gränden. Den hederlige killen. Jag torkar av pistolen med min gröna skjorta och stoppar den innanför linningen på jeansen, vid korsryggen, där den döljs under jackan. Sedan går jag ut ur gränden och ringer Barron. När han kommer har han med sig ett gäng killar i kostym. Han tar tag i mina axlar. ”Vad fan håller du på med?” Han

Det svarta hjärtat.indd 22

2013-06-12 10:12

talar lågt, men låter uppriktigt skärrad. ”Jag hade ingen aning om vart du hade tagit vägen! Du svarade inte när jag ringde.” Förutom den där sista gången, hade jag inte ens hört signalerna. ”Jag improviserade”, säger jag självbelåtet. ”Och du skulle ha sett mig, om du inte hade varit så upptagen av att stöta på någon brud.” Att döma av hans ansiktsuttryck är det bara de andra personernas närvaro som hindrar honom från att strypa mig. ”De här killarna dök upp på mordplatsen direkt efter snuten”, säger han och ger mig en menande blick. Hur arg han än är, förstår jag vad han försöker förmedla. Jag ringde dem inte, säger hans ögon. Jag har inte sagt någonting om Lila än. Jag har inte förrått dig. Jag har inte förrått dig än. Agenterna skriver ner mitt vittnesmål. Jag säger att jag följde efter mördaren, men att han sprang ifrån mig och tog sig över staketet. Sedan vet jag inte vart han tog vägen. Jag såg honom inte särskilt bra, eftersom han hade huvan på sig. Nej, han sa ingenting. Nej, han hade inget vapen – inte mer än sina bara händer. Nej, jag borde inte ha följt efter honom. Ja, jag känner agent Yulikova. Ja, hon kommer att gå i god för mig. Det gör hon. De släpper mig utan att kroppsvisitera mig. Pistolen ligger kvar mot min korsrygg och skaver mot huden när Barron och jag går tillbaka till bilen. ”Vad hände egentligen?” frågar Barron. Jag skakar på huvudet. ”Vad tänker du göra då?” frågar han, som om han utmanar mig. Som om det ens är en fråga. ”Det var Lila som gav order om den där stöten.”

Det svarta hjärtat.indd 23

2013-06-12 10:12

”Ingenting”, säger jag. ”Vad tror du? Och du ska inte heller göra någonting.” Tjejer som hon, varnade morfar mig en gång, växer upp till kvinnor med ögon som kulhål och munnar av knivar. De är alltid rastlösa, alltid hungriga. De är farliga. De kommer att dricka dig som ett glas whisky. Att falla för dem är som att falla nerför en trappa. Vad ingen berättade, trots alla varningar, var att när man redan har fallit, när man vet hur ont det gör, ställer man sig ändå i kö för att göra det igen.

Det svarta hjärtat.indd 24

2013-06-12 10:12

Det svarta hj채rtat.indd 2

2013-06-12 10:12

”Holly Black är briljant. Den Röda Handsken är briljant.” Andréa i Boklandet ” … min favoritbok av Holly Black.” Boktycke

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15918-3

Black_Det svarta hjartat_ok.indd 1

2013-06-12 13:11