9789144108650 by Smakprov Media AB

LITTERATURENS

HISTORIA I

VARLDEN ¨

SJÄTTE UPPLAGAN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38023 ISBN 978-91-44-10865-0 Upplaga 6:1 © Författarna och Studentlitteratur 1990, 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning: Henrik Hast Printed by Interak, Poland 2015

Innehåll Förord till den sjätte upplagan 7 Förord till tidigare upplagor 9

Forntiden 11 Litteraturens ursprung. Skrift och tradering 11 Forntidens litterära kulturer 15 Forntidens epoker 17

Den äldsta litteraturens tid (ca 3000 f.Kr.–ca 500 f.Kr.) 18 Myter, böner, hymner 18 Den stora epiken 21 Lärodikt och vishetslitteratur 29 Egyptisk och israelitisk lyrik 31 Kinesisk lyrik 33 Grekisk lyrik: Jamb, elegi, sånglyrik 34 Grekisk körlyrik 40

Den klassiska litteraturens tid (ca 500 f.Kr.–ca 20 e.Kr.) 42 Skriftreligionernas texter 42 Filosoferna 47 Retoriken 52 Det klassiska grekiska dramat. Aischylos 53 Sofokles och Euripides 57 Komedin. Aristofanes 63 Historieskrivningen 64 Litteraturteori och kritik. Kanonbildning 66 Hellenismen. Lyrik och komedi 68 Romersk litteratur 72 Romersk komedi 73 Romersk poesi. Lärodikt och epik. Personlig lyrik 74 Roms tre stora klassiker 78 Romersk prosa under guldåldern 82 Kinesisk prosa och prosalyrik under Handynastin 84

Senantiken (ca 20–ca 500 e.Kr.) 85 Fabel och satir 85 Senantikens romerska epik och dramatik 87 Indiens klassiska epik och dramatik 87 Romersk prosa: Filosofi, historieskrivning och biografi 89 Prosasatir och roman 92 Senantikens romerska och kinesiska lyrik 94 Den kristna diktningen 96

Medeltiden 99 Begreppet medeltiden. Periodindelning 99 Arvet från antiken 101 Tre gränsgestalter. Allegorin 102 Nytt samhälle, nya världsbilder 103

Den tidiga medeltiden (ca 500–ca 1050) 105 Den forngermanska poesin 106 Kristen diktning 111 Lyrisk blomstring i Kina och Japan 111

Högmedeltiden (ca 1050–ca 1250) 113 Hjälteeposet i väst och öst 114 Hövisk litteratur i väst och öst 116 Hövisk epik. Japan, Persien, Västeuropa 117 Hövisk lyrik i Japan, Indien, Persien och Al-Andalus. Provensalsk trubadurdikt och tysk Minnesang 122 Kärlekens teori – Romanen om rosen 125 Abélard och Héloïse 127 Latinsk poesi. Vagantlyrik 127 Borgerlig litteratur 127 Den religiösa litteraturen. Mystik i väst och öst 129 Saga och novell i öst och väst. Historieskrivningen 130

Inne h ål l • 3

Senmedeltiden (ca 1250–ca 1450) 134 Dante 136 Petrarca och Boccaccio 139 Historieskrivning och reseskildring. Religiös litteratur 141 Lyriken i Frankrike. Villon 142 Engelsk poesi. Chaucer 144 Det senmedeltida dramat i Europa, Kina och Japan 145

Renässansen och humanismen 149 ”Upptäckten av världen och människan” 149 Från borgerlig republik till furstehov. Renässansens kulturmiljöer 152 Humanismen och reformationen 155 Renässansens världsbilder och värderingar 156 Litteraturteoriernas tid 159 Utanför Europa 161 Riddarepos och nationalepos 161 Profan lyrik 165 Herdediktningen 170 Andlig lyrik 172 Prosan: Staten och individen 173 Novellen 176 Romanen 177 Dramat i Italien och Spanien 184 Det engelska dramat 186

Manierismen och barocken 195 Kriser och krismedvetande 195 En ny diktsyn: att väcka häpnad 198 Barockproblemet och frågan om manierismen 200 Dramat 201 Kristen och profan epik 205 Lyriken i Sydeuropa 208 Kavaljerspoeter och metafysiker i England 211 Barocklyrik i Holland och Tyskland 213 Prosan: satir, reflektion, predikan 215 Romanen. Herderoman och komisk-satirisk roman 216 Mystik och pansofi 218 Preciositeten och den tidiga feminismen 219

4 • Inne h ål l

Klassicismen och upplysningen 223 Människans myndighetsförklaring 223 Absolutismens århundrade 223 Upplysningen och vetenskapens triumf 225 Klassicismen 227 De antika och de moderna 229 Klassicismens genrer 230 Den nya offentligheten. Pressen 231 Den franskklassiska litteraturen under Ludvig XIV 233 Dramat i olika länder 238 Epos och eposparodi 241 Lärodikt och fabel 242 Satir på vers och prosa 243 Privatprosa. Brev, memoarer, biografier 244 Romanen 245 Talekonst och historieskrivning 252 Den naturbeskrivande dikten 252 Rokokon 253 Det sublima. Det pindariska odet 255 Utanför Europa 255

Förromantiken och nyklassicismen 257 Borgerlighetens frammarsch och den nya individualismen 257 Irrationalism, känslokult och fantasidyrkan 259 Originalitetstro och genidyrkan 261 Poesin – mänsklighetens modersmål. Upptäckten av ”folkpoesin” 261 Nyklassicismen 263 Mot en expressiv litteratursyn 265 Romanen 266 Borgerligt sentimentalt drama och Sturm und Drang-drama 274 Den engelska förromantiska lyriken 276 Självbiografier 279 Goethes väg från Sturm und Drang till klassicism 281 Goethe och Schiller i samarbete 285 Goethes ålderdomsdiktning 287

Romantiken 291 Politik och filosofi 291 Engelsk romantik: Wordsworth och Coleridge 295 Lord Byron och romantikens byronism 299 Shelley och Keats 302 Jenaromantiken: roman och saga 306 Heidelbergromantiken: folkpoesi och lyrik 310 Kleists dramer och berättelser. E.T.A. Hoffmann 312 Romantiken i Frankrike 316 Leopardi 319 Pusjkin och den slaviska romantiken 321 Den ”orientaliska renässansen” 323 Berättarkonst från romantik till realism: den historiska romanen 326 Exotiska berättelser 329 Skräckromantik och fantastik 331

Från realism till naturalism 339 Den industriella expansionen och de politiska strömningarna 339 Samhället i litteraturen 343 Jane Austen, systrarna Brontë och den psykologiska samhällsromanen 346 Dickens och andra samhällsskildrare 353 Fransk realism: Stendhal, Balzac, Flaubert 360 Rysk romankonst: Dostojevskij, Tolstoj, Turgenjev 369 Realistisk natur- och folklivsskildring 382 Lyrik vid mitten av 1800-talet 388 Heine och den tyskspråkiga lyriken 388 Engelskspråkig poesi: lyrisk retorik och versberättelser 391 Baudelaire och andra föregångare till symbolism och modernism 399 Walt Whitman sjunger om Amerika 405 Rysk poesi 409 Dramatik vid mitten av 1800-talet 410 Teater och dramatik i Frankrike 411 Teater och dramatik i England och USA 415 Tyskspråkig dramatik 415 Ostrovskij och den ryska teatern 419 Den unge Ibsen 420

Mellan naturalism och symbolism. Vid modernismens rötter 423 Naturalismen i Frankrike 428 Tysk naturalism 433 Skandinavisk naturalism 436 Rysk samhällsskildring. Tjechov, Gorkij 441 Anglosaxisk naturalism 444 Förnyare av romankonsten: James, Conrad 452 Från exotism till imperialism 457 Från dekadens till nationalism och naturromantik 461 Symbolismen i Frankrike. Rimbaud, Verlaine, Mallarmé 465 De belgiska symbolisterna 473 Tyskspråkig symbolism och förexpressionism 474 Rysk symbolism 481 Modernism i Latinamerika och Spanien 482 Yeats och den irländska renässansen 484 Teaterestetik vid sekelskiftet 487

Från världskrig till världskrig: Modernistiska rörelser och idédiktning 489 Krigen och ideologierna 489 De modernistiska rörelserna 494 Italiensk futurism 495 Fransk 1910-talsmodernism 496 Rysk futurism 500 Anglosaxisk imagism 506 Tysk expressionism 512 Dadaismen 515 Fransk surrealism 517 Den moderna amerikanska poesin 521 Latinamerikansk lyrik 526 Poetisk renässans i Medelhavsländerna 529 Trettiotalslyrik: Tyskland och England 535 Romankonstens förnyelse: Proust, Gide, Céline 537 Romankonstens förnyelse: Joyce, Woolf, Barnes 542 Romankonstens förnyelse: Mann, Kafka, Döblin, Musil, Broch 547 Romankonstens förnyelse: Belyj, Svevo 555 Romankonstens förnyelse: Hemingway, Dos Passos, Faulkner 556 Från unanimism till existentialism 563

Inne h ål l • 5

Civilisationskritik, primitivism och eroticism 565 Sovjetrysk samhällsrealism 570 Samhällsskildrande litteratur 574 Populärlitteraturens expansion 577 Mellankrigstidens nyskapande dramatik 580

Efterkrigstid, globalisering och postmodernism 589 Från kallt krig till murens fall 589 Globaliseringen och den postkoloniala erfarenheten 590 Informationssamhälle, populärkultur och postmodernism 591

Europeisk prosa 1945–2015 594 Den franska existentialismen 594 Samuel Beckett. Det absurda dramat 598 Fransk prosa från nouveau roman till i dag 602 Tysk prosa från Gruppe 47 till i dag 612 Den östeuropeiska efterkrigsprosan 623 Nedslag i sydeuropeisk prosa 631 Nedslag i nordeuropeisk prosa 636 Den engelska efterkrigsprosan 641

Amerikansk prosa 1945–2015 651 Den nordamerikanska efterkrigsprosan 651 Nordamerikanska postmodernismer 659 Den nordamerikanska prosan i Kanada 667 Den latinamerikanska romanen 670 Nya vägar i den latinamerikanska prosan 677 Den västindiska litteraturen 681

6 • Inne h ål l

Afrikas litteraturer 686 Västafrikansk litteratur 686 Centralafrikansk litteratur 691 Södra Afrikas litteratur 692 Östra Afrikas litteratur 695 Nordafrikas franskspråkiga litteratur 697 Nordafrikas arabiska litteratur 699

Asiens litteraturer 701 Sydvästasiens arabiska litteratur 701 Den Israeliska litteraturen 704 Den turkiska litteraturen 705 Indiens litteraturer 706 Östasiatisk litteratur. Kina, Korea, Japan 708

Australiens och Nya Zeelands litteraturer 718 Australiens litteratur 718 Nya Zeelands litteratur 721

Dramatik, lyrik och populärlitteratur i Europa och Amerika 1945–2015 722 Europeisk och amerikansk dramatik 1945–2015 722 Europeisk och amerikansk lyrik 1945–2015 734 Populärmusikens lyriska uttryck 1945–2015 750 Populärfiktionen och det nya medieklimatet 1945–2015 762

Verkregister 769 Namnregister 809

Förord till den sjätte upplagan

Litteraturens historia i världen gavs ut första gången 1990. Bernt Olsson och Ingemar Algulin gjorde med detta verk en stor insats för litteratur undervisningen och boken har sedan dess tillkomst ingått i litteraturvetenskapliga kurser på universitet och högskolor i Sverige. När nu en sjätte, reviderad upplaga föreligger har bearbetningen gjorts med respekt för det redan skrivna. Detta är inte en ny bok, men en omarbetad och utökad upplaga med en framskrivning av historien in på 2000-talet. Bearbetningen har gjorts av fil. dr Johan Sahlin, som också är författare av bokens nyskrivna partier. Manuskriptet har lästs av professor Roland Lysell och universitetslektor

Karin Nykvist, som båda lämnat många värdefulla och konstruktiva synpunkter. Utseendemässigt har denna upplaga genomgått en förändring. Med en modernare layout hoppas vi att verket har blivit än mer läsbart och användarvänligt. Bildmaterialet har förnyats och utökats. För bildframtagning har Viktor Englund och Johan Sahlin svarat, medan Maria Berggren har språkgranskat och bearbetat texten. Registret är gjort av Malin Persson. Ett stort tack till alla medverkande. Lund i juni 2015 Studentlitteratur

För or d t il l de n s jät t e u ppl agan • 7

Medeltiden

Begreppet medeltiden. Periodindelning Med medeltiden avser man i den allmänna historien den period om nära tusen år från ca 500 till ca 1400. Ur litteraturhistorisk aspekt vore för Europas vidkommande andra gränsår lämpligare. Kristendomens spridning utgjorde den mest genomgripande förändringen i Medelhavsområdet under senantiken och år 380 upphöjdes kristendomen till statsreligion i det romerska riket. Kristendomen innebar en omvärdering av den klassiska grekiska och romerska litteraturen, och delvis ett förkastande av den. En ny litteratur, med nytt innehåll och till en del också nya former, växte fram. Åren kring 650 utgör en annan tänkbar gräns som kan motiveras av islams framväxt och snabba utbredning över det östra Medelhavsområdet under 600-talet. Även gränsen framåt kan diskuteras. Renäs sansen visade sig i Italien ganska tydligt redan under 1300-talet. Petrarca och Boccaccio betraktas, med goda skäl, av många som renässansens första stora författare. I övriga västeuropeiska länder gick utvecklingen emellertid betydligt långsammare, varför en gräns kring år 1450 ter sig mer adekvat. I synnerhet för östra Europa framstår

KÄRLEKSDIKTENS BILDSPRÅK Tapet från ca 1400 (Musée de Cluny, Paris). Trubadurernas kärleksdikter är rika på metaforer. En del har de övertagit från antik kärlekspoesi, andra har de hämtat från sin egen feodala tid. Åtskilliga av dessa bilder

gränsen som passande – 1453 föll Konstantinopel för turkarna, och därmed brukar den bysantinska kulturen betraktas som avslutad. Begreppet medeltiden skapades av renässansmänniskor, som ville få antikens kultur att leva på nytt och som ringaktade den tid som låg mellan antiken och dem själva. Denna uppfattning om den ”mörka” medeltiden övertogs och förstärktes av upplysningen, som i den såg en tid av vidskepelse och okunnighet. Romantikens idealiserade bild av medeltiden med djup katolsk fromhet och ridderliga dygder var å andra sidan inte mindre tendentiös. I vår tid har bilden kommit att nyanseras, i synnerhet i forskningen kring folkets liv och villkor. Okunnigheten var inte så stor som man trott; läs- och skrivkunnigheten spreds under högmedeltiden. Feodalismen var visserligen det härskande sociala systemet, men som sådant inte helt okomplicerat: sällsamt nog var själve kungen av Frankrike länge vasall till en av sina vasaller. Kyrkans makt var inte heller så kompakt som man tidigare har menat. Går man utanför Europa kan medeltiden som epok ifrågasättas. Minst svårigheter erbjuder dock den muslimska världen. Med Muhammed uppstod en ny religion samt en ny epok vars tideräkning

har sedan följt kärleksdikten tiderna igenom och bleknat betydligt. En sådan metafor är bortgivandet av hjärtat. På denna tapet är bilden helt konkret: en riddare räcker en dam sitt hjärta.

M e de lt ide n • 99

MEDELTIDA BOKKONST Anfang i S:t Benigne-bibeln från ca 1140 (Bibliothèque Municipale, Dijon). Präntandet av handskrifter utvecklades under medeltiden till stor och skön konst i klostren. Åtskilliga böcker illustrerades med målningar i starka färger, men även texten utbroderades. Särskilt anfangerna, begynnelsebokstäverna i nya kapitel, kunde ges en fantastisk utformning där bokstavens ursprungliga form lätt gick förlorad. Från keltisk och skandinavisk ornamentik övertog man sättet att omge motivet med invecklade slingor och att foga in stiliserade bilder av djur. Man kunde också lyfta in någon scen från boken i utförandet av anfangen, som i denna bibel, där man kan urskilja motivet Mose inför Farao.

utgår från Muhammeds flykt till Medina (år 622 enligt västerländsk tideräkning). Med erövringen av Konstantinopel 1453 kom turkarna att bli den starkaste staten i islam; den arabiska kulturens gamla centra, Damaskus och Kairo, låg nu i turk arnas händer, och Spanien gick definitivt förlorat till västeuropeiska kungadömen. I Indien skedde däremot inga avgörande för10 0 • M e de lt ide n

ändringar som motiverar epokgränser kring år 500 resp. 1450. Det viktigaste är kanske att Indien på 600-talet fick livliga kontakter västerut med Iran och det arabiska området. Men det ledde för litteraturens del mer till export än import. För Kinas del blev buddhismen en betydelsefull faktor i tankelivet. Såtillvida kan det vara meningsfullt att tala om en ny epok från denna tid. Tangdynastin (618–906) blev en politisk och kulturell storhetstid i Kina, och den kulturella blomstringen fortsatte under Sungdynastin (960–1297). Den mest avgörande händelsen i Kinas historia var mongolernas erövring under 1200-talet. Något fullständigt brott med den gamla kulturen ledde erövringen dock inte till: de nya herrarna tillägnade sig snart kinesisk kultur. Inget finns heller som motiverar en epokgräns kring år 1400 eller 1450. När man talar om medeltid i kinesisk litteraturhistoria följer man en europeisk konvention. De tusen år medeltiden omfattar brukar indelas i kortare perioder, vanligen tre: tidig medeltid, högmedeltid och senmedeltid. Gränsdragningen varierar, men det finns skäl för att låta gränserna gå vid åren 1050 respektive 1250. Kring år 1050 var feodalismen fullt utbildad i de mest avancerade delarna av Europa och en hovkultur hade etablerats. Frankrike var under tiden 1050–1250 kulturens centrum i Europa, filosofin uppnådde en höjdpunkt vid denna tid och de synnerligen livaktiga litterära genrerna romans bretons och trubadurdikt växte fram och spreds ut över Frankrikes gränser till hela Västeuropa. Vid mitten av 1200-talet mattades den litterära verksamheten av i Frankrike, medan ett betydande litterärt liv utvecklades i Italien. Medeltiden identifieras ofta som feodalismens tid. Sant är att feodalismen, sedan den omkring år 1000 blivit fullt utvecklad, i hög grad satte sin prägel på kulturverksamheten. Hoven var viktiga kulturmiljöer. Men hela tiden fanns också kyrkan som en mycket viktig faktor för det kulturella skapandet. Efter hand växte dessutom, främst i de större städerna, en borgerlighet fram med egen kultur och egna värderingar. Man bör emellertid © Författarna och Studentlitteratur

ISLAM OCH ARVET FRÅN ANTIKEN Sokrates – Sughrat – i samtal, illustration i ett seldjukiskt 1200-talsmanuskript (Topkapipalatsets bibliotek, Istanbul). Under medeltiden var intresset stort för det grekiska tänkandet i den islamska kultursfären, ibland större än i den västerländska. I synnerhet medicin och filosofi traderades och kommenterades. Avicenna (Ibn Sina, 980–1037) spred kunskapen om grekisk medicin i stora verk och utvecklade filosofin i vetenskapsteori och logik. Averroes (Ibn Rushd, 1126–1198) studerade Aristoteles filosofi och genom omfattande kommentarverk förde han vidare det i Europa delvis bortglömda aristoteliska tänkandet.

vara försiktig med att tala om dessa olika kulturmiljöer med sina respektive ”kretslopp” som skilda storheter. Medeltiden igenom var det främst de teologiskt utbildade som var skrivkunniga och uppträdde som författare. Man skulle kunna tro att en genre som fabliaun, vars berättelser utspelas i borgerlig miljö och speglar borgerliga värderingar, också skrivits för borgare, men det är sannolikt att den i första hand tjänade att roa vid hoven; fabliaun kan knappast riktigt förstås utan kännedom om den höviska diktningen och dess kärlekssyn.

Arvet från antiken

Det västromerska riket gick under 476, det östromerska 1453, men den antika kulturen gick inte helt förlorad. Nya kulturer kom att förvalta arvet från antiken och något schematiskt kan man tala om tre arvtagare. En är Västeuropa, som framför allt förde arvet från den latintalande västra delen av det romerska riket vidare. Augustinus utvecklade i sin bok om Gudsstaten idén om den kristna kyrkan som det nya, sanna Rom, en idé som genomgående präglade medeltiden. Påven i Rom kom att betrakta sig som det romerska kejsardömets vårdare – det var påven som år 800 © Författarna och Studentlitteratur

krönte Karl den store till kejsare och därmed återupprättade det förfallna kejsardömet. Kyrkans språk kom hela medeltiden igenom att vara latin, och även för diktningen kom latinet att användas i stor utsträckning, också inom de områden (de germanska, keltiska och slaviska), där man inte talade latinska dialekter. Först efter flera hundra år kom de ur latinet framväxande folkspråken att användas som litteraturspråk. I den östra delen av det romerska riket var banden fastare mellan den bysantinska kulturen och den klassiska grekiska kulturen. Det romerska rikets östra huvudstad, Konstantinopel, var medel tiden igenom säte för kejsaren av Bysans. Det offi ciella språket i östromerska riket var märkligt nog latin, men det litterära språket var grekiska, och i litteraturen höll man sig länge till den klassiska grekiskan. Liksom i Västeuropa kom kristen domen i det bysantinska riket att spridas till nya folk med andra språk. Men medan kyrkospråket i väst överallt förblev latin, fick slaverna tidigt sitt eget kyrkospråk, kyrkslaviska. Kulturen bestämdes dock av den grekisk-ortodoxa kyrkan. Islam var ytterligare en arvtagare till den antika kulturen. Genom snabba erövringar lade islam på 600-talet under sig hela den asiatiska M e de lt ide n • 101

och afrikanska delen av östra Medelhavsområdet, däribland Syrien och Egypten, som varit viktiga centra för bysantinsk kultur. Arabiska och persiska lärda kom att med hjälp av översättningar från grekiskan lära känna grekisk filosofi och naturvetenskap. Avicenna (Ibn Sina) skapade i början av 1000-talet en syntes av Platons och Aristoteles filosofi. Genom honom kom också kunskapen om antikens grekiska medicin att spridas till Västeuropa. Senare fick även Averroes (Ibn Rushd) stort inflytande. Genom omfattande kommentarer till Aristoteles verk, kommentarer som senare översattes till latinet, fick han en stor betydelse för utvecklingen av det medeltida tänkandet i Europa – inklusive tänkandet bortom skolastiken. Liksom det i Västeuropa växte fram en rad folkspråk ur latinet, folkspråk som först efter hand kom att användas som litteraturspråk, uppstod i Indien nya språk ur det indoeuropeiska sanskrit, de s.k. medelindiska språken, bland dem prakrit och pali, inte långt därefter även nyindiska språk som hindi och bengali. Men först omkring år 1000 började dessa hävda sig som litteraturspråk. Det var vid ungefär samma tid som franskan och provensalskan blev litteraturspråk i Västeuropa – och på samma sätt som latinet i Europa förblev sanskrit i Indien det religiösa språket. Ännu en parallell utgör det förhållandet att det i Indien under denna tid fanns språk av helt annan stam än de dominerande indoeuropeiska språken, främst tamilspråken i söder. Det skapades på dessa språk, liksom på de germanska i Europa, under medeltiden en rik litteratur. Den är dock svår att datera – ännu under medeltiden är den indiska kronologin osäker. Arvet från den klassiska sanskritlitteraturen levde vidare i hela den medeltida litteraturen i Indien. Först kontakten med islam och senare med Europa ändrade på det förhållandet. De politiska omvälvningarna till trots var den kulturella kontinuiteten i Kina stark. En förnyelse skedde vid medeltidens början genom buddhismens segertåg från 300-talet och framåt. Buddhismen kom att, i förening med taoismen, 102 • M e de lt ide n

i stor utsträckning sätta sin prägel på lyriken. Men konfucianismen, fientlig till buddhismen, sörjde för att banden med det förgångna bevarades. När landet efter långvarig splittring enades under den lysande Tangdynastin (618–906) blev konfucianismen något av statsreligion. Under medeltiden blev också en ny litteratur viktig, nämligen den japanska. Kinas expansion sträckte sig på 600-talet ända till Japan. Landet erövrades aldrig politiskt, men både språkligt och kulturellt satte den kinesiska kulturen sin prägel på den japanska. Fortfarande använder man i Japan kinesiska skrivtecken, trots att de egentligen inte motsvarar alla aspekter av det japanska språket. Det kinesiska inflytandet visade sig länge genom att kinesiska betraktades som ett finare språk än japanska och användes som litteraturspråk i förnämare genrer. Med den kinesiska kulturen följde också buddhismen, som vid den här tiden expanderade i Kina. Efter hand kom det dock att skapas en självständig japansk kultur med en rik litteratur.

Tre gränsgestalter. Allegorin Vid övergången från antiken till medeltiden i europeisk litteraturhistoria står tre författare, som kan kallas gränsgestalter, då de står på den antika bildningens grund men med sina tankar och sitt uttryckssätt samtidigt kommer att få stor betydelse för medeltiden. Martianus Capella (verksam under första hälften av 400-talet) skrev på latin en diger roman, De nuptiis Philologiae et Mercurii (Filologins bröllop med Mercurius), där själva formen, den genomförda allegorin, förebådar medeltiden. Men romanen med den underliga titeln lägger också grunden till medeltidens hela skolväsen och bildningssyn. Filologin får som brudgåva de sju fria konsterna, som visar sig i gestalt av kvinnor i olika ålder och utstyrsel: den åldriga Grammatiken, utrustad med kniv och fil för att med dem ta bort språkfelen, den ståtliga och vackert klädda Retoriken, vidare © Författarna och Studentlitteratur

Dialektiken, Aritmetiken, Geometrin, Musiken och Astronomin. De tre första konsterna kom under medeltiden att kallas trivium, de fyra sista quadrivium, och tillsammans blev de vad som lärdes ut i de medeltida skolorna. Prudentius (f. 348, d. någon tid efter 405) skildrar i sin stora dikt Psychomachia i allegorisk form olika makters kamp om människosjälen. Prudentius var, till skillnad från Capella, men i likhet med Boethius, kristen. Denna dikt, där abstrakta begrepp som Tro och Vantro, Kyskhet och Begär uppträder personifierade, blev mönster för medeltidslitteraturen, i vilken allegorin blev den helt dominerande framställningsformen. Den tredje gränsgestalten, Boethius, är unge fär hundra år yngre än Prudentius; han avrättades troligen år 524. Hans viktigaste bok, en blandning av prosa och poesi, är De consolatione Philosophiæ, Filosofins tröst, som han skrev då han väntade på avrättningen. Boethius hade vida och djupa kunskaper i hela den antika filosofin, som han med denna bok och andra skrifter kom att förmedla till medeltiden. Den genre han valde, moralfilosofisk tänkebok, hade odlats av Cicero och Seneca; Boethius uppvisar stora likheter med dessa båda. Däremot finner man, trots att Boethius var kristen, inte mycket av kristna tankar i boken. Liksom hos de båda andra författarna förekommer alle-

gori: Philosophia är en kvinna som undervisar och tröstar författaren. Dessa tre författare vittnar, var och en på sitt sätt, om att litteraturen höll på att ändra karaktär. Allegori hade förekommit tidigare och allegorisk texttolkning var, som vi vet, utbredd, men nu skrev man verk som alltigenom byggde på allegori, ofta komplicerad sådan. Den antika bildningssynen fördes vidare men på ett systematiserat och formaliserat sätt, där bland annat talsymboliken var viktig (trivium, tre, plus quadrivium, fyra, ger sju, det heliga talet). Den antika moralfilosofin hade satt själens hälsa i centrum: för medeltiden blev själens frälsning det viktiga, och allting uppfattades som inbegripet i en kamp om själen. Det antika arvet är mest framträdande hos Boethius, trots att han är den yngste av de tre förgrundsgestalterna. Han lästes flitigt under medeltiden, men det dröjde till 1500-talet och nystoicismen, innan det skapades egentliga motsvarigheter till hans bok.

Nytt samhälle, nya världsbilder Romarrikets undergång ledde till att den gamla stadskulturen i stor utsträckning gick under. I stället uppstod ett nytt samhälle med jordegendomen, villan, i centrum. Särskilt i de mer perifera delarna

FILOSOFINS TRÖST Boethius och Filosofin, illustration i handskrift från 900-talet (Bayerische Staatsbibliothek, München). Boethius Filosofins tröst blev en av medeltidens mest spridda böcker. På denna bild ser vi till höger, stående och vördnadsbjudande, Fru Philosophia med ljusets fackla i den ena handen och ett språkband i den andra. Hon upplyser Boethius, som tar emot lärdomarna och har pennan i handen för att skriva ner dem. Det är kännetecknande för medeltiden att abstrakta begrepp framställdes personifierade, ofta i kvinnlig gestalt. För att underlätta tolkningen försågs bilderna ofta med namnetiketter och språkband.

M e de lt ide n • 103

av det gamla romarriket växte jordegendomarna ut till storgods med arrendegårdar. De ständiga krigen gjorde ett effektivt försvar nödvändigt. Godsherren förlänade egendomar åt dem som med häst och rustning ställde upp för att försvara honom och godset. Det uppkom så ett system av herrar och vasaller, en feodalism (av medeltids latin feodum, ytterst av germanskt fé, fä, egendom). Feodalismen kom efter hand att omfatta hela samhället: överste länsherren var kungen, hertigar var vasaller under honom, adelsmän i sin tur vasaller under dessa osv. Samhället blev utpräglat hierarkiskt. Feodalväsendet hade både en materiell sida och en andlig. Materiellt betydde feodalväsendet att kungen och andra stormän gav bort jord till dem som gick i sin herres tjänst och ställde upp med häst och rustning till hans försvar. Den andliga betydelsen låg i kravet på trohet: vasallen var inte bara skyldig att stå till tjänst, han skulle också livet ut och under alla villkor vara trogen sin herre. Trohet blev ett nyckelbegrepp inom feodalväsendet. Kring furstarna kom vasallerna att bilda hov. Vid dessa gällde troheten inte bara länsherren utan också hans hustru och hela hans familj. Fullt utvecklad blev feodalismen först efter år 1000. Feodalismen kom att i olika avseenden sätta sin prägel på kulturen. Det var feodalherrarna som hade råd att betala för kulturen och det var de och deras damer som hade behov av kulturen för sin underhållning. Så blev adelsslotten kulturens centra. Men konstnärer och diktare blev också angelägna att tjäna sina herrar och gjorde det genom att låta sin konst spegla de feodala värderingarna. Feodalväsendet skapade inte medeltidens enda kulturmiljö i det kristna västerlandet. Kyrkan blev allt mäktigare, klostren blev betydelsefulla kulturcentrum och så småningom växte det också fram skolor kring biskopssätena och katedralerna. Kyrkan och klostren stödde och inspirerade till andlig diktning, men även världslig diktning kunde få sitt: det var i klostren man skrev av och därmed bevarade antikens litteratur. Borgerlig kultur saknades däremot länge under medel tiden. Först under senmedeltiden växte det på 10 4 • M e de lt ide n

nytt upp stora städer med rika borgare, som kunde stödja kulturen. Kristendomen förde med sig en radikalt annan världsbild än den hedniska antikens. Schematiskt kan sägas att den kristna medeltiden räknade med två världar, den materiella och den andliga. Den materiella var syndens värld som människan skulle göra sig fri från. Mycket ofta blev sexualiteten liktydig med det materiella, med de konsekvenser

KAMPEN OM MÄNNISKOSJÄLEN Kristus och djävulen i kamp om människans själ, illustration ur ett passionale från Prag, 1320. Livet sågs under medeltiden som en kamp mellan Gud och djävulen om människans själ. Avgörande var vem som vann kampen i människans dödsögonblick. Kampen framställdes ofta mycket åskådligt. Här ser vi överst Gud som med mild hand för människorna framåt mot saligheten och därunder djävulen som driver dem mot helvetets port. Människorna representeras av det första paret, Adam och Eva. De är bägge nakna, men när Gud ser dem skyler de sig med fikonlöv, ett tecken på deras blygsel över synden som nu trätt in i deras liv. När djävulen driver på dem har de bindel för ögonen: de vet inte vilken väg de går.

det fick för kvinnosynen. Idealet för kvinnan var att leva ett jungfruligt liv, alltså att i unga år gå i kloster och viga sitt liv åt Kristus. I den andliga världen fanns, antog man, goda och onda makter. All godhets ursprung och mål var Gud, och under honom stod änglar och andeväsen, hierarkiskt ordnade. På samma sätt såg man djävulen som de onda andarnas furste, som under sig hade andra djävlar och demoner – det hierarkiska systemet rådde såväl i andevärlden som i samhället. De goda och de onda antogs vidare vara inbegripna i en ständig kamp om människan. Karakteristisk för hela medeltiden var tron att dessa andliga väsens existens kunde visa sig på ett mycket kroppsligt sätt. De framställdes i bildkonst och litteratur som kroppsliga gestalter, de onda makterna som skrämmande groteska. Även inom islam fanns tron på onda demoner. Men dessa var mer oberäkneliga väsen, och någon systematisering liknande den i kristendomen förekom inte. På det islamska området utvecklades heller inte någon utpräglad feodalism. Den antika stadskulturen levde vidare, samtidigt som furstarna omgav sig med hov och gjorde dessa till centra för kulturen. Den islamska moralen var mer jordnära än den kristna och bestod främst i att lyda

kraven på bekännelsen till Allah och hans profet Muhammed, till bönen, fastan, pilgrimsfärden till Mecka och till allmosegivandet. Sexualiteten sågs inte som något ont, men det var mannens villkor som gällde. I Indien försvagades kungamakten efter Guptarikets fall (omkring år 530). Provins guvernörerna, maharajorna, blev mäktiga länsherrar, och ett feodalsystem med förtryck av bönderna utvecklades. Den stränga indelning av folket i klasser, som kallas kastsystemet, stabiliserades under medeltiden. Buddhismen, som inte hade någon plats för kastsystemet, gick under den tidiga medeltiden tillbaka, medan hinduismen, i vilken kastsystemet är centralt, stärkte sitt grepp. Istället spreds buddhismen till Sydostasien och till Kina och därifrån till Japan, i två varianter: mahayana, den stora vagnen, som gjorde Buddha till en gudom och gav upphov till en rik kult, och hinayana, den lilla vagnen, som höll fast vid den ursprungliga ateismen. Buddhismen var i princip asketisk: det gällde för människan att befria sig från begäret och gå in i Nirvana. Askesen drevs dock vanligen inte så långt. Klosterväsendet frodades, men klostren blev ofta stora gods med arrendatorer.

Den tidiga medeltiden (ca 500–ca 1050) Efter folkvandringarnas kaos stabiliserades läget i Europa långsamt. På det sönderfallande västromerska rikets områden uppstod olika germanriken: västgoternas välde i Spanien, frankernas i Frankrike och västra Tyskland, vandalernas i Nordafrika och på Medelhavsöarna, först öst goternas och senare langobardernas i Norditalien samt anglosaxarnas i England. Germanerna kristnades, och kyrkorna och klostren bevarade sambandet med den antika bildningen. De styrande hade i allmänhet mindre intresse för bildningen; © Författarna och Studentlitteratur

flera av germankungarna kunde inte ens läsa och skriva. De germanska erövrarna var i de flesta fall fåtaliga, och germanspråken kom inte att erövra Frankrike, Spanien och Italien, för att inte tala om Nordafrika, utan folkets latinska dialekter levde kvar och blev efter hand också härskarnas språk. Bara i mer perifera delar av romarriket, som England och Tyskland, kom germanspråken att segra. Germanerna ägde en egen skatt av myter och sägner, som på sina håll upptecknades. Störst intresse för den germanska litteraturen finner vi M e de lt ide n • 10 5

i England och på Island, men även på tysk mark levde stoffet kvar och gav så sent som vid 1200-talets början upphov till ett stort epos, Nibelungenlied. I andra delar av Västeuropa fortsatte latinet att vara litteraturens språk – det dröjde länge innan de folkspråk som uppkommit ur de latinska dialekterna började hävda sig som medium för litterärt skapande. Latinet var överallt kyrkans och därmed den andliga litteraturens språk, medan de germanska språken var förvaltningens och till stor del den profana diktningens språk. Denna regel har dock viktiga undantag: det har bevarats en hel del andlig litteratur på fornengelska och forntyska, även om mycket av denna också gått förlorad. Den tidiga medeltidens första århundraden kallas ibland ”de mörka århundradena”. Hur väl motiverad denna benämning är kan diskuteras, men vad litteraturen beträffar äger den viss giltighet. Det har inte bevarats mycket ny litteratur från Västeuropa under de tre hundra åren från år 500 till Karl den stores tid år 800. Under denna tid gick också mycket av den klassiska grekiska och romerska litteraturen förlorad. Det viktigaste nya är att germanerna nu får sina historieskrivare, som skriver på latin. Gregorius av Tours (538–598) skildrar på 500-talet de frankiska merovingernas bloddrypande historia, och Paulus Diaconus (d. 790-talet) återger på 700-talet langobardernas nästan lika blodiga. Av helt annat slag är engelsmannen Bedas engelska kyrkohistoria från början av 700-talet. Beda (672 eller 673–735), kallad ”den vördnadsvärde” (”the venerable”), skriver i en anda präglad av stor berättarglädje och fin humanitet. Andra kulturer var mer livaktiga. Under den tidiga medeltiden erövrade islam hela det östra Medelhavsområdet och Sydvästasien bort till Indien. Med islam fördes det arabiska språket ut till de erövrade områdena, vilkas ursprungliga språk till stor del gick under. Endast persiskan förmådde bjuda visst motstånd. Häpnadsväckande snabbt skapades det en rik litteratur inom det arabisk-persiska området. Århundradena närmast före och kring år 1000 är den arabiska litteraturens 106 • M e de lt ide n

klassiska tid. Även filosofin blomstrade, med persern Ibn Sina (Avicenna, 980–1037) som främsta namn. I iransk litteraturhistoria talar man om en persisk renässans på 800-talet. I Kina var den tidiga medeltiden den stora kulturexpansionens tid, då kinesiskt språk och kultur spreds över hela Östasien. Kinesisk litteratur nådde en höjdpunkt under Tangtiden (618–906). Impulserna från Kina bidrog till att också Japan uppnådde en kulturell blomstring under denna tid. Heianperioden (794– 1185), den tid Heian eller Kyoto var huvudstad, är den japanska litteraturens klassiska tid.

Den forngermanska poesin

Romerska författare, bland dem Tacitus, berättar om germanernas vilda sånger. Inga sånger från den tiden är dock bevarade. Uppteckningar av germansk poesi skedde först långt senare. Och de första texterna på germanskt språk är av annat slag. Äldst bland dem alla är en bibelöversättning. Genom folkvandringarna kom goterna i nära beröring med den grekisk-romerska världen och blev tidigt kristnade. Vid mitten av 300-talet översatte Wulfila (311–383) Bibeln till gotiska och skapade därmed ett ovärderligt instrument för kunskapen om de germanska språken under ett tidigt skede. De gamla hedniska myterna levde emellertid kvar hos germanerna och gav upphov till diktning. Från folkvandringstidens omstörtningar fortlevde en mängd sägner om de stora hjältarna: hunnerkungen Attila, Sigurd Fafnersbane, som enligt myten dödade den till en drake förvandlade Fafner men som sannolikt var identisk med en frankisk kung Sigbert på 500talet, den östgotiske kungen Teoderik den store, som kom att kallas Didrik av Bern (läs: Verona), och många andra. Med tiden fördunklades minnet av de historiska händelserna, episoder som var skilda åt av årtionden fördes samman och sagostoff inmängdes i det historiska stoffet. Inte bara stoffet var samgermanskt utan även formen. Den germanska versen bygger på allitterationen, som håller samman versraderna, och skiljer sig helt från © Författarna och Studentlitteratur

KORANEN – ISLAMS HELIGA SKRIFT Koranen, Sura 15 (Al-Hijr) ur ett 1100-talsmanuskript från Al-Andalus. Koranen (arab. al-Quran, ung. ”recitationen”) har som islams heliga skrift en särskild plats i den arabiska litteraturen. Enligt islamsk tradition innehåller den profeten Muhammeds (ca 571–632) uppenbarelser, givna till honom från gud genom ängeln Gabriel (Jibril). Koranen betraktas därmed som helig och oöversättbar. Under en period av askes i öknen utanför Mecka, ca 610, skall Muhammed ha fått den första uppenbarelsen och därefter har följande uppenbarelser nedtecknats fram till 622 – det år då Muhammed slog sig ner i Medina, då islam konsoliderades och då den muslimska

tider äkningen tog sin början. Först efter Muhammeds död, år 632, påbörjades emellertid arbetet med att samla de olika verserna i en volym, ett arbete som initierades av Muhammeds svärfar, kalif Abu Bakr 632 och som leddes av Zayd ibn Thabit, som enligt traditionen även tidigare fungerat som Muhammeds skrivare. Boken är uppbyggd av 114 kapitel, suror. Varje sura inleds med en formelartad inledning och är uppbyggda av kortare segment eller verser, aya. Surorna är inte kronologiskt ordnade, utan i storleksordning med den kortaste först och den längsta sist. Den första suran, ”al-Fatihah”, är en kort bön om sju verser som har en central plats i muslimskt vardagsliv då den förekommer i den dagliga bönen vid upprepade tillfällen. Stilistiskt kan koranen betecknas som rimprosa med lyriska kvaliteter. Innehållsligt anger den levnadsregler för det muslimska livet, men innehåller även legender och myter som vi delvis känner från andra källor. Tillsammans med den gammaltestamentliga litteraturen delar Koranen gestalter som Abraham (Ibrahim), Josef (Yusuf), Moses (Musa), David (Dawud), Salomo (Sulayman) och Job (Ayyub). I betydligt mindre utsträckning finns stoff från Nya Testamentet, även om vi i Koranen också återfinner gestalter som Jesus (Isa) och Maria (Maryam). Inflytandet kommer emellertid från flera kulturer och språkområden och det som mer än något annat präglat Koranen är den arabiska beduinkulturen. För det arabiska språket och den arabiska litteraturen har Koranen också haft en praktisk betydelse: det var först under den period då Koranen spreds i den arabiska världen som arabiskan standardiserades som skriftspråk och grammatiken utvecklades.

den grekiska och romerska poesins kvantiterande vers. Utmärkande för den germanska poesin är också bruket av det som med den isländska terminologin kallas ”kenningar”, omskrivningar av typen ”korpens gödare” för krigare eller ”böljans häst” (”böljehästen”) för båten. Av den svenska och danska forntidslitteraturen har mycket litet bevarats och även resterna på det tyska språkområdet är små. Desto större omfattning har den anglosaxiska (eller fornengel-

ska) poesin i England samt den isländska poesin. I både Englands och Islands fall påverkades litteraturen av invandring från Danmark och Norge – sannolikt har en del av poesin kommit till före utvandringen, den anglosaxiska i Jyllands södra del, den isländska i Norge, men hur mycket är omtvistat. Att det är just i England och på Island som den hedniska poesin har bevarats beror på att kristendomen där var mer tolerant mot forntidskulturen. Det var nämligen först sedan länderna

M e de lt ide n • 10 7

kristnats som litteraturen upptecknades och till en del även skapades. Rena tillfälligheter har gjort att något har bevarats av den fornhögtyska poesin. På några tomma sidor i en teologisk handskrift har någon i början av 800-talet skrivit ner ett stycke av en berättande dikt, Hildebrandslied. Ämnet är tragiskt: hjälten Hildebrand kommer i en strid att döda sin egen son. Tonen i dikten är högstämd och allvarlig och bruket av stilmedel sparsamt. Hjältedikten var vanlig i den forngermanska poesin, och anglosaxisk och isländsk litteratur har bevarat flera hjältedikter eller fragment av sådana. Det anglosaxiska Finnsburg fragmentet, som har nedtecknats omkring år 1000, omfattar 48 allittererande långverser. Ämnet i denna dikt är känt också från ett annat håll, nämligen från eposet Beowulf där det i en episod berättas hur en diktare, en scop, föredrar sången om Finn och striden kring hans borg. Episoden upplyser oss också om de situationer i vilka hjältedikter skapades och framfördes. Från omkring år 1000 härrör också de båda fragment av den anglosaxiska dikten om Walter, som 1860 upptäcktes i Köpenhamn. Om denne hjälte vet vi ganska mycket genom att en tysk diktare ägnade honom ett längre latinskt hexameterepos, Waltharius. Här kommer vi in i den största ämneskretsen för forngermansk hjältedikt: hunnerkungen Attila och de med honom förbundna burgundiska gjukungarnas – även kallade nibelungarnas – tragiska öden, som Sigurd Fafnersbane. Om dessa hjältar handlar flera av de isländska hjältedikterna: ”Atlakviða” (Atle = Attila), ”Atlamál”, ”Fafnismál”, ”Sigurða hin skamma” (det korta Sigurdskvädet), ”Brot af Sigurðurkviðu” (fragment av Sigurdskväde), tre dikter om Gudrun med flera. De upptecknades i slutet av 1200-talet i den stora handskrift som kallas Den poetiska Eddan, men de är av mycket skiftande ålder. Till de äldsta hör ”Atlakviða”, som berättar om hur Atle bjuder hem gjukungarna Gunnar och Hogne och hur hans hustru Gudrun mördar Atles söner, bjuder Atle att äta dem och sedan dödar honom 108 • M e de lt ide n

som hämnd för att han dödat hennes vän Sigurd. I sin ordkarga vildhet är den en av den forn germanska poesins mest kraftfulla dikter. Så talar den hätska Gudrun till Atle före dådet: Sona hefr þpinna, Dina söners hjärtan sverð a deilir, du svärdsutdelare, hjörtu hrædreyrug har du blodiga við hunang of tuggia, med honung tuggat. melta knátt móðugr, Du, modige, nu kan du smälta manna valbráðir människostekar, eta at ölkrásum äta dem till ölet, ok í öndugi at senda. undfägna gäster i högbänk.

Och så här skildras hennes reaktion efter dådet: På bänkarne blev larm, – bistra läto männen – gny under guldväv, gråt från hunners barn, utom Gudrun ensam, som aldrig begrät sina björndjärva bröder och båda kära söner, unga, oskuldsfulla, som hon med Atle hade. Öv er s. E. Br ate

Andra dikter, bland dem de tre som har Gudrun som huvudperson, visar andra drag än furiös vildhet. I ”Guðrunarkviða I” sitter hon stum i sorg vid sin älskade Sigurds lik. Men den dikten är yngre. En av de äldsta eddadikterna, ”Hamðismál”, skildrar hur Gudrun i ett nytt äktenskap eggar sina söner att hämnas deras halvsyster Svanhilds död, då hennes grymme make låtit hästar trampa ihjäl henne. I den kusliga värld de äldsta eddadikterna skildrar är känslorna starka och hämndlystnaden gränslös. Dikterna om Sigurd hör till ett tidigare skede i Gudruns liv, då hon älskade Sigurd och blev gift med honom, men han blev dödad av hennes bröder, som eggades av hennes svägerska Brynhilds svartsjuka. Sigurd hade som ung dödat draken Fafner och kommit över nivlunga (nibelungen-) skatten. Även om Sigurd och andra har sina his© Författarna och Studentlitteratur

EDDAN En sida i Codex regius (Arnamagnæanska institutet, Reykjavik). Större delen av den äldsta isländska poesin har bevarats i den handskrift som då den blev känd på 1600-talet av misstag kom att kallas Eddan och som man numera, för att undgå förväxling med Snorres Edda, kallar Den poetiska Eddan. Den har kommit till på Island omkring år 1270 men bygger på äldre, nu förlorade, samlingar. Man finner en tydlig redigeringsprincip: först står en svit mytiska dikter och därefter dikter om hjältar. I den senare delen finns en lucka på åtta sidor, vilket gör att ett par dikter stympats och andra saknas. Utöver denna handskrift har några dikter av liknande slag bevarats, men man vet inte om några av dem funnits där luckan är. Handskriften kom på 1600-talet till Köpenhamns kungliga bibliotek och kallas därför Codex regius, den kungliga handskriften. Den har nu återbördats till Island.

toriska förlagor så har alltså myt och historia har här ingått en oupplöslig förening. En liknande blandning av historia och saga finns i Beowulf, som med sina över 3 000 verser är den längsta forngermanska dikten. I den berättas först hur Beowulf besegrar odjuret Grendel och i diktens slut hur han femtio år senare dödar en drake som härjar hos ett folk kallat geatas men själv dör av sår han fått. Geatas antar man avser göterna, och diktens strider mellan dessa och svearna menar man var de som fördes på 500-talet, då Sverige blev ett rike. Stoffet skulle alltså anglosaxarna ha tagit med sig från kontinenten. Ingenting är dock säkert: Beowulf hör till litteraturens mest omtvistade dikter. Handskriften har kommit till i slutet av 900-talet, men den numera vanligaste meningen är att diktens ursprung bör förläggas till 700-talet. En annan tvist, som har samband med dateringen, gäller om dikten, som ju består © Författarna och Studentlitteratur

av två ganska löst sammantråcklade partier, från början har varit enhetlig eller om den bygger på kortare hjältedikter av det slag som redan omtalats. I Beowulf finns emellertid en episk bredd, som hjältedikterna saknar. Eposets hjälte har en mission som påminner om den Aeneas har i Aeneiden; man har också antagit att författaren känt till det romerska eposet. I Beowulf lever den hedniska världen kvar med sina föreställningar om farliga, dimmiga väsen och sin tro på den heroiska gärningen, tvekampen och svärdets styrka. Det kristna består mest i att männen någon gång tackar Gud då de befriats från hotet. Stridsscenerna är det centrala och höjdpunkten är skildringen av hur Beowulf ger sig ut i kärret, där Grendel och hans mor håller till. Med sitt stora svärd hugger han till sist av huvudena på odjuren – vad slags odjur det var fråga om blev männen varse då eggjärnet av blodet smälte som isen om våren! M e de lt ide n • 10 9

Den forngermanska poesins andra stora genre vid sidan av hjältedikterna och eposen är de mytologiska dikterna. I Den poetiska Eddan står en rad mytologiska dikter först. Den allra första är också en av de mest kända, ”Voluspá”, Sierskans spådom, en dikt som handlar om hur världen blivit till, hur den en gång skall gå under i Ragnarök och hur till sist en ny, bättre värld skall skapas. Förkunnelsen är lagd i en valas, en sierskas mun, och detta tillsammans med de dunkelt högtidliga orden ger dikten en egen prägel: Vara sandr né sær né svalar unnir, iord fannz æva né uphiminn, gap var ginnunga, en gras hvergi.

Var ej sand, ej sjö, ej svala vågor; jorden fanns icke, ej upptill himlen; ett gapande svalg fanns men gräs ingenstädes.

Öv er s. E. Br ate

BEOWULF Beowulf i kamp med Grendels mor, illustration av Henry Justice Ford (1899). Till höjdpunkterna i det fornengelska eposet Beowulf hör den suggestiva skildringen av Beowulfs kamp med Grendel och hans mor i kärret. Grendel tillfogas dödliga sår och hans mor, honmonstret, far då i raseri på Beowulf:

Hon satte sig på gästen och sitt svärd hon drog, brett, blankeggat; sitt barn vill hon hämnas, sin enda ättling. Över axeln bar han sitt flätade bröstnät; det frälste hans liv: varken udd eller egg tog sig in genom brynjan. Gautarnas stridsman, sonen av Eggtheow, skulle ha förgåtts under gapande sjöbotten, om han ej haft hjälp av sin järnringsskjorta, sitt hårda härnät; den helige Herren gav honom seger. ÖVER S. B. COLLINDER

De kristna orden om att Gud gav segern verkar närmast påklistrade: det är brynjan som skyddar honom. Så är det i hela dikten, som förmedlar mycket av folkvandringstidens germanska mentalitet.

110 • M e de lt ide n

Andra mytologiska dikter berättar om olika gudar som den enögde Oden och hans båda korpar eller om Tor och hans äventyr. Tor behandlas inte med någon större respekt: i Tors färd till UtgårdaLoke, som skildras i ”Trymskviða”, är han en komisk figur. Helt annan karaktär har dikten ”Hávamál”, Den Höges (Odens) sång. Till stor del består denna dikt av levnadsregler av samma elementära slag som vi finner hos Hesiodos och i gammal vishetslitteratur; man skall vara måttlig i allt, ständigt vara på sin vakt och inte tro någon om gott, svek skall man möta med svek men vänskap med vänskap. En pregnant strof visar i rader som binds samman av tunga anaforer hur allt är underkastat döden utom det goda namnet: Deyr fé, Fänaden dör, deyja frændr, fränder dö, deyr sjalfr hit sama; själv dör du likaledes; ek veit eínn ett vet jag at aldri deyr, som aldrig dör: dómr of dauðan hvern. domen som fälls om den döde. Öv er s. B. Collinder

Den forngermanska poesin är vild och kärv på ett sätt som är helt främmande för den klassiska grekiska och romerska litteraturen. Men det finns också andra drag. Särskilt i den rika fornengelska diktningen finns poesi med en vek, elegisk ton. ”Deor’s Lament” är en gammal hirdskalds klagan över att han har blivit förskjuten. Han tröstar sig med tanken på att de folkvandringstidens hjältar, som han besjungit, också fick utstå hårda öden. Också i ”The Wanderer” talar en gammal hirdman om de förluster livet inneburit för honom. Runt honom står nu bara ensamhet och ödslighet. Ödsligheten får ännu mer suggestiva uttryck i det fragment som kallas ”The Ruin” och är ett av de tidigaste exemplen på ruinpoesi världen känner. Tillbakablickande är också den konkreta och kraftfulla ”The Seafarer”, som är en gammal sjömans berättelse om det hårda sjölivet och minnena av det glada ungdomslivet i hövdingens salar.

Kristen diktning

Folkspråken kom på det tyska och det anglosaxiska området att i viss utsträckning användas för kristen diktning. Norden blev kristnad så sent att dess kristna diktning hör högmedeltiden till. Det finns berättande dikter om Kristi liv, på forn saxiska den stora dikten Heliand, på anglosaxiska dikterna Christ I–III. I bägge fallen framställs Kristus som en germansk hjälte, med lärjungarna som hird (dvs. en skara krigare) och i ständig kamp mot ondskans makter. På liknande sätt skildras Kristus i den mycket tidiga (omkring år 700) visionsdikten ”Dream of the Rood”, där korset i en dröm visar sig för diktaren och talar om vad som skett med Kristus. Kristus är ”modig on manigra gesyoe” (modig i mängdens ögon) och ”sigorfrest on pam siofate, mihtig ond spedig” (segerrik på vägen till himlen, mäktig och stark). Den fornengelska litteraturen är till större delen anonym. En författare vid namn Caedmon, som troligtvis levde under 600-talet, är känd, men vad han har skrivit är osäkert. Han kan ha inspirerat till bibelparafraser, bland dem en över Genesis. © Författarna och Studentlitteratur

Men under andra hälften av 700-talet framträder en poet med tydligare drag, Cynewulf. Han skrev helgonlegender, bland dem en över hemtraktens helgon Guthlac. Han är också författare till andra delen av dikten Christ. Cynewulf för vidare arvet från den germanska forntiden i bruket av kenningar och i lusten att skildra stridsscener – men han är också kristet ödmjuk. Diktningen på de romanska språk, som höll på att utvecklas, är under denna epok ringa. Vid mitten av 1000-talet kom den franska Alexiuslegenden, som berättar hur Alexius till föräldrarnas förtvivlan på bröllopsnatten överger sin brud för att leva ett liv i askes. I dikten gör det honom till ett helgon. Större delen av den kristna litteraturen skrevs i de romanska områdena på latin; folkspråket föraktades. Man skrev helgonlegender, uppbyggelseskrifter och poesi. Märkligast bland epokens diktare är en kvinna, den förnäma nunnan Hrotsvit(a) av Gandersheim, som mot slutet av 900-talet skrev på latin i flera genrer: epik, verslegender och legenddramer. De sist nämna är hennes mest intressanta verk, avsedda att utgöra ett kristet svar på Terentius komedier, som annars lästes i klostren, trots att de betraktades som osedliga. Hrotsvitas dramer handlar om fromma och kyska jungfrur som motstår männens alla frestelser och till sist framstår som segrare. Så kom också kvinnan Hrotsvita att segra över den hedniske mannen Terentius alla frestelser.

Lyrisk blomstring i Kina och Japan Tangtiden (618–907) var en tid av enastående kulturutveckling i Kina. Stora uppfinningar såg dagen, bland dem boktryckarkonsten. Till en början tryckte man dock bara religiösa, främst buddhistiska texter. Men vid mitten av 900-talet gav man ut en fullständig utgåva i 130 band av den klassiska litteraturen. Det skapades också ny dikt. Lyriken upplevde en blomstringstid med en rad framstående diktare som skickligt utnyttjade en ny poetisk teknik, där ordens musikaliska accenter M e de lt ide n • 111

bernt olsson, 1929–2013, var professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och specialist på barockens epok och modern lyrik. ingemar algulin, f. 1938, är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och har framför allt ägnat sin forskning åt den nyare litteraturen. johan sahlin, f. 1972, är fil. dr, universitetslärare och forskare i litteraturvetenskap. Han är verksam vid Köpenhamns universitet.

LITTERATURENS HISTORIA I VÄRLDEN Litteraturens historia i världen gavs ut första gången 1990. Bernt Olsson och Ingemar Algulin gjorde med detta verk en stor insats för litteraturundervisningen och boken har nu under många år varit ryggraden i litteraturvetenskapliga kurser på universitet och högskolor i Sverige. Boken är en koncentrerad framställning av litteraturens utveckling, alltifrån forntiden till senare tider. Tyngdpunkten ligger på den västerländska litteraturen, men utblickarna i världen är många. I denna sjätte, reviderade upplaga har bearbetningen gjorts med respekt för det redan skrivna. Detta är en uppdatering och en framskrivning av historien in på 2000-talet. Bearbetningen har gjorts av fil. dr Johan Sahlin, som också är författare till bokens nyskrivna partier. sjätte upplagan

Art.nr 38023