N
. SN
.
V
E
BB L Ä ST
A
RSIO
STJÄRNLÖSA NÄTTER En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv
ARK AN ASA AD VILJA
Titel: Stjärnlösa nätter – en berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv Författare: Arkan Asaad Omslag: Miroslav Sokcic Sättning: Alltext Boken är en bearbetad version av Stjärnlösa nätter, utgiven på Norstedts förlag 2011. © 2015 Arkan Asaad och Vilja förlag Första upplagan 2015 ISBN 978-91-88037-06-0 Sidantal: 120 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 18 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial.
ARKAN ASAAD
Stjärnlösa nätter En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv
Vilja förlag
När jag var arton år jobbade jag ett år som lägerledare i USA. Det var ett svårt jobb. Trots att jag hade sex yngre syskon och visste hur man tar hand om jobbiga ungar. Tiden i USA lärde mig mycket om den jag ville vara. Och jag förstod att jag kunde göra mina egna val i livet. Det är därför det gör så ont att jag senare i livet gjorde val jag egentligen inte ville göra. I USA fick jag ofta brev från min familj. 5
Far skrev att han och mina bröder hade börjat planera en resa till vår släkt i irakiska Kurdistan nästa sommar. Far och jag skulle köra varsin bil ner till Irak. När vi kom fram skulle vi sälja en av bilarna. Det var lätt att tjäna pengar på europeiska bilar i Irak. Jag älskar äventyr och det var inte första gången vi besökte Irak. Egentligen ville jag svara ja med en gång. Men det gjorde jag inte. Jag ville inte göra Far alltför glad. Han har aldrig varit stolt över mig och jag har alltid haft en hatkärlek till honom. Jag har alltid varit den upproriske sonen.
6
När jag kom tillbaka till Sverige efter USA visste jag inte vad jag skulle göra. Far bara klagade på mig. Han sa att jag borde skaffa ett jobb. Han hade börjat jobba redan när han var sex år. Då sålde han tuggummin på gatan. På så sätt kunde han försörja två familjer i Kurdistan. Han ville att jag skulle göra allt på samma sätt som han. Jag sa till Far att låta mig vara i fred. Sverige är ett modernt land. Här är det inte krig. Och här behöver man inte försörja sin släkt. 7
Far och jag bara bråkade. Vi kom inte överens om någonting. Till slut bad Far mig flytta hemifrån. Nu var jag helt ensam. Jag kunde inte ringa till min mor. Vi hade inte pratat med varandra sedan Far och hon skildes. Det var fem år sedan. Jag hade tyckt att hon hade svikit familjen och övergivit oss barn. Nu behövde jag henne. Men jag visste inte var jag kunde få tag i henne. När resan till Kurdistan närmade sig blev Far och jag vänner igen. Resan skulle bli både lång och svår. Vi skulle köra till Irak på åtta dagar. Far hade köpt en rostig Saab 9000. 8
Han var så stolt över den. Jag hade arbetat extra på en pizzeria och tjänat ihop tillräckligt för att kunna köpa en egen bil. En Nissan Primera 1993:a. Så kom äntligen dagen då Far, mina bröder och jag skulle åka. Jag satte mig i bilen och startade motorn. Nu var jag på väg! Det skulle visa sig bli en resa som förändrade mycket. Inte bara mitt liv, utan allas omkring mig. Men det anade jag inte då …
9
Efter en lång resa kom vi äntligen fram till Irak. Min fasters man Reza mötte oss vid gränsen till Irak. Han var okammad och svettig. Han måste ha suttit i bilen och väntat på oss i flera timmar i den heta solen. – Hur länge har du varit här? frågade Far. – Tre dagar, sa Reza. Men han viftade med handen. Han ville visa att det inte gjorde något. Rezas respekt för Far var enorm. 10
Hela sitt liv hade Far tagit hand om alla. Familjen, kusiner, släkt och grannar. Den här resan skulle bli ännu en seger. Far ville visa alla att det var han som fått ansvar för oss barn efter skilsmässan. Och att han var en kämpe och en försörjare. Vi körde efter Reza mot vårt slut mål. Vägen var smal och fylld av faror. När som helst kunde det komma en lastbil och det fanns inte plats nog för två bilar att mötas. Sent på kvällen var vi framme. Det var roligt att vara tillbaka efter så lång tid. Vi körde sakta uppför gränden där jag lekt när jag var barn. 11
Så stannade vi vid Fars sommarhus. Det vara bara Reza som visste ungefär när vi skulle komma. Resten av familjen blev överraskad. De kom alla ut för att hälsa oss välkomna. Faster Moniras leende lyste när hon sprang mot oss. Monira hade tagit hand om mig när jag var liten. Hon kallade mig alltid för sin älskade son. Den natten sov jag gott. Jag var så trött efter den långa resan. De följande dagarna var jag och mina bröder med våra kusiner. Far var ute med Reza på ärenden. Vi träffade dem bara på kvällarna. 12
När de äldre var borta fick jag ta hand om allt och alla. En kväll gick jag ut i köket för att diska. När jag stått där i tio minuter kom faster Monira. – Vad håller du på med? – Vadå? Vad har hänt? sa jag. Jag fattade ingenting. – Så där kan du inte göra, du kan inte diska, sa hon. Monira gick fram till mig. Hon drog upp mina blöta händer ur diskbaljan. – Här sköter vi kvinnor diskning och städning. Ingen man gör sånt här, sa hon. Gå och sätt dig och titta på teve så kommer jag med te. 13
Jag tyckte att det kändes konstigt. Jag var van vid jämlikhet och att man delade på det som skulle göras hemma. Visst var det skönt att alltid sätta sig vid dukat bord. Men det kändes ändå inte helt okej. Jag ville hjälpa till.
14