9789127136274

ISBN 978-91-27-13627-4

9 789127 136274

Omslag_RJ2.indd 1-5

2014-10-01 09:21:57

FÖRORD av Martin Gelin

Det är 1969 i New York. Hemma hos Sophie och Otto Bentwood, i en av de finare delarna av Brooklyn, tycks allt vara i sin ordning. Hon översätter fransk litteratur, han är jurist.

Deras bibliotek rymmer en hylla med Goethes samlade verk.

De går på middagsbjudningar hos sofistikerade teaterregissörer med Matisse i original på väggen. Sophie och Otto är båda ”en bit över 40”, har inga barn och planerar inte att skaffa några. De har råd med allt de behöver. En Mercedes, ett sommarhus på Long Island, ett vardagsrum med vikto­ rianska möbler.

Samtidigt tycks New York vara på väg att kollapsa utanför fönstret.

Efter 1960-talet har sakernas tillstånd vänts upp och ner.

Unga hippies demonstrerar mot Vietnamkriget, deras jämn­ åriga vänner skiljer sig, en extrem högervind blåser från Södern och rasisten George Wallaces kampanjaffischer tapetseras längs motorvägen i Queens. Sophie och Otto får små vredesutbrott över samtidens detaljer. Frysta grönsaker.

Abstrakt konst. Det löper många sprickor längs den perfekta fasaden på deras sandstenshus. Inget är riktigt som det ska vara.

När Sophie Bentwood blir biten av en katt verkar det finmaskiga nät som håller ihop tillvaron rämna. Det är inte 5

kattbettet som är problemet, utan det får snarare funge­ ra som symbol för allt som är infekterat i deras äktenskap, staden de bor i och kanske hela deras sätt att leva. Utanför fönstret till deras vackra lägenhet verkar det lura små och stora faror. Trottoaren är sprucken, herrelösa hundar springer runt på bakgården. Brottsligheten ökar. Sophie och Otto dricker vin på Mies van der Rohe-stolar medan en hemlös man somnar i sin egen spya på gatan nedanför.

Efter att Sophie blivit biten av katten ägnar hon de kommande dygnen åt att förneka sin smärta, precis som hon förnekar alla andra problem. Hon upprepar för sig själv som ett envist mantra att allt är som det ska, att det är klart att katten inte har rabies, att hon inte har något att oroa sig för.

Men det är inte rabies hon har smittats av, utan något värre: ett tvivel på alltings mening. Hon har infekterats av oron över att hennes liv är en lögn. Sophie och Otto lider båda två av den välbärgade borgerlighetens självhat. Den enda harmoniska handlingen i boken är dess allra första rad, där paret drar ut sina stolar från middagsbordet samtidigt. Därefter är allt dissonans. Det skaver som i en film av Michael Haneke, man anar hela tiden en annalkande katastrof.

Sophie, glad över att våren tycks vara på väg, kommenterar den förvånansvärt ljusa kvällen. Otto muttrar tillbaka: ”Hoppas folk inte sätter igång med sina förbannade bongotrummor igen. Fast det kanske kommer att regna, som förra våren.”

Fyra kriser pågår samtidigt i boken. Deras äktenskap.

Sophies hälsa. Ottos juristfirma, där kollegan och barndomsvännen Charlie till slut tröttnat och valt att säga upp sig, eftersom Otto är hans ideologiska och personlighetsmässiga motsats. Men även en kris för själva storstaden som idé.

6

Otto ser deras hem som ett slags borg: ”Huset kändes gediget och ointagligt”. Han lider varje gång det dyker upp ett tecken på att murarna som omger lägenheten är bräckligare än de verkar: när ljudet från grannarnas bongotrummor tränger sig in i vardagsrummet, när en man som förmodligen är en fifflare ringer på och panikslagen frågar om han får låna deras telefon och kanske några dollar för att ta sig till tågstationen, när den obarmhärtiga morgonsolen strilar in genom fönstret och påminner Otto om att han än en gång misslyckats med att sova eftersom han tillbringat natten med att hata sig själv.

Otto, med sitt lite hårda, symmetriska namn, verkar oförmögen att visa några starkare känslor. Han är jurist, i en bok full av jurister, och han lägger stor vikt vid att upprätthålla lag och ordning. När katten biter Sophie verkar Otto inte i första hand känna sympati för sin fru, utan snarare ett slags stolthet, då hans varningar har bekräftats: katten var precis så farlig som han sade. Det som finns ”där ute” är inget att leka med. Sophie borde ha stannat kvar i deras prydligt inredda vardagsrum, med kaoset utanför på tryggt avstånd, precis som Otto instruerade henne. Men Sophie väljer hela tiden att tänja lite på tryggheten de omger sig med, att kasta blickar ut genom fönstret, mot oordningen därute.

Varken Sophie eller Otto hör riktigt hemma i det nya USA. De är för gamla för att känna sig delaktiga i 1960-talets alternativkultur, men tillräckligt unga för att besväras av att de inte är delaktiga i den. De får nöja sig med att ambivalent snegla på mer frisinnade vänsterkompisar som experimenterar med droger och sex och skriver avhandlingar om ”pornografins ’humor’”.

7

Kylan mellan Otto och Sophie, och den annalkande känslan av paranoia som präglar mycket av boken, gör också att den varma ömheten i det korta kapitlet om Sophies kortlivade kärleksaffär med den excentriske bokförläggaren Francis sticker ut. Där skiftar tonläget dramatiskt och berättelsen blir plötsligt full av mänsklighet och livsglädje, även om det är det kanske mest desperata partiet i boken. Ögonblicket då Sophie inser att hennes äktenskap är ett korthus, att inget riktigt är som det ska. I en roman där det tycks ligga ett vintrigt förmiddagsljus över de flesta av rummen så glöder kärleksaffären med Francis som en solnedgång. Efter Sophies besök hos Francis befinner hon sig i ett slags trans, och verkar mer vid liv än i något annat ögonblick i boken: ”Ibland tog hon en taxi. Hon åkte hem utan att se någonting, munnen aningen svullen, kinderna rosiga.”

Paret Bentwood befinner sig i en situation som ofta känns kusligt modern. De är ett medelklasspar med dubbla känslor inför att bidra till att staden gentrifieras, många decennier innan begreppet populariserades och bostadspriser blev den bekväma medelklassens vanligaste samtalsämne. De diskuterar nyanlända grannar som om man redan vet att det håller på att ske ett omfattande skifte i storstadens själva ekosystem.­ ”En modig pionjär från Wall Street. Och jag tror att den andra var en konstnär som hade blivit vräkt från sitt loft på Lower Broadway.”, säger Otto. ”Det krävs inte mod, det krävs cash”, svarar Sophie. Det kunde lika gärna vara Brooklyn eller Midsommarkransen 2014.

Samtidigt är det en annan storstad där detta utspelas: efter 1960-talets turbulens och urbana kriser. Då boken utspelar 8

sig befann sig New York på ruinens brant och själva storstadens idé verkade högst tvivelaktig. Stora delar av den vita medel­klassen flyttade inte till stenhus i Brooklyn utan flydde så långt från stadskärnan de kunde, till lummiga villaförorter på pendelavstånd, där de dokumenterades som en annan sorts förtvivlade människor, som otrogna alkoholister eller bara klaustrofobiskt fängslade i en sorgsen monotoni, i berättelser av Updike, Carver, Yates.

I Paula Fox New York möter vi i stället begynnelsen på det urbana kaos vi senare skulle möta i exempelvis Martin Scorseses Taxi Driver, där brottslighet och anarki verkade lura bakom varje hörn.

En sannolik förebild för Fox var en annan nästan borglömd, lysande roman om den tysta desperationen bland New Yorks intellektuella medelklass, Tess Slesingers The Unpossessed, från 1934. Slesinger tillägnar sin bok till ”my contemporaries” och detsamma skulle kunna gälla för Fox – det är en bok om hur det var att leva i New York vid brytpunkten mellan det turbulenta 1960-talet och det lite mer vemodigt vilsna 1970-talet, en bok som skildrar ett ögonblick i samtiden så exakt att det också blir en tidlös berättelse om den urbana medelklassens kamp för att finna mening med tillvaron.

Paula Fox språk är exakt och ekonomiskt. Här finns inga onödiga ord. Dialogen är skarp och underhållande och utgör ofta ett stråk av mörk humor i den kyliga berättelsen.

David Foster Wallace skrev om Förtvivlade människor att språket inte verkar vara skrivet på papper, utan snidat i trä.

Fox prosa känns definitiv och absolut, som om varje mening omöjligt skulle ha kunnat formuleras på något annat vis.

9

Paula Fox föddes 1923, av en kubansk-amerikansk kvinna som adopterade bort henne. Hon växte upp med en förtvivlad känsla av att ha blivit övergiven. Hon fick själv en dotter som hon också adopterade bort. Förtvivlade människor fick ett varmt mottagande när den kom ut 1970, men dess popularitet spreds aldrig riktigt utan för litteratureliten.

På 1990-talet var boken i princip bortglömd och om det inte vore för en ivrig kampanj av David Foster Wallace och hans vän Jonathan Franzen, som var överens om att boken var ett mästerverk, så hade boken kanske förblivit bortglömd. Foster Wallace och Franzen lyckades få till stånd en nyutgåva 1999 och sedan dess har boken fått ett slags smygande comeback i USA. Varför tog det så länge för boken att få klassikerstatus? Dess korta format har vissa hänvisat till, men det hindrade aldrig andra amerikanska kortromaner från att få denna status – från F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, Philip Roths Portnoys besvär eller Herman Melvilles Billy Budd. Att Paula Fox inte var man och inte skrev om stora, nationella konflikter, utan om de intima krig som utspelas i våra vardagsrum och sovrum, kanske bidrog till att boken inte togs på lika mycket allvar som romanerna av hennes samtida, manliga kollegor. Franzen påstår att Förtvivlade människor borde vara en klassiker i samma liga som Philip Roths och John Updikes böcker om kärnfamiljens sammanbrott på 1970-talet.

Den nya vågen av Fox-läsare påstår gärna att hon var obskyr och ignorerad på 1970-talet, men det stämmer inte riktigt. Hennes fyra första romaner fick fina recensioner i de mest respekterade tidskrifterna i USA . Däremot var hon alltid en ”författares författare”, med begränsad framgång utanför den litterära världen.

10

Efter den senkomna renässansen för Fox gavs också hennes andra romaner ut på nytt, hon blev flitigare som kritiker i New York Review of Books och passade på att skriva sina memoarer Borrowed Finery 2001.

Men framför allt bidrog återupptäckten av Paula Fox till ett slags renässans för realismen i amerikansk skönlitteratur.

När Jonathan Franzen skrev ett manifest för realistisk skönlitteratur i Harper’s Magazine 1996, i protest mot två decennier av postmodernistiska formexperiment, var det just Paula Fox han nämnde som förebild. De romaner som skulle ge honom världsrykte, Tillrättalägganden och Frihet, är uppenbart influerade av Fox. Förtvivlade människor presenterar en verklighet där det som sker inuti oss är oskiljbart från det som sker omkring oss.

Sophie och Ottos förtvivlan förklaras aldrig med någon psykoanalytisk återblick till en svår barndom, frånvarande föräldrar eller personliga trauman, utan deras själsliga tvivel tycks hela tiden ske parallellt med stadsmiljön omkring dem.

När New York spricker så spricker de också inuti. Krisen inomhus och krisen utomhus är beroende av varandra.

Brooklyn 2014

11

ETT

Herr och fru Otto Bentwood drog ut sina stolar samtidigt.

När Otto satte sig gled hans blick över en korg med skivat franskbröd, en lergryta med sauterad kycklinglever, skalade och skivade tomater på ett ovalt blåvitt fat som Sophie hade hittat i en antikaffär i Brooklyn Heights och en grön keramikskål med risotto milanese. Ett skarpt ljus, aningen dämpat av tiffanylampans färgade glas, föll över måltiden. En bit bort från matsalsbordet bredde en vit ellips ut sig över golvet framför köksdörren, reflektionen från ett lysrör över den rostfria diskbänken. De gamla skjutdörrar som en gång avdelade de båda rummen på bottenvåningen hade tagits bort för länge sedan, och om paret Bentwood vred lätt på huvudet kunde de se ända bort till andra änden av vardagsrummet, där en golvlampa med halvsfärisk vit skärm alltid var tänd så här dags på dagen, och om de ville kunde de betrakta de gamla golvbrädorna av cederträ, en bokhylla som bland mycket annat rymde Goethes samlade verk och två hyllmeter franska poeter, samt det blankpolerade hörnet på en viktoriansk sekretär.

Otto vecklade omsorgsfullt ut en stor linneservett. ”Katten är här igen”, sa Sophie. ”Är du förvånad?” frågade Otto. ”Vad hade du väntat dig?”

Sophie tittade över hans axel mot glasdörren och den lilla träverandan som sköt ut över bakgården likt ett kråkbo. Katten gned mjukt men uppfordrande sin ovårdade, utsvultna kropp mot dörren. I pälsen, som hade samma färg som träd13

svamp, framträdde svaga ränder i det grå. Huvudet var gigantiskt, som en pumpa, plufsigt, opålitligt och groteskt. ”Sluta titta på den”, sa Otto. ”Du skulle aldrig ha börjat mata den.” ”Nej, jag skulle väl inte det.” ”Nu blir vi tvungna att ringa Djurskyddsföreningen.” ”Stackars liten.” ”Den klarar sig alldeles utmärkt. De där katterna klarar sig alltid.” ”Det kanske är sådana som jag som gör att de överlever.” ”Vilken god kycklinglever”, sa han. ”Vad spelar det förresten för roll om de överlever eller inte?”

Katten kastade sig mot dörren. ”Låtsas inte om den”, sa Otto. ”Vill du att varenda vildkatt i Brooklyn ska tigga mat på vår trapp? Och tänk på vad de gör med trädgården! Jag såg en som tog en fågel häromdagen. Det är inga kissemissar ska du veta. De är ligister.” ”Har du sett vad länge det är ljust nu!” ”Ja, dagarna blir längre. Hoppas folk inte sätter igång med sina förbannade bongotrummor igen. Fast det kanske kommer att regna, som förra våren.” ”Vill du ha kaffe?” ”Te. Regnet får dem att stanna hemma.” ”Regnet är inte på din sida, Otto.”

Han log. ”Jo, det är det.”

Hon log inte tillbaka. När hon gick ut i köket vände sig Otto hastigt mot dörren. I samma ögonblick stötte katten huvudet mot glasrutan. ”Din fula jävel!” muttrade Otto.

Katten tittade på honom och slog sedan snabbt bort blicken.

Huset kändes gediget och ointagligt; det var som att ha en fast hand mot ryggslutet. På andra sidan gården, bortanför kattens upphetsade rörelser, såg han fönstren på baksidan av husen på slumgatan. Några var täckta med tygstycken, 14

andra med sjok av genomskinlig plast. Från en av fönsterkarmarna hängde en blå filt. Den hade en lång reva i mitten genom vilken han kunde se väggens urblekta rosa tegel.

Filtens fransiga ände nådde ner till överkanten på en dörr som öppnades just som Otto var på väg att vända sig bort.

En fet äldre kvinna i morgonrock baxade sig ut på gården och tömde ut en stor papperskasse på marken. Hon blev stående och tittade ner på soporna en stund och hasade sedan in igen. Sophie kom tillbaka med koppar och fat. ”Jag stötte ihop med Bullin ute på gatan”, sa Otto. ”Han berättade att två hus till där borta är sålda.” Han gjorde en gest med handen mot gårdsfönstren. I ögonvrån såg han katten hoppa upp i luften som om han hade kastat åt den någonting. ”Vad händer med dem som bor där när husen är köpta?

Vart tar de vägen? Det har jag alltid undrat.” ”Jag vet inte. Det är för mycket folk överallt.” ”Vem var det som köpte dem?” ”En modig pionjär från Wall Street. Och jag tror att den andra var en konstnär som hade blivit vräkt från sitt loft på Lower Broadway.” ”Det krävs inget mod till det. Bara pengar.” ”Risotton är fantastisk, Sophie.” ”Titta! Han har krupit ihop på den lilla kanten. Hur får han plats på ett så litet utrymme?” ”De är som ormar.” ”Otto, jag ska bara ge honom lite mjölk. Jag vet att jag inte borde ha börjat mata honom. Men nu är han ju här. Och i juni åker vi till Flynders. När vi är hemma igen har han säkert hittat någon annan.” ”Varför envisas du? Du gör det bara för din egen skull.

Du bryr dig inte det minsta så länge du inte behöver se att katten är utsvulten. Alldeles nyss tömde den där kärring­ 15

jäveln ut dagens sopor där borta. Varför går inte katten dit och äter?” ”Jag bryr mig inte om varför jag gör det”, sa Sophie. ”Saken är den att jag kan se att den svälter.” ”Hur dags skulle vi vara hos Holsteins?” ”Vid niotiden”, sa hon medan hon gick mot dörren med ett tefat med mjölk. Hon sträckte sig upp och stack en liten nyckel i låset som satt i en tvärslå över dörrkarmen. Så vred hon om mässingshandtaget.

Genast jamade katten till och började lapa i sig mjölken.

Från andra hus hördes det avlägsna skramlet av tallrikar och kastruller och bruset från teve- och radioapparater – men ljuden var så talrika att det var svårt att skilja det ena från det andra.

Kattens stora huvud hängde över det lilla fatet av Meissenporslin. Sophie böjde sig fram och strök med handen över kattens rygg, som skälvde till under hennes fingrar. ”Kom in och stäng dörren!” klagade Otto. ”Det drar kallt här inne.”

Plötsligt skar en hunds plågade tjut genom kvällsbruset. ”Herregud!” utbrast Otto. ”Vad gör de med det stackars djuret?” ”Katoliker tror inte att djur har någon själ”, sa Sophie. ”De där är inga katoliker. Vad pratar du om! De går i pingstförsamlingens iglesia nere på hörnet allihop.”

Katten hade börjat putsa morrhåren. Sophie smekte den på ryggen igen, drog fingrarna genom pälsen tills de nådde den skarpa pälsklädda vinkel där svansen reste sig. Katten sköt rygg och tryckte sig mot hennes hand. Hon log och undrade hur ofta, om ens någonsin, katten hade upplevt vänlig mänsklig beröring, och hon log fortfarande när katten reste sig på bakbenen, även när den slog efter henne med utsträckta klor, log ända fram till det ögonblick då den högg 16

tänderna i hennes vänstra handrygg och hängde sig fast i henne så att hon nästan föll framlänges, lamslagen och bestört, men likväl tillräckligt medveten om Ottos närvaro för att kväva skriket som steg upp i strupen när hon ryckte loss handen ur taggtrådskäften. Hon slog ut med andra handen och medan svetten bröt fram i pannan, medan det kröp i kroppen på henne, sa hon: ”Nej, nej, sluta med det där!” till katten, som om allt den hade gjort var att tigga mat, och mitt i smärtan och förskräckelsen förbluffades hon över hur lugn hon lät på rösten. Med ens släppte klorna taget och tassen­ for bakåt som för att slå till på nytt, men så snodde katten runt – till synes i luften – och försvann med ett språng in i skuggorna på gården nedanför. ”Sophie? Vad hände?” ”Ingenting”, sa hon. ”Jag går och hämtar teet nu.” Hon sköt igen dörren, gick snabbt ut i köket och såg till att hålla ryggen vänd mot Otto. Hjärtat bankade. Hon försökte andas djupt för att dämpa det högljudda dunkandet och undrade flyktigt varför hon skämdes – som om hon hade blivit påkommen med att göra något fruktansvärt.

Hon stod vid diskbänken och knöt händerna och intalade sig själv att det inte var något att bry sig om. Ett långt rivsår vid tumroten blödde sakta, men från själva bettet forsade blodet. Hon vred på kranen. Hennes händer hade förlorat all färg; de små fräkneaktiga fläckarna som hade börjat dyka upp under vintern var likbleka. Hon lutade sig mot diskbänken och undrade om hon var på väg att svimma. Sedan tvättade hon händerna med gul såpa. Hon slickade på huden, kände smaken av såpa och blod, och täckte sedan bettet med en bit hushållspapper.

När hon kom in med teet satt Otto och bläddrade i en blå mapp med juridiska dokument. Han såg upp på henne och hon mötte hans blick, till synes lugnt, och ställde se17

dan ner teet framför honom med höger hand medan hon höll den andra intill sig, utom synhåll. Trots det såg han lite förbryllad ut, som om han hade hört ett ljud han inte kunde identifiera. Hon förekom alla eventuella frågor genom att undra om han ville ha lite frukt. Han sa nej och ögonblicket var förbi. ”Du lämnade dörren öppen. Du måste låsa den, Sophie, annars går den bara upp igen.”

Hon stängde dörren på nytt, vred om nyckeln i låset. Genom glasrutan kunde hon se fatet. Redan syntes några sotflagor på det. Hon hade slutat röka hösten innan, vad det nu skulle vara bra för. Jag kan ju inte låsa upp igen, sa hon till sig själv. ”Då var det klart”, sa Otto. Han suckade. ”Äntligen klart.” ”Vad är det som är klart?” ”Lomhörda Sophie. Du hör aldrig på vad jag säger längre.

Charlie flyttade ut idag, till sitt nya kontor. Det var först i morse jag fick reda på att han faktiskt hade hittat ett ställe.

Han sa att han ville avsluta det hela snabbt och snyggt. ’Är det okej om jag hör av mig ifall det är några dokument jag skulle behöva?’ Det var vad han frågade mig. Bara att han ställer en sådan fråga visar att han utgår från att jag kommer att krångla.”

Hon satte sig ner, gömde vänsterhanden i knät. ”Du har inte sagt särskilt mycket om det”, sa hon. ”Det fanns inte mycket att säga. Det senaste året har vi inte varit överens om någonting över huvud taget. Om jag sa att det nog skulle regna drog Charlie sig i underläppen och sa nej, det skulle inte bli regn, han hade läst väderleksrappor­ ten och kunde konstatera att det skulle bli vackert väder. Jag borde ha lärt mig för länge sedan att folk aldrig förändras.

Jag har försökt gå honom till mötes så långt det går.” ”Ni har ju jobbat ihop så länge. Varför händer det här nu?”

18

”Jag gillar inte de nya människorna han har börjat dra in, klienterna. Jag vet hur det jämt har varit på firman. Jag har tagit hand om allt det enformiga och trista medan Charlie har skojat till det och charmat brallorna av alla. Han har kört hårt med att juridiken bara är ett ironiskt skämt, och det räcker långt för somliga människor.” ”Det kommer att bli jobbigt att träffa dem. Tror du inte det? Ruth och jag har ju aldrig varit nära vänner, men det har fungerat. Man kan väl inte bara sluta umgås? Och hur blir det med båten?” ”Man bara slutar helt enkelt. Det har varit för jävligt i vinter. Du kan inte föreställa dig människorna i väntrummet, rena tiggarhorden. Idag sa han att en del av hans klienter kände sig obekväma i våra flotta lokaler, att de kommer att känna sig mer hemma på hans nya ställe. Sedan sa han att jag skulle skrumpna ihop och försvinna om jag inte, som han uttryckte saken, hängde med min tid. Herregud! Du skulle ha hört hur han gick an, som en annan predikant. En av hans klienter anklagade receptionisten för att vara rasist för att hon bad honom använda en askkopp i stället för att fimpa ciga­retten på mattan. Och idag kom två typer som såg ut som serietidningsspioner och hjälpte honom att packa hans satans kartonger. Nej, vi kommer inte att umgås med dem och han kan få båten. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om den. Den har faktiskt mest känts som en börda.”

Sophie kände hur det ilade till av smärta och gjorde en grimas. Han såg frågande på henne och hon förstod att han trodde att hon ogillade det han hade sagt. Det var lika bra att hon berättade om det där med katten. En fånig liten händelse. Så här en halvtimme senare undrade hon varför hon hade känt en sådan skräck, en sådan skam. ”Katten klöste mig”, sa hon. Han reste sig genast och gick runt bordet.

19

”Får jag se.”

Hon höll fram handen. Den värkte. Han kände försiktigt på den med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Det slog henne att han var omtänksam bara för att katten hade gett honom rätt i hans varningar. ”Har du gjort rent det? Hade du sårsalva på det?” ”Jadå”, svarade hon otåligt. Hon såg hur blodet läckte igenom papperet och tänkte för sig själv att om det bara slutade blöda skulle allt vara frid och fröjd. ”Du får ursäkta, raring. Men det var ingen bra idé att mata den.” ”Nej. Det var väl inte det.” ”Gör det ont?” ”Lite. Som ett insektsbett.” ”Ta det lugnt en stund. Läs tidningen.”

Han dukade av, ställde in disken i diskmaskinen, lade res­ ten av kycklinglevern i en skål och ställde grytan i blöt. Me­ dan han sysslade med disken fick han små glimtar av Sophie­ som satt käpprak i fåtöljen med tidningen i knät. Han kände sig besynnerligt rörd av hennes okaraktäristiska stillhet. Det såg ut som om hon lyssnade efter något, väntade.

Sophie satt i vardagsrummet och stirrade på tidningens förstasida. Det hade börjat bulta i handen. Det är bara handen, intalade hon sig själv, men ändå kändes resten av kroppen inblandad på något oförklarligt sätt. Det var som om hon hade fått en livshotande skada.

Otto kom in i vardagsrummet. ”Vad ska du ha på dig?” frågade han glatt. ”Min Pucciklänning”, sa hon, ”fast jag tror att jag har gått upp för mycket i vikt för att komma i den.” Hon reste sig upp. ”Otto, varför bet den mig? Jag klappade den ju.” ”Jag tyckte du sa att den bara klöste dig?” ”Ja, ja … men varför attackerade den mig?” De gick mot 20

trappan. Mahognyräcket glänste i det milda, smörgula ljuset från en viktoriansk bubbelglaslampa som hängde i taket.

Hon och Otto hade hållit på en hel vecka med att skrapa bort den gamla svarta målarfärgen från räcket. Det var det första de gjorde tillsammans efter att de hade köpt huset. ”Därför att den är vild”, sa han. ”Därför att det enda den ville ha av dig var mat.” Han satte foten på det första trappsteget och sa, som till sig själv: ”Jag får det bättre på egen hand.” ”Ni har ju alltid haft era egna klienter”, sa hon irriterat medan hon öppnade och slöt den skadade handen. ”Jag fattar inte varför ni inte kunde fortsätta tillsammans.” ”Han är så melodramatisk … jag orkar inte med det. Och han kunde inte sluta tjata. Om jag inte höll med honom så var jag emot honom. Jag påstår inte att det inte finns saker som är värda att kämpa för. Jag påstår inte att det finns någon rättvisa här i världen. Men jag känner Charlie. Han använder de där människorna och deras ömmande fall. Han är rädd för att hamna utanför helt enkelt. Och jag vill stå utan­ för. Äh – det var på tiden att det tog slut. Vi har inget mer att ge varandra. Ärligt talat gillar jag honom inte längre.” ”Jag undrar hur han känner sig.” ”Som Paul Muni, de fula och oälskades försvarare. Men det har aldrig funnits sådana advokater. Kommer du ihåg?

Alla de där trettiotalsfilmerna? Om unga läkare och advokater som far ut på vischan och sprider upplysning bland lantisarna.” ”Paul Muni! Charlie har rätt”, sa hon. ”Du befinner dig knappt i rätt århundrade ens.” ”Det är sant.” ”Men Charlie är ingen elak människa!” utbrast hon. ”Jag har aldrig sagt att han är elak. Han är oansvarig och fåfäng och hysterisk. Elak har inget med saken att göra.”

21

”Oansvarig! Vad menar du med oansvarig?” ”Tyst med dig!” sa Otto. Han slog armarna om henne. ”Akta!” sa hon. ”Jag kommer att bloda ner dig.”

22

ISBN 978-91-27-13627-4

9 789127 136274

Omslag_RJ2.indd 1-5

2014-10-01 09:21:57