9789113018447 by Smakprov Media AB

Pressröster om Tom är död: ”Darrieussecq avtäcker det djuriska raseriet hos en Medea eller Fedra, den primitiva galenskapen och vanvettets lockelse när de har oss i sitt våld.” le point

”Tom är död. Jag skriver ner meningen. Det är tio år sedan Tom dog. Tio år nu. Jag säger inte att det behövs tio år. Tom var fyra och ett halvt år. Vad beror det på? På åldern, på tiden som vi fick tillsammans? Förut hette han Tom Winter, nu heter han Tom är död. Min lilla döda pojke. Jag säger inte att jag har förståndet kvar.”

Foto © Hélène Bamberger

Bayonne och har växt upp i en liten by i franska Baskien. Hon har utexaminerats från École Normale Supérieure och arbetade under en tid som universitetslärare i Lille innan hon blev författare på heltid. Förutom sex romaner har hon skrivit noveller,

I sin nya, laddade roman blottlägger Marie Darrieussecq verkningarna av det dråpslag som en nära anhörigs död kan innebära för de efterlevande, precis som Joan Didion gjorde i sin självbiografiska bok Ett år av magiskt tänkande.

berättelser och en teaterpjäs, Le musée de la mer, som

Tom är död

marie darrieussecq är född 3 januari 1969 i

Under några korta ögonblick på stranden upplever en kvinna en dag att hon för första gången på tio år inte längre tänker på sin döda son. I stället för att klamra sig fast vid minnet av honom börjar hon skriva och berätta om Tom, att teckna ner alla sina minnesbilder av honom för att på så sätt kunna ta avsked av det spöke som Tom förvandlats till och slutligen återförenas känslomässigt med sin familj.

Tom är död

”Tom är död är en storartad roman som man läser i ett enda andetag. Inga näsdukar behövs för här saknas all neurotisk försvarslöshet och all sentimental poesi. [Darrieussecq] räds inte någonting och skildrar världen helt osminkat, inställd på att gå även det allra hemskaste till mötes.” télérama ”Verkligheten överträffar ibland dikten, men Darrieussecqs nya roman höjer sig utan ansträngning till samma nivå som verkligheten. I hennes fall rör det sig om en roman författad med inälvorna.” le soir ”En helt fiktiv, men absolut trovärdig, roman om hur djup sorg kan driva någon in i galenskap.” plaza kvinna

fick sitt uruppförande i Reykjavík på Island, översatt av Sjón. Förra året färdigställde Marie Darrieussecq översättningen av Ovidius Klagosånger till franska. Hon är bosatt i Paris med sin man och tre barn. kristina ekelund har gått Södertörns litterära översättarseminarium och har tidigare bl a översatt romanerna Citadell av Antoine de Saint-Exupéry och Enkelt förflutet av Driss Chraïbi.

ISBN 978-91-1-301844-7

”Jag uppskattar Darrieussecqs sätt att skriva om världen, som om den var en utvidgning av henne själv, upplevd med nervtrådarna och inte med intellektet.” j.m.g. le clézio, nobelpristagare i litteratur 2008

Översättare: Kristina Ekelund Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsbild: © Getty Images

roman

Tom a r do d.indd 1

09-02-24 19.51.24

Tom är död översättning: kristina ekelund

I_Tom är död_korr.indd 3

09-03-02 10.35.06

Av Marie Darrieussecq har tidigare utgivits på Norstedts: Suggestioner (1997) Fantomer (1999) Babyn (2003) White (2006)

isbn: 978-91-1-301844-7 © P. O. L Éditeur, 2007 Norstedts, Stockholm 2009 Utgiven enligt avtal med Literary Agency Wandel Cruse, Paris Boken utges med stöd från franska kulturministeriet, Centre National du Livre/Ouvrage publié avec le concours du Ministère français de la culture, Centre National du Livre. Originalets titel: Tom est mort Omslag: Nina Leino Omslagsbild: © Getty Images Tryckt hos CPI, Tyskland, 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Tom är död_korr.indd 4

09-03-02 10.35.07

Tom är död. Jag skriver ner meningen. Det är tio år sedan Tom dog. Tio år nu. Men datumet har inte ristats in med rödglödgat järn, som man säger. När Tom dog befann jag mig just i en period då jag inte längre visste särskilt väl vilken dag det var. För min man är det inte så. Datumet har ristats in med rödglödgat järn i hans huvud, säger han. Hans tillvaro vändes uppochner kring det datumet. Tillvaron vändes uppochner för mig också. Men jag skulle inte uttrycka mig på det sättet. Till exempel måste jag tänka efter när mina barn, mina andra barn, är födda. Jag har lätt för att blanda ihop saker och ting, mina barn är alla födda på våren, som uttrarnas ungar eller koalornas eller de tasmanska pungdjävlarnas eller många andra djurs ungar, jag nämner de djur som intresserar mig. Maj, juni. Dags för födelsedagarna. Det är snart. Jag har lust att skriva: om vi fortfarande är vid liv. Det var en mening som ofta dök upp efter att Tom 5

I_Tom är död_korr.indd 5

09-03-02 10.35.07

hade dött. Jag brukade säga det som om jag hade upptäckt något inte särskilt förbluffande utan något självklart som jag dittills inte hade känt till. Om vi fortfarande är vid liv. Sedan sade jag meningen för att övertyga mig. Jag har också sagt den för att provocera, jag säger den inte längre, för folk blir sårade. Och sedan blev det en tic, en tankens tic, mina tankegångar avslutades med den, meningarna i mitt inre, alla mina planer (planerna hade kommit tillbaka. Det hade vi också upptäckt nämligen, att planer kunde komma tillbaka, att vi orkade göra upp planer igen). Jag har försökt med olika terapiformer, samtalsgrupper, och jag har inte fått tillbaka Tom. Till och med detta att jag vägrar sörja är en del av sorgearbetet, det finns uppställt i diagram. När man har sorg har man ett arbete att göra, även om man inte alls vill göra det. Där var min man som jag. Och om jag börjar skriva i min anteckningsbok är det kanske för att han och jag nu befinner oss vid samma punkt, för en gångs skull vid samma punkt på samma gång. Synkade. Det är han som säger så, vi är synkade. Nästan eniga. Den sorg som de beskriver är en naturlig process som äcklar mig. Som matsmältning. Man blir en del av den och passerar vidare vare sig man vill det eller inte, som genom 6

I_Tom är död_korr.indd 6

09-03-02 10.35.07

en massa tarmar. Toms död går rakt igenom våra kroppar. Vi är inte klara, jag säger inte att det behövs tio år. Jag säger ingenting. Plågas jag mindre än tidigare? Mer eller mindre, jag vet inte. Kanske plågas jag inte lika ofta. Toms död är ett odjur som då och då lyfter på huvudet igen, en drake som rycker till och så häver jorden sig, hans huvud reses upp. Ett geografiskt område i våra hjärnor som skapats av ett odjur. Man säger ”efterskalv” efter en jordbävning. Jag säger inte att det behövs tio år. Tom var fyra och ett halvt år, vad beror det på? På åldern, på tiden som vi fick tillsammans? På vilken typ av död? För detta finns det också några kurvor, några nivåer. Och några meningar som cirkulerar. Det behövs fyra årstider. Det behövs hela livet. Det behövs hälften av den tid vi fick tillsammans – något som man säger om änklingar och änkor. En bebis lever i två timmar och för föräldrarna skulle det ta en timme att hämta sig? Det där med döda barn är något ojämförbart. Det är därför som jag inte har något att säga. Barn som dör. Det går före föräldrarna som dör, alltså går ingenting längre att planera, ingenting håller längre. Uppochnervända världen. I samtalsgrupperna gavs det åtminstone tillfälle att träffa andra, andra sörjande, se hur de mådde och tillsammans få ur sig osammanhängande ord som ingen annan lyssnade på. 7

I_Tom är död_korr.indd 7

09-03-02 10.35.07

Min man Stuart är verkligen emot samtalsgrupper, men jag ville inte prata om det där. Det här barnet, det har vi båda gjort, sade han. Med ”gjort” menar han också burit, avlat, han bär på Tom och på sin smärta. Ingenting biologiskt i det han säger, inget manligt eller kvinnligt, bara att vara förälder. Sorgen, själva det ord som jag har accepterat för att det är ett vackert ord, som får mig att tänka på nejlikor, liljor, sorgens blommor – sorgen blir till som ett barn. Vi har fortfarande tre barn, Tom, Vince och Stella. Vince, Stella och Tom.

* Jag är fyrtiofem år och det här barnet har tagit fyra och ett halvt år av mitt liv i anspråk, plus nio månader. Jag vet inte vad det betyder. Att Tom är död varken stärker eller försvagar något. Det passar inte in i något system. Att Tom är död har inte lärt mig något. Jag har lärt mig av. Jag är inte ens någon annan. Min melankoliska läggning har hittat sin form, min melankoliska läggning som ung flicka, min melankoliska läggning från förr. ”Du visste det”, säger min melankoliska läggning. Ofta hånskrattande. Förut hette han Tom Winter, nu heter han Tom är död. 8

I_Tom är död_korr.indd 8

09-03-02 10.35.07

Han har varit död bra mycket längre än han var i livet. Min lilla döda pojke. Jag säger inte att jag har förståndet kvar. Ibland har jag en känsla av att Tom finns exakt mitt i mitt liv. Som om jag hade fått honom när jag var tjugo år. Ett lika långt före och efter. Jag bär på honom, mitt i mitt liv. Jag bär på honom mitt i mitt liv och han bor där innesluten i en håla.

* I går åkte vi till stranden. I förrgår förresten, eftersom jag har skrivit i två dagar nu. Vi körde länge långt österut för att hitta vågor. Det är då som Vince blir ett slags alf. Solen reflekteras i hans gummidräkt och han liknar en hal och muskulös varelse. Motljuset slukar konturerna. Hans silhuett försvinner på himlen. Han går fortfarande med på att följa med oss på söndagarna. Han har inte några kompisar att åka och surfa med, att göra vad som helst med, tror jag. Och som alltid satt Stella kvar under ett parasoll för att skydda sin vita hy. Min helt svartklädda Stella med sina halvvantar satt och tittade trumpet på brodern som surfade. Med svarta halvvantar och grova svarta skor trots värmen för att hon ville se ut som sin tjejkompis. Det var inget oroväckande med det. Våra barn växte upp väl, våra 9

I_Tom är död_korr.indd 9

09-03-02 10.35.07

barn hade växt ordentligt. Det var därför som jag började tänka på Tom där på stranden för två dagar sedan. Det vill säga, jag tänkte inte på det där. Han var ett slags suddigt trots allt i bakgrunden av bilden. Någonstans med oss på stranden, men mycket långt borta eller mycket liten, reducerad till ett sandkorn – eller till den enorma massan med sandkorn. Något självklart i bakgrunden. Tänker man på sanden när man åker till stranden? Jag tycker nog att man tänker på havet, att man vänder sig mot havet. Förutom kanske om man är ett barn med spade och kratta i handen. De vill inte lägga på oss ännu mer. Våra båda underbara barn, våra båda intuitiva, synska barn i sin strålglans på stranden, visst vill de skona oss. Stella och Vince, levande. Odödliga. Som om döden bara slog till en gång. Som om vi på något sätt redan hade skänkt. Men till vem, till vad? Under tio år kom vi ständigt tillbaka till tomheten. Den dag då vart och ett av de minnen som jag har av Tom är präglat av att han är död – och inte längre avskilt från hans död – då kommer jag kanske att förstå att han är död. Hela hans liv kommer att vara inbegripet i hans död. Då kommer han på något sätt att få rätt att dö. Då kommer det att bli hans egen död och inte min, Toms mors. Jag vet 10

I_Tom är död_korr.indd 10

09-03-02 10.35.07

inte hur jag ska säga det där. Han var fyra och ett halvt år. Ensam med sin död. Det går kanske. Döden är kanske också något för barn. Att han dog som en vuxen. Måste man vara vuxen för att konfronteras med döden? Att barn kan dö kände jag inte till förut. Men jag har mycket få minnesbilder från tiden innan. Var den som i förrgår på stranden? En värld där föremål var föremål, där deras skugga var en skugga? Där mina barn var mina barn? Vaniljglassen som Vince räckte mig smakade som vaniljglass och fick mig inte att minnas något annat, ingen liten pojke med kladdig haka, ingen liten pojke som förundrades på Havsakvariet i Vancouver, nej, inga tydliga och smärtsamma minnesbilder. Förutom hur saker och ting har präglats, en sådan där skugga, den där baktanken i världen … Ändå hade jag under en hel dag, ja, ända tills vi var hemma igen, slutat att betrakta oss som överlevande.

* Kanske finns det enheter för minnet som det finns språkliga enheter. Kanske går det att dela upp minnesbilden i allt mindre fragment ända tills man hittar kärnorna, atomerna. Minnet utgör inte någon stor berättelse. Där är orden minnesbilder av ord, minnesbilder av uttalade meningar. Bilder och sinnesintryck finns bara där genom oss. 11

I_Tom är död_korr.indd 11

09-03-02 10.35.07

Att sätta ord på det är som att försöka berätta en dröm och Tom finns i den där röran. Han finns numera bara där. Om minnesbildens mikroelement finns, små byggstenar som legobitar och desamma för alla, då verkade den allra minsta av atomerna på den här stranden vara rentvådd från Toms död. Under lång tid tyckte jag att andra människor levde i falskhet. De kände inte till att döden är varje världsligt föremåls skugga. Det var något så självklart och ändå såg ingen det. Även Vince och Stella bar med sig sin dubbelgångare, sin död, vart de än gick. Jag genomgick en sömnkur, men till och med den kemiska sömnen påverkades. Färgen försvann inte. En färg med fysiska kännetecken, vikt, konsi stens, ett slags åtstramning av allt, utrymmet, luften, strupen, bröstet, magen … Ett ljud också, som kom och gick från skärande till halvkvävt, fanns alltid där. ”Hör ni inte? Ser ni inte?” De andra, döva och blinda. Icke-existerande. Spöken. Jag kunde inte förmedla vad jag visste, jag visste mindre, det blev en spricka som gjorde att tomma intet strömmade in. Jag kände till de svarta hålen, vilket gjorde att världen försvann. Tomheten blev större. Ett bråddjup. I förrgår på stranden vilade jag mig för första gången på tio 12

I_Tom är död_korr.indd 12

09-03-02 10.35.07

år. På semester. Jag tänkte inte längre på Tom hela tiden. Under en eller två timmar tittade jag visst på Vince och Stella som en mor tittar på sina barn i ett fridfullt och soligt ögonblick. I bakgrunden Västerlandets kluvna, oklara vetskap om döden som en avlägsen horisont, som en gräns, inför de vackra kropparna och i det fridfulla landskapet. Man drar en suck. Man är inte stel i nacken, man andas lätt, man kan andas. Det här var jag med om i förrgår, upplevelsen av en värld utan död. Tiden står stilla, man är bara strand och vågor och Stellas och Vinces häpnadsväckande skönhet. Jag tror att jag hade uppnått vilopunkten: de lyckliga människornas svårmod. Den hjärtslitande sidan av lyckan.

* När Tom dog var Vince sju år och Stella arton månader. Ibland har jag en känsla av att jag har fått fyra barn, Vince, Stella, Tom och sedan döde Tom. Eller i följande ordning: Vince, Tom, Stella och döde Tom. Jag var trettiofem år. Mina föräldrar var i livet. Världen vändes uppochner. Tiden vreds tillbaka till sitt ursprung. I början frös jag hela tiden, det kändes som en kall vind över huden, en iskall vind mitt i sommaren – djupet i världen gapade tomt. Jag kan inte ta det från början. Inne i mitt huvud går alla 13

I_Tom är död_korr.indd 13

09-03-02 10.35.07

tankar till Tom och de leder till andra tankar, som rulltrapporna i olika köpcentra i Vancouver, rulltrappor med flera förgreningar åt olika håll, när jag borde börja från början, det vill säga med den dag då Tom dog. Datumet. Men det finns inte något kronologiskt med det, tycker jag. Hur långt tillbaka i tiden ska jag gå? Vad ska jag nysta i? Vilken tråd, som skulle leda till den där slutsatsen som inte hänger ihop med resten? Som om alla liv löpte på, a + b + c … Eller också gå tillbaka till när han blev till, som kineserna gör. Enligt almanackan skulle det vara i London i väntzonen mellan två av Stuarts jobb, innan Vancouver. På hotellet, bra och praktiska lägenhetshotell där vi brukar bo vid sådana tillfällen. Det som förvånar mig mest är lusten att älska; mitt under flyttningen, med Vince som inte ens var tre år, tidsskillnaden och allt som måste ordnas. Att det fanns tid för det ögonblicket under de dagarna, under de nätterna på ett hotellrum under en sådan där dekorativ tavla som hör till lägenhetshotell. Att det fanns ett ögonblick och en plats, en spricka, så att Tom kunde komma, just Tom och ingen annan.

I_Tom är död_korr.indd 14

09-03-02 10.35.07

Pressröster om Tom är död: ”Darrieussecq avtäcker det djuriska raseriet hos en Medea eller Fedra, den primitiva galenskapen och vanvettets lockelse när de har oss i sitt våld.” le point

berättelser och en teaterpjäs, Le musée de la mer, som

Tom är död

marie darrieussecq är född 3 januari 1969 i

Tom är död

ISBN 978-91-1-301844-7

roman

Tom a r do d.indd 1

09-02-24 19.51.24