9789100116330

Leif GW Persson

Faller fritt som i en drรถm En roman om ett brott

ALBERT BONNIERS Fร RLAG

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla3 3

07-06-19 09.13.54

Av Leif GW Persson: Grisfesten 1978 Profitörerna 1979 Samhällsbärarna 1982 Mellan sommarens längtan och vinterns köld 2002 En annan tid, ett annat liv 2003 Linda – som i Lindamordet 2005

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011633-0 © Leif GW Persson 2007 Omslag Marina Mattsson WS Bookwell, Finland 2007

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla4 4

07-06-21 13.24.38

Till Mikael och Björnen Oavsett om sanningen är absolut eller relativ, och helt bortsett från att många av oss ständigt söker den, är den till sist ändå förborgad för nästan alla av oss. I regel av nödvändighet, och om inte annat av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå. Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt. Vi har ett praktiskt problem som vi måste lösa och svårare än så är det inte.

Professorn

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla5 5

07-06-19 09.13.54

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla6 6

07-06-19 09.13.54

Onsdagen den 10 oktober. Hamnen i Puerto Pollensa på norra Mallorca.

Strax före sju på morgonen hade Esperanza lämnat sin vanliga plats vid charterbryggan längst in i hamnen. En vacker liten båt med ett vackert namn.

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla7 7

07-06-19 09.13.54

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla8 8

07-06-19 09.13.54

1

Åtta veckor tidigare, onsdagen den femtonde augusti. Rikskriminalens högkvarter på Kungsholmen i Stockholm.

– Olof Palme, sa chefen för Rikskriminalpolisen, Lars Martin Johansson. Är det namnet bekant för herrskapet?

Av någon anledning verkade han närmast lite uppspelt när han sa det. Just återkommen från semestern med klädsam solbränna, röda hängslen och linneskjorta utan slips som en lättsam markering av övergången från vila till vardag. Han lutade sig fram där han satt vid kortändan av sammanträdesbordet och lät blicken vandra över de fyra andra som samlats runt samma bord.

En förtjusning som han verkade vara ensam om. Tveksamma blickar hade utväxlats mellan tre av de fyra, polisintendenten Anna Holt, kriminalkommissarien Jan Lewin och kriminalkommissarien Lisa Mattei, medan den fjärde i sällskapet, kriminalkommissarie Yngve Flykt som var chef för Palmegruppen, snarast verkade generad över frågan och möjligen försökte kompensera detta genom att se artigt frånvarande ut.

– Olof Palme, upprepade Johansson som nu lät mer uppfordrande på rösten. Det ringer ingen klocka någonstans?

Den som till sist hade svarat var Lisa Mattei. Yngst i sällskapet men sedan länge van vid rollen som bäst i klassen. Först hade hon sneglat på chefen för Palmeutredningen som bara nickat och sett trött ut, sedan hade hon tittat ner i sitt anteckningsblock som för övrigt var helt tomt på både anteckningar och de vanliga kråkorna och krumelurerna som hon brukade fylla det med oavsett vad som avhandlades. Därefter hade hon i två meningar sammanfattat Olof Palmes politiska karriär och i fyra meningar hans slut.

– Olof Palme, sa Mattei. Socialdemokrat och Sveriges mest kända politiker under efterkrigstiden. Landets statsminister i två omgångar, mellan 1969 och 1976 och 1982 till 1986. Mördades i

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla9 9

07-06-19 09.13.54

korsningen Sveavägen–Tunnelgatan mitt i centrala Stockholm för tjugoett år, fem månader och fjorton dagar sedan. Det var fredagen den 28 februari 1986, tjugo minuter över elva på kvällen. Han blev skjuten bakifrån med ett skott och lär ha dött i stort sett omgående.

Själv var jag elva år när det hände så jag är rädd för att så mycket mer kan jag nog inte bidra med, avslutade Mattei.

– Säg inte det, sa Johansson med norrländsk flegma. Vårt offer var statsminister och fin karl och hur vanligt är det på ett sådant här ställe med sådana brottsoffer? Jag är visserligen bara chef för Rikskriminalpolisen men jag är också ordningsmänniska och höggradigt allergisk mot ouppklarade ärenden, fortsatte han. Jag tar dem rent personligt om ni nu undrar varför ni sitter här.

Ingen hade undrat över detta. Samtidigt verkade ingen särskilt entusiastisk. Oavsett vilket var det så det hela hade börjat. Som det nästan alltid gör i sammanhang som dessa. Med några poliser som sitter runt ett bord och pratar om saken. Men inga blåljus, inga sirener och definitivt inte några dragna tjänstevapen. Fast första gången, för drygt tjugo år sedan, hade det börjat på det viset som det nästan aldrig börjar. Med blåljus, sirener och dragna tjänstevapen.

Det hade inte hjälpt. Det hade slutat illa.

Därefter hade Johansson utvecklat sina idéer om vad som borde göras. Motiven för att göra det och hur det hela borde läggas upp rent praktiskt. Som så ofta förr hade han också lutat sig mot sin personliga erfarenhet och utan minsta spår av vare sig äkta eller falsk blygsamhet.

– Enligt min personliga erfarenhet finns det ofta en poäng i, när ett ärende har gått i stå så att säga, att kalla in lite nytt folk som kan se på saken med fräscha ögon. Det är lätt att bli hemmablind, sa Johansson.

– Jag hör vad du säger, svarade Anna Holt och lät mer bitsk än vad hon hade avsett. Men om du ursäktar…

– Visst, avbröt Johansson. Bara du låter mig avsluta min mening först.

– Jag lyssnar, sa Holt. Att jag aldrig lär mig, tänkte hon.

– När man börjar bli lite till åren som jag så ökar tyvärr risken att man inte kommer ihåg vad man hade tänkt säga, om man blir avbruten alltså, förklarade Johansson och log ännu vänligare mot Holt. Var var jag nu, fortsatte han.

10

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla10 10

07-06-19 09.13.54

– Hur chefen hade tänkt lägga upp det hela, insköt Mattei. Vår utredning alltså, förtydligade hon.

– Tack Lisa, sa Johansson. Tack för att du hjälper en gammal man.

Hur bär han sig åt, tänkte Holt förundrat. Till och med Lisa av alla människor?

Enligt Johansson var det inte fråga om att tillsätta någon ny Palmeutredning och de utredare som redan satt där, och i flera fall suttit där under nästan hela sin yrkesverksamma tid som kriminalpoliser, skulle givetvis få sitta kvar i orubbat bo.

– Så det vill jag göra klart från början, Yngve, sa Johansson och nickade vänligt mot chefen för Palmegruppen som ändå verkade mer orolig än lättad.

– Näej, sa Johansson. Alla sådana idéer kan ni glömma. Jag hade tänkt mig något betydligt enklare och mer informellt. Vad jag vill ha är en second opinion helt enkelt. Ingen ny utredning. Bara en second opinion från några kloka kolleger som kan se på saken med friska ögon.

– Jag vill att ni går igenom utredningen, fortsatte han. Finns det något som vi inte har gjort men som vi borde ha gjort? Finns det något i själva materialet som vi har missat och som är värt att ta tag i? Som fortfarande håller att ta tag i? I så fall vill jag veta det och svårare än så är det inte.

Alldeles oavsett hans förhoppningar på den sista punkten hade den följande dryga timmen ägnats åt att diskutera invändningar från tre av de fyra andra i rummet. Den enda som inte hade sagt något var Lisa Mattei, men när deras möte var över var hennes anteckningsblock ändå lika fullklottrat som det alltid brukade vara. Dels med vad hennes kolleger hade sagt. Dels med hennes vanliga kråkor och krumelurer alldeles oavsett vad de nu hade sagt.

Först ut var kriminalkommissarie Jan Lewin som efter en in­ ledande och försiktig harkling snabbt skjutit in sig på Johanssons grundläggande motiv, nämligen behovet av nya och fräscha ögon.

Idén som sådan var alldeles utmärkt. Själv hade han förespråkat den ofta nog. Inte minst under sin tid som chef för den grupp vid rikskriminalen som sysslade med så kallade cold cases, gamla fall där man hade kört fast. Men just därför var just han sällsynt illa lämpad för just det här ärendet.

11

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla11 11

07-06-19 09.13.54

Under utredningens inledande år, Lewin arbetade vid den tiden vid dåvarande våldsroteln i Stockholm, hade han nämligen haft huvudansvaret för insamlingen av betydande delar av utredningens spaningsmaterial. Först när utredningen togs över av rikskriminalen hade han återvänt till sina gamla arbetsuppgifter vid våldsroteln i Stockholm. Flera år senare hade han själv flyttat över till rikskriminalen och väl där hade han under några kortare perioder även hjälpt Palmeutredningen med bland annat registreringen och granskningen av de nya tips som kommit in till utredningen.

– Jag vet inte om chefen minns det, men spaningsledaren som var dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, samlade in stora mängder uppgifter som kanske inte direkt hade med själva mordet att göra men som ibland kan visa sig vara av värde. Lewin nickade förklarande mot Lisa Mattei som ju bara hade varit en liten flicka den gången det begav sig.

– Dåvarande polismästaren minns jag, sa Johansson. Osalig i åminnelse, tänkte han. Fast det mesta av det han hittade på har jag väl lyckats förtränga. Vad var det som hamnade på ditt bord, Lewin?

En hel del av i bästa fall oklart värde, enligt Lewin.

– Alla hotellregistreringar i Stockholmsområdet kring tiden för mordet. Alla in- och utresor i landet som gick att belägga med den vanliga pass- och gränskontrollen, alla felparkeringar i hela Storstockholm vid tiden kring gärningen, alla hastighetsöverträdelser och andra trafikbrott i hela landet under morddygnet, dygnet före och dygnet efter mordet, alla andra brott och ingripanden i Stockholmsområdet vid tiden för gärningen. Vi tog med allt från fylla och förargelse och lägenhetsbråk till alla vanliga brott som anmäldes under de aktuella dygnen. Olyckshändelser samlade vi också in. Plus alla självmord och konstiga dödsfall som hade inträffat både före och efter mordet på Palme. Jag vet att när jag lämnade utredningen så höll man fortfarande på med den biten. Det blev en hel del som ni förstår. Hundratals kilo med papper, tiotusentals sidor faktiskt, och då talar jag bara om det som kom in under min tid.

– Den breda och förutsättningslösa ansatsen, konstaterade Johansson som lät misstänkt belåten.

– Jo, det heter ju så, sa Lewin, och ibland fungerar den faktiskt men den här gången blev nästan allt liggande obearbetat. Fanns helt 12

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla12 12

07-06-19 09.13.54

enkelt inte tid att göra något. Jag satt och skummade igenom det som kom in och hade fullt upp med det som stack mest i ögonen.

Nittio procent av alla papper fick i stort sett återvända direkt till kartongerna där de legat från början.

– Ge mig några exempel, sa Johansson. Vad var det som stack i ögonen på dig, Lewin?

– Jag minns bland annat fyra olika självmord, sa Lewin. Det ­första inträffade bara några timmar efter mordet på statsministern. Jag minns det i detalj för när jag fick papperen på mitt bord kände jag faktiskt lite av de där gamla vibrationerna som man kan känna när det börjar brännas. Lewin skakade eftertänksamt på huvudet.

– Han som tog livet av sig hade hängt sig i gillestugan hemma i villan. En förtidspensionerad väktare som bodde på Ekerö ett par mil utanför Stockholm. Han var granne med en kollega så det var genom honom som jag fick tipset. Dessutom hade han licens på ett enhandsvapen, till råga på allt en revolver som mycket väl kunde ha stämt med vad vi vid den tidpunkten visste om mordvapnet. Han betraktades väl allmänt som underlig av de som kände honom. Enstörig, skild sedan ett par år tillbaka, alkoholproblem och det där vanliga. Kort sagt så kändes han ganska bra men han hade alltså alibi för mordkvällen. Dels hade han bråkat med ett par andra grannar när de var ute med sin hund vid tiotiden på kvällen.

Sedan hade han ringt upp sin före detta fru från sin hemtelefon, sammanlagt tre gånger om jag inte minns fel, och härjat med henne ungefär samtidigt som Palme blev skjuten. Jag hade inga som helst problem med att avföra honom. Hans revolver hittade vi förresten vid husrannsakan. Den provsköts till och med trots att vi redan då förstod att den hade fel kaliber.

– Det andra då? Johansson såg nästan lystet på sin kollega.

– Nej, sa Lewin. Med risk för att göra dig besviken, och just de här ärendena var jag nog ganska noga med om man så säger. Jag minns att när media började bråka om det så kallade polisspåret, att det var kolleger till oss som skulle ha mördat Palme, så gick jag på eget bevåg in i materialet och kontrollerade just den saken.

Alla felparkeringar och andra trafiköverträdelser där fordonet eller förövaren kunde kopplas till kolleger oavsett om de var i tjänst eller inte.

– Men det gav heller ingenting, sa Johansson.

13

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla13 13

07-06-19 09.13.55

– Nej, sa Lewin. Annat än några ganska fantasifulla förklaringar till varför just den kollegan skulle slippa betala sina parkeringsböter eller varför hans bil hamnat på ett så konstigt ställe.

– Precis, sa Johansson. Samma gamla fruntimmersaffärer om du frågar mig. Hur som helst vore det väl ganska intressant för dig att gå tillbaka till dina gamla kartonger? Nu när du fått perspektiv på dem menar jag. Jag kan inte hjälpa det men jag får för mig att du inte verkar helt obekväm med den uppgiften. Och att du kunde ta en titt på allt det andra när du ändå är i farten, menar jag.

– Med viss reservation för de fräscha ögonen, sa Lewin och lät mer positiv än vad han hade avsett. Ja, kanske det. Själva grundtanken är god nog.

Fegis, tänkte Anna Holt som själv inte tänkte låta Johansson slippa undan lika enkelt.

– Med all respekt, chefen, trots att jag också tror på det där med fräscha ögon, och trots att jag själv aldrig varit i närheten av den här utredningen, så tror jag faktiskt inte på idén, sa Holt. Nu var det sagt, tänkte hon.

– Jag lyssnar, Anna, sa Johansson med samma uttryck i ögonen som han lärt av sin första egna älghund. Den blick som naturligt följer av en odelat positiv uppmärksamhet. När han och jycken gjort paus i jakten, när han sagt åt honom att sitta fint och just innan han brukade ge honom en skiva falukorv ur deras medhavda matsäck. Hur menar du då?

– Vad jag menar är att jag inte kan tänka mig ett mer genomtröskat ärende i den svenska polisens historia. Utrett om och om igen i alla tänkbara och otänkbara avseenden. Utan teknisk bevisning värd namnet. Med vittnen som förbrukades för tjugo år sedan och där många av dem för säkerhets skull redan är döda eller inte längre går att tala med. Där den ende misstänkte värd namnet, jag tänker på Christer Pettersson som du säkert förstår, dömdes i Stockholms tingsrätt för snart tjugo år sedan, för att frikännas av Svea hovrätt ett halvår senare. Samme Pettersson som man försökte åtala på nytt för tio år sedan men där åklagaren inte ens fick resning. Samme Pettersson som dog för några år sedan. Som om inte allt det som hänt tidigare hade räckt mer än nog för att avsluta utredningen mot honom.

– Du får mig att tänka på den där klassiska sketchen, Anna. Jag 14

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla14 14

07-06-19 09.13.55

tror den vann något pris som världens bästa tevesketch. Den där Monty Pythonhistorien om den döda papegojan, du vet, sa Johansson. Var det inte en Norwegian Blue? Det var väl så den hette?

Papegojan alltså.

– This parrot is dead. Du vet den där scenen där den upprörde kunden står inne i djuraffären och slår sin döda papegoja i disken, förklarade en förtjust Johansson samtidigt som han dunkade förtydligande med näven i bordsskivan.

– Visst, sa Holt. Om du så vill. Den här utredningen är död. Lika död som Monty Pythons papegoja.

– Den kanske bara är lite trött, sa Johansson. Är det inte så han butiksägaren i sketchen säger? Han som har sålt papegojan. När kunden kommer in för att klaga. Han är inte död, bara lite trött. Jag får för mig att det kanske är på det viset. Inte död, bara lite trött.

Försök inte med mig, tänkte Holt. Att ge sig var det sista hon tänkte göra oavsett alla dimridåer och lätt genomskådade skämtsamheter från sin chef.

– Palmeutredningen har inte gått i stå, upprepade Holt. Palmeutredningen är genomtröskad, söndertröskad. Den är inte ett cold case, inte ens ett iskallt fall. Palmeutredningen är död.

– Du behöver inte jaga upp dig, Holt. Jag hör vad du säger, sa Johansson som plötsligt inte lät det minsta snäll och vänlig längre.

Själv får jag alltså för mig att den kanske bara är lite trött. Att man kanske skulle titta på den med fräscha ögon. Att man utgår från den gamla goda polisiära grundregeln som alltid gäller när man håller på med sådana saker.

– Att gilla läget, sa Holt som kände sin Johansson sedan åtskilliga år och ärenden tillbaka.

– Precis, sa Johansson och log lika vänligt som förut. Roligt att höra att vi är överens, Anna.

Sist ut var kommissarie Yngve Flykt, chef för Palmegruppen. Om han hade haft något att säga till om skulle det här mötet aldrig ha blivit av. Själv var han en fridens man och det han hade hört om sin högste chef, inte minst om vad han kunde hitta på med sådana medarbetare som inte gjorde som han sa, hade gjort honom räddningslöst förlorad från början.

Med all respekt för sin chef, självklart en varm anhängare av den grundläggande tanken, tillika glad och tacksam över chefens klara 15

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla15 15

07-06-19 09.13.55

och bestämda besked om att några ändringar i en väl inarbetad och fungerande organisation icke ens kom på fråga, med respekt för allt detta och allt annat som han i hastigheten hade glömt, ville han dock ändå, och givetvis i all välmening, peka på några praktiska problem, som för övrigt kollegan Lewin redan varit inne på…

– Vad tänker du på, avbröt Johansson.

– Vårt utredningsmaterial, sa chefen för Palmeutredningen och såg närmast vädjande på Johansson. Det är inget vanligt material ens i ett mycket stort ärende, om man så säger. Jag vet inte om du har varit nere hos oss och tittat på det men det är ett kolossalt material. Gigantiskt, helt enkelt. Som du kanske vet så upptar det sex rumsenheter i korridoren där vi sitter. Vi har redan plockat ner fem mellanväggar och snart är det väl dags för nästa. Det är pärmar och kartonger från golv till tak.

– Jag lyssnar, sa Johansson. Formade sina långa fingrar till ett valv och lutade sig tillbaka i stolen. Flykt, tänkte Johansson. Måste vara medfött.

– Efter vad jag och kollegerna på gruppen har förstått är det faktiskt det största utredningsmaterialet i den polisiära världshistorien.

Det lär till och med vara större än förundersökningsmaterialet om mordet på Kennedy och utredningen av attentatet mot den där jumbojeten ovanför Lockerbie i Skottland.

– Jag hör vad du säger, avbröt Johansson. Vad är problemet? Stora delar är väl inlagda på data så här dags.

– Självklart, och det blir mer och mer för varje dag, men det är ju inte något som man bara sätter sig ner och bläddrar igenom. Vi talar alltså om ungefär en miljon A4-sidor. Det mesta är utskrifter av förhör och det finns tusentals sådana som är på tiotals sidor och ibland ännu längre. I runda tal hundratusen olika dokument som förvaras i närmare tusen pärmar. För att inte tala om alla kartonger där vi lagt ner sådant som man inte kan sätta in i vanliga pärmar.

Det var visst någon expert i den där senaste regeringskommissionen som räknade ut att redan då, och det är väl snart tio år sedan, skulle det kräva tio års heltidsarbete för en kvalificerad utredare att enbart ögna igenom materialet. Frågar du mig så tror jag att det tar ännu längre tid och det kommer in nya uppgifter hela tiden.

– Jag hör vad du säger, sa Johansson och gjorde en lätt avvärjande gest med högerhanden. Men någon typ av gallring måste väl ändå vara möjlig? Om jag inte fått saken om bakfoten finns det till 16

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla16 16

07-06-19 09.13.55

exempel tiotusentals sidor med de där vanliga toktipsen och dem måste man väl ändå kunna lägga åt sidan?

– Det räcker nog inte är jag rädd, invände Flykt. Toktipsen är nog betydligt fler än så. Problemet med dem är ju också, och det vet väl chefen lika bra som jag, att vissa av dem kan verka nog så övertygande till en början. Jag såg en tidningsintervju för en tid sedan med vår egen professor här på Rikspolisstyrelsen där han hävdade att om vi plötsligt klarade upp Palmemordet och satt med facit så skulle det visa sig att nittionio procent av hela utredningsmaterialet inte hade haft med saken att göra och att nästan allt som vi samlat på oss hade varit direkt missvisande. För en gångs skull var vi helt överens, han och jag.

– Det var illa, sa Johansson och flinade. Att höra att du är överens med en sådan, menar jag. Vad jag försöker säga är bara att det naturligtvis måste gå att sortera materialet. För några kloka kolleger med fräscha ögon. Själv har jag klarat mig gott nog genom åren med hjälp av händelsebeskrivningen, de viktigaste ögonvittnena alltså, den tekniska undersökningen och det rättsmedicinska protokollet.

Johansson räknade på fingrarna medan han talade och log gemytligt medan han höll upp tre av dem.

– Dessutom, fortsatte han, så finns det väl i just det här ärendet en och annan hygglig sammanfattning som klarar ut det där vanliga med var, när och hur. Vem offret var lär ju till och med kollegerna vid ordningen ha fattat redan ett par minuter efter gärningen.

– Det är riktigt. Flykt nickade bekräftande och verkade närmast lättad, som om han plötsligt hamnat på fastare mark. Vår egen gärningsmannaprofilgrupp har tagit fram både en analys av gärningen och en profil på gärningsmannen i samarbete med kollegerna vid FBI. Dessutom finns flera andra analyser som gjorts av externa experter som vi vänt oss till. Både av själva gärningen i dess huvuddrag och av olika detaljer. Till exempel det som handlar om mordvapnet och de två kulor som säkrades på brottsplatsen. En hel del faktiskt.

– Klart det finns, sa Johansson och slog ut med händerna med samma trygga övertygelse som en vanlig bibelnasare från hans ångermanländska uppväxt. Så vad väntar vi på?

Så fort som Johansson släppt chefen för Palmegruppen fri hade samtliga i rummet försiktigt börjat skrapa med stolsbenen, men Johansson hade inte låtsats om deras förhoppningar.

17

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla17 17

07-06-19 09.13.55

– Jag förstår att herrskapet är ivriga att få sätta igång, sa Johansson med ett snett leende, men innan vi skiljs åt är det en sak som jag vill stryka under. Ett varningens ord på vägen. Han nickade eftertryckligt och tittade på dem i tur och ordning med bister min.

– Ni får inte tala med en käft om detta. Ni får tala med varandra i den mån det krävs för att ni ska kunna göra det ni ska. Behöver ni av samma skäl tala med någon annan så ska ni först ha min til�låtelse att göra det.

– Vad säger jag till mina medarbetare? Chefen för Palmegruppen såg inte glad ut. Jag menar…

– Ingenting, avbröt Johansson. Om det är någon som undrar över något så kan du skicka honom eller henne till mig. Det borde väl du ha fattat bättre än någon annan, tillade han. Vilket helvete som media ställt till med för Palmeutredningen under alla år. Jag vill inte ha en massa kolleger som springer runt och pratar en massa strunt.

Hur tror du media får reda på all skit de skriver om? Det sista jag vill läsa om i tidningen när jag slår upp ögonen i morgon är att jag tillsatt en ny utredning om mordet på Olof Palme.

– Just därför tycker jag nog att det vore bra med lite information till folket i min grupp. För att undvika en massa onödigt prat, menar jag. Flykt såg närmast bevekande ut när han sa det. En lösning vore väl att vi sa att du bett Holt, Lewin och Mattei att se över regi­ streringen. Jag menar sådant arbete pågår ju fortlöpande och sköts ofta av kolleger utanför gruppen. Eller kanske att det handlar om en rent administrativ översyn.

– Som sagt, sa Johansson. Inte ett ord. Skicka alla Nicke Nyfiken till mig så ska jag stilla deras kunskapstörst, och om de inte är nöjda så ska jag säkert kunna ordna fram andra arbetsuppgifter åt dem.

Vi här i rummet ses om en vecka. Samma tid, samma plats. Några frågor?

Ingen hade haft några frågor och när de skiljdes åt hade Johansson först nickat kort åt kollegan Flykt. Därefter hade han lett vänligt mot Lisa Mattei, utbett sig om ett exemplar av hennes renskrivna mötesanteckningar och sagt åt henne att vara rädd om sig. Holt hade han helt ignorerat och medan de försvann ut hade han tagit Jan Lewin avsides.

– Det är en sak som stör mig med det här ärendet, sa Johansson.

18

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla18 18

07-06-19 09.13.56

– Att det kan vara feltänkt från början, svarade Lewin som varit med förr och hört Johansson lägga ut samma text vid fler tillfällen än ett.

– Precis, instämde Johansson. En ensam galning som av en ren slump springer på en helt obevakad statsminister, mitt i natten, mitt i staden, och dessutom råkar ha en revolver stor som en spädgris i fickan. Det är ju vad de flesta tycks tro och även flertalet av våra kära kolleger. En stillsam undran från en man i stadgad medelålder.

Hur pass vanligt är sådant?

– Jag förstår vad du menar, sa Lewin.

– Bra, sa Johansson. Då ses vi om en vecka och skulle du få slag på fanskapet innan dess får du gärna höra av dig

19

faller_fritt_som_i_en_dro m_inla19 19

07-06-19 09.13.56