ann moore
Gracelin O’Malley Översättning Lisbet Holst
I_moore_Gracelyn.indd 3
2012-06-28 09:34:15
www.fenixbok.se Originalets titel Gracelin O’Malley Copyright © Ann Moore, 2001 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Omslagsfoto © Jill Battaglia/Arcangel Omslagsdesign Renée Lundvall Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2003 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-087-8
I_moore_Gracelyn.indd 4
2012-06-28 09:34:15
Till Rick som visar v채gen
I_moore_Gracelyn.indd 5
2012-06-28 09:34:15
I_moore_Gracelyn.indd 6
2012-06-28 09:34:15
Författarens tack Jag vill tacka Bellingham Public Library och Wilson Library vid Western Washington University för hjälp med forsknings material; de många utmärkta författarna till noveller och romaner om hungersnöden på Irland, främst Cecil WoodhamSmith och Liam O’Flaherty; medlemmarna i U2 för deras inspirerande musik och deras ställningstagande; poeten William ”Bud” Cairns och metafiktionförfattaren Omar S. Castañeda – båda borta nu men i varmt minne bevarade; Jean Naggar, litterär agent och givare av goda råd; mina älskade barn Nigel och Gracelin; Teri och Peter Smith, Glen och Ezra, trogna vänner; och sist den som är allra viktigast: min man Rick. Honom vill jag tacka för de tusentals timmar han lagt ner på att lyssna, läsa, forska, ge råd och uppmuntran på fler sätt än någon kan ana – utan hans bergfasta stöd hade jag inte kunnat skriva den här boken.
I_moore_Gracelyn.indd 7
2012-06-28 09:34:15
I_moore_Gracelyn.indd 8
2012-06-28 09:34:15
Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra;[…] Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. Matt. 24:6–7, 13
I_moore_Gracelyn.indd 9
2012-06-28 09:34:15
I_moore_Gracelyn.indd 10
2012-06-28 09:34:15
Ett Lägereldar glimmade bland träden på motsatta stranden av floden Lee. Det var tidigt på våren och tattarna hade anlänt. Om de dröjt bara en enda dag till hade de inte kommit att bevittna den förfärliga tilldragelsen, och inte heller räddat livhanken på lille Sean, som hörde hemma längre neråt dalen och vars mor aldrig lät tattarna fara lottlösa förbi utan alltid hade en halv limpa och ett vänligt ord åt dem. Senvintern och förvåren är likadana österut. Floderna är fryskalla och livsfarliga, osynliga ishinnor täcker omkullfallna trädstammar och stenbroar. Tattarna vet detta – varje år drar de över Lee, respektfullt sakta och med skärpt blick. Men en pojke tänker kanske inte på det, en pojke med ett bröst som sväller av frisk kvällsluft och förtroendet att få köra ett livligt djur åt sin vackra mor som sjunger vid hans sida och skrattar när farten blir väl hög. En sådan pojke skulle inte tänka på den isbelagda bron. De rätade på sig från sin hukande ställning, dessa tattare. I luften kändes en plötslig spänning som förebådade katastrof. Den drog dem upp bara några ögonblick innan ekipaget som sprängde fram i full karriär välte och klämde fast pojken på bron medan modern vräktes över kanten. Tattarna befann sig uppströms och kunde ingenting göra. Även om någon av dem varit simkunnig hade han inte haft en chans att få tag i kvinnan – så rasande forsade floden – och när hon kämpat emot en evighetslång minut försvann hon. Det var till pojken de sprang. De lyfte bort den tunga kärran med miner som mörknade när de såg hur illa skadad han var: benpipan stack ut på ena benet, ena 11
I_moore_Gracelyn.indd 11
2012-06-28 09:34:15
armen och axeln var krossade. Han andades men var medvetslös; det var en nåd som de var tacksamma för. Med en snabb knivstöt befriade en man åsnan från hennes lidande. De andra bar försiktigt pojken till en vagn och satte fart västerut mot Macroom, för de visste nu att pojken var Patrick och Kathleen O’Malleys son. Mörkret sänkte sig över dem och med det kom ett iskallt regn, men de körde vidare, lirkade hästen nerför lerhala småvägar medan två män höll fast pojken på vagnsflaket. När de äntligen var framme vid bygatan som ledde till hans hem, lyste det i stugans fönster och rök ur skorstenen. De som fanns där inne väntade ju hem mor och son. Moltigande klev tattarna ner från vagnen, lyfte ur den illa tilltygade pojkkroppen och bar den till stugan. De sparkade hårt på dörren med sina bara fötter och ropade sedan högt för att göra sig hörda genom regnet och den larmande stormen. Ansiktet som mötte dem tillhörde pojkens far, stum av chock, och långsamt gick det för honom att förstå att pojken fortfarande var vid liv. Han stirrade mot vagnen, sökte upptäcka hustrun, men alla tattarna skakade på huvudet och räckte honom pojken. Blicken flackade bara en sekund. Sedan tog han emot sin son, bar försiktigt in honom i stugan och lade honom på en madrass stoppad med ljung. Ryan O’Malley, den äldre sonen, skyndade sig att lägga mer torv på den pyrande elden och hämtade sin mormors väska. Den gamla kvinnan hade sett tattarnas ansikten och huvudskakningar och frågade inte efter sin dotter. I stället ägnade hon sig åt pojken, tystade hans jämmer när hon klippte bort de tunga, våta kläderna från honom, lirkade loss dem från den groteskt förvridna armen och det illa åtgångna benet. Lilla Gracelin, som var sin mors ögonsten och brodern Seans käraste vän, smög sig så nära hon kunde utan att vara i vägen. Mor modern slängde ifrån sig en blöt rockärm. Gracelin tog den och tryckte den intill sig så att vätan trängde igenom hennes tunna nattlinne. 12
I_moore_Gracelyn.indd 12
2012-06-28 09:34:15
Nyheten spred sig längs bygatan. Dörren öppnades och stängdes gång på gång, regn drev in med varje granne som kom för att höra efter vad man kunde göra, tattarna som räddat Sean klämdes allt längre in i hörnet; de höll sig tätt intill varandra medan de väntade och våndades, med sänkt blick och ett hårt grepp om sina slitna mössor. ”Ta fram fars flaska ur skåpet och ge den åt dem”, sa mormor utan att titta upp från såret som Sean hade ovanför ögat och som hon var i färd med att sy ihop. ”När den är tom kan du hälla vatten över bladen i tekannan. Det finns bröd.” ”Ja, mormor.” Grace började resa sig på ben som stelnat. ”Jag ska hjälpa dig.” Ryan stod bredvid henne och räckte henne handen. Tillsammans banade de sig väg genom trängseln, plockade fram flaskan, mötte ingens blick utom tattarnas som levde närmare det okända och som visste hur det förhöll sig med mycket. ”Han kommer att klara sig”, sa en av dem tyst till Grace när hon fyllde hans mugg. Han nickade mot hörnet där Sean låg. ”Mor din väntade på honom där bland skuggorna, men nu är hon inte kvar längre.” Grace stirrade länge och intensivt mot hörnet tills väggen upplöstes och hon såg platsen bortom den. Hon gjorde en rörelse som för att själv gå dit, men tattarens hand föll på hennes huvud och höll henne stilla. Milt vände han henne bort från synen och såg henne i ögonen samtidigt som han sakta skakade på huvudet. Han visste att ett barn som kommit från himlen för inte alltför länge sedan mycket väl kunde minnas vägen tillbaka. Han välsignade henne på sitt egendomliga språk, och Grace lyssnade utan att ta blicken från hans ansikte. När de förstod varandra slank han ut genom dörren med sina kamrater och försvann utan ett ord. Kotknackaren kom till slut, svärande över det bedrövliga vädret. Han inspekterade mormoderns arbete, som vann hans 13
I_moore_Gracelyn.indd 13
2012-06-28 09:34:15
gillande, och tog sedan itu med sin egen uppgift genom att först låta ett glas whisky rinna ner i pojkens hals. Det kom ett skrik och sedan ett till när han grep tag i benet och drog så att lår benet hoppade tillbaka på plats. Benet var brutet på flera ställen nedanför knäet, men när han började lägga det rätt hade pojken åter förlorat medvetandet. Kotknackaren var gammal och van vid folks jämmer, men de skrik som kom från den lilla systern plågade honom ända in i själen, och han var tacksam över att kvinnorna tog flickan i famnen och vyssade henne tills sömnen drog sin filt över hennes huvud. Senare, långt senare i det grå ljuset alldeles före gryningen, när Grace låg på sin halmmadrass bredvid mormor, slog hon upp ögonen och lyssnade till tystnaden som efterträtt stormen. Då kom det över henne att hennes bror levde men att hennes mor var död – död, så säkert som något – och en hemsk smärta kramade åt hennes bröstkorg och hon kunde inte andas. Det började dåna i öronen, och hon hörde sin mors röst som om Kathleen stod och sjöng högt uppe på berget bakom stugan deras. Luften i rummet försvann, hjärtat slutade slå och bröstet var nära att sprängas; runt Grace virvlade den giriga Lees svarta vatten för att sluka en ängels dotter. Sången stegrades och kom närmare. Över de andras röster hörde hon moderns rop: ”Andas, Gracelin! Andas!” Grace slog hastigt upp ögonen. Flämtande, oförmögen att fylla lungorna fort nog, fäktade och slog hon omkring sig. Så var mormodern vaken, drog henne till sig, höll henne mot sitt bröst så att det ena hjärtat manade det andra att slå och ett första djupt andetag banade väg för nästa. Sakta sjönk paniken undan, och varje gnutta luft svalkade svedan i hennes bröstkorg. De sjungande rösterna blev tunna och gälla och svaga för att slutligen försvinna helt, så även moderns. När Grace äntligen blivit stilla och hennes ögonlock åter började bli tunga, lät mormodern henne glida ner under filten. Sedan låg flickan där; hon sov inte utan väntade tålmodigt, som 14
I_moore_Gracelyn.indd 14
2012-06-28 09:34:15
om själva vinden skulle kunna lyfta henne och blåsa henne bort därifrån. Det enda som förankrade henne var mormoderns arm som höll hårt om hennes midja, och det var tack vare den hon vaknade och fann sig vara kvar i denna värld. Mycket folk kom till Kathleen O’Malleys likvaka, fast kroppen var i ett sådant skick att den inte kunde läggas ut till beskådande; så uppsvälld av vattnet och så hemsk att se var den. Många i trakten hade tyckt om den unga kvinnan som sjungit så vackert och som haft ett så smittande skratt och så djärva ögon. Nu kom de för att trösta hennes mor, hennes redbare man Patrick och deras tre barn: de båda sönerna och den lilla dottern. De som känt henne bäst – Katty O’Dugan och Julia Ryan som bodde ett stycke bortåt vägen, och Mary McDonagh uppifrån Black Hill – stämde upp en klagolåt så snart de fick syn på kistan. Jämmerljuden steg från deras läppar medan de gungade och vaggade av och an, slog ihop händerna och prisade den kära som tagits ifrån dem. Varje gång dörren öppnades, släppte den in någon som stämde upp klagolåten på nytt. Det dröjde många timmar innan den dog ut och alla närvarande försetts med en mugg av Patricks bästa Uisage batha – livets vatten – och ett pipstopp. Det var varmt och trångt i rummet. Snart försvann den ene efter den andre av karlarna ut på stugbacken. Där tog historieberättandet så småningom fart och huvudena gungade sorgset i takt med de låga, hesa rösterna. Kvinnorna vandrade ut och in med mat, berättade själva historier om barn man förlorat och mödrar som dött. De stannade hela dagen, hela natten och hela nästa dag, tills kistan begravts högt uppe på kullen och O’Malleys stängde sin dörr för att sörja i avskildhet. Grace kunde inte titta på Sean som låg så vit och orörlig i sin säng, kunde inte trösta sin far som satt ensam i hörnet och bara grät, kunde inte sudda bort de djupa linjer som etsats i mormoderns ansikte. Inte heller förmådde hon dämpa vreden i Ryans ögon. Hon härdade inte ut med hoppet som grep tag om 15
I_moore_Gracelyn.indd 15
2012-06-28 09:34:16
hennes hjärta varje gång hon tittade på sin mors stol och nästan såg henne sitta där, nästan hörde hennes skratt eller slutet av en sång som fortfarande svävade i luften. Så hon gick ut – sex år och ett halvt därtill – och vandrade upp på kullen som reste sig bakom stugan. Hon strövade över ängen där tusenskönorna plötsligt slagit ut, och när tröttheten överföll henne lade hon sig ner bland dem och föreställde sig himlen där hon skulle kunna sluta ögonen och för alltid vila huvudet mot bröstet på sin mor som hon längtade så oerhört efter. Sean flyttades in i den lilla kammare där Patrick och Kathleen sovit. Där låg han i feber och smärtor i flera dagar, jämrade sig och ropade till sin mor att hålla ut. Han var på väg, hon fick inte ge upp. ”Sjunk inte, mamma!” skrek han gång på gång tills febersynerna äntligen försvann och han slog upp ögonen. När han hade svalt några skedar buljong och kunde sitta upp en liten stund samlades familjen runt sängen och väntade på att han skulle berätta. Hackigt talade han om att regnet frusit på stenbron över Lee, att åsnan halkat och vält kärran och att han själv blivit fastklämd mot kanten på bron. Han hade sett Kathleen i den skummande strömmen, hur hon hade fäktat för att hålla sig flytande men dragits ner av sina tunga kjolar och kängor. Hon hade ropat till honom, kämpat mot det kalla vattnet så länge hon orkat, och sedan hade hon ropat en sista gång innan hon försvann. Någonting mer mindes han inte, sa han med tårarna strömmande nerför sina genomskinliga kinder, förrän han vaknat i dag och hört mormoderns milda röst säga honom att hans mor var död. Patrick krympte mer och mer medan han lyssnade på sin sons berättelse. Han klappade pojken på handen, sedan gick han ut ur rummet, och den man Grace alltid älskat försvann helt enkelt i den virvlande floden. Han sjöng aldrig mer sina visor, berättade inga fler historier om deras förfäder och inte det minsta lilla leende låg på lur längre. Bara när hon kröp upp i hans knä och 16
I_moore_Gracelyn.indd 16
2012-06-28 09:34:16
kände hans värme, andades in lukten av tobak och jord, var hon nära honom. När hennes huvud vilade mot hans bröst var hon övertygad om att hans hjärta till och med slog sorgsnare och svagare än när modern levde. Grace tog hans hand och lade den på sin hjässa i hopp om att han skulle smeka henne så som han alltid gjort, men den gled tillbaka ner i hans knä. Så vilsen hade han blivit, och efter en stund sa han till henne: ”Tyst med dig, tös. Ta och kila iväg nu.” Hon kände inte den här gubben – hennes far hade alltid haft huvudet fullt av planer och ständigt varit igång med någonting, precis som de stora hövdingarna på västra Irland, de som seglat ut från Connaught. Den största av dem, Granuaile, Owens dotter, hade blivit en ryktbar piratdrottning, fruktad av engelsmännen och dyrkad av sitt folk, och efter henne hade Patrick uppkallat sin dotter. För, sa han, när hon föddes var det tydligt att havets ljus lyste i hennes ögon. Hennes far var ättling i rakt nedstigande led till O’Malleys uppe i norr. De hade haft en stor egendom, men förlorat allt de ägde i och med Jakob II:s nederlag i slaget vid Boyne och strafflagarna som infördes därefter. Dessa hade krossat de fina katolska familjerna på Irland, sa hennes far, genom att tvinga dem att dela upp sin jord tills ingenting fanns kvar. De katolska irländarna hade nekats utbildning och möjligheter att göra sig hörda i politiken. Man tog ifrån dem rätten att bekläda statliga ämbeten och rätten att utöva sin religion. Hans förfäder hade varit Oak Boys och Ribbon Men. De hade samlats i de dimmiga myrmarkerna och smitt hämndplaner, men aldrig återfått det de förlorat. Bitterheten över detta hördes i Patricks röst varje gång han berättade dessa historier för sina barn. Vad Grace inte kunde veta var att Patrick var medveten om sin börd, att han hade skämts för sina luggslitna, kuvade föräldrar som flackade från grevskap till grevskap, bodde i usla hybblen och hankade sig fram på ingenting. När de plötsligt avled i tyfus lämnade de efter sig sju föräldralösa stackare, av vilka tre dog 17
I_moore_Gracelyn.indd 17
2012-06-28 09:34:16
inom kort tid och de övriga ackorderades ut på olika håll av prästen. Patrick var det ingen familj som ville ta hand om. Därför kom han att tillbringa tre år på kyrkans fattighus i Dublin innan han rymde vid tio års ålder. Under sommaren bodde han i diken, under vintern höll han till i övergivna backstugor, stal mat ur svinstior och gick med trasor lindade om fötterna. Efter en fruktansvärd vinter då han varit nära att svälta ihjäl, gav han upp. De lät honom komma tillbaka mot att han arbetade som dräng för sitt uppehälle. På dagarna slet han i jordbruket, klippte deras får, spann deras ull, städade deras hus, tillverkade deras ljus och var ofta vaken hela nätterna och bad för deras döda. Han fick stryk för sin lättja och sin otacksamhet om han somnade eller bad om mer mat, och tvingades till sträng botgöring för syndiga tankar eller brist på villighet. Fastan, tröttheten och det ändlösa arbetet tärde på såväl kropp som själ, tills hans enda styrka var en liten vredesflamma som han närde i hemlighet. Fast besluten att bli sin egen herre, även om det betydde att sova hos grisar och dela deras skulor, rymde han på nytt. Barndomen hade lämnat honom då. Han var en ung man, även om hans kropp var både liten och mager och gul av svält, och ärren tvärs över hans rygg gjorde andra misstänksamma. Han satte aldrig mer sin fot i en kyrka, och vad han ansåg om Gud behöll han för sig själv. Men Kathleen ägde en djup kärlek till Gud och hade behov av att få tillbedja Honom tillsammans med likasinnade. Hon var protestant – barnbarns barn till en skotte på sin döde fars sida – och fastän hon var nästan ensam i ett hav av katolska landsmän, såg hon ingen anledning att låta religionen komma emellan dem. Patrick hade låtit henne gå i kyrkan vid sjön, bara hon var införstådd med att det inte var något för honom och att hon inte fick fråga varför. Mormodern ville inte göra en så lång dagsutflykt, Ryan var alltför lik sin far för att låta sitt inrutade liv påverkas av sådan känslosamhet som religion, och Gracelin var ännu för liten. Men Sean hade alltid varit glad för möjlig18
I_moore_Gracelyn.indd 18
2012-06-28 09:34:16
heten till långa utflykter. Då pratade han med modern om sina drömmar, Irlands storslagna skönhet och Guds förunderlighet. Tidigt på söndagsmorgonen, innan solen gått upp, brukade de spänna åsnan för den enkla kärran och ge sig iväg med en matsäck bestående av en bytta varm gröt och bröd som var över från lördagen. De följde den slingrande vägen längs Lee genom Inchigeelagh, förbi Lough Alluas krusade vatten, for över floden vid Ballingearyoch fortsatte i riktning mot Shelbybergen tills de kom till det lilla stenkapellet på stranden av Gougenebarra sjön, floden Lees källa. Det var en tröttsam resa, och utom på somrarna när dagarna var långa var de inte hemma igen förrän mörkret föll. Därför företog de den inte mer än tre gånger varje årstid, och till och med det var mer än tillräckligt, enligt Patrick. Under månaderna efter Kathleens död satt han på en pall utanför stugan varje kväll, rökte sin kritpipa och tänkte på sin hustru. Hon hade lämnat allt för hans skull, och vad hade han givit henne förutom barn och ett och annat kyrkobesök? När de gifte sig ägde han knappt en penny, bara drömmar och planer. Hon hade lämnat familjebageriet i Cork som hon drivit tillsammans med sin mor. En del av pengarna hade hon använt till att arrendera mark i Macroom, köpa utsäde, arbetshäst, redskap – en grund att bygga på. Han hade lovat att kompensera henne så snart jordbruket gav vinst, och han tänkte aldrig på det liv hon levde som hustru till en fattig arrendator i stället för den tillvaro som välbeställd företagare hon utan svårighet kunde ha haft. Nu bar han skuldkänslorna för detta som en sten i hjärtat tillsammans med sorgen som aldrig släppte sitt grepp om honom. Nu när han ensam måste axla bördan för deras barns framtid insåg han hur tung den var, och allt det han lagt på henne gjorde honom rädd. I alltför mycket hade han satt sin lit till henne – såväl när det gällde råd och uppmuntran som tröst och kärlek. Hans blick var matt och hans själ tung. Han visste att han på nytt blivit lika bitter som han varit till den lyckodag då han träffat 19
I_moore_Gracelyn.indd 19
2012-06-28 09:34:16
Kathleen Dougherty; och han sörjde inte bara förlusten av henne utan även förlusten av sig själv. På kvällarna när Patrick satt ute på bergssluttningen hos fåren, grubblade och rökte, försökte mormor lätta upp den tunga stämningen inne i stugan genom att berätta för barnen om deras mor. ”Hon var en verklig irländsk skönhet.” Så började hon alltid, på iriska, fuktig i ögonen av minnen. ”Hy vit som grädde, skära rosor på kinderna, mörkaste röda hår som lockade sig av pur glädje … och ögonen, ack, ögonen – blågrå som det dånande havet. Du, Grace”, brukade hon tillägga med ett ömt leende mot den lilla flickan vid sina fötter, ”du har din mors ögon.” När hon hunnit så långt suckade hon alltid innan hon fortsatte: ”Och minsann om hon inte sjöng Guds långa dag, redan när hon var en liten jäntunge. Och sa så lustiga saker om grannarna. Så djärv hon var och så full av liv! Er pappa blev kär i henne vid första ögonkastet.” ”Berätta”, bad Sean alltid först av alla. ”På fettisdagen var det. Alla pojkarna höll på med sina tokerier, och alla flickorna bara väntade på att bli fångade av dem, vilket var precis vad de ville.” Hon skrattade till, sedan lade hon handen för munnen och tittade mot dörren. ”Er pappa hade just fått arbete på fabriken och kom till vår affär för att köpa lökbröd och en mugg av er mors berömda mjöd.” Hon rätade på sig och sa med mörkare röst samtidigt som hon vaggade med huvudet för att härma Patricks ungdomliga kaxighet. ” ’Jag har ätit över hela Irland, miss’, säger han till henne. ’Och bättre bröd än ert har jag aldrig smakat.’ ’Det är min mor som bakar’, svarar hon och sätter händerna i sidorna, men rodnar så att det syns lång väg – hon var blyg, tösen, men det kunde man inte tro eftersom hon var så kavat. Han går så tätt inpå henne som han vågar, sedan tittar han henne djärvt i ögonen och säger: ’Då måste hon bo hos oss när vi har gift oss.’ 20
I_moore_Gracelyn.indd 20
2012-06-28 09:34:16
Han fick henne att skratta, och så var det inte mer med det. Er mor visste alltid vad hon ville.” Mormor suckade, men inte utan stolthet. ”De gifte sig efter påsk och började leta efter en liten bit jord att arrendera i grevskapet Cork, för där ville er pappa slå sig ner. Jag tänkte att jag skulle kunna öppna brödbutik vid torget i Macroom, men de ville ha mig här så jag flyttade hit. Jag hade ju inte någonting som höll mig kvar där jag var. Och de älskade varandra så innerligt, det är då ett som är sant. Er mor tvekade inte ett ögonblick utan gav genast upp stadslivet för att bli hustru åt en arrendator. Stark och självständig var hon, tog gärna för sig av livet och knådade och klappade till det som hon ville ha det.” Barnen lyssnade. Deras hunger efter historier om modern var lika stor som deras mormors behov av att få prata om den dotter hon älskat så djupt. Hon och Kathleen hade smugit in lite religiösa berättelser där de kunnat, och kanske berodde det på att de var protestanter, för Patrick hade blundat för det mesta. Ibland hade han till och med dröjt sig kvar för att lyssna när de redogjorde för Kristi underverk samtidigt som de gräddade fettisdagens söta pannkakor, en sista njutning före fastan. De flesta av deras grannar nöjde sig med att äta ett mål om dagen under de fyrtio dagarna före påsk, men Patrick ville inte veta av sådana dumheter. Han krävde att hans familj skulle ha två rejäla mål om dagen. När han givit sig ut på fälten brukade Kathleen torka av sina mjöliga händer på förklädet och tala allvarligt till barnen om Kristi lidande innan han dog, och understryka hur viktigt det var att hålla det i minnet genom att själv avstå från något. Mormodern verkade nu vara av uppfattningen att de genom Kathleens död hade berövats så mycket att det räckte för återstoden av livet. Hon begärde inte längre några försakelser under fastan. När sorgeåret var över började mormor prata mer fritt om Kathleen och fortsatte öppet med de traditioner som hon visste hade betytt mycket för hennes dotter. Sean och Grace utgjorde 21
I_moore_Gracelyn.indd 21
2012-06-28 09:34:16
hennes enda åhörare nu, eftersom Ryan var gammal nog att delta i sin fars arbete. Patrick tålde fortfarande inte att höra dem sjunga, så även det var något de ägnade sig åt när han var ute. Mormodern lärde dem texten till John O’Dwyer of the Glens, melodin till Thomas Moores Tho’ the Last Glimpse of Erin och deras mors älsklingssång Derry Aire. Det talades aldrig mer om att åka till kyrkan. Sean frågade inte ens, fastän han saknade både gudstjänsten och psalmerna och vågornas kluckande mot sjöstranden. ”Er far är arg på Gud”, förklarade mormor för dem. ”Han fattar inte vad det är för mening med livet utan er mor och kan inte förlåta Honom för att Han tog henne ifrån honom. Men är han inte en lika bra far som han alltid varit, och ska vi kanhända inte vara en tröst för honom nu? Det är vad er mor skulle vilja. Överlåt åt Gud att få hans hjärta att vekna.” Men medan tiden gick blev fårorna i Patricks ansikte bara djupare, och hans en gång mörkbruna hår fick vita stänk. Mest nära stod han Ryan som nu gick med honom i arbetet varje dag och lärde sig skötseln av gården, men till den yngre sonen och dottern förblev avståndet långt. Grace lämnade barndomen bakom sig ännu vackrare än hennes mor hade varit, fast det kunde hon inte veta. Hon hade för länge sedan glömt Kathleens ansikte, även om det ibland hände att natten kom till henne med tröst och hon vaknade med ljudet av ett stilla gnolande i öronen. Då stod en gestalt i hörnet av kammaren, med ansiktet just så mycket bortvänt att dragen doldes, och flätade sitt midjelånga hår. En underbar stillhet uppfyllde Grace, men när hon sträckte fram handen eller försökte väcka mormodern, vände gestalten sig bort och försvann. ”Gud har inte glömt vad du förlorat”, viskade mormodern till den gråtande flickan medan hon strök henne över håret. ”Jag bär hennes bild i mitt hjärta, men du har inget minne av hur hon såg ut.” 22
I_moore_Gracelyn.indd 22
2012-06-28 09:34:16
Och på morgonen när Grace talade om det på nytt och ingen annan hade sett någonting, sa mormodern till henne: ”Det är tydligt att Vår herre har välsignat dig med förmågan att se änglar och dylika tecken från den andra sidan, ända sedan du satt i din mors knä. Var det kanske inte du som sa att vi skulle hålla oss borta från hörnen så att vi inte råkade trampa en ängel på tårna?” Hon skrattade och tittade sedan upp från löken hon höll på att skala. ”Ifrågasätt det inte, barn. Jag önskar sannerligen att jag hade gåvan så att jag kunde få se henne bara en enda gång till.” Då sa Sean från sin plats i spiselvrån där han tillbringade det mesta av sin tid: ”Jag drömmer att jag räddar henne, att jag drar upp henne ur floden. Har jag kanske inte samma dröm varenda vår när vattnet stiger?” Mormodern plirade mot honom. ”Det vet jag att du har”, sa hon. ”Ibland om nätterna, när jag går utanför knuten, hör jag hur du kastar dig av och an i sömnen.” ”Varför togs hon ifrån oss?” Ångesten hördes fortfarande tydligt i hans röst fast de pratat om detta många gånger tidigare. Mormodern skakade på huvudet. ”Hennes tid var ute, helt enkelt.” Hon dröjde lite innan hon fortsatte. ”Jag ska berätta en historia för er. För länge sedan var irländarna välsignade med förmågan att veta när deras tid var ute, och alla var nöjda med att leva och göra sitt bästa till dess. Men så var det en man som såg att han skulle dö efter skörden, så han satte bara upp ett provisoriskt stängsel för fåren och lappade taket nödtoftigt. Grannarna började prata så högljutt om saken att en ängel avlade visit hos mannen. ”Varför har du inte satt upp rejäla stängsel åt dina får och varför har du inte reparerat din stuga ordentligt?” frågade han. ”Jag kan inte se någon anledning att göra det om jag ska dö efter skörden”, svarade mannen. ”Den som kommer efter mig får göra det i stället.” Ängeln såg att detta inte var bra och talade med Gud som sedan tog ifrån irländarna förmågan att se när de skulle dö, så att de inte slutade leva innan deras stund var inne.” 23
I_moore_Gracelyn.indd 23
2012-06-28 09:34:16
Grace lyssnade på den gamla historien och gömde orden i sitt hjärta, men Sean bara skakade på huvudet. ”Somliga tappar lusten att leva och hoppas få dö i alla fall”, sa han. ”Som far.” ”Ja, och det är fel”, medgav mormodern. ”Men han vill egentligen inte dö, er far. Han vill veta hur han ska orka fortsätta leva, för han ser ingen mening med sitt liv.” ”Det gör inte jag heller”, sa Sean bittert med en blick på den sneda armen och det fördärvade benet. Mormodern lade ifrån sig skalkniven med en smäll. ”Du vet bättre än att ifrågasätta Herrens vägar, Sean O’Malley. Du tror att Gud har straffat dig genom att göra dig till krympling, men på det viset ser du på vad du inte har i stället för det som du faktiskt har. Vore du stor till växten och hade starka armar och ben skulle du vara ute på fälten med din far och din bror eller arbeta i linnefabriken eller i hamnen i Cork. Hårt arbete alltihop, dag ut och dag in – och ingen tid över för böckerna som du är så förtjust i!” Sean lyfte huvudet och hon såg smärtan i hans blick. ”Jag vet att det inte har varit lätt, kära barn. Fjorton år och inte kunna vara med de andra pojkarna, bara Morgan McDonagh som kommer ibland, Gud välsigne honom. Ingen dans, inte mycket till liv utanför det här huset, och sjuk under nästan hela vintern. Men du har ett bra huvud, pojk.” Hennes blick brände sig in i hans. ”Du är snabbtänkt som din mor och viljestark som din far. Läsning och skrivning är din biljett ut i livet, och du skulle aldrig ha lärt dig så mycket eller studerat så ivrigt om du hållit på med kroppsarbete.” Grace gick och ställde sig bredvid sin bror och slog armen om hans hals. ”Är det kanske inte du som har lärt mig att läsa och skriva?” frågade hon milt. ”Var skulle jag ha lärt mig det om inte du funnits? Jag är ledsen att du är invalid, Sean … men jag tackar Jesus för att vi fick behålla dig över huvud taget.” 24
I_moore_Gracelyn.indd 24
2012-06-28 09:34:16
Sean kramade hennes starka armar och log matt. ”Bry dig inte om mig. Hur många böcker jag än läst är jag i alla fall bara en idiot. Hur är det de gamla säger?” Han tänkte en stund. ” ’Sjön besväras inte av svanen, hästen inte av betslet, fåret inte av ullen och människan inte av själen som finns inom henne.’ Jag tror det är bäst att jag försöker hålla det i minnet.” Mormodern och Grace log. Inte för att de fattade ett ord av vad han sa, utan av lättnad över att depressionen, som ofta smög sig på honom, skulle bli av det lindriga slaget den här gången. ”Borde inte Morgan komma och hälsa på snart?” frågade mormor. ”Det där pratet om sjön får mig att tänka på lax. Det är mer än fjorton dagar sedan ni bägge var och fiskade.” ”O’Dugans fru sa att hans mamma har fått barnet nu, en flicka till”, sa Grace. ”Och hans far har stuckit till sjöss igen.” ”Den slashasen. Så får pojken ta hand om dem allesammans.” Mormodern åstadkom ett smackande ljud. ”Han har det inte lätt. En fisketur skulle göra er bägge gott.” Men Morgan kom inte, så de återgick till sitt arbete och sydde flitigt tills ögonen sved av trötthet. Seans skicklighet med nålen hade skaffat honom ett gott anseende. Han arbetade på ackord åt linnefabriken och tog emot beställningar från herrskapen. Mormodern hade lärt honom sy som ett sätt att hålla fingrarna smidiga och ge tankarna något att syssla med, och nu hade han så mycket att göra att det faktiskt gav en liten inkomst. Grace hade också börjat för att hålla sin bror sällskap, och hon visade sig snart vara duktig på att komponera mönster. Hon broderade näsdukar, kragar, förkläden och rockslag, dessutom tillverkade hon vackra märkdukar. De som hade råd vände sig ofta till henne för att få utstyrslar sydda till sina nyfödda. Då fick hon hjälp av Sean, som tillverkade ett dussin blöjor på nästan ingen tid alls. Fastän han var sned och vind i kroppen var han fullt kapabel att klippa till och sy nattdräkter, mössor, filtar, små skjortor och klänningar, som Grace sedan prydde med band och broderier. 25
I_moore_Gracelyn.indd 25
2012-06-28 09:34:16
En sådan beställning kunde ge rätt hyggligt med pengar, men det var inget stadigt arbete och inget att förlita sig på. Mormodern och Kathleen hade fortsatt att baka och sålt sitt bröd på torget i Macroom; men trots att hon nu hade Grace till hjälp, hade det blivit alltför besvärligt. Mormor måste helt enkelt finna sig i att Patrick vägrade att låta dem åka ända till Macroom med kärran. Han ville inte låta dem använda den över huvud taget. Trakten där de bodde var som landsbygden i allmänhet; de flesta familjerna runt dem strävade för att få det att gå ihop, ett år i taget, och det blev aldrig pengar över till något extra. Deras stugor var sparsamt möblerade och deras kläder enkla. Ännu längre bort från städerna och uppe bland bergen var bostäderna sällan mer än en fönsterlös lerkoja med en eller två stolar eller stora stenar att sitta på, en gryta över elden att koka potatis i och ett fång halm i ett hörn där familjen kröp ner tillsammans med djuren om kvällen. Potatis och vatten utgjorde stommen i födan och kompletterades med vad naturen kunde tänkas ge: nötter, bär, småvilt, fisk, örter och krasse. De som bodde i bergen använde sina kläder tills de hängde i trasor, och de kunde skatta sig lyckliga ifall de hade en filt att samsas om. Livet var bättre för folk som O’Malleys i och med att de bodde närmare de stora vägarna som ledde till staden. Deras stugor var små och av sten. Tvärs över taken låg rep med stenar i ändarna för att tynga ner vassen så att den inte blåste bort. Där fanns fönster och halvdörrar, kullerstensgångar och sopade gårdsplaner, betesmarker inhägnade av stengärdsgårdar och bredare vägar att färdas på. Inomhus fanns några enkla möbler, en mugg och en tallrik för varje person, filtar och stoppade madrasser och ett extra ombyte kläder. De flesta odlade potatis på sin arrenderade jord, men karlarna anlitades också som arbetskraft på de större godsen; dessutom hände det att de under någon del av året lämnade hemmet för att arbeta i en fabrik eller för att gå till sjöss. Rikedom eller bekvämlighet kännetecknade inte 26
I_moore_Gracelyn.indd 26
2012-06-28 09:34:16
tillvaron för någon, men tack vare Kathleens förmåga att spara ägde O’Malleys mer än de flesta. Grisarna hade en egen stia och smutsade alltså inte ner inne i stugan. På väggarna hängde några tavlor, och de hade glaserade muggar, en uppsättning tallrikar och några karotter. Bestick hade de också och modern hade envisats med att de skulle använda dem och inte bara stoppa i sig maten med fingrarna, så som brukligt var. Utöver det hade de även bra grytor och vassa knivar. Tattarna som kom dragande längs landsvägen då och då reparerade dem. På stengolvet låg till och med en trådsliten matta. Förutom pallar av olika slag fanns de möbler som Kathleen och hennes mor hade haft med sig från bageriet: ett bord med tillhörande bänkar, en skänk, två stolar och en gungstol. Runt rummet löpte väggfasta målade bänkar, och kransar av torkade blommor lyste upp rummet. De sov på riktiga halmmadrasser – stora flanellstycken som sytts ihop och fyllts med halm – och hade sticktäcken att värma sig med om nätterna. Kathleen hade väckt grannarnas misstänksamhet genom att kalkstryka stugan två gånger om året och genom att förvara skurborsten i en spann med desinfektionsmedel, men många av de febersjukdomar som svepte genom landet gick O’Malleys dörr förbi utan att drabba dem, och mormor sa att det kunde de tacka sin framsynta mor för. Mormodern var lika mystifierad som de andra inför Kathleens moderna idéer och den självständighet hon visade genom att tillämpa dem. Hon hävdade att tattarna bytt ut hennes flicka mot en prinsessa, men ögonen glittrade av glädje och det hördes på rösten att hon var stolt. Grace visste att pengarna som hennes mor sparat var slut för länge sedan och att de nu kämpade för att betala arrendet i form av dagsverken till jordägaren, men i det avseendet skilde de sig inte från andra. Alla klagade över godsägarna, på samma sätt som de kisade mot himlen, luktade på en näve jord och uttalade sig om utsikterna för potatisskörden samt under alla förhållanden gjorde anspråk på att ha rätt. Det var deras liv. 27
I_moore_Gracelyn.indd 27
2012-06-28 09:34:16
Och på det viset avlöste årstiderna varandra, markerade av de helger och små festligheter som alla deltog i, även om Patrick höll sig för sig själv och arbetade utan att göra någon skillnad på helg och söcken. Den ende han pratade med var Ryan, och då gällde det skötseln av gården och hur de skulle få ihop till arrendet som fördubblats det senaste året. Den oskäligt höga avgiften var ett evigt bekymmer, och dagen för kvartalsinbetalningen, när agenterna kom för att inkassera pengarna, hängde som ett ständigt orosmoln över dem. Ryan hade nu blivit lika dyster till sinnes som fadern. Sean och Grace betraktade honom som gammal eftersom det inte längre gick att få honom att sjunga en sång som avslutning på dagen eller spela ett parti dam en vinterkväll. Det var som om två familjer bodde i huset: en som funnit sig i att livet bestod enbart av slit, medan den andra var lika fast besluten att finna glädje i tillvaron. Julen utmärktes inte av något överflöd, men för Grace var det ändå ett okänt begrepp och hon gladde sig över hårbandet hon fått av Sean, trasdockan mormodern gjort av tyglappar, den lätt frånvarande kyssen och pepparmyntskaramellen fadern gav henne och kängsnörena som Ryan köpt. Hon hade i sin tur några småsaker åt dem: metkrokar, ett par raggsockor, ett broderat bokmärke, en burk sylt av sommarens bär, förseglad med vax. Detta var den enda dag på året då fadern gick med på att koppla av en stund, även om han försvann ut till sitt arbete när de började sjunga. På annandagen envisades mormodern med att Grace skulle svärta sig i ansiktet som de andra barnen och knyta band i järneksbuskarna. I februari inföll S:ta Brigidas dag, som mormodern firade i smyg eftersom hon inte var katolik, men trots det hade höga tankar om Brigida. ”En äkta irländska”, brukade hon säga. ”Skulle ha passat oss mycket bättre än S:t Patrick, den gamle ormtjusaren.” Kyndelsmäss, ljushögtiden, följdes av fettisdagen och sedan 28
I_moore_Gracelyn.indd 28
2012-06-28 09:34:16
fastan. Hungriga barn skulle komma in från vägen och ställa sig vid O’Malleys halvdörr eftersom de visste att Grace eller hennes mormor skulle ge dem en bit fruktkaka eller en pepparkaka. På askonsdagen strök katolikerna aska i pannan, men då höll sig Grace inomhus. Den dagen var det nämligen alldeles för uppenbart att hon inte var som de, och hon ville slippa såväl medlidsamma blickar från grannarna som förebrående miner från prästerna. Långfredagen var en dyster dag, ovanlig såtillvida att mormodern vägrade att arbeta mer än nödvändigt och sedan satt i mörkret om kvällen och lågmält berättade för dem om Kristi förfärliga död på korset. Påskdagen, den dag då han återuppstod, kom med kalas på stekt lamm till dem som hade råd, för att fira det nya livet. Den första maj var det Beltane. Det var den helg Grace tyckte bäst om. Då tändes brasor på alla Irlands kullar, och korna motades mellan dem för att slippa mjältbrand. Johannesafton vid midsommar betydde också brasor, men mitt inne i städerna. Grace, Sean och till och med Ryan tog plats i höskrindan som kom förbi på vägen och följde med in till Macroom för att se på dansen. Ibland gjorde Ryan som de andra unga männen som hoppade genom lågorna för att visa hur starka och modiga de var. Lug’s Day, den första augusti, var den efterlängtade dag då man fick ta upp nypotatis, och på varje bord stod då stora fat med potatismos och kål. Hösten passerade snabbt med skörden och förberedelserna inför vintern. Barnen firade Samhain med att fånga äpplen i en spann, leka blindbock och spela Black Raven, ett brädspel som Sean och Morgan brukade sitta med framför brasan. Mormor bakade visserligen fortfarande allhelgonabröd, men hon lade inte längre ringar, mynt eller andra småsaker i dem, så som traditionen bjöd. Det året då Kathleen dog hade hon inte hittat ett enda föremål i sin kaka, något som man aldrig tidigare hört talas om. Det hade inte funnits någon framtid att förutspå henne för det kommande året, och detta hade plågat hennes mor ända sedan dess. 29
I_moore_Gracelyn.indd 29
2012-06-28 09:34:16
Om man skulle döma efter de kärror och andra fordon som kom åkande längs deras bygata, blev det mer folk på Irland för var dag som gick, enligt mormor. ”Kan knappt gå på min egen byväg utan att bli nerträngd i diket av en eller annan åsna”, klagade hon ofta. Men hon tyckte att det var roligt med människorna som passerade utanför fönstret, och i sitt hjärta hade hon en särskild plats för tattarna som stannade till och hälsade för att välsigna stugan. Det var 1840. Grace var elva år och världen hade krympt, eller så verkade det i alla fall när så mycket folk drog förbi på vägen i båda riktningarna. Under de senaste tjugo åren hade Irlands folkmängd fördubblats, men man levde ännu på potatis, stoppade i sig fyra fem kilo om dagen eller mer. Ett tunnland kunde ge så mycket som sex ton, så till och med de som inte hade någon jord arbetade åt andra och arrenderade en jordbit där de odlade sitt husbehov. Jord var detsamma som liv; att förlora den var detsamma som en dödsdom. O’Malleys hade ett relativt stort arrende på cirka tio tunnland. Grödorna utgjordes huvudsakligen av potatis, men också spannmål, och dessutom användes en del som fårbete. De hade en köksträdgård och höll höns och grisar. Tack vare sitt långsiktiga arrendeavtal hade de haft motivation att göra förbättringar. Men nu hade detta avtal löpt ut, och Patrick kunde inte få ihop till stämpelavgiften för att förnya det och betalade därför kvartalsvis som alla andra i trakten. Han hade följt sin hustrus råd och motstått frestelsen att förlita sig på enbart potatis; hon hade alltid en liten jordkällare fylld med konserver, mjölsäckar och saltat kött. Patrick brukade reta henne och säga att hon var en riktig ekorre och att de skulle få rykte om sig att vara gnidiga, men Kathleen hade satt händerna i sidorna och framhärdat. Folk fick säga vad de ville. Hade kanske inte potatisskörden slagit fel förr, och skulle den inte med största sannolikhet komma att göra det igen? Blev det verkligt bistra tider tänkte åtminstone inte hon se sin familj svälta. 30
I_moore_Gracelyn.indd 30
2012-06-28 09:34:16