Ett
Licens att döda
Usama bin Ladins påbud om jihad
D
en 23 februari 1998 tryckte den arabiska Londontidningen al-Quds al-Arabi den kompletta texten av “Declaration of the World Islamic Front for Jihad against the Jews and the Crusaders”. Enligt tidningen hade den faxats till dem undertecknad av Usama bin Ladin – den saudiske finansiären, anklagad av USA för att vara hjärnan bakom “augustibombningarna” mot dess ambassader i Östafrika – och av ledarna för militanta islamistiska grupper i Egypten, Pakistan och Bangladesh. Utsagan – ett stycke vältalig och bitvis poetisk arabisk prosa – uttrycker en version av historien som för de flesta västerlänningar är främmande. Kanske är inte heller bin Ladins klagomål de förväntade. Texten inleds med citat av mer militanta passager i Koranen och yttranden av profeten Muhammed, innan den fortsätter: Sedan Gud anlade den arabiska halvön, skapade dess öken och omgav den med hav, har ingen sådan olycka fallit över den, som de svärmar av korsfarare som har spridit sig som gräshoppor, överhopat dess land, ätit dess frukt och förstört dess grönska; och detta i en tid då nationer angriper muslimer likt middagsgäster som skuffas runt en skål med mat.
tro och makt
Utsagan fortsätter om behovet av att förstå situationen och att åtgärda den. Fakta, påstår den, är kända av alla och faller under tre huvudrubriker: För det första – I över sju år har Förenta staterna ockuperat islams land i det heligaste av islams territorier, Arabien, plundrat dess rikedomar, överväldigat dess ledare, förnedrat dess folk, hotat dess grannar och använt sina militärbaser där som spjutspetsar i kriget mot dess islamiska grannar. Även om somliga förut har ifrågasatt denna ockupations sanna natur, så har hela Arabiens folk nu erkänt den. Det finns inget bättre bevis på detta än den pågående amerikanska aggressionen mot det irakiska folket, inledd från Arabien, utan hänsyn till dess ledare, vilka alla avvisar användandet av deras territorier för syftet men har blivit betvingade. För det andra – Trots den ofantliga förödelsen, vållad det irakiska folket av den korsfarar-judiska alliansen, och trots den förfärliga siffran döda, över en miljon, försöker amerikanerna upprepa den avskyvärda slakten. Det verkar som om den långa blockaden efter ett våldsamt krig, lemlästningen och förstörelsen inte är nog för dem. Så de kommer nu åter för att förgöra återstoden av detta folk och förödmjuka dess muslimska grannar. För det tredje – Medan krigets syften är religiösa och ekonomiska, gynnar det även den futtiga judiska staten, genom att bortrikta uppmärksamheten från ockupationen av Jerusalem och dödandet av muslimer som pågår där. Det finns inget bättre bevis på detta än deras otålighet att förgöra Irak, den starkaste av de angränsande arabiska staterna, och deras försök att lemlästa regionens samtliga stater, så att de blir ringa stater, vilkas splittring och svaghet skulle säkra Israels överlevnad och den pågående, olycksbringande korsfararockupationen av Arabiens länder.
Dessa brott, deklarerar utsagan, utgör ”en ren krigsförklaring från amerikanerna mot Gud, hans profet och muslimerna”. I en sådan situation anvisar ulama – auktoriteter inom teologi och islamisk 20
licens att döda
lag, sharia – enhälligt genom århundradena, att när en fiende angriper muslimernas länder blir jihad varje muslims personliga skyldighet. Enligt ulamans något tekniska språk kan religiösa plikter vara kollektiva, att fullgöras av samhället i stort, eller personliga, åliggandes varje muslimsk individ. I ett anfallskrig är den religiösa plikten av jihad kollektiv och må fullgöras av frivilliga eller professionella. När den muslimska gemenskapen försvarar sig, blir dock jihad ett personligt åtagande. Efter åtskilliga citat av muslimska auktoriteter fortskrider de undertecknade till den avslutande och viktigaste delen av sin kungörelse, fatwan, eller utlåtandet. Den fastställer att Dödandet av amerikaner och deras allierade, både civila och militära, är en individuell plikt för varje muslim som är kapabel därtill, i alla länder där det är möjligt, tills al-Aqsamoskén [i Jersusalem] och Harammoskén [i Mekka] är fria från deras grepp och tills deras arméer, i spillror och med brutna vingar, lämnar alla islams länder, oförmögna att hota någon muslim.
Efter att ha citerat några ytterligare Koranverser, fortsätter dokumentet: Med Guds tillåtelse kallar vi varje muslim som tror på Gud och hoppas på belöning att lyda Guds befallning om att mörda amerikanerna och plundra deras tillhörigheter, överallt och alltid. Likaså kallar vi muslimskt ledarskap, ulaman, ungdomar och soldater att initiera angrepp mot de amerikanska djävlarna och deras allierade: Satans hjälpare.
Påbudet och fatwan avslutas med ytterligare en serie citat från islams heliga skrift.
21
tro och makt
OTROGNA Bin Ladins syn på gulfkriget som en amerikansk aggression mot Irak må verka en aning udda, men den är allmänt – dock ej universiellt – accepterad i den muslimska världen. För heliga krigare av alla trosinriktningar är de troende alltid rättfärdiga och de otrogna alltid orättfärdiga, oavsett vilka som är inblandade och under vilka förutsättningar sammandrabbningen sker. De tre områden som påbudet ondgör sig över – Arabien, Irak och Jerusalem – är välbekanta för Mellanösternkännare. Det som känns mindre bekant är ordningen och betoningen. För muslimer är det heliga landet framför andra Arabien, något som vi i väst lätt glömmer bort men som står klart för alla som är bekanta med islamisk historia och litteratur – Mekka, där profeten föddes; Medina, där han etablerade den första muslimska staten; och Hijaz, vars folk var det första att samlas under den nya tron och bli dess fanbärare. Muhammed levde och dog i Arabien, likaså de fyra rättledda kaliferna, al-Khulafa ur-Rashidun, hans omedelbara efterträdare som överhuvud för det islamiska samhället. Därefter var Irak, förutom under ett kort mellanspel i Syrien, den islamiska världens medelpunkt och skådeplatsen för dess största prestationer. Sätet för kalifatet låg här under ett halvt årtusende. För muslimer kan inget land, som en gång har lagts till den islamiska sfären, någonsin fullt ut överges, men inget land kan jämföras med Arabien och Irak i betydelse. Av dessa två är Arabien överlägset mest betydelsefullt. De klassiska arabiska historikerna berättar om hur kalifen Umar år 20 efter hijra (Muhammeds flytt från Mekka till Medina), motsvarande år 641 i den kristna kalendern, utfärdade dekretet att alla judar och kristna skulle förflyttas från Arabien, som ett fullbordande av profetens befallning på dödsbädden: ”Låt det inte finnas två religioner i Arabien.” Folken i fråga var judarna i oasen Khaybar i norr och de kristna i Najran i söder. Båda var antika 22
licens att döda
och djupt rotade samhällen, arabiska till språk, kultur och levnadssätt, och särskiljde sig från sina grannar endast genom sin tro. Profetens yttrande blev ifrågasatt av några tidiga islamiska auktoriteter. Men generellt accepterades det som autentiskt och blev verkställt av Umar. Fördrivning av religiösa minoriteter är extremt ovanligt i islamisk historia – till skillnad från medeltida kristendom, där avhysningar av judar och (efter Spaniens återerövring) muslimer var normalt, och frekvent förekommande. Jämfört med de europeiska avvisningarna var Umars dekret både begränsat och misskundsamt. Det berörde inte södra och sydöstra Arabien, som inte sågs som en del av islams heliga land. Och i motsatts till de judar och muslimer som fick lämna Spanien och andra europeiska länder, fick Arabiens judar och kristna nya bosättningsområden tilldelade sig – judarna i Syrien och Palestina, de kristna i Irak. Processen var inte abrupt utan skedde gradvis och det finns rapporter om kvarvarande judar och kristna i Khaybar och Najran en tid efter Umars edikt. Men dekretet var slutgiltigt och oåterkalleligt, och från den tiden är det heliga landet Hijaz förbjudet område för icke-muslimer. Enligt den islamiska rättsskolan Hanbali, accepterad av både saudierna och påbudets undertecknade, är det en allvarlig lagöverträdelse för en icke-muslim att sätta sin fot där. I övriga kungariket var icke-muslimer tillåtna som tillfälliga besökare, men fick inte bosätta sig eller utöva sin religion. Korstågens historia utgör ett tydligt exempel på Arabiens och andra platsers relativa vikt i islamiskt medvetande. Korsfararnas erövring av Jerusalem år 1099 var en triumf för kristenheten och en katastrof för stadens judar. Men att döma av arabisk historiografi från tiden, så skapade den försumligt intresse i regionen. Vädjanden om hjälp från lokala muslimer till Damaskus och Bagdad förblev obesvarade, och de nyetablerade kristna furstendömena blev snart en del av Levantens politiska värld, där 23