9789174635195

Mattanten, l채rarinnan och Adolf Hitler

av Per Gustafsson

Tack till Elisabet Norin, Glenn och Rudan som lockat fram skrivarglädjen i mig under år som flytt.

Tack far för att du manat på mig att fullfölja.

Tack mor för korrekturhjälp.

Tack frugan för att du låtit mig hållas.

2:a upplagan TRYCK och FÖRLAG: BoD™ ISBN: 9789174635195 © Per Gustafsson 2014 Omslag: Foto, illustrationer och formgivning, © Per Gustafsson

Förord Det är förmånligt att få forma en egen berättelse där inga gränser finns förutom den egna förmågan att variera bokstavskombinationer på papper.

Den här romanen är ett uttryck för min ”sjuka” fantasi som många kommenterat genom åren.

Alla eventuella likheter med verkliga platser, personer och händelser är antingen med eller utan intention, slumpartade eller medvetna, tack vare det fria ordet.

Kapitel 1

Köksbordet var tomt sånär som på ett paket mellanmjölk.

Några brödsmulor hade precis sopats upp och hällts i paketet.

Peter hade vaknat onödigt tidigt den här juli morgonen.

Eftersom han inte ätit på flera dagar var det magens missnöjda klagolåt som, med en överlägsenhet vida överträffande det taiwanesiska väckaruret, tvingat Peter ur sömnens befriande tillvaro. Han insåg snart det lönlösa i att försöka dämpa det oljud som kom inifrån hans magra lekamen. Det var lika bra att lämna bäddsoffan.

Bukens osynliga kompass ledde honom ut till köket i enrumslägenheten. Med en intensiv önskan om ett mirakel ställde sig Peter framför den lilla kylskåpsdörren och greppade handtaget. Han slöt ögonen och öppnade sedan långsamt dörren. Fast förnuftet påminde om den totala tomhet som rådde i kylutrymmet kvällen innan, hoppades 7

Peter med en dåres desperata önskan att det av någon oförklarlig anledning skulle ha infunnit sig något ätbart under nattens gångna timmar. Kylan slog mot ansiktet och han särade långsamt på ögonlocken. Det han såg var föga förvånande, ingenting hade ändrats. Kylskåpet var och förblev lika tomt som när det en gång i tiden monterats av en ingift kusinmorbror till Adolf Hitler på en fabrik i norra Östtyskland. Uppgivet slog han igen dörren. Raskt förbyttes apatin i desperation och Peter for runt som ett torrt skin i det lilla köksutrymmet, öppnade och genomsökte varenda låda, skåp och skrymsle. Ett par flingor, några rutor knäckebröd och en näve blandade smulor blev resultatet av den frenetiska jakten. Varsamt hällde han alltsammans i ett tomt mjölkpaket och fyllde i tre deciliter vatten från kökskranen. Sedan skakade han blandningen och tänkte köra den i mikrovågsugnen. Då slog det honom att han sålt micron för en femtiolapp till en bekant för knappt en vecka sedan. Istället fick paketet stå fem minuter för att innehållet skulle få chansen att uppnå en slags grötliknande substans. Morgonsolen nådde i samma stund in med strålar vars skuggor avslöjade ett par smulor i ett hörn av den lilla bordsskivan. Solvärmen fick en halvdöd fluga att börja sprattla, liggandes på rygg bland brödresterna. Högtidligt och med stor varsamhet lyfte Peter upp smulorna med en gammal frimärkspincett och släppte ner dem i sörjan i mjölkpaketet. Andäktigt sörplade han i sig vad som kunde vara den sista måltiden. Den svältfödda buken tog tacksamt emot smulgröten. För att inget skulle gå till spillo klippte han upp paketet för att kunna slicka upp sista droppen av den näringsfattiga 8

frukosten. Till sin fasa såg han hur några silverfiskar kröp omkring på kartongens insida. Nu startade en expresshiss från magsäcken. Katastrofen var nära. Han fick under inga som helst omständigheter förlora den sista måltiden. Han kämpade mot kroppens reflexer och slet samtidigt till sig en rulle silvertejp. Medan maginnehållet åkte upp och ner i matstrupen slet han loss ett par bitar och tejpade över munnen. Nu kunde inte maten lämna kroppen. Peter sjönk ihop i ett hörn och kände hur födan kom med fullt tryck mot den igenbommade kroppsöppningen. Skulle dammväggen hålla? För en tusendels sekund slog det honom att han glömt näsan. Men det var för sent. Ett par högtrycksstrålar av syrablandad smulgröt sprutade rakt ut i hans knä och skvätte ner golv och väggar. Smaken i gommen och hela upplevelsen blev för mycket för Peter som nu rev bort tejpen och lät magen vända sig ut och in.

Utmattad och patetisk låg han och kippade efter andan i sitt forna maginnehåll mitt på köksgolvet i en lägenhet på Riddaregatan i centrala Skara. Han hade varit nära att kvävas. Förtvivlad började han gråta. De ekonomiska tillgångarna var helt tömda. Han hade verkligen inga pengar överhuvud taget. Som en skamsen byracka hade han veckan innan tvingat sig själv att smyga in på banken för att där fylla i en uttagsblankett på beloppet 17 kronor och femtio öre, pengar som inte gick att ta ut via automat.

Därmed hade han tömt kontot och skämdes så till den grad att han inte vågade se kassörskan i ögonen. När pengarna var omvandlade till billiga konserver och sedermera uppätna fanns inget annat än att ge sig ut på stadens gator i jakten på pantburkar och flaskor. I skydd av mörkret smög 9

han sig camouflerad med uppfälld luvtröja ut på stadens ödsliga asfaltsytor sent en fredagsnatt. Tydligen var hela staden inmutad i små revir tillhörande diverse utstötta varelser och Peter begick misstaget att glad i hågen plocka fyra ölburkar ur en papperskorg vid busstationen. Knappt hade han lagt dem i sin plastkasse förrän en stor stenhård knytnäve landade mitt i ansiktet med sådan kraft att han för ett ögonblick trodde att någon av nattbussarna kört på honom.

– Stick härifrån, jävla horunge! Nästa gång knivar jag dig!

Den rossliga rösten tillhörde en skäggig jätte som stank av gammal fylla och intorkad urin. Peter sprang med forsande näsblod därifrån och vågade inte vända sig om förrän han kom in genom dörren till trapphuset där han bodde. För ett par kronor hade han nästan förlorat livet. Han stoppade näsan full med hoprullat toalettpapper och hoppades att näsbenet inte var brutet. Att uppsöka sjukvården var ju definitivt inget han hade råd med. Sent skulle han glömma spegelbilden när han morgonen därpå raglade ut i badrummet och såg sitt uppsvullna vanställda ansikte. Ett ilsket rött babianarsle på Kolmårdens djurpark föreföll inte fulare än det som spegeln reflekterade dagen efter incidenten på Skara busstation. Efter två dagar i sjuksäng hade han istället tagit sig an skattjakt i lägenheten. Det borde rimligtvis finnas lite städpengar bland möbler och klädfickor intalade han sig själv. Lönen för en dag på knä bland dammråttor blev futtiga åtta kronor. Ändå hade han bläddrat igenom samtliga böcker han ägde i naiv förhoppning om att han en gång i tiden av någon outgrundlig anledning gömt en sedel där och sedan glömt 10

bort det. Detta var en inbillning som följt honom sedan barnaår men fortfarande inte besannats. Istället hade lägenheten förvandlats till något som mest liknade en av illasinnade, men dock noggranna, tjuvar genomsökt boning.

Men nu låg han alltså utslagen i sina spyor, i en ekonomisk avgrund och visste varken ut eller in. Två år av arbetslöshet höll till slut på att besegra honom efter lång kamp. Vart skulle han vända sig? Han var enda barnet och modern dog för tre år sedan i cancer. Fadern tog det mycket hårt och begravde sig allt djupare i arbetet med SIDA. Peter kunde lätt räkna de få dagar han sett sin far i Sverige sedan modern gick bort. Klart att farsan kunde kabla över lite stålar från sitt penningstinna konto men det tog emot att be om hjälp. En vuxen karl skulle klara sig på egen hand, predikade alltid far. Förresten visste Peter inte om det överhuvudtaget gick att få tag i fadern som ofta arbetade i otillgängliga trakter i underutvecklade länder. Att gå till socialen och tigga pengar var inte aktuellt. Stoltheten tar jag hellre med mig i graven än att förnedra mig till att tigga pengar av farbror staten, tänkte han för sig själv i de kallnande spyorna. Varifrån den djupt rotade åsikten kom visste han inte, men den var lika svår att rucka på som en stadig sumobrottare. Hur det än var så insåg han att en tvagning av kropp och kök var nödvändig för att inte Anticimex Nationella Insatsstyrka vilken sekund som helst skulle komma och sparka in dörren för att med myndighetssanktionerat våld genomföra en tvångssanering.

En timma senare var ordningen återställd och Peter kände 11

sig något bättre till mods. Då ringde det på dörren. En snabb koll i titthålet i dörren avslöjade den skräckinjagande tant Doris ifrån lägenheten mittemot.

– Öppna dörren, jag vet att du är hemma! Den pipiga rösten spottade fram ordern så det skar genom märg och ben. Han visste sedan tidigare att hon inte skulle ge sig. Nu började tantens fruktansvärda dobermann att skrapa mot dörren. När hunden reste sig på bakbenen nådde han ända upp till kikhålet. Peter ryggade tillbaka när han såg de dräglande käftarna uppförstorade och förvridna av vidvinkellinsen i kikhålet.

– Ta bort jycken så öppnar jag, ropade han genom lägenhetsdörren. Knappt hade han fått upp dörren förrän det ilskna lilla russinansiktet trängde fram.

– Det är din trappstädningsvecka! Dags att göra något, unge man. Vad är det som stinker förresten? Se till att göra rent annars ringer jag efter värden! Du har en timma på dig.

Peter fick inte en syl i vädret under ordergivningen som sköts ut med skoningslös automateld. Han vågade inte röra sig eftersom monsterhunden, sin ovana trogen, nosade honom intensivt i skrevet samtidigt som ett avgrundsmuller rosslade någonstans i dess innanmäte. Lika snabbt som de kom var de också borta. Peter stängde lättad dörren och sköt instinktivt på säkerhetskedjan. Det enda ljudet som hördes var hans egen dunkande puls. För att varva ner sjönk han ihop i den obäddade soffan och tryckte igång stereon som var laddad med en skiva från Bruce Springsteens album The Essential. Han blundade och njöt av balladen Lift me up och snart var normalpulsen återställd.

12

Han funderade över granntanten. Det var en bitter gammal skolkökskokerska som emigrerat till Sverige från ett sargat Ungern i slutet av sextiotalet. Ensam hade hon kommit och ensam förblivit. Fortfarande föreläste hon i tid och otid för folk på stadens gator om hur vidriga svenska skolbarn hade mage att slänga mat. I lönndom hade hon dock i alla år närt sina olika husdjur med matrester från ”grishinkarna” i skolbespisningen. Bitterheten brann ilsket i hennes korpsvarta ögon och kunde få vem som helst att känna ett isande obehag ila genom nervsystemet. Peter var oerhört tacksam att hon pensionerades innan han började på gymnasiet. Å andra sidan såg han det som ett straff att ha henne som granne. Hon hade bott längst av alla i huset och styrde och ställde som en slags trapphuskomandora. Övriga fyra lägenhetsinnehavare var lomhörda pensionärer som hon sympatiserade med enbart på grund av det faktum att de var födda före andra världskriget. Således spydde hon all sin galla på Peter eftersom hon föraktade hela hans generation.

Peter småslumrade lite och när han vaknade till kom han på att posten förmodligen anlänt. Den kom vanligtvis lite tidigare under sommarmånaderna. Han gick alltid med spänd förväntan till brevlådan men kom oftast besviken tillbaka. Denna tisdag låg det fyra fönsterkuvert och väntade på att bli upplockade av adressaten. Lamt sprättade han upp dem ett efter ett och blev allt dystrare för varje räkning som krävde hans pengar. Pengar som inte fanns.

Det sista kuvertet var från arbetslöshetskassan. Hoppet om pengar spirade för ett ögonblick men dog ut när han läste den formella texten. Han var nu utförsäkrad och kunde 13

inte längre vänta sig något ekonomiskt stöd från a–kassan.

De två år han jobbat på den närliggande plastfabriken i Skara hade genererat några månaders arbetslöshetsstöd.

Dessa pengar hade hållit honom under armarna, möjliggjort ett värdigt liv.

Dagen hade kommit, dagen som innebar att han var utlämnad åt sig själv. Peter kände köksgolvet gunga under fötterna. Han satte sig ner.

Nu ringde det åter på dörren. Signalen skar som en slipad slaktkniv i trumhinnorna. Timman hade gått, tidsfristen var slut. Svetten trängde fram i pannan på Peter och händerna darrade. Det ringde igen, tanten skulle inte ge sig. I ilfart sprang han till toaletten som angränsade till hallen och hällde ut en skvätt WC–rengöring på golvet. Sedan drog han igång fönen och fläktade ut mot hallen i hopp om att sprida lite väldoft.

– Kommer strax! ropade han för att vinna lite tid. Men tanten ringde oavbrutet. Så hade hon alltid gjort och han tvingades varje gång kapitulera. Ingen normal människa kunde stå emot den sortens ljudtortyr. Han drog ett djupt andetag och öppnade dörren. Hunden högg direkt mot skrevet, rev upp byxfickan i jeansen och ut flög ett tiokronorsmynt. I ultrarapid såg Peter till sin fasa hur denna skatt snurrade runt i luften och försvann ner i bestens käftar. Vare sig tanten eller hunden tycktes ha märkt något. Han förstod ingenting. Hur kunde han ha missat detta lilla guldfärgade mynt som betydde så oändligt mycket i denna nödens stund?

– Boris! röt tanten till och hunden satte sig omedelbart vid hennes sida. Någon ursäkt för hundens anfall var inte 14

aktuellt. Det ryckte lite i näsvingarna när hon sköt fram sin spetsiga råttliknande näsa. Hon kisade med ögonen och sniffade in luften från lägenheten. Peter stod blek i ansiktet helt stilla innanför lägenhetsdörren.

– Jaja, nu verkar den sura lukten vara borta, pep hon ur sig. Men trapphuset väntar fortfarande! Se till att sätta lite fart på latmasken! sa hon barskt och spände sina korpsvarta ögon i honom. Hon slog igen dörren och han hörde hur hon och hunden gick nerför trappan.

Tian. Hur skulle han få tillbaka tian? Städningen hade hjärnan sorterat bort i ett utrymme för meningslösa uppgifter och krav. Efter tre dagar utan mat hade överlevnadsinstinkterna tagit över. Peter var bestulen och fast besluten att återbörda det som rätteligen tillhörde honom. Tankarna surrade i formel–1 tempo. Något måste göras och det snabbt. Kärringen hade gått ut med hunden.

Det gjorde hon dagligen vid denna och två andra fasta tidpunkter. Hur fort passerade en tia genom tarmkanalen på en bestialisk dobermannhane? Det var inget man lärde sig på skolans biologilektioner. Han hade inte råd att chansa vilket betydde att han omedelbart var tvungen att springa efter. Under dagar då han nedstämt stirrat ut från sitt köksfönster eller stått och hängt på balkongen hade han sett tantens specifika runda. Hon avvek aldrig vare sig från sträckning eller tidtabell.

Med mjuka gymnastikskor, solglasögon och långt neddragen keps lämnade Peter raskt hyreshuset för att som en slags bushman spåra efter tanten. Han ömsom rullade, trippade och kastade sig i diverse buskage som omgärdade grönområdet där tanten gick och strök med sin kära jycke.

15

Peter tyckte hunden passade bättre ihop med en anabolstinn muskelnisse med rakat huvud och nitbeklädd skinnväst med eventuellt emblem på ryggen som tillkännagav medlemskap i laglös motorcykelförening. Det var ett synnerligen omaka par som strosade runt i parken.

Varje steg iakttogs noggrant genom bladverken av en ännu oupptäckt spejare.

Efter en halvtimmas idogt spanande kunde han till slut nöjt beskåda hur hundkräket äntligen klämde ur sig korvformad avföring. Snåla Doris ledde medvetet ut hunden i högt gräs för att med gott samvete slippa plocka upp träcken i en, som hon ansåg, dyr svart hundlatrinpåse. Peter ställde in skärpan i fältkikaren och såg den respektingivande högen kristallklart. När så matte och hund vandrat vidare och befann sig på betryggande avstånd kunde han lämna sitt gömställe och åla sig fram till bajset. En sista sondering av omgivande terrängen försäkrade honom om att inga vittnen fanns i närheten. Då insåg han sitt misstag. Han hade i all brådska glömt medtaga ett lämpligt verktyg för dissekeringen. Efter en kort överläggning med sig själv kom han fram till att han inte kunde ta risken att springa hem efter något eftersom han då kanske inte skulle hitta tillbaka till rätt hög. Även om han hittade tillbaka så kunde det mycket väl hända att någon annan hund kom förbi och åt upp eländet. Hundar åt ibland bajs och det skulle säkert hända med tanke på vilken otur Peter upplevt sista tiden.

Istället tvingade han ner handen i den varma vämjeliga spillningen. Han kramade den så att det sipprade ut mellan fingrarna men ingen guldtia uppenbarade sig. Stinkande och nedstämd lommade han hemåt för att tvätta av sig.

16

Med tanke på det kilotunga visitkort besten efterlämnat så hade han förmodligen gjort ifrån sig tillräckligt för den dagen. Peter tvingades invänta morgondagen. Hungern höll på att göra honom galen. Domedagen hade slutligen kommit och Peter kände hur han kapitulerade gentemot rådande omständigheter och sögs ner i ett bottenlöst svart hål. Bristande näringsintag och övriga omständigheter som drabbat honom de senaste dagarna fick honom att helt tappa greppet.

Det fanns bara en sak kvar att göra.

Med en slags högtidlighet hängde han fram kostymen som förvarats i garderoben sedan moderns begravning. Den var lika svart som hans sinnelag. Sedan gick han till badrummet och rakade av sig en veckas skäggväxt med en halvslö rakhyvel. Den blonda snedluggen lades med viss motvilja varsamt till rätta. Han granskade sig i badrumsspegeln.

Bortsett från det misshandlade och delvis svullna ansiktet så var det länge sedan han såg så här prydlig ut, eftersom fåfängan inte direkt prioriterats under arbetslöshetens likgiltighet. Han iklädde sig noggrant en vit skjorta och gav sig inte förrän slipsknuten satt perfekt. Sedan var det dags för kostymen och sist snörade han på sig de italienska skorna som gömt sig längst in i en garderob. Det hela kändes ovant och stelt på kroppen men samtidigt var han helt säker på att han liknade en viss statist i Gudfaderntrilogin. Detta ingav ett visst mått av stolthet hos den unge mannen som hade en viss förkärlek för maffiafilmer.

Bakom en lös golvlist i vardagsrummet rotade han sedan fram nyckeln till vapenskåpet. Älgstudsaren plockades fram 17

och synades med kritiska ögon. Dock klarade den okularbesiktningen utan anmärkning; stocken var mörk och doftade gott av olja och de blåsvarta piporna på Husqvarnan glänste vackert. Slutstycket gled enkelt på plats och Peter gjorde en blindavfyrning. Ett nytt paket med ammunition av kaliber .30–06 öppnades och en patron laddades i loppet. Efter att ha satt på Albinonis Adagio för orgel och stråkar, dirigerad av Andrew Davies, gick han ut i köket och placerade en gammal pinnstol mitt på golvet.

Rakryggad satte han sig ned med geväret i knäet. Nu var stunden kommen att lämna jordelivet. Allt var regisserat och klart, han skulle lämna med värdighet. Han osäkrade och vände vapnet mot sig. De darrande läpparna slöts runt den kalla pipmynningen. Det enda han skulle äta sista dagen av ett blott 23–årigt liv var en hård kula. Han blundade och njöt vemodigt av det storartade musikstycket i moll. Han hade alltid älskat stycket och ville egentligen ha det spelat på sin begravning men allt blir ju inte som man tänkt här i livet. Tankarna snurrade i hans trötta hjärna.

Far, vad ska far säga? Hur ska han få reda på det? Vad ska han tro? Skulle jag ha skrivit en lapp? Hur kommer jag att se ut?

Kommer någon av de lomhörda grannarna över huvud taget höra smällen? Hur länge blir jag liggande innan mattanten känner lukten? Far kanske blir stolt över att jag inte vek ner mig utan tog mitt ansvar. Som en riktig man.

Efter tre och en halv minut infann sig den allra vackraste delen av stycket. Peter kände en tår i ögonvrån. Men så kom han att tänka på favoritfilmen De omutbara och 18