Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0499-8
© Mattias Leivinger och Johannes Pinter 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Getty Images, Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017
1
E N S T Ö T G Å R genom flygplanskroppen och hjulen suger sig fast i landningsbanan. Inbromsningen reser sig dånande, trycker de knappa hundratalet passagerarna bakåt i stolarna. Sedan den långsamma rullningen in mot dockning. 8.55 från Prag är exakt på tid. Ett barn gråter över smärtan i tryckförändrade öron. Affärsresenärer pysslar med mobiler och datorväskor, rättar till kavajer och blusar. Någon bättrar vant på sminket redan innan planet stannat och en annan drar en kam genom en tunn gardin av vitt hår. Rörelser som uttrycker rastlöshet och invand leda på samma gång. Någonstans i planets mitt sitter en man helt stilla med blicken riktad rakt fram. Det gråsprängda håret är sidbenat och slätkammat mot huvudet. Han är klädd i en svart, V-ringad tröja under en svart sportjacka. Munnen är sluten i ett krokigt streck som ofta feltolkas som ett leende. Vänstra ögonlocket hänger lite djupare än det andra, vilket kan ge ett intryck av dåsighet. Han ser vid en första anblick rätt sympatisk ut. Ett faktum han ofta dragit nytta av. Men den som tar sig en ordentlig titt in i de ljusgråa ögonens spelande ljus upptäcker något annat. Först en krypande känsla av obehag. Sedan en obändig vilja som sätter sig som ett knivblad i betraktaren. Få möter den blicken utan att vika undan.
9
När säkerhetsskylten slocknar reser sig samtliga passagerare. Mannen sitter kvar en stund, ger dem med brådska förtur. Först när planet är på väg att bli helt tomt lösgör han bältet och reser sig. Han daskar ut en keps och sätter den på skulten. ”Det kan ju vara kallt i Sverige i maj”, säger han på nära nog perfekt svenska till en kvinna som hastigt trippar förbi. Hon ler stressat. Mannen drar ner kepsskärmen över ögonen och stegar ut ur planet. Sverige, älgarnas och midnattssolens land. Den humanitära stormakten. Han gillar Sverige. Ett rent och prydligt land där folk håller käften och sköter sitt. Det pirrar lite i kroppen när han inväntar väskan vid bagagebandet, den som innehåller saker som inte skulle ha släppts igenom som handbagage. Det är glest kring bandet. Han väntar tillsammans med en sömnig barnfamilj och några ungdomar. Affärsfolket har väl redan stormat fram till taxikön. Han ser väskan komma åkande. En kompakt liten svart sak med hjul och hårt skal. Etikettsramen är blank utan namn och adress – om väskan skulle komma på avvägar vill han inte att den spåras till honom. Han lyfter den försiktigt från bandet. Den väger inte särskilt mycket. Måtte alltsammans vara helt. Han rullar den bakom sig. Går mot tullpasseringen. En tjänsteman står vid disken i sällskap med en hund. Hunden, en svartvitfläckig bordercollie, fixerar honom med svartglänsande stenögon och ger upp ett skall. Tullaren höjer armen. Mannen stannar, släpper långsamt ut ett andetag. ”Något på tok?” undrar han på sin strama, prydliga svenska. Den slätrakade unge mannen vinkar in honom. Bordercollien skäller en gång till. Du din förbannade lilla gläfsande skitvarelse. Krossar skallen 10
på dig om du inte tystnar. Han hatar djur. Och små barn. De är svåra att nå in i huvudet på. Vuxna är lättare, med få undantag. ”Kom in här”, säger tullaren. De rundar trädisken och går in i ett kalt rum med skrivbord, några stolar, en brits, ett par väggfasta skåp. Ännu en uniformerad tullpolis kliver in i rummet genom en inre dörr som han sedan stänger. En äldre man med ett bistrare utseende fullt av livskunskap. Så länge ni bara är två kan nog det hela gå. ”Hunden markerar och vi behöver se närmare på både dig och väskan … Ja, hur är namnet?” Den slätrakade gör en ryckig gest. Mannen tar av sig kepsen och kliver lite närmare. ”Mitt namn är Steiner”, säger han. ”Det är något underligt med hunden. Den skäller ju helt i onödan.” Tullaren drar in ett häftigt andetag och ansiktet tappar all färg. Steiner lägger en snabb hand på hans underarm, som för att rädda honom från att ramla. Den äldre med livskunskapen rör sig oroligt. Steiner fångar hans blick. Nu ska vi vara lugna och fina. Han vill helst inte vidröra hunden. Hatar djur, deras lukter och märkliga psyken. Han kontrollerar rummet med blicken, noterar en bevakningskamera i ett av takhörnen och kanske finns det fler. Den yngre tullaren vänder en stel blick mot hunden, stryker den över huvudet och hyschar. Säger åt den att inte skälla i onödan. Bordercollien sätter sig på bakhasorna. Den äldre ber med myndig röst Steiner att öppna väskan. Steiner suckar inombords, gör ett överslag. Ser det okloka i myndighetstrots inför kamera. Han lägger väskan på bänken och knäpper upp låsen. 11
Tullaren öppnar locket, blickar ner på en uppsättning noggrant vikta ombyteskläder. En necessär. För dem åt sidan – och får se en mångfald av sitt eget ansikte stirra tillbaka på honom. Han fumlar med darrande fingrar och avtäcker ett dussintal handspeglar: ovala eller fyrkantiga, mindre eller större, innefattade i ramar av metall. En del fabriksnya, andra betydligt äldre med många års patina. De är tätt sammanpackade, invirade i tunna plastsjok. Tullarens händer stannar som inför en glödhet spis. ”Ja, det är en märklig hobby men någon måste ju samla på speglar också, inte sant?” säger Steiner leende. Tullaren vänder ansiktet mot honom och ser in i två strålande irisar. Han kommer aldrig glömma dem. ”Jamen, då är ju allt i sin ordning”, säger han, lösgör batongen ur midjebältet och lägger den i väskan. Steiner nickar bekräftande och vänder sig mot den yngre. Denne står kvar mitt på golvet, tittar rakt ut i rummet med stora ögon, liksom handfallen. ”Ja, allt är i sin ordning”, säger han. Hunden kryper ihop vid husses fötter och slår ner blicken, rädd nu snarare än taggad. Bra. Steiner sluter väskan och känner en stor svettpärla släppa från hårfästet och rinna längs tinningen. Slut på det roliga. Nu fort härifrån. ”Visst är det så att kön till taxibilarna ligger i direkt anslutning till ankomsthallen?” frågar han. Tullarna nickar. ”Då får jag tacka för mig. Ge hunden något gott att äta.” En tårtbit full med rakblad. Han lämnar rummet, rundar trädisken och tvingar sig att slå av på farten förbi porträtten av svenska celebriteter. Inuti Steiners ena öga vecklar ett fint nät av sprängda blod12
ådror ut sig. Det bultar lite lätt, som alltid efter en oplanerad ansträngning. Huvudvärken finns där, färdig att rusa fram, men den växer lyckligtvis inte till sig. Steiner kvickar på genom glasdörrar, passager, rulltrappor. Genom folksamlingar som vallas runt med vattenflaskor, tidningar och mobiler i händerna. Utanför terminalen skakar han ut en cigarett och drar några bloss. Röker en fjärdedel i den snabbt minskande taxikön innan en bil rullar fram. Han sätter sig i baksätet och placerar väskan vid sin högra armbåge. Ler åt taxichauffören som ser lite fånig ut med slips, chinobyxor och skinnpaj. Som en nyfrälst biker. Taxin försvinner ut i strömmen av sydgående trafik. Steiner gläntar på väskan och fingrar på teleskopbatongen. Han ville ha den, så han fick den. Inget mer med det. Han tänker på hur enkelt det var. Tänker också på om det varit tre tullare där inne. Om hunden flippat över i aggressivitet. Tänker på att han fastnat på film och att det inte spelar någon som helst roll. Taxin tar honom mot Stockholm. En vacker stad i kylslagen vårskrud. Tjocke Görings favoritstad. Måste kolla upp den där adressen på Odengatan. Bara för skojs skull. Lite turistande kan han väl få in i sitt schema? Steiner lägger en beskyddande hand på väskan. Rör vid den så som en far klappar ett barnahuvud.
13
2
så många olika saker. Den kan vara en kniv som skär genom en halspulsåder. Den kan vara ett fall från hög höjd rakt ner i ett betonggolv. Eller ett hjärta som stannar av ren och skär skräck. För det stackars flickebarnet är risken överhängande att hennes femtonåriga liv kommer ändas genom ett av de nämnda alternativen. Därför finns det inte utrymme för vare sig förhandling eller inväntande av backup. Inte minst som Zeke, killen som håller henne i ett järngrepp, knappt är kontaktbar på grund av ruset av lika delar droger och adrenalin. Så Iris Riverdal och Ronny Brickell, civilklädda utredare från Stockholmspolisen, kliver in i parkeringshuset på Norr Mälarstrand och särar på den söndergråtna flickan och den påtände Zeke innan någon kommer till skada. Brickell skyndar från platsen med flickan under sina skyddande vingar, medan Riverdal håller ögonen på pundarskallen. En intelligent, snygg och stabil polisrutin. Den svåra biten är avklarad. Tror alla. Tills Zeke sätter fart. D Ö D E N K A N VA R A
”Stanna för i helvete!” Iris skriker medan hon försöker hålla jämna steg. Zeke är 14
upp över öronen fullproppad med skit. Och har knappast sysslat med någon idrottslig aktivitet de senaste tio åren förutom att jaga efter nästa rus. Men han är tunn och lätt och inte någon börda för de pinnande benen. Och framför allt: han har ett adrenalinpåslag som skulle göra Usain Bolt stolt. ”Ni tar mig … ni tar … mig aldrig!” flåsar Zeke där han löper genom parkeringshusets andra våningsplan bort mot rampen till trean. Adidasbrallorna fladdrar som segel runt de tunna benen och de gaffatejpade gympadojorna slirar över betonggolvet. Men ingenting stoppar honom. Riverdal håller i jackan, klämmer åt så att hon inte ska tappa alla grejer hon har i bältet. Hon har betydligt bättre flås än Zeke. Men han är rädd, vill inte åka fast – bästa möjliga drivmedel i en jakt. Ekot av smattrande steg studsar runt öronen på dem. Iris trycker på lite extra, och är nästan ikapp när de kommer fram till rampen mot nästa våningsplan. ”Zeke, stanna nu för …” Ett öronbedövande tutande fyller garaget, en mötande bil har dykt upp mellan dem på rampen. Med ren tur undviker Zeke att bli påkörd, bilen tvärnitar alldeles bakom hans hälar. Svärande slår Iris handen i plåten när hon tvingas runda bilkroppen och förlorar tempo. Hon hostar till när hon får halsen full av dieselångor. Zekes blick glimmar till när han upptäcker att han fått en smula försprång. Men det går långsammare, benen rör sig inte lika taktfast. Iris bättre kondis kommer nu till sin rätt: hon trycker på lite till utan att det kostar något i ork. Avståndet mellan dem minskar för varje steg. Zeke märker det också i ögonvrån. Några 15
sekunder tappar han farten när han desperat sicksackar i jakt på en lösning. Sedan sneddar han mellan två bilar – rakt mot staketet i våningens ände. Det underjordiska parkeringshuset är större än man kan tro från utsidan. Varje våning sammanbinds av en cirkulärt stigande ramp. I dess mitt öppnas ett brett schakt upp, från bottenplan ända upp till taket på våning tre. Alla tre våningsplanen är öppna ut mot schaktet, och endast ett järnräcke avskiljer våningarna från tomma intet och betonggolvet långt där nere. Det är mot ett sådant räcke som Zeke nu kutar. Innan Iris hinner fram eller ens skrika en order klänger Zeke med överraskande snabbhet över räckeskanten och blir stående på andra sidan. Han håller i sig med en hand medan han triumferande skriker: ”Snutjävlar! Ni tar inte …” Han slinter till med ena foten. Iris fryser när hon ser honom tappa balansen. Men han lyckas hålla sig kvar. ”Det där löser ingenting”, försöker hon. ”Klättra tillbaka igen.” Men Zeke lyder inte. ”Du tvingade hit mig. Om jag smäller i betongen där nere så är det väl ditt fel, höru det?” Han sträcker sig ut, tänker kanske försöka klättra ner till våningen under. Fötterna snavar, missar underlaget. I nästa sekund hänger han fritt med fingrarna om järnräcket. Med två kliv är Iris vid räcket. Vräker sig fram och får grepp om Zekes arm samtidigt som han tappar taget. Om Zeke varit en stor kille hade hon inte lyckats. Men nu har han en utmärglad missbrukarkropp och är dessutom en bit kortare än Iris en och sjuttiofem. Med muskelkraft och kroppsvikt och en överdos jävlar anamma bromsar hon fallet. Där blir de hängande, Iris halvvägs över räcket, Zeke dinglande i luften tio meter över parkeringshusets betonggolv. Hon 16
får in benen mellan räckets stänger, hindrar sig från att tippa över. Skyddsvästen lägger ett dämpande stöd mot räckeskanten, trycket mot bröstet är inte så hårt som det skulle kunna vara, men pundarens handled är hal i hennes svettiga näve. Zeke andas stötvis några gånger under henne innan han fattar att han hänger i luften strax utanför räcket. Fattar att det inte är en lek längre. ”Håll!” ylar han skrämt. ”Släpp inte!” Iris kan inte svara. All kraft går åt till att hejda dem från att falla. Hon måste göra något direkt. Med sin lediga hand får hon fram handklovarna. Låser den ena runt Zekes handled och fäster den andra bojan runt sin egen. Hör låsmekanismerna klicka på plats. Nu är han säkrad, och hon kan fokusera på att hålla sig fast utan risk att tappa taget. Det var du som jagade honom ända ut i luften. Nu är det din förbannade skyldighet att rädda honom – vare sig han vill det eller inte. ”Släpp mig!” Zeke vrider sig som en krokad fisk där han hänger under Iris. ”Hur ska du ha det?” stönar hon. ”Släpp! Jag hoppar till våningen under!” ”Försent … Vi sitter ihop.” Hon tar ett djupt andetag och drar till, ska hala honom upp över räckeskanten. Men kraften finns inte. Hon inser med en chock att hon inte kommer orka. Skriker på Brickell. Inget svar. Var är han? Har Brickell överhuvudtaget uppfattat vad som händer här? Det är ansträngande. Gör förbannat ont. Zekes sprattlande gör honom tyngre. Det känns som om armens senor och muskler dras ut och blir längre. Luften pressas ur bröstkorgen. Iris 17
blundar. Fokuserar på att hålla ihop. Vad ska hon göra? Hon kan inte släppa honom, de sitter ju ihop. Ska hon släppa taget om räcket? Absolut inte! Varenda jävel ska leva. Värken tar över. Blir till en jämntjock elektrisk massa som fyller hennes kropp. Hon försöker tänka, men medvetandet är tjockt och grumligt som en igenslammad damm. Det är då, utan att hon vet exakt hur det sker, som en mörk skugga sveper in över hennes medvetande. Hon glipar med ena ögat. Ser sin arm, Zeke som hänger under henne, och långt där nere garagets botten. Men skuggan är kvar även när hon öppnar ögonen, som en känsla av tunnelseende i ögonvrårna. Nej, inte nu! Det kan vara den strypta syretillförseln i den hoptryckta bröstkorgen. Eller den uppochnervända ställningen som sakta fyller huvudet med blod. Hur som helst – hon dippar nära medvetslösheten. Är inte med längre, hur mycket hon än koncentrerar sig. Med oskärpan kommer mörkret. Det välbekanta. Hennes mörker. Hon vill bara släppa och falla med. ”Jag hugger!” Den ilskna rösten är nära, låter på samma gång så långt bort. Iris fortsätter blunda. Rösten tränger sig igenom dunklet och blir något att gripa tag i. ”Jag kör den i dig”, skränar den. Iris kisar. Ser att knarkaren fått upp en spruta ur någon ficka. Nu viftar han med den i närheten av Iris hand. ”Hugg då!” Iris tvingar sig att tala genom slöjorna. ”Hugg!” upprepar hon hest. 18
Zeke glor på henne genom sin svettiga lugg. Sedan gör han det. Hugger. Sprutan tränger in i handledens köttiga översida och blir sittande kvar när han släpper den. Smärtan överraskar Iris, gör att hon öppnar handen och släpper greppet. Knarkaren faller en decimeter innan han åter bromsas upp, nu av handklovens kedja. Rycket får Iris att nästan tappa taget om räcket. Men bara nästan. ”Helvete!” skriker Zeke mot den grådammiga betongen långt där nere. Iris grimaserar illa, men lyckas hålla i. Sprutan sitter fortfarande kvar i ovansidan av den högra handleden. Hon fixerar den med blicken, ser hur den vippar utan att lossna. Och samtidigt fixerar hon den inifrån. Betraktar den vassa smärtan, fokuserar på punkten i huden där nålen trängt in. Och då märker hon att mörkret har dragit sig tillbaka. Sedan uppfattar hon rörelser av kroppar intill sig. Brickell och en av polisassistenterna är äntligen där, håller i henne, halar henne och Zeke över räcket. Efterchocken slår till som en råsop i magen på Zeke. Han viker sig framåt och hulkar upp en vattnig spya. Polisassistenten får Iris klovnyckel och separerar dem. Sedan sätter han ett nytt handfängsel på Zeke. Iris blir sittande en stund med ryggen mot räcket. Torkar svetten ur ansiktet och känner blodet kittlande storma sin väg tillbaka in i högerarmen. Pundaren rätar på kroppen, andas stötigt och kan inte sluta stirra på Iris. ”Du är ju helt fucking sjuk i huvet!” ”Lite tacksamhet kanske, hon räddade just ditt liv”, mullrar Brickell. Polisassistenten tar tag i Zeke. Han stretar emot, vrider sig 19
om mot Iris trots händerna som drar i honom. Blicken är stadig, borrar sig in mot en okänd punkt. ”Du tror det är över, snuten”, säger han. ”Men det har bara börjat.” Brickell kliver emellan. ”Det där lät farligt nära hot mot tjänsteman. Ta honom till bilen innan han pratar bort sig totalt.” Iris reser sig och borstar av kläderna. Ser efter den ömkliga gestalten som förs bort. Det kan visst ha funnits ett hot där, men också ett stråk av medömkan. Som om han just fått syn på en stackare som sitter ännu mer i skiten än han själv. ”Hur känns det nu?” Brickell klipper ett gulljus när han svänger av Hantverkargatan in på Sankt Eriksgatan på väg tillbaka till stationen. ”Har vi börjat med sportfrågor?” säger Iris och baddar av det lilla sticksåret efter sprutan. Hon gör det noggrant, man vet aldrig. ”Jag skojar inte. Du utförde just värsta cirkusnumret ihop med den där pundaren.” Iris sätter dit en plåsterlapp. Rör på höger arm, känner axelns muskelfästen ömma. ”Tur att han inte vägde så mycket.” I korsningen till Drottningholmsvägen slår grönljuset över till gult. Men den här gången har de inte samma flyt, en orange Skoda stannar laglydigt i väntan på rött. Brickell muttrar irriterat och placerar foten på bromspedalen. ”Jag är ledsen att det dröjde”, säger han. ”Jag var tvungen att följa tjejen ända ner till infarten för överlämning. Fattade först efter ett tag att ni befann er uppe på trean.” Iris gnider handleden. En lilafärgad skiftning börjar sakta framträda i skavet efter handkloven. Hon har varit med om värre. 20
De får grönt ljus och kan styra in och stanna på Drottningholmsvägens blindtarm vid bommen till polisgaragets infart. Båda håller upp sina ID för skyddsvakten som kommit ut från vaktkuren. Han rutinkollar bakluckan innan han ger dem tecken att fortsätta. ”Vad fick dig att göra det?” frågar Brickell medan han drar passerkortet och knappar in sin kod. En bom öppnas och han kan sätta bilen i rullning igen. ”Varför jag höll honom?” frågar Iris. ”Varför klovade du fast dig vid honom?” Ja, varför? Varenda jävel ska leva. Det är så det måste vara. ”Jag ville hindra hans fall”, säger hon kort. Brickell kliar sig i den rödblonda nacken, argumenterar inte mer. Kanske funderar på vad han själv skulle ha gjort i samma sits, tänker Iris. De kör genom flera automatiska portar och kommer ner i det gigantiska polisgaraget under Kronobergsparken. Passerar långa rader av civila och målade tjänstefordon, privata bilar och motorcyklar, tills de når avdelningens anvisade rutor och kan parkera. De kliver ur och går mot hissarna. Uppe på avdelningen ligger korridoren öde. Kollegan Västlund är lyckligtvis inte inne på kontoret. Iris är inte på prathumör, vill bara skriva rapporten och sedan komma härifrån. Ut igen. Hon noterar tiden, sätter sig vid datorn och knattrar hastigt ner en redogörelse för det som skett. Stöper om förloppet till protokollsenlig svenska: En transaktion som gick snett, en tonårstjej på fel plats, en narkotikapåverkad person som genom flykt till fots försöker undkomma. 21
En av många incidentkedjor i en stad full av lagbrott, varken mer eller mindre. Kroppen är både öm och rastlös. Stolen brinner under henne. Hon stänger ner datorn, vill bara springa därifrån men tvingar sig att titta in till Brickell. ”Tack för idag. Jag tar tjänstebilen hemåt. Har beredskap i ett par timmar till.” ”Oj, stackars jäkel. Men du kollar väl axeln?” ”Äsch, det klarar sig.” ”Ett varmt bad kanske?” ”Bra idé. Ska bara ordna ett badkar först.” Brickell skrattar till. ”Du gjorde ett kanonjobb där borta.” Iris höjer handen till hälsning, vänder sig om och går snabbt mot hissen.
22
3
”Vi avbryter sändningen för ett trafikmeddelande”, säger den trygga manliga rösten i bilradion. Iris lystrar och höjer volymen ett snäpp. ”På Essingeleden södergående, strax efter avfarten mot Aspudden och Liljeholmen, har en långtradare och en personbil kolliderat. De blockerar de två mittfilerna och framkomligheten är mycket begränsad. Bilister ombeds släppa fram bärgningsfordon som är på väg till platsen.” Iris ser ut på den stillastående gröten av personbilar som proppar igen filerna. Ungefär tjugo meter bort ovanför vägbanans mittfiler säger gröna skyltar att här går E4 och E20. Ovanför den högra filen markerar en skylt avfarten mot Aspudden och Liljeholmen. Instrumentbrädans klocka visar 17.12. Iris är trött i kroppen, men hjärnan snurrar på. Efter sammandrabbningen med Zeke i parkeringshuset borde hon varva ner, men det går inte, inte ännu på ett tag. Beslutet att rädda hans taniga kropp från att falla rakt ner i betongen var riktigt och hon skulle göra det igen. Men nog känner hon av sviterna av sitt hjältemod. Förhoppningsvis blir det mest en radda snabbläkta blåmärken. Planen var att ta sig hem och vila, men nu sitter hon och skakar ratt i en trafikstockning. Ofta går det snabbare att nå Ham23
marby sjöstad runt Essingeleden än genom trasslet i Gamla stan och Södermalm. Givetvis inte idag. Det sprakar till i polisradion. ”Lägenhetsbråk, trolig skottlossning, lägenhet på Främlingsvägen i Midsommarkransen”, säger anropet. ”Finns enhet i närheten?” Iris ser upp på skylten över den högra filen. Aspudden och Liljeholmen. Avfarten som även leder till Midsommarkransen. Hon är bara några minuters bilväg från platsen. Vad är det här för en eftermiddag? Ännu en insats rakt i knäet. Gör det inte. Hon ser på trafiken framför sig: fyra filer av fordon som sniglar sig fram. I backspeglarna har hon bilar, bilar, bilar, och inte en bogserare i sikte. Vad är alternativet? Hon kommer ändå inte någonstans. Hon har beredskap och kan lika gärna svänga av här. Du tror det är över, snuten. Men allt har bara börjat. Det svindlar till och hon får en lika plötslig som bisarr tanke om att knarkar-Zeke ligger bakom alltsammans. Har satt henne mitt i smeten på den här blockerade trafikleden. Skärpning nu. Handen trevar över polisradion. Gör det inte! Iris trycker in svarsknappen. ”Bil 1570 här. Jag är där om fem.” Hon blinkar höger, får bilarna i innerfilen att maka på sig så att hennes Volvo kommer fram. Smällen som hörs genom lägenhetsdörren är hård och skoningslös. Ger samma känsla som när åska och blixt utbryter 24
exakt samtidigt över ens huvud: man vet att den kommer att träffa och förmodligen döda en om man inte står i skydd. Iris och två uniformerade poliser hukar i trapphusets bleka energiljus. De trycker sig närmare väggen vid trappan ner till våningen under. Definitivt ett handeldvapen. Kaliber .38, gissar Iris. Ingen leksak som man har i handväskan för att skrämmas med. ”Det var nog det där grannen hörde”, säger den ena polisen som presenterat sig som Svantesson. Han är kort och bitig, kör vanliga stilen med snagg och bockskägg. Den andre polismannen med korpsvart, trassligt hår och nästan blåskimrande skäggstubb, Bergström, är på väg mot dörrens brevinkast. ”Vänta”, väser Iris, får Bergström att stanna i steget. ”Gå ner till porten, se till att ingen kommer in i trapphuset.” Bergström ser ut att vilja opponera sig men försvinner sedan nerför trappan. Svantesson blir kvar med Iris. De båda männen är relativt nya i tjänst. Bergström verkade lynnigare i humöret. Målkåt. Bra att få ur vägen så länge. På dörrens namnskylt står Beatrice Andersson med gulnade plastbokstäver av gammalt snitt. De har suttit där i decennier. ”Hon bor själv?” frågar hon. Svantesson nickar. ”Ja. Enligt grannen som ringde in.” Iris tar ett par steg fram till brevinkastet. Gläntar en aning, bara så pass att hon kommer åt att lyssna. Hör dämpade steg, sedan en dov smäll av något som faller i golvet. ”Hur många är det där inne? Och vem håller i vapnet?” frågar Iris. ”Ingen uppgift på det.” ”Är det kvinnan som är hotad, eller hotar hon någon annan?” Svantesson skakar på huvudet. ”Vet inte.” 25
Iris drar med handen genom sitt korta ljusa hår. Tänker. Vad ska hon göra? Vänta på insatsstyrkan? Det tar för lång tid, vapnet har avfyrats åtminstone två gånger. ”Hur länge sedan det första skottet?” frågar Iris. Svantesson ser på klockan. ”Cirka femton.” ”Femton minuter? Vad fan har de gjort där inne mellan smällarna?” Svantesson rycker på axlarna. ”Ingen aning. Vi kom strax före dig.” Iris överväger tidsrymden. Kanske är allting redan slut. Finns bara ett sätt att ta reda på det. Iris andas djupt en gång, öppnar brevinkastet. ”Polis!” ropar hon. ”Lägg ner vapnet!” Några sekunder går, men inget svar kommer. Hade hon hört bråk eller skrik hade hon fått en bekräftelse på liv. Men denna tystnad … Iris känner på lägenhetsdörren. Olåst. Hur i helvete …? Sambandet blinkar till: Kombattanterna känner varandra. Lite vardagstjafs som urartat. Ordentligt. Med ett tecken visar hon Svantesson att han ska vänta alldeles utanför dörren. Hon vill bara att han ska komma in om det absolut behövs, inte vimsa runt där inne och kanske råka hamna framför hennes pistolpipa. Eller tvärtom. Hon drar upp dörren mer, sticker in huvudet i hallen. Får en snabb visuell uppfattning. Mitt emot ytterdörren finns en öppen dörr mot ett kök. Hallens andra ände mynnar ut i ett större rum som badar i ett underligt, lila ljus. Midsommarkransens hyreslägenhetsbestånd är gammalt och slitet. Rummen är trängre och taket betydligt lägre än i de modernare lägenheterna som uppförts bortåt Telefonplan. Ena 26
hallväggen är täckt av batikmönstrade tygbonader, och på den andra sitter en rad tavlor med färgglada motiv från österländska gudar med snabel, blått skinn eller sex armar. Atmosfären är tung av rökelse och billiga cigaretter. Intill väggen står en trave vinboxar och glasflaskor. Jaha, fler knarkarskallar, tänker Iris. Nu gör de upp. Hon känner efter att den skottsäkra västen sitter ordentligt. Kliver in i hallen. Hon ogillar allt som den lätt förslummade lägenheten utstrålar. Lukten är kväljande. Ett par knirr av träparkett hörs från det inre rummet, i övrigt ingenting. Iris tar några ljudlösa steg. Om hallampan varit tänd skulle hennes skugga ha avslöjat henne. Nu köper dunklet henne ett par extra meter. När hon kommer närmare ser hon ett par ben utsträckta på vardagsrumsgolvet. Iris trycker sig mot hallväggen, sneglar runt hörnet och får se en mörk skugga röra sig från kroppen, genom det djuplila solskenet mot en bortre dörr. Hon drar in ett djupt andetag. Sedan höjer hon sin Sig Sauer och kliver in i rummet. ”Polis! Stanna!” Framför henne ligger en kvinna i jeans och linne livlös på parkettgolvet intill ett omkullvält soffbord. Där finns även en soffa och en fåtölj, en låg bokhylla och inramade affischer. För fönstren hänger stora batikskynken i purpur som får rummet att bli som ett akvarium fyllt med lilafärgat vatten. I dörröppningen till sovrummet står den mörka skuggan halvt bortvänd. Nu ser hon att det är en mansgestalt, klädd i kort jacka och keps. Han har ena handen lyft, tryckt mot örat. ”Stopp! Stå still!” Iris tar ett steg närmare. Då vänder sig 27
gestalten och Iris ser att han håller i någonting. Hon går omedelbart ner på knä med vapnet höjt. Mannen står stilla en kort stund. Iris kan inte se några detaljer då rummet bakom honom badar i sol. Senare kommer hon att minnas de stora, reflekterande glasögonen, blixtrande som två sökljus mitt i huvudet. Iris trevar efter kvinnans handled för att kolla hennes puls, utan att släppa mannen med blicken. ”Lägg ifrån dig det du har i handen”, säger Iris. ”Och kom in i rummet.” Han säger ingenting, fortsätter bara att stå i öppningens motljus. Han vinklar handen. En solkatt kilar över golvet, klättrar uppför Iris kropp och träffar henne rakt i ögonen. Hon förlamas i sin sittande position, som om en gjutjärnsform spändes åt kring kroppen. Hon vänder mödosamt bort blicken, vill skrika åt skepnaden att lyda, kvider till medan solkattens styrka ökar inom henne. Solkatt? Från vilken sol då? Runtom mörknar rummets lila ljus, vrårna blir höljda i dunkel. ”Stanna …”, säger hon. Rösten kommer i ultrarapid. Skräcken faller i nästa sekund genom henne som en sten i en bottenlös brunn. För någon står bakom henne. Iris vrider lite på huvudet. Ingen står där. Det är bara väldigt mörkt. Onaturligt mörkt. Så att hon inte kan se väggen för alla skuggor. Iris riktar blicken mot den livlösa kvinnan på golvet. Sedan mot mannen. Höjer pistolen, ska just ge honom en order, när hon snappar upp ett kort ord ur det kompakta mörkret. Skjut. Där finns ingen tonalitet, rytm eller melodi. Det korta ordet landar i henne utan omvägar. Inte så mycket från en mun till ett öra som från ett sinne till ett annat. 28
En huvudvärk kommer med ens över henne. Hennes hjärna blir ett energiklot där små kravlande blixtar slickar insidan av skallbenet. Skjut. Säger mörkret igen. Hon känner dess närhet, känner mörkrets kött mot sitt, dess hand mot sin. Hon vill rycka bort armen, vill inte ha den nära sig. Men samtidigt, när hon väl vant sig vid beröringen, är den faktiskt inte så hemsk. Tvärtom. Armen pirrar och sticker som sockerdricka, tusen kilo tung. Nu sprider sig bubblet från armen ut i handen och vidare ut i pekfingret som vilar på vapnets avtryckare. Hon ser upp på mannen i dörren som betraktar henne. Hur ljuset gnistrar. Skjut! Hon ser hur hennes hand rör sig mot kroppen på golvet, hur Sig Sauerns pipa närmar sig kvinnans huvud. Så hon spjärnar emot, svetten bryter fram över ansiktet när hon koncentrerar sig mot den egendomliga utomstående viljan. För en sekund lyckas hon övervinna suggestionen och vinkla bort vapnet. Skjuter. Avlossar pistolen i golvet alldeles intill kvinnan. Ett, två, tre, fyra skott hinner hon bränna av innan ljudet och energiurladdningen får henne att komma till sans och hejda sig. Med darrande hand släpper hon vapnet på golvet, vill inte hålla i det längre. Hon blinkar ett par gånger av krutröken och smällarnas efterdyningar. När hon kan se klart igen står inte mannen kvar. Hon rör sig genom dörröppningen, alla rörelser tröga som under vatten. Hon stannar vid ett halvöppet fönster till baksidan. Tittar ut mot träd och buskar och ett cykelskjul. Inga tecken på någon människa. 29
”Svantesson!” Hon går in i vardagsrummet igen och hukar intill kvinnan. Känner efter puls på handled och hals. Ingenting. Svantesson störtar in med draget vapen. ”Jävlar. Vad hände?” Han stirrar på kvinnan. ”Är hon död?” ”Ja, tror det. Kontrollera. Förövaren undkom.” Iris plockar upp sin Sig Sauer, pressar sig förbi honom, springer ut i trappan och rakt på Bergström, skriker: ”Han flydde ut på baksidan.” Bergström är snabb och taggad, följer henne nerför trappan. De rundar husgaveln, kommer ut på baksidan och stirrar ner i ett helvetiskt tilltrasslat och tjockt busksnår i den brant stupande backen ner mot Aspudden. Rekar efter vittnen. En liten folksamling har bildats på motsatta trottoaren. ”Har ni sett någon springa längs gatan?” skriker Iris. Huvudskakningar. En äldre man gör en gest och ropar något om buskarna. Bergström går längre ner i backen och gör ett svep. Iris ställer sig på en bergknalle och lyssnar in i busksnåren men hör bara trafikljudet från E4:an längre bort. Hon tar ett par steg närmare snåren och känner hur benen slutar lyda henne. Hon sjunker ner på knä, världen tippar över ända, förlorar skärpan. Hon lägger handflatan mot stenytan, stagar upp sig för att inte falla ihop. Allting snurrar och pressar på, gör att hon får svårt att andas. Vad fan händer? Hon vill ropa på hjälp, men håller lyckligtvis tyst, för efter några sekunder släpper den värsta yrseln. ”Är du skadad?” Bergström står vid hennes sida. Iris hostar till. ”Nej, jag halkade”, säger hon. ”Slog i knäet.” Kollegan sträcker fram en hjälpande hand, men Iris kommer på fötter för egen maskin. 30
Hon blinkar några gånger innan hon vänder upp blicken mot husets baksida som ligger i skugga. Lokaliserar lägenhetsfönstret som står halvöppet. Hon går sakta framåt och undersöker gräset under det. Ingen nedslagsplats. Inga fotspår. Inga tydliga sådana i alla fall, även om de borde finnas. ”Flög han härifrån, eller?” frågar Bergström. Skuggmannen, kroppslös nu också. Borde ha hoppat efter honom direkt! Iris får upp radion och rapporterar in. ”Misstänkt förövare på fri fot, riktning mot Aspudden och Hägerstensvägen, man av normallängd, klädd i keps, sannolikt med glasögon.” Hon stannar till och tänker. Utöver normallängd, keps och glasögon kan hon inte vara mer precis. Hon har inget tydligt signalement på mannen. Hon återvänder till lägenheten. Svantesson står på huk intill kroppen. Ambulansen är på väg. Han studerar skottbilden i den perforerade parketten. En bekymmersrynka formas mellan de kraftiga ögonbrynen. ”Så mycket skottlossning. Vad hände här inne?” ”Jag … blev övermannad.” Iris vill inte möta hans blick. Hon ser på kvinnan. Lägger först nu märke till skallskadorna. En blodfylld kraterliknande skada i hårfästet, flera tunga slagmärken över hjässan. Hon är inte skjuten, hon är ihjälslagen. Iris ser krutstänk på golvet och sedan på kvinnans händer. De stela ögonen som stirrar bort mot den tomma dörröppningen. Var det hon som sköt? Iris tittar runt på golvet, försöker se in under soffan intill. Ljuset är för dåligt. Slutsatsen kommer intuitivt: Han tog vapnet. Skuggmannen hade mig på kornet hela tiden men sköt inte. 31
Steg och spring i trappan. Insatsen har anlänt. Så jävla dags nu. Iris kastar en sista blick på Beatrice Andersson, på skotthålen som flisat upp träet bara ett par decimeter från den kallnande kroppen. Hon känner skam snarare än sorg. Rädsla snarare än vrede. Hon känner inte igen sig själv.
32