9789137131306

Förord

Få händelser i historien har studerats och analyserats lika grundligt som Kubakrisen. De tretton dagar i oktober 1962 då mänskligheten kom närmare en förödande kärnvapenkatastrof än någonsin har granskats i otaliga tidskriftsartiklar, böcker, TV-dokumentärer, avhandlingar, akademiska kurser, konferenser med personer som stått ansikte mot ansikte i det kalla kriget, ja, även i en Hollywoodfilm. Trots denna stormflod av ord finns det ändå ingen redogörelse minut för minut av dramat i samma anda som Den längsta dagen eller En presidents död.

De flesta böcker om krisen är antingen memoarer eller avhandlingar, som ägnas en viss fasett av ett mycket stort och komplicerat ämne. Någonstans i detta överflöd av akademisk litteratur har den mänskliga aspekten gått förlorad: ett 1900-talsepos som handlade om en av de största mobiliseringarna av militär och materiel sedan andra världskriget, beslut på liv och död fattade under enormt tryck och en rollförteckning som går från Curtis LeMay till Che Guevara, alla med unika historier att berätta.

Mitt syfte med denna bok är att låta en ny generation läsare få grepp om det kalla krigets djupaste kris genom att koncentrera mig på vad Arthur M. Schlesinger Jr kallade ”det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”. Den 27 oktober 1962, ”svarta lördagen” som man sade i Vita huset på Kennedys tid, var en dag av skräckfyllda växlingar som förde världen närmare en kärnvapenutlöst undergång än någonsin förr (eller senare). Det var också den dag då John Fitzgerald Kennedy och Nikita Sergejevitj Chrusjtjov, företrädarna för de rivaliserande ideologiska krafter som hade fört världen till utplåningens rand, tog steget tillbaka från avgrunden. Om Kubakrisen var det kalla krigets avgörande ögonblick var svarta lördagen krisens avgörande ögonblick. Det var då som den metaforiska domedagsklockans visare stod på en minut i tolv.

Dagen började med att Fidel Castro dikterade ett telegram där han enträget uppmanade Chrusjtjov att sätta in sina kärnvapen mot deras

10

Förord

gemensamme fiende. Den slutade med att bröderna Kennedy i hemlighet erbjöd sig att ta hem de amerikanska robotarna i Turkiet i utbyte mot att Sovjetunionen drog sig tillbaka från Kuba. Däremellan hade sovjetiska kärnstridsspetsar transporterats närmare de kubanska robotbaserna, ett U-2-spaningsplan skjutits ner över östra Kuba, ett annat plan av samma typ flugit vilse över Sovjetunionen, en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt tvingats till ytan av den amerikanska flottans granater, kubanerna börjat skjuta mot lågtflygande amerikanska spaningsplan, USA:s högsta militärledning fullbordat planerna på en totalinvasion av Kuba och ryssarna placerat taktiska kärnvapen på ett avstånd på mindre än 25 kilometer från den amerikanska flottbasen i Guantánamo Bay. Vilken som helst av dessa händelser kunde ha lett till att de båda supermakterna hade avfyrat kärnvapen mot varandra.

I arbetet med texten har jag försökt kombinera historikerns metoder med journalistens. Kubakrisen ägde rum för så länge sedan att arkiven nu har släppt de flesta av sina hemligheter. Många deltagare är alltjämt i livet och ivriga att berätta. Under två års intensiv forskning blev jag förvånad över hur mycket nytt material jag hittade genom att gräva i gamla dokument, intervjua ögonvittnen, besöka robotbaserna på Kuba och fingranska tusentals foton som tagits av amerikanska spaningsplan. De mest intressanta avslöjandena kom i många fall fram när jag triangulerade uppgifter från olika källor, till exempel en intervju med en sovjetisk veteran och något som den amerikanska underrättelsetjänsten hade snappat upp, eller en amerikansk U-2-pilots minnen och en tidigare opublicerad karta, som jag upptäckte i National Archives, över hans två timmar långa flygning över Sovjetunionen.

Trots den väldiga mängden forskning om Kubakrisen visar det sig att mycket återstår att dra fram i ljuset. Många sovjetiska veteraner som citeras i boken, bland dem de som rent fysiskt hanterade kärnstridsspetsarna och riktade dem mot amerikanska storstäder, har aldrig intervjuats tidigare av en författare från väst. Så vitt jag vet har ingen föregående forskare gått igenom de många hundra burkarna med oframkallad underrättelsefilm i National Archives som ger detaljerade uppgifter om uppförandet och aktiveringen av robotbaserna på Kuba. Detta är den första bok som utnyttjar arkivmaterial för att pricka in de sovjetiska och amerikanska krigsfartygens faktiska positioner på morgonen den 24 oktober, då Dean Rusk sade att de båda sidorna ”stod öga mot öga”.

Andra källor har blivit centrum för en akademisk småindustri som har

Förord

11

specialiserat sig på presidenters beslutsförfarande. Det mest iögonfallande exemplet är de fyrtiotre timmar långa bandupptagningarna av JFK:s och hans närmaste rådgivares samtal som har granskats med lupp av rivaliserande forskargrupper. Dessa bandupptagningar från Vita huset är enastående viktiga historiska dokument, men de är ändå bara ett stycke av en mycket mer omfattande historia. En del av den information som flödade in i Vita huset under krisen var felaktig. Att lita på uttalanden av presidentens medhjälpare som Robert McNamara och John McCone utan att kontrollera dem mot resten av den historiska dokumentationen garanterar att resultatet blir skevt. Under berättelsens gång pekar jag ut några av de mest uppenbara felen.

Liksom 2000-talets första år var 1960-talets början en tid av ekonomiska, politiska och teknologiska omvälvningar. Världskartan ritades om efter hand som välden försvann och tiotals nya länder gick med i FN. USA åtnjöt en överväldigande strategisk överlägsenhet. Den amerikanska dominansen väckte emellertid stor bitterhet. Herraväldets frånsida var sårbarhet i och med att Amerikas inland nu utsattes för tidigare otänkbara hot från fjärran länder.

Då som nu befann sig världen i en teknologisk revolutions vågsvall.

Flygplan kunde färdas med ljudets hastighet, televisionen kunde på ett ögonblick sända bilder över oceanerna, några skott kunde utlösa ett världsomfattande kärnvapenkrig. Världen var på väg att bli ”en global by”, ett uttryck som Marshall McLuhan just hade myntat. Men revolutionen var inte fullbordad. Människor hade förmågan att spränga världen i stycken, men de navigerade alltjämt efter stjärnorna. Amerikaner och ryssar började utforska kosmos, men den sovjetiske ambassadören i Washington fick tillkalla ett cykelbud när han ville skicka ett telegram till Moskva. Amerikanska krigsfartyg kunde skicka signaler som studsade tillbaka från månen, men ibland tog det många timmar att dechiffrera ett topphemligt meddelande.

Kubakrisen påminner oss om att historien är full av oväntade vändningar. Historikerna vill finna ordning, logik och ofrånkomligheter i händelser som ibland trotsar en sammanhängande och logisk förklaring.

Som filosofen Søren Kierkegaard påpekade ”levs historien framåt” men ”förstås bakåt”. Jag har försökt berätta denna historia så som den upplevdes då den utspelade sig, framåt och inte bakåt, så att den nagelbitande spänningen och oförutsägbarheten bevaras.

12

Förord

För att förse läsarna med den bakgrund de behöver för att förstå vad som hände på svarta lördagen börjar jag med inledningen till de ”tretton dagar” som Robert Kennedys memoarer utgivna 1968 har skänkt berömmelse. Jag har komprimerat krisens första vecka – en vecka av hemliga överläggningar i Washington innan JFK sände sitt ultimatum i TV till Chrusjtjov – till ett enda kapitel. Medan tempot stiger blir skildringen mer detaljerad. Jag ägnar sex kapitel åt händelserna från måndagen den 22 oktober till och med fredagen den 26 oktober, andra hälften av boken åt en redogörelse minut för minut av krisens kulmen lördagen den 27 oktober och dess upplösning på morgonen söndagen den 28 oktober.

Kubakrisen var en global händelse som ägde rum samtidigt över tjugofyra tidszoner. Handlingen utspelade sig på många olika platser, huvudsakligen Washington, Moskva och Kuba, men också London, Berlin, Alaska, Centralasien, Florida, södra Stilla havet och till och med Nordpolen. För att hålla läsaren orienterad har jag överfört alla tidsangivelser till Washingtontid (med lokal tid inom parentes) och angett tidpunkten högst upp på sidan.

Handlingen är enkel: två män, den ene i Washington, den andre i Moskva, kämpar med den nukleära förintelsens onda ande som de själva har släppt loss. Men det är bihandlingarna som ger berättelsen dess dramatik. Om till synes obetydliga personer ibland hotar att inta scenens mitt måste man hålla i minnet att vilken som helst av dessa bihandlingar när som helst kunde ha blivit huvudhandlingen. Frågan var inte om Kennedy och Chrusjtjov ville styra händelseförloppet. Frågan var om de kunde göra det.

KAPITEL 1

Amerikanerna Tisdagen den 16 oktober 1962 klockan 11.50 Chefen för CIA:s (Central Intelligence Agency) fotoanalysavdelning lutade sig över presidentens axel. Arthur Lundahl hade en pekpinne i handen och stod i begrepp att avslöja en hemlighet som skulle föra världen till kärnvapenkrigets rand.

Hemligheten var begravd i tre svartvita foton fästa på demonstrationstavlor som låg gömda i en stor svart väska. Fotona hade tagits rakt uppifrån, av allt att döma på betydande höjd, med hjälp av en mycket stark zoomlins. Vid första ögonkastet såg de korniga bilderna av fält, skogar och slingrande landsvägar oskyldiga, nästan pastorala, ut. På ett fält syntes tubliknande föremål, på andra låg ovala vita prickar prydligt uppradade bredvid varandra. Efteråt skulle John F. Kennedy säga att man kunde ha trott att det var ”en fotbollsplan”. Efter att ha granskat fotona tidigare samma förmiddag hade hans bror Robert inte kunnat urskilja mer än ”ett fält som har röjts för odling eller en husgrund”.1 För att klargöra fotonas betydelse för presidenten hade Lundahl satt pilar på dem som pekade på prickarna och fläckarna med texter: UTRUSTNING FÖR UPPSKJUTNINGSRAMP, TRANSPORTVAGNAR och TÄLTPLATSER. Han skulle just ställa upp demonstrationstavlorna när något hördes utanför dörren. En fyraårig flicka kom inspringande i ett av Vita husets mest hårdbevakade rum.

USA:s fjorton mäktigaste män vred på huvudet mot dörröppningen när Caroline Kennedy sprang fram mot sin far. ”Pappa, pappa, min kompis får inte följa med in”, kom det så fort att orden snubblade över varandra.2 De allvarsamma männen i mörka kostymer var vana vid sådana intrång. De stränga minerna löstes upp i leenden när presidenten reste sig från sin skinnklädda stol och förde tillbaka sin lilla flicka till Kabinettsrummets dörr. ”Har du ätit godis, Caroline?”

14

Amerikanerna

Inget svar. Presidenten log. ”Säg nu som det är. Ja, nej eller kanske.”3 Far och dotter försvann några sekunder, han med armen om hennes axlar. När Kennedy kom tillbaka såg han återigen allvarlig ut. Han intog sin plats vid mitten av det långa bordet nedanför presidentsigillet och med ryggen mot den rosengård som är anlagd utanför Vita huset. Han flankerades av utrikesminister Dean Rusk och försvarsminister Robert S. McNamara. Mittemot honom satt hans bror justitieminister Robert Francis Kennedy, vicepresident Lyndon Baines Johnson och den nationelle säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy. Bakom dem stod en liten bronsbyst av Abraham Lincoln, omgiven av några modeller av segelfartyg. Ovanför den öppna spisen till höger hängde Gilbert Stuarts berömda porträtt av George Washington i pudrad peruk.

Förenta staternas trettiofemte president återupptog förhandlingarna.

De andra i rummet tyckte att Kennedy verkade osannolikt lugn medan han lyssnade till bevisen för Kremls dubbelspel. De sovjetiska ledarna hade bedyrat att de aldrig skulle komma på tanken att göra något sådant, men ändå hade de i hemlighet installerat kärnvapenbärande robotar på Kuba, 150 kilometer från Amerikas kust. Enligt CIA hade robotarna en räckvidd på 1 900 kilometer och kunde träffa stora delar av östkusten. När de väl var bestyckade med stridsspetsar och färdiga att fyras av kunde de sprängas över Washington på tretton minuter och förvandla huvudstaden till en förbränd ödemark.4 Lundahl tog fram demonstrationstavlorna ur väskan och lade dem på bordet. Med pekpinnen riktade han presidentens blick på en transportvagn täckt med en presenning som stod bredvid kranen till en uppskjutningsramp. Ytterligare sju transportvagnar var parkerade på ett fält intill. ”Hur vet ni att det här är en medeldistansrobot?” frågade presidenten.

Rösten var sträv och spänd och det hördes att han kokade av vrede under den behärskade ytan. ”Det ser man på längden, herr president.” ”Vad då? Vilken längd?” ”På robotens längd.”5 De senaste trettiosex timmarna hade CIA:s experter fingranskat tusentals spaningsfoton av västra Kubas höjder och dalar. De hade upptäckt avslöjande kablar som förband ett av de tubliknande föremålen med den ovala fläcken i närheten och utnyttjat en revolutionerande ny apparat som tog upp ett halvt rum – modell 621 av Mannkomparatorn – för att

Tisdagen den 16 oktober 1962 klockan 11.50

15

mäta längden. Tuberna visade sig vara 20 meter långa. Robotar av exakt samma längd hade fotograferats på militärparader på Röda torget i Moskva.

Presidenten ställde den självklara frågan: När skulle robotarna vara skjutklara?

Experterna visste inte. Det berodde på hur lång tid det tog att montera kärnstridsspetsarna på robotarna. När de väl var hopmonterade kunde de fyras av efter ett par timmar. Än så länge fanns det inga tecken som tydde på att ryssarna hade flyttat stridsspetsarna till robotbaserna. Om det hade funnits stridsspetsar där skulle man ha sett något slags bevakat magasin, men något sådant syntes inte. ”Vi har viss anledning att tro att det inte finns några stridsspetsar där, och därmed är de inte skjutklara”, sade försvarsminister Robert McNamara. Den förre Fordchefens datorliknande hjärna klickade på i rasande fart och beräknade riskerna för en överrumplingsattack. Hans uppfattning var att presidenten alltjämt hade tid till sitt förfogande.

Ordföranden i presidentens militära stab (Joint Chiefs of Staff )* höll inte med. General Maxwell Taylor hade deltagit i fallskärmsanfallet i Normandie under andra världskriget och fört befälet över de allierade styrkorna i Berlin och Korea. Det ankom på honom att framhålla riskerna med ett dröjsmål. Ryssarna kunde vara i stånd att avfyra sina robotar ”mycket snabbt”. Infrastrukturen var så gott som helt på plats. ”Det är inte fråga om att vänta på stora betongplattor och sådant.”

Presidentens rådgivare delade redan upp sig i duvor och hökar, fredsivrare och krigshetsare.

Kennedy hade tidigare samma förmiddag fått en inledande redogörelse för vad underrättelsetjänsten hade tagit reda på. Hans nationelle säkerhetsrådgivare McGeorge Bundy hade knackat på dörren till hans sovrum en trappa upp i Vita huset kort efter klockan 8. Presidenten låg i sängen i pyjamas och morgonrock, lutad mot uppstaplade kuddar, och läste morgontidningarna. Som så ofta retade han sig på en rubrik på New York Times förstasida. Just den dagen var hans irritation vänd mot sin * Presidenten är USA:s överbefälhavare och agerar genom försvarsministern. Joint Chiefs of Staff bildar den militära grenen i presidentens stab. Några av deltagarna är vapengrenschefer, andra är stabschefer i ett vapenslag. I fortsättningen omnämns de som försvarsgrenscheferna eller JCS. (Ö.a.)

16

Amerikanerna

föregångare Dwight D. Eisenhower, som hade brutit mot den oskrivna regeln för expresidenter att avstå från att offentligt kritisera den som för ögonblicket satt i Ovala rummet.

EISENHOWER ANSER PRESIDENTEN FÖRA SVAG UTRIKESPOLITIK Dömer ut ”trista resultat” och ifrågasätter Kennedys uttalanden om uppnådda mål AVBRÄCK FÖR USA Medan Bundy beskrev den senaste U-2-flygningen över Kuba förvandlades Kennedys irritation över Eisenhower till glödande vrede mot den sovjetiske fienden. De två senaste åren hade han och Nikita Chrusjtjov högst offentligt plattat till varandra på kärnvapenområdet. Kennedy trodde sig ha haft en överenskommelse med den oberäknelige regeringschefen i Kreml. Chrusjtjov hade skickat bud genom mellanhänder att han inte skulle göra något som försatte den amerikanske presidenten i en politiskt känslig situation före mellanvalet till kongressen, som skulle äga rum exakt tre veckor fram i tiden.

Nyheten om att ryssarna anlade robotbaser på Kuba kunde inte ha kommit vid en olyckligare tidpunkt. Under presidentvalskampanjen 1960 hade Kennedy använt Kuba som en käpp att slå republikanerna med och beskyllt Eisenhowers regering för att inte ha ingripit och hindrat Fidel Castro från att förvandla ön till ”en fientlig och militant kommunistisk satellit”.6 Nu när demokraterna satt vid makten var de politiska rollerna ombytta. Republikanska politiker kastade sig begärligt över uppgifter om en sovjetisk militär uppladdning på Kuba för att kritisera Kennedy för svaghet och handfallenhet. Bara två dagar tidigare hade Kennedy sett till att Bundy yttrade sig i rikstäckande TV för att ta udden av ett uttalande av den republikanske senatorn Kenneth B. Keating från New York om att ryssarna snart skulle vara i stånd ”att slunga raketer in i Amerikas hjärtland” från sin utpost i Karibiska havet.7 Då Kennedy fick veta av Bundy att Chrusjtjov hade lurat honom fräste han: ”Så där kan han bara inte göra mot mig.” ”Ken Keating blir nog nästa president”, sade han vresigt en timme senare till sin närmaste rådgivare Kenny O’Donnell.8

Tisdagen den 16 oktober 1962 klockan 11.50

17

Kennedy ville till varje pris hålla informationen hemlig så länge som möjligt och bestämde sig för att följa sitt vanliga schema och uppträda som om allt var i sin ordning. Han visade upp Carolines ponny Macaroni för de anhöriga till en återvänd astronaut, småpratade avspänt i en halvtimme med en demokratisk kongressledamot och satt ordförande vid en konferens om utvecklingsstörningar. Först strax före klockan 12 lyckades han ta sig loss från sina ceremoniella plikter och ha ett möte med sina främsta utrikespolitiska rådgivare.

Kennedy medgav att han inte förstod sig på Chrusjtjov. Metallarbetaren som hade blivit ledare för en supermakt var omväxlande inställsam och knölaktig, vänlig och hotfull, och han liknade ingen annan politiker som Kennedy någonsin haft att göra med. Deras enda toppmöte – i juni 1961 i Wien – hade varit en brutal upplevelse för Kennedy. Chrusjtjov hade behandlat honom som en småpojke, läxat upp honom för amerikanska missgärningar, hotat att ta makten i Västberlin och skrävlat om kommunismens ofrånkomliga triumf. Det allra mest chockerande var att Chrusjtjov inte verkade dela hans farhågor för ett kärnvapenkrig och hur lätt det kunde utlösas av felbedömningar på ömse håll. Han talade om kärnvapen i nonchalant, obesvärad ton, som om de var ytterligare ett inslag i konkurrensen mellan supermakterna och ingenting annat. Om USA vill ha krig ”så låt det börja nu”, gormade han.9 ”Det värsta jag har varit med om”, hade Kennedy sagt till James Reston på New York Times när toppmötet var över. ”Han pucklade på mig allt han orkade.” Vicepresident Lyndon B. Johnson hade bara förakt till övers för sin chefs uppträdande. ”Chrusjtjov skrämde vettet ur den lille stackarn”, sade han till sina stallbröder. Den brittiske premiärministern Harold Macmillan, som träffade Kennedy kort efter besöket i Wien, var bara en aning mer medkännande. Han hade intrycket att presidenten ”blivit fullständigt överväldigad av den ryske partiordförandens hänsynslöshet och barbari”. För första gången i sitt liv hade Kennedy träffat en person ”som var oemottaglig för hans charm”, sade Macmillan. ”Det påminde mig på sätt och vis om lord Halifax eller Neville Chamberlain som försökte föra ett samtal med Hitler.”10 Delvis låg problemet i Kennedys egna misstag som president. Det grövsta av alla var Grisbukten. I april 1961, fyra månader efter att ha tillträtt sitt ämbete, hade han gett tillstånd till en invasion av Kuba som skulle utföras av ettusenfemhundra landsflyktiga kubaner utbildade av CIA. Men operationen var katastrofalt illa planerad och genomförd.

18

Amerikanerna

Castro gick till kraftfull motattack och fångade styrkan på ett isolerat brohuvud. Kennedy ville i största möjliga mån dölja att USA varit officiellt inblandat och vägrade beordra de krigsfartyg och flygplan som var stationerade alldeles utanför kusten att undsätta de numerärt underlägsna invasionsstyrkorna. De flesta hamnade i Castros fängelser. Som Kennedy längre fram erkände för Reston hade hans supermaktsrival säkert dragit slutsatsen att ”jag är oerfaren. Han tror nog att jag är dum. Framför allt tror han att jag var feg.”11 Ända sedan dess hade han gjort allt för att utradera bilden av en oerfaren och feg ledare.

Nyheterna från Kuba förstärkte Kennedys intryck av Chrusjtjov som ”en jävla lögnhals”.12 Till sin bror sade han att den sovjetiske ledaren hade uppträtt som ”en omoralisk gangster […] inte som en statsman eller en ansvarskännande människa”.13 Frågan var vilket som var det lämpligaste sättet att reagera. Man skulle absolut utöka U-2-spaningen över ön. De militära alternativen sträckte sig från ett flyganfall riktat enbart mot robotbaser till en totalinvasion. General Taylor höjde ett varningens finger: det gick troligen inte att förstöra samtliga robotar i en enda attack. ”Det blir aldrig hundraprocentigt, herr president.” Ett militärt ingripande, av vilken karaktär det vara må, trappades sannolikt snabbt upp till en invasion. Enligt invasionsplanen skulle ända upp till hundrafemtiotusen man landstiga på Kuba en vecka efter de inledande flyganfallen. Under den tiden kunde ryssarna eventuellt avfyra en eller två robotar bestyckade med kärnstridsspetsar mot USA. ”Det blir utan minsta tvekan alternativ ett”, sade Kennedy sammanbitet till sina medhjälpare. Det var flyganfallen han avsåg. ”De där robotarna ska vi slå ut.”

Tisdagen den 16 oktober klockan 14.30 Vreden blänkte fortfarande i Robert Kennedys ögon när han senare på dagen sammanträdde med de män som stod i spetsen för USA:s hemliga krig mot Fidel Castro. Mötet ägde rum i hans stora, dystra ämbetsrum på justitiedepartementet. Alla de närvarande skulle få veta att presidenten var ”missnöjd” med Operation Mongoose, som hade varit i gång i ett år utan att åstadkomma det minsta.14 Otaliga sabotage hade planerats men inget hade lyckats. Fidel och hans skäggiga revolutionärer satt kvar vid makten och förödmjukade USA varje dag.

Tjänstemännen från CIA, Pentagon och utrikesdepartementet satt i

Tisdagen den 16 oktober klockan 14.30

19

en halvcirkel framför justitieministern. Ett nytt sortiment av hans barns akvareller prydde väggarna jämsides med statliga konstverk av gängse slag. Ett av dokumenten på skrivbordet, där papper låg strödda huller om buller, var en promemoria på två sidor med rubriken SECRET MONGOOSE som innehöll de senaste idéerna för hur ett uppror skulle startas på Kuba. Den hade sammanställts av CIA sedan bröderna Kennedy sagt ifrån att de ville ha något mycket ”aggressivare”. RFK nickade gillande medan han ögnade igenom listan: • • • • •

En järnvägsbro i provinsen Pinar del Río sprängs.

Granatattack mot Kinas ambassad i Havanna.

Farlederna till större kubanska hamnar mineras.

En oljetanker sticks i brand utanför Havanna eller Matanzas.

Brandbomber fälls över oljeraffinaderier i Havanna och Santiago.15

Justitieministertiteln maskerade Roberts verkliga roll i statsledningen, som bäst kunde karakteriseras som biträdande president. I hans plikter utanför dem som ålåg honom i hans egenskap av chef för justitiedepartementet ingick att leda en hemlig kommitté, den så kallade Special Group (Augmented), som skulle ”undanröja” Castro och ”befria” Kuba från kommunistväldet. Att presidentens bror hade blivit medlem av gruppen – vilket angavs av det kryptiska ”augmented”, utökad – var ett sätt att understryka för resten av administrationen hur viktig den var. Kort efter att ha tagit den personliga ledningen för Operation Mongoose i november 1961 hade Robert slagit fast att ”det kubanska problemet har högsta prioritet i USA:s regering. Allt ska satsas: tid, pengar, ansträngningar och trupper.”16 Av en tillfällighet hade han avsatt tid för en sedan länge planerad genomgång av planerna på hemliga operationer mot Kuba just den dag som sovjetiska robotar upptäcktes på ön.

Robert valde sina ord med omsorg när han vände sig till gruppen.

Hälften av de närvarande kände inte till de senaste händelserna, och presidenten hade understrukit att fullständig sekretess måste iakttas. Men han hade svårt att dölja sin upprördhet medan han talade om ”den förändrade stämningen i Förenta staternas regering under det senaste dygnet”. Han var irriterad över att det aldrig blev någon fart på sabotageverksamheten, och från och med nu tänkte han ägna Mongoose ”större personlig uppmärksamhet”. I det syftet skulle han tills vidare ha ett möte med det operativa utskottet varje morgon klockan 9.30.

20

Amerikanerna

För Robert var det inte bara en politisk förolämpning att sovjetiska robotar nu fanns på västra halvklotet. Det var också en personlig förolämpning. Han var den temperamentsfulle medlemmen av familjen, lika häftig och hårt spänd som hans bror var lugn och oberörd. JFK hade än en gång fått en näsknäpp av Castro och Chrusjtjov, och RFK hade föresatt sig att ge igen. Han var oerhört tävlingsinriktad, även enligt klanen Kennedys intensivt tävlingsinriktade normer, och den mest långsinte. ”Alla i min familj förlåter”, sade patriarken, Joseph Kennedy, en gång. ”Utom Bobby.”17 John hade ringt honom tidigt på morgonen och berättat om robotarna. ”Vi ligger väldigt illa till”, hade presidenten sagt. Kort därpå satt Robert i Bundys rum i Vita huset och studerade spaningsfotona. ”Helvete, helvete, helvete”, stönade han och dunkade den knutna högerhanden i vänster handflata. ”De där jävla ryssarna.”18 John blev iskall och slöt sig som en mussla när han fick höra dåliga nyheter, Robert däremot trampade ilsket omkring i rummet, svor och viftade med knytnävarna som om han var beredd att klippa till någon.

Robert var rasande på Chrusjtjov. Men han var också rasande på den tröga amerikanska byråkratin som ständigt pratade om att befria Kuba men aldrig gjorde något. Och han var rasande på sig själv för att han hade trott på ryssarnas försäkringar om att de inte placerat robotar på Kuba, trots mängder av uppgifter från Castrofientliga kubaner och hemliga CIA-agenter om att det pågick robotaktiviteter av något slag på ön. ”Alla var skakade och trodde inte sina öron”, skrev han längre fram. ”Vi hade blivit lurade av Chrusjtjov men vi hade också lurat oss själva.”19 Det senaste året hade bröderna Kennedy gjort allt i sin makt för att ta revansch på Castro, utom att ge order om en regelrätt invasion av Kuba. ”Jag vill få fart på saker och ting på ön med spionage, sabotage, allmän oreda, allt drivet av kubanerna själva”, skrev Robert i en promemoria i november 1961. ”Jag vet inte om vi kommer att kunna störta Castro, men enligt min mening har vi ingenting att förlora.”20 Ingen metod ansågs för smutsig eller för excentrisk för det eftersträvade ändamålet. Utrikesdepartementet gjorde upp planer för hur den kubanska ekonomin skulle saboteras. Pentagon lade fram ritningar för ett projekt med bombdåd i Miami och Washington som skulle skyllas på Castro. CIA transporterade landsflyktiga kubaner tillbaka till ön där de skulle lägga upp vapenförråd och underblåsa ett uppror. Det fanns många CIA-stödda mordplaner på Castro, bland annat en där maffian skulle smuggla vapen och giftpiller

Tisdagen den 16 oktober klockan 14.30

21

till Kuba för att undanröja ”el lider máximo”. Ett reservalternativ var att sätta in kemiska medel som förstörde Castros skägg, så att han blev till ett åtlöje för sitt folk.

Robert engagerade sig personligen i alla aspekter av kampanjen mot Castro. Han bjöd in Castrofientliga aktivister till sin rymliga villa i Hickory Hill strax utanför Washington och diskuterade sätt att störta diktatorn medan barnen lekte med tåg på mattan. Han ringde direkt till sina kontakter bland exilkubanerna och slapp på så sätt ta omvägen genom de normala byråkratiska kanalerna. Han hade till och med en egen heltidsanställd förbindelseofficer i CIA, som arbetade självständigt från resten av myndigheten och uträttade hemliga uppdrag åt justitieministern utan att informera sina överordnade.21 Arthur M. Schlesinger Jr, som skrev Kennedyårens officiella historia, betecknade Operation Mongoose som ”Robert Kennedys mest iögonfallande dårprojekt”.22 Men det var inte bara Roberts dårprojekt. RFK var onekligen Kennedyregeringens mest energiske förespråkare för att Castro skulle störtas, men han hade presidentens fulla stöd. Ingen som var med på mötena i Special Group hade några illusioner på den punkten.

Där satt Robert ”och tuggade tuggummi, med slipsen på sned och fötterna på bordet, och trotsade alla att säga emot”, säger Thomas Parrott, Vita husets officielle protokollförare vid mötena. ”Han var en liten skitstövel men han var presidentens bror, den smorde, och man var tvungen att lyssna till honom. Alla visste att han skulle skvallra för storebror om man inte höll med om vad han hittade på.”23 Det låg något av dr Jekyll och mr Hyde över bröderna. Den hetsige, orolige Robert var en mörkare, råare version av sin lugnare, mer avspände äldre bror. Efter att under lång tid ha observerat hur bröderna interagerade kom en annan medlem av staben i Vita huset, Richard Goodwin, fram till att Roberts häftiga polemik ”avspeglade presidentens egna dolda känslor, som han förmedlat privat i något förtroligt samtal tidigare. […]

Det fanns en inre hårdhet, ofta en lättväckt vrede, under John Kennedys utåt vänliga, reflekterade, omsorgsfullt behärskade uppträdande.”24 John var fyrtiofem år när han slungades ut i det kalla krigets allvarligaste kris, två år efter att ha blivit den yngste valde presidenten i Amerikas historia. Robert var bara trettiosex.

Den som skulle driva igenom bröderna Kennedys vilja på Kuba var en ståtlig brigadgeneral i flygvapnet som hette Edward Lansdale. Nu satt

22

Amerikanerna

han mittemot justitieministern och antecknade flitigt. Med sin välklippta mustasch, sitt filmstjärneleende och sitt ivriga engagemang såg han ut som en 60-talsversion av Clark Gable. Han gav intryck av att kunna klara vad som helst och utstrålade ett självförtroende som tilltalade Robert och John. Hans formella titel var ”operativ chef” för ”Kubaprojektet”.

Lansdale hade varit chef för en reklambyrå och som specialist på svart propaganda skaffat sig sitt anseende i Sydostasien, där han hade hjälpt Filippinernas regering att kväsa ett kommunistiskt uppror. Han hade också tjänstgjort som amerikansk militär rådgivare i Sydvietnam. Det fanns de som trodde att han var förebilden för den allvarsamme men ändå naive hjälten i Graham Greenes roman Den stillsamme amerikanen, som ställer till elände var han än drar fram i sin envetna beslutsamhet att exportera demokrati av amerikansk typ till den asiatiska djungeln.

Från januari 1962 hade Lansdale utfärdat en ström av direktiv och planer för hur Castro skulle fås på fall, prydligt organiserade under olika rubriker som ”Psykologiskt understöd”, ”Militärt understöd” och ”Sabotageunderstöd”. Måldatum för ”Final” var mitten av oktober, en tidpunkt som skulle vädja till bröderna Kennedys politiska instinkter, ett par veckor före mellanvalet till kongressen. En topphemlig promemoria från Lansdale daterad den 20 februari fastställde tidtabellen: • Fas I. Insats, mars 1962. Transporten påbörjas.

• Fas II. Uppladdning, april–juli 1962. De nödvändiga operationerna för revolution aktiveras och samtidigt sätts det livsviktiga politiska, ekonomiska och militära understödet in från baser utanför landet.

• Fas III. Beredskap, 1 augusti 1962. Kontrollera slutgiltigt beslut.

• Fas IV. Motstånd, augusti–september 1962. Övergå till gerillaoperationer.

• Fas V. Uppror, de två första veckorna i oktober 1962. Öppen revolt. Den kommunistiska regimen störtas.

• Fas VI. Final, under oktober 1962. En ny regering upprättas.25

Men Lansdale var en general utan armé. Han hade mycket få resurser på själva Kuba. Han hade inte ens makt över den väldiga amerikanska byråkratin, som var uppdelad i självstyrande sektorer. De i CIA som hade hand om Mongoose, i teorin hans underordnade, skrattade åt honom för hans ”orealistiska, halvbakade” planer. Bakom ryggen kallade de honom för ”fältmarskalken” eller ”den fullblodsamerikanske gerillasoldaten” och avfärdade honom som ”stolle”, ”knäpp” och ”rena dårfinken”. De

Tisdagen den 16 oktober klockan 14.30

23

hade svårt att förstå hans nästan mystiska grepp om bröderna Kennedy.

George McManus, som var CIA-chefen John McCones medhjälpare, tyckte att ”Lansdales projekt gav intrycket av ständig rörelse”, en virvelvind av aktivitet utan någon substans.26 De dagar då det skulle ställas till oro och förvirring på Kuba kom och gick utan att något egentligen hände. Lansdale kom med allt underligare idéer för hur den kubanske diktatorn skulle störtas. Hans senaste plan, daterad den 15 oktober, var att en amerikansk ubåt skulle gå upp till ytan utanför Havanna mitt i natten och börja skjuta lysgranater mot kusten som skulle lysa upp natthimlen. Dessförinnan skulle CIA-agenter ha spritt ett rykte på hela ön om att Castro var Antikrist och att illuminationen var ett förebud om Kristi återkomst. Lansdale ansåg att operationen skulle utföras i samband med allhelgonadagen ”för att kubanernas vidskepliga föreställningar” skulle ge den ”extra verkan”. Skeptikerna i CIA gav planen beteckningen ”eliminering genom illuminering”.27 Ett annat av Lansdales favoritprojekt var att märka det kubanska motståndet med symbolen gusano libre. Den officiella kubanska propagandan använde ständigt ordet maskar, gusanos, om de Castrofientliga kubanerna. Lansdale ville vända denna retorik mot Castro och övertala dissidenterna att uppfatta sig själva som ”fria maskar” och undergräva landets ekonomi och politiska system inifrån med småsabotage. Men pr-kampanjen blev ett fiasko. Genomsyrade som de var av stolthet och machismo vägrade kubanerna att identifiera sig med maskar, vare sig de var fria eller underkuvade.

Lansdales idéer om hur en revolt skulle underblåsas med hjälp av småskaliga gerillaattacker, stödda av skicklig propaganda, inspirerades av Castros egen framgång i att störta sin USA-stödde företrädare Fulgencio Batista. Castro hade lett ett studentuppror, dömts till två års fängelse och sedan gått i exil i Mexiko. Han återvände till Kuba med båt i december 1956, åtföljd av åttioen lätt beväpnade kamrater. Från sina gömställen i Sierra Maestrabergen på östra Kuba hade dessa barbudos (skäggprydda) inlett ett bondeuppror mot Batistas armé på femtiotusen man. I slutet av december 1958 hade diktatorn flytt och Fidel var Kubas ohotade härskare.

Till all olycka för Kennedys regering fanns det många olikheter mellan Castros revolution och den som Lansdale försökte få i gång. Fidels seger var snabb och spektakulär, men den föregicks av långvariga förberedelser. Redan innan Castro flydde landet hade han mycket noggrant lagt

24

Amerikanerna

grunden för en revolt. Han hade utnyttjat det allmänna missnöjet med Batista, attackerat en kasern i Santiago de Cuba, landets andra stad, och använt sin egen rättegång som plattform för Batistafientlig propaganda.

Energin och drivkraften till hans revolution kom inifrån Kuba, inte utifrån. Dessutom visste Fidel i sin egenskap av framgångsrik revolutionär hur han skulle försvara sin regim mot människor som liknade honom själv. Efter att ha kommit till makten hade han förvandlat Kuba till en polisstat, full av angivare och revolutionära medborgargarden.

Och så var det de begränsningar som bröderna Kennedy ålade sig själva. De ville ha en revolution som gick att förneka på ett trovärdigt sätt och inte kunde spåras tillbaka till Vita huset. Det var en ödesdiger motsättning. Gång på gång vid Mongoosemötena krävde Robert mer ”pangbom” på Kuba, och sedan klagade han över de föregående operationernas ”bullernivå”. Det bröderna till slut fick var en revolution på papperet, med faser, omsorgsfullt etiketterade mappar, datum när olika mål skulle uppnås och en oändlig flod av topphemliga promemorior. I oktober stod det klart för alla att Lansdale och hans Mongooseoperatörer inte hade en aning om hur man gjorde revolution. Till skillnad från Castro, som hade stridit i djungeln och gått utan mat i månader i sträck, var de byråkrater, inte revolutionärer.

Andan i hela företaget fångades i en promemoria från den 11 september till olika statliga myndigheter från ”operative chefen”, som begärde uppdaterad information om vad de behövde i form av ”säkra kommunikationer” och ”pärmutrymme” i Pentagons Krigsrum (War room) ”vid ett eventuellt nödläge” på Kuba. Med militär effektivitet gav Lansdale myndigheterna en veckas frist med svaret. Utrikesdepartementets svar var typiskt: en hemlig telefon och ett enda säkert pärmskåp ”tillgodoser våra behov”.28 Om Operation Mongoose bara varit en övning i självbedrägeri – ”en psykologisk balsam för overksamhet”, som Bundy kallade det efteråt – skulle den ha varit tämligen harmlös. I verkligheten var det fråga om värsta tänkbara utrikespolitiska kombination: aggressiv, högljudd och ineffektiv. Alla som bevakade läckor i den amerikanska pressen och lyssnade till ryktena bland exilkubanerna förstod att bröderna Kennedy var ute efter Castros liv. Det fanns tillräckligt mycket substans i Mongoose för att Castro och hans sovjetiska beskyddare skulle skrämmas att vidta motåtgärder, men inte tillräckligt för att hota hans grepp om makten.

Det såg ut som om president Kennedy redan hade glömt ett löfte han

Tisdagen den 16 oktober klockan 16.35

25

avlagt till sin företrädare efter katastrofen i Grisbukten. ”Det finns bara en sak att göra när man hamnar i en sådan situation”, hade Eisenhower docerat för honom i april 1961. ”Man måste lyckas.” ”Jag kan försäkra er att vi kommer att lyckas hädanefter om vi hamnar i något liknande”, hade Kennedy svarat.29 När Operation Mongoose hade pågått ett år framstod den som ett så gott som fulländat fiasko.

Tisdagen den 16 oktober klockan 16.35 John Kennedy hade stålsatt sig inför en uppgörelse med Sovjetunionen ända sedan han svor presidenteden och offentligt lovat att ”en ny generation amerikaner” skulle ”betala vad som helst, bära alla bördor, uthärda alla strapatser, stödja alla vänner, motstå alla fiender för att garantera att friheten överlever och vinner”. Han brukade ha ett papper i fickan med ett citat av Abraham Lincoln: Jag vet att det finns en Gud – och jag ser ett oväder komma.

Om han har en plats åt mig är jag redo.30 Ovädersmolnen hade länge hopat sig över det kluvna Berlin, långt inne i den kommunistiska Tyska demokratiska republiken (DDR). Året innan hade östtyskarna rest en mur för att hejda strömmen av flyktingar till väst, och amerikanska och sovjetiska stridsvagnar hade konfronterat varandra direkt tvärsöver den smala springa som kallades Checkpoint Charlie. Ryssarna hade varit så överlägsna militärt att det inte fanns mycket USA kunde göra för att förhindra att staden erövrades helt, frånsett att hota med att ta till kärnvapen. Nu hade ovädret i stället brutit löst över Kuba.

Kennedy hade aldrig känt sig så ensam som han gjorde nu. Redan före robotkrisen brukade han tvångsmässigt beräkna riskerna för en förödelse orsakad av kärnvapen, som en bookmaker inför en hästkapplöpning.

Vid en middag samma kväll skulle han sätta skräck i de andra gästerna med att säga att ”det finns stor risk för ett vätebombskrig inom tio år”.31 Bara en handfull av hans närmaste medarbetare visste hur mycket närmare mardrömmen hade kommit det senaste dygnet. Tidigare hade han trott att ”risken var en på fem” för ett kärnvapenkrig.

Han hade ett enda offentligt framträdande den eftermiddagen, en

26

Amerikanerna

utrikespolitisk konferens för tidnings- och TV-reportrar på utrikesdepartementet. Tonen i hans tal var ovanligt dyster. Den stora utmaning som hans presidentur stod inför var att garantera ”att vårt land överlever … utan att det tredje och kanske sista kriget bryter ut”. Sedan drog han upp ett papper ur fickan och läste upp en strof som avspeglade hans resoluta sinnesstämning men också att han stod ensam: Recensenter i myckenhet Fyller arenans alla läktare.

En enda finns som verkligen vet; Han som är tjurens fäktare.32

Tisdagen den 16 oktober klockan 18.30 Nu var presidenten tillbaka i Vita huset för att hålla ett kvällssammanträde med sina rådgivare. Han aktiverade det hemliga inspelningssystemet från sin plats vid mitten av bordet i Kabinettsrummet. Mikrofoner gömda i väggen bakom hans stol överförde allas röster till ljudband som var installerade i källaren. Frånsett honom själv, Robert och de medlemmar av Secret Service som hanterade den sofistikerade utrustningen kände ingen till denna apparatur.

Chrusjtjovs motiv för att provocera fram en konfrontation mellan supermakterna var ”ett förbannat mysterium” för Kennedy. ”Varför placerar han de här robotarna där?” frågade han sina medarbetare. ”Vad tjänar han på det? Det är precis som om vi skulle börja sätta upp mängder av medeldistansrobotar i Turkiet. Det vore jävligt farligt, tror jag.” ”Ja, men vi har ändå gjort det, herr president”, påpekade Bundy.

Kennedy viftade bort Bundys kommentar. Som han såg saken fanns det klara olikheter mellan Kuba och Turkiet. Redan 1957 hade USA gått med på att förse Turkiet med medeldistansrobotar snarlika de sovjetiska R-12-robotar som nu sattes upp på Kuba. De hade varit fullt funktionsdugliga sedan början av 1962. Den långvariga offentliga debatten bland Natoländerna om leveransen av robotar till Turkiet stod i kontrast till hemlighetsmakeriet kring de sovjetiska robotarna på Kuba. Analogin med Turkiet var ändå besvärande för Kennedy och hans stab. Det var möjligt att Chrusjtjov styrdes av ett djupt agg. Han ville ge amerikanerna en dos av deras egen beska medicin.

Det var en öppen fråga om sovjetiska robotar på Kuba förändrade

Tisdagen den 16 oktober klockan 18.30

27

maktbalansen i någon högre grad. Försvarsgrenscheferna hade understrukit den förhöjda risken för en överrumplingsattack. Men presidenten var benägen att hålla med McNamara, som envist hävdade att Chrusjtjov fortfarande hade mycket långt kvar innan han kunde slå till först. ”De geografiska förhållandena spelar ingen större roll”, sade Kennedy.

Vad gjorde det för skillnad om man sprängdes i småbitar av en robot baserad på Kuba eller av en interkontinental robot som kom flygande från Sovjetunionen?

Det verkliga problemet var psykologiskt och politiskt snarare än militärt, ansåg han. Att göra ingenting skulle vara att falla undan för utpressning. I det kalla krigets spel om vem som vågade föra världen närmast ett kärnvapenkrig var det varseblivningen som formade verkligheten. Om Chrusjtjov fick som han ville i sitt hasardspel om Kuba skulle han våga tillämpa en liknande taktik i Berlin, Sydostasien eller någon annan oroshärd i det kalla kriget. Republikanerna attackerade presidenten för hans passivitet i Kubafrågan, och därför hade Kennedy den 4 september gjort ett offentligt uttalande där han förvarnade ryssarna om att ”de allvarligaste situationer skulle uppkomma” ifall de byggde upp en betydande offensiv kapacitet på Kuba. Han hade dragit en gränslinje i sanden och utfäst sig att försvara den. ”För en månad sedan skulle jag ha sagt att vi inte brydde oss om det”, sade Kennedy eftertänksamt, som till sig själv. ”Men när vi sade att vi visst skulle bry oss, och sedan går de och gör det, och då gör vi ingenting …” Rösten dog bort. Att göra ingenting var inte längre ett alternativ.

Tvärsöver bordet lade Robert fram argumenten för ett aggressivt svar till Moskva. Justitieministern var mer stridslysten än tydlig. Om Chrusjtjov ville ha krig var det nog bättre att ”få det undanstökat … ta våra förluster”. Det vore inte särskilt svårt att hitta en förevändning för att invadera Kuba. Robert gick tillbaka till det spansk-amerikanska kriget 1898. Ursäkten för det kriget hade varit att det amerikanska slagskeppet Maine hade sprängts i en mystisk explosion i Havannas hamn. USA hade lagt skulden för katastrofen på Spanien som kolonialmakten, men var det verkliga ansvaret låg blev aldrig klarlagt. ”Vi kanske kan komma på något annat sätt att bli indragna i det här”, funderade Robert. ”Vi kan ju sänka Maine igen eller nånting …”

Diskussionen kom in på de sabotage mot Kuba som Special Group hade övervägt tidigare på dagen. ”Jag utgår från att ni inte har något

28

Amerikanerna

emot sabotage”, sade Bundy med ett menande leende till presidenten när han lämnade fram listan.

Den enda punkt där Kennedy tvekade rörde mineringen av kubanska hamnar, en urskillningslös krigshandling som skulle kunna leda till att utländska fartyg sänktes, utöver kubanska och sovjetiska. Dagen därpå skickade Vita huset en promemoria till Mongoosegruppen där ”högre myndighet”33 – kodord för presidenten – formellt godkände de åtta övriga sabotagemålen, även granatattacken mot Kinas ambassad.

Onsdagen den 17 oktober omkring klockan 12 Orkansäsongen var på väg i Karibiska havet. Mer än fyrtio amerikanska krigsfartyg stävade mot ön Vieques i Puerto Rico för en övningsinvasion av Kuba. När orkanen Ellas vindar översteg 40 sekundmeter lade den annalkande örlogsstyrkan om kurs för att undvika det värsta ovädret.34 Planerna för en amfibielandstigning av fyratusen marinsoldater lades på hyllan.

I Pentagon hade dessa manövrer fått namnet ”Operation ORTSAC”, Castro stavat baklänges. När flottstyrkan nådde Vieques skulle marinsoldaterna storma i land, avsätta en imaginär diktator och trygga ön för demokrati. Om allt gick väl var hela operationen över på två veckor.

De fem försvarsgrenscheferna hade förordat en invasion av Kuba i många månader. De var mycket skeptiska till Operation Mongoose och såg ”inga utsikter till snabb framgång” i försöken att underblåsa en Castrofientlig resning på Kuba. Redan i april hade de varnat presidenten: ”USA kan inte tolerera en permanent kommunistisk regering på västra halvklotet.” Om Castro tilläts sitta kvar vid makten var det lätt hänt att andra länder i Latinamerika snabbt föll under kommunistiskt välde.

Moskva kunde frestas att ”upprätta militärbaser på Kuba som är snarlika amerikanska installationer” kring Sovjetunionen. Det enda säkra sättet att störta Castro var direkt ”militär intervention av USA”.35 Innan de sovjetiska robotarna på Kuba upptäcktes hade den största svårigheten för JCS varit att rättfärdiga ett anfall mot en mycket svagare nation. En promemoria daterad den 8 augusti skisserade diverse idéer för en iscensatt provokation som kunde skyllas på Castro, efter samma principer som Robert Kennedy hade tänkt sig när han talade om sprängningen av Maine 1898: