9789100111991

Page 1

Nora Roberts

Nyckeln till mod Roman

Översättning av Tove Janson Borglund

Albert Bonniers Förlag

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 3

2007-04-11 14:12:16


Av Nora Roberts har tidigare utgivits: Sanna lögner 1993 Framgångens pris 1995 Dolda rikedomar 1996 Född ur elden 1996 Farliga vidder 1997 Född ur kylan 1997 Hotfullt paradis 1998 Att våga drömma 1998 (under pseud. Sarah Hardesty) Född i synd 1999 Falsk skönhet 1999 Vid avgrundens rand 2000 Om drömmen blir verklighet 2000 (under pseud. Sarah Hardesty) Vänskap till döds 2001 En dröm blir sann 2001 (under pseud. Sarah Hardesty) Dödlig årgång 2002 Solens diamanter 2002 Systrarna i Clare (samlingsvolym) 2002 Vännerna från Templeton House (samlingsvolym) 2003 Det ödesdigra arvet 2003 Pärlor från månen 2003 Skuggor från det förflutna 2004 Havets safirer 2004 Flammande skyar 2005 Nyckeln till ljuset 2005 Nyckeln till sanningen 2006 Mördande hetta 2006 Livsfarlig utsikt 2007

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011199-1 Amerikanska originalets titel: Key of Valor Copyright © 2004 by Nora Roberts Published by agreement with Ulla Løhren Literary Agency ScandBook AB, Falun 2007

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 4

07-04-12 09.26.24


Till min mamma, som var tapper nog att fostra oss alla fem

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 5

2007-04-11 14:12:16


Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 6

2007-04-11 14:12:16


Modet 채r dygdernas fundament, upp책 vilket de vilar. rober t louis stevenson

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 7

2007-04-11 14:12:16


Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 8

2007-04-11 14:12:16


Första kapitlet

Zoe McCourt var sexton när hon mötte den pojke som skulle förvandla hennes liv. Hon var uppvuxen i bergen i West Virginia, äldsta barnet av fyra. När hon var tolv hade hennes pappa redan försvunnit med en annan mans hustru. Inte ens då hade Zoe tyckt att det var någon större förlust. Hennes pappa var en dyster, lättretad karl som föredrog att dricka öl med polarna och knulla grannfrun snarare än att ta hand om sin egen. Men det var ändå tufft, eftersom han faktiskt kommit hem med veckolöningen de flesta gångerna. Hennes mamma var en magerlagd, nervös kvinna som rökte för mycket och kompenserade makens svek genom att med jämna mellanrum ersätta honom med pojkvänner av samma skrot och korn som Bobby Lee McCourt. De gjorde henne lycklig i det korta perspektivet, arg och ledsen i det långa, men hon hade hur som helst aldrig lyckats klara sig utan en karl mer än en månad i taget. Crystal McCourt hade uppfostrat sin flock i ett stort mobilt hem som låg inklämt på Hillside Trailer Park. När hennes man stack hade Crystal supit sig aspackad, lämnat Zoe att ta hand om det hela, kastat sig i sin väl begagnade Camaro och gett sig av i jakt på, med hennes egna ord, ”den där jävla svikaren och hans förbannade hora”. Hon stannade borta i tre dagar. Hon hittade inte Bobby, men kom hem nykter. Hon förlorade en bra bit av sin självrespekt på jakten, liksom sitt jobb på Debbies Skönhetssalong. Som salong betraktat var det kanske föga mer än ett ruckel, men det var ett hårt slag att mista den stadiga inkomsten. Upplevelsen gjorde att Crystal tog sig rejält i kragen. Hon hade samlat sina barn omkring sig och sagt att det skulle bli osäkert och

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 9

2007-04-11 14:12:16


tufft framöver, men att de skulle försöka hanka sig fram. Hon spikade upp sin kosmetologlicens i trailerköket och öppnade en egen skönhetssalong. Hon tog betydligt mindre betalt än Debbie, och hon var en skicklig frisör. Så de hade hankat sig fram. Trailern hade luktat väteperoxid och permanentvätska och cigarettrök, men de hade hankat sig fram. Zoe schamponerade, sopade upp avklippt hår och tog hand om sina tre syskon. När hon visade sig ha fallenhet fick hon börja kamma ut och klippa toppar. Och hon drömde om något bättre, något mer, om världen utanför campingen. Hon klarade sig bra i skolan, speciellt i matte. Hennes siffersinne gjorde att hon fick ansvaret för moderns bokföring, skatter, räkningar. Hon var vuxen innan hon fyllt fjorton, medan barnet inom henne längtade efter något annat. Det var knappast förvånande att hon blev bländad av James Marshall. Han var så annorlunda mot de killar hon kände. Inte bara för att han var lite äldre – nitton mot hennes sexton – utan för att han rest, att han sett saker. Och Gud, så var han så stilig. Som drömprinsen i en sagobok. Hans farfarsfar må ha jobbat i gruvorna uppe i bergen, men det fanns minsann inget gruvdamm på James. De mellanliggande generationerna hade tvättat bort allt detta, samt tillfört en blank, fernissad yta. Hans familj hade pengar, pengar av det slaget som gav klass, utbildning, resor till Europa. De hade det största huset i staden, lika vitt och bländande som en brudklänning, och James och hans småsystrar skickades alla iväg till privatskolor. Familjen Marshall gillade att ha fester, stora, vräkiga tillställningar med levande musik och snofsig cateringmat. Mrs Marshall brukade alltid se till att Crystal kom till huset för att fixa till hennes hår inför festerna, och Zoe följde ofta med för att måla mrs Marshalls naglar. 10

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 10

2007-04-11 14:12:16


Hon brukade drömma om det där huset, som var så rent och fyllt av blommor och vackra saker. Det var så underbart att veta att det fanns folk som bodde så. Alla var inte hopträngda i en trailer som luktade kemikalier och gammal rök. Hon lovade sig själv att hon en dag skulle bo i ett hus. Det behövde inte vara stort och ståtligt som familjen Marshalls, men det skulle vara ett riktigt hus, och det skulle ha en liten trädgård. Och en dag skulle hon resa till de där platserna som mrs Marshall talade om – New York, Paris, Rom. Hon sparade de småslantar hon fick i dricks, och de pengar hon fick när hon tog ströjobb. I alla fall den del av pengarna som hon inte gav till sin mamma för att de skulle kunna hålla sig flytande. Hon var bra på att spara. Vid sexton års ålder hade hon fyrahundrafjorton dollar undanstoppade på en hemlig bankbok. I april det året hon fyllde sexton extraknäckte hon genom att hjälpa till med serveringen vid en av familjen Marshalls fester. Hon såg prydlig ut och var glad att få påhugg. På den tiden hade hon långt hår, en svart kaskad som föll ner över ryggen. Smal hade hon alltid varit, men nu hade hon börjat blomstra på ett sätt som fick killarna att cirkla runt henne. Hon hade inte tid med några pojkar – i alla fall inte så mycket. Blicken ur hennes guldbruna ögon under tunga ögonlock verkade ständigt sökande och undrande, och den breda munnen med de fylliga läpparna sågs sällan le. Hon hade skarpa, lite kantiga drag som gav en exotisk touche åt hennes medfödda blyghet. Hon gjorde allt hon blev tillsagd att göra, gjorde det bra – och höll sig, så mycket som möjligt, för sig själv. Kanske var det hennes blyghet, kanske var det den drömska blicken eller den diskreta rådigheten som lockade James. Men han flirtade med henne den där tidiga vårkvällen, fick henne att rodna, fick henne till sist att bli smickrad. Och han bad att få träffa henne igen. De möttes i hemlighet, vilket gjorde det hela ännu mer spännande. Bara det faktum att någon som James kunde vara intresserad av henne var nästan överväldigande romantiskt. Han lyssnade på 11

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 11

2007-04-11 14:12:16


henne, så blygheten försvann efter hand och hon berättade om sina drömmar och förhoppningar. Han var rar mot henne, och så snart hon fick tillfälle slank de iväg på långa åkturer eller satt helt enkelt och tittade på stjärnorna och pratade. Efter ett tag gjorde de förstås mer än att prata. Han sa att han älskade henne. Han sa att han behövde henne. En ljum juninatt, på en röd filt utbredd inne i sommarskogens mjuka sal, miste hon sin oskuld till honom, med den ivriga frenesi som är de unga förunnad. Han var fortfarande rar, fortfarande uppmärksam, och lovade att de alltid skulle vara tillsammans. Hon antog att hon hade trott på det. Visst hade hon det. Men är man ung och dåraktig brukar det kosta. Och hon fick betala. Han också, tänkte hon. Kanske hade han fått betala mycket, mycket mer än vad hon fått. För i och med att hon miste sin oskuld, hade han mist en skatt som var oändligt mer värdefull. Hon sneglade på denna skatt nu. Hennes son. Om James hade vält hennes liv över ända, hade Simon fått det på fötter igen. På ett nytt sätt, på en ny plats. James hade gett Zoe en försmak av hur det var att vara kvinna. Barnet hade gjort henne till kvinna. Hon hade skaffat sig sitt hus – hennes lilla hus med den lilla trädgården – och hon hade skaffat det på egen hand. Visserligen hade hon aldrig rest till alla de där underbara platserna hon drömt om, men hon hade skådat alla jordens underverk i sin sons blick. Och nu, nästan tio år efter det att hon för första gången hållit honom intill sig, första gången lovat honom att hon aldrig skulle svika honom, var hon på väg framåt igen, tillsammans med sin son. Hon såg till att Simon skulle få det bättre. Zoe McCourt, den blyga flickan från bergen i West Virginia, var i färd med att öppna eget i den vackra lilla staden Pleasant Valley i Pennsylvania, tillsammans med två kvinnor som för henne blivit lika mycket systrar som bästa vänner på bara två månader. 12

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 12

2007-04-11 14:12:16


Lust & Glädje. Hon gillade namnet. Det var precis vad hon ville ge sina kunder. Det skulle innebära hårt arbete, massor av hårt arbete, för henne och för väninnorna. Men till och med slitet kändes som lust och glädje, eftersom det var något de alla drömt om att förverkliga. Malory Prices konst- och konsthantverksgalleri skulle uppta ena delen av bottenvåningen i deras nya, underbara hus. Dana Steeles bokhandel den andra. Och hennes egen salong skulle bre ut sig över hela övervåningen. Bara några veckor till, tänkte hon. Några få veckor med uppfräschningar och inredning, med att få hem lager och utrustning. Sen skulle de slå upp portarna. Det sög till i maggropen vid blotta tanken, men inte bara av rädsla. En del av suget var ren och skär upphetsning. Hon visste exakt hur det skulle se ut när det var klart. Fullt av färg och ljus i stora salongen, mjukare och mer dämpade nyanser i behandlingsrummen. Hon skulle sätta ut doftljus för att skapa atmo­ sfär och ge väldoft. Och intressanta bilder på väggarna. Bra ljus som smickrade och lugnade. Lust & Glädje. För sinnet, kroppen och själen. Hon tänkte ge kunderna något för alla tre. Denna kväll körde hon från Pleasant Valley där hon skapat sig sitt hem, och skulle bygga upp sin verksamhet, upp mot bergen. Där hon skulle möta sitt öde. Simon surade lite och satt och stirrade ut genom fönstret. Hon visste att han inte var glad över att hon tvingat på honom kostym. Men var man inbjuden till middag på ett ställe som Warrior’s Peak, så fick man rätta klädseln efter det. Frånvarande drog hon lite i klänningsfållen. Hon hade köpt den till ett bra pris i outleten, och hoppades att den mörklila jerseyklänningen skulle passa för kvällen. Antagligen borde hon ha tagit något svart, funderade hon, för lite mer sober värdighet. Men hon var så förtjust i färg, och inför detta tillfälle behövde hon verkligen en färg som kunde hjälpa självförtroendet på traven. Kvällen skulle bli en av de viktigaste i hennes liv, så 13

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 13

2007-04-11 14:12:16


det var lika bra att vara klädd i något som fick henne att må bra. Hon knep samman läpparna. Nu hade tankarna cirklat allt närmade det som förestod, så det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Men hur, tänkte hon, skulle hon kunna förklara för en nioårig pojke vad hon gjort – och än värre, vad hon skulle göra? ”Jag antar att det är lika bra att vi pratar om varför vi ska upp hit på middag i kväll”, började hon. ”Jag slår vad om att ingen annan har kostym”, muttrade han. ”Jag slår vad om att du har fel.” Han vred på huvudet och gav henne en snabb blick. ”En dollar.” ”Topp”, sa hon. Han var så lik henne, tänkte hon. Ibland slog detta henne med ett slags intensiv ägaderättsglädje. Var det inte underligt att det inte fanns ett spår av James i det där ansiktet? Det var hennes ögon, hennes mun, hennes näsa, hennes haka, hennes hår, alltsammans hop­ fogat på ett vis som gjorde att det blev just Simon. ”Hur som helst.” Hon harklade sig. ”Du vet ju att jag fick en inbjudan dit upp för några månader sen? Och att det var där jag träffade Malory och Dana?” ”Visst, det minns jag, för dagen efter köpte du en PlayStation 2 till mig, och det var inte ens min födelsedag.” ”Ofödelsedagspresenter är de bästa.” Hon hade kunnat köpa det som Simon allra helst önskade sig för en del av de tjugofem tusen dollar hon fått för att gå med på … det fantastiska. ”Du känner ju Malory och Dana, och Flynn och Jordan och Bradley.” ”Visst, vi är ju med dem mycket nu. De är coola. För att vara så gamla”, tillade han med en retsam grimas som han visste skulle få henne att skratta. Men hon skrattade inte. ”Är det något fel på dem?” frågade han genast. ”Nej. Nej, absolut inte. Inget fel alls.” Hon bet sig i underläppen medan hon letade efter ord. ”Hmm. Ibland hör människor liksom ihop, utan att de ens vet det. Diana och Flynn är ju förstås syskon – eller halvsyskon, och sen blev Dana vän med Malory, och Malory 14

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 14

2007-04-11 14:12:16


träffade Flynn, och innan man visste ordet av så blev Malory och Flynn kära.” ”Ska det här bli en sån där sliskig kärlekshistoria, eller? Då kanske jag börjar må illa.” ”Se till att du lutar dig ut genom fönstret i så fall. Alltså, Flynns äldsta vänner är Jordan och Bradley, och när de var yngre så var Jordan och Dana … ihop.” Det var det bästa ordet hon kunde komma på som mamma. ”Sen flyttade Jordan och Bradley ifrån Pleasant Valley. Och sen kom de tillbaka, delvis för det här sambandet som jag tänker komma till. Och Jordan och Dana blev tillsamman igen och –” ”Och nu ska de gifta sig, och det ska Flynn och Malory också. Det är som en epidemi.” Nu satt han vänd mot henne, och ansiktet speglade hans ungdomliga smärta. ”Om vi ska gå på de där bröllopen, så som vi gjorde hos moster Joleen, så kommer du väl antagligen att tvinga mig att ha kostym på mig, eller hur?” ”Jo, det är ett av mina största nöjen att plåga dig. Vad jag försöker säga är att det har visat sig att vi alla på något sätt hör samman, på ett eller annat vis, med varandra. Och med något annat. Jag har inte sagt så mycket om de där människorna som bor på Warrior’s Peak.” ”De där magiska typerna.” Zoes hand ryckte till på ratten. Försiktigt körde hon in till kanten av den slingrande vägen. ”Vad menar du med ’magiska typer’?” ”Med alltså mamma, jag har ju hört när ni snackar på de där mötena och tramset ni har. Så vaddå, är de häxor eller nåt? Jag fattar inte riktigt.” ”Nej. Jo. Jag vet inte riktigt.” Hur skulle hon förklara det där med gamla gudar för ett barn? ”Tror du på magi, Simon? Inte korttrick och sånt, utan mer som det där man läser om i böcker, som Harry Potter och Bilbo.” ”Om det inte var lite sant så skulle det väl inte finnas så himla många böcker och filmer och grejor om det, eller?” ”Det ligger något i det”, sa hon efter ett tag. ”Rowena och Pitte, de som bor uppe på Peak, dem som vi ska hälsa på i kväll, de är 15

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 15

2007-04-11 14:12:16


magiska. De kommer från en annan plats, och de är här för att de behöver vår hjälp.” ”Att göra vad?” Nu hade hon fångat hans intresse, det visste hon. Samma intresse som lockade in honom i berättelserna hon talat om tidigare, X-Menserierna och de där rollspelen på datorn som han älskade. ”Det ska jag berätta. Det här kommer att låta som en saga, men det är det inte. Men jag måste köra vidare medan jag berättar, annars kommer vi för sent.” ”Okej.” Hon drog ett djupt, tyst andetag medan hon styrde upp på vägen igen. ”För länge sedan – riktigt länge sedan, på ett ställe bortom det de kallar för Drömmarnas ridå, eller Maktens ridå, fanns det en ung gud –” ”Som Apollon?” ”Ungefär. Men inte grekisk. Han var keltisk. Han var son till en kung, och när han blivit gammal nog besökte han vår värld, och träffade en flicka som han blev kär i.” Simon gjorde en grimas. ”Hur kan det komma sig att det alltid blir så?” ”Det kanske vi kan prata om en annan gång. Vi har lite ont om tid. I alla fall så blev de kära, och fast det inte riktigt var tillåtet då, så lät hans föräldrar honom ta med flickan hem så att de kunde gifta sig. Det var bara vissa av gudarna som tyckte att det var okej, andra tyckte inte alls likadant. Det blev stridigheter och –” ”Coolt.” ”Världen delades i två kungariken, kan man säga. Ett med den unge guden som skulle styra tillsammans med sin dödliga fru, och ett annat som styrdes av en, tja, en elak trollkarl.” ”Helt coolt.” ”Den unge kungen hade tre döttrar. De kallas halvgudinnor eftersom de är till hälften mänskliga. Var och en av döttrarna hade en speciell gåva. En hade konsternas och ljusets gåva, den andra hade skrivandet, eller sanningen, och den tredje hade modet, antar jag. Tapperheten.” 16

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 16

2007-04-11 14:12:16


Hon blev torr i munnen när hon tänkte på det, men svalde och fortsatte prata. ”Hon var en sorts krigare. De stod alla väldigt nära varandra, så som systrar kan göra, och deras föräldrar älskade dem. För att de skulle vara trygga medan allt bråket höll på, vaktades de och undervisades av en väktare och en lärare. Och sen – försök att låta bli att stöna nu – sen så blev väktaren och läraren kära i varand­ ra.” Han lät huvudet falla bakåt och stirrade upp i biltaket. ”Jag bara visste det.” ”Eftersom döttrarna inte var sarkastiska nioåringar blev de glada för deras skull och hjälpte dem när de ville slinka iväg och vara för sig själva lite grann. Så flickorna var inte så väl bevakade som de skulle ha varit. Den elake trollkarlen tog tillfället i akt och smög sig nära dem. Och så uttalade han en trollformel, stal döttrarnas själar och låste in dem i ett glasskrin med tre lås och tre nycklar.” ”Alltså, snacka om att det suger för dem.” ”Det kan man säga. Deras själar är fångade där i kistan och de kan inte komma ut förrän nycklarna vrids runt i låset, en efter en. Och det kan bara göras av en dödligs hand. En människas.” Eftersom det stack i fingertopparna gned hon dem mot låret genom klänningen. ”För ser du, eftersom de var halvt mänskliga så gjorde trollkarlen så att bara någon från vår värld kunde rädda dem. För han trodde inte det skulle vara möjligt då. Läraren fick nycklarna – men hon kan inte använda dem – och hon och väktaren blev utkastade, in i den här världen. I varje generation måste de be tre mänskliga varelser, de tre som är de enda som kan låsa upp kistan, att finna nycklarna. De måste gömmas och hittas igen, det ingår i trollformeln. Och de utvalda måste göra det i tur och ordning, och har bara fyra veckor på sig att finna nyckeln och sätta den i låset.” ”Jösses, är du en av dem som måste hitta en nyckel? Hur kom det sig att du blev utvald?” Hon andades ut lite. Hennes son var en skärpt och logisk grabb. ”Jag vet inte riktigt varför. Vi liknar – Mal, Dana och jag, vi liknar döttrarna. Glasdöttrarna, som de kallas. Rowena är konstnär, och hon har en målning av dem uppe på Peak. Det är sambanden, Si17

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 17

2007-04-11 14:12:16


mon. Det finns något som förbinder oss med varandra, till nycklarna och till döttrarna. Jag antar att man kan säga att det är ödet.” ”Om du inte hittar nycklarna, kommer de då att bli fast där inne i skrinet?” ”Deras själar, ja. Deras kroppar ligger i glaskistor – lite som Snövit. Ligger och väntar.” ”Och Rowena och Pitte, det är läraren och väktaren.” Han nickade. ”Och du och Malory och Dana måste hitta nycklarna och fixa till alltihop.” ”Ganska mycket av det, i alla fall. Det har redan varit Malorys och Danas tur, och de har hittat var sin nyckel. Nu är det min tur.” ”Du kommer att hitta den.” Han nickade gravallvarligt. ”Du hittar alltid prylar som jag har tappat bort.” Om det bara var lika lätt som att hitta sonens favoritactionfigur, tänkte hon. ”Jag ska försöka så mycket jag bara kan. Men jag måste berätta för dig, Simon, att trollkarlen – han heter Kane – har försökt hindra oss. Han kommer att försöka hindra mig. Det är riktigt läskigt, men jag måste försöka.” ”Du kommer att sopa mattan med honom.” Skrattet löste upp några av knutarna som samlats i magen på henne. ”Det var ungefär så jag hade föreställt mig det hela. Jag tänkte först inte berätta det för dig, men sen tyckte jag att det verkade orättvist annars.” ”För vi är ett team.” ”Visst, ett jättebra team.” Hon bromsade in vid de öppna grindarna på Warrior’s Peak. Grindarna flankerades av två stenkrigare, var och en redo med handen på hjalten. De verkade så grymma, så skräckinjagande. Samband, tänkte hon. Vilket samband kunde det väl finnas mellan någon som hon och krigarna vid grinden? Men hon drog ett djup andetag och körde in genom grinden. ”Shit, vad häftigt”, sa Simon bredvid henne. ”Det är bara förnamnet.” Hon förstod hans reaktion på huset. Hon hade sett precis lika storögd och gapande ut första gången hon sett det på nära håll. 18

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 18

2007-04-11 14:12:16


Fast ”hus”, tänkte hon, var ett alldeles för vanligt ord för Warrior’s Peak. Det reste sig som hälften slott, hälften fästning, högt över Pleasant Valley lika majestätiskt som kullarna det stod på, och präglade hela sin omgivning. Tinnar och torn var huggna i svart sten med hiskeliga monster till vattenkastare hopkrupna vid krönen, som såg ut som om de när som helst skulle kunna kasta sig ut. Hela byggnaden var massiv, och omgavs av mjuka frodiga gräsmattor som övergick i tät skog där kvällsskuggorna börjat krypa närmare. Från en av de översta tornspirorna vajade ett vitt baner prytt av en gyllene nyckel. Solen var på väg ner bakom den, så himlen var strimmig i rött och guld vilket förhöjde den dramatiska effekten ytterligare. Snart skulle himlen vara mörk, tänkte Zoe, med bara den allra tunnaste lilla månskära. I morgon var första kvällen i den nya mån­ fasen, och hennes sökande skulle ha inletts. ”Det är helt fantastiskt inuti också. Som något man ser på film. Rör nu ingenting.” ”Mamma.” ”Jag är nervös. Låt mig vara.” Hon körde långsamt längs uppfarten. ”Men snälla du, rör ingenting där inne.” Hon stannade bilen, hoppades att hon inte var den första, eller sista, att komma och plockade fram ett läppstift för att bättra på det hon bitit bort av nervositet på vägen. Automatiskt körde hon handen över sina spikrakt klippta toppar, i håret som hon nu bar till och med kortare än sonens. ”Du ser bra ut, okej? Kan vi gå in nu?” ”Jag vill att vi ska se fantastiska ut.” Hon kupade handen under hans haka och drog några tag genom hans kalufs med kammen hon dragit upp ur väskan medan han himlade med ögonen mot henne. ”Om du inte gillar det vi får till middag så låtsas att du äter, men säg inte att du inte tycker om det och låt inte som om du håller på att kräkas. Jag fixar till något annat när vi kommer hem.” ”Kan vi åka förbi McDonald’s?” ”Vi får se. Nu är vi fina. Vi är tiptop. Okej.” Hon stoppade tillbaka kammen i väskan och började öppna bildörren. 19

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 19

2007-04-11 14:12:17


Den äldre mannen som tog emot gäster och tog hand om deras bilar var genast framme och hjälpte henne. Han fick henne alltid att rycka till. ”Åh. Tack.” ”Nöjet är helt på min sida. God afton på er.” Simon betraktade honom ingående. ”Tjenare.” ”Tjenare, unge herrn.” Simon, som gillade tilltalet, gav honom ett stor varggrin och steg närmare. ”Är du en av de där magiska typerna?” Rynkorna i den gamles ansikte djupnade och förvandlades till ett brett leende. ”Kan så vara, ja. Vad skulle du säga om det?” ”Häftigt. Men varför är du så gammal?” ”Simon.” ”Det är en bra fråga, miss”, var hans svar på Zoes förskräckta väsning. ”Jag är så gammal för att jag har haft nöjet att leva länge. Jag önskar dig samma nöje.” Han lutade sig fram med knakande leder tills hans ansikte var på samma nivå som Simons. ”Vill du veta en sanning?” ”Visst.” ”Vi är magiska allihop, men vissa vet om att de är det, andra inte.” Han sträckte sig upp i full längd igen. ”Jag ska se till bilen, miss. Ha en trevlig kväll.” ”Tack ska ni ha.” Hon tog Simon i handen och gick upp till portiken med de dubbla entrédörrarna. De öppnades innan hon hann knacka, och där stod Rowena. Hennes rödgnistrande hår svallade ner över axlarna på den skogsgröna, långa klänning hon bar. Ett hängsmycke i silver hängde mellan hennes bröst, med en solitär sten som gnistrade glasklart i ljuset från hallen. Som alltid var åsynen av hennes skönhet alldeles häpnadsväckande, som en elektrisk stöt. Hon sträckte fram handen för att hälsa på Zoe, men hennes blick – ur ögon som var av en djärvare, mörkare grön nyans – var helt upptagen av Simon. ”Välkomna. Så trevligt att se dig igen. Och så underbart att änt­ ligen få träffa dig, Simon.” 20

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 20

2007-04-11 14:12:17


”Simon, detta är miss Rowena.” ”Bara Rowena, snälla du, för jag hoppas att vi ska bli vänner. Stig på nu, är ni snälla.” Hon behöll Zoes hand i sin, och nuddade vid Simons axel med den andra. ”Jag hoppas vi inte är sena.” ”Nej, inte alls.” Rowena tog ett steg åt sidan och gick före dem över kakelgolvet med dess färgrika mosaik. ”De flesta av de andra är här, men Malory och Flynn har inte kommit än. Vi sitter i salongen. Säg mig Simon, tycker du om kalvlever och brysselkål?” Han började göra kräkläten innan han kom ihåg sin mammas förhållningsorder, men fast han slutade genast hann Zoe bli tomatröd. Och Rowenas skratt fyllde rymden runt dem. ”Eftersom jag känner precis likadant, så är det väl tur att inte det står på menyn i kväll. Våra nyanlända”, presenterade hon dem när hon steg in i salongen. ”Pitte, kom så får du träffa unge herr McCourt.” Simon sneglade på sin mamma och armbågade henne i sidan. ”Unge herrn”, mumlade han, mycket belåtet, ur mungipan. Rowenas älskade stod henne inte efter i utseende. Hans kraftfulla krigargestalt var skrudad i elegant, mörk kostym. Den svarta hårmanen var svept bakåt från det skarpskurna ansiktet som tycktes hugget ur sten. Ögonen, som var lysande blå, studerade Simon noga i det att han höjde ett elegant ögonbryn och sträckte fram handen. ”God afton, mr McCourt. Och vad kan jag bjuda på att dricka?” ”Kan jag få en cola?” ”Naturligtvis.” ”Känn er som hemma, kära ni”, sa Rowena och svepte ut med handen. Dana hade redan rest sig för att gå fram till dem. ”Hej Simon. Hur är läget?” ”Bra. Utom att jag förlorade en dollar för att den där snubben och Brad har kostymer på sig.” ”Otur.” ”Jag ska prata med Brad nu, är det okej mamma?” ”Visst, men –” Hon suckade, han var redan borta. ”Rör ingenting”, muttrade hon för sig själv. 21

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 21

2007-04-11 14:12:17


”Han kommer att klara sig fint. Hur är det med dig?” ”Jag vet inte.” Hon tittade på sin nyfunna väninna, en av de människor hon kommit att lita fullt och fast på. De mörkbruna ögonen blickade in i hennes med en förståelse som bara en enda annan person skulle kunna matcha. ”Jag antar att jag är lite skärrad. Men låt oss inte tänka på det ännu. Du ser fantastisk ut.” Vilket var dagsens sanning. Det tjocka, bruna håret ramade in Danas ansikte och böjde sig mjukt inåt strax ovanför den fasta hakan. Det passade henne perfekt, om man nu fick tycka så, tänkte Zoe, som var den som gjort klippningen. Till sin lättnad såg hon att Dana valt att bära en terrakottafärgad jacka ovanpå sin mer formella svarta klänning. ”Bättre upp”, tillade hon, ”du ser lycklig ut.” Hon lyfte Danas vänstra hand och beundrade den carréslipade rubinen. ”Jordan har utsökt smak när det gäller smycken, liksom när det gäller fästmör.” ”Det kan jag inte säga emot.” Dana kastade en blick mot soffan, där Jordan och Pitte satt och pratade. De påminde väldigt mycket om de två krigarna som vaktade grinden, tänkte hon. ”Jag fick mig en stor, snygg karl.” De såg underbara ut tillsammans, tänkte Zoe. Dana var byggd som en sexig amason, Jordan var lång och muskulös. Vad som än hände, eller inte hände, var Zoe glad att de hittat tillbaka till varandra igen. ”Jag tänkte att du kanske skulle vilja ha ett glas champagne.” Rowena kom fram till dem och bjöd Zoe det mousserande vinet i en hög, slipad kristallflöjt. ”Tack.” ”Din son är vacker.” Nerverna fick ge vika för stoltheten. ”Ja, det är han. Det vackraste i mitt liv.” ”Det gör dig till en rik kvinna.” Rowena nuddade hennes arm med handen och log. ”Han och Bradley verkar ha funnit varandra snabbt.” ”De kommer bra överens”, medgav Zoe. Hon visste inte vad hon skulle tycka om det, det föreföll så osanno­ 22

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 22

2007-04-11 14:12:17


likt. Och ändå satt de där, tätt tillsammans i andra änden av rummet, uppenbarligen inbegripna i en intensiv diskussion. Mannen i den elegant skiffergrå kostymen och pojken i sin mörkbruna, som redan – herregud – satt en liten aning för trångt. Det verkade så underligt att Simon skulle ha så lätt för att umgås med denne man, medan hon kände sig så besvärad i hans sällskap. Hon och hennes son var annars ett radarpar. Sedan sneglade Brad åt hennes håll, och hans blick, ur ögon med nästan samma nyans som kostymen, mötte hennes. Ack jo, tänkte hon, det fanns en förklaring. Det här var den enda människa som hon och Simon kände som kunde få fjärilarna att göra saltomortaler i magen på henne med en enda blick. Han var för snygg, han var för rik, han var för allt. En helt annat division än du, Zoe, och har vi inte redan varit igenom det en gång? Bradley Charles Vane IV fick James Marshall att framstå som en bondtölp, på alla plan. Släkten Vanes förmögenhet, grundad på virkeshandel och med förgreningar över hela kontinenten i de populära HomeMakers-varuhusen, gjorde att Brad var en mäktig och privilegierad man. Hans utseende – det mörkt gyllene håret, de sotsvarta ögonen och den förhäxande munnen – gjorde att han i hennes ögon var livsfarlig. Han hade precis den där seniga, gängliga kroppsbyggnaden som var som gjord för designerkostymer. Långa ben som hon antog skulle bära honom blixtsnabbt till och genom dörren om han bestämde sig för att dra. Plus att hon fann honom oberäknelig. Han kunde vara arrogant och sval ena minuten, hetlevrad och domderande i nästa, sedan plötsligt förvånansvärt rar. Hon litade inte på en man vars drag hon inte kunde förutse. Ändå hade hon fullt förtroende för honom när det gällde Simon, vilket var ytterligare förbryllande. Han skulle aldrig skada hennes pojke. Det var hon fullt och fast övertygad om. Och hon måste medge att han hade god hand med honom och var snäll mot honom. Ändå spändes varenda muskel i hennes kropp när Brad reste sig och gick fram mot henne. 23

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 23

2007-04-11 14:12:17


”Mår du bra?” ”Helt okej, tack.” ”Så du berättade för Simon vad som är i görningen?” ”Han har rätt att få veta. Jag –” ”Du kanske kunde överväga att inte flyga på mig direkt så att jag kan få säga att jag håller med dig. Han har inte bara rätt att få veta, utan har också ett så skärpt intellekt att han kommer att kunna hantera det.” ”Åh.” Hon stirrade ner i sitt glas. ”Förlåt. Jag är lite nervös.” ”Det kanske hjälper att tänka på att du inte är ensam om det här.” Medan han talade hördes ett tumult ute i hallen. En sekund senare kom Moe, Flynns stora olycka till hund, galopperande in i rummet. Han gav upp ett glatt skall och satte av mot en bricka med kanapéer som stod på ett lågt bord. Flynn och Malory kom rusande i hans kölvatten, följda av en skrattande Rowena. Några skrik, fler skall, och så en ödesdiger krasch. ”Faktum är”, sa Brad, ”att du kan skatta dig lycklig om du skulle lyckas få någon liten stund i fred med det här gänget.”

24

Nyckeln_till_mod_inlaga.indd 24

2007-04-11 14:12:17


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.