Ondskans krafter väntar där skogen slutar . . . Ena stunden går Gus vid hennes sida, i nästa är han spårlöst försvunnen! Det enda som f nns kvar i klassrummet på Sankt Proximus är hans mobiltelefon, och när O ksa bläddrar igenom mobilen får hon se ett suddigt foto av en kvinna som verkar märkligt bekant. Men vem är hon och vad gör hon bland Gus bilder?
De vilsnas skog är andra boken om Oksa Pollock.
O_OksaPollock_De vilsnas skog.indd 1
De vilsnas skog
På jakt efter sanningen kastar sig O ksa Pollock in i en parallellvärld där magin går hand i hand med rädslan och där dunkla familjehemligheter ställs mot livsfarliga prövningar. Det gömda landet Edef a känns mer ° ärran är någonsin och v ägen tillbaka visar sig bli längr e och farligare än vad någon kunnat ana.
De vilsnas skog
2012-04-26 16.14
Anne Plichota
Cendrine Wolf
De vilsnas skog
Översättning av Helena Stedman
I_Oksa Pollock.indd 3
2012-04-18 10.17
Läs mer om Anne Plichota och Cendrine Wolf på www.rabensjogren.se
Till min tålmodiga, underbara och älskade Zoé
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Copyright © XO Editions 2010. All rights reserved Originalets titel: Oksa Pollock – La forêt des égarés Översättning: Helena Stedman Omslag: Susanne Johansson Tryckt hos Bookwell AB, Finland ISBN 978-91-29-67707-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
4
I_Oksa Pollock.indd 4
2012-04-18 10.17
Prolog
Detta har hänt … Oksa Pollock har precis flyttat med sin familj från Paris till London. Hon har börjat på Sankt Proximus och trivs jättebra, trots att hon måste använda skoluniform varje dag. De andra eleverna är snälla – hon har redan blivit kompis med Merlin och Zelda och som tur är har hon och bästa kompisen Gus hamnat i samma klass! – men den nye matte- och NO-läraren magister McGraw tycker hon inte om. Det känns så konstigt när han vänder sig mot henne, som om hans isande kalla ögon ser rakt in i hennes hjärta. I stort sett är Oksa en tjej som alla andra. Det är åtminstone vad hon tror tills allt plötsligt förändras … Samma kväll som hon börjat på Sankt Proximus upptäcker Oksa att hon kan förflytta föremål med bara viljan. Hon som alltid drömt om att bli ninja kommer plötsligt på sig själv med att ha övernaturliga förmågor! Men det märkliga slutar inte där. Några dagar senare framträder ett litet märke på hennes mage, och när hon visar det för sin farmor Dragomira får hon veta hemligheten bakom sitt ursprung. Familjen Pollock kommer från Edefia, en osynlig värld någonstans på jorden.
5
I_Oksa Pollock.indd 5
2012-04-18 10.17
Dragomira var en gång i tiden Edefias Unga Härskarinna, det vill säga den flicka som en dag skulle ta över och styra landet. Men efter en komplott ledd av den store Förrädaren tvingades flera människor lämna riket, däribland Dragomira och hennes familj. ”De Utjagade” har sedan återförenats i Utsides-världen och bildat en hemlig gemenskap, vars mål är att hitta tillbaka till Edefia. Märket på Oksas mage betyder att hon är den nya Unga Härskarinnan, och att hon nu är de Utjagades enda hopp att hitta tillbaka till Edefia. På sin 13-årsdag får Oksa de första attiraljerna som en ung härskarinna behöver: en kurbifis, ett levande litet armband som ska hjälpa henne att behärska sina impulser, och ett granokrör, en sorts blåsrör som kan användas i både attack- och försvarssyfte. Fortare än Oksa anar får hon tillfälle att använda sitt granokrör. På lovet åker hon och Gus till Oksas gammelfarbror Leomido i Wales, men istället för semester blir de attackerade – av ingen mindre än magister McGraw! Oksa överlever och de Utjagade sammankallas till ett möte. Situationen är allvarlig. Magister McGraw är nämligen ingen mindre än Orthon, son till den store Förrädaren. Det står snart klart att även Orthon vill återvända till Edefia och att han tänker använda sig av Oksa för att ta sig dit. Snart vinner Förrädarna ytterligare en grym seger. Oksas mamma Marie drabbas av en okänd nervsjukdom och blir förlamad. Dragomira lyckas stabilisera Maries tillstånd och upptäcker att förlamningen orsakats av en tvål som Oksa fått i födelsedagspresent av sin klasskompis Zoé – som visar sig vara Orthon McGraws dotter! Katastrofen når sin kulmen några dagar senare när Dragomira ger sig av för att möta Orthon McGraw. När Oksa får veta att farmodern rest ensam skyndar hon och Gus efter. I Orthons hem möter de inte en utan två identiska Dragomiror. Vem är den äkta farmodern och vem är Orthons förvandlade kopia?
I_Oksa Pollock.indd 6
2012-04-18 10.17
Som tur är kämpar Oksa inte ensam: Gus lyckas hjälpa henne med sina vanliga, mänskliga krafter, och Dragomiras vise gudfar, Abakum, dyker upp i precis rätt ögonblick för att blåsa den fruktade crucimafilan på Orthon McGraw. Förrädaren sugs ner i ett svart, bottenlöst hål. Men frågan är om han har magiska krafter nog att överleva fallet. Och om hålet verkligen saknar botten …
I_Oksa Pollock.indd 7
2012-04-18 10.17
1
En
kort respit
Med uppknäppta kavajer och lossade slipsar sprang eleverna på Sankt Proximus skolgård omkring och vrålade så det stod härliga till. Det var avslutning. Äntligen! Skolåret hade varit oändligt långt, tyckte Oksa Pollock och Gus Bellanger, och sommarlovet kunde inte kommit lägligare. Det hade hänt så mycket. Från avslöjandet om Oksas mystiska bakgrund till Orthon McGraws försvinnande några månader senare hade det inte varit någon ände på alla upptäckter och prövningar. Oksa skakade bort sina mörka tankar och började släpa med sig Gus mot fontänen i mitten av den kullerstensbelagda skolgården. Han stretade skrattande emot. – Tror du inte att jag fattar vad du har i kikarn! tjöt han. – Ett härligt dopp för att fira den välsignade dagen, det kan du inte stå emot! utbrast Oksa och drog allt vad hon kunde i sin kompis arm. – Du kan inte tvinga mig! Du glömmer visst att ingen någonsin sätter sig på mig! Med de orden slängde han bak sin långa, mörka lugg och försökte se högfärdig ut. Oksa släppte uppsluppet taget, varpå hon tappade balansen och störtade raklång mot fontänkanten. – Aj! kved hon. Min armbåge!
9
I_Oksa Pollock.indd 9
2012-04-18 10.17
Det hade gått hål på blusen och en ringformad röd fläck spred sig runt kanterna. – Det var ju smart! muttrade hon. Nu har jag smutsat ner mig! Gus lutade sig fram och hjälpte henne upp. Oksa krånglade sedan av sig den lilla väskan som hon bar på snedden över bröstet. – Här! sa hon och räckte den till honom. Kan du vakta den här medan jag går och tvättar av mig? – Ähum … Unga Härskarinnans magiska attiraljer? Vilken ära! Oksa gav honom ett leende, vände på klacken och satte av mot klostergången. Gus följde henne med blicken tills hon försvann i mörkret i trappan som ledde in i den pampiga granitbyggnaden. Tjugo minuter senare stod Gus kvar på samma ställe, lutad mot en låg mur. – Gus! ropade en kille med linblont hår. Kom! Vi ska spela basket! – Nej tack, Merlin! Jag väntar på Oksa. I brist på annat att göra klämde han lite på Oksas lilla väska och kände att det låg något runt och mjukt i den. Vippvarnaren … Bara han håller sig lugn! Som om lille Vippen hade läst hans tankar sa han: – Oroa dig inte, min unge herre. Självbehärskning är mitt rättesnöre, ty hysteri och kamouflage är inget vidare ekipage. Gus log åt hans lustiga uttalande. – Men Oksa … Vad sysslar du med? muttrade han efter ett ögonblick. – Jag kan meddela att Unga Härskarinnan just nu befinner sig på toaletten på andra våningen, femtiosex meter härifrån i nord– nordvästlig riktning, kom det med kvävd röst från den lilla varelsen. Gus rös när han tänkte på att någon kanske kunde höra deras märkliga samtal. Men de andra eleverna hade alldeles för fullt upp med att avreagera sig för att bry sig om honom. Till slut rätade han på sig och följde efter Oksa in i byggnaden.
10
I_Oksa Pollock.indd 10
2012-04-18 10.17
När han gick längs den tomma korridoren uppfattade han inga andra ljud än sorlet från skolgården och sina egna steg mot golvet. Plötsligt kom en underlig känsla över honom och han började tänka på allt hemskt som hade hänt fyra månader tidigare. Oksa som hade blivit skadad, McGraw som hade visat sig vara besatt och fröken Heartbreak som … När han gick förbi labbet kunde han inte låta bli att kasta en blick genom rutan. Då hörde han plötsligt någon som sjöng. Det var en sorgsen och långsam melodi som lät som gråt. Förundrad drog han i handtaget. Labbet var olåst. Han klev in och såg sig omkring. Salen var tom, ändå lät det fortfarande som om någon grät alldeles intill. Han öppnade Oksas lilla väska. Vippvarnaren var lugn, så det var inte han. – Vad ska det här betyda? Vad är det frågan om? Han gick ett varv runt salen med väskan i ett hårt grepp. Han kikade under bänkarna, öppnade dörrarna till förrådet och det stora skåpet. Ingenting … Ändå fortsatte den mjuka men samtidigt hjärtskärande sången att eka i hans öron. Han ställde sig mitt i salen och lyssnade uppmärksamt efter någon typ av ledtråd. Plötsligt kunde han urskilja ord i klagosången, även om han inte hörde exakt vad som sades. – Vad säger du? Var är du? stammade han och fortsatte skrämt att se sig omkring. Han nåddes av en röst som lät både avlägsen och nära på samma gång: – Jag är här precis framför dig och jag behöver din hjälp. Kom och befria mig … Snälla! Oksas blus var fortfarande fuktig när hon gick längs korridoren på väg tillbaka ut mot skolgården. Plötsligt hörde hon en mistlur tjuta. – Det låter ju som Gus mobil! Utanför labbet på andra våningen blev ringsignalen starkare, sedan blev det alldeles tyst. Oksa stannade tvärt och lyssnade i några
11
I_Oksa Pollock.indd 11
2012-04-18 10.17
sekunder. När det hon väntade på sedan kom log hon för sig själv – Darth Vaders andfådda röst talade om att Gus hade fått ett meddelande på sin telefonsvarare. Hon hade alltså trott rätt! Utan att tveka öppnade hon dörren till labbet och klev in. – Gus! Är du där? Inget svar. Oksa såg sig omkring i salen och tog en titt under bänkarna. Det var inte Gus stil att gömma sig, men man kunde aldrig veta vad som flugit i honom … Plötsligt fick hon syn på telefonen på golvet. – Vad gör hans mobil här? mumlade hon och rynkade pannan. Hon plockade upp den och såg sig förbryllat omkring en sista gång innan hon lämnade salen och gick ut på skolgården. – Du råkar inte ha sett till Gus? Zoé tittade upp. Oksa såg en skugga av oro i kompisens vackra ansikte och förstod inte varför hon hade lyckats skrämma upp henne för ingenting. Hon försökte genast rätta till det. – Han är en sådan nolla … Kolla, han har tappat sin mobil! På sitt vanliga spontana sätt högg hon tag i Zoés hand och släpade iväg henne. – Kom, jag lovar att han sitter gömd i ett skrymsle någonstans! Vi ska nog jaga ut honom, ska du se! Sedan Zoé hade flyttat in hos familjen Pollock hade Oksa upptäckt lyckan i att ha en tjejkompis. En riktig väninna. Till en början hade Oksa lidit med henne för allt hemskt hon gått igenom, men sedan hade känslan gått över i en äkta och ömsesidig tillgivenhet som överraskade båda lika mycket. Numera delade de en tung hemlighet och inget kunde rubba deras vänskap. – Det här ska han få ångra …, muttrade Oksa. Tjejerna var tillbaka där de hade börjat efter att ha letat utan resultat i en halvtimme. De var mer oroliga än de själva ville erkänna. Eftermiddagen gick mot sitt slut och högstadieeleverna började strömma ut ur byggnaden.
12
I_Oksa Pollock.indd 12
2012-04-18 10.17
– Du borde ringa hem, sa Zoé och såg bekymmrad ut, på ett sätt som skrämde upp Oksa ännu mer. När Pierre Bellanger och Pavel Pollock kom till skolgården var tjejerna panikslagna. Mer och mer febrilt hade de sökt igenom skolans alla skrymslen och vrår i nästan en hel timme. – Han är inte vid Bigtoe Square och inte hemma, sa Pierre och fällde ihop sin mobil. När vaktmästaren drog igen Sankt Proximus tunga portar var det bara att inse faktum: GUS VAR FÖRSVUNNEN! Oksa och Zoé mötte tårögt varandras blickar. Lugnet de senaste månaderna hade tydligen bara varit en kort respit … De Utjagade var i chocktillstånd. Svenskarna Brune och Naftali Knut, och Dragomiras bror Leomido, hade snart dykt upp hemma hos familjen Pollock för att visa sitt deltagande. Mörkret hade fallit för länge sedan och den redan dystra stämningen hade blivit ännu dystrare. Pierre såg mycket orolig ut och höll om sin hustru Jeanne, som grät stilla utan hejd. Dragomira gick fram för att krama om dem och försökte under tiden komma på något att säga som kunde lugna eller trösta dem. Men hon fann inga ord. Pavel stod bakom Maries rullstol med blicken fäst på Oksa och kände paniken sprida sig som ett lömskt gift inombords. – Vi kanske borde ringa polisen, kraxade Oksa hest. – Nej, Oksa, det går inte, svarade de Utjagades beskyddare Abakum. De skulle ändå bara prata om rymning … – Gus skulle aldrig rymma! Han har blivit kidnappad! ropade Jeanne, utom sig av oro. ”Men av vem?” undrade alla utan att någon vågade säga något. Oksa var den enda som tog mod till sig. – Tror ni att det kan vara en Förrädare? Orthon McGraw lär inte ha varit den ende som lämnat Edefia … Hur kan vi veta att det inte finns fler?
13
I_Oksa Pollock.indd 13
2012-04-18 10.17
De andra såg på henne med viss tacksamhet. Av allt som kunde ha hänt var kidnappning det alternativ de hoppades mest på. För i så fall var Gus bara ett påtryckningsmedel, och så länge förhandlingarna inte hade inletts skulle ingen göra honom illa. Men om det inte var en Förrädare? De vågade inte tänka på vad som kunde ha hänt. Hela natten satt de uppe, stirrade på ytterdörren med mobilerna nära till hands och snickrade ihop tusen teorier och tusen möjligheter. Framåt femtiden på morgonen, när Oksa låg utsträckt på soffan bredvid Zoé, upptäckte hon plötsligt något väldigt intressant. Hon hade fortfarande Gus mobil i handen och lyssnade för hundrade gången av det sista meddelandet, det som hade avgett signalen som dragit till sig hennes uppmärksamhet. Det var från Gus mamma Jeanne. ”Gus, jag lyckas inte få tag i dig. Pappa hämtar dig om en timme. Vi ses snart!” Förvånad över att hon inte hade tänkt på det tidigare började hon undersöka om något annat hade registrerats på mobilen. Det fanns inga fler meddelanden. Men i bildgalleriet hittade hon något märkligt: Precis innan Gus mamma hade ringt – mobilens tidsangivelse bekräftade det – hade han tagit ett konstigt foto. – Titta! Oksa visade det lilla fotot på mobilens display. Vad föreställer det här? Pavel satte genast på sin dator för att förstora upp bilden. De andra samlades omkring. Så fort fotografiet blev synligt på skärmen utbrast Zoé: – Men det är ju min farmor! Det är Reminiscens! – Är du säker? utbrast Dragomira. – Ja! Fotot föreställde ett inramat porträtt av en mager kvinna i sjuttioårsåldern. Kvinnan stirrade rakt framför sig med bleka, blå ögon uppspärrade av förtvivlan och skräck. Hon var smal och hennes finmejslade ansikte väckte stark medkänsla hos de Utjagade.
14
I_Oksa Pollock.indd 14
2012-04-18 10.17
– Det är min farmor, upprepade Zoé, hes av trötthet och starka känslor. Dragomira och Abakum såg bestört på varandra. Plötsligt var det som om de tänkt samma tanke, för de utbrast i kör utan att slita blickarna från varandra: – INTAVLERING!
15
I_Oksa Pollock.indd 15
2012-04-18 10.17