9789526881904

Elna å sin sida har ingenting i sina händer. Einar tar tag om Elnas midja och lyfter upp henne på kärran så lätt som om hon vore en fjäder. Elna placerar sig mellan en mjölkkruka, ett par stadiga läderstövlar och en spade, medan Einar hoppar upp på kuskbocken med mannen som kör. Hon hör att männen samtalar, men hon har fullt upp att förstå vad ögonen ser och orkar därför inte lyssna till samtalet. Hon ser att de vackra köpmanshusen brinner, de små stugorna brinner och hon ser borta på kullen att även Trivialskolan nu brinner, alldeles övertänd.

Förundrad blickar Elna upp mot himlen och följer stora, vita flingor, som sakta dalar ner mot marken. Flingorna är lätta som älvor och de dansar över den förmörkade himlen likt nattfjärilar som fladdrar mot ett flämtande ljus. Av den ljusa, soliga dagen finns inget kvar. Nu är det mörkt som i kvällningen då röken skymmer solen. Elna ser en av flingorna närma sig deras kärra och hon konstaterar häpet att det är ett blad från en bok, som singlar ner från himlen likt en jättelik snöflinga en kall och gnistrande vinterdag.

Det är alltså böckerna i skolan som förstörs och brinner upp, inser hon. Den stora fina samlingen med värdefulla böcker som hon har hört talas om. Hon själv har inte fått se eller ta i böckerna, men hon tycker om tanken på att de står där, uppradade i fina rader.

Hon korrigerar sig själv i tanken och ändrar den dystert till att böckerna stod i rader, för nu brinner de upp.

De kör förbi mängder med människor som flyr, alla är smutsiga och upprörda och många gråter. Det går oerhört långsamt i trängseln längs de trånga, små vägarna.

Kusken försöker undvika att stanna upp för att slippa plocka upp människor på skjutsen.

Elna tycker synd om dem alla. Hon sitter hela tiden och spanar spänt efter sina systrars ansikten. Ibland tycker hon sig se någon av dem, men varje gång visar det sig bara vara någon som liknar.

Elden är oroväckande nära dem på vissa ställen och Elna tycker att det känns som om tusen spindlar springer över hennes bara kropp, när det knottrar sig i huden. Det är en het dag från förr och ändå kan hon känna eldens oerhörda värme slicka hennes hud.

Den här dagen blir min död, tänker hon. Idag, tredje augusti år 1852, dör Elna Grönberg i Wasa brand, endast 18 år gammal, tänker hon bittert. Men hon hoppas innerst inne att hon har fel. Men att folk kanske dör runt omkring henne, det står utom allt tvivel.