9789176455661

Stephanie Perkins Lola och pojken i huset bredvid

Stephanie Perkins

L OL A O C H P OJ K E N I H U S E T B R E DV I D

Översättning av Helena Stedman

Modernista stockholm

Kapitel ett J a g har tre enkla önskningar och ingen av dem borde egentligen vara för mycket begärt.

För det första vill jag se ut som Marie Antoinette på skolans vinterbal. Jag ska ha en peruk som är så stor att det skulle kunna få plats en hel fågelbur under den och en klänning så bred att jag måste ta dubbeldörrarna in i balsalen. När jag gör min stora entré ska jag hålla upp kjolstyget så att alla kan se mina höga platåkängor och fattar hur råcool jag är under allt rysch och pysch.

För det andra önskar jag att mina föräldrar ska acceptera min pojkvän. De hatar honom. De hatar hans blekta hår med svart utväxt och de hatar hans tatuerade armar med spindelnät och stjärnor. De säger att han höjer på ögonbrynen på ett nedlåtande sätt och att hans leende är mer som ett hånflin. De är trötta på att höra mig spela hans musik på högsta volym i mitt rum och vill bara slippa allt mitt tjat om att få stanna ute längre på kvällen när jag ska på konsert med hans band.

Och min tredje önskan?

Att aldrig, aldrig mer behöva träffa tvillingarna Bell. Aldrig någonsin.

Men nu pratar jag mycket hellre om min pojkvän. Jag fattar att det är ocoolt att önska att ens föräldrar ska acceptera ens pojkvän, men ärligt talat skulle mitt liv bli så mycket lättare om de bara kunde fatta att Max är den rätte. Då skulle jag slippa alla pinsamma regler, som till exempel att ringa dem en gång i timmen när vi är ute, bara för att de vill ha koll på vad vi gör. Och bäst av allt – vi skulle slippa söndagsbruncherna.

Slippa morgnar som den här.

7

»En till våffla, Max?« Min pappa, Nathan, föser fatet med de gyllengräddade våfflor­ na i min pojkväns riktning, tvärs över det antika lantbordet. Det är egentligen ingen fråga, det är en order. Mina föräldrar vill kunna fortsätta fråga ut Max en stund till innan han går. Och vad är vår belöning för att vi står ut med deras bruncher? En lite lugnare söndagseftermiddag med färre avstämningar i telefon.

Max tar två våfflor och sträcker sig efter den hemlagade sylten gjord på hallon och persika. »Tack, Nathan. Mycket gott, som vanligt.« Han brer omsorgsfullt sylt på sina våfflor, en klick i varje ruta. Även om man inte kan tro det när man ser honom, är Max alltid omsorgsfull av sig. Till exempel dricker han inte alkohol eller röker cannabis på lördagskvällarna. Han vill ju inte sitta och se bakis ut på brunchen dagen efter – för det är just sådant som mina föräldrar letar efter. Tecken på fördärv. »Tacka Andy.« Nathan gör en knyck med huvudet mot min andra pappa, Andy, som driver ett pajbageri här hemifrån. »Det är han som har gräddat våfflorna.« »Jättegott. Tack, Andy.« Max anstränger sig för att göra allting rätt. »Har du ätit färdigt, Lola?« När jag sträcker på mig klirrar det om den två decimeter långa raden med plastarmband som sitter på min högerarm. »Ja, för typ tjugo minuter sedan. Snälla…?« säger jag sedan vädjande till Andy – den av mina pappor som är mest benägen att släppa i väg oss lite tidigare. »Får vi gå nu?« Han blinkar och låtsas att han inte förstått frågan. »Mer apel­ sinjuice? Mer frittata?« »Nej.« Jag står emot frestelsen att sjunka ihop. Dålig hållning är inte attraktivt.

Nathan spetsar ytterligare en våffla med gaffeln. »Jaha du, Max – hur är livet som mätaravläsare?« När Max inte är indiepunkare/garagerocksgud är han kom­ munalarbetare i San Francisco. Nathan irriterar sig på att Max inte är intresserad av att plugga vidare, men vad han inte fattar är att Max är supersmart. Han läser komplicerade filosofiska verk 8

skrivna av folk jag inte ens kan uttala namnet på och han kollar på massvis med politiska dokumentärer. Jag skulle aldrig frivilligt ge mig in i en debatt med honom som motståndare.

Max ler artigt och de mörka ögonbrynen glider upp en aning. »Ingen större skillnad från förra veckan.« »Och bandet, då?« frågar Andy. »Hur gick det med skivbolags­ snubben som skulle komma i fredags?« Max rynkar på ögonbrynen. Snubben från skivbolaget dök aldrig upp. I stället berättar Max för Andy om Amphetamines kommande inspelning. Nathan och jag utbyter en bister blick.

Han är säkert besviken över att han inte har hittat något att ankla­ ga min pojkvän för den här gången heller. Förutom åldersgrejen, förstås.

Det är den egentliga anledningen till att mina föräldrar hatar min pojkvän.

De hatar att jag är sjutton och Max tjugotvå.

Själv tror jag inte att åldern spelar någon som helst roll – dess­ utom är det bara fem år mellan oss, mycket färre än mellan mina föräldrar. Men det är inte lönt att påminna dem om det, och inte heller om att min pojkvän faktiskt är lika gammal som Nathan var när de träffades. Då blir de bara sura och Nathan säger: »Jag var kanske i Max ålder när vi träffades, men Andy var trettio.

Ingen av oss var någon tonåring och båda hade flera förhållanden bakom sig och en massa livserfarenhet. Du kan inte bara kasta dig in i det här – du måste vara försiktig.« De måste ha glömt hur det känns att vara ung och kär. Det är klart att jag kan kasta mig in i det här! När man träffar någon som Max skulle man ju vara galen om man inte gjorde det. Min bästa kompis Lindsey tycker det är komiskt att jag har så stränga föräldrar. Två homosexuella män borde väl om några ha förståelse för att man kan falla för en sexig och spännande kille?

Men det har de tyvärr inte alls.

Det spelar ingen roll att jag sköter mig perfekt. Jag dricker inte, tar inga droger och har aldrig ens rökt en cigarett. Jag har inte krockat med bilen – förresten har jag inte ens körkort, så de 9

behöver inte lägga ut en massa pengar på dyra försäk­ringar – och jag har ett hyfsat extrajobb på en biograf. Bra betyg har jag också, förutom möjligen i biologi, men det beror på att jag vägrade dissekera ett grisfoster – av etiska skäl. Dessutom har jag bara ett hål i varje öra och ingen tatuering. Än. Och jag skäms inte för att krama mina föräldrar offentligt.

Utom när Nathan sätter på sig ett svettband för att gå ut och jogga. För jag menar…!

Jag dukar av i hopp om att påskynda proceduren. Efter brunch­en ska Max och jag åka till ett av mina favoritställen, The Japan­ese Tea Garden, och efter det ska han skjutsa mig till jobbet.

I bästa fall hinner vi med lite kvalitetstid däremellan – i hans Chevrolet Impala -64.

Jag lutar mig mot köksbänken och drömmer mig bort till Max bil. »Jag kan bara inte fatta varför hon inte sätter på sig kimonon!« hör jag Nathan säga. »Va?« Jag hatar när jag drömmer mig bort och sedan plötsligt vaknar och upptäcker att folk pratar om mig. »Du kan väl inte gå klädd i kinesisk pyjamas när du ska till en japansk trädgård!« fortsätter han och pekar på mina röda sidenbyxor. »Vad ska folk tro?« Mode är inte min grej – däremot älskar jag att klä ut mig.

Livet är för kort för att jag ska vilja vara samma person varje dag.

Jag tittar på Max och himlar med ögonen så att han ska förstå att jag tycker mina föräldrar är fåniga. »Vår lilla dragqueen«, säger Andy retsamt. »Den var ju ny…« Jag dukar av hans tallrik och dumpar res­ terna i Betsys skål. Hennes ögon buktar ut av iver och hon slukar våffelskrapet i ett enda hundnafs.

Betsy heter egentligen Heavens to Betsy och vi hämtade hen­ ne på ett hundstall för flera år sedan. Hon är blandras och ser ut som en golden retriever, men med svart päls. Det var efter att jag läst en tidningsartikel som Andy klippt ut – han klipper alltid ut artiklar, men de flesta handlar om tonåringar som dör i 10

överdoser, smittas av könssjukdomar eller blir gravida och hop­ par av skolan – där det stod att svarta hundar blir sist valda på hundstallen och därför löper störst risk att bli avlivade. Det är ju rena rama hundrasismen! Betsy är helt underbar. »Lola.« Andy har antagit sin allvarliga min. »Jag hade inte ätit upp.« »Ta en ny tallrik, då.« »Lola«, säger Nathan. Jag ger Andy en ny tallrik så att de inte ska ställa till med en scen inför Max. Men de har redan ögonen på Betsy, som står kvar och hoppas på fler våfflor. »Nej«, säger jag till henne. »Har du varit ute med henne i dag?« frågar Nathan. »Nej, men Andy har det.« »Ja, men det var innan jag började förbereda brunchen«, säger Andy. »Hon behöver rastas igen.« »Du kan väl ta ut henne på en promenad medan vi pratar färdigt med Max?« säger Nathan.

Det är en order, ingen fråga.

Jag sneglar på Max. Han blundar och ser ut som om han inte kan fatta att de håller på så där igen. »Men pappa…?« »Inga men. Du ville ha en hund – nu går du ut med henne.« Det är något av det mest irriterande Nathan kan säga. Heavens to Betsy är nämligen min hund, men hon har förälskat sig huvud­ löst i Nathan i stället – något som retar gallfeber på både mig och Andy, eftersom det är vi som ger henne mat och går ut med henne. Jag rycker åt mig soporna och Betsys koppel med mina egenhändigt broderade hjärtan och babusjkor på. Betsy är redan utom sig av iver. »Såja. Kom då.« Jag kastar en ursäktande blick på Max innan Betsy och jag lämnar huset.

Det är tjugoen trappsteg ner till trottoaren från verandan på husets framsida. Vart man än ska ta sig i San Francisco måste man ta sig upp och ner för en massa trappor och backar. Det är en ovanligt varm dag i dag och till pyjamasbyxorna och plast­ armbanden har jag satt på mig ett linne. Jag har också ett par 11

jättestora Jackie O-solglasögon, en långhårig mörkbrun peruk med smaragdgröna toppar, och till det svarta balettskor. Äkta balettskor – inga ballerinaskor som ska se ut som balettskor.

Mitt nyårslöfte är att aldrig ha samma outfit två gånger.

Solen värmer skönt på mina axlar. Det spelar ingen roll att det är augusti, i San Francisco-bukten är det ganska svalt året om.

Det ovanligt varma vädret gör mig glad, eftersom det innebär att jag slipper ha tjocktröja när jag ska ut med Max. Betsy kissar på den rektangulära lilla gräsplätten utanför det lavendelblå grannhuset – hon kissar alltid där och det har jag absolut ingenting emot – och sedan går vi vidare. Trots att jag har så jobbiga föräldrar känner jag mig lycklig. Först ska jag på utflykt med min pojkvän, sedan ska jag träffa mina jobbkompisar på bion. Och det är en hel vecka kvar på sommarlovet.

Vi går uppför och sedan nerför den höga kullen mellan vår gata och parken. När vi kommer dit hälsas vi av en koreansk man i velouroverall som gör tai chi mellan palmerna. »Hej, Dolores!

Hur hade du det på din födelsedag?« Mr Lim är den ende som kallar mig Dolores, förutom mina föräldrar när de är arga på mig. Han är pappa till min bästa vän Lindsey och de bor bara några gator bort. »Hej, mr Lim! Tack, jättebra.« Jag fyllde år förra veckan. Jag är konstigt nog bland de första i min årskurs att fylla år och jag gillar det. Det får mig att känna mig lite mer mogen. »Hur går det med restaurangen?« »Mycket bra, tack. Den här veckan är folk som tokiga efter biff kalbi. Hej då, Dolores! Hälsa dina föräldrar.« Dolores är ett riktigt tantnamn och att jag heter så beror på att jag är döpt efter en tant, nämligen min gammelfarmor Dolo­ res Deeks, som dog några år innan jag föddes. Hon var Andys farmor och en fabulös gammal dam – en sådan som hade hatt med fjädrar i och deltog i demonstrationer för medborgerliga rättigheter. Dolores var den första som Andy kom ut för. Då var han tretton. De stod varandra väldigt nära och när hon dog fick han ärva hennes hus. Det är där vi bor nu – i gammelfarmor 12

Dolores mintgröna, viktorianska villa i stadsdelen Castro i San Francisco.

Vi skulle aldrig ha haft råd att bo här om inte Dolores hade testamenterat huset till pappa. Mina föräldrar tjänar bra, men vi är inte lika rika som våra grannar. De välbevarade husen på vår gata, med sina utsmyckade fasader och sin överdådiga snickar­ glädje skvallrar om att de som bor där är snorrika. Och det gäller även det lavendelblå huset bredvid vårt.

Jag delar också namn med parken jag befinner mig i just nu, som heter Mission Dolores. Det är ingen slump eftersom gammel­farmor Dolores var döpt efter just den här parken, som i sin tur var döpt efter den närliggande bäcken med ett spanskt namn: Arroyo de Nuestra Señora de los Dolores. Det betyder unge­fär »Vår Frus sorgers bäck«. Och jag menar, vem skulle inte vilja vara uppkallad efter ett deppigt vattendrag? Det finns också en större gata i närheten som heter Dolores Street. Men allt det där känns egentligen ganska knäppt.

Jag föredrar att kallas Lola.

Heavens to Betsy är färdigkissad och vi går hemåt. Jag hoppas att mina föräldrar har slutat plåga Max med sina frågor. För att vara så kaxig på scen är han förvånansvärt introvert privat och de här söndagsträffarna är inte lätta för honom. »Det är illa nog att behöva handskas med en överbeskyddande pappa«, sa han en gång. »Men två? Dina pappor kommer ta död på mig, Lo!« En flyttbil puttrar förbi och då plötsligt händer något märkligt – mitt goda humör slår över i missmod. Vi raskar på stegen. Max måste nästan ha avlidit av pina vid det här laget. Jag har ingen förklaring till min känsla men ju närmare hemmet jag kommer, desto jobbigare känns det. Ett förfärligt scenario målas upp i mitt huvud: mina föräldrar som pressar Max så outtröttligt att han bestämmer sig för att jag inte längre är värd besväret.

Det enda jag kan hoppas är att mina föräldrar en dag, när Max och jag har varit tillsammans längre än bara en sommar, förstår att han är den rätte och att åldern inte spelar någon roll. Även om de inte inser det än så är de ju inte dumma. De står ut med Max 13

eftersom de tror att jag skulle rymma med honom om de förbjöd oss att träffas. De är rädda att jag skulle flytta in i hans lägenhet och börja jobba som nakendansare eller langa acid.

Och det skulle ju verkligen vara olämpligt.

Vid det här laget småspringer jag, med Betsy stretande efter mig nerför backen. Det är något som inte stämmer och jag är säker på att det har med Max att göra – att han redan har stuckit eller att mina föräldrar har trängt in honom i ett hörn och ankla­ gar honom för att sakna mål och mening i livet. Först när jag kommer in på vår gata trillar polletten ner.

Flyttbilen.

Inte Max. Flyttbilen.

Men den tillhör säkert bara några nya hyresgäster.

Så måste det vara – så är det jämt. Förra familjen som bodde där, ett par som luktade ost och samlade på medicinska rariteter som skrumplevrar i formaldehyd och överdimensionerade plast­ vaginor, flyttade ut för en vecka sedan. De senaste två åren har hyresgästerna avlöst varandra och varje gång några flyttar är jag orolig ända tills de nya har flyttat in.

För tänk om det är nu de kommer tillbaka? Jag saktar ner och försöker få en samlad bild av situationen. Står det någon utanför huset? Någon bil såg jag i alla fall inte på garageuppfarten när jag gick förbi tidigare, men jag kan också ha missat det eftersom jag aktar mig noga för att stirra för mycket på grannhuset… Men nu står det faktiskt två personer på uppfarten! Jag kisar åt deras håll och kan lättad, om än lite skakad, konstatera att det är flytt­ gubbarna. Betsy tuggar otåligt på kopplet, så vi går vidare.

Jag borde inte oroa mig. Hur stor kan risken vara?

Men… risken finns alltid. Flyttgubbarna bär ut en liten vit tvåsitssoffa från lastutrymmet och mitt hjärta börjar genast dunka i bröstet igen. Känner jag igen den? Har jag suttit i den där lilla soffan någon gång? Nej. Jag känner inte igen den. Jag spanar efter bekanta föremål i det fulla lastutrymmet, men upptäcker bara hypermoderna möbler som jag aldrig sett förut.

14

Det är inte de. Det kan det inte vara.

Det är inte de! Jag ler med hela ansiktet – ett fånigt leende som får mig att se barnslig ut och som jag därför sällan släpper fram. Jag vinkar till flyttgubbarna och de grymtar och nickar till svar. Den lavendelblå garageporten står öppen och nu känner jag mig säker på att den inte var det innan. Jag betraktar bilen som står där och blir ännu mer lättad. Det är en smäcker, silverfärgad sak som jag absolut inte har sett förut.

Förskonad – igen. Det här är verkligen en toppendag.

Betsy och jag stormar in. »Brunchen är över. Nu går vi, Max!« Alla tre står samlade framför fönstret i vardagsrummet och tittar ut. »Vi har fått nya grannar igen!« utbrister jag.

Andy tycks förvånad över min glada ton. Även om vi aldrig har pratat om det, så vet han att det hände något den där gången för två år sedan. Han vet att jag ständigt oroar mig för att de ska komma tillbaka och alltid är på stingsligt humör när någon ska flytta ut eller in. »Vad?« Jag spricker upp i ett nytt fånigt leende, men hejdar mig när jag kommer ihåg att Max är där. Jag dämpar flinet. »Ehum… Du såg inte någon där ute eller så?« Andys medkänsla är rörande. Jag kopplar loss Betsy och springer ut i köket, fast besluten att påskynda förloppet så att Max och jag kommer hemifrån så snabbt som möjligt. Jag rafsar ihop resten av porslinet från bordet och går mot diskhon. »Nej.« Jag skrattar till. »Vad menar du? Har de här hyresgästerna också med sig en vagina i plast? Eller en uppstoppad giraff ? Eller kan­ ske en gammal rustning från medeltiden?« Alla tre stirrar på mig.

Jag blir tjock i halsen. »Vad är det?« Max betraktar mig med ovanlig nyfikenhet. »Dina föräldrar säger att du känner dem.« Nej. NEJ! Sedan säger någon av dem något mer, men jag hör inte. Mina ben förflyttar sig mot fönstret samtidigt som hjärnan skriker åt 15

mig att stanna. Det kan inte vara de! Det var ju inte deras möb­ ler! Inte deras bil! Men folk köper förstås nytt… Jag står kvar och stirrar på dörren till grannhuset, när en välbekant gestalt plötsligt kliver ut på verandan. Tallrikarna jag håller i – varför håller jag fortfarande i tallrikarna? – åker i golvet med en krasch.

För där står hon.

Calliope Bell.

16

Kapitel två » H o n var lika snygg som på TV.« Jag pillar på skålen med kex och riskakor som vi fått in tillsammans med teet. »Lika snygg som förr.« Max rycker på axlarna. »Hon är okej, men det är väl inget att hetsa upp sig för.« Även om hans ointresse ger mig lite tröst kan jag bara inte sluta tänka på det. Jag lutar mig mot räcket till det rustika tehuset.

En stilla vind sveper in över den spegelblanka dammen nedanför. »Du fattar inte. Det är Calliope Bell.« »Du har rätt, jag fattar inte.« Han rynkar på ögonbrynen ba­ kom sina tjocka Buddy Holly-bågar. Det är en grej Max och jag har gemensamt – urdålig syn. Jag älskar när han har glasögonen på sig: kombinationen cool rockare/sexig nörd. Han har dem oftast inte på scen, förutom de få gånger han spelar akustiskt. Då tillför brillorna den rätta känsligheten. Max är väldigt medveten om sitt utseende och det kanske vissa tycker är fåfängt, men jag förstår honom helt. Första intrycket är viktigt. »Okej, då tar vi det från början«, säger han. »När ni gick första året på…« »När jag gick första året. Hon är ett år äldre.« »Jaha, när du gick första året på high school… vad hände då?

Var hon dum mot dig? Och det är du fortfarande sur för?« Han rynkar oförstående på ögonbrynen som om han missat halva poängen, och det har han också. Men jag vill inte hjälpa honom. »Ja.« Han fnyser. »Hon måste ha varit en riktig bitch för att få dig att tappa så många tallrikar i golvet.« Det tog en hel kvart att städa upp porslinsskärvorna och den 17

kladdiga frittatan som fastnat mellan golvspringorna. Och den kletiga hallon- och persikosylten hade stänkt upp på listerna så att det såg ut som blod. »Ja, det var hon.« Jag tystnar.

Max häller upp mer jasminte i sin kopp. »Varför beundrade du henne så mycket i så fall?« »Det gjorde jag inte. Bara när vi var yngre. Hon var så… fan­ tastisk och duktig, dessutom råkade hon vara min granne. När vi var små lekte vi mycket med Barbiedockor, och så fantiserade vi ihop låtsasvärldar. Jag blev helt knäckt när hon svek mig. Jag kan inte fatta att du inte har hört talas om henne«, säger jag. »Ledsen. Jag kollar inte så mycket på konståkning.« »Hon har tävlat i VM två gånger. Silvermedaljör…? Hon är ju årets stora OS -hopp!« »Nix, ingen aning«, säger han. »Hon har gjort reklam för frukostflingor!« »Vem bryr sig…« Han ger mig en lätt knuff med knäna under bordet.

Jag suckar. »Jag älskade hennes konståkningsdräkter. Volang­ erna, paljetterna och strassen, de korta kjolarna…« »De korta kjolarna?« Max tömmer sin kopp. »Hon var så graciös… hade vacker hållning och bra själv­ förtroende.« Jag sträcker på mig. »Perfekt glansigt hår… helt perfekt hy…« »Perfektion är överskattat. Perfekt är detsamma som tråkig.« Jag ler. »Tycker inte du att jag är perfekt?« »Nej. Du är charmigt skruvad och exakt sådan som jag gillar.

Drick upp ditt te nu.« Jag dricker ur, och sedan tar vi en promenad i den japanska trädgården. Den är inte stor, men i gengäld är allt så ljuvligt vack­ ert, in i minsta detalj. Väldoftande blommor i sprakande färger balanseras mot intrikat klippta växter i rogivande blå och gröna toner. Gångstigarna vindlar sig fram mellan Buddha-statyerna, karpdammarna, den röda pagoden och den månformiga träbron.

18

Fågelsången och det mjuka klickandet från besökarnas kameror är de enda ljud som hörs. Det är fridfullt. Magiskt.

Men vad är allra bäst?

Jo, alla undanskymda vrår där man kan kyssas i fred.

Vi snokar upp en ensam och avskild bänk och när vi har satt oss lägger Max handen om mitt bakhuvud och drar mig till sig.

Det är det här jag har väntat på. Hans kyssar är både ömsinta och krävande, han smakar mint och cigaretter.

Vi har dejtat hela sommaren, men jag kan fortfarande inte fatta det. Min pojkvän, Max. Vi träffades den första gången någonsin som mina föräldrar lät mig gå ut på en klubb. Lindsey hade gått på toa och jag stod ensam kvar ett ögonblick, nervöst lutad mot klubbens grova betongvägg. Max styltade rakt fram till mig, som om det var något han hade gjort hundratals gånger förut. »Ursäkta«, sa han. »Du kanske märkte att jag spanade in dig under spelningen?« Det hade jag gjort. Men även om jag blivit glad av hans blickar hade jag inte varit helt säker på att det faktiskt var mig han stir­ rade på. Den lilla klubblokalen var full med folk och det hade lika gärna kunnat vara någon av tjejerna som dansade bredvid mig som han spanade in. »Vad heter du?« »Lola Nolan.« Jag rättade till min tiara och trampade nervöst på stället med mina creepers-skor. »Lo-lo-lo-lo Lo-la.« Max gnolade på The Kinks låt. Hans dju­pa röst var hes efter spelningen. På sig hade han en enkel svart T-shirt – hans standardklädsel, skulle det visa sig. Under tröjan var axlarna breda och armarna muskulösa och redan i det ögonblicket lade jag märke till en liten tatuering i hans v­ änstra armveck, den som skulle bli min favorit. Den föreställde en ­liten pojke som var utklädd till varg: det var Max namne i Till vild­ ingarnas land.

Max var den snyggaste kille jag pratat med. Lösryckta me­nin­ g­ar virvlade runt i mitt huvud, men jag lyckades inte fånga in en enda så att jag kunde säga något.

19

»Vad tyckte du om spelningen?« Han skrek för att överrösta Ramones som nu hade börjat dåna ur högtalarna. »Jättebra!« ropade jag. »Det var första gången jag såg er live!« Jag försökte låta cool när jag sa det där sista, som om det bara var hans band jag inte sett live förut. Han behövde ju inte veta att detta var min första konsert någonsin. »Jag vet det. Jag skulle ha lagt märke till dig. Har du någon pojkvän, Lola?« I bakgrunden gav Joey Ramone eko till hans ord: Hey, little girl. I wanna be your boyfriend.

Så där rättframma var aldrig killarna i min skola. Inte för att jag hade så mycket erfarenhet, jag hade bara haft några enstaka förhållanden som alla varat i någon månad hit eller dit. Antin­ gen brukar killar vara rädda för mig eller också tycker de jag är konstig. »Hurså?« Jag satte kaxigt hakan i vädret och kände hur självförtroendet sköt i höjden.

Sweet little girl. I wanna be your boyfriend.

Max mönstrade mig med blicken och drog upp ena mungipan i ett skevt leende. »Du ska tydligen gå redan…« Han gjorde en gest med huvudet, och när jag vände mig om fick jag se Lindsey stå och stirra med öppen mun. Bara en tonåring kan se så pinsam och chockad ut. Fattade Max hur unga vi var, att vi fortfarande gick på high school? »Får jag ditt nummer?« frågade han sedan. »Jag vill träffa dig igen.« Han måste ha hört mina hjärtslag när jag rotade igenom inne­ hållet i min väska: tuggummi med melonsmak, gamla biobiljetter, recept på vegoburritos och nagellack i regnbågens alla färger. Jag halade upp en kulspetspenna och insåg alltför sent att bara barn och groupies går omkring med pennor på sig. Som tur var ver­ kade han inte bry sig.

Han pekade på sin handled. »Här.« Max andedräkt kittlade varmt min nacke när jag tryckte pen­ nan mot hans hud. Jag darrade på handen, men på något sätt lyckades jag ändå skriva med tydliga, skarpa linjer nedanför hans 20

tatueringar. När jag var klar log han sitt leende med bara ena mungipan, det som är så typiskt för honom – och sedan gick han därifrån; slingrade sig förbi de svettiga kropparna i riktning mot den svagt upplysta bardisken. Jag tillät mig att stå kvar och stirra på hans ryggtavla en stund. Trots att han hade fått mitt nummer var jag säker på att jag aldrig skulle se honom igen.

Men han ringde.

Han gjorde ju det.

Det var två dagar senare, när jag satt på bussen på väg till jobbet. Max frågade om vi skulle äta lunch i The Haight och det tog nästan död på mig att tvingas tacka nej. Han frågade om jag kunde nästa dag. Jag skulle jobba då också. Då frågade han mig om jag kunde dagen efter det och jag kunde knappt tro att det var sant att han gav mig en tredje chans. Ja, sa jag. Ja! Jag hade på mig en rosa servitrisklänning i femtiotalsstil, ingen peruk utan mitt eget hår – som är helt ordinärt, brunt – i två knutar som såg ut som Musse Pigg-öron. Vi åt falafel och kunde konstatera att båda är vegetarianer. Han berättade att han inte har någon mamma och jag berättade att inte jag heller har det. Och samtidigt som jag torkade mig runt munnen efter maten, sa han: »Det finns inget bra sätt att fråga det här så jag går bara rakt på sak: Hur gammal är du?« Jag måste ha sett förskräckt ut medan jag försökte komma på ett passande svar, för Max betraktade mig med ett nästan chockat uttryck. »Shit – är det så illa?« Bästa taktiken var att förhala. »Hur gammal är du själv?« »Försök inte. Du först.« Jag försökte en gång till. »Hur gammal tror du att jag är?« »Jag tror att ditt söta ansikte får dig att se yngre ut än du är.

Men eftersom jag inte vill förolämpa dig genom att gissa fel åt ena eller andra hållet så är det bättre att du bara säger sanningen.« Det är sant att jag ser ung ut. Jag har ett runt ansikte med nypvänliga kinder och öronen står ut lite mer än jag skulle önska.

Allt det där försöker jag kamouflera bakom smink och kläder.

Dessutom hjälper det att ha en kurvig kropp. Men just som jag 21

skulle säga sanningen – jag skulle faktiskt det – började han gissa. »Nitton?« Jag skakade på huvudet. »Äldre eller yngre?« När jag ryckte på axlarna började han ana hur det låg till. »Arton? Snälla, säg att du är arton…« »Klart jag är arton!« Jag sköt ifrån mig plastkorgen som fala­ feln serverats i. Utåt var jag värsta isdrottningen, men inombords var det kaos. »Tror du jag skulle sitta här med dig om jag inte var arton?« Han kisade klentroget mot mig med sina bärnstensfärgade ögon och paniken steg i mig. »Hur gammal är du själv?« frågade jag igen. »Äldre än du i alla fall. Går du på college?« »Jag ska börja.« Någon gång. »Bor du fortfarande hemma?« »Hur gammal är du själv?« frågade jag för tredje gången.

Han gjorde en grimas. »Jag är tjugotvå, Lola. Och vi borde nog egentligen inte ha det här samtalet. Jag är ledsen. Om jag hade vetat…« »Jag är faktiskt byxmyndig!« utbrast jag och kände mig genast dum.

Det blev tyst en lång stund. »Nej«, sa Max till slut. »Det här är farligt.« Men han log.

Vi träffades i en hel vecka innan jag lyckades förmå honom att kyssa mig. Det märktes tydligt att han var intresserad, men samtidigt gjorde jag honom nervös. Av någon anledning fick det mig att bli djärvare och jag började känna för Max på ett sätt som jag inte känt för någon på jättelänge. På två år, närmare bestämt.

Vi var på stadsbiblioteket när det hände och anledningen till att vi träffades där var att Max bedömde det som en trygg zon.

Men när han fick se mig – kort klänning, höga stövlar – spärrade han upp ögonen och såg ut som om han skulle smälla av. »Du kan få vilken sedesam man som helst på fall«, sa han. Jag sträckte 22

mig fram efter boken i hans hand och råkade snudda vid bilden av den lille pojken i vargkostym. Hans grepp om boken veknade. »Lola«, sa han varnande.

Jag såg på honom med spelat oskuldsfull blick.

Då tog han mig i handen och ledde mig bort från läsplatserna, mot en undanskymd plats bland bokhyllorna.

Han tryckte upp mig mot biografierna i hyllan bakom mig. »Är du säker på att du vill det här?« Max ton var okynnig men blicken allvarlig.

Svetten bröt fram i mina handflator. »Ja.« »Jag är ingen bra kille.« Han pressade sig ännu närmare. »Och jag kanske inte är någon bra tjej.« »Jodå. Du är en väldigt bra tjej. Och det är det jag gillar med dig.« Med ett pekfinger under min haka vinklade han upp mitt ansikte mot sitt eget.

Efter det träffades vi nästan jämt, tills jag blev tvungen att bromsa lite grann. Mina föräldrar ställde en massa jobbiga frågor eftersom de inte längre trodde på att jag var med Lindsey hela tiden. Dessutom kände jag att jag inte kunde fortsätta ljuga om min ålder för Max – inte om vi skulle ta nästa steg. Så jag sa som det var.

Max blev ursinnig. Han försvann i en hel vecka och jag hade redan gett upp hoppet när han ringde igen. Han sa att han var kär i mig. Jag sa att i så fall måste han träffa Nathan och Andy. Och trots att alla föräldrar gör honom nervös – hans egen pappa är alkoholist och hans mamma stack när han var fem – så gick han med på det. På så sätt fick vi alla förhållningsregler presenterade för oss. Men förra veckan, samma dag som jag fyllde sjutton, blev jag ändå av med oskulden hemma hos Max i hans lägenhet.

Mina föräldrar trodde att jag var på zoo.

Hittills har vi bara gjort det två gånger och jag är inte så dum att jag inbillar mig något när det gäller det där. Jag har läst till­ räckligt mycket för att veta att det tar ett tag innan det blir bra för tjejen. Men jag hoppas bara att det inte dröjer för länge.

Kyssarna är helt okej, så det andra borde kunna bli bra det med.

23

Men i dag kan jag inte koncentrera mig på hans läppar. Jag har väntat på hans kyssar hela eftermiddagen, ändå är jag bara tankspridd när de kommer. Klockor ringer på håll – kanske från pagoden? – och allt jag kan tänka är Bell. Bell. Bell.

De är tillbaka. I morse var de tre: Calliope och hennes föräld­ rar. Calliopes bröder syntes inte till. Inte för att jag skulle ha något emot att träffa Aleck, men den andre brodern… »Vad är det?« Jag rycker till. Max tittar på mig. När slutade vi kyssas? »Vad är det?« frågar han igen. »Vad tänker du på?« Det rycker i mina ögonmuskler. »Oj, förlåt, jag tänkte bara på jobbet.« Han tror mig inte. Det är problemet när man någon gång har ljugit för sin pojkvän – förtroendet försvinner. Han suckar frustrerat och stoppar ena handen i fickan. Jag vet att han pillar med sin tändare. »Förlåt«, säger jag igen. »Äh, skit samma.« Han kollar klockan på sin telefon. »Det är ändå dags att gå.« Vi sitter tysta under bilfärden till biografen. På radion spelar de The Clash. Max är sur och jag känner mig skamsen. »Ringer du senare?« frågar jag.

Han nickar innan han kör i väg, men jag vet att jag har ställt till det.

Som om jag behövde ytterligare en anledning att hata familjen Bell.

24

Kapitel tre M i n jobbkompis Anna ordnar om bland saltkaren. Det gör hon nästan oroväckande ofta. På biografen råder den tillfälliga stiltje som brukar uppstå mellan två filmer, och jag tar tillfället i akt att torka av mina armar som är nersmorda av popcornsmör. »Ta den här.« Hon räcker mig en våtservett. »Det funkar bätt­ re än papper.« Jag tar tacksamt emot den. Trots sina pedantiska sidor är Anna min favoritperson på jobbet. Hon är lite äldre än jag, väl­ digt söt och hon har precis börjat plugga på filmskola. Hon har ett glatt leende och ett litet mellanrum mellan framtänderna, och en platinablond slinga i sitt mörkbruna hår. Det är en fin detalj.

Dessutom har hon alltid en liten glasbanan hängande i ett snöre runt halsen.

Jag gillar sådana detaljer hos folk. »Var sjutton kom den där ifrån?« frågar den andra personen bakom disken. Eller närmare bestämt på disken – för det är där hennes ursnygge, urbrittiske pojkvän sitter uppflugen.

Han är en till grej jag gillar med Anna. Vart hon än går finns han i närheten.

Han nickar mot våtservetten. »Vad har du mer i fickan? En dammtrasa? Möbelolja?« »Lägg av«, säger hon. »Annars kanske jag skrubbar dina armar med olja, Étienne.« »Så länge det sker på tu man hand«, flinar han.

Anna är den enda som kallar honom det – Étienne. Alla andra säger St. Clair, som han heter i efternamn. Jag vet inte varför, det bara är så. De flyttade hit alldeles nyligen efter att ha gått på high school i Paris. Paris! Jag skulle nästan kunna döda för 25

att få plugga i Paris – särskilt om det finns killar som Étienne St. Clair där.

Inte för att jag någonsin skulle kunna vara otrogen mot Max, men jag säger det bara. St. Clair har underbara bruna ögon och rufsigt estethår. Visserligen är han lite för kort för min smak, flera centimeter kortare än sin flickvän till och med.

St. Clair går på college i Berkeley bara ett par mil från San Francisco och trots att han inte jobbar på bion är han här lika mycket som han är hemma. Och eftersom han är så snygg, kaxig och självsäker blir han genast älskad av alla. Det tog inte många timmar innan han fixat fri tillgång till alla »endast personal«utrym­men – och ledningen säger inte ett pip.

Det är imponerande att man kan ha sådan karisma. Men det betyder inte att jag vill lyssna på deras snack om privata kropps­ behandlingar. »Jag slutar om en halvtimme, så snälla vänta tills jag har gått innan ni sätter i gång.« Anna ler mot St. Clair. Han lossar på den jättestora knappen som sitter på hennes bruna jobbväst och där det står: FR ÅGA MIG OM VÅ R M EDLEMSK LUBB! »Lola är bara avundsjuk.

Hon har problem med Max igen.« Hon sneglar på mig och ler menan­de. »Vad har jag sagt om musiker? Sådana killar krossar bara ens hjärta.« »Bara för att de är så korkade«, muttrar St. Clair. Han nålar fast reklamknappen på sin egen jacka i stället – en supersnygg, svart skepparkavaj som jag tycker ser typiskt europeisk ut. »Bara för att du själv hade problem med en sådan kille«, säger jag, »betyder inte det att jag också har det. Max och jag har det bra. Snälla St. Clair… gör inte så.« Jag skakar på huvudet. »Du förstör din fina kavaj.« »Oj, förlåt, jag visste inte att du ville ha den. Den kanske blir ett bra komplement till resten av din garderob…« Han gör en gest mot min jobbväst. Mellan bions reklamknappar har jag nålat fast mina egna, glittriga vintagebroscher. Bara en arbetsledare har klagat hittills och då förklarade jag att glittret drar blickarna till sig, så att ännu fler läser de knappar som sitter intill.

26

Så den kampen vann jag.

Och som tur var har ingen sagt något om själva jobbvästen.

Den har jag sytt in i midjan så att den passar och till och med sitter lite snyggt. Åtminstone för att vara en polyesterväst. Mobi­ len vibrerar i fickan. »Ett ögonblick«, säger jag till St. Clair. Det är ett SMS från Lindsey: du fattar nt vem som joggade i parken när jag var där. var beredd.

»Lola!« Anna rusar fram och slår armarna om mig, som om hon tror att jag ska falla. Men det gör jag inte. Eller gör jag det? Hon håller stadigt i min arm och stöttar upp mig. »Vad är det, vad har hänt?« Det måste ha varit Calliope som Lindsey såg. Det var Cal­ liope som joggade i parken, hon måste ju träna. Klart att det var Calliope! Jag motar bestämt bort den andra tanken, men den kommer tillbaka. Den är som en parasit som växer inom mig.

Den försvinner aldrig, hur många gånger jag än tvingar mig att släppa taget. Den tillhör det förflutna – och det förflutna kan ingen ändra på. Men ändå fortsätter parasiten att frodas. För hur jobbigt det än känns att tänka på Calliope, så är det ingenting jämfört med den smärta som väller över mig när jag tänker på hennes tvillingbror.

Tvillingarna har ett år kvar på high school och även om jag inte såg Cricket i morse så borde han också dyka upp snart. I bästa fall kommer han senare. Jag behöver mer tid att förbereda mig.

Jag svarar på Lindseys SMS med ett frågetecken. Snälla, snälla, snälla, ber jag rakt ut i universum. Säg att det inte var Cricket hon såg! »Har det hänt Max något?« frågar Anna. »Eller dina föräld­ rar? Åh nej, det är väl inte den galne mannen vi kastade ut från bion i går, han med den jättestora telefonen och lådan med kyck­ lingnuggets! Hur har han fått tag i ditt num…?« »Nej, det är det inte.« Men jag orkar inte förklara. Inte nu, inte det här. »Det är inget särskilt.« 27