9789174990119

MARGUERITE DURAS

S M Ä R TA N

MARGUERITE DURAS

S M Ä R TA N

Ö V E R S ÄT T N I N G : MARIE WERUP

Modernista stockholm

Jag hittade denna Dagbok i två skrivböcker i de blå skåpen i Neauphle-le-Château.

Jag har inget minne av att ha skrivit den.

Jag vet att jag har gjort det, att det är jag som har skrivit den, jag känner igen handstilen och detaljerna i berättelsen, jag minns platsen, Gare d’Orsay, vägarna, men jag kan inte se mig själv skriva denna Dagbok. När skulle jag ha skrivit den, vilket år, vilken tid på dygnet, i vilket hus ? Jag vet ingenting längre.

Det som är säkert, uppenbart, är att det verkar omöjligt att den har skrivits medan jag väntade på Robert L. Hur har jag kunnat skriva detta som jag inte vet vad jag ska kalla ännu och som fyller mig med fasa när jag läser om det.

Och hur har jag dessutom kunnat låta denna text ligga i åratal i detta hus på landet som översvämmas varje vinter ?

Första gången jag ägnar den en tanke är med anledning av en förfrågan från tidskriften Sorcières om en text från min ung­dom.

Smärtan är något av det viktigaste i mitt liv. Ordet »skrift« skulle inte passa. Jag befann mig inför sidor som var regelbundet fyllda med en utomordentligt regelbunden och lugn handstil.

Framför mig hade jag ett oerhört tankemässigt och känslomässigt kaos som jag inte har vågat vidröra och i jämförelse med vilket litteraturen fick mig att skämmas.

17

April Mitt emot den öppna spisen står telefonen, bredvid mig. Till höger, dörren till vardagsrummet och korridoren. Längst bort i korridoren, ytterdörren. Han skulle kunna komma direkt hem, ringa på ytterdörren: »Vem är det ?« »Det är jag.« Han skulle också kunna ringa redan från uppsamlingscentralen: »Jag är tillbaka, jag är på Hotel Lutetia för att ordna formali­ teterna.« Utan några tecken i förväg. Han skulle ringa. Han skulle komma. Det är någonting fullt möjligt. Han kommer tillbaka i vilket fall som helst. Han är inget särfall. Det finns ingen speciell anledning att han inte skulle komma tillbaka.

Det finns ingen anledning att han skulle komma tillbaka.

Det är möjligt att han kommer tillbaka. Han skulle ringa på dörren: »Vem är det ?« »Det är jag.« Det är så mycket som hän­der i det avseendet. De gick över Rhen till slut. Fästet vid Avranches sprängdes till slut. De fick dra sig tillbaka till slut.

Jag lyckades leva till krigets slut. Jag måste vara försiktig: det vore inte otroligt om han kom tillbaka. Det vore normalt. Man får akta sig så att man inte gör det till någonting otroligt. Det otroliga är det oväntade. Jag måste vara förnuftig: jag väntar på Robert L. som ska komma tillbaka.

Telefonen ringer: »Hallå, hallå, har ni hört någonting nytt ?« Jag måste intala mig att telefonen också tjänar det syftet. Inte lägga på, svara. Inte skrika att jag vill vara i fred. »Ingenting nytt.« »Ingenting ? Inga tecken ?« »Inga.« »Vet ni att Belsen har befriats ? Ja, i går eftermiddag …« »Jag vet.« Tystnad. Ska jag fråga igen ? Ja. Jag frågar: »Vad tror ni ? Jag börjar bli o ­ rolig.« Tystnad. »Tappa inte modet, ge inte upp, ni är dessvärre inte den enda, jag känner en mor med fyra barn …« »Jag vet, för­låt, jag måste gå, adjö.« Jag lägger på luren. Jag har inte 18

rört mig. Inte göra för mycket rörelser, det är förspilld energi, måste spara all kraft till våndan.

Hon sa: »Vet ni att Belsen har befriats ?« Jag visste inte det.

Ytter­ligare ett läger som har befriats. Hon sa: »I går eftermid­ dag.« Hon sa det inte, men jag vet att namnlistorna kommer i morgon bitti. Jag får gå ut, köpa tidningen, läsa listan. Nej. Jag hör hur det bultar allt starkare i tinningarna. Nej, jag ska inte läsa den listan. För det första så har jag försökt med sys­temet med listor i tre veckor, det fungerar inte. Och ju fler listor som finns, ju fler som kommer fram, desto färre namn kommer det att vara på dem. De kommer att finnas än­da till slutet. Han kommer aldrig att finnas med om jag läser dem. Nu är det dags att röra sig. Resa sig, ta tre steg, gå fram till fönstret. Medicinska fakulteten är fortfarande kvar.

Människorna på gatan också, de kommer att gå där i samma stund som jag får veta att han aldrig kommer tillbaka. Ett meddelande om hans död. Man har börjat underrätta nu. Det ringer på dörren: »Vem är det.« »Socialassistenten.« Bult­an­det i tinningarna fortsätter. Jag måste stoppa det som bultar i tin­ ningarna. Hans död finns i mig. Den bultar i mina tinningar.

Det kan inte vara någonting annat. Stoppa det som bultar i tinningarna – stoppa hjärtat – lugna det – det kom­mer aldrig att lugna sig av sig själv, jag måste hjälpa till. Hejda förnuftet som skenar i väg, som lämnar huvudet. Jag sätter på mig kap­ pan, jag går ut. Där är portvakten. »Goddag madame.« Hon såg inte annorlunda ut i dag. Inte gatan heller. Ute är det april.

På gatan sover jag. Benen rör sig framåt, händerna djupt nere i fickorna. Undvika tidningskioskerna. Undvika uppsam­ lingscentralerna. De allierade går fram på alla fronter. För bara några dagar sedan var det viktigt. Nu spelar det ingen roll längre. Jag läser inte kommunikéerna längre. Det är 19

full­ständigt onödigt, nu avancerar de ända fram. Dagen, dags­ljus­et flödar över nazismens mysterium. April, i april sker det. De allierades trupper sprider sig över Tyskland.

Berlin brinner. Röda Armén fortsätter sitt segertåg i söder, Dresden ligger bakom dem. Man går framåt på alla fronter.

Tyskland är utlämnat åt sig själv. Man tog sig över Rhen, det var förutbestämt. Krigets stora dag: Remagen. Sedan började det. Han ligger döende med ansiktet vänt mot marken, benen uppdragna och armarna utsträckta. Han är död. Bland skelet­ ten i Buchenwald, hans. Det är varmt i hela Europa. På vägen bredvid honom drar de allierades trupper fram. Han har varit död i tre veckor. Så är det, det är så det är. Jag är säker på det.

Jag går fortare. Hans mun är halvöppen. Det är kväll. Han tänkte på mig innan han dog. Smärtan är så stor, kvävande, utan luft. Smärtan behöver utrymme. Det är alldeles för mycket folk på gatorna, jag skulle vilja gå ensam, på en stor slätt. Han måste ha uttalat mitt namn ögonblicket innan han dog. Överallt längs Tysklands alla vägar ligger människor utsträck­ta i liknande ställningar. Tusen, tiotusentals och så han. Han är både innesluten i de tusentals andra och träder fram, ensam, för mig bland de tusentals andra, fullständigt tydligt, ensam. Allt man vet när man inte vet någonting, vet jag. De började med att evakuera dem och sedan blev de dödade i sista minuten. Kriget är ett ofrånkomligt faktum, liksom krigets nödvändighet, döden. Han uttalade mitt namn när han dog. Skulle han kunnat säga något annat namn ? De som lever med ofrånkomliga fakta har ingenting gemensamt med mig. Ingen har någonting gemensamt med mig. Gatan. I denna stund finns det folk som skrattar i Paris, i synnerhet de unga. Jag har bara fiender kvar. Det är kväll. Jag måste gå hem och vänta vid telefonen. På den andra sidan är det också kväll.

Skymningen intar diket, hans mun är i mörker nu. Långsam, 20

röd sol över Paris. Sex års krig går mot sitt slut. Århundra­ dets stora händelse. Nazityskland har krossats. Liksom han, i diket. Allt går mot sitt slut. Jag kan inte sluta att gå. Jag är mager, torr som sten. Bredvid diket, Pont des Arts räcke, Seine. Till höger om diket, noga räknat. Mörkret skiljer dem åt. Ingenting tillhör mig mer än denna döda kropp i ett dike.

Kvällen är röd. Det är slutet på jorden. Jag dör inte i någons famn. Det enkla i döden. Jag har levt. Det gör detsamma, när jag dör gör detsamma. Jag förenas inte med honom när jag dör, jag slutar vänta. Jag ska förbereda D: »Jag kan lika gärna dö, vad ska du med mig till.« Jag ska utplånas snyggt inför hans ögon och när döden sedan inträffar kommer den som en lättnad för D. Det är min futtiga kalkyl. Jag måste gå hem.

D. väntar på mig. »Ingenting nytt ?« »Ingenting.« Ingen frågar hur jag mår längre, ingen hälsar. »Ingenting nytt ?«, frågar man. »Ingenting«, svarar jag. Jag går och sätter mig på soffan, bredvid telefonen. Jag är tyst. D. är orolig. När han inte ser på mig, ser han bekymrad ut. Han har ljugit i en vecka. Jag säger till D: »Säg någonting.« Han säger inte längre att jag är galen, att jag inte har någon rätt att sprida olust. Nu säger han knappt: »Det finns ingen anledning att inte också han kommer tillbaka.« Han ler, han är också mager, hela hans ansikte förvrids när han ler. Utan D. hade jag inte orkat. Han kommer varje dag, ibland två gånger om dagen. Han stannar.

Han tänder lampan i vardagsrummet, han har redan varit här i en timme, klockan är nog nio på kvällen, vi har inte ätit ännu.

D. sitter en bit ifrån mig. Jag stirrar på en punkt bortom det svarta fönstret. D. ser på mig. Och jag ser på honom. Han ler mot mig, men det är inte äkta. Förra veckan kunde han fort­ farande luta sig mot mig, ta min hand, säga till mig: »Robert 21

kommer tillbaka, jag svär.« Nu vet jag att han frågar sig om det inte är lika gott att sluta hålla hoppet vid liv. Ibland säger jag: »Förlåt.« Efter en timma säger jag: »Hur kommer det sig att vi inte hör någonting.« Han säger: »Det finns tusentals deporterade som fortfarande är kvar i de koncentrationsläger som de allierade inte har hunnit fram till, hur ska man då kunna få veta någonting ?« Det dröjer länge, ända tills jag ber D. att svära på att Robert kommer tillbaka. Då svär D. på att Robert L. kommer tillbaka från koncentrationslägret.

Jag går till köket. Jag sätter på potatisen. Jag stannar där.

Jag lutar pannan mot bordskanten, sluter ögonen. D. hörs inte i våningen, bara gasens sus. Som vore det mitt i natten.

In­sikten sköljer plötsligt över mig, budskapet: han har varit död i fjorton dagar. I fjorton dagar och fjorton nätter, över­ given i ett dike med fotsulorna uppåt. Över honom regnet, solen, dammet från de segerrika arméerna. Hans händer är öpp­na. Var och en av hans händer är kärare än mitt eget liv.

Hän­derna som jag känner så väl. På det sätt som bara jag känt. Jag skriker. Långsamma steg i vardagsrummet. Kring mina axlar känner jag två mjuka, fasta händer som lyfter upp mitt huvud från bordet. Jag kryper ihop intill D., jag säger: »Det är fruktansvärt.« »Jag vet« säger D. »Nej, det kan du inte veta.« »Jag vet«, säger D., »men försök, allt går.« Jag kan inte längre. Det lättar med armar som håller om. Nästan så att man tycker att det känns bättre ibland. En minut med luft som går att andas. Vi sätter oss till bords. Genast kommer illamåendet tillbaka. Brödet är det som inte han ätit, det som han dött av brist på. Jag vill att D. går. Jag behöver fortfarande tomrum för att kunna möta våndan. D. går. Våningen knarrar under mina steg. Jag släcker lamporna, går in i sovrummet.

Jag går långsamt för att inte röra upp det som finns i huvudet.

22

Om jag inte är varsam kommer jag inte att kunna sova. När jag inte sover alls blir morgondagen mycket värre. Jag som­ nar tätt intill honom varje kväll, i det svarta diket, tätt intill honom, död.

April Jag går till Orsaycentralen. Jag har haft svårt att få utrymme där för tidningen Libres efterforskningsverksamhet, som jag startade 194 4. Den var inte officiell, var invändningen.

B.C.R.A. har redan inrättat sig och vill inte upplåta sin plats åt någon. I början inrättade jag mig i hemlighet med falska papper och falska tillstånd. Vi fick ihop åtskilliga upplysningar angående konvojer och lägerförflyttningar som publicerades i Libres. Och många upplysningar om personer. »Hälsa den och den familjen att deras son lever, jag såg honom i går.« Mina fyra kamrater och jag blev utkörda. Med följande mo­ti­ve­ring: »Alla vill vara här. Det går inte. Det är bara stalag­sek­re­ta­riaten som är tillåtna här.« Jag invänder att vår tid­ning läses av sjuttio­femtusen föräldrar till deporterade och fängslade. »Beklagar, men bestämmelserna förbjuder all ickeofficiell verksamhet att vara här.« Jag säger att vår tidning inte är som de andra, att det är den enda som låter trycka en särskild bilaga med namnlistor. »Det är inte ett tillräckligt skäl.« Det är ett befäl från Frenay-ministeriets repatrierings­ kommission som pratar med mig. Han ser mycket upptagen ut, han är kylig och bekymrad. Han är artig. Han säger: »Jag beklagar.« Jag säger: »Jag ska försvara min rätt så långt det går.« Jag går bort mot kontoret. »Vart är ni på väg ?« »Jag ska försöka få stanna kvar.« Jag försöker smita in i ett led med krigsfångar som fyller hela korridoren. Befälet pekar på krigsfångarna och säger: »Som ni vill, men akta er, de har inte blivit desinficerade ännu. Och under alla omständigheter 23

tvingas jag tyvärr köra ut er i kväll, om ni fortfarande är kvar då.« Vi har hittat ett litet vitt träbord som vi ställer i början av sträckan de måste passera. Vi förhör fångarna. Många kom­ mer fram till oss. Vi samlar ihop hundratals upplysningar.

Jag arbetar utan att lyfta näsan, jag tänker bara på att stava namnen rätt. Ibland kommer en officer som skiljer sig från de andra fram till oss, han är ung, klädd i trång khakifärgad skjorta som smiter åt kring överkroppen, han frågar vilka vi är. »Efterforskningsverksamheten, vad är det ? Har ni pas­ sersedel ?« Jag visar en falsk passersedel, den fungerar. Sedan en kvinna från repatrieringskommissionen: »Vad frågar ni om ?« Jag förklarar att vi ber om upplysningar. »Och vad gör ni med de upplysningarna ?« frågar hon. Det är en ung kvinna med platinafärgat hår, marinblå dräkt, matchande skor, tunna strumpor och röda naglar. Jag säger att vi publi­ cerar dem i en tidning som heter Libres, som är de fängslade och deporterades tidning. Hon säger: »Libres ? Så ni är inte från ministeriet ? (sic).« Nej. »Har ni rätt att göra det ?« Hon låter avvisande. Jag säger: »Den rätten tar vi oss.« Hon går, vi fortsätter att fråga. Vår sak underlättas av det faktum att fångarna passerar ytterst långsamt. Från den stund de stiger av tåget tills de kommer fram till första anhalten på vägen, identitetskontrollen, förflyter två och en halv timme. Det kommer att ta ännu längre tid för de deporterade eftersom de saknar papper och är oändligt mycket tröttare, de flesta till ytterlighet. En officer kommer tillbaka, i fyrtiofemårsåldern, med åtstramande kavaj och mycket torr röst: »Vad håller ni på med ?« Vi förklarar återigen. Han säger: »Det finns redan en sådan verksamhet här på centralen.« Jag vågar fråga: »Hur underrättar ni familjerna ? Man vet ju att det kommer att ta minst tre månader innan alla har kunnat skriva.« Han ser på mig och brister ut i skratt. »Det handlar inte om att under­ 24

rätta, det handlar om upplysningar om nazisternas ohygg­ ligheter. Vi dokumenterar.« Han går sin väg, sedan kommer han tillbaka: »Hur vet ni att de talar sanning ? Det är mycket farligt det ni håller på med. Vet ni att det kan finnas milis som gömmer sig bland dem ?« Jag svarar inte att det är mig likgiltigt om milisen arresteras eller ej. Jag svarar inte. Han går.

En halvtimma senare kommer en general direkt fram till vårt bord, åtföljd av en underofficer och den unga kvinnan i den marinblå dräkten, också hon med gradbeteckning. Hon låter som en polis: »Era papper.« Jag visar dem. »Det räcker inte.

Ni får tillåtelse att arbeta stående, men jag vill inte se bordet här längre.« Jag invänder att det inte tar stor plats. Han säger: »Ministern har uttryckligen förbjudit bord i mottagningshal­ len (sic).« Han kallar på två scouter som lyfter bort bordet. Vi kommer att få arbeta stående. Ibland är det radiosändningar, programmen skiftar, än swinglåtar, än patriotiska sånger.

Ledet med fångar växer. Ibland går jag fram till luckan längst bort i hallen: »Fortfarande inga deporterade ?« »Inga depor­ terade.« Uniformer över hela stationen. Kvinnor i uniform från repatrieringskommissionen. Man frågar sig varifrån alla dessa människor kommer, alla dessa oklanderliga kläder efter sex års ockupation, dessa läderskor, dessa händer, dessa hög­mod­iga, gälla, ständigt föraktfulla röster, vare sig de är vredgade, nedlåtande eller älskvärda. D. säger till mig: »Titta noga på dem, glöm dem inte.« Jag frågar varifrån de kom­ mer, varför de plötsligt finns här, bland oss, men framför allt vilka de är. D. säger: »Högern. Detta är Högern. Det du ser är gaullisternas folk som intar sina platser. Högern har funnit varandra i gaullismen just tack vare kriget. Du ska få se att de kommer att motsätta sig all motståndsrörelse som inte är direkt gaullistisk. De kommer att ockupera Frankrike.

De tror att de är det beskyddande och rättänkande Frankrike.

25

De kommer att förgifta Frankrike länge, man får vänja sig vid att ha med dem att göra.« Kvinnorna talar om fångarna som »de stackarna«. De tilltalar varandra som i salongerna. »Säg mig, söta du … min käre vän …« På några undantag när har de samma uttal som den franska aristokratin. De är här för att upplysa fångarna om tågens avgångstider. De har det typiska leendet hos kvinnor som vill att man uppmärksam­ mar deras stora trötthet, men också deras ansträngningar att dölja den. Här saknas luft. Alla är verkligen mycket upp­tag­na.

Ibland går officerare fram och pratar med dem, bjuder på engelska cigaretter: »Fortfarande lika outtröttlig ?« »Som synes, kapten.« Skratt. Mottagningshallen sjuder av steg, mumlande samtal, gråt, klagan. Det pågår oupphörligt. Last­ bilar kör fram. De kommer från Le Bourget. I grupper om femtio strömmar fångarna mot centralen. När en grupp blir synlig, snabbt på med musiken: »C’est la route qui va, qui va, qui va, et qui n’en finit pas …« När grupperna är större är det Marseljäsen. Kort paus mellan sångerna. »Stackarna« ser sig om i mottagningshallen, alla ler. Officerarna från repatrie­ ringskommissionen sköter uppställningen: »Ställ er på led, mina vänner.« De ställer sig på led och fortsätter att le. De första som kommer fram till identitetskontrollen säger: »Det tar tid«, men ler fortfarande vänligt. När man frågar dem om någonting ler de inte längre, de försöker minnas. För inte så länge sedan var jag på gare de l’Est, en av dessa damer tilltalade en Legionär, hon visade sin gradbeteckning: »Jaså, unge man, ni gör inte honnör, ni ser väl att jag är kapten (sic).« Soldaten såg på henne, hon var ung och vacker och han skrattade. Damen gick hastigt därifrån. »Så ouppfostrat.« Jag går för att leta reda på chefen för centralen för att ordna för vår efterforskningsverksamhet. Han ger oss tillstånd att stanna kvar, men sist i ledet, i kön, intill bagageförvaringen.

26

Så länge det inte kommer någon konvoj med deporterade står jag ut. De kommer via Lutetia, inte via Orsay, för ögonblicket är det bara enstaka. Jag är rädd för att plötsligt få syn på Robert L. När de deporterades ankomst anmäls går jag från centralen, det är överenskommet med mina kamrater, jag kommer inte tillbaka förrän de deporterade har åkt vidare.

När jag kommer tillbaka tecknar mina kamrater på långt håll: »Ingenting. Ingen känner Robert L.« På kvällen går jag till tidningen, överlämnar listorna. Varje kväll säger jag till D: »I morgon går jag inte tillbaka till Orsay.« 20 april I dag kommer den första konvojen med deporterade från Weimar. De ringer på morgonen från centralen. De säger att jag kan komma, att de inte kommer förrän på eftermiddagen.

Jag går dit på förmiddagen. Jag stannar hela dagen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre för att uthärda.

Orsay. Utanför centralen står krigsfångarnas kvinnor stel­ nade i en ogenomtränglig massa. Vita stängsel skiljer dem från fångarna. De skriker: »Har ni hört någonting om den eller den ?« Ibland stannar soldaterna till, några svarar. Kvin­ norna är där redan klockan sju på morgonen. Några stannar ända till klockan tre på natten och kommer tillbaka sju på morgonen dagen därpå. Men också mitt i natten, mellan klockan tre och sju, står några kvar. De får inte komma in på centralen. Många som inte väntar på någon kommer också till gare d’Orsay för att betrakta skådespelet när krigsfång­ arna anländer och för att se kvinnorna vänta på dem, och allt det andra, se vad som händer, kanske får man aldrig se det igen. Åskådarna känns igen på att de inte skriker och på att de håller sig lite avsides från hopen med kvinnor så att 27

de samtidigt kan se när fångarna anländer och vilket mot­ tagande de får av kvinnorna. Krigsfångarna anländer under ordnade former. Om natten kommer de i stora amerikanska lastbilar, väller fram i flödande ljus. Kvinnorna tjuter, klappar händer. Fångarna stannar, bländade, förvånade. På dagen skri­ker kvinnorna så snart de ser lastbilarna komma över Solférinobron. På natten skriker de så snart de saktar in, all­deles före centralen. De skriker namnen på tyska städer: »Noyeswarda ? 1«, »Kassel ?«, eller stalagnummer: »V II A ?«, »Kommando III A ?« Fångarna ser förvånade ut, de kommer direkt från Le Bourget och Tyskland, ibland svarar de, oftast förstår de inte riktigt vad man vill dem, de ler, de vänder sig om efter de franska kvinnorna, de första på länge.

Jag arbetar dåligt, hans namn finns aldrig med bland alla de namn jag lägger till. Var femte minut vill jag sluta, lägga ifrån mig pennan, sluta fråga om fler nyheter, lämna centralen för resten av livet. Vid två på eftermiddagen går jag och frågar vilken tid konvojen från Weimar anländer, jag lämnar ledet och letar efter någon som jag kan vända mig till. I ett hörn av mottagningshallen ser jag ett tiotal k­ vinnor som sitter på golvet och som tilltalas av ett kvinnligt befäl. Jag går dit.

Befälet är lång, klädd i mörkblå dräkt med ­Lorraine-korset på slaget, håret är vitt med dragning åt blått, lockat med tång.

Kvinnorna ser på henne, de ser utmattade ut men lyssnar gapande på vad befälet säger. Runtomkring dem ligger bylten och resväskor huller om buller, omvirade med snören, och ett litet barn som sover på ett bylte. De är mycket smutsiga och deras ansikten är upplösta. Två av dem har enorma magar. En annan kvinnlig officer står lite avsides och ser på. Jag går fram 1. Jag har inte hittat denna plats i kartböckernas register, förmodligen har jag stavat det så som jag uppfattade det.

28

till henne och frågar vad som står på. Hon ser på mig, sänker blicken och säger med pryd röst: »S.T.O.-frivilliga.« Befälet ber dem resa sig och följa henne. De reser sig och följer med.

Deras skrämda ansikten kommer sig av att de har blivit tra­ kasserade av krigsfångarnas kvinnor som väntar vid ingången till centralen. För några dagar sedan var jag med när några S.T.O.-frivilliga anlände. De anlände som de andra, leende, men efterhand förstod de och fick samma upplösta utseende.

Det kvinnliga befälet vänder sig till den yngre kvinnan i uniform som upplyst mig, hon pekar på kvinnorna: »Vad gör vi med dem ?« Den andra säger: »Jag vet inte.« Befälet måste ha låtit dem få veta att de är slödder. Några gråter. De gravida stirrar stelt framför sig. Befälet befaller dem att sätta sig igen.

De sätter sig. De flesta är arbeterskor, deras händer är svärtade av olja från tyska maskiner. Två är förmodligen prostituerade, de är sminkade, har färgat hår, men de verkar också ha arbetat vid maskinerna, de har samma svarta händer. En officer från repatrieringskommissionen kommer fram: »Vad är det här ?« »S.T.O.-frivilliga.« Befälets röst är gäll, hon vänder sig till de frivilliga och säger hotfullt: »Sitt ner och håll er lugna … Är det uppfattat ? Tro inte att ni kommer undan så lätt …« Hon hytter hotfullt med handen. Officeren från repatrieringskom­ missionen går fram till hopen med frivilliga, han ser på dem och framför näsan på dem frågar han befälet: »Har ni fått någon order ?« Befälet: »Nej, har ni ?« »Jag har hört sägas sex månaders fängelsestraff.« Befälet nickar gillande med sitt granna, lockade huvud: »Välförtjänt …« Officeren blåser ut rökpuffar – Camel – över hopen med frivilliga som skräck­ slaget följer samtalet. »Överenskommet !« och så går han därifrån, ung, elegant, en hästkarl, med en Camel i handen.

De frivilliga söker efter något tecken på vad de har att vänta sig. Inga tecken. Jag hejdar det kvinnliga befälet som är på väg 29

därifrån: »Vet ni vilken tid konvojen från Weimar anländer ?« Hon ser ingående på mig: »Klockan tre.« Hon ser mer och mer på mig, granskar mig bedömande och säger uppgivet, trött: »Det är ingen idé att gå här och vänta och vara i vägen, det är bara generaler och landshövdingar som kommer då, gå hem.« Det väntade jag mig inte. Jag måste ha förolämpat henne. »Och resten då ?«, säger jag. »Jag avskyr den mentali­ teten ! Gå och beklaga er någon annanstans, lilla vän.« Hon är så indignerad att hon måste berätta för en mindre grupp kvinnor, också de i uniform, de lyssnar, förfäras, ser på mig.

Jag går fram till en av dem. Jag säger: »Väntar inte hon på någon ?« Hon ser chockerat på mig. Hon försöker lugna mig.

Hon säger: »Hon har så mycket att göra, stackaren, hon är lite irriterad.« Jag går tillbaka till Efterforskningstjänsten, längst bak i ledet. En stund efteråt går jag tillbaka till mottagnings­ hallen. Där väntar D. med en falsk passersedel.

Vid tretiden, ett rykte: »Nu kommer de.« Jag lämnar ledet, jag ställer mig vid ingången till en liten korridor, mitt emot mot­ tagningshallen. Jag väntar. Jag vet att Robert inte är med. D. står bredvid mig. Han har fått i uppdrag att fråga de deporte­ rade om de känner Robert L. Han är blek. Han tar ingen notis om mig. I mottagningshallen är det stort rabalder. Kvinnorna i uniform flockas kring de frivilliga för att få dem att sätta sig på golvet bakom en avskärmning. Mottagningshallen är tom. Det är en lucka i strömmen av krigsfångar. Officerarna från repatrieringskommissionen spankulerar av och an.

Ock­så högtalaren är tyst. Jag hör: »Ministern.« Jag känner igen Frenay bland officerarna. Jag står fortfarande kvar på sam­ma ställe vid ingången till den lilla korridoren. Jag ser mot entrén. Jag vet att det inte finns en chans att Robert L. är med. Men kanske lyckas D. få reda på någonting. Det går inte.

30

Jag darrar. Jag fryser. Jag stöder mig mot väggen. Plötsligt ett rykte: »Nu kommer de !« Man har inte hört kvinnornas skrik där ute. De har inte applåderat. Plötsligt syns två scouter i ingången som bär på en man. Mannen håller om deras halsar.

Scouterna bär honom med armarna korslagda under hans lår. Mannen är civilklädd, han är rakad, han ser ut att ha lidit mycket. Han har en egendomlig ansiktsfärg. Han verkar gråta.

Man kan inte säga att han är mager, det är någonting annat, det återstår mycket lite av honom, så lite att man undrar om han lever. Men han lever fortfarande, hans ansikte förvrids i en ohygglig grimas, han lever. Han ser ingenting, varken ministern, mottagningshallen eller fanorna, ingenting. Hans grimas är kanske ett skratt. Det är den första deporterade från Weimar som kommer in på centralen. Utan att jag har märkt det har jag gått fram, jag står nu mitt i mottagningshal­ len, med ryggen mot högtalaren. Sedan följer ytterligare två scouter som stödjer en annan gammal man. Sedan kommer ytterligare ett dussin, de ser ut att vara i bättre form än de första. De kan gå med stöd. De får sätta sig på parkbänkar som man har ställt i salen. Ministern går fram till dem. Den andra som kom in, den gamle mannen, gråter. Det är svårt att veta om han verkligen är så gammal, kanske är han tjugo år, det är svårt att veta åldern. Ministern närmar sig och tar av sig huvudbonaden, han går fram mot den gamle, räcker honom handen, den gamle tar den, han vet inte att det är ministerns hand. En kvinna i blå uniform skriker åt honom: »Det är ministern ! Han har kommit för att ta emot er !« Den gamle fortsätter att gråta, han har inte lyft huvudet. Plötsligt ser jag D. sitta bredvid den gamle. Jag fryser oerhört, jag hackar tänder. Någon kommer fram till mig: »Stå inte här, det är onödigt, ni blir bara illa berörd.« Jag känner honom, det är någon från centralen. Jag stannar kvar. D. har börjat 31

samtala med den gamle mannen. Jag gör ett snabbt överslag.

Det finns en chans på tiotusen att denne gamle man har känt Robert L. Det har börjat sägas i Paris att militären har listor på de överlevande från Buchenwald. Förutom den gamle som gråter och reumatikerna verkar de andra inte vara i så dåligt skick. Ministern och befälen sitter hos dem. D. talar länge med den gamle mannen. Jag ser bara D:s ansikte. Det verkar ta tid. Så jag går mycket långsamt fram mot bänken, inom D:s synfält. D. får syn på mig, han ser på mig och skakar på huvudet, »Nej, han känner inte honom.« Jag går därifrån. Jag är mycket trött, jag har lust att lägga mig ner på golvet. Nu bär de uniformerade kvinnorna fram matskålar till de depor­ terade. De äter och medan de äter svarar de på frågor som ställs. Man slås av att de inte verkar intresserade av vad som sägs till dem. Nästa dag får jag läsa i tidningen att bland dessa gamla män fanns: general Challe, hans son Hubert Challe – som skulle dö samma natt, natten han anlände – elev på St Cyr, general Audibert, Ferrière, tobaksmonopolets direktör, Julien Cain, Nationalbibliotekets förvaltare, general Heur­ teaux, Marcel Paul, professor Suard från Angers medicinska fakultet, professor Richet, Claude Bourdet, bror till Teitgen, informationsministern, Maurice Nègre …

Jag lämnar centralen vid femtiden på eftermiddagen, jag går längs kajerna. Det är mycket vackert väder, det är en solig, vacker dag. Jag skyndar mig hem, till att stänga in mig med telefonen, tillbaka till det svarta diket. Så snart jag lämnar kajen och viker in på rue du Bac avlägsnar sig staden och Orsay-centralen försvinner. Kanske kommer han tillbaka i alla fall. Jag vet inte längre. Jag är mycket trött. Jag är mycket smutsig. Jag tillbringar också en del nätter på centralen. Jag måste bestämma mig för att ta ett bad när jag kommer hem, det måste vara åtta dagar sedan jag sist tvättade mig. Jag 32

fryser så på våren, tanken på att tvätta mig ger mig frossa, jag går som i en ständig feber som aldrig ger med sig. I kväll funderar jag över mig själv. Jag har aldrig träffat en kvinna som är så feg som jag. Jag upprepar, av alla de kvinnor som väntar som jag finns ingen som är så feg. Jag känner några mycket modiga. Enastående. Min feghet är så stor att man inte har ord för den längre, utom D. Mina kamrater i Efter­ forskningstjänsten betraktar mig som sjuk. D. säger: »Du får under inga omständigheter utplåna dig så.« Han säger ofta: »Du är sjuk. Du är galen. Se bara så du ser ut, det liknar ingen­ ting.« Jag lyckas inte förstå vad de menar. (Till och med nu, när jag skriver rent detta från min ungdom, fattar jag inte innebörden i meningarna.) Jag kan inte för en sekund skymta nödvändigheten av något mod. Kanske skulle det vara fegt av mig att vara modig. Suzy är modig inför sin lilla pojke. Barnet som Robert och jag fick tillsammans dog vid födseln – också det till följd av kriget – läkarna gjorde sällan hembesök under kriget, de hade inte tillräckligt med bensin. Så jag är ensam.

Varför spara på krafterna i mitt fall. Jag har inte föresatt mig någon kamp. Den kamp jag för känner ingen till. Jag käm­par mot bilderna från det svarta diket. Det finns stunder då bilderna blir starkare, då skriker jag eller går ut och går i Paris. D. säger: »När du tänker tillbaka på detta senare kom­ mer du att skämmas.« Folk är ute på gatorna som vanligt, det är köer framför affärerna, det har redan kommit lite körsbär, det är därför kvinnorna väntar. Jag köper en tidning. Rys­ sarna befinner sig vid Strausberg, kanske ännu längre fram, i Berlins utkanter. Kvinnorna som köar för körsbär väntar på att Berlin ska falla. Jag väntar också på det. »De kommer att förstå. De kommer att få se«, säger folk. Hela världen väntar på det. Alla världens regeringar är överens. När Tysklands hjärta har slutat slå, säger tidningarna, kommer allt att vara 33

över. Sjukov har placerat kanoner var åttionde meter som beskjuter Berlins centrum från sextio kilometers håll. Berlin står i lågor. Staden kommer att brännas ned till grunden. Det tyska blodet kommer att rinna bland dess ruiner. Ibland tycker man sig känna doften av detta blod. Se det. En fängslad präst hade tagit med sig ett tyskt hittebarn till centralen. Han höll honom i handen, han var stolt, han visade upp honom, han redogjorde för hur han hade hittat honom, att det inte var det stackars barnets fel. Kvinnorna såg snett på honom. Han tog sig rätten att förlåta, benåda, redan nu. Han hade glömt all smärta, all väntan. Han tillät sig att utöva rätten att förlåta, benåda, här, nu, omgående, utan någon som helst kännedom om vårt hat, det hemska och sköna, trösterika, som en tro på Gud. Så vad talade han om ? Aldrig har en präst förefallit så malplacerad. Kvinnorna vände bort blicken, spottade på hans milda, klara, strålande leende. Förnekade barnet. Allt delade sig. På ena sidan kvinnornas kompakta, okuvliga front. Och på andra sidan denne ensamme man som hade rätt på ett språk som inte kvinnorna förstod.

April Monty ska ha gått över Elbe, men det är inte säkert, Montys avsikter är inte lika tydliga som Pattons. Patton stormar fram.

Patton är framme vid Nürnberg. Monty ska vara framme vid Hamburg. David Roussets hustru ringer: »De är vid Hamburg.

Nu kommer de inte att säga någonting om lägren vid Ham­ burg-Neuengamme på flera dagar.« Hon har varit mycket orolig på sista tiden och med rätta. David var i Bergen-Belsen.

Tyskarna sköt: de allierades framfart är mycket snabb, de hin­ner inte föra bort dem, de skjuter. Man vet inte ännu att de ibland lämnas kvar när de inte hinner skjuta dem. Halle är 34

rensat. Chemnitz har fallit, man har kommit mycket längre på väg mot Dresden. Patch rensar Nürnberg, Georges Bidault förhandlar med president Truman angående San Franciscokonferensen. Jag går på gatorna. Vi är trötta, trötta. I Libération-Soir: »Vaihingen finns inte längre. På kartorna sträcker sig skogens mjuka, gröna färg ända till Enz … En urmakare har dött i Stalingrad, en frisör i Paris, en idiot har ockuperat Aten. Nu ligger den stora vägen hopplöst tom, med gatste­ narna som döda fiskar med magarna i vädret.« Etthundrafyr­ tiotusen krigsfångar har återförts till fosterlandet. Hittills inga siffror om deporterade. Alla ansträngningar som gjorts av ministerierna har varit otillräckliga. Fångarna väntar i timmar i Tuilerierna. Årets Nuit de Cinema kommer att få en särdeles glans, utlovas det. Sexhundratusen judar har arreste­ rats i Frankrike. Det sägs redan att en på hundra kommer tillbaka. Alltså kommer sextusen tillbaka. Det är vad man fort­farande tror. Han skulle kunna komma tillbaka med jud­ ar­na. Han skulle kunna ha hört av sig redan för en månad sedan. Varför inte med judarna ? Jag har hört tillräckligt, tycker jag. Vi är trötta. Det väntas en ny ankomst med depor­ terade från Buchenwald. Ett öppet bageri, kanske skulle man köpa bröd, inte låta kupongerna gå förlorade. Det är brottsligt att låta kupongerna gå förlorade. Det finns folk som inte väntar på någon. Det finns också folk som har slutat vänta. I förrgår, på hemväg från centralen, gick jag för att lämna ett be­sked till en familj på rue Bonaparte. Jag ringde på, de öppnade, jag sa: »Jag är från Orsay-centralen, er son kommer att återvända, han är vid god hälsa.« Kvinnan visste det redan, sonen hade skrivit för fem dagar sedan. D. väntade på mig utan­för dörren. Jag sa: »De visste beträffande sonen, han hade skrivit. Alltså kan de skriva.« D. svarade inte. Det var för två dagar sedan. Varje dag väntar jag mindre. På kvällen 35

väntar portvakten på mig utanför dörren, hon säger att jag ska gå till fru Bordes, skolans portvakt. Jag säger att jag ska gå dit i morgon bitti, att hon inte behöver oroa sig, i dag var det stalag VII A som kom tillbaka, det är inte dags för III A ännu. Portvakten skyndar sig i väg för att berätta det för henne. Jag går långsamt upp, jag är mycket andfådd av trött­ het. Jag har inte varit hos fru Bordes på länge, jag ska försöka att gå dit i morgon bitti. Jag fryser. Jag ska sätta mig på soffan bredvid telefonen igen. Det är slutet på kriget. Jag vet inte om jag är sömnig. Sedan en tid känner jag inte att jag blir sömnig.

Jag vaknar, då vet jag att jag har sovit. Jag går upp, lutar pan­ nan mot fönsterrutan. Där nere ligger Saint Benoit, fullsatt, en bikupa. Det finns en hemlig meny för dem som kan betala.

Det är onormalt att vänta så här. Jag kommer aldrig att få veta någonting. Det enda jag vet är att han har svultit i månader och att han inte fick se skymten av en bit bröd innan han dog, inte en enda gång. Han fick inte sin sista önskan uppfylld.

Sedan den sjunde april har jag kunnat välja. Kanske fanns han med bland de tvåtusen skjutna i Belsen. I Mittel Gladbach hittades ettusenfemhundra kroppar i en massgrav. Över­allt, längs alla vägar går väldiga kolonner med hålögda män, de förs bort, de vet inte till vad, inte ens lägervakterna eller cheferna vet. I dag hedrar de tjugotusen överlevande från Buchenwaldlägrets femtioentusen döda. Skjutna dagen innan de allierade hann fram. Dödade, några timmar innan. Varför ?

För att de inte ska berätta, sägs det. I vissa läger hittade de allierade kroppar som fortfarande var varma. Vad gör man sekunderna innan man förlorar kriget ? Krossar porslinet, krossar speglarna med sten, dödar hundarna. Jag vill inte åt tyskarna längre, det kan inte kallas så längre. Jag har velat det en tid, klart, tydligt, så långt som till att massakrera dem allihop, alla Tysklands invånare, utrota dem från jorden, få 36

ett slut på det. Nu kan jag inte längre skilja på den kärlek jag känner för honom och det hat jag hyser för dem. Det är en bild med två sidor: på den ena finns han, vänd mot Tyskland, tolv månaders hopp drunknar i hans ögon och på den andra sidan tyskens ögon som siktar. Detta är bildens två sidor. Jag måste välja mellan dessa två, han som rullar ner i diket eller tysken som hänger tillbaka kulsprutan över axeln och går därifrån. Jag vet inte om jag ska bry mig om att sluta honom i mina armar och låta tysken löpa, eller lämna Robert L. och få tag i tysken som dödade honom och sticka ut hans ögon som inte såg hans. I tre veckor har jag sagt att man måste hindra dem från att döda när de ger sig av. Ingen har föresla­ git någonting. Man hade kunnat skicka fallskärmskomman­ don som skulle hålla lägren under det dygn som återstod tills de allierade nådde fram. Jacques Auvray har försökt att plan­ lägga detta sedan augusti 194 4. Det har varit omöjligt efter­ som Frenay inte vill att initiativet kommer från motstånds­ rörelsen. Han, krigsfångarnas och de deporterades minister, hade inte förmågan att genomföra det. Alltså lät han dem skjuta. Nu kommer de att skjuta till det sista lägret befrias.

Nu går det inte att förhindra. På min dubbelsidiga bild står ibland Frenay och ser på bakom tysken. Det känns skönt med pannan mot den kalla rutan. Jag orkar inte bära upp mitt huvud längre. Mina armar och ben är tunga, men inte så tunga som huvudet. Det är inte ett huvud längre, det är en böld. Fönsterrutan är sval. Om en timme kommer D. Jag sluter ögonen. Om Robert L. kommer tillbaka ska vi åka till havet, det skulle glädja honom mest. Jag tror att jag, i alla händelser, kommer att dö. Även om han kommer tillbaka dör jag. Om han ringer på dörren: »Vem är det ?« »Det är jag, Robert L.«, så skulle jag bara kunna öppna och sedan dö. Om han kommer tillbaka ska vi åka till havet. Det kommer att 37

vara sommar, högsommar. Från det ögonblick jag öppnar dörren tills vi är tillsammans vid havet igen, kommer jag att vara död. I ett slags liv efter detta ser jag att havet är grönt, stranden lite gulröd. Inuti mitt huvud, den salta havsbrisen som lindrar tanken. Jag vet inte var han är i det ögonblick jag ser havet, men jag vet att han lever. Han finns någonstans på jorden, på sitt håll, han andas. Då kan jag sträcka ut mig på stranden och vila mig. När han kommer tillbaka ska vi åka till havet, ett varmt hav. Det skulle glädja honom mest och göra honom mest gott. Han återvänder, han kommer fram till stranden, han står på stranden och ser ut över havet. För mig räcker det att se honom. Jag begär ingenting för egen del.

Huvudet mot rutan. Kanske är det jag som gråter. En som gråter av sexhundratusen. Mannen vid havet är han. I Tysk­ land var nätterna kalla. Här, på stranden, går han ut i skjort­ ärmarna och pratar med D. De är absorberade av samtalet.

Jag kommer att vara död. Så fort han kommit hem dör jag.

Någonting annat är omöjligt, det är min hemlighet. D. vet inte om det. Jag har valt att vänta på honom så som jag väntar, till döds. Det angår bara mig. Jag går tillbaka till soffan, lägger mig. D. ringer på dörren. Jag går och öppnar. »Ingenting ?« »Ingenting.« Han sätter sig i vardagsrummet, bredvid soffan.

Jag säger: »Jag tror inte att det finns mycket hopp kvar.« D. ser uppgiven ut och svarar inte. Jag fortsätter: »I morgon är det den tjugoandra april, 20 procent av lägren har befriats. Jag träffade Sorel på centralen som sa att en av femtio skulle komma tillbaka.« D. orkar inte svara, men jag fortsätter. Det ringer på dörren. Det är Robert L:s svåger: »Nå ?« »Ingenting.« Han skakar på huvudet, funderar och säger sedan: »Det är en fråga om förbindelser, de kan inte skriva.« D. säger: »Det finns inget postväsen som fungerar i Tyskland.« Jag säger: »Ett är säkert, och det är att man har hört ifrån dem i Buch­ 38

enwald.« Jag påpekar att Robert L:s konvoj, den sjuttonde augusti, anlände till Buchenwald. »Vad är det som säger att de inte har förflyttats någon annanstans i början av året ?« Jag ber dem att gå, åka hem. Jag hör dem samtala en stund men sedan allt svagare. Det är långa pauser i samtalet, och sedan återkommer plötsligt rösterna. Jag känner att någon tar mig om axlarna: det är D. Jag hade somnat. D. skriker: »Vad är det med dig ? Varför sover du jämt ?« Jag somnar om. När jag vaknar har M. gått. D. hämtar en termometer. Jag har feber.

I feberyran ser jag henne igen. Hon hade köat i tre dagar till­sammans med de andra på rue des Saussaies. Hon var om­kring tjugo år. Hon hade en enorm mage som stack ut från kroppen. Hennes man hade avrättats, det var därför hon var där. Hon hade fått ett meddelande om att komma och hämta hans tillhörigheter. Hon gick dit. Hon var fortfarande rädd. Tjugotvå timmar i kö för att hämta hans tillhörigheter.

Hon skakade, trots värmen. Hon pratade, hon pratade utan uppehåll. Hon ville hämta hans tillhörigheter för att få se dem ännu en gång. Ja, hon skulle föda om fjorton dagar, bar­ net skulle aldrig få se sin far. I kön läste hon hans sista brev om och om igen för kvinnorna bredvid. »Hälsa vårt barn att jag har varit modig.« Hon pratade och grät, hon kunde inte behålla något inom sig. Jag tänker på henne eftersom hon inte väntar längre. Jag frågar mig om jag skulle känna igen henne på gatan, jag har glömt hennes ansikte, jag minns bara den enorma magen som stack ut från kroppen, brevet i handen, som om hon ville ge det till någon. Tjugo år. Någon hade räckt henne en hopfällbar stol. Hon hade försökt att sätta sig, men hon reste sig igen, hon orkade bara stående.

39