9789515258922 by Smakprov Media AB

Robert Åsbacka

TAKLÄGGARNA

Schildts & Söderströms

Robert Åsbacka: Döbelns gränd, 2000 Fallstudie. En berättelse om materialanskaffning, 2004 Kring torget i Skoghall, 2006 Orgelbyggaren, 2008 Samlaren, 2012 Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur, 2013 Till livets slut, 2019 Kistmakarna, 2021 Glömda rum, 2022

Utgiven med stöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande/ Svenska litteratursällskapet i Finland

För att leva, och för att bygga upp en organisation. Till det behövs pengar, och får man ingen hjälp av staten ... så får man göra det själv. (Norbert Kröcher, dömd till 11,5 års fängelse för bland annat grovt rån och förberedelse till människorov)

Hä ä in lykko tå an kan arrbeit i laag mä tem såm an höör ihåop mä. (Lars Huldén: Heim/Hem)

1. Lastbilen krängde över tuvorna när jag backade mot huset. Nån gräsmatta att tala om var det ju inte, mer som en bortglömd gräsvall eller beteshage. Det fanns ett par hästar på gården men de gick längre uppåt skogen. Jag tittade i speglarna och bedömde att jag var nära nog, sen stängde jag av motorn och satt i tystnaden. Det var tidig morgon och huset gav ett ödsligt intryck, men jag visste att de fanns där inne. Kanske inte alla, men några. Klara och hennes pojkvän, som knappast var nån pojkvän åldersmässigt, han måste ju närma sig femtio. Men vad skulle man säga, de var inte gifta. Man, vän, partner? Sambo? Sen var det Achim, han åkte sällan nånstans, han hade sina växter att se till. Maja jobbade som lärare, skolorna hade precis öppnat efter sommarlovet så hon hade väl redan åkt. Om hon inte var kvar ute i stallet, hästarna var hennes och jag visste att hon alltid brukade se till dem innan hon åkte, det var som om hennes väg hemifrån och hem alltid gick via stallet. Majas man, Daniel, kunde vara var som helst. Ofta sov han i nån sorts täckt hängmatta en bit in i skogen. 9

Inte heller småflickorna syntes till. Roffe var troligen hemma, åtminstone stod traktorn utanför. Tidigare skulle det ha kallats kollektiv, hur man numera betecknade ett sånt boende visste jag inte. Anledning till att jag satt där i lastbilen var att taket skulle bytas och jag levererade virket. Veckan innan hade vi börjat plocka ner teglen och riva bort den papp som fanns, nu låg den fuktskadade råsponten blottad. Enligt väderleksrapporten skulle det inte regna inom de närmaste dagarna. Klockan var halv åtta och den dagg som samlats under natten skulle snart dunsta. Från början var det tänkt att det strängpressade tegel som importerats från Tyskland nån gång på femtiotalet skulle bytas mot lokalt och handslaget som Roffe hittat hos en bonde i trakten. I och med bytet var vi tvungna att lägga om läkten, och när vi börjat riva i virket visade det sig att också råsponten var dålig. Det ena ledde som brukligt till det andra och nu skulle det mesta förutom takstolarna bytas ut. Som tur var hade jag bil med kran och slapp förlita mig på att nån skulle komma och hjälpa till. Så jag lossade virket och när det var gjort kom Klara ut. Elisabets dotter. De var inte lika, varken till sätt eller utseende. Klara kanske var mer lik pappan, Nicholas. Honom hade jag inte träffat, bara hört talas om. Det var han som ägde husen, förutom bostadshus och brygghus fanns gästhus och en stor lagård. Kollektivet hyste hopp om att kunna köpa stället, men ännu hade det inte kommit till nån affär. Nu skulle hur som helst taket bytas, och det var Nicholas som betalade. Eller 10

betalade en del. Lasse, Elisabets bror och min arbetsgivare, stod för virket. Tydligen hade Nicholas varit en hård förhandlare och Lasse, svag för sin systerdotter, hade vikt ner sig och lovat bort virket under inköpspris. Det grämde honom. Med stor sannolikhet var det första gången i livet han sålt med förlust. Klara såg sömndrucken ut där hon stod på trappan, hon var klädd i en stor t-shirt och grå träningsbyxor. Hon kisade mot mig. ”Vad bra!” sa hon. Jag antog att hon menade virket. Jag tittade på högen invid husväggen. ”Salle är inte hemma”, sa hon, ”men jag hörde att Achim är uppe, jag ska säga till.” ”Gör det.” Hon gick in och lämnade dörren öppen. Jag följde efter, först in i en farstu belamrad med kläder och skor och sen vidare till köket. Det fanns en skvätt kaffe i bryggaren, jag satte handen emot och kände att det var lite värme kvar. Jag hällde upp en kopp och satte mig vid bordet stort nog att rymma husets alla invånare. Det hördes röster från angränsande rum, säkert Achim och Klara. Det låg en Aftonbladet på bordet. Jag drog den till mig. Mycket handlade förstås om Stefan Löfvens sommartal, eller inte om talet i sig, utan om den bomb han släppt i slutet: han skulle lämna som partiledare och statsminister i samband med partikongressen i november. Nu spekulerades i alla medier om vem som skulle ta över. Det mesta tycktes peka mot finansminister Magdalena Andersson. Inget avundsvärt läge hon hamnat i. Att besätta statsministerposten med tio månader fram till ett val där risken att förlora 11

var överhängande. Och i bakgrunden hovrade som vanligt Mikael Damberg, beredd att ta över när allt gått åt helvete. Jag kom att tänka på Hoffmans utläggningar om chockdoktrinen och hur effektivt det kan vara att gå in där kaos och desorientering råder för att upprätta en ny ordning. Då hade det handlat om svensk arbetsmarknadspolitik, nu handlade det om makten i partiet. Damberg hade väl skolats i den typen av tänkande sedan striderna i ungdomsförbundet på nittiotalet. Nu var det skördetid. Fast ännu var inget avgjort. Vi minns hur det var 2011 när Håkan Juholt plötsligt klev fram som partiordförande. Från i stort sett ingenstans. Expertkommentatorerna stod lika frågande som vi andra. Fem år senare gick USA till val och då visste alla, alla, att Hillary Clinton skulle vinna. Det gick inte riktigt så. Hade vi lärt oss något? Solen var i stigande. Det gällde att komma igång på den södra sidan, då kunde man arbeta i behaglig värme fram till lunch. Rösterna närmade sig. Achim kom först, som alltid i blåställ. Han tittade ner i sin telefon, det var därifrån rösterna kom, märkbart burkiga nu. Troligen nåt Youtubeklipp eller kanske nyheterna. Han tittade upp och nickade en hälsning. ”Har du sett det här?” Han la telefonen på bordet, lutade sig fram och tittade mig över axeln. Han doftade gräs och jord. Klippet handlade om översvämningarna i Tyskland. Det hade gått ett tag och det värsta var förhoppningsvis över, nu gällde det att bygga upp, återställa, i möjligaste mån försäkra sig om att det inte skulle hända igen. Eller rättare sagt försäkra sig om att man var bättre 12

förberedd när det hände igen. Achim hade syskon och släktingar i den del av landet som drabbats hårdast. På klippet stod en kvinna och talade in i kameran. Hon hade luvan uppfälld trots att det inte såg ut att regna. Bakom henne syntes översvämmade gator och raserade hus. ”Nya översvämningar?” sa jag. ”Det här är några veckor gammalt”, sa Achim, ”men jag såg det först nu.” Han stack fram ett finger som befunnit sig så mycket i jord att det börjat likna en rot både till färg och form. Han pekade mot vänstra sidan av skärmen. Ett halvt raserat hus och vatten som strömmade genom dörrar och fönster. Som urbilden av katastrof. Han plockade åt sig telefonen. ”Min kusins hus ligger där, måste ringa.” Jag följde honom med blicken där han gick över gården med telefonen tryckt mot örat. Han och hans fru hade kommit till Sverige på nittiotalet. Han brukade skoja och säga att de kom som klimatflyktingar. Egentligen var det väl inte helt igenom skoj, han och frun, inga barn, hade varit miljöaktivister men kroknat på tysk politik och sökt sig till den svenska landsbygden. Frun hann jag aldrig träffa, hon fick en hjärntumör och dog drygt femtio år gammal. Nu var bara Achim och hunden kvar. Moppe, en ouppfostrad dansk-svensk gårdshund som snodde mat och skällde på allt. Fast i dag hade han tydligen sovmorgon. Jag diskade ur koppen och ställde den i skåpet. Klara kom in. Hon hade bytt till arbetskläder, beredd att äntra taket. ”Det finns müsli om du vill ha.” ”Tack, jag åt innan jag åkte.” 13

Hon plockade fram en skål, hällde upp müsli och yoghurt och toppade med honung. De hade egna kupor uppe i skogsbrynet, olika i färg och form, som hämtade från Legoland. Hon tog en sked ur diskstället och satte sig mittemot mig. Tittade man noga kunde man ändå ana en ung Elisabet. ”Hur är det med mamma?” Jag visste inte om jag skulle svara det slentrianmässiga eller säga som det var. ”Jodå, det är ok.” De hade bråkat om Klaras pojkvän. Elisabet tyckte att han var för gammal, dubbelt så gammal som dottern. Men det var inte bara det. Hon hade dessutom kallat honom en från Balkan importerad strandraggare, och trots att Klara var van vid sin mammas språk så hade hon tyckt att det där var att gå för långt. Nu hade de inte talats vid på flera veckor. ”Hon hälsade förresten.” Klara gav mig en blick som visade vad hon trodde om det. Relationen var komplicerad. ”Nej”, sa jag, ”du har rätt, det gjorde hon inte.” Klara åt, yoghurt i mungipan. När jag själv var tjugofem ansåg jag mig vuxen, men framför mig såg jag nu ett barn på väg in i vuxenlivet. Inte vuxen, inte barn, en svår tid. ”Så var är Salle?” ”Han har nåt i Örebro, tror han kommer i morgon.” ”Roffe?” ”Han är hemma.” ”Dåså”, sa jag.