Smakprov till
Äldreboendet Solrosen – en hemskt orolig saga av Frida Turander
Boken du nu har i din hand är en berättelse om det fiktiva, trångbodda och överbelagda äldreboendet Solrosen och några påhittade karaktärer i dess närhet. Då berättelsen är påhittad och uppdiktad av mig personligen så vill jag allra ödmjukast poängtera att alla eventuella likheter mellan verkligheten och berättelsens händelser, karaktärer och platser således endast är rena tillfälligheter. Frida Turander
Det var en gång för länge sedan när äldreboendet Solrosen var nybyggt och den lilla småstadens stora ära och stolthet. Det var näst intill ett skrytbygge som den dåvarande kommunpampen herr Arne G. Eriksson mer än gärna fotograferades framför vid själva invigningen. Vajande flaggor, hurrande kommuninvånare och blågula band som klipptes så det stod härliga till. Här skulle den skröplige gamle änkemannen och före detta verkstadsarbetaren herr Nilsson och den uråldriga timmermansänkan Alma Gustafsson få spendera den resterande tiden av sina ålderstigna liv med personal i nystärkta kragar och dräkter. Där fanns en linnedoftande vävstuga till damerna och en trädoftande snickeriverkstad till herrarna och förutom den barska föreståndarinnan syster Ella som styrde äldreboendet med militärisk järnhand, så fanns där en husmor, en kokerska, en tvätterska, en städerska, en baderska och en vaktmästare. Samt några unga raska biträden som i ståndaktig givakt lydde och utförde den barska syster Ellas nitiska order. Här skulle ålderdomen i det moderna Sveriges tidevarv bedrivas i sann arbetargråbetongsdemokratisk anda där alla skulle ha det lika tråkigt. Borta var de anskrämligt eländiga fattigvårdsanstalterna. Nu var det i stället ett hem för alla vårdbehövande äldre oavsett privatekonomisk ställning som gällde. ”Vi är människor, inte djur”, skanderade kommunpampen herr Arne G. Eriksson och proklamerade den nya tidens vård och omsorg som byggde på trygghet och värdighet för alla de ålderstigna medborgarna och folket jublade.
Åren tuffade på som de alltid gjort och flera socken- och kommunsammanslagningar senare kom nya avslöjanden om äldreboendenas inte alltid så underbara förträfflighet och gav upphov till nya politiska reformer. ”Nu skulle allt bli bättre”, lovade politikerna gång efter annan och skrev än vackrare ord på gyllene papper som bländade folket. Men de vackra orden tycktes aldrig riktigt nå ända fram till äldreboendenas verksamhet. Det var som om orden i stället grånade och försvann ut i tomma intet in i någons gistna gamla arkivskåp med knarrande lås. Ännu några år, reformer och ombyggnationer senare var den lilla småstadens forna stolthet äldreboendet Solrosen fortfarande i bruk om än lite trängre och än lite slitnare än förr. Så inte med riktigt samma stolthet som vid invigningen några decennier tidigare, fotograferades 2001 års folkklibberale kommunpamp Sixten Ekhage när han besökte verksamheten en mulen vårdag. Det nu allt mer trångbodda och överbelagda äldreboendet Solrosen hade dagen till ära tagit in extra personal så att de hade haft gott om tid att få upp alla för dagen välkammade och välansade gamlingar inför besöket. De nysåpade lokalerna blänkte vackrare än någonsin och blanka nya plastblommor och vaxdukar hade köpts in och spridde glans och flärd i lokalerna. I lokalpressen skulle det visas upp en enad fasad om alltings förträfflighet efter att flera missnöjda insändare i lokaltidningen påtalat brister som inte direkt gav kommunen dagens ros. När journalisten som följde kommunpampen Sixten Ekhages pompösa besök frågade
2 Lotta Andersson Den underbetalda, utarbetade undersköterskan Lotta låg som vanligt ensam och utslagen i den enorma dubbelsängen som knarrade så där lagom förargligt varje gång hon vände sig. Den var som ett stort knarrande hav där drömlösa nätter de senaste åren ofrivilligt hade spenderats mol allena. Maken och Lotta hade träffats redan i högstadiet och hade allt sedan dess varit ett par. Med tiden hade de vuxit ihop och blivit såväl varandras tankar som lungor. Tillsammans var de ett och allt. Utan varandra var de inget. Dubbelsängen hade det kärleksystra och förväntansfulla paret inhandlat tillsammans på IKEA samma år som de flyttade ihop i sitt allra första egna hem. Lyckan hade varit fullständig och framtiden kändes som rosa moln och regnbågsfärgade enhörningar. Inget i livet skulle kunna få dem i gungning eller få dem att förbittra likt deras glädjelösa och långtråkiga föräldrar. Den löftesfulla dubbelsängen Bert-Åke från IKEA hade tagit dem mindre än tre timmar att skruva ihop, men första natten blev inte riktigt som de hade tänkt sig. De tre skruvarna som blev över hade visat sig vara viktigare än de först trott då sängen gav vika redan efter en halvtimme, mitt i de unga tus kärlekskranka omfamningar. Skrattande hade de åter använt insexnyckeln och vid andra gångens skruvande blev det faktiskt bara en enda ynka liten skruv över vilket visade sig fungera bra i åratal. Ringsignalen från mobilens väckarklocka ljöd gällt någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet. Lotta ryckte inte ens till – hon visste redan innan att den skulle
3 Lennart Danielsson Den sedan länge pensionerade perfektionisten Lennart Danielsson vecklade nogsamt ihop sin tumstock och lade den ordentligt tillbaka på sin exakta plats i den tredje kökslådan uppifrån. Kaffebryggaren hade flyttats 2,8 cm till höger och 43 mm ut från väggen. ”Allt har sin plats”, brukade Lennart säga och se nöjd ut. Som ung spoling hade han efter åtta år i folkskolan börjat sin karriär vid Televerket och hade där under årens lopp jobbat sig upp till avdelningschef vid stadens lokalkontor. De sista åren innan pensionen hade dock den pålitliga statliga myndigheten omorganiserats till oigenkännlighet. Verkets trygga symbol och logotyp, den femuddiga nordstjärnan omgiven av åskviggar under en kunglig krona, suddades bort och smetades ut till enligt Lennart hafsiga och slafsiga nymodigheter. Vad var det för fel på den säkerhetsingivande färgen brandgul? När hans salig hustru Signe hade sagt att lila nog var en ganska klämmig färg det med, hade han vägrat att tala med henne under en hel vecka. De sista åren hade för honom varit en olidlig pina som han hade svårt att förstå sig på. Hans närmaste chef på regionkontoret hade till slut erbjudit honom ett mycket generöst tilltaget avgångsvederlag så att han kunde gå hem tidigare än beräknat. Vilket Lennart svårmodigt accepterat då hans jobb hade utvecklats till något helt obegripligt – alla trygga och rätvinkliga blanketter och formulär hade försvunnit in i monstruösa surrande datamaskiner. Detta med data kunde då aldrig gå vägen, hade Lennart tänkt och sorgset
4 Marika Ekhage Vårdcentralen Maskrosens ena kurator Marika Ekhage lade förskräckt handen mot sin hals. Just i dag tycktes det henne ovanligt trångt att andas. Hon lättade panikslaget och kippande på knytblusens knut och drog en lättnadens suck. ”Aaah ...” Det var inte ångesten som slog till den här gången utan bara en alldeles vanlig för hård knytblusknut. Annars hade ångesten en mycket ful ovana att slå till när hon minst anade det och likt ett strupgrepp krama henne så hårt att hon ibland blev tvungen att kräkas. Attans opraktiskt men inget hon kunde styra. Känslor som satt som inkletade i självaste signalsubstansen pyste ut och krävde sitt. Marika sträckte, lättad över att det bara varit en för hård knut, ut sig i den svarta ergonomiska kontorsstolen och blundade. Det var fem minuter till nästa patient så hon passade på att ta en liten välbehövlig mikropaus. Den lilla eukalyptussmakande minisnusen brände livgivande under överläppen. En ovana hon snappat upp när hon slutade röka för många år sedan. Nikotinet från snusen smälte så sakteliga in i hennes blodbana och bidrog till ett efterlängtat lugn. Efter tre och ett halvt år på socionomhögskolan och 60 poäng i psykoterapi så arbetade Marika i dag med att vägleda och stötta människor i livets alla olika skeenden och situationer. Under åren som gått fanns det inte längre någonting som förvånade henne; smärtsam sorg, skuld och trauman som så ofta hälsade på i vanliga människors liv när de minst anade det. Öden som varken var rättvisa eller vackra. Dagligen
8 Lokalbladet Den självutnämnda stjärnreportern för den lokala tidningen Lokalbladet, Arne Stark, skrev och skrev och tappade nästan hakan över alla smaskiga detaljer han nu fick serverade på ett silverfat från en som jobbade inne i självaste pandemihärden. ”Menar du verkligen att det är så här illa?” ”Ja!” sa den sockersöta sjuksköterskan via videolänk med Arne som ovetandes råkat trycka på en knapp på telefonen så att ett filter gjorde att han såg ut som en tecknad hundvalp under hela intervjun. ”Grundförutsättningarna för en vårdhygienisk miljö saknas helt och hållet i de trånga och överbelagda lokalerna och alla rutinerna är totalt oförankrade. Ledningen verkar tro att personalen är försedda med varsitt trollspö.” Arne torkade dregel av upphetsning från hundvalpsmunnen och tackade så mycket för hennes ärlighet och mod och sa att artikeln förhoppningsvis skulle komma att publiceras i övermorgonens blaska. Han hade nosat i äldreomsorgen några gånger förut utan att egentligen komma någonvart. Endast små innehållslösa notiser hade det blivit som hamnat mellan de stora tunga reklamblock som numera upptog större delen av tidningens innehåll med chefredaktörens ekonomiskt sinnade godkännande. Senast hade det hänt när en protestlista damp ner i hans inkorg på datorn för inte alltför länge sedan. Avsändaren hade varit anonym så han hade inget att gå på. När han då stjärnreporternyfiket försökt höra sig för med såväl personal som politiker hade allt som mött honom varit en kompakt tystnad och stela leenden. Personalen hade rädda