erik bergqvist refugier
tåg i natten: ihålig androgyn röst som långsamt växer och fyller rymden. Jag är inte helt vaken, på något sätt ändå fullkomligt koncentrerad, eller snarare: oförmögen att rikta medvetandet åt annat håll. Tåget, hör jag mig själv säga, lågt och liksom från ett annat rum, tåget. Jag har svårt att sammanse tåg och landskap; namnen på orterna det passerar; raden av rostiga godsvagnar genom vegetationen en halvannan kilometer nedanför den blygsamma – men betydelsefulla – höjd där huset jag bebor är beläget. Det är ett på något vis kusligt autonomt fenomen, denna tågröst, och samtidigt: egentligt. Det är det ord som kläcks i mig: egentligt (och låter som något som kläcks). Allt det andra jag tror mig veta finns därute (jag ser genom fönstret bara några tvekande stjärnor) ter sig fingerat, ställföreträdande. Men detta ljud jag förbinder med ett tåg är verkligt, på något sätt det enda verkliga. Det omgärdar mig utan att se mig. I vilken riktning man än söker hamnar
7
man till slut i detta ljud, som är något bortom det ljudande. Tåget, säger jag igen, och nu avtar det väldiga ljudet som är nattens eget eller själva förutsättningen för natten, landskapet, människoboningarna, sängarna och tingen som framträder så till synes befintliga när vi rullar ur drömmen och in i rummet.
*
Homo mensura, människan är alltings mått – satsen brukar tillskrivas Protagoras (ursprungligen hos Platon). Oavsett om den tolkas som att människan som art sätter sanningens agenda, eller som att varje individs uppfattning av världen är legitim, så är i alla fall människan – såvitt hon vet – den enda varelse som både begreppsligt avgränsar sig själv, ständigt omformulerar dessa avgränsningar, och dessutom försöker nå utöver sig själv som varande just människa, i strävan efter en mer fullkomlig kunskap – till exempel om djuren och växternas verklighet. Överbrygga, med biologen Jakob von Uexkülls terminologi, die Umgebung, det objektiva rum vi ser träden växa i och djuren genomkorsa, för att nå in i eller ut i die Umwelt: de levande organismernas så att säga egen miljövärld. Vilket förstås inte är möjligt. Följdfråga: Kan individer (eller arter) i die Umwelt
8
tränga in i vår värld? Bara tanken på att de skulle försöka ger mig rysningar (på en gång hemska och sköna). Tänk dig att du stiger ut på trappan en morgon och där står ett rådjur. Och rådjuret står kvar, utan att darra, och ser på dig, med ett litet överseende leende. Man kan förstås hävda att världarna ideligen delar utrymme, till exempel varje gång en människa och hennes husdjur »förstår« varandra. Igenkänning, »överenskommelser« – till exempel att när ett visst skåp öppnas vet katten att det kommer mat. Allt sådant är ändå av människan formulerade arrangemang. Kanske för att vi bättre skall begripa vilka vi själva är.
*
16 januari. Högtorp. Promenad vanliga slingan: Ekeby, Mosstorp, hemåt genom skogen. Ett par minusgrader, halt och knöligt. Tre färger: grått, mörkgrått och ljusgråvitt; det ljusgråvita mest ett påträngande sken mellan tingen; inget verkligt ljus utan snarare tid: all tid. Där finns vi inte längre, eller ännu. Jag tar mig fram med underligt spända muskler, som känns liksom lånta, genom det motsträviga, hudsmärtande; koncentrerad på att sätta fötterna på lämpliga ställen för att inte halka och bli liggande som en bokstav i förmiddagen. Stillheten repas
9
av på något vis pliktskyldiga eller inövade stridigheter mellan kråkor och korpar. En korp flyger över mig med ett ihåligt klonkande läte, tvåstavigt och för sig självt, utan mening. John Cage hade kunnat använda det – men antagligen förkastat det under arbetet, trots allt funnit en försåtlig metafysik däri.
*
De grekiska atomisterna medgav, hur materialistiska de än var, att något kan existera, vara verkligt, utan att vara kroppsligt. Det går kanske att dra en förbindelse till den moderna tidens kvarkar (termen som bekant plankad ur Finnegan’s Wake), vilka fysikerna en period antog existerade men sedan tyckte sig kunna konstatera inte existerade – och ändå fortsatte att räkna med, bokstavligt, alltså använda i beräkningar. Sedan visade det sig att de trots allt fanns också i fysisk mening, som en sorts fält. Alltsammans hade nog roat Joyce. I vår tid framträder vetenskapsmän allt oftare med anspråk på att en gång för alla slå fast att allt som existerar med nödvändighet också är kroppsligt. Jag tänker exempelvis på neurologer, för vilka även tankar (kärlek, drömmar o s v) egentligen är materiella. Men det finns ju miljarder saker som inte kan vara kroppsliga.
10
Allt som går att tala om eller för den delen bara hänvisa till äger ju en sorts verklighet. Min upplevelse av ett ljud; ljudet kan förklaras fysikaliskt och även min hjärnas reaktion på ljudet, men inte min upplevelse. En akustisk eller neurologisk beskrivning av en ljudvåg säger ingenting om det vi förstår som ett ljud, ingenting om ljudets karaktär (just nu, i just det rummet, med ljuset). Minnet av en springande häst. Klockan sju. Mahlers sista ord: »Mozart …« Sommarens varmaste dag. Relativ svärta. En ännu ej frambringad frukt.
*
John Berger är död. Stefan Jonsson skriver i en passionerad nekrolog (DN): »Den europeiska kulturen har förlorat ett hjärta.« Bergers solidaritet med de utsatta, hemlösa och proletära är djupt förbunden med hans konstsyn, framhåller Jonsson. Ja, det är lika självklart som viktigt att upprepa. Men vid en passage i texten rycker jag till. Jonsson menar också att Bergers stil övertygar genom att han visar att »de fattigas livsmiljöer är sannare än andras«. Varför då? »Hos människor som arbetar för sin överlevnad«, skriver Jonsson, »blir det möjligt att känna igen verkligheten för vad den är«. Den verkligaste verkligheten skulle alltså vara avhängig
11
kampen för överlevnad. Det håller jag inte alls med om. Säkert lär man sig något och ser saker i en extremt utsatt situation som inte kan uppnås på annat vis. Men det som blir sannare är möjligen just överlevnadskampen, medan andra verklighetsfacetter träder i bakgrunden: den påtvingade kampen stjäl livet. Att kalla den sannare än låt oss säga ett sorgearbete, en erotisk besatthet eller glädjen över en fullkomligt efemär sak, en ny smaksensation till exempel, att komma nära ett vilt djur i skogen, att göra någon glad, är tveksamt. Drar man Jonssons ståndpunkt till sin spets vore det allra bäst om de fattiga förblev fattiga, eftersom de där lever närmare sanningen. Allra bäst om vi alla blev fattiga och sanna. Men det kan han ju inte mena.
*
Tanken på kvinnan i Madrid jag nyligen hade en kort romans med göms undan bakom smärre men något åbäkiga och inte minst talrika projekt. Jag drar liksom fram, ur alla hörn av tillvaron, vinglande prototyper till gud vet vad, så att jag knappt kan röra mig utan att slå i huvudet eller fastna i obegripliga men uppfordrande konstruktioner. Jag ser alldeles klart manin i alltsammans, i själva verket den bottenlösa tomheten – den tomhet dessa ord måste handla om och som jag måste upprät-
12
ta en icke-konfrontativ men uppmärksam relation med – men jag förmår inte sluta, snarare laborerar jag med ytterligare skisser, lösa delar, scheman, försöksvisa riktningsangivelser. Inte ens i drömmen vilar den halvt förryckte (men i först hand uppgivne) lille idéinfanteristen – men där, om natten, dyker kvinnan upp lika fullt, excellerande i skeva, spefulla eller kort och gott idiotiska roller som på en gång lyckas förolämpa mina utförsgåvor och beröva mig daglig kraft att använda dem.
*
För att fortsätta fundera över vad som finns – Bertrand Russell: »Vara [being] är det som tillkommer varje tänkbar term, varje tänkbart föremål för tanken. … Vara tillkommer allt som kan räknas … Tal, de homeriska gudarna, relationer, chimärer och fyrdimensionella rum, alla har vara, ty om de inte var någon sorts entiteter skulle vi inte kunna fälla omdömen om dem. Vara är en allmän egenskap hos allting och att nämna något är att visa att det finns.«
*
13
Du måste ta första steget i en mörk trappa, så mörk att det knappt går att urskilja avsatserna. Oklart även om den leder ner eller upp. Det är i alla fall denna trappa allt hänger på, därom råder inga tvivel. Men så får du syn på en kritvit liten rektangel en bit upp (eller ner), stor som en tändsticksask. Den lyser. Vad är det? Något oerhört, detta föremål eller kanske hål, kanske frånvaro. Bara att kliva över, tänker du, eller plocka upp den, det, vad det nu är. Men nu vet du att du inte kommer att ta det första steget, du vågar inte på grund av den kritvita rutan.
*
Slumpen gömmer sig i experimentet.
*
Jag börjar skriva det här för att försöka slita mig loss ur vissa tröttkörda spår, kränga mig ur höljen som är så gamla att jag knappt känner dem längre – de är tunnslitna men ändå i vägen. Komma loss och kanske finna nya fästen. Låta mig fastna.
14
*
Diana, jaktens gudinna, i en dikt av Günter Grass: skjuter inte bara levande varelser utan också uppstoppade.
*
Uppdrag: nå ner i, åtminstone få kontakt med, något som svarar mot kontinuitet, mönster; något som kort sagt är mer än bara infall och tänkvärda aspekter. Därmed kommer lydnaden in. Jag gillar inte ordet, många dåliga associationer, men det kan inte undvikas här. Jag måste våga pröva också det som ger mig dåliga associationer. Och i stället för att tvingas gräva fram allt ur mig själv, vilket kan vara så ansträngande att man ger tappt av ren utmattning, tänker jag mig en uppsättning yttre direktiv eller posteringar, som jag måste förhålla mig till. En tyst men orubblig guide.
*
Alltså en motsägelse: skriva sig loss och ändå få kontakt med en kontinuitet. Det är den motsägelsen allt måste handla om, den är både kampen och syftet; syftet är kampen. Vad som sedan
15
följer kan jag inte veta, knappast heller avgöra. Och önska? Jag ska ge fan i att önska, inget har förstört så mycket för mig som önskandet. Plötsligt, mitt emellan två sysslor (av vilka jag när depressionen stegras inte kan avgöra vad som är viktigast eller om något över huvud taget har någon vikt) – plötsligt sätter jag mig helt enkelt ner på golvet, nästan koreografiskt, en grotesk imitation av en teckning av Degas (fast utan balettkjol). Och så ser jag som i ett hologram det här spänningsfältet: frigörelse och lydnad. Jag försöker foga in det kalendriskt, göra det till själva årets form. Det finns inget annat år (2017) än denna avgörande motsägelseform. Har förut varit en skiss eller ett trevande. Nu är skalan 1:1 och allt kan börja, det har börjat. Så säger jag mig där på golvet. Ja ja, muttrar jag (och känner inte igen min röst), nu finns i alla fall ett syfte. Operativt, bidande.
*
Vad andra uppfattar som din personlighet är just det i din personlighet du inte själv kan se. Kan du alls få syn på det? Påverka det? I så fall utan att veta.
16
*
Åldrandet som en fortlöpande desillusion, riktad mot noll, där allt upphör – inte vänder, dialektiskt, ty även desillusionen upphör. (Är det döden jag syftar på?) Dock är denna nollpunkt bara hypotetisk, man kommer aldrig fram dit. (Alltså inte döden.) Det återstår alltid någon illusion att förlora, eftersom levandet likaledes kontinuerligt erbjuder nya fenomen, ting och relationer som tar ens inbillning – och uppriktiga strävan att begripa – i anspråk. Desillusionerna är därtill inte nödvändigtvis definitiva: man glömmer bort att man tyckt sig ha genomskådat den eller den teorin, att man upplevt den eller den musiken som uppblåst och meningslös, att den och den människan i plötslig belysning framstått som narcissistisk och okänslig. Och noga besett, levandet skulle vara absolut outhärdligt om vi ständigt kom ihåg och så att säga bunkrade upp våra aversioner. Vi glömmer, finner nya, glömmer, finner nya. Den sorglöshet jag behöver handlar inte minst om att bejaka den här rytmen.
*
Sveavägen, den nya lägenheten norr om Odenplan, som jag ska dela med Maja, som bor i Paris. En ljus etta två trappor upp,
17
hyresrätt, ganska sliten – totalrenovering väntar alla bostäder i huset, ovisst när. Jag sov här för första gången i natt, det gick inget vidare. Sängen är svank, de få föremålens placering preliminär. Jag frös, drömde illa, visste att jag måste vara på benen tidigt för att ta emot stamspolarna. Vilket ord. Stammarna ska spolas. Då börjar man alltid längst ner i byggnaden; jag måste öppna i Majas förra lägenhet på bottenplan (där ingen har flyttat in än). »Om möjligt, stäng in eventuella husdjur i ett separat rum, skriv ett meddelande på ytterdörren om vi ska släppa ut dem när vi är klara.« När jag läst denna instruktion tre gånger tror jag för en stund att jag någonstans har ett husdjur, antagligen ett mindre vanligt, något som skulle kunna skrämma de kaxiga stamspolarna, och som jag därför verkligen måste stänga in någonstans. Om möjligt.
*
Ord på en böljande karta nära morgonen: Upprymdberget. Min första tanke redan innan jag öppnat ögonen: Då ska jag se till att ta en omväg.
*
18
21 januari. Försåtlig vår, den som alltid infinner sig ett par dagar så här års: något har tillfälligt lossnat, omöjligt att få syn på, det ligger i dess natur att befinna sig i ögonvrån. Lossnat men inte riktigt kommit iväg, det vickar bara lite på stället; ett trick som vi genomskådar men ändå skänker oss ett slags hopp. Det finns förvisso tydligare signaler, som jag ibland upplever i våldsam uppförstoring, nästan så att det gör ont (det hugger till i ett organ som tycks finnas enkom dessa ögonblick). Kiv mellan talgoxarna. Några skator rekognoserar med tankfullt spröda läten ett gammalt bo. Solens ögonblicks- evighet mot söderväggen, tentativa takdropp. Himlen kränger lite i förtöjningen, en färg flaxar till i närheten av något meningslöst göromål. Snöfläckarna kring bilen (som behöver tvättas) krymper, som en dikt på väg fram.
*
»Frihet«, skriver Eric Fylkeson någonstans, »är att njuta av osäkerheten.« Det är ingen lätt formel för frihet, eller: den är kanske lättare än man tror att efterleva, fast svår att förstå. Jag tänker mig »osäkerhet« här inte som synonymt med otrygghet, utan som en form av tillit, trots att osäkerhet och tillit kan tyckas vara diametralt motsatta.
19
*
Den avskalade texten eller den komprimerade. Man möter ofta avskalade texter, som tycks betingade av ett visst skrivarskole- ideal:»stryk«. Förvisso ett självklart arbetsmoment för den som skriver med litterära anspråk att ta bort överflödet. Men det finns en annan metod: att vänta ut och ta emot en form som väger just så mycket som krävs. Det är en mindre hantverksmässig metod, mer samhörig med en romantisk inställning eller instinkt, således förjagad ur klassrummet, eftersom pedagogiken saknar verktyg att instruera sådant som ingivelse, tålamod, inre stränghet (även om en lärare givetvis kan prata om dessa saker). Och det är förstås snarast motsatsen till ett konceptuellt tillvägagångssätt. Det händer inte sällan att jag får på skrivbordet texter som genast avslöjar sig som avskalade. Orden beter sig »professionellt« på sidan, är så att säga noggrant tillskurna och fördelade – men där saknas den densitet eller kraft som följer med eller bör följa med en inväntad och mottagen form. Båda metoderna må iakttas. Men visst är det framställningen av avskalade texter, jämte det mer eller mindre konceptuella skrivandet, som dominerar vår tid (i Sverige åtminstone), på sina håll rentav kommit att uppfattas som synonymt med att skriva litterärt medvetet.
20