9789198542301

Page 1

#1

Substans :

Raw Like Sushi

ANNA BÄFVERFELDT


A L B U M S E R I E N #1 © Anna Bäfverfeldt och Substans, 2019 www.substans.nu Omslagsform och typografi: Eva Wilsson Sättning: Eva Wilsson Tryck: Elanders, Stockholm 2019 ISBN: 978-91-985423-0-1


LÅTLISTA

A Buffalo Stance 5:42 Manchild 3:51 Kisses On The Wind 3:57 Inna City Mamma 4:50 The Next Generation 5:04

B Love Ghetto 4:27 Heart 5:08 Phoney Ladies 3:52 Outré Risqué Locomotive 5:04 So Here I Come 4:02


»That’s how life works! Every event in your life is like stringing beads onto a necklace which takes you onto the next bead and the next until you find yourself in a remarkable place!« N E N E H C H E R RY 2019

Även om hon kanske egentligen föredrog stora guldsmycken framför pärlor, visade sig 1988 och 1989 verkligen bli anmärkningsvärda år för Neneh Cherry. Hösten 1988 spelade hon in sin första singel under eget namn och hann med ett flertal spelningar i Europa. Det stora genombrottet kom med hennes hyllade framträdande i det brittiska tv-programmet Top of the Pops i december samma år. Gravid i sjunde mån­­a­ den och hastigt influgen från en kort semester i Jamaica dök Neneh upp på scenen i stora gympadojor, tajt lycrakjol och en guldfärgad jacka plus midjekort topp från Gaultier. Följande dag går det att läsa i tidningarna om framträdandet och Neneh blir överöst av brev från jublande tv-tittare. Kommande månader går hon in i studion för att spela in sitt första album, Raw Like Sushi. #5


Hemma i Sverige låg jag på golvet i arbetsrummet med lurarna på. Den vita plastskenan skavde lite och öronen var täckta av gula skumgummimuffar som inte gjorde särskilt mycket för att hålla ljudet utifrån borta. Det var i mitten av januari och Roxette hade precis gått direkt in på Trackslistans förstaplats med »The Look«. Sha-Boom och Pet Shop Boys hade knuffats ned från toppen. I mitten av listan fanns Milli Vanillis första singel och en låt av en ny artist som jag inte riktigt uppfattade namnet på. Men jag hade spelat in en snutt på ett kassettband som jag tryckt ned i vår Panasonic-stereo. Så jag spolade tillbaka och lyssnade. Jag stoppade och lyssnade igen. Och igen. »Who’s looking good today? Who’s looking good in every way?« Vad sa Kaj Kindvall att hon hette? Nina Cherry? Jag glömde snart alla andra låtar på listan. »No moneyman can win my love.« Jag var helt fast.

I know where I’m going and where I’m coming from Neneh Marianne Karlsson föddes 1964 i Stockholm, dotter till konstnären Monika »Moki« Karlsson och slagverkaren Ahmadu Jah från Sierra Leone. Föräldrarna gick dock tidigt skilda vägar och jazztrumpetaren Don Cherry blev Nenehs styvfar. Hon tillbringade barndomen i Sverige, Sierra Leone, Los Angeles och New York. Ofta följde hon och brodern #6


Eagle-­Eye med på Don Cherrys turnéer när han spelade i Ornette Colemans banbrytande frijazzkvartett. Neneh minns livet på turné som något spännande. De blev inte bara skeppade fram och tillbaka mellan rökiga jazz­klubbar, utan vid ett tillfälle passade familjen till exempel på att tälta mellan spelningarna. Hon och brodern sov i ett lånat tält där de kröp ned i varsin sovsäck tillsammans med två tygsköldpaddor. Annars handlade det mest om att hänga i turnébussen ute på vägarna. Eller om att promenera runt på Manhattan, där de ofta stötte på vänner till familjen innan de tittade förbi hemma hos Ornette Coleman. »Vi älskade det.« Ett av Nenehs första minnen är från när hon i fyraårsåldern satt i Miles Davis knä bakom en scen i Paris. Hon hade vita knästrumpor och en brun sammetsklänning och Miles Davis öppnade sitt trumpetfodral och plockade fram en Toblerone. »Yeah, baby, here you go, this is for you. You’re so pretty.« Moki och Don Cherry köpte Tågarps gamla skolhus utanför Farstorp i Skåne, där familjen bodde mellan de många resorna. Tanken var att huset skulle fungera som en fast punkt för barnen och en mötesplats för deras kreativa vänner. En plats där de kunde ladda om och ladda upp. En kultur­ förening startades och de arrangerade konserter, utställningar #7


och andra evenemang. Neneh har beskrivit sin uppväxt som »ovanlig men kärleksfull« och såg gästerna som en del av familjen. Vid ett tillfälle har Neneh nämnt hur hon, efter föräldrarnas bortgång, verkligen insett vad de försökte ge henne och Eagle-­ Eye när de var barn. Att de fick växa upp i en inspirerande miljö där de samtidigt kände sig trygga och omhändertagna. Och att den andan fortfarande finns kvar i det skolhus som hon och brodern sedan kom att ta över.

Turn around, ask yourself Men det fanns år då Neneh kände sig osäker på framtiden. När hon var fjorton år bestämde hon sig för att hoppa av skolan. Dels för att hon var skoltrött och dels för att hon kände sig för annorlunda. De många resorna och turnéerna hon gett sig ut på med familjen under barndomen hade gjort henne rastlös, och när de rasistiska gliringarna började gå för långt på hemmaplan tog familjen sitt pick och pack och flyttade till New York. Även lägenhetskomplexet i New York var för det mesta fullt av kreativa personer, bland annat en blyg Arthur Russell som spelade konstant och som ibland gick Tina Weymouth från Talking Heads på nerverna. Det var nämnda Tina som gav #8


Neneh hennes första bas, ett instrument som hon dock ganska snart lade åt sidan. Det var också i New York som Neneh stod på scen för första gången, när hon körade åt skabandet The Nails på rockoch bluesklubben Tramps (som i slutet av åttiotalet flyttade och blev ett välbesökt hiphopställe). Något år senare bestämde hon sig för att resa till sin pappa i Afrika. Där kände hon att hon fick en knuff i rätt riktning. Mot ett nytt självförtroende, en vilja till frihet och ett sökande efter något annat än stereotypen av hur en kvinna ska vara. Hon började leta efter olika möjligheter att, i den mån det gick, leva livet utifrån sina egna önskemål. Efter resan upplevde Neneh att hon på ett tydligare sätt hade stakat ut sin väg framåt. »Denna resa gav mig en starkare stabilitet i mig själv. Att vara det första svarta barnet på landet i Skåne var inte alltid så kul. Nu kunde jag känna mig stolt över den jag är.« Det var dock inte New York hon begav sig till efter tiden i Sierra Leone. Hon lämnade sin Clashtröja i Afrika, flätade håret i fyrtiofyra små flätor och satte sig på flyget till London, där Don Cherry spelade med postpunkbandet The Slits. Och i London blev hon kvar.

#9