9789198528831

KRISTINA FALK

En gång slockna alla stjärnor

www.parusforlag.se

© Kristina Falk & Parus förlag 2020 Formgivning omslag och inlaga: Emma Holmgren Omslagsbild: Laroslava Daragan/Shutterstock.com Tryck: Print in Baltic, Litauen 2020 ISBN: 978-91-985288-3-1 Första upplagan, andra tryckningen

Till Rosie

Kapitel 1 ”Är du seriös?” Freja tvärstannar på väg nedför trappan. Hon stirrar på mamma, som har en stor flyttkartong i famnen. Ärmen på en av pappas blå, stickade tröjor hänger över kanten och doften av hans parfym stiger från lådan. Mammas panna är svettig. Hennes blonda lugg spretar åt alla håll, som tunna spindelben. Hon suckar tungt åt Frejas reaktion och släpper ner kartongen. Den landar på trappsteget med en duns. ”Nu får du faktiskt hjälpa till, Freja …” ”Du håller på att plocka ner pappas liv i en kartong. Fattar du det? Du sa ju att han bara ska vara borta några dagar. Eller hur? Några dagar!”

Det knarrar i trappan när mamma vrider på sig. En tystnad gror i hallen. Mamma suckar igen. Hon rullar upp en av skjortärmarna som åkt ner över handleden. ”Det vet vi inte”, säger hon, och styr långsamt luggen från näsan och sina trötta ögon. ”Jag tycker det är lika bra att …

Medan vi orkar. Förr eller senare kommer han att flytta på riktigt. Du kan väl hjälpa mig med det här?”

Flytta på riktigt? Är det vad mamma intalar sig att pappa ska göra? Flytta? ”Hur fan tänker du? Glöm det!” Freja hindrar sig själv från att sparka till kartongen, när hon tränger sig förbi och går ner till hallen. Där står ytterligare två lådor, fullproppade 7

med pappas saker – kläder, anteckningsböcker, lösa manussidor och den svarta, antika skrivmaskinen. Det vrider sig i magen av synen. ”Jag sover hos syrran i natt”, säger hon och sliter till sig kängorna från dörrmattan. ”Är det så smart, tänk på att Alex är gravid.”

Freja slår igen dörren med en smäll.

Himlen ser ut som en grå, mörk korridor. Det regnar, har regnat hela dagen. Hela veckan. Hela april. Freja springer under skurarna. Tar riktning mot universitetet, genom Campus – förbi Umeås universitetsbibliotek och Aula Nordica. Hon plaskar rätt igenom vattenpölarna som samlats i asfaltsgroparna.

Innan hon vet ordet av har hon passerat studentlägen­ heterna vid Tvistevägen och fortsatt nedför backen mot busshållplatsen.

Regnet smattrar ilsket mot busskurens rutor. Ett stort gäng, antagligen studenter, trycker därinne, utan att göra plats för Freja. Hon stannar upp på trottoaren, lutar sig fram med händerna på knäna och drar efter andan. Tittar sedan upp på skärmen. Åttan är snart här. Det skulle bara ta en kvart att ta sig till Hampus lägenhet, till hans säng, hans värme. Kvällen skulle vara räddad.

Freja grimaserar. Fukten på mobilskärmen försvårar smsskrivandet. Kan du ringa mig? blir Kabdy grihgna mig? Medan hon väntar spatserar hon fram och tillbaka utanför buss­ kuren. Dyngsur. Regnet har gjort den kamouflagemönstrade jackan tung och kall, och tightsen klibbar mot låren.

Hampus svarar efter några minuter.

Inte idag. Jag har haft konferens hela eftermiddagen.

Freja rynkar pannan. Hon gnider skärmen mot låret och 8

svär högt över fukten som fuckar upp tangentbordet.

Men dey ät akut.

Nej, Freja. Respektera.

Men skit i det då, tänker hon och stänger av mobilen. Skit i allt, ditt jävla ego.

Freja huttrar och lägger armarna i kors. Benen och läpparna darrar. Hur ska hon någonsin kunna bli varm igen? Inuti.

Hon gräver efter cigarettpaketet och tändaren i fickan. Svär lågt för sig själv med cigaretten i munnen, medan hon försöker klicka fram en låga. Tändaren fräser och jävlas, såklart.

Allting jävlas numera.

En kille i rosa studentoverall kommer cyklande. Tramporna gnisslar. Han plingar åt henne att flytta på sig. ”Lär dig cykla på rätt sida, kanske!” ropar Freja och får ett finger som svar. Hon suckar, åt sig själv. Åt att låta som en surkärring trots att hon bara är tjugotre.

Vart ska hon ta vägen? Hon kan sätta hundra spänn på att mamma hunnit ringa Alex, så dit orkar hon inte gå. Hon kan redan höra sin syster: Fattar du hur självisk du är, Freja?

Du ställer hela tiden till med mer drama för mamma.

Hem vägrar hon att gå. Vägrar hjälpa mamma att packa ihop pappas saker.

Igår låg Freja i sängen och grät till Interstellar, scenen när pappan skulle resa till rymden. Matthew McConaughey skrek till dottern från andra sidan bokhyllan: ”Don’t let me leave! Don’t let me leave Murph.”

Pappan skulle rädda jorden, och Murph lyckades inte övertala honom till att stanna. Det kommer inte Freja heller att göra. Pappa ska lämna henne, men inte för att rädda världen.

Hennes pappa ska lämna henne för att han är sjuk.

Och ingenting kan rädda honom.

9

Kapitel 2 ”Freja? Men gud vad du ser ut! Har du inget paraply?” Jenny ser ut som om det regnat ner en blåval i trappuppgången.

Hon hämtar en handduk och slänger den till Freja, som virar den runt håret och torkar de silvergrå slingorna. ”Ska du vara med på yran?” frågar Freja när hon råkar riva omkull ett brännbollsträ i hallen. ”Jag ska spela med lärarstudenterna. De sa att de hade frågat dig med?” säger Jenny, medan Freja tar av sig de leriga kängorna och stiger in i vardagsrummet. Freja skakar på huvudet och sätter sig i soffan. Det morotsfärgade sofftyget blir blött under henne. ”Yran hemsöks bara av pissväder”, säger hon, men vet att vädret är en bortförklaring. Tidigare var brännbolls­dagarna heliga för henne, det spelade ingen roll att hennes lag alltid förlorade och att hon cyklade hem med lera i ansiktet och sönderregnade, trasiga änglavingar och var så kall om fingrarna att hon inte kunde sätta nyckeln i låset – det var alltid värt det. Men det var på den tiden hon var student. Och det är hon inte längre.

Freja lägger handduken i knäet och ser sig omkring. Det var ett tag sedan hon var här, i Jennys lägenhet, i nuet.

Jenny säger någonting, men Freja vet inte vad. Hon tittar upp på den stora takfläkten. Den snurrar, runt, runt, runt.

När Freja märker att hon håller på att kliva in i sig själv, reser 10

hon sig upp. Försöker distraheras av den tunga kattsandsdoften som kommer från badrummet. Av de turkost målade väggarna och prydnadskuddarna i soffan. Av bondkatten Helmers spinnande från klösträdet. ”Jag har tänkt på en sak …” Freja strösslar fiskmat i Jennys akvarium och sätter sig på knä medan hon tittar in genom glaset. Det är massor med blåröda guppy-fiskar och en stor slamkrypare där inne. ”På vad? Akta du fläckar glaset.” Jenny sitter i soffan med en provhög i knäet. Hon jobbar, som vanligt. För några år sedan brukade de sitta i den där soffan med universitetspapper och diskutera lärarutbildningen, betygssystem och tentafrågor.

Inte längre, inte under det senaste året. Jenny blev nyexaminerad lärare och Freja blev … Ja, vad fan blev hon? Ingenting. Är det därför deras vänskap glider på olika kontinental­ plattor numera? ”Vad tror du händer efter döden?”

Jenny ser upp från papperen. Hon suckar, inte med munnen, men med blicken. Ser ut att tänka: Nu igen? Precis som om de diskuterar det ofta. Det har de inte gjort. Några gånger bara. Jenny brukar alltid försöka byta ämne, försöka slussa iväg frågan till en annan dimension. Det finns ju inga svar på det där, Freja. Men Freja vill veta vad hon själv tror – när pappa dör. Och ifall hon också skulle dö snart. Då är det bra att veta hur man förhåller sig till döden. ”Tänker du på din pappa?” frågar Jenny.

Pappa. Pappa som har ALS och som precis fått en rullstol.

Stålmannenpappan som ska dö av att varenda muskel i kroppen förtvinar, han som kom hem efter att doktorn hade gett beskedet, låste in sig på toaletten, rev ner spegeln från väggen och skrek och grät i timmar. Tänker hon på honom? Ja. 11

Varenda sekund. Hela tiden. ”Nej, bara på döden.” ”Men vad får du ut av att tänka på döden?” frågar Jenny och lägger provet åt sidan.

Freja sätter sig ner i soffan. När hon ser att det ligger en nyckelknippa på bordet lägger hon den i fönstret istället.

Nycklar på bordet kan innebära för tidig död. Det läste hon någonstans. På samma ställe som hon läste att sex riskerar att bli tråkigt efter sju månader. Lösning: Gör slut efter ett halvår eller lägg fyra fyrklöver under kudden. Vill du bli lycklig? Ät en fyrklöver innan soluppgång.

Var får man tag på fyrklöver? Hon skulle behöva en hel skottkärra, som hon kunde styra till sjukhuset. Till pappa.

Det kanske skulle få honom att le, få tillbaka ansiktet han hade förut, en sista gång. ”Du börjar snart med allvaret igen. Hur känns det?” frågar Jenny i ett desperat försök att klänga sig fast i någonting annat än sanningen. Först förstår inte Freja vad hon menar, sedan inser hon: Sabbatsåret är snart över. Jenny har bättre koll än vad hon har. ”Det känns okej.” Not. Lögnklockorna ljuder inuti. Men säger Freja sanningen kommer hon att skala av sig skinnet.

Berätta att hon är en lögnare. Att hon inte längre är den person Jenny blev bästa kompis med. Det där med att bli lärare har hon lagt åt sidan – för alltid. Så de har egentligen inget gemensamt längre. Ingenting alls.

Hur berättar man en sån grej?

Freja ser på fiskarna i Jennys akvarium igen. De simmar runt bland alger och snäckor. Jenny har återgått till proven.

Hon suger på läppen och gör markeringar med den röda pennan. Den glasklara lärarstereotypen – här är hon! Jenny 12

ser verkligen ut som en svensklärare med glas­ögonen och scarfen och den långa, mörkbruna tunikan.

Hur ser jag ut? Freja ser ner på sina kläder, på t-shirten med Pink Floyd-tryck, de svarta tightsen, tatueringen vid handleden: Skriv som en storm. Freja drar ner tröjärmen och gömmer orden. ”Jag måste sticka”, säger hon. ”Redan?” ”Jag klarar inte av Umeå längre. Det är för trångt här.”

Freja reser sig och drar fingrarna genom håret som nästan torkat. ”Freja?”

Hon skakar på huvudet och går ut till hallen. En rysning löper genom kroppen när hon tar på sig den kalla jackan. ”Hur mår du?” frågar Jenny som följt efter henne. Hon sträcker ut en hand och rör vid Frejas arm, men Freja drar sig bak mot tröskeln. ”Bra. Kom på att Hampe väntar på mig.” ”Hampus? Träffar du honom fortfarande? Är det så sma…” ”Ja, det gör jag”, fräser Freja. Hon trular ner fötterna i de dyngsura, svarta kängorna, snörar skorna och flyr från lägenheten, innan Jenny hinner övertala henne att stanna.

Så fort Freja kommer ut tar hon stöd mot väggen och snyftar till. Vinden leker med locket på en soptunna, får det att slamra.

Regnet rasar.

Tårarna likaså.

13

Kapitel 3 Varg ser sig omkring i tentasalen. Hela litteraturklassen verkar vara på plats idag, trettioåtta studenter som alla spridit ut sig på pinnstolarna. Stolsben skrapar mot golvet, pennor vässas och någon suddar för fullt. En tjej i rosa skjorta framför Varg har tagit upp en matsäck, och nu stinker det i tentasalen – ruttna, bruna bananskal. Vem fan får för sig att äta banan under en tenta? Tjejen har lagt bananskalet på bänken och han motstår frestelsen att gå fram och slänga ut det genom fönstret.

Stäng av. Varg masserar pannan med pekfingrarna och ser ned på sitt svarspapper. Han har klottrat låttexter i marginalerna. I examinatorns ögon kommer det se för jävligt ut, men han kommer troligtvis bortse från det när han går igenom svaren. Kanske läser han Vargs klotter och inser att han har en jävligt grym låtskrivare som student.

Jag får inte glömma den här låten. Den mörka luggen faller över pannan, medan Varg försöker memorera orden han skrivit. Varför fastnar de inte? Varför är det alltid så här? Han kan minnas en inköpslista, ett facit, alla skällsord som farsan knullat fast i hans huvud, men när det är viktiga saker – som en ny refräng han inte kan sjunga just nu – då tappar bokstäverna form. Kanske är det bruset i hjärnan som slukar dem. ”Det är en timme kvar av provtiden! Kom ihåg att läsa igenom era svar innan ni lämnar in!”

14

Varför är han här? För att göra något. För att orka fylla 24.

Universitetet är en grå massa av människor och onödiga kurser, men det håller honom på benen, ger honom en anledning att stiga upp på morgonen.

Varg borstar bort suddresterna från de svarta tighta jeansen.

Långsamt reser han sig upp och går fram till katedern. ”Jag vet att du ofta skriver full pott, men du bör även komma till föreläsningarna, Vincent”, säger Mats, läraren som Varg haft hela vårterminen. På snubbens jättenäsa vilar ett par glasögon. Varg gillar inte när någon nämner honom vid förnamn, det får honom att vilja slänga papperen i ansiktet på gubben. Sedan gör han det han tränat på i flera månader nu: lägger band på sig och nickar. Lugnt. ”Jag ska överväga saken.” ”Det kanske är bra för dig också, att ha en fast punkt. Om du förstår vad jag menar.”

Vargs ögon smalnar. Han kramar hårt handen om papperen. Förstår Mats själv vad han menar? Ibland vill han hänga folk som påstår att de vet vad som är bäst för honom, särskilt när de inte ens vet vem han är. Särskilt när de inte ens vill veta. Precis som morsan, hon beter sig likadant. När han vaknade upp på S:t Görans för tre månader sedan, satt hon vid hans sida och grät. Bara hon, ensam. Det enda hon sa var Tack Gode Älskade Gud, gång på gång. Kommenterade aldrig vad som hänt, ville glömma, gå vidare, fortsätta hålla honom på avstånd.

Någon gång i månaden skickar hon ett sms och bjuder honom på middag, men bara efter att hon försäkrat sig om att farsan är borta. ”Hade du tänkt lämna in din tenta eller inte?” frågar Mats, som fortfarande väntar. Varg blinkar några gånger och ser ner 15

på papperen, igen. ”Visst”, mumlar han. På väg ut från universitetet bestämmer han sig för att skita i Mats och skippa morgondagens föreläsning.

Han har stor lust att skita i livet helt och hållet.

16

Kan ett hjärta fyllt av bottenlös sorg även bli sprängfyllt av kärlek?

Freja tänker inte stanna i Umeå längre. Vill inte se pappa dö.

Måste ut, bort därifrån. Hjärtat bultar när hon kliver av tåget i Stockholm. Det finns ingen sjukdom i vindarna. Alex och mamma har fel – hon kommer inte att ångra sig.

Varg sitter på vardagsrumsgolvet och väger pillerburken i handen, vänder den upp och ner så att sömntabletterna rasslar.

Minns solen som strålade in genom persiennerna när han vaknade på psykakuten. Om han ändå hade dött.

En vecka senare korsas deras vägar.

På taket som sluttar ner mot balkongen, sitter någon med kängorna stödda mot hängrännan. Hon skymtar en svart hoodie, en uppdragen luva. En ung man. Han lutar sig fram och tittar ner på henne. Vinden blåser i luggen. Blå ögon, kantade av svart kajal, lyser i skymningen. Det rusar till i Frejas bröst. Plötsligt står han nära. En meters mellanrum. “Varg”, säger han. ”En gång slockna alla stjärnor är en stark och dramatisk bok om både glädje och sorg. Författaren förmedlar tankar om psykisk ohälsa på ett seriöst sätt och poängterar vikten av att våga prata om självmord. Boken är skildrad ur ett ungdomsperspektiv, men lämpar sig även för vuxna för att ge en insikt i ungdomars svårigheter att leva.”

Leg. psykolog Britta Alin Åkerman, suicidforskare vid NASP, Karolinska Institutet 5 kronor av varje såld bok skänks till Suicide Zero

Parus förlag ISBN: 978-91-985288-3-1

9 789198 528831