9789198167788

DET SVUNNA SVERIGE

DET SVUNNA SVERIGE

DET SVUNNA SVERIGE

Sällsamma berättelser av Petter Karlsson

Sällsamma berättelser av Petter Karlsson

Sällsamma berättelser av Petter Karlsson

Det svunna Sverige

Sällsamma berättelser av Petter Karlsson

Backstugehjonet Peter

Johan Ryd och hans

maka Kristina Karolina

Petersdotter 1914. De

var bosatta i den lilla

stugan Rydboholm

i Svinhults socken, Östergötland.

Foto: A C Hultgren.

99-åriga Katarina

Bram slutade aldrig

sticka. Hon avled på fattighuset Bona, där

hon bodde med sin

handikappade dotter

Klara Matilda.

Kameran var ett hemmabygge på 30 kilo.

Men inget kunde hejda August Christian Hultgren från att kånka åbäket genom skogen till slagrutegubbar och backstusittare.

Hans bilder blev de sista från ett Sverige som inte längre finns.

Han sågs av många som en dagdrivare, en onyttig figur. I själva verket var fotografen August Christian Hultgren (1869-1961) en av landets viktigaste, men också mest okända konstnärer.

Pappa var organist och skollärare i Svinhult i södra Östergötland. Här trodde man in i det sista på troll och oknytt och när den smale, mustaschprydde Hultgren monterade upp sin kamera viskades det om ”svartkonst”.

I nio år hade A C Hultgren jobbat i Chicago, där brodern drev fotoateljé. Man kan gissa att mötet med det snabba, moderna, framåtsträvande USA blev en hisnande kontrast till hans egen hembygd med sina skvaltkvarnar, loftbodar, kolmilor, bykhus och backstugor.

Hemma igen 1896 beslöt fotografen att agera medan tid ännu fanns. Som brödföda plåtade han konfirmander, brudpar, 50-åringar och bolagsstyrelser. Men det var det oavlönade traskandet runt i bygden, bland original och fallfärdiga byggnader, som blev hans verkliga mission och passion.

Några år jobbade A C Hultgren på Nordiska Museet och Livrustkammaren i Stockholm, ditlockad av Skansens grundare Arthur Hazelius. Men 1912 var han åter tillbaka i barndomens Ydre där han fortsatte att dokumentera brunnsstänger, visthus, dragoxar, jordkällare, kräfttänger, träkugghjul, offerstockar och timmerhus.

Men framförallt fotograferade han människor av kött och blod: slagrutegubbar, gärsgårdshägnare, brunnsgrävare, skogsarbetare,

Lika smart som lång. Stor-Stina Larsdotter förbluffade alla med sin milda klokhet och häpnadsväckande längd.

Hon lär ha mätt 218 centimeter i näbbskorna.

Men sameflickan Stina Larsdotter var inte bara längst i landet.

Hon var också en stor personlighet.

År 1837 frågade en tidningsreporter om hon inte var rädd att växa mer.

”Äh” svarade hon tryggt. ”Jag får väl rum i världen ändå!”

För även om Stina Larsdotters uppväxt i dubbel bemärkelse måste ha varit både spektakulär och stundtals plågsam, behöll hon alltid sitt goda humör.

I alla fall utåt.

Vad som egentligen rörde sig däruppe bland molnen – ja, så tyckte nog vanligt folk att hennes huvud befann sig – visade hon det inte.

För det finns förstås flera sätt att handskas med ett lyte. Antingen bli sorgsen och bitter. Eller göra som Långa Lappflickan, som hon allmänt kallades:

Acceptera och utnyttja.

Att hon med tiden blev en sorts attraktion, en av alla dessa krymplingar och vanskapta som förr visades upp på tivolin och cirkusar, kan förstås kännas stötande idag.

Men Stina Larsdotter insåg tidigt sitt värde. Skulle någon tjäna pengar på hennes handikapp – förmodligen ett skenande tillväxthormon – skulle hon själv diktera villkoren.

Det var Stor-Stina – som hon också kallades – som själv beslutat att vårvintern 1837 ta skidorna från fjällen för att visa upp sig i Stockholm.

18 år tidigare, den 19 januari 1819, hade hon fötts i en kåta i den lilla samebyn Brännäs vid sjön Sörträsket, väster om Malå, sju mil norr om Lycksele.

Ännu som 70-åring uppträdde Alice Tegnér med barn och barnvisor. Här vid en konsert 1934, där en liten flicka blev så inspirerad att hon dansade naken.

Hon lärde sig få rätt gung i melodin på ett fartyg på Östersjön.

Sen blev sjökaptens dotter mamma till Mors lilla Olle.

Alice Tegnér gjorde ett helt folk till sångare.

Ungarna hemma på gatan i Djursholm hade hittat en skadad ekorre i ett snår och Alice Tegnér var som vanligt på hugget.

Först en uppmuntrande klapp på den lilla ludna svansen. Därefter en stunds koncentration vid pianotangenterna hemma i Villa Tegnabo.

Varefter den unga skolfröken – blott en kort stund senare, säger historien – kunde inbjuda familjen att lyssna till sin senaste komposition:

En visa om en liten kottskalande krabat som störd av barnen missade ett skutt från en tallegren med en smärre benskada som följd.

Ty bättre musiklärare har Sverige knappast skådat.

I alla fall ingen som haft fler elever.

I ett drygt sekel har hela svenska folket skolats av en gladlynt, klarögd och hypermusikalisk lärarinna, vars trudelutter numera sitter som fastspikade i vår blågula folksjäl.

Lammet vars ull blir till en söndagsrock åt far, blåsippan som niger ute i en vårbacke, Mors lille Olle som matar en björn i tron att det är en snäll hund...

Den stackare som inte börjar självsvänga när dylika sånger plinkas igång torde vara såväl tondöv som ordblind.

För ingen har fått oss att sjunga som Alice Tegnér.

Ja, kanske bör rentav det berömda Svenska Musikundret inte blott föräras den kommunala musikskolan, ABBA och Max Martin, utan lika mycket en viss sjökaptensdotter som föddes som Alice

”Mors lilla Olle” var inspirerad av en verklig händelse i Dalarna

1850, när den lingonplockande ettåringen Jon Ersson mötte en björn.

Gunnar Sträng, till höger, som ung statarpojke i Järfälla utanför Stockholm. På stora bilden i räfsartagen inför mästerfotografen Lennart Nilssons kamera 1955.

Få finansministrar har kunnat konsten att köra en slåttermaskin.

Men Gunnar Sträng var en urstark arbetshäst med riksdagens hårdaste nypor.

Som ung agitator för statarna hade han brottat ner storbönderna i gräset så torvorna yrde.

Han växte upp i en barack intill en soptipp.

– Kåken var full av råttor, vägglöss och kackerlackor, mindes Gunnar Sträng.

– För att något täta väggarna tapetserade mor invändigt med tidningar. I annat fall yrde nysnön rakt in i sängarna. En dag skulle det vara boskapsinspektion. Efteråt hörde vi ungar chefen för verket komma ut och säga: ”Det såg för jävligt ut, men det duger åt dem.”

Så danas en klasskämpe, månne?

För Gunnar Emmanuel Sträng, son till en renhållningsarbetare i Järfälla, nordväst om Stockholm, skulle resten av sitt liv slåss – ofta rent bokstavligt – för ett folkhem med bättre standard än den han själv hade upplevt.

Och kampen började på mjölkbord på den sörmländska slätten:

– Jag agiterade för statarnas situation, vilket inte föll storbönderna på läppen. Det brukade hända att någon av dem smög upp bakom min rygg och gjorde utfall mitt i mitt tal. Sen tumlade vi runt en stund i gräset, tills jag gav dem en smocka så de teg.

Jodå, han visste hur man slogs både med munläder och knytnävar.

Ännu på äldre dar såg den forne fackkämpen ut som vore han huggen ur ett granitblock. Sveriges finansminister var muskulös som en grävling, ägde en bister blick bakom glasögonen och hade för vana att klä sig i enkel bomullsskjorta och byxor med säkerhetsnål över plånboksfickan. Kostym bar han enbart på begravningar.

Imitatören Bosse

Parnevik som dragspelshataren Sten Broman 1970.

Det kallades ”bondens flygel” och avskyddes av kultureliten.

Men på lantliga logar och folkparkstiljor blev det utskällda dragspelet ett älskat instrument.

De som behärskade tangenterna blev sin tids rockstjärnor.

En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel, men väljer att avstå, sa musikprofilen Sten Broman.

Men kan flera miljoner svenskar verkligen haft fel?

Skruva klockan ett århundrade tillbaka och vi finner ett gryende folkhem vars tillväxt ivrigt ackompanjeras av ljudet från sammanpressade bälgar.

Tiotusentals svenskar lär ha lärt sig spela dragspel och läsa noter tack vare den förste store dragspelsambassadören Andrew Walter.

Ännu fler känner igen låtar som Livet i Finnskogarna, Drömmen om Elin, Säkkijärven polka och Wiggen.

Ja, på 30-talet kunde man till och med bli svensk och europeisk mästare i dragspel. En av dem var stockholmaren Olof Johansson, som 1937 kammade hem båda titlarna under namnet Olle Johnny.

För precis som sentida rockstjärnor, som David Bowie, Alice Cooper, Lady Gaga och Avicii, hade dragspelets kungar och drottningar ofta artistnamn. Det var Bångbro-Stina, Erik Frank, Gnesta-Kalle och Calle Jularbo.

Den sistnämnde lär förresten ha svenskt rekord i antal skivinspelningar – 1 577 titlar. Att jämföra med exempelvis Abbas drygt 100.

Men visst, det har också stormat kring dragspelet. Redan när den armeniske orgelbyggaren Cyrill Demian 1829 tog patent på sitt instrument med vibrerande metallplattor – först presenterat som en sorts ”bärbar orgel” – rynkade finkulturen på näsan.

Ännu runt sekelskiftet beskylldes dragspelet för att hota den klassiska musiken, men också den folkmusik som dittills framförts

Dragspelande pojke i barnprogrammet ”Småstad” som sändes i början av 60-talet.

Magnus Stenbock var greven som vägrade elspis, bil och dammsugare.

I en igenvuxen herrgård utanför Söderköping levde ”Mannen som stannade tiden”.

Äldre kunde ingen vara.

En morgon slutade plötsligt klockorna att gå i den gamla herrgården vid vägen slut.

Då beslöt sig helt enkelt den unge greven Magnus Stenbock att inte längre delta i hetsjakten mot framtiden.

Inga bilar eller bullrande maskiner.

Inga elspisar eller dammsugare.

Och framförallt inga moderna hugskott som demokrati, kvinnokamp och du-reformer.

– Tokerier!

Muttrade greven och byggde likt en sagornas trollkarl en osynlig palissad tvärs framför sin egendom. Fnös åt nymodigheter. Motade föraktfullt bort de bensinstinkande monster som mullrande började dyka upp bortom åkrarna. Lät parken växa igen.

Och fortsatte lugnt hålla sina middagar med svartklätt tjänstefolk och en silverbjällra som kallade till avdukning.

”Den ende svensk som överlevde franska revolutionen” kallades Magnus Stenbock en gång och det kändes som om den spröda klockklangen ljöd i en annan tid, en annan värld, om man en höstdag i mitten av 90-talet följde den gamla grusvägen till Herrborums herrgård och regnmolnen låg som grå vadmal över Östgötaslätten och jag just tillbringat en natt med Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” och förfader Stenbock som stred för Karl den XII och dog i misär i en fängelsehåla i Fredrikshamn, trots att själve tsar Peter for ända från St Petersburg för att be dansken hava misskund med hans forne fiende.

Bakåtsträvare – men också en framtidsman. Greve Magnus Stenbock ansågs av vissa förstockad, men var tidig med tankar om miljövård, veganism och barnuppfostran.

Notis om Anna Charlier i en engelsk tidning i samband med att Andréeexpeditionen återfanns 1930.

Polarfararen fick hennes hjärta.

Två gånger dessutom.

Bland Nils Strindbergs kvarlevor ligger än idag en bit av fästmön Anna Charlier – begravd i smyg en mörk höstdag 1949.

Det blev en kärlekshistoria som sträckte sig över outforskade isvidder, ja, ända bortom gravens rand.

För det faktum att hennes efternamn betyder ”gasballong” på franska, var bara en av många märkligheter kring Anna Albertina Constantia Charlier från skånska Gråmanstorp utanför Klippan.

Men den som blir kär i en upptäcktsresande är kanske heller ingen dussinmänniska?

När postmästarens yngsta dotter i mitten av 1890-talet mötte det ett år yngre ingenjörsämnet Nils Strindberg klev hon också ut i det okända.

Egentligen ville hon bli konsertpianist; ett stillsamt om än krävande yrke. Men det var också just hennes musikalitet som indirekt förde henne rakt i armarna på Äventyret.

Sommaren 1896 var Anna 25 år gammal och arbetade som guvernant på internatskolan Johannesdal, sydväst om Stockholm. I anställningen ingick bland annat att hålla pianolektioner för tolv flickor.

Det var här, vid Mälarens strand, som relationen med Nils Strindberg tog fart på allvar. De hade träffats tidigare, men det var när Nils allt oftare kommer på visit med ångbåten som Anna insåg att hon funnit sitt livs kärlek.

Att Anna föll var knappast underligt. Nils var klipsk, trevlig, artig och väluppfostrad – dessutom på väg att bli en av Sveriges berömda män.

Han råkade vara kusinbarn till den store författaren August Strindberg. Pappan hette Johan Oscar, kallades ”Occa”, och var

Anna Charlier och hennes älskade Nils i Strindberg –polarfararen som försvann i isvidderna under Andréeexpeditionen 1897.

Ett äkta par som firade julafton varje dag. En småländsk bondfångare som blev stenrik på falska medikamenter. En buspojke som hette Nils Holgersson, adopterades av Selma Lagerlöf och blev byggherre i USA.

Ett äkta par som firade julafton varje dag. En småländsk bondfångare som blev stenrik på falska medikamenter. En buspojke som hette Nils Holgersson, adopterades av Selma Lagerlöf och blev byggherre i USA.

Ett äkta par som firade julafton varje dag. En småländsk bondfångare som blev stenrik på falska medikamenter. En buspojke som hette Nils Holgersson, adopterades av Selma Lagerlöf och blev byggherre i USA.

I boken ”Det svunna Sverige” har författaren Petter Karlsson samlat några av vår historias sällsammaste och mest färgstarka livsöden.

I boken ”Det svunna Sverige” har författaren Petter Karlsson samlat några av vår historias sällsammaste och mest färgstarka livsöden.

I boken ”Det svunna Sverige” har författaren Petter Karlsson samlat några av vår historias sällsammaste och mest färgstarka livsöden.

Läs om kondomkungen som blev svärfar till skådespelerskan Sickan Carlsson. Om hur stalldrängen Sigge Stark förvandlades till skräplitteraturens okrönta drottning.

Om när ”Guld-Greta” tog spårvagnen med OS-medaljen om halsen. Eller om den märkliga dag då de gudfruktiga emigranterna från Nås åkte häst och släde i nyfallen snö utanför Jerusalems murar.

Läs om kondomkungen som blev svärfar till skådespelerskan Sickan Carlsson. Om hur stalldrängen Sigge Stark förvandlades till skräplitteraturens okrönta drottning. Om när ”Guld-Greta” tog spårvagnen med OS-medaljen om halsen. Eller om den märkliga dag då de gudfruktiga emigranterna från Nås åkte häst och släde i nyfallen snö utanför Jerusalems murar.

Läs om kondomkungen som blev svärfar till skådespelerskan Sickan Carlsson. Om hur stalldrängen Sigge Stark förvandlades till skräplitteraturens okrönta drottning. Om när ”Guld-Greta” tog spårvagnen med OS-medaljen om halsen. Eller om den märkliga dag då de gudfruktiga emigranterna från Nås åkte häst och släde i nyfallen snö utanför Jerusalems murar.