JULIA PIVÉN
HYSTERIKAN En konstnärs berättelse om psykos
17
Det som färgen döljer Det var sommar igen. Jag hade klätt av mig så att jag var nästan helt naken och satt i mitten av gården nedanför min lägenhet i Malmö. Solen lyste på mig. Jag lyste av blått. Jag var täckt i blå färg. Som en galning. För all rationalitet i världen (och jag är ett fan av rationalitet och logik), kan jag ändå inte se resonemanget som ledde mig till beslutet att genomföra det här konstprojektet. Å andra sidan behöver konst inte vara rationell. Om jag skulle vara tvungen att välja mellan att kalla detta konst och att kalla det vansinne, så skulle jag placera det närmare vansinne på en skala. Hur som helst var projektet lyckat och resultatet blev strålande.
43
Min kroppskonst föddes ur en stark vilja att uttrycka sig själv, då målarduken inte sträckte sig tillräckligt långt. Jag började med att konservera blommor så att de blev döda och stela och vackra. När det var dags använde jag mig av oljefärg, akrylfärg och sprayfärg. För fotografierna klädde jag mig i blommorna som jag jobbat på i veckor, mer blommor och sedan extremsmink och en massa smycken.
44
Färgen ljög. Jag var i fruktansvärt skick, fylld av ångest och desperation, men färgen lät det inte skina igenom. Alla lager av färg skapade någon annan, en bild av en person eller en plats där jag ville vara. Som en drottning i mitt eget sinne. Jag har prövat dessa metoder en eller två gånger sedan dess, med nya element av utsmyckning och skulptering av ansiktets former med hjälp av silikon och andra material. Det förvånar mig fortfarande vad tillräckligt många lager färg kan dölja. Det förvånar mig lika mycket vad tillräckligt många lager färg kan avslöja.
45
Psykosen 2015 Hösten var färggrann men jag var blek. Efter att ha avslutat mitt största konstprojekt hittills, snubblade jag försenat in i en termin på Ölands folkhögskola där jag skulle studera design. Miljön på den lilla ön var fantastisk. Men för att vara ärlig, så var jag själv inte lika grann. Jag kände mig utbränd och vissen som löven på träden, och paranoian sänkte sig över tillvaron. Det var dags för mig att falla ner i kaninhålet igen. Vilket underbart landskap denna ö erbjöd för min stundande mardröm. Det började med de små sakerna, en 21-årig tjej som skapar kontakter med omvärlden. Skolan var som en lekpark för de kreativt sinnade, men av någon anledning var jag fast på ett annat mentalt plan, oförmögen att vara närvarande. Min psykos har alltid handlat om att se mönster och koppla ihop saker från olika sammanhang. Detta hade varit en styrka på mattelektionerna, men när det kommer till min uppfattning av den förvirrande världen vi alla måste förhålla oss till, så kommer det mest bara i vägen.
52
Under perioden blev jag uppfångad av att försöka förstå världspolitik, men jag insåg sedan att man inte lär sig mycket från nyheterna. Jag saknade lugnet för att ta in de dramatiska skiftningarna på den globala arenan utan att engagera mig i den. Det hände att jag besökte den lokala flyktingförläggningen där vi lekte och skapade konst med barnen. Det vi gjorde var väldigt lite, men uppskattat. Senare, när jag blev inlagd på sjukhuset på fastlandet, donerade jag allt mitt konstmaterial som jag hade samlat på mig under åren till de barnen. Utöver flyktingkrisen som just då drabbade norra Europa, hade jag många andra saker som upptog min uppmärksamhet. Jag var starkt upptagen av att klura ut militära strategier, som en följd av en högljudd flygövning över skolans område. Händelsen skakade mig tillräckligt för att jag skulle förlora uppfattningen om verkligheten för en stund. Ljudet av militärplanen hade chockerat mig till den grad att jag trodde att vi var under omedelbar attack. Men jag rationaliserade bort det, som jag brukar göra. Ingen annan verkade trots allt vara brydd. Jag hade läget någorlunda under kontroll. Jag närvarade vid lektioner och föreläsningar efter bästa förmåga och hade ett par projekt och kurser pågående under tiden, som jag brukade ha. Men en mörk kväll i oktober, den tolfte oktober för att vara exakt, blev jag slagen av två händelser samtidigt.
55
Jag satt framför min datorskärm i mitt mörka studentrum med fönstret öppet. Jag kämpade med en odefinerad ångest, vilket var typiskt under de åren. I mitt Facebookflöde dök nyheterna plötsligt upp. Det slog mig i magen, hårt. TIMMARNA PÅ PSYKAVDELNINGEN, lyste rubriken. Dödsfall till följd av vanvård på Malmö psykiatriska sjukhus. I den stunden förändrades allt. Jag var på en annan plats nu. Jag hade tittat på förhandsvisningen av TV-programmet Uppdrag Gransknings inslag om samma sjukhus där jag själv vårdats. Antalet personer som dött i anslutning till det sjukhuset flimrade förbi över skärmen. Dussintals människor hade dött, kunde jag utläsa från informationen de lade fram. Jag minns inte det exakta antalet döda, men jag kände mig nästan elektrisk av ilska, skräck och smärta för varenda siffra som steg på skärmen. Mängder av människor som hade dött på grund av mig, tänkte jag. För jag hade inte sagt någonting. För jag hade inte vågat.
56
18
Malmö, September 2019 Jag var på polisstationen för att förnya mitt pass under hösten 2019. Jag var mitt uppe i vanföreställningar och kunde anses som knappt närvarande, men hade inte psykiatrins stöd. Mannen på bänken bredvid mig på passcentralen lade märke till mina försök att inte stirra på alla övervakningskameror. Jag hade min goth-utstyrsel och smink på mig. Frihet, det är vad den stilen betyder för mig. Samtidigt så visste jag att jag stod ut och skulle enklare bli förföljd av Dem, så som jag såg ut. Min alternativa stil blev min stolthet, och sminket ett sätt att lura algoritmerna för ansiktsigenkänning. Mannen bredvid mig var täckt i tatueringar. Han kliade på sin haka. Längs han käke var det intatuerat med stora bokstäver: FUCK CAMERAS. Det var mitt i prick. Bra, tänkte jag. En av mina. Jag är skyddad. Vid fotobåset suckade kvinnan över allt mitt smink som skulle förevigas i mitt nya ID. Men hon tog hand om pappersarbetet och försökte klura ut om så mycket förändring av utseende var tillåtet. Jag själv, i min sjukdom, tänkte på hur nära det var, att jag skulle få stanna i Sverige. Bara några ögonblick bort. Det råkade fly från mina läppar, tyst, och med en stark ton av desperation: Skulle jag kunna få ett nytt personnummer också? Kvinnan bakom skärmen blickade upp på mig med den typen av ögon som jag inte sett på flera livstider. Hon sade att det inte är såhär det går till. Man måste ta andra vägar. Sedan tystnad. Hon lät mig ta om min bild tills jag var nöjd. När det var dags, så sade poliskvinnan: Du, det finns hjälp att få. Här i Sverige finns hjälp. Jag tittade ner och gick därifrån.
152
157
En konstbok med över 100 verk skapade av författaren
HYSTERIKAN Myten om den psykiskt sjuke konstnären får liv i denna självbiografi. Den beskriver upplevelsen av att komma in i vuxenlivet med en obehandlad psykossjukdom. Julia Pivéns författardebut visar dagens samhälle utifrån hennes egna erfarenheter av skrämmande upplevelser, men visar också på en personlig drivkraft framåt. Berättandet är verklighetstroget, sakligt och uppslukande. Med hjälp av konst och text tar författaren med läsaren på en resa genom bildlandskap och psykotiska episoder. Julia Pivén öppnar upp dörren in till ett liv där man inte längre kan lita på sina egna sinnen.
Hysterikan: En konstnärs berättelse om psykos, är en självbiografisk konstbok med över 100 konstverk skapade av författaren. Boken skrevs med ambitionen att visa på människan bakom psykosdiagnosen och öka förståelsen för denna samhällsgrupp. Produktionen presenteras av Konststycke Förlag, i samarbete med Schizofreniförbundet, Markus Kallenbergs stiftelse och KulturUngdom.