Jag ska bära din sorg till Nikkaluokta
VOTUM
DAHLBÄCK
CARL
EN VANDRING I DAG HAMMARSKJÖLDS FOTSPÅR
DAHLBÄCK
Jag ska bära din sorg till Nikkaluokta CARL
Utgiven med stöd av
Samfundet Pro Fide et Christianismo (kyrkoherde Nils Henrikssons stiftelse)
Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur
Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000 och publiceras med tillstånd av Svenska Bibelsällskapet.
copyright © 2024 Carl Dahlbäck och Votum Förlag, Karlstad
text & foto © Carl Dahlbäck
citaten av Dag Hammarskjöld är licensierade genom ALIS
karta Med tillstånd av Lantmäteriet och Bengt Noläng
form Per Kollberg
redaktör Anna Ekman
bildredigering Pontus Gyllare
papper Livonia Zero 115 g
tryckt i Lettland 2024
isbn 978-91-89838-07-9
www votumforlag se
ETT SORGTRÖTT IMPERATIV
Det är en efterlängtad vandring som sedan länge legat på grodd i mitt inre. Ända sedan Hammarskjöldsleden invigdes 2004 har den funnits på min ”bucketlist”.
Jag hade gjort några halvhjärtade försök med mina arbetskamrater tidigare, men jag var inte redo då för att bege mig av.
Få upplevelser i livet har så på djupet väckt min stora förundran och tacksamhet som fjällvärldens inspirerande skönhet och fjällvandringens utmanande slit. Trots att vandringarna genom åren inte blivit så många har alltid dragningskraften upp och ut funnits där.
Likaså och lika länge har Dag Hammarskjölds bok Vägmärken fascinerat och utmanat mig. Med sitt ”oreligiösa” och lätt byråkratiska språk beskriver han tillvaron lite paradoxalt i mystika termer, vilket gör boken både litterärt och existentiellt betraktat mycket anmärkningsvärd. Ju längre livet för mig upptäcker jag nya skiftningar i de för mig nu ganska välkända orden. Boken som gavs ut postumt efter hans onda bråda död den 18 september 1961 utanför Ndola, Afrika, består av noga sammanställda anteckningar som hittades i hans skrivbordslåda i New York. När det nu efter
9
invigningen av leden fanns möjlighet att kombinera båda dessa storheter, fjällen och Hammarskjöld, var det bara en tidsfråga innan det blev av. Det visste jag.
Eftersom min hustru Carina inte var särskilt intresserad av fjällvandring som sådan, och framför allt inte tillräckligt stark i fötterna på grund av sin reumatism, var tanken att göra vandringen tillsammans inte något vi på allvar övervägde. Carina var mer havsmänniska än fjällmänniska, konstaterade vi. Jag hade därför börjat ställa in mig på att förr eller senare göra vandringen med eller utan hennes sällskap.
Trots hennes svala intresse för en fjälltur tillsammans kom vi oss ändå till Storulvåns fjällstation samma höst som hon fick sin ALS-diagnos. Hon hade då bara drygt ett år kvar att leva, vilket vi vid den tiden naturligtvis inte visste något om. Men någonstans inom mig hade jag omedvetet börjat lagra minnen från vår sista tid tillsammans, berättelser som efter hennes död gavs ut i boken Ett långsamt farväl. Att jag med tanke på hennes begränsade rörelseförmåga med sin droppfot ändå lyckades få med henne till fjällvärlden, handlade nog mest om min önskan att få ge henne något av det vackra som jag fått uppleva där innan det var för sent. Det var en sammanblandning av min och hennes ”bucketlist”.
Året efter Carinas begravning hade jag genomgått många tårfyllda samtal med min psykoterapeut på Södermalm. Ibland hann han knappt fråga hur jag hade det innan mina tårar svarade. Samtalen gav mig egentligen inte någon ny förståelse av min sorg, mer än att den var svår och flerbottnad, vilket jag redan visste. Men det gjorde mig och säkert också min omgivning gott att jag fick ett återkommande rum för gråten den tiden. Men visst und-
10
rade jag vad han egentligen tänkte om mitt gråtande i tid och otid, och om han funderade på psykinläggning av något slag.
Min sorg hos terapeuten rymde ett frossande i kärlekens bitterljuva frukt från våra år tillsammans och inte minst smärtan över Carinas obarmhärtiga slut. Men sorgen rymde också ett minnesstråk av Carinas långsinthet och obändiga sida som nästan höll på att avsluta relationen redan efter några års äktenskap. Trots terapier och försoningssamtal hade hon svårt att riktigt lämna mitt agerande i en viss situation bakom sig. Till min stora förtvivlan återkom hon ofta till det. Ända tills den gången, samma dag hon hade fått sin diagnos och vi satt och grät i den gula soffan i vardagsrummet på Mosebacke och hon sa: ”Älskling, vi glömmer allt det där, du vet ... Förlåt mig!”
Vid några tillfällen i gråtrummet hos terapeuten luftade jag också min osäkerhet kring den fjällvandring jag funderade på att göra. För det var något som tog emot, även om jag nu för första gången på länge hade alla möjligheter. Det fanns, insåg jag, ett känslomässigt regressivt stråk tillbaka till det gamla ungkarlslivet. Minnen av ungdomsårens ibland ensamma semestrar, med en stark längtan efter framtida kärlek och livsmening som enda sällskap. På något sätt kändes det som att jag utan Carina var tillbaka på ruta ett. Tillbaka i ett stort tomrum utan kärlek och mening. Jag värjde mig nu inför att åter hamna i det längtansträsket och fortsatte under någon månads tid att vela fram och tillbaka med mitt beslut.
Men terapeuten gav mig något väldigt fint i vårt sista samtal. Var det inte så att jag inte bara burit och fortfarande bar min egen sorg, utan även Carinas sorg över det drabbande slutet och vä-
11
gen dit? Hur skulle hon annars ha orkat vara så stark på sin tunga vandring? Ungefär så resonerade han högt med mig. Det kändes trösterikt och sant, och så kanske det också var, tänkte jag stilla. Och någonstans i mitt inre bar jag med mig det in i det som väntade.
Min sorg var intensiv, svårdresserad och flerbottnad. Med en störd sorgaffektkontroll hade jag förvandlats till en löjlig lipsill, sorgligt sentimental. Det var som om min känsliga natur under sjukdomstiden transformerats till en smärtmagnet som drog till sig allt som gjorde ont. Nu när allt var över behövde den laddas ur på något sätt, men jag visste inte hur, av vem eller med vad. Jag tycker att jag på många sätt den tiden omedvetet följde skolboken i sorgebearbetning, gjorde det som var möjligt för att repa mod och steg för steg försöka bygga upp ett hållbart vardagsliv igen. Ändå hände inget på min sorgevandring, åtminstone väldigt lite på ett synligt plan.
Ändå var det inte terapeutens gåva som till slut fick mig att fatta beslutet om vandringen. Inte heller resonemangen med mig själv om att färden nog skulle vara mödan värd ändå. Det var ett beslut i stark affekt som fick mig att boka tågresan till Abisko. Mitt i sorgen och saknaden efter Carina hade en annan kärlek fötts i mitt liv. Hon gav liv åt det livlösa och gjorde förlamningen i min sorg mer möjlig att hantera. Och jag vet inte hur jag skulle ha klarat den tiden utan henne.
Men en vacker försommarkväll i slutet av maj, väljer hon att avsluta det ”vi” som vuxit fram mellan oss. Även om jag delat samma brottningskamp, sett det hopplösa i relationen och onekligen gått med samma tankar om ett avslut, blir jag ändå djupt
12
13
sårad över att ha blivit bortvald. Ilskan samlar min handlingskraft i ett restlöst beslut att nu genomföra denna resa. Tågresan till Abisko bokas och betalas via nätet samma kväll för att göra beslutet oåterkalleligt. Under natten drar ett stort oväder in över Södermalm. Ständiga regnoväder och kallfronter parkerar sig över hela Sverige resten av sommaren.
Hammarskjöldsleden är en drygt tio mil lång vandringsled i ett storslaget fjällandskap som sträcker sig från Abisko i norr till Nikkaluokta i sydost. Vid Singistugorna viker vandringsleden av från Kungsleden och svänger österut förbi Kebnekaise, eller Keb som vi nu säger som varit på eller vid Sveriges högsta bergsmassiv. Den sista sträckan kan förkortas med en båtfärd för vandringströtta ben om man önskar. Leden invigdes av Svenska Turistföreningen och Svenska kyrkan för att hedra honom som blivit en så viktig vägvisare för både fred i världen och frid i våra inre landskap.
Dag Hammarskjöld själv fjällvandrade så ofta hans fullbokade kalender tillät. Han var dessutom engagerad styrelsemedlem och ordförande i Svenska Turistföreningen under många år. Längs leden har man nu iordningsställt sju meditationsplatser med ingraverade citat ur Vägmärken på stora släta stenar som transporterats dit. Om just de platserna var hans egna personliga favoritplatser vet jag inte. Några av meditationsplatserna har koppling till urgamla samiska kultplatser, medan andra bara är obeskrivligt vackra att vila sin trötta kropp och själ vid.
När jag nu väl hade bestämt mig för att genomföra vandringen hade jag, trots alla år av inre förberedelser, fortfarande bara en ganska vag idé om vad jag ville få ut av den. Förutom upplevelsen
14
av stor natur och att få rensa systemet från känslorna avvisningen hade väckt, var det också med en känsla att göra det så att det blev gjort till slut.
Men det jag visste med bestämdhet var att både Vägmärken och boken om Carina skulle finnas med i packningen. Jag förstod att jag under vandringen skulle bära både Dags och hennes livsöde med mig på ett alldeles särskilt sätt. Viktig i packningen var också en liten svart anteckningsbok där jag dagligen skulle kunna notera mina huvudsakliga intryck under vandringen. Inte anade jag då att vandringen skulle bli en sorgevandring också i en djupare existentiell bemärkelse. Inte förstod jag att både Carinas och min egen Via Dolorosa skulle komma att sammansmältas via Hammarskjöld, för att efter det kunna separeras från varandra. I mina sorgesamtal och mellan tårarna längs leden formulerades mitt sorgtrötta imperativ som i dubbel bemärkelse fyllde min vandring med en ”mening”.
15
16
DEN LÅNGA RESAN
Måndagkväll midsommarveckan sätter jag mig på nattåget från Stockholms central för den arton timmar långa resan till Abisko. Jag har bokat plats i en sexbäddskupé och hoppas få ha den mer eller mindre för mig själv. Men så blir det inte. Jag får istället sällskap av fem dvd-tittande killar som trots allt verkar vara ett acceptabelt nattsällskap några timmar. Min skrymmande ryggsäck får lov att placeras i korridorens skidförråd. En av killarna berättar att han hört att det ska regna två veckor i sträck i Abisko, vilket passar utmärkt med min låga sinnesstämning. Men jag blir lite uppmuntrad när en annan av dem informerar mig om möjligheten att få pengarna tillbaka om tåget skulle bli försenat.
Jag sätter mig i cafévagnen och blir sittande där tills den stänger för natten. Går sedan tillbaka mot kupén, filosoferar en stund i korridoren över en påse ”Gott & Blandat” och undrar om det ska komma något gott också ur denna resa.
Natten bjuder på tillräckligt mycket sömn. Kanske tack vare att jag för säkerhets skull hade tagit med mig öronproppar i händelse av eventuella snarkare i kupén. När jag kommer till bistron är frukosten redan slut så jag får hålla till godo med kaffe och
17
Carl Dahlbäcks liv förändrades i grunden när hans hustru Carina fick diagnosen ALS och avled ett och ett halvt år senare.
Detta är berättelsen om hur det gick sedan – i tomrummet efter henne. Vi får följa med författaren på en fjällvandring längs Dag Hammarskjöldsleden från Abisko till Nikkaluokta där en storslagen naturupplevelse för vandlas till en existentiell sorgevandring som upplöses i en form av rite de passage vid vandringens slut.
Med utgångspunkt från citaten i Dag Hammarskjölds Vägmärken som finns på sju meditationsstationer längs leden reflekterar författaren kring Hammarskjölds egen livsvandring och anmärkningsvärda insikter. Men här bjuds även läsaren in att på ett högst personligt sätt dela sorgens resa i honom.
*
Carl Dahlbäck skriver så vackert och ärligt. Han vågar visa sin sårbarhet och det är tydligt att han verkligen lever med Dag Hammarskjölds Vägmärken och förstår den djupa mening som ligger bakom varje ord – och i relation till sitt eget liv. Tänk att Dag följde med på sorgevandringen. Det gör mig berörd bortom ord!
caroline hammarskjöld
Dag Hammarskjölds brorsbarnbarn, förvaltare Vägmärken
ISBN
9 789189
978-91-89838-07-9
838079
