DEL I
Fabian Hammar kunde inte undgå att se sitt eget namn på whiteboardtavlan med ett stort frågetecken efter och tvingade sig själv att sitta still på den obekväma stolen. I vanliga fall möttes de på Katarinas rum med utsikt över hustaken i centrala Stockholm, nersjunkna i varsin fåtölj i patinerat brunt läder som knarrade vid minsta rörelse, men nu satt de i ett sterilt mötesrum där någon hade ritat ett slags flödesschema med datum, pilar och siffror runt hans namn.
På andra sidan konferensbordet satt förlagets härskarinna, Katarina Kroon. Hon verkade äldre än sina dryga sextio. Kanske berodde det på den hjälmliknande frisyren. Exakt samma korpsvarta page som hon haft när de undertecknat det första kontraktet för tretton år sedan.
Katarina lyfte av sig de svartbågade läsglasögonen, lutade sig fram och spände blicken i honom.
”Fabian, vi kan inte ha det så här.”
”Jag har läget under kontroll.” Han pressade fram ett leende. ”Till slutet av sommaren är manuset klart.”
”Om två veckor ska marknadsföringsbudgeten för vårens utgivning godkännas. Jag tänker inte förnedra mig en gång till genom att föreslå att du är den av våra författare som ska få mest och att du sedan inte ids leverera.”
Katarina smällde igen locket på sin laptop.
”Jag är halvvägs”, ljög han.
9
HAN
Utan ett ord reste hon sig och plockade upp sin dator. Kvar på bordet låg ett brev, adresserat till honom.
”Beundrarpost”, sa hon och skjutsade i väg kuvertet över den blanka bordsskivan.
Han tog kuvertet och lommade efter Katarina. Luften vibrerade av hennes bestämda klackar mot golvet när de gick genom det öppna kontorslandskapet där ett tjugotal av förlagets medarbetare satt och stirrade in i datorskärmarna. Ingen av dem morsade eller ens nickade en hälsning, vilket de brukade när han kom på besök.
För femton år sedan var förlaget en uppstickare i branschen och i takt med Fabians framgångar hade det vuxit till ett av landets största. Nu var det inte enbart hans succéer som avlönade förlagsmänniskorna på Voltage Bokförlag, men de hade lagt grunden för en expansion som väckte avund bland konkurrenterna, vilket i sin tur lockat över andra namnkunniga författare. I stället för att tjafsa borde Katarina tacka honom. Till stor del var det hans förtjänst att hon hade en årslön som sprängde miljonvallen, men av den tacksamheten skönjdes inte ett spår när de tog avsked.
Kompakta moln släppte igenom ett blekt eftermiddagsljus. Gatorna låg våta efter skyfallet som dränkt Stockholm under dagen. Det var nästan högsommarvärme trots att det var i slutet av maj. Med dröjande steg gick han över Odenplan i riktning mot Sveavägen. Folk kom från alla håll, jagande mot bussar och ingången till tunnelbanan och pendeltågen.
Förläggarens ord roterade envist i skallen. Den senaste boken hade varit en plåga att få ur sig. Konceptet kändes uttjatat och han ville skriva något annat, prova en annan genre eller återgå till den sorts litteratur han skrivit innan succén
10
med deckarserien. Men det hade Katarina naturligtvis inte accepterat, och till och med gått så långt att hon tagit fram förlagskontraktet och pekat på paragrafen där det framgick att han var bunden att leverera minst en bok per år. Ett åtagande som han uppenbarligen inte förstått vidden av då och som nu höll på att fräta sönder det uns av kreativitet och skrivarglädje han hade kvar.
För en stund övervägde han att strunta i middagen med sina närmaste vänner och i stället ta sig hem till Amanda, men samtidigt ville han tränga undan tankarna, eller åtminstone dränka dem med ett par glas.
Hovmästaren hälsade igenkännande när Fabian passerade pulpeten inne på Sturehof. Vid borden satt de östermalmska arketyperna i kluster. Han passerade ett sällskap äldre herrar, alla klädda i mörka klubbkavajer med blanka knappar och mönstrade halsdukar nedstoppade i skjortöppningarna De talade högljutt som om de vore halvdöva. Han skyndade sig förbi gentlemännen. I ögonvrån såg han hur en av herrarna, med ett osannolikt vitt garnityr, ogenerat pekade åt hans håll varpå ett rungande skratt hördes från sällskapet. Han försökte intala sig att skrattet inte rörde honom.
En hand for upp längre in i restaurangen.
”Tjenare, gubben”, sa Tobias och klappade honom på axeln. ”Vi har beställt till dig.”
”Jag blev sen. Kommer Christian?” Fabian trängde sig in på den svängda soffan i oxblodsfärgat skinn på platsen bredvid Tobias och morsade på Karl och Magnus som satt mitt
emot.
”Christian sitter visst fast i något möte”, sa Magnus.
11
På bordet trängdes urdruckna glas och kladdiga förrättsassietter. Att döma av vännernas rosiga kinder hade de suttit en stund.
Tobias lutade sig fram mot Fabian.
”Jag hörde att Amanda har utställning på fredag.”
Fabian förstod direkt vart han ville komma. Förmodligen hade Amanda inte skickat någon inbjudan till honom. Hennes senaste vernissage hade slutat i katastrof när Tobias kom dit full som ett ägg och med armen om en minst tjugo år yngre brud med ankmun. När han ätit sig mätt på snittar och sköljt ner alltsammans med ett otal glas bubbel, klev han upp på en stol och började recitera sina egna dikter.
När gestikulerandet blev så yvigt att han tappade balansen och handlöst föll ner på golvet fick Fabian och Christian gripa in. Med gemensamma krafter lyckades bröderna avbryta spektaklet, sätta Tobias i en taxi hem till hustrun och barnen och i sista stund hejda ankmunnen från att åka med.
”Det har nämligen inte kommit någon inbjudan …”, fortsatte Tobias syrligt.
”Det där har jag ingen koll på”, sa Fabian och gjorde plats för tallriken som servitören landade på bordet. ”Nu hugger vi in.”
Männen runt bordet lärde känna varandra i slutet av 1990-talet när de gick en ettårig författarutbildning i Svalöv. Fyra unga män som tog sig själva och sitt skrivande på generande stort allvar. Genom Fabian hade också hans bror Christian kommit med i kompisgänget.
Tobias betraktade honom med simmig blick och verkade inte ha märkt den rimmade oxbringan framför sig. Det var
12
en gåta att han hade kvar jobbet som marknadschef för ett av Sveriges största telekombolag. Ett ännu större mysterium var att hans fru inte lämnat honom.
”Sigvardsson har visst bytt förlag igen”, sa Tobias och skrattade. ”Har du hört något, Fabian? Jag menar du som verkligen är i branschen.”
Magnus stannade med gaffeln framför munnen, gav Tobias en trött blick innan han lastade in ett knippe pommes. Fabian drack en djup klunk ur vinglaset, ignorerade Tobias fiskande efter skvaller.
”Vi får skåla för att det går så jävla bra för vår kollega”, sa Tobias och höjde glaset.
Majkvällen var ljum och solen trädde fram genom gliporna i molnen. På ostadiga ben drog sig Fabian över Stureplan. Under Svampen stod en gestalt i säckiga mjukiskläder med uppdragen huva och mörka solglasögon och tycktes stirra på honom. Han kunde inte avgöra om det var en man eller kvinna, men reflexmässigt vände han bort blicken och skyndade bort mot kön av taxibilar.
”Mosebacke torg”, sa han när han satt sig till rätta i baksätet. Han tog fram telefonen och upptäckte att han glömt sätta på ringsignalen efter mötet med Katarina. Nu såg han att han hade åtta missade samtal och fem nya meddelanden från Amanda. Tummen vickade över displayen, men han förmådde sig inte att trycka på den gröna luren.
Som alltid inför en utställning hade hon varit ett nervknippe, men den här gången var det värre än någonsin. I stort sett varje natt väckte hon honom med sina mardrömmar och av någon anledning hade hon börjat röka igen, något som
13
hon inte hade gjort sedan de träffades för två och ett halvt år sedan. Först i smyg, men efter ett tag brydde hon sig inte ens om att försöka dölja det. Gång på gång sa hon att hon skulle strunta i att ställa ut sina målningar, men han hade sagt att den här gången skulle hon få den uppmärksamhet hon förtjänade. Till slut lyckades han övertala henne och på fredag var det dags.
Men det var något annat också. Hur länge hade det pågått? Möjligen började Amandas förändring i slutet av mars då hon först vägrat att följa med till hans föräldrar på påskmiddagen. Det hade aldrig hänt tidigare, tvärtom var det oftast hon som ville åka till gården i Sorunda. Emellanåt tänkte han att det berodde på att hon fick snygga bilder till Instagram. Kontot som exploderade av gillande kommentarer när Amanda fyllde flödet med bilder där hon stod med näverkorgar som hon käckt satt på höften. Korgar fyllda av blommor, jordiga morötter och potatis eller blanka äpplen.
I påskas måste det ha varit. Under bilfärden till Sorunda hade hon suttit tyst och petat på telefonen. Efter middagen, som hon som vanligt knappt ätit av, hade hon fått för sig att ta en promenad. Kvällen var beckmörk och utanför fönstren piskade ett snöblandat regn. En god stund hade hon varit borta och under tiden berättade Fabians far att cancern kommit tillbaka, hans tid var utmätt och han hade bestämt sig för att inte genomgå fler behandlingar med strålning och cellgifter. Skakad av pappans besked mindes Fabian hur ilskan stuckit till i honom vid åsynen av Amandas plågade uppsyn när hon kom tillbaka från promenaden.
Fast vid närmare eftertanke hade nog hennes förändring börjat redan förra sommaren när han skaffade sig skrivarlyan.
14
En blick ut genom sidorutan. Husfasader susade förbi. Taxin dök ner i Sveatunneln och blåste om en tungt smattrande motorcykel.
Hennes märkliga beteende hade bara eskalerat. Och han i sin tur hade dragit sig undan, svalt irritationen och flytt till skrivarlyan.
Ringsignalen från mobilen väckte honom ur tankarna.
”Varför svarar du inte när jag ringer?” frågade Amanda.
”Hej, älskling”, sa han automatiskt, som ett överslätande mantra. ”Jag sitter i en taxi och är hemma om några minuter.”
”Det säger du … var har du varit?”
”Grabbarna och jag …”
”Jag pratade med Christian nyss, han sa inte ett ljud om det”, avbröt hon.
”Brorsan var inte med den här gången. Han skulle jobba, sa någon.”
”Sa någon?”
”Han satt visst fast i något möte.”
”Du har alltså träffat grabbarna …” Hon skrattade torrt.
Han slöt ögonen.
”Jag har släpat tavlor hela kvällen. Du skulle hjälpa mig.”
”Lugn, vi hade bestämt i morgon. Jag har bokat en hyrbil till elva.”
”Galleristen ringde och allt måste vara på plats i dag. Jag har burit de jävla tavlorna själv … varenda en medan du roade dig med grabbarna.”
15
Det var söndag morgon och sista dagen på sommarlovet. I morgon skulle jag börja i sjunde klass. Vindsrummet surrade av feta, blåskimrande flugor som studsade mot de smutsiga fönsterrutorna. Jag låg på rygg i min smala säng och lät blicken glida över den fuktfläckiga tapeten som fortsatte upp i snedtaket. Nick Carter tittade på mig med sina ljust blå ögon på poster efter poster. De andra i Backstreet Boys var bra, men ingen var som Nick.
Från rummet intill började sängen knirra i ett allt högre tempo. Åh, Tommy, kved Pia, pappas nya flickvän. Varligt lyfte jag upp kattungen som låg ihoprullad vid fotändan och lade den varma djurkroppen intill mig. Jag knep ihop ögonen och pressade handflatorna mot öronen för att stänga ute gnisslet och snyftningarna som blandade sig med pappas tunga stön.
Pia hade kommit på midsommarafton. Hon luktade parfym och cigarettrök och hade avskavt rött nagellack. Med sig hade hon två stora resväskor och en svart schäferhund som det första den gjorde var att pissa på mattan i köket. Pia stod bara där och skrattade så att hennes degklump till mage och de melonstora brösten gungade under den åtsittande klänningen.
Försiktigt lättade jag händerna från öronen och öppnade ögonen. Ett svagt mummel hördes genom väggen och från undervåningen kom hundens dova skall. Raskt reste jag mig
16
HON
upp och drog på mig shortsen och linnet. Kattungen fortsatte att sova när jag lyfte upp den från sängen.
”Såja”, viskade jag och strök med handen över den rödstrimmiga pälsen. Dörren knarrade när jag öppnade. Pias skratt trängde ut i den skumma hallen. Ett skratt som jag lärt mig att känna igen. Snart skulle det stånkas och stönas igen och jag skyndade mig nerför trappan.
Hunden skällde och sprang fram och tillbaka över hallgolvet.
”Tyst, Bonzo!” sa jag och stannade på andra trappsteget. Schäfern reste sig på bakbenen och satte framtassarna på min bröstkorg och flåsade sin varma andedräkt i mitt ansikte. Blottade de gula hörntänderna och for med nosen efter kattens svans.
”Nej!” Jag räckte upp handen där jag krampaktigt höll kattungen, satte knät mot schäferns bringa och tryckte till. Bonzo for i golvet med en duns.
Snabbt stack jag fötterna i träskorna och låste upp ytterdörren. Hunden försökte ta sig förbi och smita ut.
”Pissa på golvet”, sa jag och smällde igen dörren.
Hettan dallrade över gårdsplanen. Pappas nya tjänstebil, en Volvo S80, stod och blänkte bredvid en rostig skördetröska. I bagageutrymmet hade han sin stora svarta väska som han vek ut i fikarummen hos frisersalongerna han besökte. Väskan rymde kartor med hårlockar i hundratals olika nyanser. Där fanns det prover av schampo, inpackningar och permanentvätskor. I ytterfacket låg beställningsblocket som brukade vara fullklottrat efter pappa Tommys påhälsning.
Damerna – han kallade dem så – kunde berätta hur de träffat honom på sina frisersalonger eller på dansgolvet. Andra vid
17
en korvkiosk, en bensinmack eller i kassakön i en matbutik. Så himla B. Så himla pinsamt.
Varje gång pappa kom hem från en tjänsteresa rusade jag fram till köksfönstret och önskade att han skulle komma ensam. Ibland hade han med sig en ny dam. Damerna log brett när de steg ur bilen, men mungiporna föll ner i samma takt som de såg sig omkring och drog in stanken från gödselstacken i näsborrarna. De brukade stanna över helgen och sedan kom de aldrig tillbaka.
Sjuttioåtta mil var ofta det första pappa ropade när han kom hem efter att ha varit borta och jobbat, ofta i flera dygn, eller: nittiosju mil eller hundratvå mil. Som om det var en tävling. Sedan gled han runt en stund mellan de två rummen på bottenvåningen, satte på stereon, hällde upp kall öl i köket för att med knyckiga danssteg närma sig hallspegeln. Med vickande höfter klädde han av sig den blanka kostymen och den vita skjortan och satte skoblock i de välputsade skorna. När han till slut bara hade kalsongerna på sig strök han fingrarna genom håret, lyfte låtsasmicken till munnen och sjöng med blicken fastborrad i spegelbilden. Som liten älskade jag pappas hemkomstshow, men nu försvann jag upp på rummet, låste dörren och satte på Backstreet Boys album Millennium i cd-spelaren. Nick Carter sjöng, han sjöng bara för mig: Show Me the Meaning of Being Lonely. I en intervju hade Nick sagt att den var hans favoritlåt från albumet. Låten som också var min allra, allra bästa. Bästa ever, liksom. Den var min och Nicks sång.
Sommarens torka hade förvandlat den leriga gårdsplanen till en hård, gråbrun skorpa som bredde ut sig mellan det lilla
18
huset där jag bott i hela mitt liv och farmors hus med en fasad av mögelangripna eternitplattor.
Mellan husen, mot grusvägen, låg ladugården med höns, några kor och en tom spilta där den ponny som jag aldrig fått skulle stå om min pappa inte var en sådan som bara snackade skit. Han hade lovat mig en häst ända sedan jag fyllde sex och i december skulle jag fylla tretton. Det enda löfte han uppfyllde var kattungen som han räddade ur kullen som en av gårdskatterna fått i ladugården. Resten av kullen stoppade farmor i en säck, samma jutesäck som vi hade julklapparna i, och dränkte dem sedan i regnvattentunnan.
Vildvuxna blomrabatter kantade gårdsplanen som ledde fram till farmors hus. Jag sparkade på de vissnade blomstänglarna så fröna yrde. Hönorna kacklade och sprätte omkring i inhägnaden utanför ladugården.
”Vad tar du dig till?” ropade farmor från det öppna fönstret.
Jag tryckte kattungen mot bröstet. Det höga gräset frasade mot benen när jag fortsatte att sparka på blommorna som letat sig upp genom ogräset.
”Sluta upp med de där dumheterna!”
Jag vände ryggen till och gick en bit bland äppelträden som växte i raka rader. Fallfrukten spred en söt, rutten lukt.
Jag lyfte blicken och såg ut på det gulbrända fältet som tog vid där äppelodlingen tog slut. Bortom fältet reste sig skogen och över trädtopparna syntes ryggen av ett högt berg, Djävulsklippan, som uppstod när enorma klippblock slets loss från urberget av inlandsisen. Platsen var välbesökt av bergsklättrare som tog sig dit längs en stig som snirklade sig genom tät barrskog fram till botten av förkastningssprickan
19
för att sedan klättra uppför den fyrtio meter lodräta bergväggen. Från toppen av Djävulsklippan var utsikten milsvid. Man kunde se skog och åkerlappar och de fåtal hus som omgav farmors gård. Bakom en kulle syntes taket på huset där Sverre bodde och borta vid horisonten skymtade havet. Ibland tog jag mig uppför den branta stigen som ledde upp till toppen av Djävulsklippan och ställde mig på kanten, så nära stupet att det sög i magen och gungade i huvudet när jag såg ner på eldplatsen som bergsklättrarna brukade använda. Sverre och jag hade knullat uppe på berget två gånger den här sommaren.
Sverre skulle börja tredje året på gymnasiet. Jämfört med Nick Carter var han ful som stryk med sitt finniga långsmala ansikte och råttfärgade hår, men jag gillade att tänka på Sverre som min pojkvän, fast han aldrig sagt att han var det. Sverre hade en EPA och när hans kompisar inte var med kunde jag få åka en sväng i den gamla bilen. Efteråt åkte vi hem till hans rum som låg ovanpå garaget och kollade i Sverres pappas porrtidningar och så gjorde vi alla grejer som de gjorde i tidningarna. Det mesta var okej. Jag tyckte att det var småäckligt att suga på kuken, men hade lärt mig ett knep. Om jag spottade på den och liksom tvättade den först gick det bättre. Sverre älskade det. Spottgrejen, suggrejen och så knullet förstås.
”Nu kommer du hit!” ropade farmor och tog sig mödosamt nerför trappan på verandan. Färgen steg över de kortisonsvullna kinderna när hon närmade sig med gungande gång.
Pälsen kittlade nästippen när jag tryckte kattungen mot axeln. Farmor närmade sig med svart blick, hennes knotiga
fingrar grävde sig in i mina överarmar. Hundskallet fick oss båda att haja till. Borta vid det lilla röda huset kom pappa ut på farstubron i kalsongerna.
Den svarta hunden sprang i cirklar med nosen i backen. Vid vinbärsbuskarna lyfte den på benet och sprejade de röda klasarna.
”Förbaskade hund”, sa farmor och släppte taget om min arm.
Med kattungen pressad mot bröstet rusade jag in i farmors hus och möttes av doften av nybryggt kaffe.
Köket var svalt och jag satte mig på pinnsoffan och drack ett glas mjölk. En blick ut genom fönstret. Med sina knutna händer på höfterna stod farmor framför pappa som slokade med huvudet och rev sig i det rufsiga håret. När Pia kom ut i morgonrock, började farmor gå tillbaka till sitt hus med bestämda steg.
Jag skyndade mig att ta en korvskiva från fatet, delade den i små bitar som jag lade på det rödrutiga sofftyget. Katten nosade först försiktigt innan hon glupskt åt upp korven. Tre rågade matskedar O’boy åkte snabbt ner i mjölkglaset.
Det fräste i stekpannan när farmor släppte ner en smörklick. Fyra ägg knäcktes i en skål, en skvätt vatten ur kranen, sedan kom vispens rytmiska slag.
Katten jamade ynkligt. Jag nappade åt mig en korvskiva till, stack händerna under köksbordet och rev itu den.
”När kommer mamma hem?” frågade jag och torkade händerna på shortsen.
Farmor rörde med stekspaden. Axlarna höjde sig när hon tog ett djupt andetag och sedan suckade tungt. Ur skåpet tog hon fram två tallrikar och lade upp omeletten. Ett kort tag
blev hon stående och stödde sig mot diskbänken.
”Hämta min medicin”, bad hon med grötig röst och vände sig om. Kinderna flammade röda. Hon stirrade på mig med sina utstående guldfiskögon, höll sig för bröstet och sjönk ner på stolen.
Med två trappsteg i taget rusade jag upp till övervåningen. På nattduksbordet stod skokartongen med mediciner. Jag tömde ut allt i en hög på sängen och rotade runt bland pillerburkarna tills jag hittade den med Nitroglycerin och störtade ner igen.
”Ta två.” Farmor gapade flämtande.
Jag släppte de små tabletterna under hennes tunga.
Hon satt med slutna ögon och andades djupt med rosslande andetag. Väggklockan tickade och flugorna surrade över det dukade frukostbordet. Jag bredde två limpsmörgåsar och rörde med skeden i glaset. Chokladpulvret löstes upp och färgade mjölken mörkbrun. Farmor öppnade ögonen och glodde på mig så länge att jag var tvungen att se ner i golvet.
”Din mamma kommer aldrig mer tillbaka. Det är lika bra att du inser att hon är en svikare som har övergett dig och din pappa.”
