© Sanna Juhlin & Andreas Andersson 2023
Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2023
www.whipmedia.se
Formgivning: Anders Nyman
Illustrationer: Andreas Andersson
Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2023
ISBN 978-91-89707-40-5
JAG MINNS INTE när den första smittade personen dök upp eftersom jag var så liten då. Allt jag vet var att morfar Astor och de andra barnen hittade mig i en sittvagn utanför matbutiken. Var min mamma eller pappa fanns visste ingen. Förmodligen var de redan döda. Det är vad jag vill tro. Hellre att de dött än att de bara övergivit mig för att tänka på sig själva. Det hade känts värre.
Jag heter Magnus och är kanske tio eller elva år. Det är svårt med ålder då ingen vet när jag föddes. Mitt namn har jag fått av morfar Astor. Han är inte min riktiga morfar men vi kallar honom så. Jag läste i en bok en gång att Magnus betyder stor vilket är lite kul då jag är rätt liten i växten. Vi är ganska undernärda allihopa. Det blir lätt så då man får gå hungrig den mesta av tiden.
Den speciella dagen då jag hittades var morfar Astor i närheten för att kolla upp ett övergivet hus. Han såg mig på håll och kunde springa fram och rädda mig innan en smittad fick vittring på mig. När smittan orsakade kaos och panik bland människorna så var det många hus som blev övergivna. En del flydde utan
att få med sig sina ägodelar medan andra snabbt blev bortförda av militär och polis.
Jag tänker ibland på vad som hände med alla husdjuren, om de flesta fick med sig sina djur. Det verkar inte så. Man kan ibland se både hundar och katter springa lösa i området. Katterna verkar klara sig helt utmärkt, hundarna ser mer magra och slitna ut. Jag hade velat ha en katt men morfar Astor säger att husdjur för med sig trassel. De får klara sig bäst själva. Det hade varit bra att ha en ko, för då hade vi kunnat dricka mjölk. Jag minns knappt hur det smakar idag eftersom det är så länge sedan jag drack mjölk. Vi har sett några kor i skogsgläntan emellanåt men ingen av oss vågar sig fram till de stora djuren. Än mindre att mjölka dem. Om vi varit jägare hade vi kunnat jaga i skogen. Men vi är bara en bunt barn och ungdomar som bor tillsammans med en gammal gubbe. Morfar Astor hade precis blivit pensionär då smittan drabbade jorden. Han var gammal redan då och inte blir han yngre. Innan strömmen försvann och hela samhället kollapsade så pratade de på nyheterna om flera skyddade områden i närheten dit man kunde ta sig för att få hjälp och trygghet. Men många människor gjorde inte det, av olika anledningar, de stannade kvar eller flydde mot okända mål i ren panik.
Morfar Astor var en av dem som inte lämnade sitt hem. Jag misstänker att han väntade på någon så länge att det till slut inte gick att ta sig någonstans.
Jag har sett fotografier av en kvinna i vår lägenhet och jag tror att det är hans fru, men han pratar aldrig om henne. Ibland ställer jag frågor om livet innan smittan men morfar Astor vill oftast inte prata om det. Om morfar Astor hade velat ta sig någonstans idag så går det inte heller eftersom han inte kan köra bil. Man kan inte färdas långa sträckor utan ett skyddat fordon. Cykla runt i området går bra men ska man åka längre sträckor, som flera mil, krävs en bil och förmågan att köra den. Ingen av oss kan det.
Vad morfar Astor däremot har berättat är att i början av den stora smittovågen så stannade han kvar inomhus. Livet utanför gick från kaos och upplopp till total tystnad. Människor försvann och de som blivit smittade gick förbi ibland utan mål förutom att leta efter mat. De smittade blir väldigt aggressiva om de kommer nära en människa. De anfaller med gapande käftar och framsträckta armar. Men snart blev även de smittade färre. De gick vidare och området blev ödelagt. En ny värld tog sin början.
När maten höll på att ta slut och stanken i lägenheten blev alltför vidrig så tog han ett beslut. Han måste ta sig ut för att kunna fortsätta leva. Det var efter det som han fann oss, en efter en, och tog hand om oss. Han blev allas morfar.
Området där vi bor kallas för Grönsakslandet eftersom alla gator är uppkallade efter grönsaker. Vi bor på Morotsgatan, det är hyreshuslängan där baksidan
har balkonger och altaner som vetter mot en bakgård med buskage och sedan går det en asfalterad väg förbi och bakom den tar sedan skogen över. Det finns sex stycken rödbruna hyreshus i området på gator som Gurkgatan, Tomatgatan och Sellerigatan. Om man går ut från ytterdörren på gatan behöver man hålla reda på tre riktningar eftersom husen är placerade mitt emot varandra med lekparken i mitten. Det ger en ganska skyddad vy där man snabbt får kontroll över vad som kommer bakom hörnen på husen.
Jag tycker sommaren är bäst! Då kan stunderna utomhus vara riktigt fina. Vi har badkar på gården som fylls på med regnvatten och där vi kan bada. Under vintrarna åker vi pulka vid kullen. Jag har även provat skidor vilket är ett bra sätt att färdas på vintertid. Det är sällan det blir någon fara och en smittad kommer runt krönet och stapplar emot oss. Man kan nog säga att jag aldrig varit nära en smittad. Jag har haft tur.
När jag blev hittad i sittvagnen utanför matbutiken var jag som sagt väldigt liten. Jag bar blöja, har morfar Astor berättat för mig, så jag var en bebis. – Varför tog du hand om mig? brukar jag fråga även om jag vid det här laget kan hela historien.
Morfar Astor spärrar upp ögonen som alltid när jag ställer mina nyfikna frågor. Hans buskiga ögonbryn ser ut att leva sitt eget liv då han får det ansiktsuttrycket. Håret är rufsigt och glest på hjässan och det gråa skägget växer vilt. Det är när han tar sats med
ett brummande skratt som jag vet att han ska ge mig ett svar. Jag är frågvis av mig. Det går tyvärr inte alltid hem men vissa gånger lockar det fram skrattet hos gubben.
– Du varken skrek eller grät! En förbannad bra egenskap om man vill undgå att bli upptäckt av de smittade.
Morfar Astor skrattar ofta men på sista tiden har han börjat prata och muttra för sig själv. Han svär mer också. Det gjorde han inte förr. Vi andra kan se att han har värk. Då stannar han till, lutar sig fram och håller handen för bröstet medan han andas tungt. Får han stå så ett tag så är det som att han återhämtar sig men han rör sig mindre och stelare. Aldrig hör vi honom klaga. Börjar man klaga kanske man aldrig kan sluta, har morfar sagt många gånger.
Titt som tätt går vi på tur, som morfar Astor kallar det. Då går vi omkring i området för att gå igenom hus eller lägenheter efter fler bra saker att kunna använda. Även matvaror. Konserver och torra matvaror håller i flera år. Det är ren glädje att hitta sånt även om det sker alltmer sällan. Maten tillagas på ett spritkök men ibland grillar vi ute på gården eller på balkongen, antingen med kol eller ved. Vi har gasollampor och stearinljus under mörka perioder. Allt ransoneras såklart så man får använda det man har med förstånd. Toapapper finns inte längre att få tag på utan vi använder oss av sönderrivna kläder som vi gjort trasor
av. Det finns massvis med kläder, sängkläder, gardiner överallt så det har vi överflöd av.
På somrarna kan man plocka rabarber i trädgårdarna till de övergivna husen. Morfar håller koll på några övergivna växthus också i grannskapet där han försökt odla tomater, gurka och sallad. Men ibland blir de plundrade av andra människor. Vi använder oss av olika blad och växter från naturen.
På hösten äts det äpplen så man nästan storknar och blir hård i magen. Ingen av oss har kunskap om svamp så det vågar vi oss inte på men bär försöker vi plocka där vi kommer åt.
Vi har rensat många hus genom åren men är inte ensamma i området. Det finns ett ungdomsgäng som lever där också. Deras föräldrar har säkert gått samma öde till mötes som våra och tillsammans har de bildat sin egen familj. Var de bor vet jag inte riktigt men man kan höra deras motorer lång väg innan de dyker upp. De är egentligen vårt största hot. De är inte direkt trevliga. Nästan förvildade. Jag skulle inte säga att jag är livrädd för dem men de skapar en hård knut i magen varje gång vi råkar på dem så därför undviker man gärna att stöta samman.
Morfar Astor hade en konfrontation med dem för några år sedan när det fanns en äldre man bland ungdomarna, förmodligen pappa åt någon. Mannen hade lärt dem köra bil i tidig ålder, laga saker och tillreda mat men tydligen inte vanligt hyfs. Troligtvis hade
mannen senare dött men morfar Astor varnade oss för att reta upp ungdomarna och hålla oss undan dem så mycket det bara går.
Slutligen är det ändå de smittade som är farligast. De dras till ljud och till människor. De behöver blod, som är deras enda drivkraft. Förra hösten gick en hel grupp med smittade förbi på vägen. Vi såg dem från balkongen där vi satt i eftermiddagssolen och vi vågade knappt röra på oss. Först hade vi hört en hund gnälla och sedan sett den rusa med en väldig fart framåt, som om den var livrädd och flydde, och sedan kom ett femtiotal smittade vägen fram med hasande stil. Jag vet att om vi gått fram till dem då så hade de attackerat oss direkt. De hade höjt sina armar för att nå oss och öppnat sina ruttnande käftar för att bita sig fast i våra kroppar. Det hade blivit fasansfullt.
Vi kallar dem för monster, för det är precis vad de är. Men det är inte monstren som håller mig vaken om nätterna, det är min oro för morfar Astor. Han börjar bli gammal. Han kan inte alltid försvara och hjälpa oss barn. På ett eller annat sätt kommer vi tvingas lämna vår trygghet en dag och bege oss iväg för att finna andra människor. Den vissheten gnager i mig för jag vet att den dagen kommer. Den dagen då vi är tvungna att lämna vårt hem, den enda trygga boning jag känner till.
Det skrämmer mig faktiskt mer än monstren.