9789189409484 by Smakprov Media AB

Flora kunde inte veta att det här skulle bli den sista gången hon såg sin mor i livet. Hon satt i baksätet i föräldrarnas rostiga bil som guppade fram på en grusig landsväg i ett hav av skog, glesbygd och orörd natur. Bilturen tillbaka från skolavslutningen tog över en timme, men den var betydligt kortare än om Flora tagit bussen. Avstånden var långa i den döende kommunen och om någon tittat på en karta fanns inte ens Floras by utmärkt. För liten, för obetydlig. Ljunga kommun låg inklämd mellan Sveg och Ånge, så glest befolkad att platsen kunde anses som öde. Avståndet till omvärlden gjorde att invånarna levde i ett långsamt tempo utan vare sig engagemang eller framtidstro. Den huvudsakliga sysslan rörde sig kring skogen och sågverket, som varit nedläggningshotat så många gånger att ingen längre tog det på allvar. Ljunga, centralorten, med ynka två tusen invånare bestod av slitna hus, nedgångna trottoarer och en natur som kämpade sig genom den spruckna asfalten. Till och med järnvägen verkade rosta sig genom platsen, som om tågen hellre hade tagit en annan väg. Resten av kommunen bestod av enskilda stugor, skamfilade boningar och sommargäster. Invånarna var en blandning av individer som dröjde sig kvar vid drömmar och egenheter utan mod att fly landsändan. De flesta invånare i Sverige hade slutat att röka och de fåtal som fortfarande gjorde det hade den goda smaken att inte göra det i en bil, men Floras mor Karin satt med sin senapsgula klänning, sitt trendigt kortklippta ljusbruna hår, röda läppstift och vackra

blåa ögon och körde bilen med en hand. Med den andra armen halvt utanför fönstret drog hon långa eleganta bloss på sin cigarett. Egentligen var Flora mer lik sin far som redan somnat på passagerarsätet, en figur med tjockt brunt hår och bruna ögon. Flora tittade ut genom fönstret på träden och den stora sjön som öppnade upp sig mellan dem. Längst bort kunde man skymta en ensam stuga. Flora önskade att hon kunde sluta sina bruna ögon och förvandla sitt tjocka brunlockiga hår till en kudde, men det gick inte. Skolan var över och nu kunde hon se fram emot ett långt och underbart sommarlov. Slippa människor och alla krav. ”Gumman. Det var fint när du sjöng. Modigt av dig att våga dig på en solosång så där.” ”Tack, mamma.” Sven bröt in med en sluddrande snarkning. Flora kunde se moderns leende medan hon sneglade på Sven och stängde fönsterrutan. ”Vet du varför jag, inte vi, döpte dig till Flora?” Flora måste ha hört denna berättelse så många gånger att hon inte kunde passera denna plats utan att själv tänka på den. ”Nej, det vet jag inte.” Flora fnissade till. ”Men jag lyssnar gärna.” ”Där framme är du född den trettonde juni för snart femton år sedan. Precis där. På blommorna. Det var då jag visste att du skulle heta Flora. Vi hade aldrig hunnit till BB med dig.” Detta var den korta berättelsen om hur Flora kommit till världen. Det fanns en längre version som innehöll lycka och som Flora tyckte om när hennes mamma berättade. Flora lutade sig tillbaka och satte händerna bakom huvudet och kände att livet var på väg någonstans. Imorgon skulle hon fylla femton år och då skulle hon äntligen kunna ta körkort för EPA-traktor. Det skulle visserligen ta timmar att komma någonstans på dessa vägar. Men

det var början till frihet. Om familjen nu någonsin skulle ha råd med en dyr EPA, men det dödade inte drömmen. Karin satte på musiken i bilen på låg volym, där toner av jazz smög sig ut ur högtalarna. I fjärran tittade en bergstopp ned på deras hus. De skulle behöva köra runt det stora berget innan de kom hem. När hon varit yngre hade hon fantiserat om att det fanns magiska djur där uppe eller en grotta fylld med skatter. Med ett moget sinne hade hon sedan funnit helt andra rikedomar på dessa kullriga toppar av berg. Lugn, frid, orörd natur, hjortron, blåbär och en vidunderlig utsikt. De dagar då hennes pappa varit på det bättre humöret hade han tagit med henne upp på utflykter. Sven hade grillat korv, skrattat och pekat ut allt i naturen, men han hade blivit allt dystrare med åren sedan Flora varit liten, och turerna ned i flaskan hade blivit alltmer regelbundna. ”Vad ska du göra på sommarlovet annars, gumman?” ”Jag vet inte.” ”Pappa och jag …” Karin sneglade på Sven som fortfarande sov. ”Vi önskar vi hade haft möjlighet att betala resan till Göteborg. Maria hade … strunt i det. Det jag vill säga är att vi får försöka hitta på något skoj ändå. Något som inte är så dyrt. Du vet hur det ligger till, gumman. I framtiden blir det bättre.” Bilen skumpade fram medan de åkte över ett krön, och naturliga ängar öppnade upp sig åt sidorna. En gång hade Flora sett renar där. De hade inte varit de minsta rädda för henne utan lugnt gått upp på vägen. Sven hade svurit och pekat finger åt flocken men djuren hade inte brytt sig. ”Flora. Gumman min. Hoppas det är okej?” ”Jadå.” ”Vi har inte råd. Jag vill bara att du ska få ha det bra.” Pengar var ett återkommande problem och det blev mer

påtagligt när Flora hela tiden blev påmind om saken, men så länge Flora hade sin mor och vännen Maria hade hon inget att klaga på. Visserligen skulle klassen åka på en skolresa som de samlat in pengar till så länge, hela vägen till Göteborg. Flora hade inte kunnat vara med och spara pengar till den och skulle därför missa resan nästkommande dag. ”Mamma, det är chill.” ”Bra, gumman. Men vi kanske kan göra något roligt ändå.” ”Jag tänkte kanske försöka vara med Maria lite. De ska åka till sin stuga vid havet och i vintras sa Maria att jag kunde få följa med då.” ”Eh, ja. Angående det. Det är en allvarlig sak som jag måste tala med dig om, gumman.” ”Jag har gjort något dumt eller hur? Vi pratade ju om det där, mamma. Och du lovade mig att jag skulle få åka med Maria. Du lovade faktiskt för flera månader sen.” ”Det har du inte, gumman min. Detta gäller inte något du har gjort. Jag fick själv nyss höra det.” Stunden av lycka och frihet var över. Flora flyttade armarna från huvudet och lade dem i kors över bröstet. Det skulle inte kosta något om hon följde med Maria! Det fanns dessutom inget sommararbete som passade Flora, så hon kunde omöjligt ordna egna pengar. De bodde verkligen i yttersta glesbygden och det var endast skolbussen, som tog en evighet, som gjorde det möjligt för Flora att nå skolan. Inte ens något av kommunens påhittade sommarjobb för ungdomar var någon möjlighet för Flora. ”Men vad gäller det då?” ”Du kan inte åka med Maria. Jag talade med hennes föräldrar om det.” Flora bet ihop munnen, tog ett djupt andetag genom sammanbitna tänder och kände hur en kraft växte inom henne.

”Men du är inte riktigt klok”, väste Flora. ”Jag hatar dig!” Floras pappa vred sig i stolen, gned handen i ansiktet och hostade till. Sedan vände han sig om och stirrade Flora rakt i ögonen med en grumlig blick. ”Jaha. Var vi tvungen att bråka nu?” Flora avskydde när han använde ordet vi när han menade Flora. ”Fast jag måste få göra något!” Sven suckade, blundade och återvände med uppmärksamheten till framsätet och talade med den där tonen som Flora föraktade. ”Du måste göra något åt henne, älskling. Jag klarar inte av hur hon håller på. Du får prata med henne annars gör jag det.” ”Det är inte så lätt i hennes ålder”, svarade Karin trevande. ”Inte så lätt? Flora vet inte vad lätt är. Flora är bortskämd, lat och dåligt uppfostrad. Så där var inte jag i hennes ålder i alla fall.” Flora ville gråta, trots att hon egentligen borde vara glad. Tittade ut på berget som tycktes röra sig så långsamt i fjärran. Hennes pappa använde oftast Flora som ett svärord, gärna i den mest fantasifulla av kombinationer. ”Snälla, älskling. Det är ändå hennes skolavslutning och …” ”Och vadå? Vet du vad det kostar med bensin? Och slitage på bilen?” Han tittade på Flora med en blick som blivit mörkare och med stram mun. ”Fattar du vad du kostar? En enda livslång utgift! Kan du inte bli arton någon gång så du kan … jag vet inte! Detta är tacken för att man försökt vara en god förälder.” Flora såg in i sin fars ögon. Ibland hatade hon sin pappa, ibland älskade hon honom. Kanske detta bråk var hennes fel. Hon hade inte behövt skrika. Hade inte behövt väcka honom. Bara hon kom hem skulle allt bli bra. Då kunde hon försvinna ut i skogen eller upp i sin vrå. Gömma sig som hon alltid gjorde. ”Förlåt, pappa.”

”Snälla, älskling.” Karin svalde och lade en hand på Svens knä. ”Inte nu. Kan vi inte bara ta det lugnt och njuta av stunden?” ”Men fattar ingen någonting?” Sven slog ut med båda händerna som om han försökte visa något på vägen. ”Vi får bo som vi gör för att Flora ska ha nya skor eller något annat meningslöst. Förra månaden skulle hon ha med sig fika på någon utflykt. Ska inte skolan stå för allt sådant? Och vi hade inte behövt bo i denna svinstia om, ja du vet. Allt började med Flora och det vet du. Nej, fy fan! Jag är så less på allt! Less på att krypa på mina bara knän! Kan ni svara vad jag får för det?” Flora kunde inte hålla tillbaka känslorna. Tårarna bröt igenom men hon skulle inte låta pappa se det. Hon var fjorton år och skulle bli femton imorgon. Hon var en stor tjej nu som fick begrava tårarna på insidan även om det skavde. Sven hade tre lägen och alla följde spritens slaviska piska. I långa perioder kunde han vara full som en alika hela tiden. Exakt vad det innebar visste inte Flora men det var något hennes mamma brukade säga med avgrundsdjupa suckar. Flora kunde se resultatet i soffan då. Då brukade han ligga med halvöppen mun, ibland med nedkissade byxor, och flyttade sig inte mer än nödvändigt. Livlöst levande, omöjlig att få kontakt med. Pappas andra tillstånd var det jobbigaste. När han befann sig i mellanvärlden där han var påverkad men fortfarande kunde tala, bråka och säga opassande saker. Det här var just den perioden. Tillräckligt nykter för att vara ett levande monster som bet med ord och som oftast var vredgad till den milda grad att Flora gjorde allt för att hålla sig borta. Hon hatade verkligen mellanvärlden. Sven hade tagit sig ”en jäkel” precis innan de lämnat skolavslutningen. Han trodde kanske att ingen såg men Flora hade sett en del andra föräldrar viska. Alla visste. Det var ingen hemlighet att

Floras pappa var alkoholist, även om han sällan visade sig ute. Den evigt osynliga spritslaven. Det tredje tillståndet inträffade alltmer sällan. Den lugna och normala pappan som högg ved, tog med Flora ut i skogen och var trevlig. Men inte nu. Flaskan var Svens enda familj. ”Sven.” Moderns ord drog tillbaka Flora till verkligheten. ”Snälla, älskling. Kan vi inte prata om detta, Sven?” ”Säger du mitt namn, eller älskling en gång till så vet jag inte vad jag gör! Och jag såg hur de tittade på oss! Alla med sina fina bilar, välkammade hår och perfekta leenden. Men jag har sett hur de pratar om oss bakom våra ryggar! Fabian som har eget företag, skog och allt!” Sven spottade utan att någon saliv lämnade munnen. ”Jag säger då bara det. Fy fan! Fy jävla fan! Var han tvungen att komma med firmabilen och visa upp som om det vore någon jävla trofé? Jag tror den jäveln parkerade precis bredvid oss för att skryta och jävlas. Vilket jävla svin den karln är. Och förra året när de var uppe på gården och trampade runt vid älgjakten. Och nu snackar han skit om några jävla vindsnurror. Skryta är det enda den karln är bra på. Han gjorde det för att jävlas.” ”Jag tror nog inte han tänkte så”, mumlade Karin. ”Tror nog inte han tänkte så? Har du blivit tankeläsare nu också?” Sven skakade på huvudet. ”Och om jag haft en jobbig vecka och vill ta mig något så måste jag få göra det. Det var ändå inte jag som körde, så folk skulle lära sig att skita i vad alla andra gör! Vill jag ha mig en jävel så tar jag mig en jävel. Eller lever vi någonstans där vanligt folk inte kan få ta sig ett järn ibland? Svara mig då för fan! Titta på mig för i helvete om du ska komma med dina jävla påståenden!” Bilen passerade ett krön, samtidigt som Karin vände sig mot Sven. Vad än hon tänkt säga så blev det aldrig sagt. Två älgtjurar

hade stannat mitt i steget, täckte hela vägen och verkade titta förvånat rakt in i bilen som kom i hög fart. ”Helvete!” Sven skrek rakt ut. Karin vred ratten åt vänster i vild panik och tvingade bort bilen från djuren. Fordonet passerade på sidan av varelserna, ned i diket, rakt ut i skogen genom två buskar och nedför en slänt. Flora hoppade i sätet och skogens gröna blad blev till en suddig sörja. Hon kunde inte förklara varför men det enda hon kunde tänka på var en nästan tre meter julgran. En grön vacker prydnad med hemmagjorda dekorationer och Karin som hängde upp en stjärna i toppen. Hennes mamma nynnade på en julsång innan verkligheten gjorde sig brutalt påmind och en smäll tryckte Flora framåt i sätet. Säkerhetsbältet spände över kroppen och fick henne att tappa andan och medvetandet. Allt övergick till mörker. Tankarna kom tillbaka i en sölig röra. Huvudet värkte, blicken var snurrig och hon mådde illa. Flora försökte se sig omkring och röra ena armen med den var fastklämd. Solens strålar sipprade in genom lövverket. Flora låg på sidan och kände att hon knappt kunde röra vänsterarmen. ”Mamma”, mumlade Flora. ”Pappa. Vad händer?” Hennes röst var så svag att Flora knappt kunde höra den själv. Hon kunde uppfatta sin pappa, men rösten var fylld med något som fick det att låta som om han talade genom ett rör, avlägsen och långt borta. ”Karin! Svara mig, Karin! Åh, herregud.” Sven kved till och verkade slå mot något. ”Men svara då era jävla idioter!” Två sekunders tystnad. ”Vad som har hänt? Min fru … men prata högre för fan! Ja, inte vet jag. Någon jävla bilolycka. Var jag är? Men för fan. Kan ni inte söka upp telefonen eller något? Men gör något då! Ja men för fan!”

”Hur … Flora …”, kved Karin. ”Flora …” ”Men skicka någon bara! Hon dör ju för fan!” Sven hostade fram tårar. ”Såja, älskling. Allt kommer bli bra. Såja. De är snart här och …” Rösten brast. ”Nej, Karin! Stanna med mig! Karin! Våga inte stänga ögonen! Nej, inte så här. Karin! Nej!” Flora försökte hålla ögonen öppna men kunde inte. Trevade med handen i den dunkla bilen och uppfattade konturerna av något som kändes som en trästock. Den var lika grov som armen och bara en halv decimeter framför Floras mage. Ögonen och medvetandet svek henne. Det blev svart och tomt. Början på mörkret.

Ögonen värkte under ögonlocken och huvudet var tungt. Flora hörde ljudet av en radio på låg volym men kunde inte förstå vad som sades. Det luktade starkt av rengöringsmedel och hon låg i en säng. Hon öppnade försiktigt ögonen och möttes av dämpat ljus men som kändes som starkt solsken, tittade runt i det sterila rummet och på en bädd med ljusblåa lakan. I hörnet satt en suddig figur som hon först trodde var döden innan den fick konturerna av en man. ”Pappa”, mumlade Flora. ”Är det du, pappa?” Ett par bruna ögon tittade upp från tidningen innan han vek ihop den i en enda sävlig rörelse och placerade den på stolen bredvid sängen. Han drog sina grova armar över sitt stora runda ansikte och gäspade. Samma kläder som på skolavslutningen. En sliten brun gammal kavaj där ena armen såg ut att vilja ramla av. ”Jaha. Du är vaken nu. Då kan vi åka hem.” Flora tittade runt i rummet. Var befann hon sig? Och vad hade hänt? Hon gned handen över huvudet där en bula prydde pannan och hon kände hur armarna ömmade. När Flora såg maskinerna runt sängen insåg hon att hon befann sig på ett sjukhus. De hade klarat sig och någon hade hjälpt dem. ”Mamma. Var är mamma, pappa?” ”Klä på dig. Vi ska hem.” ”Men var är mamma? Var vi med om en olycka?” ”Om vi var med om en olycka?” Sven andades ut genom näsan.

”Vad tror du? Tror du att vi åkte hit för nöjes skull? Att vi åkte till sjukhuset för att alla lekparker var stängda? Du är helt otrolig måste jag säga.” ”Men var är …” ”Var mamma är? Mamma är död, unge! Hon är död. Fick en stock rakt genom bröstet.” Sven slog knytnäven över bröstet som om han varit en gorilla. ”Hon dog nästan direkt. Så, nu vet du. Klä på dig. Du lever. Var glad för det.” ”Men …” Flora försökte säga något men det enda som kom ur munnen var gråt. En sjuksköterska och läkare kom in i rummet, båda med sammandragna ögonbryn. De tittade först på Flora, sedan på Sven. Innan någon hann säga något ställde sig Sven upp i sin fulla längd, grov som en stenbumling och med en mun som ett streck. ”Hon vet och är vaken. Nu tänker vi åka härifrån.” ”Vi skulle gärna vilja att ni …”, började läkaren. ”Ni skulle vilja vad?” Sven tog ett steg närmare sjukhuspersonalen. ”Kan ni återuppliva min fru? Svara mig. Kan ni det?” Läkaren och sjuksköterskan tittade på varandra utan att säga något. Läkaren harklade sig men utan att hinna få fram något innan Sven fortsatte att rapa fram ord. ”Men svara bara på frågan för fan! Kan ni återuppliva min fru?” ”Snälla. Jag förstår vad ni går igenom. Om vi bara kunde sätta oss och ned och prata en stund.” Flora betraktade den verbala striden som pågick. Sven frustade så mycket att Flora för ett ögonblick trodde att han skulle klippa till båda två. Sjuksköterskan tog upp en mobiltelefon ur fickan men blev hejdad av läkarens hand och en skakning på huvudet. ”Får vi lämna sjukhuset nu?” ”Ja, men helst inte”, försökte läkaren. ”Vi skulle gärna vilja att ni …”

”Det räcker för mig.” Sven vände sig mot Flora med en fnysning. ”Klä på dig, Flora. Din kläder ligger på stolen. Raska på. Vi har varit här alldeles för länge.” Flora visste att det inte var någon idé att argumentera med fadern. Trots att kroppen värkte, huvudet dunkade och hjärtat ville brista så nickade hon till svar. Läkaren, sjuksköterskan och Sven lämnade rummet. Flora kunde höra Svens upprörda röst rakt genom dörren men lyssnade inte på vad som sades. Tårarna rann medan hon klev ned från sängen och klädde på sig. Struntade i smärtan när hon var tvungen att dra på sig tröjan och upptäckte att klockan var sprucken. Den som hon fått som födelsedagspresent när hon var fem år gammal. Den tecknade bakgrunden var borta och en endast en visare satt kvar, inklämd under glaset. Nu var det ett gammalt och fult armband utan funktion. Sven såg till att Flora blev dragen genom sjukhuset i jakten på utgången. Två gånger hade Flora varit till en storstad. När hon kommit till världen och nu. Sjukhuset var stort, vackert och det satt konst på väggarna. Men det enda Flora kunde tänka på var smärtan och att modern inte fanns mer. När hon ville stanna och gråta drog hennes far i henne. ”Men för fan. Sluta böla. Hon kommer inte tillbaka.” Sven gnisslade tänder. ”Var hittade jag den där jävla färdtjänsten nu då? Detta ställe är ju byggt som en jävla labyrint. Rör på fötterna nu, Flora. Du har förlorat morsan, inte dina ben!” Långa korridorer, två hissar och människor som tittade på deras bryska framfart. Flora ville gömma sitt ansikte bakom händerna. Även om Flora träffade människor i skolan var det alltid samma personer, aldrig främlingar. Nu verkade varenda en stirra på henne. Kanske visste de att hon storgrät för att hon förlorat sin mor.

Människor i rullstol, personer som satt på bänkar, blomsterbud och läkare i mobiltelefon. Hon ville gömma sig, komma bort från allt detta och försvinna ut i skogen. ”Rappa på nu, unga dam.” ”Pappa. Jag har ont i benet. Jag kan inte gå så snabbt.” I ett halvt ögonblick stannade Sven upp och spände sina bruna ögon i Flora. Sven hade aldrig slagit henne men i stunder som dessa kändes det inte långt bort. Han höll fortfarande ett hårt grepp om henne medan han klämde fram en viskande fräsning. ”Och du har ont i benet, säger du? Jag har förlorat min fru. Nu torkar du bort tårarna så vi kan åka hem från det här dårhuset.” En yngling i tidiga tjugoårsåldern klädd i pullover och mörka byxor ropade efter Sven men verkade ångra sig när han mötte sina passagerare. ”Färdtjänst till Sven Svensson!” Killen nickade och möte Svens blick. ”Hej, jag heter Erik och jag ska köra er till …” ”Bra, det är jag”, avbröt Sven. ”Men jag ser gärna att du inte pratar så mycket. Om du önskar småprat så skulle du jobbat i en affär.” Chauffören log ett kraftlöst leende samtidigt som han visade far och dotter till bilen, som var mer som en mindre buss. Sven satte sig längst fram och Flora så långt bak hon kunde. De första kilometrarna spelade radion upp någon intervju med en influenser som gick under namnet El-Vizzt, men efter en hård svärande uppmaning från Sven tystnade även den. Floras liv var ute i skogen och med naturen, men här fanns det asfalt överallt, betong och hundratals med bilar. Sundsvall var vackert, om än skrämmande läskigt. Längst fram i minibussen diskuterade Floras pappa med chauffören, tycktes berätta varför de varit på sjukhuset och föreslog sedan att de skulle ta en omväg.

Efter några minuter insåg Flora vad det handlade om när de stannade utanför Systembolaget. Det skulle bli en sådan tid igen, tänkte Flora skamset. Sven hade möjlighet att tillfredsställa suget med det han tillverkade själv, men ibland, alltför ofta, ansåg sig Sven behöva en belöning utöver det vanliga. Då dög inte det han kokade hemma. Fadern gick iväg och Flora passade på att massera sina fötter. Kroppen gjorde fortfarande ont och det smärtade i huvudet. Läkaren hade önskat att de skulle stannat kvar. ”Allt väl med dig där bak?” Erik tittade fram med ett skamset leende i backspegeln. Flora tyckte inte om att prata med främlingar. Pappa hade alltid varnat henne för sådana. Nu hade han lämnat henne med en. ”Mm, jag tror det.” ”Jag ska köra er direkt hem sen. Jag brukar inte stanna så här. Jag beklagar det som hänt dig och din pappa. Kan inte vara lätt att, ja du vet, vara med om något sådant.” ”Nä.” Flora tittade ned i golvet och sade inget mer. Hon ville inte låta denna Erik se henne bedrövad och gråtandes. Sven återvände med två klirrande kassar, ett belåtet uttryck i ansiktet och mumlade något till chauffören innan de åkte. Färden varade i över två timmar innan de slutligen nådde skogen och grusvägen. Flora var lättad när hon äntligen kände igen bergen, skogen och ängarna, men det knöt sig i magen när hon passerade olycksplatsen. Blå band hängde längs vägen och en krans av blommor tittade skamset fram. För ett ögonblick skymtade hon bilen som stod parkerad rakt in i en buske, med en stock som stack in genom rutan. Flora ville kräkas. När de kom fram till gården, mitt i ingenstans, tvingade Sven

Erik att stanna tidigare. Skrev på något papper innan han själv försvann upp över krönet och till deras hem utan att ens säga tack. Killen tittade på Flora med sammandragna ögonbryn och petade med foten i gruset. ”Eh. En dum fråga. Men klarar ni er själva? Det måste vara mitt ute i ingenstans.” ”Det går bra.” ”Alltså, visst är han din pappa? För jag kan köra dig till något ställe som inte är …” Erik tittade runt i skogen som om orden fanns där. ”Som inte är mitt ute i ingenstans.” ”Tack. Jag klarar mig själv. Det har jag alltid gjort.” Erik nickade, sade ”hej då” och åkte iväg med färdtjänstbussen. Flora tog ett djupt andetag och tittade på sin trasiga klocka. Hon hade förlorat sin mamma, missat sin födelsedag och ville gråta men fick inte. Ett hemskt ljud avbröt Floras tankar. Sven skrek i rent raseri och Flora ramlade nästan omkull. Detta skulle bli ett mycket långt sommarlov.

Flora stod stilla en stund och tittade upp längs den illa medfarna skogsvägen. Några fåglar, som också hört skriket, vågade sig inte på samma lugn utan flydde flaxande in bland träden. Det var inte första gången hon hörde sin far skrika, inte den sista heller. Flora gick upp över kullen och tittade ned på gården som var inklämd mitt i skogen. Deras utnötta hus med en och en halv våning. Väggar som en gång i tiden varit röda men som nu var slitna och matta. Tegeltaket läckte och där växte mer mossa än på marken. Skorstenen puffade rök och Flora kunde skymta fadern i köket med viftande armar. Längre bort på gården stod två lador som höll på att falla ihop av sin egen tyngd. Som om de också var less på allt, på livet. Så här hade Flora vuxit upp, en nött stuga och utedass. Vid varma sommardagar luktade det illa och under vintern blev man inte långvarig. Skolans toaletter var en lyx men trots det hade Flora inget emot hur hon bodde. Detta var frihet, eller hade i alla fall varit det så länge modern varit i livet. Framför stugdörren låg ett rött paket med vita snören på gruset. Flora plockade försiktigt upp det. Det var omsorgsfullt inslaget med en kärleksfull lapp. ”Till vår stora tjej”. Mammas handstil. Flora tittade mot köket innan hon tryckte paketet mot kroppen och sprang mot skogen. Fick inte låta pappa se henne gråta. Ingen skulle få se Flora gråta igen. Flora satte sig på en sten och tittade på bäcken som rann förbi

gården. Ljudet av det porlande vattnet fick det att kittla i nacken på Flora. Paketet hade fått sig en rejäl smäll på sidan och när Flora öppnade det, så var det med tårar nedför kinderna som hade räckt för att skapa en andra bäck. I kartongen låg en svart blus som Karin måste ha sytt själv. Den luktade parfym och Flora tryckte den mot bröstet, det sista hon hade kvar av sin mamma. Som ett ensamt farväl i tyg. Under blusen låg en lapp med ett löfte som aldrig skulle kunna infrias. ”Jag ska lära dig att sy, så vi kan täcka vår hy.” Flora tog upp lappen och tittade på den. Det skulle aldrig ske. Hennes mamma var död och Sven brydde sig inte. Hon slöt ögonen, lade lappen i bäcken och lät den flyta bort. ”Hej då, mamma. Jag älskar dig. Men varför lämnade du mig? Vad ska jag göra nu?” Skogen tittade tillbaka på Flora i tystnad. Ingen skulle svara henne och hon skulle bli ensam kvar. Det var varmt ute och hon tänkte vänta här i flera timmar, om det ens behövdes. Inom kort skulle Floras far övergå i nästa läge, bli den där fulla alikan som modern alltid pratat om. Han skulle somna och då kunde Flora smyga upp på sitt rum och gömma sig. När kvällen långsamt kom insvepandes med nya lukter återvände Flora till gården. Huset var mörkt och öde. Bara två lampor lyste med ett klent sken. De saknade ström till stugan och dessa lampor var billig skit som mamma övertalat Sven om att få köpa. Två grodor som laddades upp med solceller. Ibland, om ström behövdes, körde Sven igång elgeneratorn. En gul maskin med skärande ljud, tillräckligt för att ladda upp någons mobiltelefon, powerbank och en gammal dålig bärbar dator. Att sitta som andra familjer och titta på teve inför helgen hade Flora aldrig varit med om, förutom hos sin enda riktiga vän, Maria.

Flora fann sin pappa på kökssoffan med ena armen på golvet och två flaskor vodka explorer som enda sällskap. Han hade även varit på en av alla de dunkar som han tillverkade själv. En rejäl fest för en person och som säkerligen skulle ta livet av en vanlig människa. Sven vred sig oroligt och viftade med handen mot osynliga demoner utan att lägga märke till Flora. ”Jag går upp på mitt rum”, viskade Flora utan att få något svar. Trappan upp var smal, trång och gnekade så att den kunde väcka de döda. På övervåningen fanns två rum, låga i tak, de enda som fick plats i stugan, vars väggar sluttade brant. Hennes förkrympta rum med säng, bokhylla och ett skrivbord var byggt så att Flora fick sitta halvt hukad för att få plats. På hyllan fanns några av hennes dyrgripar. Böcker som skolan tänkt slänga. Hon hade nyligen utökat samlingen när de varit på Centralbiblioteket och tagit ett flertal böcker som bortskänktes. Med textens hjälp kunde hon fly denna plats. Böcker behövde ingen ström eller dömde henne. De fanns alltid där och var Floras bästa, men tysta, vänner. Flora gömde blusen under madrassen och satte sig på golvet. Hon var ledsen, hungrig och trött utan att vilja sova och visste inte om hon vågade ta sig någon mat eller ens låta tårarna rinna. Vilken sekund som helst kunde Sven komma springande uppför trappen och ryta åt henne. Flora tände ett stearinljus och förde det efter bokryggarna, hennes skatter. Funderade på att läsa men avstod. Hon ville bara lägga sig ned och gråta.