9789189393677

VATTNETS SÖTMA

Nathan Harris

Vattnets sötma i översättning av cecilia berglund barklem

Bookmark Förlag

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se vattnets sötma originalets titel: The Sweetness of Water copyright © 2021 by Nathan Harris by arrangement with the proprietor. all rights reserved.

Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark. utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2022 översättning: Cecilia Berglund Barklem omslag: Beatrice Bohman författarfoto: Laurel Sager tryckt av: Scandbook, Falun 2022 isbn: 978-91-89393-67-7 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

Kapitel 1

E

n hel dag hade gått utan att George Walker talat med sin hustru. Han hade gått till skogs samma morgon för att spana efter en varelse som gäckat honom sedan han var barn, och nu föll skymningen över skogen. Han hade sett odjuret för sitt inre öga medan han vandrat, och äventyret var så tillfredsställan­ de att han hela dagen gruvat sig för att gå hem igen. Det var hans första utflykt på hela våren, och där han trampat fram över spruckna barr och svampar svullna från morgonens regn hade han råkat på en bit mark han ännu inte utforskat i sin helhet.

Hela tiden var han övertygad om att han var odjuret hack i häl.

Hans far hade överlåtit drygt hundrasextio tunnland till honom. De stora röda ekarna och valnötsträden som omgär­ dade hans hem blekte solen till ett mjukt skimmer som strilade mellan grenarna uppe i skyn. Många av dem var honom lika be­ kanta som skyltarna efter stora vägen, trygga landmärken från hans barndom.

Snårskogen nådde nu George ända upp till midjan och småkvistar fastnade överallt i byxorna. Han hade börjat halta på senare år och förklarade det med att han klivit snett i skogen utanför stugan, men han visste att det inte var hela sanningen – det var åldern som sakta men säkert tog ut sin rätt, lika naturligt som rynkorna i ansiktet, det vita i håret. Det sinkade honom, 7

och först när han stannade till ett slag för att hämta andan och se var han befann sig insåg han att tystnaden sänkt sig över sko­ gen. Solen som alldeles nyss stått högt ovanför huvudet hade nu försvunnit i intet bortom dalens bortre hörn, nästan utom synhåll. ”Det var som tusan.”

Han hade ingen aning om var han befann sig. Höften värkte som om något där inne försökte ta sig ut. Snart bör­ jade han längta så mycket efter vatten att det var det enda han kunde tänka på, munnen så torr att tungan klibbade i gommen.

Han slog sig ner på en liten stock och väntade på att det skulle bli helt mörkt. Om molnen gav vika skulle stjärnorna komma fram, mer behövde han inte för att hitta hem. Även om han missbedömde vägen helt skulle han hamna i Old Ox förr eller senare, och även om han högst ogärna träffade någon av klåp­ arna där borta i staden skulle de åtminstone låna honom en häst att ta sig hem på.

Bilden av hustrun dök upp för hans inre. Vid den här tiden brukade han komma hem, den sista biten vägledd av ljuset Isa­ belle lämnat att brinna på fönsterbrädan. Först efter en lång, tyst omfamning brukade hon förlåta honom för att han varit borta så länge, tills trädens svärta lämnade svaga fingeravtryck på hennes klänning och gjorde henne irriterad på nytt.

Stocken under honom gäspade trött, och George sjönk ner i det sumpiga träet. Det var först när han skulle resa sig för att torka av byxorna som han såg dem sitta där. Två negrer med liknande kläder: oknäppta vita bomullsskjortor, byxor som var så slitna att de såg ut att ha stoppat benen i två jutesäckar. De satt blickstilla, och vore det inte för att filten framför dem svajat lite i vinden som en flagga och avslöjat dem hade de försvunnit helt mot förgrunden.

Den närmaste började prata.

8

”Vi gick lite vilse, sir. Han ska inte bry sig om oss. Vi ska gå nu.”

Nu såg han dem lite tydligare, och det var inte själva orden som fick George att haja till, utan att den unge mannen såg ut att vara precis lika gammal som hans Caleb. Han brydde sig inte ett dyft om att de två gjorde intrång på hans mark. Det fanns inte särskilt mycket sympati för andra människor kvar i Georges brustna hjärta, men den väcktes nu när han såg på den unge mannen som pladdrade nervöst, och ögonen flackade som hos ett litet djur som gömde sig för ett rovdjur. ”Varifrån kommer ni två då?” ”Vi hör till mr Morton. Eller, vi gjorde det förut.”

Ted Morton var en riktig fårskalle, så dum att han skulle dunka en fiol i skallen för att höra hur det lät istället för att sätta stråken mot strängarna. Hans mark gränsade till Georges, och när det uppstod trubbel – oftast en rymning – brukade hela hushållet hållas vaket av det efterföljande spektaklet. Slavdri­ vare beväpnade till tänderna och stora jakthundar jagade den stackaren med lyktor som sken så starkt att det var omöjligt att sova. George tyckte att det var så obehagligt att se och höra att han oftast överlät alla samtal med familjen Morton till Isabelle för att själv slippa. Därför var det lite ironiskt att Mortons före detta egendom nu befann sig på hans mark, att dessa två män nu var fria att vandra fritt oavsett vad den där fåntratten tyckte och tänkte, att de trots hans maktdemonstrationer nu fick vara lika vilsna som George. ”Vi ber om ursäkt”, sa mannen längst fram.

De började samla ihop filten, plockade upp en liten kniv, ett stycke kött, några brödbitar, men slutade när George tog till orda igen. Blicken flackade över marken framför honom, som om han sökte efter något han tappat. ”Jag har spårat ett tämligen stort odjur”, sa han. ”Svart till 9

färgen, har setts på två ben men oftast på fyra. Det är åratal sedan jag såg det med egna ögon, men jag har det ofta på nät­ hinnan när jag vaknar, som om det vill uppmärksamma mig på att det är i närheten. Ibland tar jag en tupplur på min veranda, och minnet av det är så starkt, så tydligt, att det ekar i huvudet på mig, studsar genom mina drömmar. Men det har tyvärr all­ tid överhanden när jag försöker spåra det.”

De två männen såg på varandra, sedan på George igen. ”Det var ju … ja, det var ju himlans märkligt”, sa den min­ dre av dem.

George skönjde den långe i det bleknande dagsljuset. Ögonen var så blida och uttryckslösa att han tycktes efterbliven. Underkä­ ken gapade vidöppen och blottade hela tandraden. Det var den andre, den mindre, som fortsatte vara den som förde samtalet.

George frågade vad de hette. ”Detta är bror min, Landry. Jag heter Prentiss.” ”Prentiss. Var det Ted som kom på det?”

Prentiss tittade på Landry, som om han skulle veta. ”Jag vet inte, sir. Jag fick det namnet när jag föddes. Det var väl antingen han eller frun hans.” ”Kan tänka mig att det var Ted. Jag heter George Walker.

Ni råkar inte ha lite vatten, pojkar?”

Prentiss räckte honom en flaska, och George förstod att han borde fråga mer om dem, om varför de befann sig på hans mark, men frågan tog upp en sådan liten del av hans tankar att det kändes som ett slöseri med de krafter han hade kvar. Andra människor intresserade honom föga, och det var den huvudsak­ liga anledningen till att han bodde så långt ute på landet. Han hade allt som oftast tankarna på annat håll. ”Jag får känslan av att ni har varit här ute i skogen ett bra tag. Det är inte så att … ni har inte sett det här odjuret jag talade om?”

10

Prentiss betraktade George ett tag, tills han insåg att den unge mannen blickade någonstans över axeln på honom, på något obestämt där bakom. ”Det tror jag inte. Mr Morton hade med mej på jakt ibland, så jag har sett lite av varje, men inget som herrn beskriver. Mest fågel. Dom där hundarna kommer tillbaks med fåglar som fort­ farande skakar i mun, och han hade mej att trä upp dom på en pinne allihopa och bära hem dom på ryggen. Dom var så många att det inte gick att se mej för alla fjädrar. Dom andra pojkarna blev avundsjuka på mej som fick vara borta hela dan, men dom hade ingen aning. Jag jobbar mycket hellre på fältet än att bära så tungt.” ”Det var värst.” George föreställde sig Prentiss med alla fåg­ lar. ”Det var då värst.”

Landry drog isär ett köttstycke och räckte en bit till Prentiss innan han själv försåg sig. ”Nu ska du inte vara oartig”, sa Prentiss.

Landry såg bort på George och gjorde en rörelse med köt­ tet, men George skakade på huvudet.

De satt tysta, och George tyckte att det var skönt att de tycktes så ovilliga att tala. Förutom hustrun kändes det som om de var de enda han träffat på evigheter som hellre lät en stund bero än slet isär den med bortslösade ord. ”Så detta är din mark alltså”, sa Prentiss till sist. ”Min fars, numera min, och en dag skulle den ha tillfallit min son …”

Orden drev iväg i natten, och han började om på ny kula. ”Men nu har jag villat bort mig, och jag vet inte vilken stig som är vilken, och så är det de där satans molnen också.”

Han kände hur skogen retade honom, och han rätade på sig som för att protestera. Istället högg det till i höften så att han skrek och föll tillbaka ner på stocken.

11

Prentiss reste sig och gick bekymrat fram till honom. ”Vad sysslar herrn med egentligen? Skriker och gapar och har sig.” ”Om du visste vilket helvete den här dagen har varit skulle nog du också skrika.”

Prentiss stod nära nu, så nära att George kände svettlukten från hans skjorta. Varför stod han så stilla? Varför gjorde han plötsligt George så nervös? ”Kan ni åtminstone försöka vara tyst för min skull, mr Wal­ ker. Snälla ni.”

George mindes plötsligt så intensivt kniven han sett intill den där dåren att den nästan tog fast form där framför honom i mörkret, och han insåg att han här långt ute i skogen, långt borta från hus och hem, bara var en man mot två. Han hade varit dum som förutsatt att han kunde känna sig trygg. ”Vad är nu detta? Min hustru kommer kalla på hjälp när som helst nu, det vet ni väl?”

Men det var inte på George de stirrade så stint, nästan som besatta, utan åter på något bakom honom. George hörde hur det snärtade till alldeles intill, och när han vände sig om såg han ett rep med en tung sten som motvikt – en skicklig snara där en hare nu hängde och sprattlade. Landry flög upp, så snabbt att George ryckte till, och började ägna sig åt haren. Prentiss tog ett steg tillbaka och höll avvärjande upp händerna. ”Jag ville inte göra er orolig, herrn. Vi bara … hade inte fått nåt i snaran än, så … Det var bara längesen vi åt nån riktig mat.” ”Jaha.” George samlade sig. ”Då måste ni ha varit här ute längre än jag trodde.”

Prentiss förklarade att de lämnat Morton för en vecka sedan, att de bara tagit med sig det de kunde bära på ryggen: en skära som lämnats ute på fältet, lite mat, sina madrasser, och de hade inte tagit sig längre än hit.

12

”Han sa att vi fick ta några saker från stuglängorna.” George antog att han talade om Mortons obetydliga generositet. ”Vi har inte stjält nåt.” ”Ingen har väl sagt något om att stjäla. Inte för att jag skulle bry mig, han har väl mer än en dumskalle som han någonsin kan behöva. Jag undrar bara varför. Ni kan ju gå vart ni vill.” ”Det ska vi. Det är bara skönt.” ”Vad sa?”

Prentiss såg på George som om svaret fanns precis framför näsan på honom. ”Att få vara ifred ett tag.”

Landry tog ingen notis om dem. Han var i färd med att kapa en ekgren för att göra upp eld. ”Är det inte därför mr Walker själv är här ute?”

George skakade plötsligt i hela kroppen. Han började tala om odjuret, hur det hade fört honom hit, men tappade tråden av Landrys högljudda huggande. Istället kom han på sig med att tänka på sin son, som han gjort sedan föregående dag. När pojken var yngre hade de vandrat här i skogen tillsammans, huggit ved och lekt att de inte alls hade någon trygg härd som ständigt flammade där hemma. Det minnet släppte loss flera, alla små ögonblick som bundit dem samman – hur han nattat pojken, hur de suttit och bett tillsammans vid middagsbordet, tomma gester och små blinkningar som hemliga viskningar dem emellan, hur han tagit farväl med en enkel handskakning när han skulle till fronten – det borde varit så mycket mer än så. Minnena smälte samman till bilden av pojkens bästa vän August, som kommit på besök samma morgon och berättat att Caleb var död.

De hade suttit inne på Georges lilla kontor. August var mycket lik sin far, samma ljusa hår, de pojkaktiga dragen och något kungligt som inte grundades på något annat än en 13

familjeskröna. August och Caleb hade gett sig av från Old Ox i sina rena valnötsgrå uniformer och skinande stövlar, och Ge­ orge förväntade sig sonen tillbaka som en smutsig vilde med trasor på kroppen, såg framför sig hur han och Isabelle skötte om honom tills han var som folk igen, som de plikttrogna för­ äldrar de var. I ljuset av det tycktes honom Augusts smoking nästan vulgär: skjortan med krås, den pressade västen med gulduret hängande. Det verkade som om han redan lagt kriget bakom sig, och det innebar att också Caleb blivit en del av hans förflutna, långt innan George ens vetat om att sonen var borta för alltid.

August hade slagit sig ner framför Georges skrivbord, medan George själv inte klarat av annat än att stå kvar vid fönstret. August meddelade att han blivit skadad, att han ram­ lat när han patrullerade, och att han därför fått frisedel veckan innan, den första mars. George såg inte minsta fel på honom och tänkte att pojkens far säkert betalat för att sätta honom i säkerhet, eftersom krigets sista strider alltid var de farligaste.

Men de misstankarna vägde fjäderlätt i jämförelse med det som lett dem till det här ögonblicket. Till det här rummet. Och när August väl började tala hörde George hur ihåligt pojkens ord ekade, hur väl inövade alla gester var – han såg framför sig hur han kommit längs gången ute på tomten och repeterat varje mening, varenda stavelse, för att ge största möjliga effekt.

Han sa att Caleb hade stridit tappert och modigt sett döden i vitögat med hedern i behåll, att Gud förlänat honom ett frid­ fullt slut. George hade känt den här pojken sedan han och sonen var så små att de inte ens nått honom till midjan. Han mindes en gång när de varit ute i skogen och lekt, och när de kom tillbaka var Caleb så skärrad och August så skadeglad att George förutsatt att det handlade om något slags tävling dem emellan. George hade tagit tillfället i akt att moralpredika för 14

sonen. Ta det som en man, hade han sagt. Men senare, när Caleb gnällde högt redan innan han satte sig på stolen vid middags­ bordet, hade George dragit ner pojkens byxor. Han hade mär­ ken på hela ryggen, vissa fortfarande blodiga medan andra var svartlila blåmärken. Han sa till George att August kommit på en lek, herre och slav, och att de lekt den hela eftermiddagen.

Caleb fortsatte med att säga att ryggen inte gjorde så farligt ont, men att han var rädd att han inte skulle lyckas dölja dem, att George skulle berätta för Augusts far. George blev tvungen att svära på att inget säga.

George hade suckat där på kontoret och gjort klart för Au­ gust att han visste att han ljög. Hans son hade många goda egenskaper, men mod var inte en av dem. Det var det enda som krävdes för att skrubba bort Augusts mask – han började snubbla över orden, lade benen i kors, tittade på sitt fickur – allt för att slippa undan.

Nej, nej. Hans son var död. Och han förtjänade att veta vad som verkligen hänt.

George hade inte lagt märke till att Landry gjort upp en eld framför honom, men ljuset från flammorna vann mark i deras hörn av skogen och den store mannen framträdde skarpt mot mörkret där bortom. Han hade flått haren och stuckit en täljd gren genom den blodiga sörjan för att steka djuret över elden.

Molnen hade skingrats och himlen var full av strålande klara stjärnor, som om någon hängt dem där enkom för deras skull. ”Jag ska väl bege mig hemåt”, sa George. ”Min hustru är nog orolig. Om ni kan tänka er att hjälpa mig så ska ni bli belönade.”

Prentiss hade rest sig upp, redo att hjälpa till. ”Jag menar att ni två gärna får stanna kvar, om ni vill. Ett tag.” ”Vi behöver inte bekymra oss för det just nu”, sa Prentiss.

15

”Och kanske jag kan hjälpa er på något annat vis också.”

Prentiss svarade inte utan tog honom under armen och hjälpte honom smidigt upp innan det hann göra ont i höften. ”Sådär ja”, sa Prentiss. ”Lugnt och fint.”

De gick i takt bland träden med Landry i hasorna. George måste se stjärnorna för att hitta hem, men han var tvungen att titta rakt framåt för att inte ramla, för att inte ge efter för smärtan. Han lutade huvudet mot stället där Prentiss bröstkorg mötte axeln för stöd.

Efter en stund frågade han Prentiss om han visste var de var. ”Om den här marken är er som ni säger så har jag sett erat hus. Visst är det ett vackert ställe? Inte så värst långt härifrån.

Inte alls långt.”

När de nådde gläntan insåg George hur utmattad han var.

Plötsligt spelades hela natten, som hittills stått stilla i tiden, upp framför honom och verkligheten tog vid när hans timmerstuga dök upp framför dem. En svart siluett etsad i skugga stod i fönstret och kunde inte vara något annat än Isabelle. ”Klarar ni er nu?” frågade Prentiss. ”Bäst ni går på egen hand härifrån.” ”Kan vi vänta en liten stund till?” ”Ni behöver vila, mr Walker. Här ute får ni ingen ro.” ”Sant, men ...” Så olikt honom. Det måste vara för att han var uttorkad. Visst, han var vilsen, lite förvirrad, och tårarna var bara en konsekvens av den belägenhet han befann sig i. Och de var bara några få. ”Jag är inte mig själv just nu. Ursäkta mig.”

Prentiss höll i honom. Släppte inte taget. ”Det är bara det att … Jag har inte … Jag har inte berättat för henne”, sa George. ”Jag står inte ut med tanken.” ”Berättat vadå?”

Och George tänkte på det som August berättat den mor­ gonen, hur hans pojke lämnat skyttegraven han hjälpt till att 16

gräva, så rädd att han gjorde på sig, hur han hukande sprungit mot nordstatarna, som om de skulle förbarma sig över hans skräckslagna skrik, som om de skulle se honom genom den tjocka krutröken, som om de skulle godta att han kapitulerade och låta bli att skjuta honom som de sköt alla andra. Det slog honom att Caleb kanske ärvt någon av hans sämre egenskaper.

För vem var den största ynkryggen, pojken som dog utan ett uns mod i kroppen eller George som inte ens klarade att berätta för pojkens egen mor att hon aldrig skulle se sin son igen? ”Inget”, sa George. ”Jag har varit ensam i så långa perioder att jag pratar för mig själv ibland.”

Prentiss nickade, som om det fanns någon rim och reson i det han sa. ”Det där odjuret ni tala om. Mr Morton lärde mej en del knep genom årena. Kanske jag kan hjälpa er att spåra det imorrn.”

Det lät som om han tyckte synd om honom, och George såg det ironiska i att en man som hade så lite stod här och gjorde honom en god gärning, så han rätade på sig och samlade de få krafter han hade kvar. ”Det behövs inte.”

Han såg på Prentiss igen, tänkte att det kanske var sista gången de sågs. ”Jag uppskattar verkligen din hjälp, Prentiss. Du är en fin människa. God natt, pojkar.” ”Go’natt, mr Walker.”

George linkade bort till trappen, och han kände hur kylan rann ur benen på honom innan han ens hunnit öppna dörren och brasans hetta letat sig fram till honom. Han kastade en kort blick över axeln, in i skogen, innan han klev över tröskeln. Tyst och livlös låg den där i mörkret. Som om där ingen fanns.

Kapitel 2

G

eorge älskade att laga mat, en av hans många egenheter. ­Isabelle hade tidigt i deras äktenskap försökt ta sig an rollen som hushållets kock, men makens åsikter om hur man tillagar fläsklägg skilde sig inte stort från hans synpunkter om hur man plockar svamp på bästa sätt eller hur man bygger en trädgunga – alla steg var alltid förfinade, detaljerade, och de utfördes med samma koncentration varje gång. Hon brukade sitta vid fru­ kostbordet och betrakta hans rutiner med en blandning av fas­ cination och förtjusning. Dessa rutiner hade han fulländat över tid som ungkarl – ett ägg knäckte man alltid med en hand, en lätt rörelse med tummen och sedan en tämligen feminin knyck som knäckte skalet itu. Stekpannan smörades alltid med en klick om en centimeter som sedan breddes ut i halvcirklar tills den fräste över hela ytan och tystnade.

Han tyckte bättre om att laga maten än att äta den, det senare tycktes mer vara ett nödvändigt ont. De var fåordiga till bords. Men den här morgonen var inte som andra. Han hade lyckats stiga upp före henne, en bedrift i sig själv med tanke på hur sent han varit ute. Och när hon kom ner satt han vid bordet och stirrade på en fläck på väggen, som om det flisade träet där snart skulle resa sig och göra sig färdig för en ny dag. ”Ska vi äta lite frukost?” sa hon.

18

Han rörde inte en min. Han hade aldrig varit stilig, efter­ som den balansgång som krävdes för att uppnå skönhetens fy­ sionomi helt undgått honom. Näsan var stor, ögonen små, och håret låg som en välplacerad lagerkrans på hjässan. Magen var rund som hos en gravid kvinna och var alltid tryggt undanstop­ pad mellan hängslena. ”Jag kan laga lite pannkakor”, sa hon.

Han tittade äntligen upp på henne. ”Om det inte är till för mycket besvär så, visst.”

Väl vid spisen kändes det som om hon helt glömt hur man gjorde. Hon försökte minnas vad det skulle vara i smeten, inte från att själv ha lagat mat förstås, utan från att ha suttit och tittat på sin make i nästan tjugofem år. Stugan var enkel på två våningar, med trappor som skar mitt igenom huset. Från köket såg hon George sitta vid matsalsbordet, men så fort han bytte ställning försvann han bakom trappan, för att sedan dyka upp igen. ”Kanske några fler än vanligt?” ropade hon. ”Du måste vara hungrig, så sent som du var ute igår kväll.”

Mer än så skulle hon inte lirka efter en förklaring. Inte för att han inte tålde att bli ifrågasatt (han var ganska likgiltig inför det), utan för att större undersökningar sällan ledde till större upptäckter. Hon hade lärt sig att spara på orden. ”Hittade du den?” frågade hon således. ”Den där varelsen.

Jag antar att det var den du var ute efter igen.” ”Den kom undan”, sa han. ”Väldigt olyckligt.”

Det fräste om pannkakorna – bubblor steg och sjönk som fiskar som kämpade efter luft ovan vattenytan. George skulle ha vänt dem vid det här laget. Hon lät dem vara, bara för att prova.

Hon ställde fram två tallrikar på bordet och kom snart tillbaka med två koppar kaffe. Deras måltider höll alltid en viss takt. Först tog den ena en tugga, sedan den andra. Det 19

var i dessa små bekräftelser – precis som när de turades om att ta djupa andetag och låta luften strömma ur bröstet medan de låg och somnade intill varandra – som äktenskapets pens­ eldrag smälte samman till en tavla, dag ut och dag in, natt efter natt, en tavla som var full av betydelse men frustrerande svårtolkad.

När George kommit hem kvällen innan hade han varit högröd i ansiktet och skakat så illa att hon inte visste om hon skulle torka av honom med en trasa eller bädda ner honom di­ rekt. Han hade så ont i höften att han svajade vid vartenda steg och tog sig med möda uppför trappan, vägrade ta emot hennes hjälp. Han fick knappt ur sig en hel mening, ännu mindre en förklaring var han varit, och han somnade så tvärt att hon und­ rade om han gått i sömnen, att hans kropp lett honom hem.

Hon visste att han var fast besluten att hålla sina nätter för sig själv, förutom att han nämnt som i förbigående att han jagat något slags odjur – samma som han jagat tillsammans med sin far för så många år sedan, deras gemensamma lilla äventyr, ett djur hon aldrig sett med egna ögon. Detta skulle varit mer irri­ terande om hon inte själv haft en hemlighet.

Inte för att hon ville ha någon. Hon kunde knappt påminna sig om att hon någonsin hållit något hemligt för George, och tigandet kändes ibland som en sådan tung börda att bära att det var svårt att andas. ”Hur var middagen?” George släppte aldrig tallriken med blicken. ”Lika långtråkig som de alla varit på sistone. Katrina gick direkt efter maten och jag gjorde henne sällskap. Allt de pratar om är vem som kommit hem och sprider en massa rykten om vilka som kanske är på väg tillbaka, och jag står inte ut. De talar om att deras söner fått frisedel som om de vunnit i hjärter, och de är så självgoda. Det var just därför jag slutade spela det 20

spelet. Visst är det roligt för dem att vinna, men det är risken att förlora som gör att jag …” ”Man får tåla att förlora ibland, Isabelle”, sa George mellan tuggorna. ”Inte i det här fallet.”

George höjde på ögonbrynen. ”Det är väl ingen skillnad på hjärter och andra tävlingar.” ”Det kanske inte är hjärter jag talar om.”

Han ryckte på axlarna som om han inte förstått ett ord hon sagt. Hon förstod att han satt i sina egna tankar så hon vände sig mot fönstret och såg ut mot uppfarten som ledde ut till stora vägen mot staden. Hon var inte född med gröna fing­ rar, men det hade inte hindrat henne att plantera de låga och inte särskilt vackra buskarna längs gången. Där bredvid låg den gamla ladan med alla verktyg efter Georges far som han var så ointresserad av. Och där bakom skar klädlinan ett snitt genom morgonens dagg, för tillfället bar men dold från allmänhetens blickar. Det var just där hennes hemlighet fötts, och blotta tan­ ken fick henne att rodna.

Hon släppte ner gaffeln på tallriken. ”Jag tycker inte om det här, George”, sa hon. ”Det gör jag verkligen inte. Hur ska jag säga … Jag tror inte att vi har varit helt ärliga mot varandra. Och du som försvinner när som helst på dygnet. Låter mig till och med bränna pannkakorna utan att du säger ifrån.”

Han såg upp från maten och lade ifrån sig gaffeln. ”Jag behöver väl knappast påpeka att du vände dem för sent.”

Hon skakade trotsigt på huvudet. ”Det är en smaksak, vilket inte har ett dugg med saken att göra. Oavsett om du vill berätta varför du ränner ute om nät­ terna eller inte så kan i alla fall inte jag gå en dag till utan att säga vad jag går och tänker på om dagarna.”

21

Han var på väg att säga något, men hon harklade sig och fortsatte så lågmält att det inte var mycket mer än en viskning. ”Jag hängde ut våra kläder på strecket morgonen efter att det regnat, och samma kväll försökte en man stjäla dina sockor.” ”Sa du mina sockor?” ”Precis. De grå som jag stickat åt dig.” Äntligen hade hon hans fulla uppmärksamhet. ”Vem skulle göra något sådant?”

Då förklarade hon en del av det hela. Att hon gått ut i skymningen för att plocka in kläderna med känslan av att hon inte var ensam, att hon tänkt att det nog var George, att hon trott sig känna lukten av honom när det egentligen bara var hans kläder som luktade. ”Jag skrek nästan, men när jag fick syn på honom såg jag att han var räddare än jag och fylldes av något annat. Medlidande, kanske.” ”Och detta var igår?” ”Det har hänt två gånger.” Nu var det Isabelles tur att stirra ner i tallriken istället för att möta Georges blick. ”Jag borde ha sagt något direkt. Mannen hade stått och gömt sig bakom ladan. När han klev fram, för att fly, möttes våra blickar. Han var lång. Neger …”

Hon såg upp då, och George tittade tillbaka utan annat än en viss nyfikenhet i ögonen. Han kanske såg oberörd ut, men där under fanns en man som alltid uppskattat lite skvaller, det skandalösa och det bisarra, och hon var lite häpen att han inte verkade mer intresserad. ” … Och han såg så hemskt vilsen ut. Inte bara rent fysiskt.

Det går inte riktigt att beskriva, tror jag. Jag märkte att han ville vara där med mig, mycket hellre än kanske jag ville att han skulle vara där, och sedan försvann han lika snabbt som han kommit.”

22

Hon berättade inte allt, framför allt inte hur hon känt när hon först fått syn på honom, hur underbart snabbt hjärtat slagit. Hon kunde räkna antalet gånger något spännande skett i hennes vuxna liv på sina fem fingrar, och detta var säkerli­ gen den mest nervpirrande. Där och då hade hon bara känt sig rädd, ändå kändes det som en oväntad gåva istället för något hotfullt. Samma kväll som mannen varit där första gången hade hon legat och tänkt på det i sängen bredvid George, och på morgonen hade hon honom fortfarande på näthinnan. Bilden av mannen, underkäken som hängde lös som nedersta lådan på en byrå någon låtit bli att stänga, de breda axlarna som slokade tafatt.

Hon sa åt sig själv att han kunde vara farlig, att den enda rimliga förklaringen till att hon tänkte så mycket på honom var att hon undrade vad han kunde ta sig för. Så när George tog en tupplur på verandan på baksidan, eller om han nu gått till skogs igen, var det inte alls konstigt att hon ägnade klädlinan så mycket uppmärksamhet. Ändå kändes inkräktarens uteblivna skugga i skymningen mer som en besvikelse än en tröst, och hon höll ännu tätare uppsikt över tomten. Hon väntade på att han skulle komma tillbaka, som om allt det mystiska som omgav honom kanske skulle visa någon dold del av henne själv också. Om han nu bara kunde komma tillbaka och avslöja den.

Hon blev häpen när han kom tillbaka två dagar senare, som om hennes längtan kallat honom dit, något hon aldrig trott skulle hända annat än i fantasin. Hon såg honom innan han såg henne eftersom han var höljd i sin egen skugga och hans rö­ relser var lika medvetna som hos ett småbarn. Hon stod tryggt inne i huset och betraktade honom, visste att hon bara kunde ropa på George där uppe på kontoret när som helst, att han skulle komma ner och ta hand om saken. Men snart närmade hon sig bakdörren, vred om handtaget och var ute på verandan, 23

där hon såg hur mannen ännu en gång stod och betraktade kläderna på klädlinan.

Det var inte mycket som skrämde henne. När de var barn hade hennes bror Silas en gång försökt skrämma henne med spökhistorier medan månskenet flöt in i sovrummet så att de mjuka ljusslingorna skar genom mörkret. Deras far hade sagt åt honom att inte berätta dem för henne, att de bara var för männen i familjen och att han i sin tur skulle föra dem vidare till sina egna pojkar någon gång i framtiden. Men mitt i den bloddrypande historien hade Silas börjat stamma, för hennes blick var så oerhört skeptisk, så lugn att han slutat direkt. Han var inte den siste pojken att testa hennes mod, och hon tänkte inte heller låta sig kuvas av denne man som på nytt lyckats skaka om henne.

Hon höll upp klänningen i den höga knylhavren och gick fram till honom så snabbt att han inte hann reagera. Det första hon lade märke till när hon stod framför honom var de svarta fingernaglarna, fulla av smuts. Han sträckte sig mot klädlinan, tog ner Georges sockor, en i taget, och vände sig sedan mot henne. Isabelle visste inte vad hon skulle säga. Han sprang inte.

Rörde sig inte ens. Ögonen var uttryckslösa, och han stod där och höll i sockorna som om de var det enda han ägde, att de redan var hans för all framtid. ”Får jag fråga vad det är du sysslar med?”

Han teg. ”Var kommer du ifrån?”

Det var något frustrerande över hans mun, hur den ständigt var öppen men samtidigt så tom på ord. ”Säg något”, bad hon. ”Du måste.”

Men om det varit oklart vad han gjort där första gången stod det med all önskvärd tydlighet klart varför han var där nu.

Hans kläder var fortfarande våta efter skyfallet kvällen innan, 24

läderskorna så mörka av fukt och så slitna att det såg ut som om någon ställt dem i en brännugn och lappat ihop de förkolnade resterna. I det skicket fanns det självfallet inget mer lockande än ett par torra sockor.

Hon lät klänningsfållen falla ner i gräset. ”Jag förstår. Du hamnade ute i stormen.”

Förklaringen var så enkel att hon blev generad, och hon undrade hur hon lyckats hamna i en sådan opassande situation – att stå där ute alldeles ensam med den här mannen. Hon mindes en tid då hennes liv varit som stygnen i en välskräddad korsett – maken och sonen var de genomvävda snörena som höll ihop revbenen i ett aktivt socialt liv, i de relationer hon odlat sedan hon gifte sig och flyttade till Old Ox. Men det se­ naste året, sedan Caleb ryckte ut i kriget, hade allt snörats upp, och hon kände sig naken inför denna främling, besviken – inte för att han teg – utan för att han så idiotiskt hade fått henne att hoppas. ”Snälla”, sa hon. ”Ge dig iväg nu. Ta dem du. Det går bra.”

Han blinkade en gång, kikade på sockorna och satte sedan tillbaka dem på samma ställe han tagit dem från, som om de efter noggrannare inspektion inte uppfyllt hans krav. ”Hör du inte vad jag säger?” sa hon. ”Jag sa ju åt dig att ta dem.”

Han stod stilla och tittade på sockorna som åter hängde på strecket, uppenbarligen ganska nöjd med sig själv. Sedan vände han lugnt på klacken och började gå mot skogen utan att ens ägna henne en blick. ”Vart ska du nu då?” ropade hon efter honom. ”Det kanske blir regn igen. Kom tillbaka nu. Du kommer ju bli förkyld.

Varför lyssnar du inte?”

Han lufsade vidare med axlar som svajade för vartenda steg, tills han slank in i mörkret, och slukades av träden. Isabelle 25

dröjde sig kvar en stund, stod där ohörd och osedd medan en­ dast vinden letade sig in under klänningen. Klädlinan guppade bredvid henne. Hon svalde fortfarande skammen när hon gick tillbaka in i stugan.

Nu satt hon här och åt frukost med George och det enda hon berättade var vad mannen gjort, att han inte yttrat ett ord och att han gett sig av i all hast. ”Jag sjasade bort honom.”

Sedan började hon ta bort tallrikarna från bordet. ”Han var borta på ett ögonblick. Jag vet inte om han kommer tillbaka.

Jag ville inte oroa dig, men jag tänkte att det var bäst att du fick veta.” Hon skyndade sig ut i köket. Hon ville att han skulle säga något, vad som helst som kunde tillåta henne att gå vidare. ”Jag tror att jag har träffat honom.” George torkade mun­ nen med en servett. ”Du säger att han inte sa något.” ”Inte ett ord.” ”Då är det nog samma karl. Och så vitt jag kunde se är han helt harmlös. Du behöver inte bekymra dig över honom.” ”Dåså. Då ska jag inte det.”

Det fanns frågetecken. Det fanns det alltid. Men hon brydde sig inte om George verkligen träffat mannen, eller hur, för han var så obrydd om det hela att det var som balsam för själen. Så lätt han lämnade det förflutna bakom sig och lättade bekymren som plågade henne. Han var sällan särskilt varm mot henne, men han hade en oerhörd förmåga att föra henne tryggt i hamn när hon var ute på stormigt vatten. Det uppvägde bris­ ten på värme många gånger om. Det fanns ingen hon litade på mer i världen, och om inte det var det bästa sättet att visa medkänsla visste hon inte vad som var det. ”Jag är glad att jag tog upp saken”, sa hon, ”så att jag kan släppa det nu.”

Hennes make hade inte rört en min, men hon fick en känsla av att han tagit över lite av hennes skam. Den fanns där i de 26

slokande axlarna, i de insjunkna kinderna. Först då, i just det ögonblicket, såg hon hur mycket han led. När han vände sig för att säga något till henne var det med en blick som var så plågad, så tärd, att den lamslagit vem som helst utom Isabelle. ”Det är något jag måste berätta för dig också. Och jag vill be om ursäkt för att jag inte sa något igår, men jag visste inte hur jag skulle säga det då. Det vet jag fortfarande inte. Isabelle …” Men han tystnade.

Den där tonen. Hon visste inte när hon hört den senast.

Kanske när han bett om hennes fars välsignelse på ett nästan tragiskt blygt vis och hon suttit kvar i vagnen mitt framför dem, ovetande som hon var. Eller kanske några år senare, när han stuckit in huvudet i sovrummet för att fråga barnmorskan om Caleb var född ännu, som om skriken inte var bevis nog. Hon insåg att han inte varit avvisande mot henne på morgonen, utan orolig. Och innan han yttrade ett ord till visste hon att hon inte skulle förlåta honom för det han undanhållit från henne. Hon ville springa därifrån, men benen var som fastfrusna i golvet.

När han till sist stängde munnen hade tallriken i hennes hand hunnit torka i morgonluften. Hon lyckades ställa den ifrån sig, som om det var bättre att tårarna föll på golvet än på något hon just skrubbat rent.