9789189393370

� /,

.)_

iir·�:

1

Där vassen viker

Edgarsson_Dar_vassen_TITELS.indd 1

2022-02-07 16:56

Linda Edgarsson

Där

vassen viker

Edgarsson_Dar_vassen_TITELS.indd 3

2022-02-07 16:56

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se Där vassen viker Copyright © Linda Edgarsson 2022 Bookmark Förlag, Stockholm 2022 Omslag: Sara R. Acedo Författarfoto: Linda Eliasson Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 isbn: 978-91-89393-37-0 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimat­ kompenserad genom miljöprojekt, godkända enligt Gold standard och FN:s klimatmål.

Till pappa, vars intresse för det gamla jag ärvt Och mamma, vars släkt givit mig inspiration till berättelsen

Första delen

Kapitel 1

B

revkniven låg glanslös och smutsig av bläckrester på det mörka skrivbordet. En rejäl och hårig hand fattade tag om den och Hilda följde herr Skog med blicken när han lade ned kniven i översta skrivbordslådan. ”Det är för Alexanders väl och ve som jag måste låta Hilda lämna gårn. Det går helt enkelt inte an.”

Den grova rösten var inte riktad mot Hilda utan mot ­Greta, modern som stod snett framför henne. Hilda sneglade på henne. Hållningen var värdig och munnen ett streck. En kort nick var det enda herr Skog fick av henne.

De kom ut på gårdsplanen samtidigt men modern vred inte på huvudet, än mindre sa ett ord. Hon gick raka vägen mot hönshuset. Hilda svängde av åt vänster, förbi ladu­gård och stall tills hon nådde backen. Den väldiga gården försvann bakom henne och hon drog sjalen tätare om sig. Det var just efter påsk 1885 och varken vinter eller vår. Naturen kunde inte bestämma sig. Regnet som kommit på påskdagen hade oroat dem alla, det bådade inte gott för årets foder och nu gick bönderna med sänkta huvuden och uppdragna axlar.

Den enda vägen upp till torpet var inget annat än en upptrampad stig. Ena träskon fastnade plötsligt i den blöta 9

­ arken och hon satte ned en bar fot i den kalla gyttjan. Hon m ryckte upp skon och stegade vidare med sammanpressade läppar. Svaret hade kommit från hjärtat och inte från huvudet. Alexander Skog var arvinge till den stora huvudgården Skogarp som torpet Backen löd under, hon var torpardotter och sannerligen inget gott gifte för någon som honom. Hon begrep inte hur han lyckats få föräldrarnas tillåtelse att fria till henne. Än mindre varför han friat. De hade knappt talat med varandra, trots att de var jämngamla och hon arbetat nere på gården i sex år. Herr Skog, Alexanders far, var egentligen en godhjärtad husbonde som låtit Hilda, den yngre systern Ida och modern Greta ta över torpets dagsverken efter att fadern och brodern dött. Det krävdes minst två kvinnor för att fylla upp en mans arbetskraft. Nog hade de fått arbeta alltid, både nere på gården och hemma. Husbonden lät till och med Ida arbeta där nere, trots att hon fött ett utomäktenskapligt barn.

Det hade redan tyckts och tänkts i socknen att åtminstone någon av de tre ensamma kvinnorna kunde ha skaffat sig en karl, båda döttrarna var ju giftasvuxna för länge sedan och Greta var fortfarande ståtlig. Det var inte så att det hade saknats friare, både modern och Ida hade fått varsitt erbjudande de senaste åren, trots att det var lite sisådär med ryktet.

Modern var stolt och hård med få leenden, ingenting bet på henne och ingen vågade bitas heller. Det var annat med Ida som hade mildare drag och den av dem som folk i allmänhet föredragit att tala med – innan hon fött ett oäkta barn det vill säga. Hilda själv var ofta fåordig. Den raka ryggen och säregna vinkeln på ögonbrynen fick henne dessutom att se bestämd ut, vilket sällan inbjöd till småprat.

Deras erbjudanden om äktenskap hade dock inte varit i närheten av det som Hilda precis hade fått. Modern och Ida hade nekat på grund av kärlek till andra män så visst borde Hilda ha samma rätt?

Ida var hemma med sin lilla dotter och blev skrämd när Hilda klev in genom dörren.

10

”Vad i allsin dar? Har någonting hänt mor?” sa hon. ”Nej, mor mår fint. Jag har fått gå bara”, sa Hilda och hängde upp sjalen på en krok i köket. ”Fått gå?”

Ida skakade av trasan hon höll i handen och satte sig på en av stolarna vid köksbordet medan Hilda rullade av den blöta yllestrumpan. ”Alexander Skog bad om min hand …” ”Om din hand?” avbröt Ida. ”Har han friat?”

Hilda bet ihop käkarna. ”Jag sa nej.” ”Nej? Vad menar du med nej? Sa du nej till socknens rikaste bondson?”

Hilda visste inte om Alexander var den rikaste, men Skog­ arp var den största gården på flera mils avstånd. Hon såg upp och mötte systerns uppspärrade ögon. ”Jag trivs bra här”, sa hon och gick fram till bordet där hon satte sig mitt emot systern.

De stirrade på varandra en kort stund innan Ida pep till. ”Är du inte klok?”

Hon ryckte åt sig den rödrutiga bordsduken och började gråta. Hildas andning kom i otakt och hon tänkte att hon kanske inte var som hon skulle ändå, att sockenborna hade rätt i att hon var … underlig. De räknade trots allt sin potatis här uppe. Om hon blivit husfru på den stora gården hade livet blivit annorlunda för dem allihop.

Ida snöt sig i duken och verkade inte ha en tanke på att höra upp i bölandet. Hilda tänkte att ingen av de andra hade gift sig för att få mer mat på bordet eller bättre redskap i skjulet. Modern hade ju förkunnat att hon hellre levde på gränsen än att ta in en annan man i Jans hus. ”Jag känner han knappt”, mumlade Hilda till sitt försvar.

Ida snörvlade till och tycktes inte ha hört henne. Om det fanns en människa i denna värld som Hilda kunde tala någor­lunda öppet med så var det systern, men de delade långt ifrån allt.

11

”Jag ska säga dig att det minsann finns sämre män i denna värld än Alexander Skog”, sa Ida och torkade ögonen med kanten på förklädet.

Nog visste Hilda att det fanns långt sämre män än husbondens son. Det var inget större fel på Alexander, han var som hon – tyst och grubblande för det mesta, men hans brist på ord kom sig av att han var blyg. Alexander hade ett tafatt sätt och kändes färglös då han stammade sig fram i livet, någon annan åsikt hade hon inte om honom. ”Kan du inte ge han en chans, lära känna han innan du bestämmer dig?” sa Ida. ”Jag har ju redan svarat nej, inte kan jag be om att få tänka på saken nu.”

Egentligen tilltalade äktenskap henne inte alls, det som var dög gott nog, trots slitsamma dagar och usla kläder på kroppen. Hon var en sådan som gick i samma hjulspår, när allt var som det brukade kände hon sig trygg, även om det som brukade vara knappast var någon dröm.

De bodde trångt på torpet, men det var inte sämre än and­ ra torp på bygden. Huset var slitet men välskött och rent.

Innanför förstugan låg köket. Det hade ett fönster. Hilda delade kammare med Ida och hennes lilla dotter Linnéa.

Sängarna var väggfasta men kammaren var inte lika liten som moderns mörka skrubb.

Torpet och den tillhörande markbiten var deras borg, hon hade aldrig tänkt tanken att byta bort det, inte ens för en titel som bondmora och hustru nere på huvudgården. Hon frös på insidan vid tanken, hela hennes liv skulle vändas uppochned.

Ida hade däremot varit fylld av drömmar. Hon brukade säga att de inte kostade något, men det var länge sedan nu.

Livet hade hunnit ikapp henne.

För visst kostade det.

Nu satt systern och skakade tyst på huvudet, som om hon hade rätt att vara besviken för att Hilda inte heller ville gifta sig.

12

”Varför gifte du dig inte med Linnéas far?” sa Hilda och visste samtidigt att det var som att dra undan stolen för henne.

Ida rätade på sig och snörpte på munnen medan Hilda sneglade mot Linnéa. Flickan som skulle fylla fyra till hösten befann sig i sin egen värld på köksgolvet med en trähäst och Idas gamla docka som blivit grå i färgen. Trasig var den också, sömmen gick upp gång på gång i ryggen och den saknade mun. ”Förlåt, jag hade ingen rätt att säga så”, mumlade Hilda när hon såg skuggan som drog över Idas ansikte.

Ida sjönk ihop på stolen. ”Det är mitt eget fel, inte ska du behöva betala för det.”

Hilda passade på när de för en gångs skull berörde ämnet. ”Vem är han?”

Systern sköt ut hakan och reste sig. ”Det bär jag med mig ned i graven.”

Hilda suckade. Hon hade ställt frågan tidigare utan att ha fått svar och det var svårt att med hjälp av barnets utseende gissa sig till vem fadern var. Flickan var lik sin mor med blont lockigt hår och uppnäsa. Den enda skillnaden var ögonen som var öppna och djupblå. Idas var som Hildas, grågröna och mandelformade. Men det fanns många män med ­Linnéas ögonfärg. ”Men om du är här, blir då inte mor ensam med korna nere på gårn?” kom Ida på. ”Gå du, jag och Linnéa mjölkar och utfodrar här hemma”, sa Hilda.

Förutom åkern och kålgården hade de en ko, en stut, några höns och gårdskatten Lillan.

När Hilda blev ensam med Linnéa såg flickan granskande på henne. ”Varför är mor ledsen?”

Hilda satte sig ned på golvet och tog dockan. ”Oj, hörde du? Det kurrar i dockans mage.”

Linnéa klappade i händerna. ”Nea hjälpa!”

Hilda hade dockan i knäet och förvrängde rösten till flickans förtjusning, medan de åt sin gröt. Sedan gick de ut i fähuset där 13

Hilda mjölkade och Linnéa gjorde sitt bästa för att hämta hö till kon och stuten. Mycket tappade hon på vägen och ­Hilda fick gå efter och plocka upp de värdefulla stråna. Katten spann och strök sig kring benen på henne. ”Lillan mä”, sa Linnéa och pekade på mjölkspannen.

Hilda grimaserade när hon såg ned i en knappt halvfull spann. Kon mjölkade mindre och mindre för varje dag. Hon slöt ögonen och böjde på huvudet. ”Ja, Lillan också.”

På vägen tillbaka till stugan sänkte Hilda ned mjölken i brunnen medan förmaningar haglade över Linnéa: ”Aldrig, aldrig gå själv till brunnen.”

Ungen hade lärt sig ramsan och hittat på en melodi till den. I sången rymdes både tomtar, troll och knytt och alla bodde de i brunnens djup.

I köket värmde Hilda vatten på spisen, tog en ren tygklut och tvättade av flickan innan hon hjälpte henne på med nattsärken. Linnéa babblade ständigt medan Hilda mumlade till svar. Ansvaret för flickan följde med torpet, det var oftast två av dem som arbetade nere på gården samtidigt, den tredje skötte det egna och Linnéa. De turades om såklart, men under bråda tider satte de Hilda på torpet för att hon var starkast och fick mest gjort. Linnéa var skötsam och hade tidigt blivit införstådd med att arbete alltid går först, om några år skulle hon säkerligen ha lärt sig så mycket att hon kunde räknas som halv arbetskraft i hemmet.

När flickan somnat var det mörkt i stugan så Hilda gick efter en sticka som hon stack in i luckan på vedspisen och tände ett talgljus på köksbänken. Det knastrade till i veken och hon blåste ut stickan innan hon började laga ännu en omgång gröt.

Efter en stund släppte hon sleven och höll händerna framför sig. De skakade lätt. Hon hade rätt att säga nej, malde hon inom sig och återtog rörandet i grytan. Flera gånger slängde hon blickar mot det kolsvarta köksfönstret, stannade upp i rörelsen och lyssnade, men det var inte förrän hon dukade 14

bordet som hon hörde rösterna. Modern och Ida var på väg uppför backen. Pulsen ökade och hon skyndade att hälla upp varmt vatten i tvättfatet som de hade stående i köket.

Hilda stod tyst och betraktade modern när hon kom in.

Med stillsamma rörelser skakade hon den tjocka vadmalssjalen och hängde upp den på en av krokarna i köket. Efteråt knöt hon upp huvudduken, skakade även den och hängde upp. Modern sökte med blicken och fann den slitna smutsiga borsten och borstade av sina träskor utanför ytterdörren. Utan att bevärdiga Hilda med en blick gick hon sedan och tvättade av sig i tvättfatet innan hon satte sig vid köksbordet som stod invid fönstret. Ida utförde samma procedur medan Hilda ställde ljuset och gröten på bordet. Det syntes sannolikt inte utanpå hur nervös hon var där hon stod och tvekade vid sin stol. Modern slevade upp gröt i de tre skålarna och såg slutligen på henne. ”Sätt dig.”

Hilda satte sig. ”Jag har skrivit ett svar på faster Annas brev. Du får vara färdig att resa på måndag”, sa Greta och stoppade en sked med gröt i munnen.

Hilda satt med händerna i knäet. En kåre klättrade uppför ryggraden.

Några dagar tidigare hade modern fått brev från Anna, Hildas fars yngre syster. Fastern hade både blivit av med en piga och brutit armen och klarade inte av sysslorna på gården. Hon såg gärna att någon av hennes brorsdöttrar ville komma och bistå henne. De skulle då få en möjlighet att lära känna varandra på nytt, familj som de ju var. Modern hade fnyst och mumlat att Anna minsann hellre kunde betala för en ny tjänsteflicka än att försöka ta en av hennes flickor från torpet. Men nu var det annorlunda, nu sågs fasterns för­ frågan tydligen som Herrens tecken. ”Vi måste göra vad vi kan. Här kan du inte gå och så split mellan folk. Du har förolämpat husbonnfolket”, fortsatte modern.

15

”Men”, stammade Hilda och fick en så skarp blick av sin mor att hon tystnade. ”Vi får helt enkelt klara oss utan dig en period för att blidka dem nere på gårn. Husbonn har alltid varit givmild och förstående. Det blir svårt för oss om han hör upp med det”, sa modern.

Tonen i hennes röst var skarp och Hilda kunde inte annat än att nicka. Hon bet sig i kinderna och sneglade på systern, som om hon var hennes sista hopp.

Ida mötte hastigt hennes blick innan hon skrapade ur sin skål och klarade strupen. ”Stod det vad som hänt faster Anna? Hur hon brutit armen?” ”Nej, det skrev hon inte”, sa modern.

Hilda knöt händerna och förstod att det inte fanns någon räddning ur det här, såvida hon inte ångrade sitt beslut kring äktenskapet.

Kapitel 2

E

rik bet ihop om ett utrop efter årets första spann kallvatten vid brunnen. Skinnet sved och musklerna ryckte när han tog ytterligare en spann och hällde över sig innan han skakade på huvudet för att få håret torrt och öronen fria från vatten.

Snön hade regnat bort och dagen var den varmaste hittills, vadmalen lades åt sidan för halvyllet och socknens folk letade sig utanför gårdsgränserna.

När Erik något senare gick mot byn stötte han ihop med Jacob Lund som gick barfota i sina träskor. Erik hälsade genom att daska till Jacob i bakhuvudet. ”Du har la inga mynt att handla för.”

Jacob rättade till mössan och flinade mot honom. ”Det räcker att jag sjunger en visa så fyller de hela mössan åt mig.”

Jacobs far, Anders Lund, arrenderade ett av de båda torpen som hörde till Eriks föräldragård Sjölund och den unge mannen besatt en ängels röst.

När de sneddat över det grusbelagda torget stod redan några av traktens ynglingar utanför handelsboden, den givna samlingsplatsen. De dunkade varandra i ryggen och Jacob försvann in i handelsboden.

17

”Har lusen fått rummelpengar?” sa Gustaf Hester och gestikulerade efter honom.

De började skratta, tills en av dem hyssjade dem: ”Ni har la hört att mora hans födde en döing häromveckan, hon är visst dålig.”

Skratten ebbade ut till låga hostningar och Erik ångrade nästan slaget i Jacobs huvud tidigare. Erik hade såklart hört om händelsen men alldeles glömt bort. ”Hur är det med din mor förresten, Erik?” sa Gustaf. ”Ja, jag hörde att hon brutit armen?” fortsatte en annan.

Erik harklade sig och nickade. ”Jo”, sa han och harklade sig igen. ”Det går la.” ”Hur gick det till då?” sa Gustaf.

Erik ryckte på axlarna. ”Hon föll i köket.”

Gustaf mumlade någonting ohörbart mot skaran av ynglingar, men Erik såg inte upp för att möta deras reaktioner.

Han hade funnit modern halvliggande mot kons framben ute i ladugården en morgon. Mjölkspannen hade legat omkullvält bakom kon och ansiktet varit förvridet av smärta. Först då hade hon berättat att hon kvällen innan ramlat och gjort illa armen. Han hade övertalat henne att låta honom åka efter doktorn. Efter stränga förmaningar hade Erik tagit en omväg runt Lut-Siris hus som låg på hörnet några hus bort från doktorns. Men nu förstod Erik att det inte hade hjälpt och tänkte att frågorna skulle kräla sig hem till gården vilken dag som helst. Lut-Siri var byns tvätterska, förutom kläder tvättade hon även kroppar och svepte döingar. Det var inte bara Herrens dom folk var rädda för när de låg på sin dödsbädd, Lut-Siris käft skonade ingen.

Hade hon tomt i kaffepannan tog hon bara den flätade korgen på höften och gick runt i gårdarna, de flesta skrapade ihop lite smutstvätt och släppte in henne, trägna att höra det senaste. ”Jamen tro på faen”, utbrast Gustaf och fick Erik att lämna grubblerierna. ”Där kommer kvinnfolket också.”

18

Erik vände sig om. Längre fram på gatan kom Rebecka Abrahamsdotter samman med några väninnor och Erik log snett innan han spottade i marken. Ett kollektivt spottande följde efter honom. Det var som med gäspningar, när någon gäspade så gäspade till och med hästen, när någon spot­tade så kände de andra den sura saliven i munnen. Rebecka böjde på nacken och log blygt, men den blonda skönheten var allt annat än blyg. Han om någon visste. Rebeckas far, ­Abraham Stensson, ägde socknens största hemman och var delägare i ett sågverk, vilket gjorde henne ännu mer tilldragande för byns unga bondsöner.

Kamraterna såg deras blickar mötas och någon buffade Erik i ryggen. Flickorna gjorde dem sällskap och med ens var både döingar och brutna armar glömda. Samtalet byttes istället till mer vardagliga saker som stundande vårbruk och midsommardans.

Gustaf, som var äldste bondsonen på Hester gård, sprätte som en tupp kring Rebecka, men utan framgång. Jacob kom ut från handelsboden åtföljd av herr Åhlund som vevade iväg dem som inte hade något ärende att uträtta i hans bod.

Ynglingarna förflyttade sig i maklig takt över torget medan Gustaf skröt inför kvinnfolket. Jacob gick längre bak samman med ett par andra yngre män och måttade någonting Erik trodde kunde vara en större fisk med händerna.

Erik iakttog dem som bodde närmast honom, Gustaf hade allvarliga problem med humöret medan Jacob bara var en fattig torparlue. Han kallade dem för vänner, men det var bara för att utbudet inte var rikare än såhär. ”Ånej”, flämtade Rebecka och såg bort med handen för ögonen.

Längre fram kom Tok-Johan gående mot dem utan byxor.

Han vinkade och började sedan skaka på höfterna så att flickorna satte i att tjuta och gömma sig bakom Erik och Gustaf.

Tok-Johan var egentligen harmlös, en man utan vett som bodde i fattigstugan tillsammans med de gamla. Det hände 19

dock att han gick omkring som Gud skapat honom och Erik hade hört att han antastat flera av kvinnorna i byn genom att springa in i dem, men mer än så var det inte. ”Det syns ändå inte vad som är fram och bak!” ropade Gustaf och hötte näven åt honom.

Tok-Johan stannade upp och flinade innan han vände ändan åt dem. ”Kom hit din fåne så ska du få stryk!” skrek Gustaf och tog några steg mot token som fick fart på benen.

De unga fortsatte mot vägen där en efter en tog av mot sina gårdar allt eftersom. ”Blir det något av den där hästen du pratade om, Erik?” sa Jacob.

Erik nickade. ”I morgon tar jag drängen med mig ned till Skåne och hämtar han.” ”Inte handlar en la hästar ända nere i Skåne när vi har dugliga här hemma?” sa Gustaf.

Erik flinade och gav Rebecka ett ögonkast. ”Det är inte en vanlig en. Det är en att rida på, fort dessutom.” ”En ridhäst? Ska du gå med i Smålands husarer?” fnös Gustaf. ”Bönder ska inte sitta uppå sina kräk.”

Erik skrattade och skakade på huvudet. Han hade länge försökt övertala sin far som påstått att de inte kunde hålla ännu en häst på gården. En häst åt mycket mer än andra djur och tog plats i ladugården. Men Erik hade inte givit med sig utan använt Abraham Stensson som lockbete. Rebeckas far ägde nämligen två ridhästar, ston dessutom, och om August Sjölund ägde en hingst … ja, då var vänskapen till den rika gården så gott som huggen i sten. Det hade fått August att ge sig och gå med på hästköpet. ”Får jag se hästen när ni kommer tillbaka?” sa Rebecka. ”Självfallet”, sa Erik och saktade in på stegen så att de hamnade bakom Gustaf och Jacob som bodde åt samma håll.

Rebecka drog på munnen utan att se på honom. De sa ingenting mer, men höll jämna steg. Gustaf vände sig om 20

flera gånger och sneglade på dem men då ingen såg bak tog Erik tag om Rebeckas midja och drog in henne i skogen bredvid vägen. Hon fnittrade och efter bara några steg var de helt utom synhåll. Erik stannade upp och såg på henne. Den fylliga munnen och de blå ögonen med långa ögonfransar gjorde att hon liknade en docka. ”Du bor inte åt det här hållet”, sa han i retsam ton. ”Nej, men jag vet en lada i närheten”, svarade hon med samma okynne i rösten.

Erik lade huvudet bakåt och skrattade åt hur underbart det var att vintern äntligen var slut. Han kysste Rebecka, nästan uppjagat, som om han var rädd att dagens mildväder skulle vara över för fort. ”Kom”, sa han och tog hennes hand och började dra henne mot sagda lada. Där delade de sedan en vårlysten stund innan Erik begav sig hemåt med lätta steg.

Gården Sjölund låg på en höjd med boningshuset som centrum bland flera mindre byggnader. Till vänster låg drängstugan där två drängar bodde, till höger fanns visthusbod, brygghus och sist en smedja. Utöver dessa fanns även uthus och ett par mindre bodar. Mitt emot, på andra sidan gårdsplanen, låg ladugården som var både renoverad och målad. Även hus och uthus hade målats i samma faluröda färg förra sommaren. Erik kunde fortfarande förnimma doften av färg när han gick upp mellan husen. Det var en vanlig bondgård, så som de såg ut i trakten, med skillnaden att det ingick en stor del i sjön som låg strax nedanför gården.

Han hade alltid vetat att August och Anna inte var hans riktiga föräldrar, att de hämtat honom på barnhuset i Stockholm hans fjärde levnadsår. Det hade varit en befrielse att få komma till någon som brydde sig om honom så mycket som Anna gjorde. Det var lätt att kalla henne mor.

När Erik skulle fylla sju år hade August fått ett arv och de hade flyttat från sitt småbruk i Östergötland till Sjölund i Småland. Här i socknen tog alla för givet att Erik var deras riktige 21

son. Anna hade velat ha det så. De hade bytt efternamn från Andersson till gårdsnamnet och plötsligt hade de ett nytt liv.

Modern stod och plockade vid köksbänken när Erik kom in. Högra armen var spjälad och hon förmådde inte ens röra fingrarna. Underläppen ryckte när hon flyttade burken med kaffebönor längre in på bänken, ångrade sig och drog tillbaka den så att den stod bredvid skorporna igen. Det lilla köket hade bara en bänkyta på grund av rummets många dörrar. En dörr gick ut till hallen, en in till salen och en ut till köksfarstun. Mellan salsdörren och den till farstun stod en mindre kökssoffa medan vedspisen fanns på andra sidan, inklämd mellan salsdörr och den ut till hallen. Väggarna kläddes av samma gröna panel som salen och på golvet låg trasmattor som modern skrubbade i sjön varje sommar. ”Vi måste ha mer hjälp till gårn mor”, sa Erik och gick fram till köksbänken.

Modern ryckte till. Hon hade inte märkt att han kommit.

Sedan log hon och öppnade med möda skorpburken åt honom. ”Jag har inte fått något svar från släktingarna i Ödeskog ännu”, sa hon och var nära att klämma hans fingrar med locket när han tog för sig av de spröda små skorporna. ”Nog nu, vi ska äta strax.” ”Vi kan inte vänta på dem”, sa Erik och satte sig med skorporna vid den lilla kökssoffan i köket.

Friveckan för att städsla nytt tjänstefolk kom inte förrän i oktober och att hitta dugligt folk inför vårbruket var omöjligt. Dessutom hade Amerika tagit flera av flickorna i socknen förra våren och två av Nilssons döttrar flyttade så sent som veckan före till Halmstad. Men döttrarna Jansdotter ville han inte ha till gården, hur illa ställt det än var. ”De är de enda släktingarna jag har kvar och det hade varit fint att få lära känna dem bättre. Jan var så stolt över sin familj”, fortsatte hon och fick någonting sårbart i rösten.

Erik visste att modern hade skrivit flera brev genom åren 22

men aldrig fått något svar och även om hon inte sagt det högt så visste han att det hade sårat henne djupt. Han hoppades vid Gud att det i så fall skulle bli Ida om det nu tvunget måste komma någon därifrån. Den yngre systern hade varit mer öppen och talför, inte lika tyst och dyster som den äldre. Han hade glömt vad hon hette. Hon hade vaktat på honom och Fredrik, pojken som inte längre fanns, som om hon genom­ skådat allt han tänkt.

Erik började vippa okontrollerat på benet där han satt och kallsvettades när minnesbilder från barndomen dök upp. ”Erik?”

Han rycktes ur sina tankar och såg upp på modern som pekade på hans ben. Det rastlösa vippandet hade börjat redan när han var liten. August avskydde vippandet, men trots stryk hade Erik inte förmått att sluta. ”Varför lät ni Åsa gå just nu?” sa han och reste sig. ”Nej Erik, nu talar vi inte mer om det här tråkiga”, sa hon och tycktes se honom först nu. ”Går du klädd sådär? Våren är farlig med sina första solstrålar, frys in hösten och svettas in våren, det vet du så väl, pojke. Upp och tvätta dig inför kvällsgröten nu. Så!”

Modern sa ofta ”så” med en kort och hård snärt på å:et.

Hon använde det ute i ladugården på djuren också. Det ömtåliga i henne hade försvunnit och Erik visste bättre än att tjata. Han gjorde som han blev tillsagd.

I hallen fanns en smal trappa till sovloftet där pigkammaren och Eriks rum låg. Föräldrarna hade sin kammare på neder­ våningen. Han såg bort mot dörren där pigan Åsa hade bott i nära fem år. Den stod på glänt och han gick fram och sköt upp den. Madrassen var utan vare sig lakan eller kudde och Åsas kära fotogenlampa stod inte längre på skrivbordet. När han var yngre hade han smugit in och satt sig vid hennes skrivbord och tagit hennes brevpapper. De hade haft en svag doft av pion som fört honom till sommarens värme varje gång han satt näsan mot pappret.

23

Vid kvällsgröten satt Erik och blängde på Augusts tomma stol vid bordets ena kortsida. Han hade inte varit med vid en enda måltid sedan modern brutit armen. Trots det dukade hon till honom varje gång och satt och log tills drängarna ätit upp och lämnat bordet. Först då blev uppsynen ansträngd och hon reste sig för att fylla på gröt i Augusts skål. Med beslutsamma steg gick hon sedan med skålen till August som satt vid sitt skrivbord på deras kammare.

Erik hade hunnit till köksfarstun innan modern kom tillbaka. ”Vart har du tänkt dig, pojk?” ”Jag och Hans reser ju för att hämta hästen i morgon. Det är saker som behöver ordnas …”

Modern snyftade till och Erik slöt ögonen. Han hade inte vågat påminna henne om resan och var rädd för att de skulle be honom stanna hemma nu när modern brutit armen. ”Hur ska vi då klara oss, Erik?” sa hon och damp ned på kökssoffan.

Han stirrade på dörrhandtaget och det var som om det lockade på honom. ”Jag ordnar det”, sa han och fattade tag om handtaget, ”mor ska inte ängslas.”

På avstånd såg Erik hur Meja kom ut från ladugården och knackade på en uppochnedvänd hink innan hon tog upp den. Han skakade på huvudet åt den skrockfulla gumman som hade hjälpt dem att mjölka sedan pigan försvann och modern bröt armen. Hon var en äldre kvinna som bodde med sin make i torpet Näs som hörde till gården. Stugan och den lilla markbiten låg nere vid sjön och de hade alltid hjälpt till med gårdens fiske. Det sades att Meja var något av en klok gumma som var kunnig inom örter, men Erik tyckte mest att hon var udda och hade sällan vågat talat med henne. ”Skulle jag kunna få byta ett par ord?” nästan skrek han när han kommit fram till henne. ”Bevaremäväl, ännu har den lee icke tatt mia öron”, sa hon och tog ett steg bakåt.

24

Erik antog en något lägre ton. ”Skulle det vara möjligt att ta sig an mjölkningen här på gårn ytterligare en tid framöver?”

Meja stod tyst och väntade på att han skulle fortsätta, så han fortsatte motvilligt: ”Vi har inte funnit någon i mors ställe ännu.”

Gumman studerade honom en stund innan hon sa: ”Nog kan ja dä. Te utsädet ska i backen.” ”Jag ska höra om Nina i Lunden är fri för arbete.”

Meja nickade. ”Nina ä fortfarande hemma. De har ju precis lagt den lella i jora.”

Erik böjde på nacken och skämdes över att återigen ha glömt att Jacobs och Ninas mor fött ett dött barn. Det hade tydligen varit en flicka, det var flickorna som togs ifrån dem på Lunden. Tio barn hade torparkvinnan Gun fött, sex av dem var kvar i livet. Alla utom den äldsta, Nina, var pojkar.

Det fanns två torp som tillhörde Sjölund: Näs och Lunden. Torpen var i minsta laget och dagsverken utfördes efter storlek.

Meja lade huvudet på sned och plirade mot honom. ”Åsa?”

Han knäppte händerna framför sig medan han försökte tänka snabbt. De hade inte berättat varken för honom eller drängarna varför Åsa lämnat så hastigt. ”Hon stal och vi kunde inte ha ohederligt folk här på gårn”, sa han och började rastlöst trumma med fingrarna på sina lår.

Mejas min var svår att tyda och Erik hastade förbi henne in i stallet för att sadla gårdshästen Brunne.

När Erik närmade sig Lunden som låg på den övre sidan av gården kunde han inte undgå att känna sig stolt över att ha kommit att tänka på Nina som piga till gården. Han skulle nog bli en duglig husbonde när den dagen kom, långt bättre än August någonsin varit. Sjölund var den vackraste platsen trots att den var täckt av sten. Det var hans stenrike och han skulle bli herre på dess rös.

Från arbetshästens rygg såg han sig omkring på de usla tegarna som tillhörde torpet, de var fulla av stora stenar och 25

ojämnheter och mitt på en av åkerlapparna låg det som en stor damm av smältvatten. ”Stackars satar som ska försöka odla på det där”, mumlade han åt hästen, vars rejäla hovar hade svårt att få fäste på den leriga vägen.

Väl framme vid torpet såg han Anders Lund komma ut från det väderbitna fähuset och riva av ett knippe fjolårsgräs som han torkade sina nävar med. Stugan som låg strax bredvid såg ut att stiga upp ur marken, omålad och brungrå. ”Är det kalv på gång?” sa Erik och såg sig om efter torpets kvinnfolk medan han satt av Brunne.

Torparbonden bockade med ett belåtet leende. ”En fin kvigkalv.”

Erik framförde sitt ärende. ”Så de sänner heraluen att anställa fölk till gårn?”

Karln var stor som ett hus i lappade grå vadmalskläder och träskor utan strumpor, precis som Jacob. De var inte bara långa i Lunden, de hade även stora fötter. ”Någon lue är jag då inte”, sa han och sträckte på sig så att han blev lika lång som Anders. ”Nå, är Nina ledig för att ta tjänst på gårn eller inte?”

Anders Lund kastade det slemmiga gräset åt sidan och spottade en brun loska. ”Ho behövs hemmave”, sa han och nickade mot fähuset där Nina sannolikt rådde om ko och kalv.

Erik såg bort i avsmak när torparen kramade ihop en snus med samma fingrar som han nyss förlöst en ko med. Karln flinade mot honom och placerade snuset under läppen. Att han ens hade råd med tobak. Erik hade uppfattat det som att de inte ens ägde en spik i väggen där inne … ”Hon får sextio kronor i årslön plus kost på gårn. Logi erbjuder vi inte då hon har nära härifrån”, drog Erik till med utan att veta vad de givit Åsa i lön.

Torparbonden grep efter lusrådet och rynkade på näsan. ”Åttio kronor!”

26

Erik skakade på huvudet medan irritationen steg. ”En fatti köper alltid dyrt vet han”, fortsatte Anders och spottade återigen så att Erik automatiskt tog ett steg åt sidan. ”Sjuttio kronor, annars hittar jag en annan.” ”En annan har I nog svårt å finna såhär dags. De flesta har redan sia kontrakt.”

De utmanade varandra med blicken tills Anders själv­ belåtna gav vika. ”Låt gå då”, sa torparen sakta medan han drog sig fundersamt i skägget. ”Fast ho måste sköta matlagning å mjölke här hemma mä.”

Erik skulle precis undslippa sig en förnärmad fnysning då det innebar att de fortfarande var i stort behov av kvinnlig hjälp nere på gården, men Anders Lund fortsatte: ”Hustrun är illa medfaren å har inte återfått sin styrka etter födseln ännu. Det får han förstå.”

Erik insåg att han hade långt kvar innan han hade samma pli på torparna som August hade. Anders Lund skulle aldrig någonsin ha uppfört sig så illa om det varit husbonden själv som kommit och bett om Nina. Men Erik visste inte hur man förhandlade med en karl som precis begravt sitt barn och hade en sjuk hustru. Han nickade för att komma därifrån illa kvickt och ville inte tänka på födseln av ett dött barn eller den sjuka Gun inne i den fallfärdiga torpstugan.

Anders Lund sträckte fram den grova näven med intorkat blod, slem, snus och Gud vet allt. Erik kisade med ögonen och intalade sig själv att han var en bondson och ingen fjolla. Handslaget var fast och när Erik släppte sitt grepp höll ­Anders kvar handen och tryckte till ännu en gång. Erik motstod reflexen att stryka handen mot Brunnes päls innan han satt upp i sadeln. ”Är det så illa ställt på gårn att Åsa inte reder att på egen hand längre?” sa Anders som uppenbarligen inte stött ihop med de senaste nyheterna.

27

”Åsa hade långa fingrar och har fått lämna gårn”, sa Erik och tog tyglarna. ”Då väntar jag mig att se Nina på gårn efter mjölkningen i morgon.”

Innan Anders Lund hann svara vände han hastigt Brunne om och visslade till så att hästen satte fart ned mot vägen.

EKAR GENOM SEKLERNA

är utbildad journalist och copywriter. Hon bor med man och tre barn i ett hus på familjens släktgård utanför småländska Eksjö. Inspiration till romanen har hon hämtat från sina förfäder – människor som levt och arbetat i bygden i generationer. Där vassen viker är hennes romandebut.

LINDA ED GARSSON

Där vassen viker är en storslagen roman om den omvälvande kärlekens makt och tragikens förlamande kraft. Med ett unikt och vackert språk skildrar Linda Edgarsson det småländska torparlivet under sent 1800-tal.

ISBN 978-91-89393-37-0

FÖ R FAT TA R FOTO ::LINDA ELI A S S O N OMSLAG: SARA R. ACEDO

9 789189

393370

Där vassen viker

Torpardottern Hilda är en inbunden person, tärd av minnen från barndomen. När hennes faster Anna ber om hjälp på gården Sjölund är det första gången Hilda sätter sin fot där sedan den olycksaliga vinterdagen då hennes far och bror drunknade i sjön. På Sjölund finns också Annas våldsamme make August, som tittar alltför djupt i flaskan, och deras fosterson Erik. Han, som bara var en pojke sist Hilda såg honom och som hon lovat sig själv att aldrig förlåta för det som hände, är nu en ung man.

Nere vid sjön går vassen från gul till grön och i gryningen hörs koltrastens sång.

Linda Edgarsson

EN KÄRLEKSHISTORIA SOM

Där

vassen viker ROMAN

Linda Edgarsson

H

ilda tömde sakta lungorna på luft när Erik stängt ladugårdsdörren efter sig.

Var det Erik? Pojken? Hon skakade på huvudet och förstod inte hur det kunde bli så. Hur gammal var han nu? Sjutton … inne på artonde året borde han vara. Men en sjuttonåring ser inte ut sådär, tänkte hon miss­ troget. Den hon precis mött var en man, en vuxen man vars röst var djup och len. Den gälla och skade­ glada rösten han haft som barn var helt utplånad. Hon kände sig olustig när hon lutade pannan mot komagen och åter tog tag i spenarna. Kon hade tröttnat och släppte inte till mer mjölk så Hild gick och silade spannen innan hon flyttade pallen till nästa ko.